4
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
N:o 5.
Ank. till Riksd. kansli den 23 maj 1887, kl. 12 midd.
Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862.
Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga eu inom
nämnda kammare af herr S. .1/. Olsson afgifven motion, n:o 39, hvaruti
föreslås, att § 57 sista mom. af kongl. förordningen om kommunal¬
styrelse på landet den 21 mars 1862 måtte erhålla följande förändrade
lydelse: *
»Jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arren¬
dator upplåtit jord eller boställe, är för erläggande af kommunalut-
skylder derför befriad, enär dessa utskylder enligt 1 mom. i denna pa¬
ragraf skola af brukaren erläggas; saknar arrendator eller landbo till¬
gång till kommunalutskyldernas erläggande, åligger egaren att de samma
betala.»
Såsom skäl för den föreslagna ändringen åberopar motionären
(jfr motion i Andra Kammaren n:o 109, 1887 A.) de förluster, som
kunna tillskyndas eu kommun till följd af nu gällande föreskrift, att
jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller arrendator upp¬
låtit jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskylder der¬
för befriad, enär dessa utskylder enligt 1 inom. i omförmälda paragraf
skola af brukaren erläggas. Det inträffade nemligen icke så sällan, att
en större jordegare eller ett bolag, som hade egendom inom en kom¬
mun, antoge arrendator eller landbo på sin egendom, icke allenast från
andra kommuner inom länet, utan äfven från andra län. Om denne
5
Lagutskottets Utlåtande N:o 5.
arrendator eller landbo icke fullgjorde sina i kontraktet bestämda skyl¬
digheter, så kunde han, efter att hafva brukat egendomen ett år, upp¬
sägas och skiljas från densamma och i följd deraf blifva ruinerad. På
grund af sitt iråkade obestånd kunde han icke betala den skatt, som
belöpte å egendomen, vare sig till staten eller till kommunen. När ut-
skylderna skulle uttagas eller utmätas, saknade arrendatorn eller landbon
utmätningsbar tillgång. Jordegaren ansåge sig icke skyldig att på något
sätt träda emellan, och den slutligen förlorande blefve kommunen, der
egendomen är belägen.
Att sådana fall, som motionären framstält, stundom inträffa, kan
icke förnekas. Men om kommunen i dessa fall drabbas af förlust, så
lärer väl förlusten för jordegaren oftast blifva vida större och känbarare,
hvilket torde utgöra en maning för denne att vid arrendeaftals ingående
använda nödig försigtighet. Der emellertid förlust af ifrågavarande be¬
skaffenhet träffar jordegaren, synes det obilligt att öka denna genom
att jemväl pålägga honom ansvaret för de kommunalutskylder, som bort
af brukaren erläggas. Obilligheten häruti framträder ännu skarpare, då
man besinnar, att arrendatorn möjligen med de honom för egendomen
tillkommande röster bidragit till beslutande af de utgifter, för hvilkas
betäckande utskylderna blifvit påförda. Utskottet anser sig följaktligen
böra hemställa,
att förevarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.
Stockholm den 23 maj 1887.
På lagutskottets vägnar:
Axel Bergström.
Reservationer:
af herrar J. Anderson i Tenhult, Smedberg, F. Andersson i Hel-
gesta, H. Andersson i Nöbbelöf och A. Svensson i Lösen.