RIKSDAGENS PROTOKOLL
1887. Första Kammaren. N;o 22.
Tisdagen den 28 juni, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. ro.
Justerades protokollet för den 21 i denna månad.
Ånstäldés jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande, af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 12 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Andra Kammaren vill, att § 5 i kongl. för¬
ordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter den 16 maj 1884 skall erhålla följande förändrade lydelse:
<!D. Bevillningsaf"gift af bankbolag med sedelutgifningsrätt.
§ 5.
Enskild bank, som eget' sedelutgifningsrätt, skall, förutom be¬
villning af fast egendom samt af inkomst, erlägga eu afgift af tre
kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar,
som på en gång under nästföregående året varit utlemnade i rörelsen;
varande styrelsen för sådan bank skyldig att, till upplysning vid denna
afgifts debitering, i början af hvarje år aflemna en genom intyg af
det utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ombud bestyrkt
uppgift å nyssnämnda sedelbelopp röstar
Ju;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Första Kammarens Prat- 1887. B. N:o SS.
1
N:o 22,
2
Tisdagen den 28 Juni, f, m.
Vinner nej, har Riksdagen i likhet med Första Kammaren afslagit
utskottets ifrågavarande hemställan.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 37;
Nej — 83.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 122, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 126 ja och 67 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 163 ja och 150 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande, af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 13 föreslagna och
af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Första Kammaren vill, att tullen å ost
skall bibehållas vid dess nuvarande belopp, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra Kammaren be¬
slutat, att tullen å ost skall höjas till 20 öre för kilogram.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 50;
Nej — 71.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 123, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 80 ja och 121 nej, samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 130 ja och 192 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
3
N:o 22.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl¬
jande, af bankoutskottet i dess memorial n:o 10 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i enlighet med bankoutskottets af Första Kammaren
gillade förslag, vill, att de vid innevarande riksmöte väckta motioner
om inrättande af ytterligare afdelningskontor af riksbanken för när¬
varande icke må vinna Riksdagens bifall, röstar
da 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen beslutat inrättande af ett afdelnings¬
kontor af riksbanken i Kalmar för Kalmar län eller det område deraf,
som bankofullmägtige finge rätt att bestämma, och under de vilkor
och bestämmelser i afseende på lånerörelsen, som fullmägtige jemväl
egde föreskrifva, men i öfrigt på enahanda grunder, som gälla för
öfriga riksbankens afdelningskontor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 68;
Nej — 54.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afskildt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 124, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen der¬
städes utfallit med 68 ja och 135 nej, samt att båda kamrarnes sam¬
manräknade röster befunnits utgöra 136 ja och 189 nej, hvadan be¬
slut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej¬
propositionen.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition om ändring i 3 § samt 4 § 11 mom. tryckfrihets¬
förordningen; äfvensom
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa
delar af utskottets betänkande n:o 8 angående vilkoren för tillverk¬
ning af bränvin; samt
n:o 16, angående ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.
N:o 22.
4
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 42, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af
§ 81 mom. 2 i förordningen om fattigvården den 9 juni 1871;
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skiljemän och lag angående förändrad lydelse af 46 § ut-
sökningslagen den 10 augusti 1877; samt
n:o 44, med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 11 i
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 juli 1862.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 9
och 10 äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda betän¬
kande n:o 14.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitu¬
tionsutskottets den 22 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 7, i anledning af väckta motioner rörande ändring i § 13 riksdags¬
ordningen.
1—4 punkterna.
Biföllos.
5 punkten.
Herr Dickson: Då jag är en af de få stadsrepresentanterna inom
denna kammare och derjemte under 14 års tid har i Andra Kamma¬
ren representerat ett stadssamhälle, så anser jag mig icke blott be¬
rättigad utan skyldig att här med några ord motivera den hemställan
om afslag å konstitutionsutskottets betänkande, som jag är sinnad att
yrka.
Uti alla af förslagsställarne afgifna motioner ingår som hufvud-
moment ett motiv, hvars giltighet jag för min del icke vill under¬
känna, utan tillmäta all möjlig vigt, och det är; att representanternas
antal är alltför stort. Jag tror att man skulle kunna till stor båtnad
i många hänseenden nöja sig med ett mindre antal representanter,
men om eu sådan reduktion af antalet representanter i Andra Kam¬
maren skall ske, så bör den ske proportionsvis och icke, såsom här
är föreslaget, blott en minskning i antalet stadsrepresentanter före¬
tagas. Jag för min del finner ett sådant yrkande icke blott sakna
allt stöd i rimlighet, utan äfven vara mycket oklokt, ty efter mitt för¬
menande skulle det blott bidraga till att ännu mera öka magten hos
ett, enligt min tanke, redan allt för mägtigt klassintresse inom Andra
Kammaren. Derjemte bör det betänkas, huru representationsreformen
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
5
N:o 22.
tillkommit. Den är otvetydigt kommen till stånd genom en kompro- Förslag Ull
miss eller, såsom jag skulle vilja säga, ett kontrakt, ty ingen lär väl örring af §
kunna föreställa sig, att om regeringsformens och riksdagsordningens ordningen.
ordnande skulle hafva skett på grund af förslagställarnes nu förelig- (Forts.)
gande motioner, ett sådant förslag skulle ha gått igenom, åtminstone
skulle dåvarande borgareståndet aldrig skänkt det sitt bifall. Jag
kan således icke anse annat, än att de nuvarande grunderna för magt-
fördelningen mellan städernas representanter och landsbygdens repre¬
sentanter hvila på ett kontrakt, och ett försök att ensidigt upphäfva
ett kontrakt kan jag icke anse annat än som ett kontraktsbrott,
hvaremot jag vill nedlägga min protest.
Om man betraktar de motiv, som vid representationsreformens
genomförande anfördes såsom grunder för att åt stadssamhällena skulle
tillerkännas större representationsrätt än åt landsbygden, så finner
man dem ganska klart och tydligt angifna i städernas ökade vigt
genom den större förmögenhet, som der samlats, den mera omfattande
och mångsidiga industriella verksamhet, som der vore rådande. Samma
motiv, som då anfördes, ega sin giltighet ännu den dag som i dag är
lika mycket om ej i ännu högre grad. Sedan den tiden har represen¬
tanternas antal både för städerna och för landsbygden ökats. Det
har ökats för städerna med 20 och för landsbygden med 11. Men
om man nu tager i betraktande det relativa förhållandet mellan lan¬
dets befolkning 1865 och befolkningen 1886, så. skall man finna, att
ökningen af stadsbefolkningen har varit icke blott relativt utan äfven
absolut större än ökningen af landsbygdens befolkning, hvilket måste
betinga, att stadsrepresentanternas antal måst ökas i större grad än
landsbygdsrepresentanternas. Städernas folkmängd har ökats med
306.000, hvaremot ökningen på landsbygden blott har varit 260,000.
Om nu stadsrepresentanterna hade ökats efter den beräkning, som
uppgjordes vid representationsreformens genomförande, eller med en
representant för 10,000, sä skulle stadsrepresentanternas antal tills nu
hafva ökats med 30, men det har i sjelfva verket endast ökats med
20. Landsbygdsrepresentanternas antal skulle efter samma beräkning
hafva ökats med 13, och det har ökat sig med 11. Om man beräknar
den ökning, som i landsbygdsrepresentanternas antal borde hafva skett
för att ökningen skulle hafva varit proportionel mot stadsrepresentan¬
ternas, så skulle landsbygdsrepresentanterna hafva ökat sig med blott
9, hvilket visar, att de hafva ökat sitt antal i större proportion än
städernas representanter ökat sitt.
Ett ytterligare motiv ligger i taxeringens och bevillningens relativa
förhållande i städerna och på landet. Fastighetens taxeringsvärde
1886 var på landsbygden 2,540 millioner och i städerna 1,020 millioner,
och således hade landsbygden ett betydligt större fastighetstaxerings-
värde än städerna. Men deremot utgjorde fastighetsbevillningen jemte
bevillningen för inkomst af arbete och kapital på landsbygden blott
1.550.000, men i städerna 2,271,000. Således finner man deraf, att
städernas förhållande till landsbygden och deras i grundlagsenlig form
deraf betingade rättighet till deltagande i representationen ingalunda
bar under denna tid förminskats, utan samma motiv, som voro gäl-
N;o 22.
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
II' (Forts.)
6 Tisdagen den 28 Juni, f. m.
lande, då representationsreformen genomfördes, äro i lika stor grad
gällande nu.
Då kommer man till den frågan, hvilka kunna val de motiv vara,
som föranledt dessa talrika förslag om inskränkning i stadsrepresen-
tanternas antal? Man kan väl icke med ringaste fog påstå, att de
representanter, som stadssamhällena sändt till Andra Kammaren, hafva
i jemförelse med landsbygdsrepresentanterna varit af underlägsen be¬
skaffenhet och mindre skicklige, mindre väl utrustade med arbets¬
förmåga och nit, det kan man väl icke påstå, men man kunde val
vara benägen att hysa en misstanke, att Andra Kammarens majoritet
delar en sådan åsigt, ty under de många år jag tillhört Andra Kam¬
maren, så var det endast i ganska sällsynta undantagsfall, som majo¬
riteten i Andra Kammaren ansåg någon stadsrepresentant nog skicklig
att få deltaga i det ganska magtpåliggande värfvet att inom utskotten
få utreda ärendena. Det var blott sällsynta undantag, att de i de
ständiga utskotten fingo någon plats. De fingo väl plats i de tillfäl¬
liga utskotten, men jag antager, att det berodde derpå, att de voro
mera skrifkunniga och kunde sätta upp utskottsbetänkandena. Der
tillmättes dem plats.
Skulle det möjligen kunna vara stridiga intressen mellan stad
och land? Jag vill icke neka till, att många personer kunna tro, att
städerna och landet kunna hafva olika intressen att inom Riksdagen
bevaka. Men jag vill icke nedsätta representanterna, vare sig från
Första eller Andra Kammaren, så mycket som att tro, att någon
representant har så ringa uppfattning af sitt magtpåliggande kall, att
han vill sätta enskilda intressen, lokala intressen, eller klassintressen
framför hela statens intresse. Denna åsigt bör man således icke till¬
mäta någon betydenhet.
Mine herrar, att antaga konstitutionsutskottets förslag kan jag
icke anse armat än vara högst oklokt af Första Kammaren. Herrarne
böra betänka den slöra hjelp, som denna kammare ganska ofta har
haft af Andra Kammarens stadsrepresentanter vid de fall, då kam-
rarne hafva stannat i olika beslut och jemiikt riksdagsordningen
gemensam omröstning har företagits. Om det då någon gäng, det
lyckas icke alltid, men om det någon gång har lyckats Första Kam¬
maren att genomdrifva sin åsigt, så har det varit just med hjelp af
dessa stadsrepresentanter, hvilkas antal man nu vill minska, och jag
hemställer om det vore lägligt klokt att så skedde. Det är nästan
för mig otänkbart, att Första Kammaren skulle kunna godkänna
konstitutionsutskottets förslag, och ännu mera otänkbart förefaller det
mig, att Kongl. Maj:t, som dock lyckligtvis inom Sverige har obestridt
veto i grundlagsfrågor, skulle någonsin med sin sanktion gilla en så
betänklig rubbning af vår nu gällande representation.
Med alla dessa saker för ögonen vågar jag till kammaren göra
den förfrågan: anser kammaren verkligen, med betänkande af allt
föreliggande, allt som nu anförts, att detta konstitutionsutskottets för¬
slag motsvarar, hvad grundlagen fordrar för en grunlagsändring och
särskildt i ett fall af så genomgripande art som detta bör fordra, att
det skall vara högst nödvändigt och nyttigt? Då jag betänker detta,
7
N;o 22.
Tisdagen den 28 Juni. f. m.
måste jag svara nej, och det är med dessa känslor, som jag hos herr
trefven och talmannen anhåller om proposition på afsiag å konstitu¬
tionsutskottets betänkande.
Herr vice talmannen: Redan vid januari-riksdagen förekom i
konstitutionsutskottet till behandling frågan om en förändring i den
folkmängdsnorm, hvarefter städerna ega välja sina representanter, men
detta ärende, som då var föremål för öfverläggning, hvarvid jag ytt¬
rade samma åsigt, som jag nu tillåtit mig framställa i den af mig
jemte andra denna kammares ledamöter i utskottet afgifna reserva¬
tionen, hann då icke afslutas, utan det blef i konstitutionsutskottet
vid denna riksdag åter upptaget på grund af väckta motioner.
Efter mitt förmenande är bestämmelsen i riksdagsordningen, att
städerna ega att välja representanter i starkare förhållande till be¬
folkningen än landsbygden, en af grundvalarne för vårt representativa
statsskick och riksdagsordningen. Den icke så oväsentliga tillökning,
som stadsrepresentanterna erhållit utöfver landsbygdsrepresentanterna i
Andra Kammaren sedan riksdagsordningen första gången tillämpades,
ligger enligt min åsigt alldeles nödvändig i sjelfva bestämmelsen och
kunde icke vara någon öfverraskning för någon, som deltog i beslutet.
Men en annan fråga är, om icke senare tids erfarenhet har visat, att
befolkningen i de stora städerna har ökats med sådan hastighet, att
dessa städers representation blifvit större än den skäligen kan anses
böra vara i förhållande till hela det öfriga landets. I det afseendet
förekommer, att efter valen 1878 har Stockholm ökat sina represen¬
tanter med 5 och kommer vid höstvalen att få ytterligare en ny.
Göteborg har ökat sina från 6 till 9 och Malmö sina representanter
från 3 till 4. Följaktligen, under denna 9-års period hafva, om jag
inberäkna!’ den tillökning, som inträder vid höstvalen, dessa 3 städer
fått 10 representanter mera än de hade vid periodens början. Under
samma tid har landsbygden fått 6 nya representanter. Jag fäster mig
icke vid de öfriga städernas representanter. Jag har sökt någon led¬
ning för bedömandet, huru förhållandet kan gestalta sig i framtiden.
Det är omöjligt att beräkna, huruvida den folkökning, som i dessa
tre städer under dessa år inträdt, kan anses vara konstant, men så
mycket är säkert, att de 3 sista åren visat en mycket starkare pro¬
portion i folkökningen än de närmast föregående 6 åren.
Jag har äfven undersökt sannolikheten för landsbygdsrepresentan-
ternas ökning. Jag kan icke anställa någon beräkning öfver den
möjliga delningen af domsagor, ty detta beror af flera förhållanden,
som icke låta sig på förhand noggrant bestämma, men i afseende på
folkmängden har jag funnit, att vid höstvalen Lifgedingets domsaga i
Södermanlands län kommer att delas i två valkretsar, hvaremot Fryks-
dals domsaga i Vermlands län, som nu har två representanter, för¬
lorar den ena, så att landsbygdsrepresentanternas antal vid höstvalen
blir lika stort som det nu är. Jag har vidare funnit, att af dom¬
sagorna i riket hafva tre öfver 38,000 invånare, men bland dessa är
det endast en, Norra Helsinglands, som har någon sannolikhet, på
grund af föregående förhållanden, att under den närmaste framtiden
Förslag Ull
ändring af §
13 riksdags■
ordningen.
(Forts.)
N:o 22.
8
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till öfverskrida 40,000. Af de öfriga två har den ena, Vettle m. m., under
‘l!friksdags* c^e senare ^ren se^ S“1 folkmängd minskas, och den andra, Tveta
ordningen. 111 • ni- domsaga, ökar sin folkmängd sä långsamt, att om icke någon
(Forts.) ' starkare förökning inträder, kommer det att åtgå 18 år, innan den
får mera än 40,000 invånare. För öfrigt finnes det 14 domsagor med
en folkmängd mellan 35 och 38 tusen. Af dessa äro två i Malmöhus
län och två i Norrland, der folkmängden tyckes ökas något hastigare,,
hvadan det är sannolikt, att de inom någon icke för lång tidsperiod
kunna hinna öfver 40,000 invånare och få 2 representanter hvardera.
1 de öfriga går folkökningen icke synnerligen fort. Häraf kommer
man till den slutsats, att det icke är rätt sannolikt att under den
närmaste nioårs-perioden antalet af landsbygdens representanter i Andra
Kammaren, så vidt den är beroende på folkmängdens tillökning, kan
komma att ökas med mer än 4 eller 5, och det förefaller mig då, som
om det skulle vara temligen oegentligt, om 3 valkorporationer i riket
skulle komma att öka antalet af sina representanter dubbelt mot hela
tillökningen för landsorten. Ett sådant missförhållande synes mig att
man icke kan undgå att uppmärksamma, och jag är för min del öfver-
tygad, att låter man detsamma fortgå längre tid och håller emot en
ändring, så komma våldsamma förslag till förändring att framställas, och
man kommer att angripa sjelfva grunderna för valen; man kommer
att påyrka att ett visst antal representanter i Andra Kammaren be¬
stämmes, hvilket förutsätter landets indelning i valkretsar och öfver¬
gifvande af den kommunala grunden för valen, hvarpå likväl den nu¬
varande riksdagsordningen väsentligen hvital'. Det är dessa rent
praktiska omständigheter, denna utveckling af förhållandena i hastigare
grad, än som vid representationsförslagets genomförande kunde förutses,
som gjort mig betänksam i denna fråga och bestämt mig att tillstyrka
konstitutionsutskottets betänkande att öka det antal invånare, som
skulle gifva städerna rätt att välja mera än en representant från 10
till 15 tusen utöfver det första 10,000-talet, hvilket folkmängdsförhål-
lande ändock är fördelaktigare än det, som galler för landsbygden,
der två representanter väljas först för 40,000 och der icke mer än
två representanter för någon domsaga få väljas.
Men om jag i denna punkt instämmer med utskottet, så kan jag
mycket mindre instämma med utskottet i dess förslag att beröfva fem
af valkorporationerna i riket tillsammans 13 representanter och ned¬
sätta antalet af städernas representanter i Andra Kammaren med
samma siffra. Det innebär en upprörande orättvisa mot dessa val¬
korporationer att på detta sätt utan en allmän ändring i representant¬
antalet för hela riket, utan att städerna gått tillbaka, blott derför att
man tycker att de utvecklat sig för hastigt, beröfva dem det antal
representanter de redan fått. Det skulle för denna kammare vara ett
politiskt misstag att på sådant sätt minska stadsrepresentanternas an¬
tal i Andra Kammaren med 13, ty det står fäst, det skall hvar och
en som länge deltagit i våra nuvarande förhandlingar medgifva, att
det är hufvudsakligen hos stadsrepresensanterna som denna kammares
majoritet, sådan den hittills gestaltat sig vid de gemensamma omröst-
ningarne, funnit stöd för sin mening. Det är stadsrepresentanterna
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
9
N:o 22.
denna kammare kar att tacka för att den icke ständigt stannat i
minoriteten, och dessa gemensamma omröstningar kafva en utom¬
ordentlig betydelse för vårt statsskick. De gälla icke endast stats-
regleringsfrågor, utan äfven bevillnings- ock bankfrågor, ock om Andra
Kammarens majoritet tillsammans med den lilla minoritet, som alltid
skall finnas i denna kammare, blir allenaherskande i dessa frågor, så
blifver den fullständigt enväldig i hela rikets styrelse ock lagstiftning,
ock det kan då icke dröja länge, förr än den fullständigt bekerskar
tillsättningen af rådgifvarepersonalen och gör det omöjligt att regera
för en hvar, som icke kan vinna denna majoritets understöd. Att nu
gå till väga på det sättet, att man med öppna ögon för dessa för¬
hållanden, som af all erfarenhet äro bestyrkta och icke kunna af någon
vederläggas, likväl nedsätter stadsrepresentanternas antal i Andra Kam¬
maren med 13, det är enligt mitt förmenande ett alldeles oförsvarligt
politiskt misstag, och har det hittills lyckats denna kammare att upp¬
rätthålla riksdagsordningens föreskrift, att den är lika berättigad med
Andra Kammaren, så kan kammaren vara fullt förvissad om, att om
den ställer så till, att majoriteten i Andra Kammaren och minoriteten
i denna blifva enväldiga i riket, så blir kammaren snarligen inrange¬
rad bland de öfverhus i Europa, och många sådana finnas, som icke
hafva något inflytande på fäderneslandets öden.
Då jag således anhåller om bifall till reservationen, så ber jag
få säga, att om icke kammaren behagar bifalla detta förslag, så skall
jag för min del på det lifiigaste medverka till afslag å hvarje förändring.
Herr Törnebladh: Stadgandet i 38 § riksdagsordningen, att de
grundlagsändringar, som skola föreslås, böra vara “högst nödiga eller
nyttiga11, icke, såsom det stundom origtigt citeras, “och nyttigakan
naturligen tolkas mer eller mindre elastiskt, allt efter den uppfatt¬
ning, som den ene eller andre representanten eller korporationen in¬
lägger deri, men i ett afseende torde detta stadgande hafva sin gifna
och bestämda betydelse, det nemligen, att hvarje sådan ändring måste
företagas efter, noggrann pröfning och med största varsamhet och be¬
tänksamhet. Det går icke an att i fråga om grundlagsförändringar
kasta fram det ena förslaget efter det andra, med vexlande siffror,
men utan hänsigt till något system, allt efter som smaken säger, att
en siffra förefaller lämpligare än den andra; och jag ber kammaren
att i fråga härom noga lägga märke till mängden och olikheten af de
förslag, som framkommit tillsammans, tydligt visande, att, om någon
önskan och längtan efter förändring förekommit, någon genomtänk-
ning af denna förändrings art och karakter dock icke har funnits eller
lyckats blifva åstadkommen, icke ens af konstitutionsutskottet.
Det är klart, att om man skall pröfva nödigheten eller nyttau af
en förändring, så måste man fästa sig dels vid dess principiella be¬
tydelse, dels vid den praktiska erfarenhet, som kan anses hafva styrkt
behofvet af densamma, och dels slutligen vid den tid och de omstän¬
digheter, under hvilka den skall genomföras.
Hvad nu det principiella angår, så vore det ett fullständigt miss¬
tag, om man helt enkelt hötle sig till den abstrakta folkmängdssiffran
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 22.
10
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
såsom grund för val af representanter. En sådan uppfattning har
funnit sitt uttryck under januari-riksdagens tulldebatt i Andra Kam¬
maren, der eu af landtmannapartiets koryféer bär framkastat, att om
folkmängdsförhållandena hade fullständigt lagts till grund för val af
representanter till Andra Kammaren, skulle landsbygden hafva varit
representerad med omkring 350 riksdagsmän. Redan denna siffra
visar, att det icke går för sig att bygga enbart på folkmängdsförhål¬
landena, utan dessa förhållanden måste, såsom regulator på valen, i
sin mån rättas och jemkas efter andra förhållanden; jag ber här få
anmärka att, om nu också i folkmängd landsbygden är så öfverlägsen
städerna, att den derigenom skulle få ett betydligt antal represen¬
tanter mera, så är förhållandet helt olika, om man tager hänsigt till
antalet röstberättigade på landsbygden och i städerna. Detta antal
utgör på landsbygden ungefär 6,6 procent af hela folkmängden och i
städerna mellan 9 och 10 procent af densamma. Redan af denna
omständighet framgår, att det icke är folkmängden ensam, som bör
vara bestämmande. Hvad beträffar bevillningen, hafva af den förste
talaren uppgifter blifvit lemnade, som visa, att äfven i detta hänseende
en korrektion af folkmängsförhållandenas betydelse måste finnas, och
jag tillåter mig att komplettera hvad han sade med att anföra, att i
städerna summan af bevillningen utgår med omkring 66 procent af
det hela efter 1886 års uppgifter. 1 allmänhet torde det vara ytterst
vanskligt att i det politiska lifvet, särskildt vid lagstiftning, alltför
ensidigt hålla sig till den ena eller andra principen, emedan man då
lätt råkar i fara att blifva doktrinär och icke gifva tillräckligt ut¬
rymme åt de förhållanden, som bredvid principen kunna existera, tjen¬
liga att modifiera och jemka dess tillämpning i den praktiska verk¬
ligheten.
Jag har talat om de mera yttre förhållandena och vill nu vid¬
röra förhållandet mellan stad och land med afseende på mångsidig¬
heten af de intressen, som representeras å det ena och andra hållet.
Ingen kan lifligare än jag uppskatta och erkänna den stora förmågan
hos landsbygdens ypperste män och representanter, men klart är ock
att då det nu så förhåller sig, att fastigheten på landsbygden spelar
en så stor roll emot i städerna, så att dess intresse representeras i
det ena af omkring 84 procent och i det andra af 12 procent, det
med bästa vilja i verlden lätt kan insmyga sig någon ensidighet i upp¬
fattning, hvilken behöfver korrigeras — visserligen icke öfvervinnas,
men i någon mån leorrigeras — af den större rörligheten och mång¬
sidigheten i de intressen, som finnas företrädda i städerna.
Då man här har framhållit, att det är icke de särskilda intres¬
sena, som kunna eller böra vara afgörande för representanterna, så
skall jag bedja att deremot få svara med några ord af en högt aktad
ledamot af kammaren, exr reservant mot konstitutionsutskottets be¬
tänkande vid 1862—1863 års riksdag. Han säger: “må man nem¬
ligen fritt orda om fäderneslandets gemensamma intressen, så snart
det kommer till saken, visar sig nog, att de särskilda intressena hafva
sina efter särskilda klasser bestämda målsmän, och jordbrukets repre¬
sentanter hafva icke i den nuvarande representationen visat sig för-
11
N:o 22.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
summa sina intressen, de lära icke heller för framtiden komma att
förbise dessa“. Om det nu så förhåller sig, så är redan denna om¬
ständighet en anledning att väl se till, att man icke rubbar den grund,
som har blifvit lagd, utan att kunna i stället för densamma sätta en
säker och på billighet och rättvisa byggd ny sådan.
Jag kommer nu till den praktiska erfarenhetens lärdomar. År det så,
att den tid, som förflutit efter det nya representationsskickets införande,
har visat så många olägenheter i det då ordnade förhållandet mellan
städernas och landets representantantal, att eu förändring i närvarande
ögonblick är högst nödig eller nyttig? Om vi se på siffrorna, huru
landet och städerna äro representerade, så visar sig, att landsbygden
var 1866 så representerad, att på hvarje riksdagsman föll ett valmans-
antal af 26,794, under det att 1887 motsvarande siffra uppgick till
26,560, således något mindre eller eu förmån för landet. Deremot
har för städerna det antal personer, som skall utse en riksdagsman,
stigit från 9,035 år 1806 till 10,734 år 1887, eller med 18 pro¬
cent. Om nu också städernas folkmängd har stigit, och det med vida
större belopp, så visar detta helt enkelt, att samhällets utveckling
icke låter binda sig af förut bestämda anordningar, utan att den går
sin gilla gång och tager ut sin rätt, och i den naturliga utvecklings¬
gången måste för den, som ser samhällenas historia såsom ett sig ut¬
vecklande organiskt helt, ligga något att taga vara på. Detta gäller
äfven för lagstiftaren, om lian ock under den ena eller andra perioden
kan känna sig något orolig, hvart det skall taga vägen. Då stadernas
folkmängd har ökats med omkring 60 procent sedan den ifrågavarande
tiden, så har deremot antalet representanter i kammaren icke tillväxt
i motsvarande proportion, utan blott med 36 procent. Jag kan icke
heller förstå, att den tillväxt, som har varit, gifver stöd å de far¬
hågor, som blifvit uttalade, och hvilka funnit uttryck i den uti denna
kammare afgifna motionen, der det heter, att “städernas befolkning
tillväxer så mycket hastigare än landsbygdens, att denna städernas
större rätt med deraf följande magt börjar innebära eu oafbrutet till¬
tagande fara för landsbygden". Det är sant. att den möjligen börjar
göra det, men denna början är dock ganska ringa, och det är mycket
långt till det slut, som skulle komma, och annorstädes blifvit antydt,
då städerna genom sin snabbare tillväxt i förhållande till landsbygden
skulle utöfva ett stort och afgörande inflytande på riksdagsärendena.
Den faran är mycket aflägsen, om det ens är någon fara. Det är
dock möjligt, att sådan finnes, och man har i det hänseendet äfven
framkastat, att tillväxten af städernas representantantal skulle små¬
ningom i Andra Kammaren införa ett alltför starkt demokratiskt ele¬
ment, mot hvilket den fasta och sansade landtmannamajoriteten i läng¬
den komme att kämpa förgäfves. Jag är den förste att erkänna vig¬
ten och betydelsen för ett land af att hafva i sin representation ett
konservativt intresse starkt företrädt och företrädt af män, komna ur
samhällsklasser, hvilka med aktning för fäderneärfd tro och fäderne-
ärfda seder veta att häfda sin rätt och föra sin talan. Men jag tror
också, att det kan finnas en annan fara, och det är den, att om Andra
Kammarens hållning skulle komma att blifva alltför mycket byggd på
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 22.
12
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till de — man må säga hvad man vill derom, att det är hederliga och
ä13riksdcfaktllin8sväKla män — dock i någon män mera ensidiga intressena
ordningen' landsbygden, svårighet skulle kunna derutinnan uppstå, att mot
(Forts.) ' detta intresse så många andra intressen förenade sig i samhället, att
de skulle hota att spränga dess och dess målsmäns magt och betydelse.
Jag tror, att äfven den sista tiden i vårt land i det fallet för den,
som vill fördomsfritt och opartiskt se händelserna, innebär antydnin¬
gar, som kunna vara att beakta. Det finnes ett .sätt att motstå re¬
former; det är att söka bevara magten i dens hand, som en gång har
fått och utöfvat den, men det finnes ock ett annat sätt, och det är
att gifva ett berättigande åt den eller de uaagter, som uppstått bredvid,
och särskildt är kanske faran störst, om den magt, som uppstått bredvid,
i följd af den naturliga samhällsutvecklingen, på något sätt skulle
komma att förqväfvas i afseende på den betydelse och ställning som
den intager. På det sättet kunna likaväl som på det andra revolu¬
tioner mogna.
En annan sak är också att fästa uppmärksamhet vid. Det är
att Sverige, i olikhet med åtskilliga andra stater, har valbarheten till
andra hammaren begränsad inom valdistrikten. Detta är i många
fall en fördel, men om det ock innebär en fördel, så kan det äfven
medföra vissa olägenheter, för att icke säga faror. Ett korrektiv här¬
emot, och säkerligen mindre farligt än att förändra sjelfva systemet
och utsträcka valbarheten till hela landet, är just de större städernas
representationsrätt, hvarigenom det blir eu naturlig följd, att dessa
städer i Andra Kammaren, hvilken består af distriktsvis valda repre¬
sentanter, måste komma att insätta målsmän för olika intressen,
stående på olika bildningsgrad och representerande sträfvanden och
yrken, som mera mångsidigt och rörligt omfatta samhällslifvet i dess
vexlande företeelser, än fallet, åtminstone ännu, har blifvit på lands¬
bygden. Det är sant, att den sista tiden har medfört betydligt förändrade
förhållanden genom förbättrade samfärdsmedel och utveckling i alla
rigtningar, men det qvarstå!- såsom ett oförnekligt faktum, att på
landsbygden intressena mera sammansluta sig likasom kring ett enda,
under det städerna förete större omvexling och mångsidighet, kanske
för mycket ibland.
Jag öfvergå!- nu slutligen till den tid och de omständigheter, under
hvilka förslaget skulle förklaras blifva hvilande. Det har i denna
kammare för icke längesedan anmärkts, att det innebure en fara för
den lugna utvecklingen af vårt samhällslif, om ett grundlagsförslag
skulle kunna alltför hastigt genomföras, och man har dervid talat
om önskvärdheten att alltid kunna afvakta treårsperiodens slut. Nåväl!
sedan det svenska nya representationsskicket infördes, har icke någon
riksdag på det ena året slutat senare, än denna kommer att sluta,
hvaraf åter följer, att tiden till nästa riksdag blir kortare än vanligt. Om
redan detta är eu olägenhet, kanske icke så synnerligen beaktansvärd,
så är det eu annan, som är större, nemligen den, att den föreslagna
förändringen i grundlagen — eu förändring af mycket stor och i
framtiden genomgripande betydelse, som måhända icke blifvit till¬
räckligt uppskattad eller utredd i alla de motioner, hvilka år efter
13
Nig 22.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
år framkommit — att denna föreslagna förändring skall förklaras Förslag till
hyllande i en tidpunkt, då stämningarne, för att icke säga lidelserna, ändring af §
inom Riksdagen mer än vanligt svalla och då så lätt det ja eller nej, or(jn;ngen.
man nedlägger i urnan, har tagit färg och intryck af en i mycket (Forts.)
aktningsvärd och berättigad uppfattning från den ena eller andra sidan,
men som i samma stund den öfverfiyttas på förhållanden, liggande
utom och långt öfver sin särskilda sfer, blir oberättigad. Det skulle
derför kunna finnas en fara för att man fattade sitt beslut mera
under intryck af en känslostämning än efter den mogna och grundligt
utförda pröfningen, hvartill ytterligare bör läggas, att man knappast
hinner med att egna en verklig pröfning åt ärendet. I det afseendet
behöfver jag endast erinra derom, att om någon skulle vilja nu fram¬
ställa yrkande om återremiss, så skulle detta yrkande mötas med ett
hvad Homerus kallar “osläcklig! löje“ och anses såsom från början
förfallet. Redan denna omständighet, att en återremiss är omöjlig,
visar, att tidpunkten icke är väl vald för antagande af ett grundlags¬
förslag, ty man må säga hvad man vill derom, att vi hafva pröfnings-
rätten bibehållen till nästa gång, så är dock genom det nu ifråga¬
satta antagandet ett icke ovigtig! steg taget. Jag tror således, att
denna fråga, hvilken visserligen icke bör bedömas ensidigt från stats¬
intressets synpunkt, utan hvarvid man måste taga hänsyn till eu full¬
ständig granskning och pröfning af derpå inverkande förhållanden, och
försöka att rationel uppbygga den grund, som synes erforderlig, att
denna fråga kommer otvifvelaktigt i mycket bättre läge, om den icke
förelägges eu Riksdag, som står på väg att åtskiljas och från hvilken
åtskilliga representanter redan hafva rest, utan lugnt, fördomsfritt
och med tillräcklig tid behandlas vid ett annat tillfälle. Det är också
redan af denna anledning, som jag anser, att hvarje förslag, det må
innebära större eller mindre modifikationer i det ifrågavarande af¬
seendet, nu icke är tillrådligt att antaga, och då jag uttalar min
öfvertygelse härom, torde jag icke behöfva ingå i något vidlyftigare
bemötande af hvad herr vice talmannen yttrat. Jag anser mig dock
i förbigående böra anmärka, att den fixering, med hänsyn till 1885
års folkmängdsförhållanden, som han ville göra af de större städernas
representationsrätt, icke synes hvila på någon rationel grund, och att
de faror, som han så vältaligt har skildrat såsom åtföljande utskottets
förslag, icke heller äro oförenliga med det af honom framstälda.
Särskild! vill jag anmärka, att, om något i den angifna vägen skall
göras, så borde vid hvarje inskränkning i städernas representations¬
rätt i förhållande till landsbygdens också fogas en ändring i den
bestämmelse, som gifver Andra Kammaren rättighet att för sig ordna
de små städernas valkretsar. Jag anser, att om städernas, framför
allt de storas, representationsrättighet skall inskränkas så betydligt
som nu föreslås, det då också bör läggas i Konungens hand att ordna
dessa valkretsar, på det att afgörande! icke må tillkomma den ena
kammaren ensidigt.
På grund af hvad jag nu bär yttrat, anhåller jag att vördsamt
få framställa yrkande om afsiag å konstitutionsutskottets hemställan.
N:o 22.
14
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till
ändring af t
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Herr Forssell, Otto: Det är ganska naturligt, att vi efter
' det fjerdedels sekel, som förflutit sedan den nya riksdagsordningen
sammanskrefs, kunna deri finna bristfälliga eller oegentliga bestämmelser;
och det är derför också ganska naturligt, att förslag till dessa bristers
afhjelpande blifvit såväl nu sota förut framställa. Men om jag er¬
känner detta, måste jag på samma gång fästa herrarnes uppmärk¬
samhet derpå, att hvad vi nu anse såsom brister varit nödvändiga
vilkor för representationsförslagets genomförande för 25 år sedan och
ingalunda på något vis kan läggas dess författare till last. Tvärtom!
Det torde i sådant afseende vara nog, om jag fäster uppmärksamheten
derpå, att städernas invånare hade, enligt gamla riksdagsordningen,
rätt att skicka till riksdagen omkring 100 ledamöter, om ock denna
rätt icke begagnades i sin fulla utsträckning. Ty hvarje småstad,
såsom Skeninge, Trosa, Sigtuna o. s. v., hade rätt att skicka hvar
sin representant till riksdagen. Hvad som förhindrade dem derifrån
var kostnaderna. Men vi veta mer än väl, att under de sista 15—20
åren af det gamla representationsskicket många gånger personer erbjödo
sig att taga burskap i dessa småstäder och utöfva riksdagsmaunaskap
å deras vägnar för ingenting, så att det säkerligen icke skulle hafva
dröjt länge, förr än inom riksdagen funnits 100 representanter för
städerna. Genom den nya riksdagsordningen reducerades detta antal
till hälften. Mera kunde man väl icke begära.
Jag är för visso ingen beundrare och ingen vän af den åsigt, att
man skall uteslutande lägga siffror till grund för representationen,
vare sig folkmängdens eller inkomsternas. Det finnes nemligen ett
kapital, mine herrar, som icke är åtkomligt för några sifferberäk-
ningar, nemligen det intellektuella kapitalet, som också här vid lag bör
beaktas. Men då jag säger detta, erkänner jag att våra stora städer
i allt fall nu börja utkräfva sin rätt, mer än tillbörligt är, och att
man icke utan skäl bör vara betänkt på att sätta en bom för dessa
sifferberäkningar. Detta bör väl icke göras på sådant sätt, att t. ex.
de stora städerna skulle få mindre representationsrätt än dessa små
byar, jag nyss åberopade. Så skulle dock blifva förhållandet, om före¬
liggande förslag antoges.
Jag kan således icke lemna min röst till en sådan partisk och
orättvis förändring i vår grundlag, allra helst som jag tror, att inom
grundlagens område finnes en annan brist, som är vida större än
denna och som, om den afskaffa, mycket lätt kan undanrödja följderna
af dessa sifferberäkningar. Jag menar det förhållande, att vår rikdags-
ordning icke, såsom alla andra grundlagar i andra representativa
land, föreskrifver, att Riksdagen skall hafva i sin magt att bestämma
valområdena, utan öfverlemnar detta, såsom det heter i grundlagen,
åt kommunerna sjelfva; hvaraf följden blifvit, jatt dessa valkretsar
bestämmas på initiativ af en magistrat. Nu veta vi väl hvilken vigt
och betydelse en sådan der “scrutin de liste1, har. Den är ett ypper¬
ligt medel i demogogens hand, vare sig denne är en kejsare eller en
konseljpresident eller en man af folket. Vi veta också mer än väl,
huru det tillgår här i Stockholm, när vi skola utse 20 och snart nog
kanske 30 representanter. Ingen af de väljande, som bär fram sin
Tisdagen den 28 Juni f. m.
15
N:o 22.
röstsedel, känner en tredjedel, kanske icke ens en fjerdedel eller en
femtedel af dessa personer eller har någonsin sele eller hört talas
om dem. Det finnes intet annat val än att antingen nedlägga sin
röst eller att bära fram den som ett får. Detta skulle kunna före-
komrnas derigenom, att de stora städerna indelas i valkretsar, som
sedermera ej finge rubbas eller ändras annorledes än i grundlagsenlig
ordning, hvaraf följden skulle kunna blifva den, att t. ex. Stockholm,
som nu har 220,000 invånare, för hvilka skola utses 22 representanter,
kanske icke finge utse ett större antal, äfven om staden finge 350,000
invånare. Vill man vidtaga en förnuftig och ändamålsenlig åtgärd,
i syfte som här föreslagits, bör man draga frågan om valkretsarne
under Riksdagens pröfning och fördela de stora valkorporationerna
i valkretsar, hvilka hvar och en få välja en riksdagsman och här¬
igenom vinner man på ett vida mera kraftfullt och ändamålsenligt
sätt det mål, som nu åsyftas; men icke får man gå till väga på det
sätt, som här ifrågasatts.
Jag yrkar afslag.
Friherre Leijonhufvud: Då öfverläggningarna pågingo hos rik¬
sens ständer angående införandet af den nya representationsförändrin¬
gen, var en af de förnämsta faror, som man emotsåg och som hindrade
mången att lägga sin röst för förslaget, just fruktan att en viss sam¬
hällsklass skulle få för öfverdrifvet inflytande. Deremot invändes från
andra sidan, att genom det nya representationsförslagets införande
all klasskilnad skulle försvinna och att det vore alldeles gifvet att
landsbygden, i stället för att välja uteslutande mindre jordbrukare,
skulle utse, hvar och en kommun inom sitt område, de dugligaste, klo¬
kaste och mest ansedde män, och sålunda representationen få den ka¬
rakter, som önskvärdt vore. Huru detta slagit ut, sedan representa¬
tionen verkat och valen förgått och stadgat sig under loppet af 20
år, det veta vi. Det är nästan uteslutande mindre jordbrukare och
deras gelikar, som för närvarande utgöra landsortens representanter
i Andra Kammaren. Såsom man kunde vänta, är det också deras
gemensamma materiella intressen, som sammanhålla dem och drifva
dem framåt att eröfra nya och stora fördelar och företräden åt sin
klass. Deri ligger ingenting abnormt, utan det är fullt normalt. Så
skulle det gå, och så gick det. Ingenting annat var att vänta.
Nu fruktar denna klass, att andra, som hafva olika intressen,
säkerligen mycket mera spridda, skulle få för stort inflytande, och
för att f örhindra detta, har detta förslag framkommit. Men den fara,'
man fruktar, lär väl icke vara så stor. Nog kunna landtmännen i
lugn ännu motse en lång tid. Det är alldeles felaktigt, att här be¬
räkna proportionerna geometriskt. Aritmetiskt böra de beräknas. In¬
gen omröstning sker efter viss proportion mellan de olika partierna.
All omröstning afgöres genom enkel majoritet och sker per capita.
När representationsförslaget först tillämpades, hade landtmännen i
Andra Kammaren en afgjord majoritet af 80 röster. Nu äro de ängs¬
liga och oroliga, derför att de icke hafva mer än 71 rösters öfvervigt.
Men det är icke någon fara för ett parti, som har en sådan majoritet
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 22.
16
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
i hvarje fråga, der det ville begagna sig' deraf; och det begagnar
sig deraf också ganska flitigt. Nu säger man, att faran ligger deri,
att en förändring om någon tid skulle kunna inträffa, ja, när städer¬
nas invånare ökats med 710,000 invånare, under det att landtkommu-
nerna stått stilla. Den faran synes icke vara nära förestående och
kan icke gifva skäl för yrkandet att nu nedsätta städernas represen¬
tantantal. Städerna hafva visserligen vuxit fortare än landsbygden,
men de hafva dock nu, jemförda med landsbygden, endast 9 flera re¬
presentanter än för 20 år sedan. Här föreligger således icke någon
berättigad anledning till farhåga. Frågan gäller ock, såsom redan af
föregående talare blifvit framhållet, egentligen att skaffa landtmanna-
partiet ett obestridt afgörande i hvarje gemensam votering om stats¬
anslag, bevillning och alla riksbankens angelägenheter.
Det har sagts, att det vore onaturligt, att antalet af de stora
städernas representanter tillväxer i så hög grad. Det vill jag till en
del medgifva, men jag kan icke finna, att det är ett praktiskt och för¬
ståndigt sätt att afhjelpa detta, som här ifrågasattes. Visserligen exi¬
sterar ett sätt att fixera förhållandet mer än förut, som herr vice tal¬
mannen förordat och som jag skulle kunna gilla; men jag tror icke,
att detta förslag kan vinna Riksdagens bifall, och derför lönar det
icke mödan tala derom. Jag vet ingen annan utväg än att afslå deu
nu gjorda framställningen och tänka på, om man vill gå någon annan
väg sedermera genom inrättande af nya valområden o. s. v. Den sa¬
ken får man taga i betraktande, när förslag derom framlägges, och
man får se hvart det pekar. Men utom denna nya strid att söka
blifva af med eu hop stadsrepresentanter börjar en annan strid, som
heter nedsättning af census, och den kan lätt taga mycket stark fart
och betydliga dimensione och infiurera på kammarens sammansätt¬
ning.
Jag yrkar afslag.
Herr Bergius: I utskottets betänkande anföres, hurusom herr
justitiestatsminister!! vid föredragningen af förslaget till nu gällande
riksdagsordning den 5 januari 1863 yttrade, bland annat, följande:
“I afseende å antalsförhållandet emellan landels och städernas repre¬
sentanter är antagen enahanda grund, som följts vid landstingens bil¬
dande, så att enligt regeln en folkmängd af 20,000 på landet och
10,000 i staden skulle berättiga att till denna kammare sända en re-
presentant11. För min de! bar jag icke kunnat tolka detta yttrande
på annat sätt, än att man utgått från den grundsats, att städerna
skulle i förhållande till folkmängden få eu dubbel representationsrätt
mot landsbygden. Det stälde sig emellertid redan från början något
fördelaktigare för städerna till följd af deras hastigare tillväxande
folkmängd. Såsom en föregående talare rigtigt anmärkt, är förhål¬
landet mellan antalet riksdagsmän i Andra Kammaren och folkmäng¬
den för närvarande för landsbygden 1 för 26,560 och för städerna 1
för 10,734. Denne talare yttrade jemväl, att man icke borde fästa
uteslutande afseende vid folkmängden, utan äfven vid de röstberättiga¬
des antal i förhållande till antalet riksdagsmän, som skulle väljas, en
Tisdagen den 28 Juni, f. in.
17
N:o 22.
utgångspunkt som jag för min clel vill acceptera; men jag kommer
dervid icke alldeles till samma resultat beträdande siffrorna, som han
gjorde. Här har nyligen utdelats statistiska centralbyråns redogörel¬
ser angående valrätt till Riksdagens Andra Kammare or 1885, och om
man der ser efter de röstberättigades antal, med vederbörligt afdrag
för de mer än en gång räknade, ställer sig förhållandet mellan anta¬
let röstberättigade, hvilka erlagt sina kommunalutskylder och sålunda
voro i faktisk utöfning af rösträtt, och antalet riksdagsmän i Andra
Kammaren på följande sätt. På landet var antalet röstberättigade
233,748, hvilka egde välja 146 riksdagsmän. Sålunda kornrno på
hvarje riksdagsman 1,601 röstberättigade. I städerna funnos 48,369
röstberättigade, hvilka egde utse 45 riksdagsmän, således för hvarje
riksdagsman 645 röstberättigade. För Stockholm särskild! utsågos 21
riksdagsmän, och utgjorde antalet röstberättigade 12,427; således 591
för hvarje riksdagsman. Häraf finner man att, om man utgår från
denna utgångspunkt, förhållandet ställer sig ännu fördelaktigare för
städerna, än om man jemför folkmängden och antalet riksdagsmän.
Det har blifvit anmärkt mot utskottets förslag, att man minskat
antalet representanter endast för de stora städerna. Inom utskottet
var äfven fråga om att för de medelstora och mindre städerna ändra
foikmängdssiffran. Men om denna bestämts t. ex, till 15,000 i stället
för 10,000, skulle följden deraf antagligen blifvit, att åtskilliga städer,
som vid det nya representationsskickets första tillämpning utgjorde
egna valkretsar, skulle blifvit förenade med andra valkretsar. Detta
ansåg man vara häråt och obilligt, hvarför man utgick från den syn¬
punkt att icke göra någon förändring beträffande de städer, hvilka
hade eu folkmängd mellan 10,000 och 20,000 invånare. Men när
dock enligt uttkottets förmenande ett missförhållande uppstått mellan
städerna och landsbygden, och man ville rätta detta, fäns ingen an¬
nan utväg äu att inskränka de större städernas representationsrätt;
och dertill ansåg man så mycket större skäl förefinnas, som det är
klart, att ett större samhälle, som skickar flere representanter, deri¬
genom får ett större politiskt inflytande än flera mindre städer, hvilka
tillsammans skicka ett lika stort antal representanter. Ett större
samhälle, som t. ex. skickar 10 representanter, får naturligtvis större
inflytande än 10 småstäder, som skicka hvar sin representant.
Mellan utskottets förslag och reservationen är ju i principen in¬
gen skilnad. Reservanternas förslag skiljer sig från utskottets endast
genom det stadgande som tillagts, att de större städerna skulle under
vissa förhållanden bibehålla sitt representantantal oförändradt. Men
deremot synes mig att man kan anmärka, att, om ett missförhållande
uppstått, man icke bör genom dylikt undantagsstadgande fastslå det¬
samma.
Här har också talats om att det vore fara för, att antalet repre¬
sentanter för städerna komme att minskas, och Första Kammarens in¬
flytande derigenom äfven inskränkas. Häremot vill jag först och främst
anmärka, att om antalet i Andra Kammaren minskas, men i Första
Kammaren bibehålies oförändradt, Första Kammarens inflytande skulle
Första Kammarens Prof. 1887. J3. N:o Sfi. 2
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
No: 22.
18
Förslag till
ändring af§
13 riksdags¬
ordningen.
Forts.)
Tisdagen den 28 Juni, f. in.
ökas, icke minskas. Och vidare vill jag erinra, att, då man talar om
att Första Kammaren skulle hafva sina naturliga bundsförvandter
i representanterna för , städerna, åtskilliga tecken tyda på, att man
häri missräknat sig.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Hallen borg: Såsom herrarne hafva sig bekant, har frå¬
gan om inskränkning i stadsrepresentanternas antal vid flera riksdagar
varit väckt och äfven förekommit till behandling inom utskottet, men
utskottet har icke åt de förslag, som hittills varit väckta, egnat någon
uppmärksamhet, utan helt enkelt afstyrkt dem, enär de varit så ex¬
klusiva, att utskottet icke funnit skäl att vid dem fästa något afse¬
ende. Vid innevarande års första riksdag har frågan framkommit på
helt annat sätt än förut, och utskottet har ansett sig böra egna deråt
synnerlig uppmärksamhet. Jag kan icke annat än beklaga, att detta
förslag blifvit väckt vid innevarande års riksdag, då det är lätt att
tänka sig att en af de största anledningarna dertill varit missnöje
öfver åtskilligt, som icke bort inverka på detta förhållande. En grund¬
lagsändring bör ega rum under normala och lugna förhållanden och
icke ske förhastadt. Hvad åter angår den anmärkning, som framstälts,
att Riksdagen skulle gjort sig skyldig till kontraktsbrott genom att
antaga den föreslagna förändringen i afseende å städernas represen¬
tantantal, kan jag icke finna att en sådan beskyllning är befogad. In¬
genstädes finnes föreskrifvet, huru stort antalet skall vara eller i hvil¬
ken proportion det skall stå till antalet af landsbygdens representan¬
ter. Visserligen har eu ungefärlig grund bestämts för utseendet af
städernas och landsbygdens representanter, men denna bestämmelse
hindrar ingalunda Riksdagen att fullkomligt fritt vidtaga sådana för¬
ändringar, som äro af behofvet påkallade. Men lika litet som jag kan
godkänna, att Riksdagen icke skulle vara härtill berättigad, lika litet
kan jag finna, att Riksdagen är skyldig att reducera antalet repre¬
sentanter för de stora städerna, om detta antal finnes för stort, till
samma norm som vid det nya statsskickets införande.
För min del kan jag icke undgå att finna att, då det visat sig,
att antalet representanter från de stora städerna för hvarje år stigit
allt mer och mer; det är på tiden att göra en ändring; och då frå¬
gan nu blifvit derom väckt, har jag ansett det vara min pligt att
söka i hvad på mig ankommer göra denna frågas lösning så rättvis
som möjligt. Jag har icke kunnat vara med om att reducera det nu¬
varande antalet stad srepresentanter, ty detta skulle vara en stor orätt¬
visa, men deremot har jag visserligen ansett, att antalet bör begrän¬
sas. Genom det förslag, som af reservanterna framstälts, har man ve¬
lat förekomma, att städernas representantantal, som nu finnes, komme
att minskas, men att å andra sidan detta antal icke kom att ökas
i samma proportion som hittills, i den mån städernas folkmängd till¬
växer. Några talare synas icke rigtigt hafva förstått reservanternas
mening. Afsigten med reservationen har varit, att de städer, sorn för
närvarande ega rättighet att utse ett visst antal representanter, skulle
få bibehålla dessa, men att representantantalet icke komme att ökas,
Tisdagen den 28 Juni, f. m. 19
äfven om folkmängden tillväxte, men väl att reduceras, om folkmäng¬
den minskas, till dess denna kommit till de siffror, som i utskottets
betänkande angifvas. Det är visserligen sant, att det möjligen icke
är i så hög grad angeläget, att frågan blir nu afgjord, men jag tror
att det vore klokt att vid detta tillfälle gå in på det förslag, reser¬
vanterna framstält, emedan man då något så när vet hvad man har
att rätta sig efter. Denna fråga, liksom så många andra, kommer
säkerligen att oupphörligen återkomma, och det kan lätt hända att
framdeles ett beslut kommer att fattas, hvilket vore långt ofördelak¬
tigare än detta. Jag får derför anhålla, att kammaren gifver sitt bi¬
fall åt det förslag, som herr vice talmannen framstält.
Herr Weern, Carl Fredrik: Här har talats mycket om grun¬
den för städernas rätt att vara representerade i större proportion till
folkmängden än hvad förhållandet är med landsbygden. Den förste
ärade talaren sade mycket rigtigt, att olika d. v. s. stridiga intressen
finnas icke här. Alla vilja vi ju, i stort sedt, fosterlandets väl. Men
särskilda intressen finnas deremot och särskilda sakförhållanden, som
fordra all möjlig aktsamhet, då det gäller att derom fatta beslut.
Vi sitta väl icke här för att strida om magten, utan i främsta rum¬
met för att vinna den största möjliga sakkunskap vid afgörandet af
ärenden, vigtiga för svenska folket.
Huru skulle det gå, om landsbygdens målsmän blott för en enda
dag skulle öfverlemna åt städernas representanter att afgöra ärenden
rörande landsbygdens särskilda förhållanden? Då skulle ju möjligen
stora misstag kunna komma att begås. På samma sätt, om åt lands¬
ortens representanter öfverlemnades att afgöra en mängd saker, om
hvilka blott i städerna kan påräknas erforderlig sakkunskap. Det
måste finnas representanter för städerna såväl som för landsbygden,
och icke blott några få, utan så många, att de utöfva ett väsentligt
inflytande på liksdagsärendena. Det är en bestämd princip, som vid
hvarje representationsförslag och i synnerhet uti det, som antogs år 1866
genomförts, att nemligen städernas representationsrätt skulle vara större
med hänsyn till invånareantalet än landsbygdens, ty om man uteslu¬
tande gick efter invånareantalet, skulle städerna försvinna i betyden¬
het. Då är frågan, huruvida det verkligen har inträffat så stora för¬
ändringar derigenom att städernas representantantal ökats med 9, att
det nu skulle vara högst nödigt och nyttigt att göra en förändring.
För min del måste jag erkänna, att jag icke kan tro att det är
de 9, som verka en så stor oro, utan snarare tanken på framtiden,
och då springer denna tanke så lätt in på en ett eller annat hundra¬
tal år aflägsen framtid. Men om de förhållanden, som då kunna råda,
är ju alldeles icke frågan, utan den gäller endast, huruvida det är
nödigt eller nyttigt att nu göra den föreslagna förändringen.
Eu talare, tillhörande konstitutionsutskottet, har gjort åtskilliga
beräkningar öfver de röstberättigades antal, och han påstod, att om
man ser derpå, skulle det slå ändå sämre ut för städerna. Jag har
också gjort sådana beräkningar, men har icke kunnat komma till
samma resultat. Jag har granskat valstatistiken mera i detalj och
N:o 22.
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 22.
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
20 Tisdagen den 28 Juni, f. m.
jag har dervid funnit att, hvad de röstberättigades antal angår, påstå¬
endet att städernas och i synnerhet de stora städernas röstöfvervigt
skulle vara så stor är långt ifrån allmänt giltigt. Här är t. ex. Karls¬
krona. Det finnes flera röstberättigade i denna stad, än i någotdera
af Blekinge fyra härad, som hvartdera dock, likasom staden, utser eu
riksdagsman. På samma sätt med flera andra städer.
Det finnes domsagor, der de röstberättigades antal icke uppgår
till mera än några få hundra, t. ex. i Villåttinge till 394 och i Jön-
åkers till 5(33, under det att medeltalet för hvarje af de största stä¬
derna är högre, för Stockholm t. ex. 621. Med många andra härad
är ett liknande förhållande. De hafva färre röstberättigade än hvad
flere af de större valkretsarne för städerna hafva. Och nu vill man
på en gång öka antalet röstberättigade, som hafva att välja en repre¬
sentant, sä att i stället för 939, hvilka nu i Stockholm välja en re¬
presentant, skulle det blifva 1,414, i stället för 770 i Gefle skulle det
blifva 1,539 o. s. v., under det att motsvarande antal är i många
domsagor betydligt mindre.
Jag kan icke på minsta sätt inse nyttan eller nödvändigheten
häraf, och en så stor sak behöfver väl i all synnerhet vara på för¬
hand något utredd.
Eu mängd förslag hafva väckts, men det ena har icke varit det
andra likt. De föi’slag, hvilka nu framsiälts, äro helt olika dem, som
framkommit vid föregående riksdagar.
Det yttrades att utskottet har funnit, att de små städerna borde
få gå oberörda af den föreslagna minskningen. Men med afseende på
de stora städerna fans ingen annan utväg.
Hvad bevisar nu ett sådant yttrande? Jo, att saken beklagligtvis
ej är öfvertänkt eller utredd. Här har det föreslagits många olika
sätt att gå till väga. Men besynnerligt förefaller det att börja med
siffran 10,000 och sedan öka den efter 15,000, men dervid icke efter
verkliga folkmängden, utan först efter afdrag af de 10,000, och sedan
dela. Ett verkligt konstigt system.
Dock, det tarfvar utredning. Mitt hufvudargument emot att för¬
klara detta förslag hvilande är: att det icke kan betraktas annorlunda
än såsom eu strid om magten. Somliga tycka att det icke går fort
nog med grundskatternas afskrifning, andra att det går för långsamt
med tulltaxans förändring. Men detta är ju temporära saker, som
icke böra inverka på åsigten om Riksdagens sammansättning. Den
saken afser en vidt aflägsen framtid, en period, då med all säkerhet
grundskatterna för länge sedan blifvit afskrida. Och den strid, som
nu pågår om ändringar i tulltaxan, är en strid blott för stunden.
Kan det då vara skäl att af sådana anledningar vilja göra eu så stor
grundlagsförändring, som här nu är ifrågasatt?
Är det icke skäl att i en så vigtig sak gifva något akt på tid
och omständigheter? Grundlagsändring är en sak, som fordrar mycken
betänksamhet, och derför skola ju förslag derom vara hvilande. Väl
vet jag att det blott är till dess ny lagtima riksdag inträffar efter
det att nya val till Andra Kammaren egt rum, och då sådana val i
höst skola ega ruin, är det fullt grundlagsenligt att eu fråga nu göres
21
N:o 22.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
hvilande och i nästkommande januari månad slutligen utgöras. Så. var det Förslag till
också innan nya riksdagsordningen antogs. En urtima Riksdag kunde
godkänna en grundlagsändring, föreslagen på en lagtima riksdag. Men ordningen.
nog ligger det i grundlagens anda, att beslutet bör noga öfvervägas. . (Forts.)
Derför skola också nya val hafva försiggått, på det att man under
tiden må kunna tänka öfver saken. Men huru är det nu? Innan vi
ännu hunnit hvila oss efter januari-riksdagen, kommo de nya valen med
sina häftiga agitationer, så nya val i höst igen, hvarefter vi vid nästa
års riksdag skola vara beredda att afgöra, huruvida detta förslag är
det allra bästa, som kan uttänkas. Jag fruktar att tiden ej räcker
till derför. Och icke heller torde, under det sinnena äro upprörda
af de skarpt mot hvarandra stående partiintressena, eu sådan vigtig
fråga lämpligen kunna afgöras. Det vore knappt tänkbart annat, än
att dessa förhållanden skulle betydligt inverka på utgången af denna
fråga.
Tager jag frågan för sig sjelf i betraktande och ser till huru
den kan gestalta sig i eu framtid, så finner jag den i allt fall för
stor för att kunna så behandlas. Men ännu en omständighet. År
det nyttigt om opinionen i landet skulle finna, att vi här hufvudsak-
ligen strida om magten, och att det är vår förnämsta sysselsättning?
Kan det annat än leda till nedsättning af den aktning, på hvilken
Riksdagen alltid borde kunna göra anspråk? Och dessutom skulle
detta bidraga till att ytterligare uppröra folklidelserna.
Jag anser sålunda tiden vara ytterst illa vald för genomförande
af en sådan förändring som denna, och dessutom anser jag den i sig
sjelf icke så nödvändig eller nyttig, som det fordras, då det gäller en
förändring af grundlagen.
Jag yrkar utslag.
Herr grefven och talmannen tilikännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande klockan 7 e. m.
Herr Björnstjerna: Om man kastar eu blick på de tabeller,
som medfölja betänkandet och hvilka i dag ytterligare blifvit kom¬
pletterade med det ark, som finnes här på bordet, skall man inhemta
af tab. 3, att medeltalet valberättigade på landsbygden utgjordes år
1866 af 26,794 personer mot 27,560 år 1887. I förhållande till tolk-
mängden står alltså landsbygden nu i en gynsammare ställning än vid
första riksdagen.
Kör städerna är deremot förhållandet alldeles tvärtom. År 1866
utgjorde antalet 9,035 personer, men för närvarande komma i stä¬
derna 10,734 personer på hvar riksdagsman, hvadan städernas ställ¬
ning blifvit ej obetydligt försämrad, i förhållande till folkmängden och
i jemförelse med den första riksdagen. Skulle utskottets förslag an¬
tagas, och städernas representanter minskas från 75 till 62, komma
städerna att få en representant för 12,985 invånare i stället för 9,035,
som det var 1866, följaktligen en försämring för städerna af 43 procent.
Af tab. 9 finner man att proportionen emellan antalet af lands¬
bygdens och städernas representanter i Andra Kammaren för närva-
N:o 22.
22
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till rande utgör på landsbygden 66,06 procent och i städerna 33,9 4 pro-
ai3 riksdags- c.en^ hvadan landsbygdens representanter visa en öfvervigt af unge-
ordningen. farligen 100 procent, eller dubbla antalet. Är nu icke detta tillräck-
(Forts.) ligt? Är det nödvändigt att öka denna öfvermagt ännu mera genom
att minska antalet stadsrepresentanter ? Jag kan för min del icke
finna att det är lämpligt, att man i en representation gifver en klass
ett så öfvervägande inflytande, att de andra mot den betyda in¬
genting.
Gå vi till tab. 12, finna vi att stadsrepresentanterna i Andra
Kammaren för närvarande äro 75, hvilka enligt utskottets förslag
skulle reduceras till 62. Första riksdagen voro de 55.
Herr Nilsson vill nu i siu motion sätta ned dem till 48, herr
Ljungman till 43 och herr Nils Petersson till 41. Men vore väl detta
rättvist? Är det icke snarare ett uppenbart hån att komma fram med
något sådant?
Då representationsförslaget antogs, uttalades såsom en af de allra
största betänkligheterna deremot, att eu enda klass, den som då hade
säte i bondeståndet, skulle blifva för mägtig i den nya representatio¬
nen. Man sökte bot derför genom att gifva åt städerna eu högre val¬
rätt i förhållande till tolkmängden. Det är nu detta, man till stor
del vill frånrycka städerna. Denna trygghet, denna säkerhetshake vill
man undandraga. Det skulle vara i högsta grad beklagligt, om denna
kammare skänkte sitt samtycke till något sådant. Det öfvervälde från
landtmannapartiets sida, som man befarade, har blifvit verklighet, och
huru har väl detta parti i Andra Kammaren begagnat magten? En¬
dast i sällsynta fall har ens någon stadsrepresentant der lemnats
plats uti något utskott, oaktadt man väl icke lär kunna påstå, att de
i kunskaper och förmåga äro landtmännen underlägsna.
Denna hemmansegarepartiets öfvermagt i Andra Kammaren söker
partiet att utsträcka äfven till denna kammare genom att besätta
landstingen, och genom dem Första Kammaren, uteslutande med sina
meningsfränder. Alltså synes ingen fara hota från stadsrepresentan-
ternas sida, utan just från den motsatta sidan.
Den större valrätten för städerna var, såsom redan flera gånger
blifvit framhållet, ett af grundvilkoren för representationsförslagets
antagande, och någon förändring bör väl icke dermed vidtagas förr
än det visat sig, att några allvarsamma olägenheter följt af denna
städernas större valrätt. Men ingen lär väl kunna påstå att så in¬
träffat. Att den öfvervägande majoriteten i Andra Kammaren blifvit
i någon ringa grad förminskad kan åtminstone icke jag anse vara
någon olägenhet. Skulle folkmängden ensam vara afgörande, då vore
ju allmänna val det enda rätta. Men så långt hafva vi lyckligtvis
ännu ej kommit. Hvad man bör eftersträfva är, att icke eu klass
varder öfvermägtig inom representationen, utan att alla större intressen
i samhället må i sin mån kunna gorå sig gällande. Hvad stadsrepre¬
sentanterna i Andra Kammaren beträffar, hafva de varit Första Kam¬
marens bästa bundsförvandter, och när denna kammare understundom
lyckats i de gemensamma voteringarne genomdrifva ett anslag uti nå-
23
N:o 22.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
gon vigtig fråga, särskildt för vårt försvar, kar det skett tack vare Förslug till
stadsrepresentanterna i Andra Kammaren. ^ritfsdags-
Det vore derför i högsta grad olyckligt att biträda ett förslag, ordningen.
hvarigenom dessa representanters antal skulle förminskas. Icke heller (Forts.)
bör det förbises, att bland ledamöterna af Andra Kammaren stads¬
representanterna vanligen varit de främste målsmännen för de orepre¬
senterade klasserna. Om någon gång valen till stadsrepresentanter
utfallit mindre lyckligt, kan det väl heller icke påstås, att icke detta
.jemväl ofta varit förhållandet på landsbygden, der valen många gån¬
ger lemnat åtskilligt öfrigt att önska.
Högst olyckligt vore det i sanning, om en tillfällig misstämning
i följd af utgången utaf eu viss ekonomisk fråga skulle kunna inverka
på eu eller annan ledamot i denna kammare, som eljest alltid mot¬
satt sig alla dylika tilltag. Att nu vid denna riksdag antaga ett så¬
dant förslag vore äfven i högsta grad olämpligt, då sinnesstämningen
är upprörd af andra anledningar, och när denna fråga sålunda kunde
blifva grundlag inom 8 månader. En vigtig grundlagsförändring bör
lugnt och moget öfvervägas och icke beslutas under intrycket af eu
ögonblicklig misstämning.
Herr vice talmannen har i kraftiga ordalag framhållit, hurusom det
vore ett politiskt misstag af allvarligaste art att antaga utskottets för¬
slag. Jag kan ej finna annat än att dessa ord äfven äro i viss mån
tillämpliga på den reservation, han sjelf afgifvit. Om än denna för
ögonblicket gjorde orättvisan mindre påtaglig än utskottets förslag,
så blefve resultatet i framtiden alldeles detsamma. Om man äfven
besinnar, att t. ex. Norrköping vid slutet af 1885 hade 28,503, Jön¬
köping 19,344 och Karlskrona 19,127 invånare, så är det ju ganska
sannolikt, att en eller flera af dessa städer redan öfverskridit gränsen,
som i höst berättigar dem att välja ännu en ledamot till Andra Kam¬
maren. Denne skulle alltså då vara med vid denna frågas afgörande.
Men om då reservantens åsigt ginge igenom, hvilket blefve då den
eller de nyvaldes öde? Der står nemligen, att “städer, som vid 1885
års slut hade och fortfarande hafva eu folkmängd af minst 20,000
invånare". Men det borde väl heta "städer, som vid detta grundlags-
buds slutliga antagande hade" etc.
Det vore väl alldeles orimligt att kassera dem, som nu i höst
väljas för 3 år, derför att man antagit ett grundlagsförslag, hvarige¬
nom deras val blifvit ogiltigt.
I en sak är jag ense med utskottets ledamöter, nemligen att an¬
talet representanter bör på ett eller annat sätt begränsas. Ty det
går icke au att antalet kanske växer ut till 1,000 eller derutöfver,
utan förr eller senare måste derför sättas eu gräns, men denna bör
gälla båda kamrarne. Ty att nedsätta stadsrepresentanternas antal
endast i Andra Kammaren vore i högsta grad olyckligt, och dertill
kan åtminstone jag ej gifva min röst.
Hvad grefve Strömfelts reservation beträffar, kan jag ej finna att
den på något sätt skulle hjelpa stadsrepresentanterna.
Följden blefve endast ett mycket större antal landtrepresentanter,
och derpå vunne ju städerna ingenting. Det enda, som möjligen
N:o 22,
24
Förslag till
ändring af (
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
, skulle kunna göra mig beredvillig att lemna denna reservation mitt
: understöd, vore, att om densamma antages, skulle man genast få ett
tjugu- eller trettiotal flere ledamöter i Andra Kammaren, hvilka det
blefve alldeles omöjligt att inhysa i kammarens nuvarande lokal, hvar¬
för ock i den omständigheten skulle kunna erhållas ett kraftigt stöd
för antagande af Kongl. Maj:ts proposition om nytt riksdagshus, hvil¬
ken nu ligger på bordet.
För min del yrkar jag afsteg.
Friherre De Geer: Redan för flera år sedan har jag i denna
kammare uttalat den åsigten, att en begränsning af riksdagsmännens
antal skulle komma att visa sig behöflig, och att denna begränsning
lämpligen skulle kunna ske utan mera ingripande förändringar af
grundlagens hufvudgruuder än att höja de folkmängdssiffror, som be¬
tinga valen åt riksdagsmän. Eu allt för mångtalig riksförsamling har
lkaväl, som en alltför fåtalig sina olägenheter. Öfverläggningarne och
riksdagarne blifva längre utan ökad säkerhet för mera mogna beslut
och kostnaderna större, deri inberäknad kostnaden för ett nytt riks¬
dagshus, som den siste talaren antydde. För min del tror jag att
antalet ledamöter i Andra Kammaren nu nått den höjd, att man bör
vara betänkt på att förebygga, att denna ökning kommer att tillväxa
med samma hastighet som hittills. Det enklaste och, om man ute¬
slutande ser på det bestående, äfven det rigtigaste vore att söka så¬
dana siffror, som åstadkomma lika stor inskränkning eller begräns¬
ning för alla valkorporationer.
Men oafsedt svårigheten att finna sådana siffror utan att upp¬
häfva sambandet emellan kommunerna och riksdagsmannavalen, tror
jag icke att man på detta sätt skulle kunna komma till ett fullt till¬
fredsställande resultat, hvilket sedermera i en framtid kunde läggas
till grund för de vidare inskränkningar, som då kunna blifva behöfliga
på alla håll.
Då i den nuvarande riksdagsordningen infördes det stadgandet, att
i allmänhet en folkmängd i städerna af 10,000 personer skulle hafva
rätt att välja en riksdagsman mot en folkmängd på landet af 20,000,
anfördes derför i motiven och på andra båll många skäl. Det huf-
vudsakligaste var måhända att söka åstadkomma en motvigt mot den
klass på landet, som genom deri nya riksdagsordningen skulle få ett
allt för stort inflytande. Men äfven andra skäl finnas, såsom t. ex.
valrätten till landstingen. Halfva folkmängden i städerna har här
lika stor valrätt, som den dubbla på landet Och vidare att i all¬
mänhet det kan antagas, att såväl bildning som förmögenhet äro mera
koncentrerade i städerna. Huru konstanta dessa förhållanden än
må vara, kan man dock icke säga, att de precis betinga den siffra,
enligt hvilken städerna skola hafva dubbelt större valrätt än lands¬
bygden, lika litet, som jag kan instämma med den förste talaren der¬
uti att dessa grunder i vår riksdagsordning äro att anse såsom ett
kontrakt, hvilket icke rättvisligen kan ändras. Nu har inträffat, så¬
som utskottet i sitt betänkande närmare visar, att de stora städerna
hafva ofantligt hastigt tillväxt'’} befolkning, och om denna ojemnhet
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
25
N:o 22.
i tillökningen fortgår, hädanefter som hittills, hvilket är ganska sanno¬
likt, skall otvifvelaktigt förr eller senare ett verkligt missförhållande
uppstå.
Någon jemkning här torde derför vara billig, särskild! i den mån,
som de stora städernas tillökning i folkmängden är beroende på in¬
flyttning af fabriks- och andra arbetare, som i allmänhet kunna an¬
ses likställiga med arbetarne på landet.
Om det nu vore fråga om att stifta en alldeles ny lag, då skulle
jag för min del icke hafva så mycket att erinra mot utskottets för¬
slag, enligt hvilket en folkmängd i städerna af 15,000 personer be¬
tingar en riksdagsman, mot 20,000 på landet. Jag tror att detta för¬
hållande skulle, åtminstone i längden, blifva tillräckligt gynsamt för
städerna, och Första Kammaren skulle icke i vigtigare anslagsfrågor
behöfva komma att sakna det påvisade understödet af stadsrepresen-
tanterna. Men om, såsom här af en talare ansågs sannolikt, census
komme att nedsättas, torde det vara ganska ovisst, huru långt stads-
representanterna komma att votera med Första Kammarens majoritet.
Helt annat, än då frågan gäller att stifta en ny lag, är att ingripa i
det bestående på bekostnad af vissa valkorporationer och på en gång
beröfva dem en stor del af det antal representanter, som de för när¬
varande äro berättigade utse. Då framträder det förhatliga deruti,
att det ej skipats lika rätt åt alla.
De skäl, som tala för en begränsning af antalet ledamöter i An¬
dra Kammaren, äro dessutom icke nu trängande. Ännu kan leda¬
möternas antal i Andra Kammaren icke anses allt för stort, utan till
och med tåla någon tillökning. Men just för att man aldrig skall
behöfva träda till en förhatlig partiel strykning, bör man i tid vid¬
taga åtgärder, som åstadkomma en gräns mot ökningen. Detta sker
både mest naturligt och mest rättvist på det sätt, som i allmänhet
iakttages vid stiftande af ny lag, att man icke gifver den retroaktiv
verkan.
Så hafva också reservanterna från Första Kammaren tänkt i detta
fall. De vilja lagstifta för framtiden utan att förnärma någons nu
bestående rätt. Jag finner dem likvisst härvid ej hafva förfarit fullt
konseqvent, enär de lagt 1885 års folkmängd till grund för det antal
representanter, som de större städerna fortfarande skulle vara berätti¬
gade att utse, då likväl, innan en sådan grundlagsförändring skulle
komma till stånd, sådana val skett efter 1886 års folkmängd, och
det sålunda kunde hända, att eu minskning inträffade för vissa
-städer.
Men förnämsta betänkligheten mot såväl reservanternas som hvarje
annat grundlagsförslag, som nu framställs, finner jag ligga deruti, att
tiden ej är lämplig för vidtagande af förändringar i grundlagen under
en politiskt upprörd till, då tillfälliga syften, som icke böra få göra
sig gällande vid grundlagsändringar, möjligen skulle bär kunna bidraga
till afgörandet.
Jag framställer icke något yrkande, men vill tillkännagifva, att i
valet emellan bifall och afslag å konstitutionsutskottets förslag jag
för min del kommer att rösta för afslag, emedan jag anser detsamma
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 22. 26
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till innebära en orättvisa eller åtminstone ett alldeles obehörigt våld
ändring af § emot (je störa städerna.
J3 riKsdags-
Friherre Klinckowström: Då diskussionen i denna fråga redan
varat i flera timmar, så hoppas jag kunna fatta mig ganska kort.
Jag mins mycket väl, när 1865 års riksdagsordning åstadkoms. Detta
möjliggjordes endast genom en kompromiss mellan olika vid riksdagen
representerade samhällsklasser. Vi veta mycket väl, att borgarståndet
i och med denna öfvervigt vid valen till Andra Kammaren tick sig
tilldeladt ett oberättigadt stort inflytande på dessa val.
Presteståndet fick, såsom bekant är, sig tillerkändt det s. k. kyrko¬
mötet, som verkligen utgör en stat i staten och som icke synes mig
kunna hafva något fullt berättigande. Ridderskapet och adeln fick
endast skalet af den frukt, som delades mellan de öfriga samhälls¬
klasserna, och det var det s. k. adelsmötet, som saknar all politisk
betydelse.. Den bästa biten af frukten fick otvifvelaktigt bondeståndet.
Men det fins ett korrektiv mot detta, och det ligger i att införa en
allmän rösträtt. Jag har i motionsväg för flera år sedan framhållit
denna sak, och jag vidhåller den frågan, såsom den bästa och enda
rättvisa lösningen gent emot den stora massan af folket, som nu är
politiskt rättslöst, men som borde hafva någon rösträtt vid val af leda¬
möter i Andra Kammaren. Hvad städernas röstöfvervigt beträffar, som
nu är föremål för denna diskussion och det förslag, som konstitutions¬
utskottet framlagt för kamrarne, så kan väl ingen neka till, att denna
öfvervigt är både orättvis och obehöflig. Visserligen hafva åtskilliga
talare här jemfört städernas rösträtt med landtkommunernas och sagt,
att den enes är ungefär dubbelt så stor som den andres. Men om
man med någon uppmärksamhet läser 13 § riksdagsordningen, så fin¬
ner man att det förhåller sig på ett helt annat sätt. När en landt-
kommun han hafva en befolkning af ända till 40,000 invånare och
ändå icke får utse mer än en medlen af Andra Kammaren, så kunna
de mindre städerna, förenade i grupper, mine herrar, om tillsammans,
icke mer än 6,000 invånare, behålla sin rättighet att utse en leda¬
mot i Andra Kammaren. Denna proportion är således 6-| mot 1, som
utmärker landtkommunernas rätt. Jag tror icke att någon i denna
kammare skall finna någon rättvisa uti att så sker hvad städerna be¬
träffar. Ty om också den större förmögenheten och intelligensen före¬
kommer inom städernas råmärken, så får man äfven komma i håg,
att man derinom finner eu population, som till beskaffenheten och
sina syften är vida sämre än den, som kan uppspåras på landet.
Det kan nemligen icke undvikas, att bland städernas befolkning är
samlad så mycken moralisk smuts, att något ditåt icke förekommer
på landsbygden. Men att all denna politiska och moraliska smuts
dock skall räknas med vid bestämmandet af städernas valrätt till
Andra Kammaren, det finner jag fullkomligt oberättigadt. Det är på
den grunden jag helst skulle hafva önskat, att ingen skilnad hade
gjorts mellan städernas och landsbygdens folksiffra med afseende på
ordningen.
(Forts.)
Detta anförande mottogs med bifallsyttringar.
Tisdagen den 28 Juni, f. m. 27 N:o 22.
rättigheten att utse ledamöter i Andra Kammaren. Men då nu så Förslag till
har skett, kan jag icke neka till, att hvilket förslag, som än här blir ändring af §
framstäldt och som kan hafva utsigt att lyckas gå igenom, det skall 10r^Jnggn'
åtminstone erhålla min röst. Tills vidare kommer jag således, emedan (Forts.)
jag anser att detta förslag ännu har största chance för att gå igenom
i denna kammare, att yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag.
Friherre von Essen, Reinhold: Den snabba tillväxt, som under
de senare åren kännetecknat städernas befolkning, har slutligen blifvit
så stark, att man numera med någorlunda approximativ säkerhet kan
beräkna den tid, då städernas representanter skola uppgå till lika
antal som landsbygdens och till slut alldeles öfverflygla dem. Vid
sådant förhållande lär väl icke kunna nekas, att det förr eller senare
blir nödvändigt att företaga en förändring, på det att icke ett sådant
missförhållande må kunna inträffa, ett missförhållande som vid tiden
för nationalrepresentationens ombildning väl icke af lagstiftaren kunde
förutses att så snart vara för handen. Frågan blir då, när tiden vore
inne för en sådan förändring. För min del omfattar jag utskottets
åsigt, att ju längre man dröjer dermed, desto mera skola svårigheterna
ökas, och utskottet har trott, att det vore skäl att nu hörsamma de
många röster, som i landsorten höjts för en förändring i detta syfte.
Utskottets förslag har nu klandrats af många talare, och de hafva
ansett det i hufvudsaken vara för våldsamt och obilligt. Men plurali-
teten inom utskottet har kommit till detta resultat just på grund af
hänsyn till billighetens kraf. Man ville t. ex. icke fråntaga de städer,
hvilka nu hafva att sända blott en representant, d. v. s. de, som hafva
10,000 invånare, den rättighet, som de nu hafva. Icke heller ville
man rubba de bestämmelser, som röra småstäderna, emedan indelnin¬
gen i valkretsar redan nu ofta nog medför ganska många olägenheter,
hvilka, om dessa städers representationsrätt inskränkes, ytterligare skulle
ökas. Då återstå de större städerna, och för billigheten att sträcka
förändringen blott till dem talar just den omständigheten, att det varit
från dessa städer som den oerhördt starka tillväxten kommit.
Nu hafva några reservanter medgifvit det rigtiga i utskottets för¬
slag, men, då de icke velat, att den nu föreslagna förändringen skulle
få återverkande kraft på de städer, som redan valt flere än eu riksdags¬
man, hafva de till förslaget fogat ett tillägg, hvarigenom man skulle
kunna beräkna, att om ungefär 10 eller 20 år det nu åsyftade målet
vore uppnådt. Men för min del anser jag, att eu lagstiftning, der
tillämpningen af den lag man stiftat skall inträffa först efter 10 eller
20 års förlopp, icke kan vara den rätta. Dertill kommer, att det nu
med rätta öfverklagade missförhållandet under tiden skall fortfara och
gifva anledning till det missnöje, som nu allt mera förspörjes. Dess¬
utom medför reservanternas förslag den redan påpekade svårigheten,
att det nemligen är baseradt på 1885 års folkmängdssiffra och således,
Bär det skulle blifva lag, i alla fall skulle frånröfva Stockholms stad
en representant.
Bär har äfven åtskilligt annat yttrats, såsom t. ex. att vid tiden
då representationsförändringen egde rum ett slags kontrakt skulle
N:o 22.
28
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till vara ingånget mellan borgarståndet och de öfriga stånden. Om verk-
ändring af § jigen något sådant varit å bane, kunde det rimligtvis icke gälla annat
ordningen.' än att het förhållande, som då existerade mellan städernas och lands-
(Forts.) ' bygdens befolkning, fortfarande skulle bestå. Ty svårligen kunde
man i detta kontrakt innesluta, att denna oerhörda tillväxt i folk¬
ökningen å städernas sida jemväl skulle gifva dem lika oerhörd till¬
växt i rättigheter, om de än skulle gå derhän att alldeles öfverrösta
landtbefolkningen.
Man har sagt, att industrien bedrifves hufvudsakligen i städerna.
Men jag får fästa uppmärksamheten på att under senare tider äfven
på landet allt mera uppstått både större och smärre industriella företag.
Jemväl har man åberopat den hjelp Första Kammaren har vid de
gemensamma voteringarna af minoriteten i Andra Kammaren. Det är
visserligen godt och väl att så är. Men hur länge det skall vara, kan
väl vara temligen ovisst. Om för öfrig! den förändring, som konstitu¬
tionsutskottet nu föreslår, skulle blifva lag, så rubbas icke det förhållande,
som ursprungligen egt rum mellan minoriteten i Andra Kammaren och
majoriteten i denna, och jag anser verkligen, att Första Kammaren
icke har något att beklaga sig öfver, om den fortfarande får behålla
samma minoritet i Andra Kammaren.
För öfrigt hafva en del andra anmärkningar, som här gjorts emot
förslaget, blifvit, enligt mitt förmenande, vederlagda, och då jag anser,
att ju längre man uppskjuter med denna af mången såsom nyttig och
nödig ansedda förändring, desto svårare och dermed äfven våldsammare
blir den, när den en gång måste ske, så får jag yrka bifall till kon¬
stitutionsutskottets föreliggande förslag.
Herr Stjernspetz: Den förste ärade talaren nämnde om en
kompromiss, som vid det nya representationsskickets genomförande
skulle ingåtts mellan borgare- och bondeståndet. Flere andre af de
föregående talarne hafva jemväl nämnt om detta. Jag vill dock fram¬
hålla, att om ännu någon moralisk förpligtelse skulle ligga bakom
denna kompromiss, så vore det ingalunda borgareståndet eller städer¬
nas representanter, som vid föreliggande frågas behandling skulle kunna
åberopa sig å densamma, utan vore det tvärtom landsbygdens repre¬
sentanter, som nu på goda skäl kunde göra det, ty, då representations¬
förändringen genomfördes, var förhållandet mellan städernas och lands¬
bygdens representanter som 55 till 135. Nu bär detta förhållande,
såsom bekant, i högst betydlig grad förändrats och håller till och med
på att förändras ända derhän, att inom en ganska beräknelig tid an¬
talet af städernas representanter kommer att öfverstiga landsortens.
Om nu eu sådan kompromiss verkligen förefunnits, måste det naturligt¬
vis ensamt blifva landsortsrepresentanterna som kunna åberopa den¬
samma till stöd för eu begränsning af det tilltagande missförhållandet
i representationsrätten till Riksdagen, mot hvad förhållandet var vid
tiden för nämnda kompromiss.
Emellertid, om vi närmare betrakta saken, skola vi finna, att då
det gamla borgareståndet mera reprenseterade de borgerliga näringarne,
så hafva dessa nu blifvit utträngda af helt andra element från städerna,
29
N:o 22.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
och i stället för att representera hufvudsakligen de borgerliga närin¬
garna, representera städerna nu mera egentligen “städernas stora in¬
tressen i allmänhet. Sålunda har det gamla borgareståndet blifvit Iit-
trängdt af sina egna efterträdare, och skulle nu eu reform ske på
detta område, borde det vara en reform blott inom städerna sjelfva.
Här har någon nämnt om att landtmannapartiet skulle vara så
farligt och till och med talat om magtmissbruk. Jag har ingen orsak
att taga detta landtmannaparti i försvar, hvilket ju dessutom nu är
stadt i upplösning. Jag vill endast framhålla, att det är en gifven
sak, att ett sådant landtmannaparti alltid skall i någon form existera,
så länge de närvarande stora missförhållandena i beskattningen finnas
qvar. I samma män dessa blifva utjemnade, i samma män kommer
äfven det exklusiva landtmannapartiet att försvinna. Innan jag inkom
i riksdagen, var jag fullt på det klara härutinnan och jag har derför
under hela mitt politiska lif sträfvat efter en sådan utjemning, nöjd
med de små framsteg dertill, som blifvit tagna. När man talar om
landtmannapartiet och dess magtmissbruk, vill jag dock hemställa till
kammaren, om ej landet under dessa tjugutvå år, som förflutit sedan
representationsreformen, gjort oerhörda framsteg, och detta, tack vare
landtmannapartiet, som häremot kunnat sätta eu ganska stark dam.
Särskilt vill jag framhålla reorganisationen af embetsverken och de
löneförbättringar, som kommit embets- och tjenstemännen till del, äfven¬
som de flesta vetenskapliga inrättningar, hvilka likaledes rönt ett på
det stora hela ganska kraftigt understöd just från detta landtmanua-
parti, i fullkomlig olikhet mot hvad en del förbättrare påstå. Komma
ej fäderneslandets angelägenheter i sämre händer än detta partis,
kunna vi vara ganska tacksamma, och råka vi ej ut för större magt¬
missbruk från städernas öfverhandtagande inflytande i Riksdagen, böra
vi kunna känna oss ganska lugna för framtiden.
Då några talare framhållit den betänksamhet, som bör iakttagas
vid grundlagsändringar, och att sådana blott då kunna vidtagas, när
de äro nödiga och nyttiga, vill jag för min del nämna, att från första
stund jag inkom i riksdagen jag ej kunnat rätt fatta orsaken till den
stora skilnaden i representationsrätt mellan stad och land, så att för
min enskilda del finner jag mig hafva betänkt mig tillräckligt. Jag
vill ock i afseende på denna betänksamhet fästa kammarens uppmärk¬
samhet på, att den nu föreslagna förändringen ingalunda går i någon
farlig retning, utan att det tvärtom är just landsbygden, som repre¬
senterar betänksamheten och att stadsrepresentanterna, som jag tror,
icke i det fallet kunna mäta sig med landsortens. Om vi således
skulle fästa oss vid betänksamheten i våra öfverläggningar och arbe¬
ten, talar denna hänsyn just för en inskränkning i städernas repre¬
sentationsrätt.
Då jag sålunda är med om att borttaga denna, enligt min öfver¬
tygelse, landsförderfliga rättighet, får jag dock säga, att jag icke kan
följa utskottet i dess förslag att bortskära en rätt, som redan lagligen
tinnes. Jag ser mera på att en begränsning för framtiden kan deri
ega rum, men vill icke, att en rätt, hvaraf städerna redan kommit i
praktiskt åtnjutande, borttages. Jag får derför, under det jag till fullo
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
N:o 22.
30
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Förslag till
ändring af §
13 riksdags¬
ordningen.
(Forts.)
instämmer i herr vice talmannens så väl anförande som yrkande, an¬
hålla om bifall till herr vice talmannens med fieres reservation.
Friherre af Ugglas: Jag skall ställa mig kammarens ganska
tydligt förnimbara önskan till efterrättelse och fatta mig så kort som
möjligt.
Jag har endast begärt ordet för att tillkännage, att jag icke kan
biträda vare sig utskottets eller, reservanternas förslag, utan kommer
att yrka afslag. Jag gör detta af två skäl, dels emedan jag för min
del icke kan vara med om ett enligt min öfvertygelse så orättvist, så
våldsamt steg, som det skulle vara att med ett enda penndrag beröfva
åtskilliga lifskraftiga framåtgående samhällen den representationsrätt,
som hittills enligt grundlagen varit dem tillförsäkrad, och dels medan
jag icke anser denna Riksdag, då, man må säga derom hvad man vill, dock
vågorna svalla högre än vanligt, vara en lämplig tidpunkt att besluta
om en så vidtgående och i våra förhållanden så djupt ingripande för¬
ändring som denna.
Dessa äro de skäl, hvarpå jag för min del kommer att yrka af¬
slag på så väl utskottets som reservanternas förslag.
Herr Forssman: Jag anhåller att få åberopa de skäl, som af
flere föregående talare blifvit anförda för afslag å utskottets hemställan.
Jag tilltror mig ej att härtill kunna foga något af vigt och vill derför
ej upptaga kammarens tid och pröfva dess tålamod.
Jag anhåller att få förena mig med dem, som yrkat afslag.
Herr Stråle, Holdo: Då här redan allt blifvit sagdt, som skulle
kunna anföras för den åsigt jag förfäktar, skulle jag kunnat nöja mig
med att instämma med friherre De Geer. Men då man såsom jag uti
tjuguett år deltagit i riksdagen och nu står på tröskeln att afträda
från det politiska lifvet, må kammaren ursäkta, att jag ej lemna!' detta
tillfälle obegagnadt att uttala en protest mot den extra judiciella be¬
straffning, man här synes vilja låta de större städerna undergå.
Det må vara sant, att stiftarne af den nu ifrågavarande grund¬
lagen icke tänkt sig, att städernas folkmängd skulle så hastigt tillväxa,
som den gjort, och följaktligen antalet riksdagsmän från städerna så
hastigt ökas som skett, men det är å andra sidan lika sant, och jag
hoppas, att den, som skrifvit denna grundlag, skall vara den förste
att erkänna det, att man ej trott, att majoriteten i Andra Kammaren
skulle blifva så kompakt ensidig som den visat sig. Jag vågar der¬
för påstå att, långt ifrån att det varit eu olycka att antalet af städer¬
nas representanter tilltagit i denna grad, man snarare kan säga, att-
denna ökning icke varit så stor, som det erfordrats. Det har ej varit
blott i anslagsfrågor, som städernas representanter i Andra Kammaren
befunnit sig i en försvinnande minoritet. Tyvärr har enahanda miss¬
förhållande rådt i många andra och vigtigare frågor, och så länge
detta fortvarar, kan ingen, som oveldigt vill bedöma saken, påstå, att
antalet af städernas representanter i Andra Kammaren varit för stort.
Tisdagen den 28 Juni, f. m. 31 N:o 22.
Härtill kommer, att under alla dessa år, som jag haft tillfälle att Förslag till
deltaga i Riksdagens förhandlingar, jag lyckligtvis aldrig förr varit med ändring af §
om att förslag till förändringar i grundlagen väckts af sådana anled-
ningar, som här varit fallet. Att vi vid denna riksdag skulle se för- (Forts.)
sök till grundlagstolkning åt det ena eller andra hållet var lätt att
förutse, och sådant har också inträffat, men att ändra grundlagen till
följd af tillfälliga mer eller mindre berättigade åsigter i andra frågor,
det har jag under de trettio år jag varit med i det politiska lifvet
icke tänkt mig såsom möjligt. Det var mycket sant sagdt af den ärade
talare, hvilken sjelf varit med om att skrifva denna grundlag, att skall
man förändra grundlagen, bör det ske under lugna förhållanden, då
man kan afväga anspråken å båda sidor. Så har ej skett i detta fall,
och hoppas jag derför, att Första Kammaren skall äfven denna gång
häfda den ställning, kammaren intagit såsom försvarare af vår kon¬
stitution.
Herr Peyron: Med åberopande af de skal, som här nyss blifvit
anförda af friherre af Ugglas, får jag yrka afslag å utskottets hem¬
ställan.
Herr Gtahn: Här har af några talare åberopats ett slags kon¬
trakt, som skulle vara ingånget mellan dåvarande borgareståndet och
den öfriga representationen, då nämnda stånd ingick på representations¬
förändringen. Jag tror mig vara berättigad att yttra något angående
detta så kallade kontrakt, emedan jag var ledamot af borgareståndet,
då detta beslut fattades.
Det var visserligen en öfverenskommelse med borgarståndet, som
då var representant för städerna och näringarna, att det skulle gå in
på denna representationsförändring med det vilkor, att det fick siffran
förändrad till 10 emot på landet 40, och så uppstod denna proportion
mellan landsbygden och städerna, som här är åberopad. Men dervid
bör man komma i håg, att här förelåg för borgareståndet den utsigten
att genom städernas tillväxt denna missproportion och den svaga ställ¬
ning, som städerna då nödvändigt intogo i representationen, skulle
successivt komma att förminskas, och jag kan försäkra herrarne, att
för visso många af de representanter, som då funnos i borgareståndet,
icke hade gått in på detta förslag, om man icke hade påvisat, att
deri låg en framtida trygghet för städernas befolkning, att icke ensidigt
landtmannapartiet skulle blifva öfverväldigande.
Jag yrkar afslag å konstitutionsutskottets nu föredragna be¬
tänkande.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och tal¬
mannen, att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att det af
utskottet framstälda förslag till ändring af § 13 riksdagsordningen
skulle antagas att hvila till grundlagsenlig behandling vid en kom¬
mande riksdag, dels, af herr vice talmannen, att det i hans vid utlå¬
tandet fogade reservation framstälda förslag till ändring af berörda §
N:o 22
32
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
skulle antagas till hyllande i grundlagsenlig ordning, dels ock att ut¬
skottets förslag skulle afslås.
Sedermera gjorde herr grefven och talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag å ut¬
skottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf herr grefve^
och talmannen hemstälde, huruvida kammaren ville till kontraproposi¬
tion dervid antaga bifall till herr vice talmannens yrkande, samt för¬
klarade sig finna de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfver¬
vägande ja.
Då votering emellertid äskades jemväl angående kontrapropositio¬
nens innehåll, uppsattes, justerades och anslogs eu omröstningspro-
position af följande lydelse:
Den, som vill, att vid blifvande votering om afslag å 5 punkten
i konstitutionsutskottets utlåtande n:o 7 kontrapropositionen skall inne¬
hålla antagande till hyllande i grundlagsenlig ordning af det förslag
till ändring af § 13 riksdagsordningen, som af herr vice talmannen
i hans vid utlåtandet fogade reservation framstälts, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits, att det af utskottet i punkten iramstälda förslag skall hvila
till grundlagsenlig behandling vid eu kommande riksdag.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 78;
Nej — 44.
I följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande om-
röstningsproposition:
Den, som afslår 5 punkten
röstar
i konstitutionsutskottets utlåtande n:o
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
33
N:o 22.
Tisdagen den 28 Juni, f. m.
Vinner nej, antager kammaren till hylande i grundlagsenlig ord¬
ning det förslag till ändring af § 13 riksdagsordningen, som af herr
vice talmannen i hans vid utlåtandet fogade reservation framstälts.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 57;
Nej — (i 4.
Kammaren åtskildes kl. 2,54 e. m.
In lidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Frot. 1887. B. N:o 22.
■)