10
Riksdagens Skrifvelse N:o 20.
N:o 20.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 18 juni 1887.
— — — — Andra Kammaren den 18 — —■
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående rätt för annexförsam¬
ling att för kyrkobyggnad taga virke å prestebolets skog.
(Lagutskottets utlåtande n:o 14.)
Till Konungen.
I § 26 af förordningen angående hushållningen med de allmänna sko-
garne i riket den 29 juni 1866 stadgas: »Kär socknemän skola kyrka eller
prestgård bygga eller bättra, må de från prestebolets eller annat dertill
hörande hemmans skog njuta nödigt timmer och virke, sä vidt utsyning kan,
efter antagen hushållningsplan, ega rum utan inskränkning i den rätt till
afkastning^, som blifvit boställsinnehafvare!! tillerkänd.»
Enligt hvad för Riksdagen blifvit omförmäldt lär denna paragraf i
åtskilliga orter tolkas så, att den deri stadgade rätt att erhålla timmer och
virke, i hvad den afser kyrkobyggnad, skulle i hvarje fall endast tillkomma
moderförsamling.
Ifrågavarande rätt har tydligen sin grund deri, att det i de flesta
fall ursprungligen varit församlingen, som anskaffat boställe åt sin prest,
hvilket redan i våra äldsta lagar omtalas såsom en församlingen åliggande
skyldighet. Någon tvekan vid utöfningen af omförmälda rättighet kan icke
uppstå, då församlingen ensam utgör ett pastorat. Men der flere församlingar
tillsammans bilda ett pastorat med ett gemensamt prestboställe, inträder i
förhållandet mellan moder- och annexförsamling den skilnad, som föranledt
den föreliggande motionen. Sådan skilnad framträder visserligen, såsom
Riksdagens Skrifvelse N:o 20. 11
motionären jemväl erinrat, icke da det gäller nybyggnad eller reparation å
boställets hus, emedan detta är en gemensam angelägenhet för alla de till
pastoratet hörande församlingar ne. Deremot är byggandet och underhållet,
af hvarje särskild församlings kyrka en skyldighet, som åligger församlingen
enskild!; och någon rätt att för detta församlingens enskilda ändamål an¬
vända skogen på det gemensamma prestbostället synes icke böra tillkomma
församlingen i vidsträcktare män än densamma i bostället eger del. Härför
kan åter en allmän regel icke uppställas. Har pastoratet uppkommit på det
sätt, att annexförsamlingen förenats med moderförsamlingen, och det af sist¬
nämnda församling före föreningen anskaffade prestboställe dervid blifvit
pastoratets gemensamma kyrkoherdeboställe, kali annexförsamlingen icke ega
något befogadt anspråk att fä till byggande och underhåll af sin kyrka an¬
vända boställets skog. Till ersättning härför torde inom åtskilliga annex¬
församlingar finnas stommar eller annexhemman, Indika förut utgjort boställe
åt församlingens prest och ä hvilkas skog annexförsamlingen, med uteslutande
af moderförsamlingen, är berättigad att för ifrågavarande ändamål erhålla
utsyning. Hafva åter moder- och annexförsamlingarne gemensamt bidragit
till prestboställets anskaffande, vare sig derigenom att de tillförene utgjort
en enda församling, som sedermera delats, eller af annan anledning, bör
annexförsamlingen njuta lika rätt med moderförsamlingen i förevarande af¬
seende.
Då emellertid lydelsen af ofvan anförda lagrum förmenats lägga hinder
i vägen för utöfningen af den rätt, som i fall af sistnämnda beskaffenhet
bör tillkomma annexförsamlingen, får Riksdagen anhålla, att Eders Kong!.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida och i sådant fall Indika bestäm¬
melser böra meddelas för att socknemän i annexförsamling må i de fäll, då
sådant utan kränkande af moderförsamlings rätt kan ske, erhålla befogenhet
att å prestebolets skog taga nödigt timmer och virke för byggande eller
bättrande af annexförsamlingens kyrka.
Med undersåtlig vördnad:
Stockholm den 18 juni 1887.