RIKSDAGENS PROTOKOLL
1887. Första Kammaren. N:o 10.
Tisdagen den 14 Juni.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollen för den 4 och 6 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets memorial n:o 5, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll; äfvensom
statsutskottets utlåtande och memorial:
Ko 9, angående regleringen af utgifterna under riksdagens
nionde hufvudtitel;
Ko 29, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åt¬
skilliga frågor rörande anslagen under fjerde hufvudtiteln;
Ko 30, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslagen under femte hufvudtiteln; samt
Ko 31, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Kongl. Maj:ts proposition
angående restitution af stämpelafgift till delegarne i sterbhuset
efter kabinettskammarherren friherre Carl Otto Silfverschiöld;
hvarefter herr grofven och talmannen tillkännagaf, att enligt
en mellan talmännen träffad öfverenskommelse omröstningar jemlikt
65 § riksdagsordningen skulle företagas vid kamrarnes samman¬
träden nästa lördag, derest voteringspropositioner för sådana om¬
röstningar dessförinnan blifvit af båda kamrarne godkända.
- Vidare anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden:
Ko 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
fortsättande under år 1888 af arbeten på nya kasernetablissement
för Svea lifgarde och Andra lifgardet m. in.;
Första Kammarens Prof. 1881. B. K:o 10.
1
N:o 10.
2
Tisdagen den 14 Juni.
Ko 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder i afseende å förvaltningen af kronans domäner
äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen; och
Ko 34, angående beviljande af anslag till fortsättning af ar¬
betena å stambanan norr om Sollefteå;
bevillningsutskottets betänkande n:o 5, angående vissa delar
af tullbevillningen;
bankoutskottets memorial och utlåtanden:
N:o 6, i fråga om afskrifning af åtskilliga fordringar ur riks¬
bankens afdelningskontors i Göteborg räkenskaper;
JNT:o 7, i fråga om afskrifning af två fordringar ur afdelnings-
kontorets i Luleå räkenskaper; och
iST:o 8, i anledning af väckta motioner om inrättande af ytter¬
ligare afdelningskontor af riksbanken; samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
Ko 1, i anledning af väckt förslag om ersättning af allmänna
medel, i vissa fall, åt egare af husdjur, som dött i boskapspest
in. m.; och
Ko 2, angående utredning rörande ifrågasatt revision af tull¬
lagstiftningen.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Att f. d. justitierådet herr C. Älb. Lindhagen, som nu befinner
sig i convalescensstadiet efter nyligen genomgången långvarig
typhoidfeber, fortfarande är oförmögen att sig i Riksdagens Första
Kammare inställa, intygas på aflagd embetsed.
Stockholm den 12 juni 1887.
Au g. Håkansson,
med. lic.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens,
skrifvelser till Konungen:
Ko 5, i anledning af Riksdagens år 1886 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
Tisdagen den 14 Juni.
3
N:o 10.
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och för¬
valtning under år 1884;
K:o 6, i anledning af Riksdagens år 1886 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra
af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och för¬
valtning under år 1885;
N:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående för¬
säljning af åtskilliga kronoegendomar i de norrländska länen;
K:o 8, i anledning af Kongl.. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från en vid Östersunds stad belägen krono¬
lägenhet;
N:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från indragna militiebostället Stommen n:o 1 i
Temalands län;
K:o 10, angående ersättning till förre fanjunkaren Carl Ulrik
Bergstedt för omkostnader, dem han., såsom innehafvare på lön af
sergeantbostället Luggevi n:o 1 i Örebro län fått vidkännas för
boställets deltagande i ett vattenafledningsföretag;
N:o 11, angående försäljning af hospitalslägenheterna Åhus
n:is 9 och 10a i Kristianstads län;
K:o 12, angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf
efter målaren Per Adolf Stockenberg från Sundsvall;
jST:o 13, angående afsöndring af jord från indragna militie¬
bostället Erska Öster- och Bergsgården i Elfsborgs län;
N:o 14, angående försäljning af en del af Tånga hed samt
försäljningssummans användande till inköp af nytt skjutfält för
Göta artilleriregemente vid Eemmene i Yestergötland;
N:o 15, i fråga om egande- och dispositionsrätten till sådant
under bruk skatteköp! hemman, till hvilket bruksegaren från åbon
inköpt åborätten; samt
K:o 16, angående försäljning af indragna militiebostället 1 16
mantal Skålö i Kopparbergs län.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse, n:o 17, till Konungen, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition angående förlängning af den mellan de förenade
rikena och Spanien den 15 mars 1883 afslutade handelstraktat.
N:o 10.
4
Tisdagen den 14 Juni.
Upplästes ett insändt läkarebetyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr L. 0.
Smith fortfarande lider af ett häftigt giktanfall i båda fotterna
(arthritis urica), h vilket gör honom oförmögen att under närmaste
4 veckors tid deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygar
Stockholm & Carlshäll ,3/6 1887.
Vincent Lundberg,
leg. läkare.
Föredrogs å nyo och hänvisades till statsutskottet Kong!
Maj:ts den 10 i denna månad bordlagda nådiga proposition till
Riksdagen angående uppsättande af ett kompani volontärer vid
Norrbottens fältjägarecorps.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 10 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 4 och bevillningsutskottets samma dag bordlagda betänkanden
n:is 2—4;
hvarefter på framställning af herr grefven och talmannen be¬
slöts, att bland utskottsbetänkande^ på föredragningslistan till
nästa sammanträde skulle sättas främst de, som denna dag bord¬
lagts första gången, och sist de, som denna dag blifvit andra
gången bordlagda.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar'
efter kammaren åtskildes kl. 2,53 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
5
N:o 10.
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 8 i denna månad.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Burman under
tre veckor från och med den 18 innevarande juni.
Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 17, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skilje¬
män och lag angående förändrad lydelse af 46 8 utsökningslagen
den 10 augusti 1877.
Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret jemte deras supple¬
anter; och befunnos efter valförrättningens slut hafva blifvit till
valmän utsedde:
herr Abelin ...............................................
|
................... med
|
90
|
röster,
|
friherre Barnekoiv, G. F. K.....................
|
........ .......... »
|
90
|
»
|
herr Bénnich ............................................
|
.................. »
|
90
|
»
|
» Björnstjerna......................................
|
.................. »
|
90
|
»
|
» Boström, F. A.................................
|
.................. »
|
90
|
»
|
» Dahl ..................................................
|
................... »
|
90
|
»
|
» De Maré............................................
|
.................. »
|
90
|
»
|
» Ericsson, H. 31.................................
|
................... »
|
90
|
»
|
friherre von Essen, F. ............................
|
................... »
|
90
|
»
|
» von Essen, B. J. .......................
|
................... »
|
90
|
»
|
grefve Falkenberg......................................
|
................... »
|
90
|
»
|
herr Fock ..................................................
|
................... »
|
90
|
»
|
» Forssell, 0. H. ................................
|
................... »
|
90
|
»
|
» Galm..................................................
|
................... »
|
90
|
»
|
grefve Hamilton.........................................
|
................... »
|
90
|
>>
|
herr Heder stjerna.....................................
|
................... »
|
90
|
»
|
grefve Piper...............................................
|
................... »
|
90
|
»
|
herr von Post...........................................
|
................... »
|
90
|
»
|
friherre Hämd .........................................
|
................... »
|
90
|
»
|
N:o 10.
6
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
herr Reuterswärd......
» S chotte...............
grefve Sparre............
» Wachtmeister
herr von Baumgarten
med 90 röster,
» 90 »
» 90 »
» 90 »
» 89 »
Företogs val af sex suppleanter till kammarens valmän för
utseende af Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgälds-
kontoret jemte deras suppleanter; och befunnos efter valförrättnin¬
gens slut hafva blifvit till suppleanter för nämnde valmän utsedde:
herr Sundström...............
» Béhm........................
» Unger, A..................
grefve Klingspor ............
herr Stepliens..................
grefve Barnekow, A. G.
med 59 röster,
» 59 »
>: 59 »
» 59 >
» 58 »
» 54 *
sedan ordningen mellan de fyra förstnämnde blifvit genom lottning
bestämd.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 5
och statsutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 9.
Föredrogos statsutskottets nedannämnda under gårdagen bord*-
lagda memorial:
N:o 29, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åt¬
skilliga frågor rörande anslagen under fjerde hufvudtiteln.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Nio 30, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslagen under femte hufvudtiteln.
1 punkten.
Bifölls.
2 och 3 punkterna.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Nio 31, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om Kongl. Maj:ts proposition
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
N:o 10.
angående restitution af stämpelafgift till delegarne i sterbhuset
•efter kabinettskammarherren friherre Carl Otto Silfverschiöld.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Föredrogos, men bordlädes å nyo statsutskottets sistlidne dag
hordlagda utlåtanden nös 32—34 och bevillningsutskottets samma
dag bordlagda betänkande n:o 5.
Föredrogos och godkändes bankoutskottets under gårdagen
hordlagda memorial:
Nio 6, i fråga om afskrifning af åtskilliga fordringar ur riks¬
bankens afdelningskontors i Göteborg räkenskaper; och
Nio 7, i fråga om afskrifning af två fordringar ur afdelnings-
tontorets i Luleå räkenskaper.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande n:o 8 äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts samma dag bordlagda betän-
Landen nös 1 och 2.
Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 6 och 8 i denna Uppskof med
månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af Kongl. Majös beslut öfver
nådiga proposition till Riksdagen angående uppskof med beslut ett hvilande
■öfver ett från 1885 års riksdag hvilande förslag till ändring i ^ulringsför-
regeringsformens 6 §. ' slag.
Herr Unger, Magnus: Såsom kammarens ledamöter beha¬
gade inhemta af konstitutionsutskottets föreliggande utlåtande, har
jag reserverat mig mot detsamma, och, ehuru jag i denna min re¬
servation i korthet angifvit skälen för min afvikande mening, an¬
håller jag dock att derom få yttra några ord.
Det lär väl icke af någon bestridas, att med grundlagens anda
och mening öfverensstämmer, att hvilande grundlagsförslag i all¬
mänhet icke må slutligen pröfvas vid samma valperiod, hvarunder
det blifvit väckt och hvilande förklaradt. Ku gäller det således
att se till, huru vida i grundlagen förefinnes något stadgande, som
i förevarande fall kan gifva anledning till afvikelse från denna
grundsats.
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttrar i
statsrådsprotokollet den 29 april detta år, i fråga om att låta slut-
N:o 10.
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med liga pröfningen af detta hvilande grundlagsförslag uppskjutas till
beslut öfver nästa riksdag, att »förslaget, som under vanliga förhållanden bort
tgrundlags- förekomma till slutlig handläggning vid 1888 års riksdag, torde nu,
ändrings för- i följd af föreskriften i 64 § riksdagsordningen, redan vid denna riks-
slag. dag höra till pröfning och afgörande företagas.» Det skall alltså.
(Forts.) vara i 64 § riksdagsordningen, man skall finna skälen för den
åsigten, att ifrågavarande förslag torde höra redan vid denna riks¬
dag till afgörande företagas. Såsom kändt är, lyder nämnda para¬
graf i riksdagsordningen sålunda: »Förslag till stiftande, ändring,
förklaring eller upphäfvande af grundlag, hvarom fråga endast vid
lagtima riksdag må väckas, kan å samma riksdag förkastas, men
ej slutligen antagas eller bifallas i vidsträcktare mån, än såsom ett
förslag, hvilket till den lagtima Riksdag, som, efter förrättade nya
val i hela riket till Andra Kammaren, först sammanträder, skall
hvila, för att då å nyo pröfvas».
Jag vill nu icke inlåta mig på det spörsmålet, huru denna
fråga skulle hesvaras, derest Riksdagen blifvit upplöst under första,
eller andra året af valperioden, ty derom behöfver man icke tvista,
för bedömande af denna fråga. Utan jag påstår endast, att orda¬
lydelsen i 64 § riksdagsordningen icke i det fall, som nu förelig¬
ger, kan gifva anledning till ett afvikande från den allmänna grund¬
satsen att ny valperiod skall hafva inträdt, innan hvilande grund¬
lagsförslag kunna slutligen pröfvas. Det stadgas icke — såsom,
kammarens ärade ledamöter behagade bemärka — i denna paragraf, att
hvilande grundlagsförslag skola förekomma till slutlig pröfning vid
det riksdagssammanträde, som eger rum näst efter de allmänna va¬
len, eller något dylikt; utan det heter att det skall ske vid den
lagtima riksdag, som efter förrättade nya val i hela riket till Andra
Kammaren först sammanträder. Detta uttryck »den riksdag, som
först sammanträder» lär väl icke kunna betyda annat än den
riksdag, som börjar, ty tager man ordet »sammanträder» i dess vid¬
sträckta bemärkelse, kan man säga att Riksdagen sammanträder
hvarje dag. Kär började då 1887 års lagtima riksdag?
Enligt 49 § regeringsformen och 2 § riksdagsordningen bör¬
jade den den 15 januari 1887 och således icke efter sedan nya val
till Andra Kammaren egt rum, vid hvilket förhållande det icke
heller lär vara med grundlagens bud öfverensstämmande att nu
till slutlig pröfning företaga ifrågavarande, från 1885 års riksdag
hvilande grundlagsförslag.
Drifver man åter den satsen, att riksdagen 15 januari—5 mars
var en lagtima riksdag och detta den 2 maj började sammanträde
en ny särskild lagtima riksdag, så måste man konseqvent komma
derhän att, derest ett förslag om grundlagsändring blifvit förkla-
radt hvilande i februari månad, detta redan nu skulle kunna slut¬
ligen pröfvas och antagas. Men för den konseqvensen hör man
äfven ganska stora ifrare af nyriksdags-teorien draga sig tillbaka,
hvilket torde få anses såsom ytterligare bevis om ohållbarheten af
denna teori.
Herr 'Statsrådet och chefen för justitiedepartementet synes sjelf
hafva varit tveksam, huru härvid skulle förfaras, såsom man kan
Onsdagen den 15 Juni, f. m. 9
se, bland annat, af de nyss citerade orden »det torde böra till pröf¬
ning förekomma redan vid denna riksdag». Ock att lian den 29
april varit tveksam i detta afseende, kan man derjemte finna af
hans framställning om ändring i tryckfrihetslagen, då han, såsom
skäl för att detta förslag borde förekomma redan vid detta riks¬
dagssammanträde, anför, att, om icke beslut fattades vid denna riks¬
dag, det skulle åtgå åtminstone tre år, innan förslaget kunde blifva
lag. Detta visar, att herr statsrådet ännu den 29 april icke gjort
sig fullt förtrogen med den åsigten, att regeringen genom att upp¬
lösa riksdagen skulle kunna påskynda antagandet af Infilande
grundlagsförslag. Då alltså äfven de högste och mest lärde varit
tveksamme i denna fråga, och då man i synnerhet i grundlags¬
frågor bör tillämpa den eljest åberopade satsen »in dubio non est
agendum», så synas mig många skäl tala för att man i detta fall
bör gå varsamt till väga och icke slå in på en sådan bana, som
att förklara sig lagligen kunna vid sådana särskilda tillfällen, som
detta, företaga till slutlig pröfning ett ärende, som under vanliga
förhållanden icke bort förekomma.
Men — säger man — detta är ju ingenting att tvista om, då
saken icke har någon praktisk betydelse, tv antingen vi nu antaga
konstitutionsutskottets förslag, eller reservationen, blir grundlags¬
förslaget i alla fall hvilande.
Jag kan, mine herrar, icke erkänna rigtigheten och befogenhe¬
ten af sådant tal, ty det kan icke bestridas, att det är en ganska
vigtig och i vår statsförfattning djupt ingripande fråga, denna,
huru vida det skall stå i regeringens magt att genom att upplösa
riksdagen påskynda antagandet af hvilande grundlagsförslag och
dymedelst få vår grundlag ändrad på några månader. Vid sådant
förhållande, och då jag vet, att mången delar de åsigter, jag nu
haft äran uttala, tager jag mig friheten, herr grefve och talman, att
vördsamt anhålla om proposition på bifall till den af mig afgifna
reservationen, som har följande lydelse:
»att Riksdagen, med ogillande af konstitutionsutskottets före¬
varande utlåtande n:o 1, måtte förklara, det Riksdagen, som anser
ifrågavarande, från 1885 års lagtima riksdag hvilande förslag till
ändring i 6 § regeringsformen icke lagligen kunna vid denna den
15 sistlidne januari började lagtima riksdag pröfvas, vid sådant
förhållande finner Kongl. Maj:ts proposition om uppskof med be¬
slut öfver nämnda förslag icke till vidare utlåtande föranleda.»
Hans excellens herr statsministern Themptander: Lika litet
som den föregående talaren skall jag inlåta mig på frågan om den
närvarande Riksdagens ställning i förhållande till den Riksdag, som
sammanträdde i januari detta år. Sådant är icke behöfligt för den
fråga, som här föreligger och hvilken, enligt min tanke, icke har
det minsta sammanhang med spörsmålet om ny eller fortsatt Riks¬
dag. Hvad som här är nödigt att taga i öfvervägande, det är de
bestämmelser, grundlagen meddelar rörande formen för behandling
af förslag till ändringar i våra grundlagar.
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
gnmdlags-
ändrmgsför-
slag.
(Forts.)
N:o 10.
Uppskof med
heshet offer
ett kritande
gnmdlags-
ändringsför-
slcif).
(Forts.)
10 Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Dessa bestämmelser återfinnas i 81 § regeringsformen samt 64
§ riksdagsordningen. Den förra innehåller i det afseende! endast,
att det fordras två lagtima Riksdagars beslut för sådana ändringars
tillkomst. Den senare åter, som af den föregående ärade talaren
nyss blifvit uppläst, bestämmer, att ett grundlagsförslag icke må
till slutligt godkännande förekomma vid samma riksdag, då förslaget
blifvit väckt. Den första Riksdagen har endast att antingen för¬
kasta ett dylikt förslag eller förklara detsamma hvilande till, så¬
som det heter, »den lagtima riksdag, som, efter förrättade nya val
i hela riket till Andra Kammaren, först sammanträder». Att ifrå¬
gavarande grundlagsändringsförslag rörande ett nytt statsdeparte¬
ment förklarades hvilande vid 1885 års riksdag; citt sedermera nya
val egt rum till Andra Kammaren; att den nu församlade Riksda¬
gen besitter egenskapen af lagtima Riksdag och att det vidare är
den första lagtima Riksdag, som sammanträdt efter de nya valen,
äro förhållanden, som jag icke kan förstå att någon kan bestrida.
Herr Unger tycktes också icke fästa sig så mycket vid grundla¬
gens ordalydelse, utan sade, att det icke skulle vara med grundla¬
gens anda och mening öfverensstämmande, att grundlagsändrings¬
förslag skulle kunna under samma valperiod förekomma till be¬
handling. För min del vet jag icke, hvar en sådan grundlagens
anda och mening finnes uttryckt. Grundlagens syfte med den
dubbla pröfningen af dessa frågor är, efter min uppfattning, först
och främst att bereda ett visst rådrum för den slutliga pröfningen
af hvilande grundlagsändringsförslag. Detta rådrum vinnes natur¬
ligtvis i förevarande fall synnerligen väl, eftersom det är från
1885 som förslaget hvilar, ja rådrummet blifver nu mycket större
än många andra gånger, då en upplösning icke kommer emellan,
enär det ju händer att sista Riksdagen i en valperiod förklarar ett
grundlagsändringsförslag hvilande, sedan riksdag räckt långt in
på året, och det återstår sedermera en ganska kort tid, innan den
första Riksdagen i nästa valperiod har att slutligen behandla ärendet.
Det andra syftet med grundlagens stadgande om den dubbla
pröfningen innebär, att, sedan frågan af medkammaren en gång
blifvit förklarad hvilande, samma kammare, först sedan den blif¬
vit nyvald, skall å nyo företaga frågan till behandling. Den anda
och mening, som jag föreställer mig att grundlagen i detta fall har,
är således, att garantien för en omsorgsfullare pröfning af grund¬
lagsändringsförslag skall ligga deri, att dels ett visst rådrum lem-
nas mellan de båda gånger frågan behandlas och dels att det skall
vara, om jag så må säga, en dubbel uppsättning af medkammaren,
som skall gifva sitt bifall till dylika förslag. Grundlagens bestäm¬
melser härom äro ock, enligt min åsigt, så klara och oförtydbara,
att jag för min del icke har kunnat förstå, huru det är möjligt att
der inlägga en annan mening än den, som tagit sig uttryck i Kongl.
Maj:ts proposition och konstitutionsutskottets betänkande, och en¬
ligt hvilken innevarande Riksdag skulle ega befogenhet och följakt¬
ligen också pligt att pröfva ifrågavarande ärende, derest detsamma
icke uppskjutes. Jag kan försäkra eder, rnine herrar, att någon
skymt af tvekan i detta fall ingalunda förefunnits hos justitie-
Onsdagen den 15 Juni, f. m. 11
ministern; utan det af honom begagnade och här åberopade uttryc¬
ket »torde böra» har begagnats endast derför, att det var fråga om
en pröfning, som tillkom icke Kong! Maj:t utan Riksdagen, och
då lärer det begagnade uttrycket med fullt fog kunna begagnas för
att angifva hvad som skulle göras af en myndighet, öfver hvars
åtgöranden Kongl. Maj:t icke har att bestämma.
Hvad åter angår sammanhanget emellan hvad af justitiemini¬
stern yttrats om denna fråga och om tryckfrihetslagen, så kan
deraf icke hemtas något stöd för den uppfattningen, att han skulle
anse sådan Riksdag som denna icke befogad att slutligt behandla
en grundlagsändring. Kongl. Maj:t framlade, som bekant, till sist-
lidne riksdag ett omfattande förslag till tryckfrihetslag. Då detta
förslag framkom, var det naturligtvis icke någon tanke på att Riks¬
dagen skulle upplösas. Men äfven om detta varit kändt, hvilket
det dock omöjligen kunde då vara, är det naturligtvis eu stor skil¬
nad mellan att anse ett så omfattade lagförslag, hvilket fordrar
rådrum för ett sorgfälligt begrundande, iclce lämpligen böra företa¬
gas till slutlig behandling vid en riksdag, som efter skedd upplös¬
ning samlas till en kortare samvaro, och att bestrida en sådan
Riksdags befogenhet att taga slutlig befattning med hvilande grund-
lagsändringsförslag. Det är i detta sista afseende, som regeringen
icke hyst den minsta tvekan om, både hvad som är grundlagens
anda och mening och än mera dess oförtydbara ordalag, i öfverens¬
stämmelse med hvilken uppfattning äfven de statsrättslärde, hvilka
kommenterat våra grundlagar, enstämmigt uttalat sig för den tolk¬
ning, jag här angifvit, och detta oberoende af de olika åsigter, som
de i öfrig! hyst i fråga om karakteren af den riksdag, som sam¬
manträder efter en upplösning och efter förordnandet af nya val.
Jag vill, lika litet som den siste talaren, ingå på andra fall, som
kunna tänkas inträffa, men här ej föreligga. Så vill jag icke vid¬
röra det fall, han angaf, nemligen huru vida i händelse den Riksdag,
som sammanträdde i januari detta år, förklarat ett grundlags-
ändringsförslag hvilande, det samma nu kunnat förekomma till
slutlig behandling. Jag föreställer mig, att de, som anse hinder
möta härför, göra det på den grund, att de anse den Riksdag, som
nu samlats, vara den samma som den, hvilken sammanträdde den
15 januari detta år, och att man skulle riskera att komma i kolli¬
sion med 64 § riksdagsordningen, som förbjuder, att dylika förslag
kunna slutligen bifallas vid samma riksdag, då de väckts. Utan
att inlåta mig på någon redogörelse för min uppfattning af den
frågan, vill jag endast hemställa till de med mig olika tänkande,
om någon menniska kan påstå, att 1885 års Riksdag skulle vara den
samma som den nu pågående;- och är ej så förhållandet, och är
det lika visst, att Andra Kammaren nu är sedan dess nyvald, så
är grundlagens fordran för eu behörig pröfning af dessa frågor
uppfyld.
Det är endast detta jag velat anföra, och då den förste ärade
talaren, med den uppfattning han hyser i denna sak, icke inlåtit
sig på frågan, huru vida det kunde vara lämpligt att aceepteradet
föreslagna uppskofvet med detta ärende, hvilket jag för öfrigt an-
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
ändringsför-
slag.
(Forts.)
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett kritande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
12 Onsdagen den 15 Juni, f. m.
tager icke från något håll bestrides, så hoppas jag, att kammaren
skall finna förhållandena vara sådana, att Kongl. Maj:t haft fullt
fog för sin framställning.
Herr Wennerberg: Det är icke den rättighet, jag såsom
riksdagsman egen att här yttra mig öfver föreliggande iråga, som
förmått mig att begära ordet; — om det endast vore detta, skulle
jag med glädje afstå derifrån — det är fastmer den skyldighet,
jag såsom riksdagsman har att i en sådan fråga som denna, deri
jag har en bestämd och från utskottets åsigt afvikande öfvertygelse,
icke tiga utan uttala min mening. Jag skall derför gorå detta,
och ber vördsamt, att kammaren ville låna mig ett villigt öra, då
jag må hända icke blir så kort, som jag skulle önska.
Det är en känd sak att, då Riksdagen i mars upplöstes, upp¬
stod i hela landet ett bemödande hos allmänheten att sätta sig in
i detta, i vår riksdagshistoria ovanliga, förhållande, och försök
gjordes öfverallt att bedöma det så godt man kunde. Man måste
erkänna, att ett så lifligt deltagande, som då visade sig för denna
sak, var något ganska ovanligt. Jag måste dock medgifva, att
detta lifliga deltagande visserligen mindre härrörde från något in¬
tresse för grundlagsfrågan, än från det då redan uppjagade parti¬
sinnet i den fråga, som må hända främst föranledt Riksdagens upp¬
lösning. Af eu så beskaffad sinnesstämning kunde man från in¬
gendera sidan skäligen vänta, att den sans och måtta skulle iakt¬
tagas, som alltid äro nödiga för en saks rätta bedömande.
Så vardt äfven förhållandet.
Man fick icke blott man och man emellan höra de mest be¬
stämda yttranden angående den å nyo sammanträdande riksdagen:
»den är en fortsättning», »nej, den är ny»; utan hela den svenska
pressen delade sig på samma vis, icke blott i hufvudstaden utan
öfver hela landet; och det gick till den ytterlighet, att då den ena
tidningen förklarade, att det var alldeles klart att det var en ny
Riksdag, den andra lika bestämdt påstod, att det var en gifven
fortsättning af en föregående.
Då syntes till all lycka i en hufvudstadstidning en artikel,
undertecknad med en signatur, som inbjöd enhvar att läsa, hvad
som stod i densamma. Denna artikel, troligen den mest opartiska,
som dittills synts i frågan, gjorde onekligen godt. Den nedstämde
å båda sidorna den högt uppdrifna säkerheten. Den visade, att
man icke hade något i praxis fullt tillförlitligt att stödja sig vid
för bedömandet af frågan; att grundlagen gåfve sjelf anledning till
en viss tveksamhet, som gjorde, att, då nu något måste göras, man
lätt riskerade att kanske icke träffa det rätta. Man fick i denna
artikel se en framställning af de olägenheter, som skulle upp¬
komma, vare sig man antoge, att majriksdagen vore en ny eller
en fortsatt riksdag. Artikelförfattaren gick dock icke längre, än
till en viss gräns i sina påståenden, och han drog icke de sista
konseqvenserna af sin opartiska framställning.
Fans det således skälig tvekan i afseende på sättet, huru den
sammankallade Riksdagens yttre organisation skulle verkställas —
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
13
>:o 10.
och det fans det — så borde, åtminstone icke med grundlagens
hjelp, någon tvekan om samma Riksdags inre väsen och verkliga
natur hafva förekommit.
I det afseendet anser jag grundlagen vara fullt tillräcklig och
tydlig. Det syntes också af artikelförfattarens skrifvelse, att han
ansett det egentligen nya ligga i den yttre organisationen af den
senare sammanträdande Riksdagen —■ i dess »mise en scene» om
jag så får säga. Längre gick han icke. Det sista och vigtigaste
ordet återstod alltså att uttala.
Till följd af vissa regeringshandlingar sväfvade visserligen
ingen i okunnighet om, hvad som var regeringens egen åsigt;
men det fordrades ännu ett för att för framtiden veta, hvad tolk¬
ning grundlagens bud i detta fall skulle få; ty onekligen förhåller
det sig så, att det beslut, som nu af Riksdagen fattas just på
grund af Kongl. Maj:ts föreliggande proposition, det torde väl efter
all sannolikhet för framtiden blifva det gällande.
De grundlagsparagrafer, som handla härom, äro strängt taget
icke flere än 6 eller 7. Den enda grundlagsparagraf af dessa, som
i den kongl. propositionen, derefter af konstitutionsutskottet och
nu senast af herr statsministern åberopats, är den kända 64 §
riksdagsordningen. Der är alltså stödet, på hvithet den mot min
motsatta åsigten hvital-.
Enligt mim mening gifver likväl denna paragraf icke något
säkert stöd för denna åsigt, under det alla de öfriga hithörande
grundlagsparagraferna gifva tillräcklig anledning till en alldeles
motsatt uppfattning, hvilka paragrafer man också aktat sig för att
anföra. Jag hoppas äfven, att denna kammare icke heller skall i
någon enda af dem finna något stöd för den af konstitutions¬
utskottet omfattade tolkningen af grundlagen.
Den 64 § innehåller, såsom anfördt blifvit, att ett hvilancle
grundlagsförslag skall förekomma för att å nyo pröfvas, när Riks¬
dagen första gången efter förrättade nya val i hela riket till An¬
dra Kammaren sammanträder. Men det heter ordagrant — och
detta är det vigtigaste — »hvilket till den lagtima riksdag, som,
efter förrättade nya val» o. s. v. Jag ber att få fästa uppmärk¬
samheten på ordet lagtima. Det är gammalt, men jag tror icke,
att någon skall försöka bestrida den tolkning, jag af detsamma gör.
Lag, laga, d. v. s. i lag bestämd, tima är ett gammalt uttryck för
tid; lagtima betyder således genom lag bestämd tid. Den genom
eller i lag bestämda tiden för Riksdags sammanträde är den enda
lagtima som finnes; och för att bevisa detta behöfver jag blott
anföra hvad 2 § riksdagsordningen innehåller: »lagtima riksdag
skall, i kraft af rikets regeringsform och utan särskild kallelse,
sammanträda hvarje år den 15 januari eller, om helgdag då in¬
träffar, dagen derefter». Der hafva vi definitionen på lagtima
riksdag.
I samma § 2 moment finna vi definitionen på urtima Riks¬
dag; der sägs: »urtima riksdag sammankallas, då Konungen så nö¬
digt finner».
År nu detta sammanträde vordet bestämdt enligt 1
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Ports.)
mom.
N:o 10.
14
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med 2 § eller genom en Konungens särskilda kallelse? Påtagligen
beslut öfver genom en Konungens särskilda kallelse och icke i kraft af 2 §
ett hvilande riksdagsordningen, som tydligt säger, att lagtima riksdag skall
^ändrings- sammanträda »utan särskild kallelse,'). Lagtima Riksdag kan en-
förslag. ligt grundlagen aldrig någonsin sammanträda annat än den 15
(Forts.) januari eller dagen derefter. Han får icke keller sammanträda
på grund af särskild Konungens kallelse. Göres ett sammanträde
mellan lagtima Riksdagar nödvändigt, så har Konungen sin i
grundlagen gifna rätt att kalla till urtima riksdag.
Detta sammanträde är således icke en lagtima riksdag.
Hå väl, om det icke är en lagtima riksdag, så frågar jag: är
det då en urtima? Hej, icke heller. Men hvad är då denna maj¬
riksdag, som hvarken är lagtima eller urtima? — Jo, grundlagen
har ej lemnat oss i okunnighet derom.
I 5 § riksdagsordningen heter det: »lagtima riksdag kan icke
utan egen begäran upplösas förr än den varit fyra månader till¬
sammans, derest icke Konungen, medan riksdagen är samlad, för¬
ordnar om nya val till båda kamrarne eller den ena af dem. I
dessa fall skall riksdagen, med bibehållande af sin egenskap utaf
lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det riks¬
dagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, och må den ej vi¬
dare af Konungen upplösas förr än fyra månader från det senare
sammanträdets början förflutit.» i
Mine herrar! Kan det någonsin finnas ett senare samman¬
träde utan ett föregående förra? Hänga icke dessa så tillsamman,
att det är rent af oförståndigt att påstå, att det senare samman¬
trädet skall vara ett sjelfständigt, af det förra oberoende, samman¬
träde ? Ett senare sammanträde åter förutsätter icke det med nöd¬
vändighet ett annat, såsom sitt förra?
Skall nu detta vara en. sjelfständig Riksdag, så frågar jag, om
icke den Riksdag, som föregått denna, bort afslutas? Detta sam¬
manträde kan icke göras till en sjelfständig Riksdag, med mindre
att äfven det förra sammanträdet såsom fristående Riksdag afslutats.
Grundlagen föreskrifver i korthet, fastän tillräckligt utförligt, huru
i ty fall skall tillgå.
Har så tillgått? Har den blifvit enligt § 36 riksdagsordnin¬
gen afslutad med predikan, med talmännens välönskningar och
med riksdagsbeslutets uppläsande? Ingalunda.
Detta var också fullkomligt lagligt, ty det står i samma § 36
riksdagsordningen, huru vid upplösning af Riksdag skall tillgå, och
detta följdes fullkomligt rigtigt. Men varder en Riksdag upplöst,
så kan han och får icke afslutas. Hu blef han upplöst och är
således icke afslutad.
Kan något sägas börja såsom ett nytt och vara af samma slag
och samma väsen som ett gammalt, utan att detta gamla blifvit
begränsadt, afslutadt eller kommit på sin afskilda plats? Eller
skall det i vår riksdagshistoria finnas oafslutade lagtima Riksdagar?
— Hej, den Riksdag, som i mars upplöstes, väntar ännu på sin lag¬
liga utslutning, och den kommer, vill jag hoppas, nog i sin rätta tid.
Årets lagtima Riksdag upplöstes för att återkomma till ett se-
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
15
>’:o 10.
Hare sammanträde, ioke till en sjelfständig ny, lagtima riksdag och
detta på grund af grundlagens bestämda utsago i 5 § riksdags¬
ordningen, som hvarken är otillräcklig eller otydlig.
Det stöd således, som skulle lemnas af den anförda 64 §
riksdagsordningen, sviker när det kommer till stycket. Det visar
sig strax, huru dermed förhåller sig, om jag jemför Kongl. Maj:ts
proposition och konstitutionsutskottets utlåtande med så väl sist¬
nämnda § som 5 § riksdagsordningen. Det heter nemligen i båda
dessa framställningar, icke så som det enligt min åsigt borde
hetat, utan på följande sätt: så »torde, i följd af föreskriften i
64 § riksdagsordningen, redan vid denna riksdag böra till pröfning
och afgörande företagas.» Men när jag ser efter i 64 §, står der
lagtima riksdag, och fortsätter jag undersökningen, lemnas nöjaktig
förklaring i den 5 § — allt riksdagsordningen. — Vi befinna oss
alltså nu grundlagsenlig^ vid 1887 års lagtima riksdags senare
sammanträde och icke vid någon ny 1887 års lagtima riksdag.
Det skall dock vara vid en lagtima riksdag och icke vid en lag¬
tima riksdags senare sammanträde, som en hvilande grundlagsfråga
skall förekomma till slutlig pröfning. Det hade derför varit i
sin ordning, om det i den kongl. propositionen och konstitutions¬
utskottets utlåtande hetat: »torde redan vid denna riksdags senare
sammanträde böra till pröfning företagas»; men då hade ju hela
framställningen ej blott saknat stöd i, utan rent af uppträdt mot
grundlagen.
Då nu lagtima riksdag såsom sådan måste utan särskild kal¬
lelse sammanträda, och detta endast den 15 januari, och då en
lagtima riksdag nödvändigt måste vara afslutad, för att eu ny lag¬
tima skall kunna börja, och icke någon lär vilja påstå, att detta
är en urtima riksdag, så är jag af skyldig vördnad för grundlagen
tvungen att vidhålla den åsigt jag förfäktar.
Vore denna icke den rätta, så skulle det "högst besynnerliga
inträffa, att vi på samma år få en lagtima riksdag, som icke blif¬
va grundlagsenlig! afslutad, och derpå en annan lagtima riksdag,
som icke blifvit grundlagsenligt börjad. Den förra icke grund¬
lagsenlig! afslutad, enär den blef upplöst, den senare icke grund¬
lagsenligt börjad, alldenstund den börjat på grund af särskild
kallelse.
Riksdag heter lagtima just på den grund, att alla riksdagsmän
i hela riket veta tiden, när riksdagen börjar, och behöfva icke
kallas till en sådan. Men vi äro nu hit kallade, och detta full¬
komligt rigtigt; ty liksom Konungen har laglig rätt att upplösa
en eller båda kamrarne, när han så finner nödigt, så har han också
laglig rätt att sätta ut den tidpunkt, då de skola åter samman¬
träda. Detta sammanträde varder då, så val förnufts- som grund-
lagsenligt, en fortsättning af den lagtima riksdagen, hvadan ock
grundlagen säger, att det bibehåller egenskapen af lagtima. Endast
så får icke allenast efter gammalt svenskt språkbruk, utan äfven
efter grundlagens både anda och bokstaf ordet lagtima sin rätta
betydelse.
Här är icke fråga om, att sjelfva det mål, som regeringen
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlag s-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
IG
Onsdagen den 15 juni, f. m.
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlcigs-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
åsyftat, nemligen att få ett uppskof med det hvilande förslaget,
skulle på något sätt rubbas. Det kommer att vinnas vid nästa
års lagtima riksdag. Derom äro alla ense. Här är det blott fråga
om, huruvida man skall anse, att det nu begärda uppskofvet är
grundlagsenligt eller icke. Och huru man vid ett sådant uppskofs
äskande skall gå till väga, derom har grundlagen sagt sitt ord.
Då emellertid det verkligen förhåller sig så, att redan nu
ifrågasatts, att ett grundlagsförslag skulle till slutlig pröfning
kunna upptagas, då hemställer jag till regeringen, huru det kom¬
mit sig, att icke detta förslag gjorts färdigt att för riksdagen fram¬
läggas. Regeringen har påtagligen endast väntat sig ett ja från
kammaren till den kongl. propositionen, ty derest kammaren ne¬
kade uppskof — och det är icke Konungen ensam som bestämmer
härom, utan Konung och Riksdag tillsammans — borde förslaget
åtminstone hafva varit framlagdt. I stället säges, att frågan icke
är tillräckligt utredd. Jag vill nu icke tala om, att den kom fram
år 1885; men jag vågar antaga, att äfven på den korta tiden efter
upplösningen hade det, efter mitt sätt att se saken, varit icke blott
möjligt, utan ock en ovilkorlig pligt att hafva detta förslag i ord¬
ning, i händelse kammaren skulle vägrat uppskof. Så har icke
skett, och derom är i afseende på sjelfva sakens vigt icke mycket
att säga; och att regeringen trodde, att ärendet icke skulle komma
före nu, det hoppas jag i icke ringa mån berott derpå, att den an¬
sett tvifvelaktigt, huruvida det hor de förekomma. Jag måste från
min synpunkt att se saken derjemte säga, att hela framställningen
synts mig onödig, då rätta pröfningen — och deremot hade väl ingen
enda röst höjt sig — företagits vid nästa års lagtima, riksdag, så¬
som 64 § säger, och icke ifrågasatts vid detta års lagtima riksdags
senare sammanträde.
Man har talat mycket om grundlagens anda och grundlagens
bokstaf, och det är ej första gången jag sjelf varit ute för, att,
när jag talat om andan, motparten åberopat bokstafven, eller tvärt¬
om. Men, man kan icke förnuftigt anföra den ena af dem, utan
att i någon mån anföra äfven den andra; ty om det ligger en för¬
nuftig mening i sjelfva ordalydelsen, så är grundlagen, om den
tolkas efter bokstafven, äfven tolkad efter andan.
Det har sagts, att hela denna sak är af föga vigt, enär der
ingen praktisk följd eger. Jag får till min glädje säga, att jag un¬
der debatten icke hört någon använda detta farliga argument, och
vill icke att någon person, på hvilken jag sätter värde, använder
det. Det är förförarens vanliga argument, att ett afsteg från det
rätta betyder föga, då det icke synes hafva någon praktisk följd
med sig. Argumentet är mycket gammalt, men det är ett uselt
argument.
Det är dessutom icke sant, att det förhåller sig så. Jag anser
det vara en högvigtig sak som nu föreligger; men jag skall icke
trötta kammaren med att framdraga alla de särskilda fall, i hvilka
jag funnit den kunna eller skola medföra högst betänkliga följder.
Må följande antydning vara nog. Om genom kammarens beslut,
sammanstämmande med Konungens förslag, detta prejudikat kommer
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
IT
>':o 10.
att för framtiden blifva gällande, skola vi också efter hvarje upp¬
löst riksdag få en spritt ny lagtima riksdag. Under sådant förhål¬
lande kunna vi lätt tänka oss det fallet, att en regering, som fun¬
nit att dess regeringshandlingar hotas med allvarliga anmärkningar
af konstitutionsutskottet, och som kommit under fund med, att det är
fråga om att ställa henne för riksrätt, finner för godt att utverka
en riksdagsupplösning och så gör sig af med hela riksdagen eller
den för tillfället besvärligaste af dess kamrar. Vid dess återkomst
— det vill då säga: vid den nya riksdagen, och som alltså icke
blir ett senare sammanträde — får det icke göras någon anmärkning
mot det skedda; ty då är statsrådet fredadt genom grundlagen och
ansvarighetslagen. Saken har varit före.
År detta ej någon »praktisk följd»?
Och är den ej af någon vigt?
Möjligen uppkallas jag åter. Jag skall derföre icke längre
upptaga kammarens tid nu. Men innan jag slutar, ber jag att ännu
få säga några ord.
Det är redan en heder för denna kammare, att den icke låtit
en grundlagsfråga passera under tystnad, isynnerhet då den är så
vigtig som denna. En större heder återstår för kammaren att
vinna genom att, så långt lag det tillåter, sätta en bom för hvarje
lagtolkning, som beröfvar Riksdagen dess rättigheter, hvilka det är
vår skyldighet, i kraft af edlig förpligtelse, att i öfverensstämmelse
med rikets grundlagar skydda och försvara.
Detta anförande mottogs med bifallsrop.
Herr Sundberg: Hans excellens statsministern yttrade nyss,
att han icke förstod, huru i förevarande fråga någon annan me¬
ning kunde hysas än den som hyllades af regeringen och konsti¬
tutionsutskottet. Jag måste derför beklaga, om jag för min ringa
del då skulle blifva för hans excellens något obegriplig, ty jag hy¬
ser verkligen en annan mening. Jag står nemligen i min uppfatt¬
ning precis på samma ståndpunkt, som reservanterna och den talare,
so in nyss både ordet, hafva uttryckt. För de skäl, hvarpå denna
min uppfattning grundar sig, anser jag alldeles öfverflödigt att re¬
dogöra, enär de i allt hufvudsakligt icke äro och icke kunna vara
andra än de som redan den förste talaren, som hade ordet, åbero¬
pade och sedan ytterligare blifvit framlagda af den talare, som när¬
mast före mig hade det. Anledningen till mitt uppträdande är icke
heller ens ett försök till framläggande af något nytt i bevisnings-
väg, utan helt och hållet framkallad af en tidningsnotis, den nem¬
ligen, att talmanskonferensen godkänt den grundlagstolkning, som
är regeringens och konstitutionsutskottets, en notis, som i allt huf¬
vudsakligt äfven är fullkomligt rigtig. Anmärka måste jag dock,
att inom denna konferens fans en minoritet, låt vara en svag mi¬
noritet, men som jag råkade höra till denna minoritet, känner jag
ett behof att också offentligen bekänna, att så var och att så är.
Hela denna fråga tror jag för öfrigt verkligen icke behöfva någon
rätt vidlyftig utredning, ty det hänger helt och hållet på det enkla
Första Kammarens Prof. 1887. B. N-.o 10. 2
Uppskof med
beslut öfver
ett h/vilande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10. 18 Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med spörsmålet: är den riksdag, som nu är samlad, en alldeles ny lag-
beslut öfver tima riksdag eller är den blott att betrakta såsom ett senare sam-
ett hvinande manträde af den lagtima riksdag, som enligt grundlagens bud den
^ändrings- ^ januari sammanträdde? För min del har jag vid mer än ett till¬
förse/. fälle enskildt erkänt, att detta senare sammanträde på. mångfaldigt
(Forts.) sätt måste betraktas såsom en ny riksdag, nemligen i allt sådant
konstitutivt och organisatoriskt — hvad man nu vill kalla det —
som är en omedelbar följd af de nya val som försiggått till An¬
dra Kammaren. I öfngt måste jag för mm del strängt vidhålla
hvad 109 § regeringsformen och 5 § riksdagsordningen stadga,
när de kalla detta sammanträde, som eger rum efter en sådan upp¬
lösning, som i år försiggått, för den lagtima riksdagens senare sam¬
manträde. Har således riksdagen icke under sammanträdet före upp¬
lösningen i början af mars månad kunnat godkänna detta från 1885
hvilande grundlagsförslag, kan enligt min åsigt omöjligen detta se¬
nare sammanträde, som nu hålles, heller göra det. Följaktligen
har regeringens hemställan, så vidt jag kan bedöma saken, varit
obehöflig och konstitutionsutskottets hemställan likaledes obehöflig
och kanske äfven obehörig, så vida det icke velat välja den form,
som reservanterna föreslagit.
Då jag emellertid, mine herrar, villigt medgifver, att den fråga,.
om hvilken vår öfverläggning nu närmast handlar, kan vara tvistig,
och att man kan å ömse sidor, åberopa goda grunder, huruvida
detta som af regeringen och konstitutionsutskottet är tillstyrkt eller
den af reservanterna föreslagna utvägen är den rigtiga, och då jag
dessutom har anledning befara, att herr grofven och talmannen
möjligen har en sådan uppfattning att propositionsvägran på reser¬
vanternas förslag skulle kunna ifrågakomma, och jag för ingen del
anser nödigt och lämpligt att drifva saken till sin spets genom
en votering, skall jag för min del åtnöja mig med att här blott offent¬
ligen uttala en gensägelse mot regeringens och utskottets uppfattning
af grundlagen i förevarande fall, en uppfattning, hvilken, så vidt jag-
kan förstå, en dag skall kunna leda till högst betänkliga följder.
Äfven detta anförande mottogs med bifallsyttringar.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr S am v, el iris: Den ärade talaren på kronobergsbänken
började sitt anförande med en erinran om, att detta vore en hög¬
vigtig fråga, i hvilken det ock är hvars och ens skyldighet att
uttala sin åsigt; för min del känner jag mig dertill manadaf en
ännu bestämdare skyldighet, i det att jag såsom ledamot af kon¬
stitutionsutskottet vid betänkandet låtit anteckna mig såsom genom
annat af riksdagen lemnadt uppdrag förhindrad att öfvervara afgö-
randet inom utskottet af föreliggande fråga. Under detta tillkänna¬
gifvande kan ligga hvilken åsigt som helst, och jag är då skyldig*
att uttala den, som jag omfattar. Jag är glad att härvidlag olika
åsigter kunna uttalas utan afseende på hvilken ställning man in-
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
19
N:o 10.
tager i de stora ekonomiska frågor, som dela kammaren och landet
i två stora grupper. Jag tror äfven att grundlagens helgd af alla
lika villigt erkännes, hvilken ställning man än intager i dessa an¬
dra frågor. Jag kan äfven fatta, att man, såsom en annan talare
yttrat, i den föreliggande frågan kan hafva olika uppfattning, så
mycket mera som jag från början nästan var benägen att ingå på
hans mening. Men oaktadt jag står på samma sida som han i af¬
seende derå, att detta senare sammanträde af 1887 års lagtima riks¬
dag icke är någon sjelfständig riksdag utan en fortsättning af den
riksdag, som började den 15 januari — och finnes enligt min tanke
icke mer än en lagtima riksdag hvarje år, och vid denna skola
väljas fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret, justitieom¬
budsman och hans suppleant samt riksdagens revisorer — kan jag
dock ej dela hans åsigter i öfrigt. De nämnda valen m. fl. ålig¬
ganden, som grundlagen ovilkorligen fordrar, och hvarifrån icke
kan gifvas dispens, skulle omöjligt kunna fullgöras, om Konungen
t. ex. begagnade sin rätt att redan den 16 januari eller dagen efter
riksdagens sammanträde upplösa densamma och grundlagen kan
väl icke föreskrifva något, som under vissa förhållanden ej hem
fullgöras, hvadan jag antager att ett val, vare sig det sker under
förra eller senare sammanträdet af den lagtima riksdagen, är för
hela året tillfyllestgörande. Sammanställes detta förhållande med
grundlagens uttryckliga föreskrift att valen skola ske vid hvarje
lagtima riksdag, ligger deri, enligt mitt förmenande, ett kraftigt
bevis derför, att dessa begge sammanträden — det förra och se¬
nare _ — i sjelfva verket utgöra en lagtima riksdag. Beträffande
föreliggande fråga har jag fäst mig vid regeringsformens före¬
skrift i 81 §, der det heter: »denna regeringsform samt rikets öf-
riga grundlagar kunna icke ändras eller upphäfvas utan genom
Konungens och två lagtima riksdagars beslut». Då bör man fråga:
har ändringsförslaget förevarit vid två lagtima riksdagar? Ja, utan
tvifvel, ty den förevar vid 1885 års riksdag och den är också före
vid innevarande 1887 års riksdag, om också vid det senare sam¬
manträdet, tv att det senare sammanträdet innehar egenskap af
lagtima, derom kan man icke gerna tvista. Vidare säges i 64 §
riksdagsordningen: »förslag till stiftande, ändring, förklaring
eller upphäfvande af grundlag, hvarom fråga endast vid lag¬
tima riksdag må väckas, kan å samma riksdag förkastas men
ej slutligen antagas eller bifallas i vidsträcktare mån, än såsom
ett förslag, hvilket till den lagtima riksdag, som efter förrättade
nya val i hela riket till Andra Kammaren först sammanträder,
skall hvila för att då ånyo pröfvas». Hafva nya val i hela riket
till Andra Kammaren företagits? Det kan ju icke af någon men¬
niska bestridas, lika litet som att detta förslag förekommit först
efter det dessa val förrättats; men det står icke att förslaget skall
hvila till den riksdag som först börjar utan det står: ”först sam¬
manträder”. Ordalagen i regeringsformen och riksdagsordningen
kan jag således omöjligt komma ifrån, utan jag måste böja mig
för dem. Dessutom kan det icke förnekas, att i förevarande fall
det rådrum iakttagits, som skäligen kan begäras, när grundlagsför-
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundhgs-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
20
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med slag äro hyllande, och sedan 1885 har man haft god tid att be-
beslut öfver tänka sig, men det hade äfven kunnat hända, att ett dylikt förslag
^irundlaqs-0 blifvit hyllande vid detta senare sammanträde af 1887. års lagtima
*ändrings- riksdag, och efter grundlagens uttryckliga föreskrift hade ett sådant
förslå;). bort slutligen pröfvas vid 1888 års lagtima riksdag, då betänke-
(Forts.) tiden blifvit mindre än i förevarande fall egt rum.
Man har här mycket fäst afseende vid en i en tidning införd
uppsats, undertecknad af en mycket aktad signatur tillhörande en
genom skarpsinnighet, fosterlandskärlek och opartiskhet högt stäld
person, hvars krafter beklagligen icke Riksdagen i vidare mån kan
taga i anspråk; med afseende på denna fråga kan jag emellertid
afgifva den försäkringen att han står på samma sida som jag. Han
skulle visserligen hafva funnit hinder möta, att ett grundlagsför¬
slag, som antagits till hyllande vid riksdagens första sammanträde
i år, blifvit afgjordt vid det senare sammanträdet, men anser der¬
emot icke något hinder nu förefinnas, att till slutbehandling före¬
taga ett förslag, som vid ett föregående års lagtima riksdag blifvit
förklaradt hyflande. För min del vill jag icke vid tolkningen af
grundlagen neddraga frågan till en partisak, ty, såsom nämndt, är
och bör grundlagen för alla vara lika dyrbar; och utan afseende
på hvad jag tänker i den stora ekonomiska frågan, har jag i före¬
varande ärende omfattat samma åsigter som hans excellens stats¬
ministern, om äfven, såsom bekant, en och annan af mina menings¬
fränder i andra vigtiga frågor icke kunnat göra det; men då jag i
detta fall nödgas skilja mig från dessa meningsfränder, känner jag
mig genomträngd af den anda, som fått uttryck i det latinska
ordspråket: »amicus Plato, sed magis amica veritas»; jag kan icke
för partiet uppoffra grundlagen, utan yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr vice talmannen: De grunder för behandlingen af före¬
varande betänkande, som uteslutande hemtats från § 64 riksdags¬
ordningen, hafva redan blifvit framstälda och torde så mycket
mindre behöfva upprepas, som äfven den siste ärade talaren, hvil¬
ken förklarade, att han icke helt och hållet bekänner sig till åsig-
ten, att den riksdag, som nu pågår, är ny, dock äfven omfattar
samma åsigt som regeringen och konstitutionsutskottet. Det torde
äfven vara väl bekant att, såsom hans excellens statsministern er¬
inrade, under den diskussion, som i frågan egt rum, samt äfven i
de afhandlingar, som härom afrättslärde utgifvits, temligen enhälligt
erkännes, att så snart det icke är fråga om ett förslag till ändring i
grundlagen, som förklarats hyllande från den riksdag, som är upplöst,
så är icke något tvifvel om 64 §:s i riksdagsordningen rätta betydelse
och tillämpning. För min del tror jag att hvad i sådant afseende blif¬
vit sagdt är fullständigt ådagaläggande för rigtigheten af det för¬
farande, som konstitutionsutskottet här iakttagit, men jag kan icke,
då den stora frågan, om huru den nyvalda riksdagen bör anses,
blifvit behandlad af en ärad talare på kronohergsbänken, underlåta
att i denna sak säga några ord, i synnerhet som det visserligen
kan anses att, om man utgår från fortsättningsteorien, det i afse-
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
21
Nio 10.
ende på 64 § möjligen kan uppställas vissa betänkligheter angående
ärendenas behandling, äfven om dessa betänkligheter skulle från
samma teoris synpunkt kunna bekämpas och motsägas. Den ärade
talaren ansåg, att det kunde finnas skäl att anse riksdagen såsom
ny i sådana frågor, som rörde riksdagens organisation, hvartill en
annan talare tillagt: så vida denna omedelbart är beroende af de
nya valen; men om frågan rör riksdagens inre väsende, vore det
icke någon tvekan; i sådant afseende borde riksdagen betraktas
såsom en fortsättning. Jag måste bekänna, att jag i riksdagsord¬
ningen icke kan finna någon ledning att efter dessa grunder be¬
stämma, om vi i det ena eller andra förekommande fallet skola
betrakta riksdagen såsom ny eller fortsatt, utan skulle man vid
tillämpningen deraf helt och hållet vara hänvisad till sin indivi¬
duella uppfattning om hvad som är önskligt och lämpligt. En så¬
dan individuel uppfattning tror jag dock icke vara rådligt lägga till
grund för en tolkning af grundlagen, utan bör man söka några all¬
männa grunder att gå efter. I ett afseende är riksdagsordningen
alldeles fullständig, nemligen i afseende på föreskrifterna om det
sätt, hvarpå Riksdagen i vanligt fall har att gå till väga. Det är
möjligt, att det i enstaka fall skall kunna vålla någon svårighet
att tillämpa dessa grunder på den nuvarande riksdagen, om man
betraktar den såsom ny, men betraktar man den samma i sin hel¬
het såsom en fortsättningsriksdag, kommer man in i fullkomligt
olösliga svårigheter. Riksdagen har också fullständigt erkänt, att
man icke kan gå till väga efter sådana grundsatser. Det heter
sålunda i § 37 riksdagsordningen: »å hvarje Lagtima Riksdag skola,
inom åtta dagar efter dess öppnande, tillsättas: ett Konstitutions¬
utskott» o. s. v. Nå väl, om det icke finnes mer än eu lagtima riks¬
dag, om detta icke är en ny riksdag, huru då försvara att man
utan gensägelse valt alla dessa utskott ånyo? Jo, svarar man, der¬
för att det tillhör organisationen af riksdagen. Men hvar står det
att man får göra undantag i och för organisationen? I fall man
betraktar denna såsom en fortsättning af den föregående riksdagen,
borde naturligtvis kamrarne hafva kompletterat utskotten genom
insättande af nya ledamöter i stället för dem, som icke blifvit om¬
valda eller eljest afgått, men icke i öfrigt företagit nya val till ut¬
skotten. En ny kongl. proposition om statsverkets tillstånd och
behof har på rikssalen blifvit framlagd och af Riksdagen utan all
gensägelse behandlad, ehuru om riksdagen varit en fortsättnings¬
riksdag, januaripropositionen väl bort behandlas. Då följaktligen
Riksdagen i så många vigtiga afseenden utan tvekan behandlat
innevarande riksdag såsom ny, vore det alldeles för vidlyftigt och
öfverflödigt, sedan nödvändigheten af detta förfaringssätt sålunda
blifvit i praktiken konstaterad, att söka visa, till hvilka orimliga
slutledningar ett motsatt förfarande skulle leda. En talare har
omnämnt, att i 36 § riksdagsordningen är i första mom. angifvet,
huru Konungen skall förfara, då han vill upplösa riksdagen och
förordna om nya val i hela riket till båda kamrarne eller den ena
af dem, och i senare mom. huru det skall tillgå, då riksdag under
vanliga förhållanden afslutas, samt erinrat att en afslutning sådan
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:ö 10.
22
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med deri i detta sednare moment föreskrifves, ej skett, hvadan riksda-
hettande »en ej heller kunde vara en ny riksdag. Efter min uppfattning
grundlags- ^&t?er karpa ingen vigt, ty i denna paragraf äro endast två olika
ändrings- sätt angifna för riksdagens åtskiljande utan att den senare riks-
förslag. dagens karakter dermed angifves; i ena fallet åtskiljes den på
(Forts.) grund af Konungens förordnande om nya val; i det andra fallet sker det
genom utslutning af riksdagen. Jag kan icke inse, att det ligger den
ringaste svårighet eller motsägelse vid bestämmande af den senare
riksdagens karakter deruti, att riksdagen, som har vissa bestämda
funktioner, och för deras fullgörande af Konungen ånyo skall sam¬
mankallas efter en viss kortare tid, icke afslutas enligt det senare,
utan i stället åtskiljes enligt det första momentet af nämnda para¬
graf. Olikheten i bestämmelserna ligger i sakens natur och kan,
enligt min uppfattning, ej gifva anledning till tvekan om den sam¬
manträdande riksdagens ställning. Vidare ber jag att få erinra derom,
att den riksdag, som sammanträder efter upplösningen, är undan¬
tagen från de bestämmelser, som i afseende på lagtima riksdags
upplösning eljest gälla; det heter nemligen uttryckligen i riks¬
dagsordningen, icke allenast att den nya riksdagen skall inom be¬
stämd tid af Konungen sammankallas utan äfven att den ej kan
upplösas, förrän den varit tillsammans i fyra månader. Här, der
riksdagsordningen ansett en olikhet mellan en vanlig lagtima och
en efter upplösning sammanträdande lagtima riksdag vara nödvän¬
dig, har en bestämd föreskrift derom lemnats, men tillika har stad¬
gats, att riksdagen skulle vara berättigad att vara tillsammans fyra
månader eller den för en vanlig ny lagtima riksdag bestämda tid.
Hvilka förskräckliga följder det skulle medföra, om man be¬
traktade denna riksdag som ny, har jag icke varit i stånd att finna.
Skulle de ligga deri, att enligt 64 § riksdagsordningen äfven grund¬
lagsförslag, som under den upplösta riksdagen blindt antagna till
hvilande, skulle kunna förekomma till behandling vid riksdagens
sammanträde omedelbart efter upplösningen, så är det icke sanno¬
likt, att den faran är så synnerligt stor, då upplösningen i alla fall
måste blifva ett undantag, och det alltid sväfvar en viss osäkerhet
öfver, huruvida i detta fall det önskade resultatet ernås. Men,
säger man, detta är något alldeles nytt, att en ny riksdag så
hastigt skall kunna behandla grundlagsfrågor, och något dermed
jemförligt fans icke under ståndsförfattningen; jag får då erinra
derom, att Konungen hade rättighet att efter fyra månader åtskilja
den gamla ståndsriksdagen och att sedermera, när han ville, sam¬
mankalla urtima riksdag, som i alla afseenden var likstäld med
lagtima riksdag och den eventualiteten sväfvade således också öf¬
ver den gamla ståndsriksdagen att, om ett grundlagsförslag blifvit
hvilande under de fyra månader riksdagen var tillsammans, så
kunde detta förslag komma att behandlas vid en omedelbart derpå föl¬
jande urtima riksdag, om Konungen sammankallade en dylik. Således
är det icke någon ny brådska eller hastighet, som här skulle hafva
blifvit införd, om man tolkar 64 § på det sätt, att den riksdag,
som efter upplösningen sammanträder, skulle hafva att behandla
omedelbart före den samma till hvilande antagna grundlagsförslag.
Onsdagen den 15 Juni, f. m. 23
Att det för öfrigt skulle stå i strid med riksdagsordningens anda, att
ett dylikt ändringsförslag afgjordes under samma valperiod, då det
väckts, vågar jag äfven bestrida, då i 64 § uttryckligen fästes af¬
seende på att förslaget skall förekomma vid den riksdag, »som efter
förrättade nya val till Andra Kammaren först sammanträder», och
paragrafen således icke talar om någon valperiod, eller om de år,
som det samma skulle hafva varit hvilande.
Det finnes verkligen en punkt, deri anhängarne af fortsättnings-
teorien lyckats, utan att motsäga sig sjelfva, framkalla en oegent¬
lighet, och det är med afseende på 11 § af ansvarighetslagen för
statsrådets ledamöter. Det har äfven sagts, att regeringsformen
skulle liksom den nämnda 11 § af ansvarighetslagen fritaga stats¬
rådets medlemmar från ansvar för alla åtgärder, som icke vid näst
efteråt sammanträdande riksdag blifvit beifrade, men denna upp¬
fattning tror jag icke vara rigtig, ty i 107 § regeringsformen
heter det: »allt hvad Riksdagen efter granskning godkändt eller
lemnat oanmärkt». Följaktligen kan icke paragrafen tillämpas eller
de ministeriella åtgärderna vara fria från ansvar, om icke gransk¬
ning skett, men enligt 11 § ansvarighetslagen är onekligen ett åtal
inför riksrätt preskriberadt, så vida sådant ej sker vid omedelbart
påföljande riksdag. Hela ansvarighetslagen är dock af vanlig kri¬
minallags natur, hvilken Riksdagen när som helst i vanlig ord¬
ning kan ändra i öfverensstämmelse med sina åsigter, så att åtal,
då sådant anses nödigt, ej måtte förfalla. _Att med denna sak i
praktiskt hänseende icke anses vara så farligt, sluter jag mig till
deraf, att motion icke ännu blifvit väckt om en ändring af ansva¬
righetslagen. För öfrigt är detta en oegentlighet, som så mycket
mindre bör beherska den föreliggande frågan, som den ifrågava¬
rande lagen, såsom redan är nämndt, icke har karakter af grundlag.
Jag tror för min del, att i den fråga, som nu föreliggger, nå¬
gon tvekan icke kan ega rum om rigtigheten af det sätt för frå¬
gans behandling som utskottet tillstyrkt, och då ingen motsatt sig
ärendets uppskjutande till nästa riksdag, har jag ingenting sär-
skildt derom att säga, utan inskränker mig till att yrka bilall till
utskottets förslag.
Friherre Klincko av ström: Jag skall endast bedja att till proto¬
kollet få antecknadt, att jag i allo delar de åsigter i denna fråga,
hvilka uttalats af två af denna kammares ledamöter, nemligen
herrar Wennerberg och Sundberg.
Herr Lindahl: 49 § regeringsformen innehåller, att riks¬
dagen skall sammankomma till lagtima möte hvarje år den 15 ja¬
nuari, och utom det å nämnda dag började lagtima möte, omtalar
samma paragraf endast urtima riksdag, som Konungen eger att
mellan lagtima riksdagar sammankalla.
Vidare stadgar § 109 regeringsformen att, om lagtima
riksdag af Konungen upplöses för anställande af nya val till båda
kamrarne eller den ena åt dem, skall riksdagen med bibehållande
af sin egenskap af lagtima sammanträda å den tid inom tre må-
Ji:o 10.
Uppskof med
beslut after
ett hvilande
grtmdlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
>’:o 10.
24
Uppskof med
beslut öfver
ett kritande
gfundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
nader från det riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer,
samt må ej vidare upplösas förrän efter fyra månader från det
senare sammanträdets början.
_ Enligt min uppfattning har regeringsformen dermed otvetydigt
enligt sin ordalydelse uttalat, att den riksdag som nu är sam¬
lad, är det senare sammanträdet af 1887 års lagtima möte, som
började den 15 sistlidne januari.
Enär vidare 81 § regeringsformen stadgar, att rikets grund¬
lagar icke kunna ändras eller uppkäfvas utan genom Konungens
och två lagtima Riksdagars beslut, samt, vid jemförelse med § 64
riksdagsordningen, finnes, att den senare af dessa två lagtima riks¬
dagar skall vara den, som efter förrättade nya val i hela riket till
Andra Kammaren först sammanträder, men enligt § 2 riksdags¬
ordningen,_ lagtima riksdag skall utan särskild kallelse samman¬
träda hvarje år den 15 januari, så följer af dessa stadganden, sedda,
i sammanhang med hvarandra, att det beslut, som erfordras för¬
ändring af grundlag, skall vara fattadt af två lagtima, den 15 ja¬
nuari sammanträdande riksdagar, af hvilka till den sista nya val i
hela riket till Andra Kammaren egt rum.
På grund af de föreskrifter i våra grundlagar, som jag nu tillå¬
tit mig åberopa, vägar jag påstå, att nuvarande riksdags senare
sammanträde, ehuru till detta i följd af Riksdagens upplösning den
4 sistlidne mars, nya val i hela riket till Andra Kammaren egt
rum, icke eger grundlagsenlig befogenhet att till afgörande behand¬
ling upptaga nu ifrågavarande grundlagsändringsförslag, hvarför
Kongl. Maj:ts proposition icke bör till något Riksdagens vidare
utlåtande föranleda.
Eör att ytterligare ådagalägga, att grundlagens stiftare icke
tänkt sig möjligheten, att den skulle kunna uppfattas så, att två
lagtima riksdagar skulle kunna hållas under ett och samma år,
får jag åberopa 72 § riksdagsordningen, der det heter: »å hvarje
lagtima riksdag förordnas Revisorer till ett antal af tolf för hvart
år etc. — Hvarje revision skall omfatta Ett års afslutade räken¬
skapen. Dessa stadganden, som innehållas i samma paragraf, skulle
stå i uppenbar motsägelse emot hvarandra, om flere än en lagtima,
riksdag kunde hvarje år hållas.
Grefve Strömfelt: Ehuru jag i afseende på den nu pågående
Riksdagens natur eller väsende i likhet med reservanterna hyllar
den så kallade fortsättningsteorien, har jag likväl deltagit i det
beslut, till hvilket konstitutionsutskottet i denna fråga kommit..
Jag ber att få angifva mina skäl härför.
Den ifrågavarande kongl. propositionen angående ett nytt stats¬
departement inlemnades redan vid 1885 års riksdag och antogs då
till hvilande, och då det väl icke lär kunna bestridas, att, om än
det nu pågående riksmötet utgör eu fortsättning af 1887 års den
15 januari började lagtima riksdag, vid den tidpunkt, då Kongl.
Maj:t. hemstälde om uppskof med detta ärendes behandling, nya
val till Andra Kammaren försiggått för ett annat års lagtima riks¬
dag än den, under hvilken förslaget antogs till hvilande, så har
Onsdagen den 15 Juni, f. m. 25
jag, ehuru, såsom jag nyss nämnde, hyllande fortsättningsteorien,
icke ansett sådana skäl föreligga, att jag kunnat motsätta mig
konstitutionsutskottets beslut. Detta är orsaken, hvarför jag icke
finnes bland reservanterna, oaktadt min delgifna ståndpunkt i
frågan om denna riksdags rätta natur.
Häraf får likväl icke dragas den slutsats, att jag skulle anse
med grundlagen öfverensstämmande, såsom påpekadt blifvit, att
ett vid lagtima riksdag väckt förslag om grundlagsändring och af
samma riksdag antaget till hvilande skulle kunna vid något annat
riksdagens sammanträde under samma år till slutlig behandling
upptagas, om än, genom upplösning, nya val försiggått till Andra
Kammaren.
Den förste ärade talaren yttrade att justitieministern vid tiden
för det af talaren påpekade statsrådsprotokoll måtte hafva varit af
annan åsigt i afseende på frågan om ny eller fortsatt riksdag.
Hans excellens herr statsministern genmälde detta, men då förstår
jag icke, huru herr justitieministern i statsrådsprotokollet till den
kongl. propositionen den 29 april 1887 angående tryckfrihetslagen
kunnat säga: »Men då härigenom den fullständiga lösningen afen
så vigtig fråga i följd af frågans grundlagsnatur blir uppskjuten
på en tid af åtminstone tre år etc.» Det är detta »åtminstone», som
jag icke förstår, ty jag kan icke antaga, att herr justitieministern
den 29 april 1887" hade glömt, att vi voro under en upplösnings-
period. Han säger detta »åtminstone», oaktadt riksdagen då var
upplöst, och han således bort besinna, att under nästa riksdags-
period både en och två upplösningar lamde förekomma. Medan
inom utskottet väckte detta ett visst uppseende.
Till de skäl, som talaren på kronobergsbänken anförde om
vådorna af att anse detta senare riksdagssammanträde såsom en
ny lagtima riksdag, har jag ett särskild! skäl att framhålla för
regeringens egen skull. År det verkligen så, att den upplösta
riksdagen skall anses såsom en sjelfständig lagtima riksdag, fruktar
jag, att derigenom också regeringen kan komma under ett icke
obetydligt ansvar, då hon har tillåtit riksdagens upplösning innan
grundlagens bud varit tillgodosedda. Vi hafva derpå i dag haft
ett slående exempel. § 71 i riksdagsordningen säger: »Hvarje
lagtima riksdag skall genom fyratioåtta valmän — — — välja
fullmägtige, att jemlikt särskilda reglementen, riksbankens och
riksgäldskontorets medel och tillhörigheter förvalta.» Detta skedde
icke vid förra riksdagssammanträde!, utan har skett först i dag.
Herr vice talmannen hade så många betänkligheter att anföra för
åsigt, motsatt vår, att jag velat framhålla detta. Han yttrade
äfven, att han icke kunde fatta de olyckliga följderna af att anse
det senare sammanträdet såsom en ny riksdag. Det är sagdt redan
förut, men jag vill upprepa, att det kan medföra betänkliga följder,
som kunna leda mot envälde, om det skall ligga i Konungens skön
att, derest under ett år en statsrådsledamot eller hela regeringen
fattat sådana beslut, att de tydligen skulle leda till anmärkning,
genom riksdagens upplösning och ny riksdags inkallande, enligt
N:o 10.
Uppskof med’
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett hettande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
26 Onsdagen den 15 Juni, f. ra.
11 § ansvarighetslagen befria regeringen eller ifrågavarande rege¬
ringsledamot från allt ansvar.
Herr vice talmannen yttrade vidare, att man får lof att läsa
grundlagen efter innehållet och icke tolka den. efter egen uppfatt¬
ning. Jag her att få göra samma hemställan till honom i afseende
på 11 § ansvarighetslagen.
Jag hade egentligen blott velat angifva orsaken, hvarför jag,
ehuru hyllande fortsättningsteorien, icke finnes antecknad såsom
reservant mot uppskofsfrågan, men när diskussionen, med anledning
af den föreliggande frågan, har utspunnit sig om en annan, nem¬
ligen om fortsatt eller ny riksdag, så har jag äfven velat omnämna,
att jag i det afseendet står helt och hållet på deras sida, som hafva
förfäktat den förra åsigten eller att detta sammanträde .endast är
en fortsättning af den den 15 januari detta år började riksdagen.
Herr Sexell: Jag vill endast hafva till protokollet anteek-
nadt, att jag till alla delar gillar, hvad af den förste ärade talaren
och herr Wennerberg yttrats i denna fråga, och yrkar jag propo¬
sition å bifall till reservationen.
Herr Hallenborg: Den plats, som är mig anvisad inom
konstitutionsutskottet, ålägger mig att icke vid detta tillfälle iakt¬
taga tystnad. Jag skall dock icke länge upptaga kammarens tid,
då hvad jag ämnat yttra redan hlifvit af herr vice talmannen
anfördt.
Enligt min uppfattning af 64 § riksdagsordningen.har utskottet
icke kunnat göra annat än det gjort. Här har hlifvit yttradt om
den förra riksdagen, att den aldrig hlifvit afslutad. Det är sant
att den icke hlifvit afslutad med de formaliteter, som pläga använ¬
das, men ett bevis att den verkligen är afslutad, är att riksdags¬
beslutet är undertecknadt af en stor del, om ej af största delen,
af denna kammares ledamöter. Det synes mig för öfrigt att i
åtskilliga fall denna kammare godkänt åsigten om en ny riksdag
derigenom, att åtskilliga funktioner verkstälts, osom icke. skulle
låtit sig göra, om icke denna åsigt godkänts. Alderspresidenten
intog sin plats vid kammarens första sammanträde, hvilket han
annars icke haft rättighet att göra. Han tillsatte den deputation,
som afgick till Hans Maj:t Konungen för att. begära talmän. Kam¬
maren har vidare medgifvit, att utskott tillsattes, hvilket icke
skulle hafva skett, om det varit en fortsatt riksdag, ty då skulle
utskotten endast hafva kompletterats genom val i Andra Kammaren.
Riksdagen har behandlat motioner, som hlifvit väckte, sedan motions¬
tiden vid förra riksdagen utgick. Kongl. Maj:ts propositioner, som
hlifvit ånyo framstälda, hafva af kammaren behandlats. För min
del anser jag derför, att när Riksdagen i så många föregående fall
godkänt uppfattningen af denna riksdag såsom en ny riksdag, den
äfven vid detta tillfälle skulle kunna godkännna denna uppfattning.
Hvad eu talare yttrade om 107 § regeringsformen, att Konungen
genom att upplösa riksdagen skulle kunna undandraga, sina råd¬
gifvare från ansvar, så har just denna Riksdag varit i tillfälle att
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
27
N:o 10.
visa att så icke är förhållandet. Då Riksdagen den 4 mars upp¬
löstes, hade utskottet redan slutat granskningen af de infordrade
statsrådsprotokollen och dechargebetänkandet var redan bordlagdt
i utskottet. Om nu detta sammanträde vore en fortsatt riksdag,
skulle den omständigheten, att utskottet redan godkänt sagda
statsrådsprotokoll, utgjort ett hinder för utskottet att företaga gransk¬
ning af andra protokoll än de, som äro förda efter den 15 januari
1887. Emellertid blir följden af utskottets åsigt, att detta är en
ny riksdag, den att, om en regeringens åtgärd i följd af riksdagens
upplösning skulle undgått att blifva klandrad vid det samman¬
trädet, samma åtgärd genom utskottets vid senare sammanträdet
ånyo företagna granskning af samma protokoll blifvit föremål för
ny pröfning.
Jag anhåller derför att få sluta mig till hvad herr von Ehren-
heim yttrade och yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Reuterswärd: Jag lyckönskar den siste ärade talaren,
som har saken så klar för sig, att för honom snart sagdt ingen den
ringaste tvekan har uppstått om hvad som är grundlagens anda och
mening i detta vigtiga fall. Jag tror emellertid, att hos de fleste
uppstått mycken tvekan till följd af grundlagens mindre positiva
bestämmelser. Jag vågar dock påstå, att det finnes i grundlagen
icke ett enda ord, som säger, att denna riksdag, under hvilken vi
nu arbeta, är en fullständigt ny lagtima riksdag. Men deremot
finnes det icke blott antydningar i grundlagen utan bestämda
uttryck, som angifva att det är en fortsatt riksdag.
Den siste talaren påstod att allt var klappadt och klart och
åberopade såsom bevis derför, att riksdagsbeslutet vore underskrif-
vet utaf flertalet af denna kammares ledamöter. Dermed förhåller
sig så att ganska många och i synnerhet de nyvalde ledamöterna
trodde, att det var en absolut skyldighet att skrifva under riks¬
dagsbeslutet och derför när de blefvo uppmanade dertill, gjorde
det. Detta betyder dock ingenting, ty det veta ju alla, att vi
vanligen under riksdagens lopp, redan innan riksdagen är slut,
gå ned i kansliet och skrifva under riksdagsbeslutet, allt under
förutsättning att någon riksdagsupplösning icke kunde komma
i fråga.
Den siste talaren yttrade vidare, att när ålderspresidenten vid
riksdagens första sammanträde i maj satte sig ned såsom ordförande
och utsåg en deputation för att begära talmän, skulle detta vara
ett bevis, att han erkände grundsatsen om en ny lagtima riksdag.
Men jag ber att få nämna, att jag ingalunda hade en sådan åsigt
eller att denna vore en ny riksdag, och vill påminna derom, att
jag ganska tydligt uttalade, att jag ansåg detta vara den lagtima
riksdagens senare sammanträde. Men jag ansåg, att då Konungen
eger den magten att på ministrarnes tillstyrkan upplösa riksdagen
och förordna om val till endera eller båda kamrarna och då
Konungen tillsätter talman och vice talman, Konungen ock hade
den obestridliga rätten att få välja nya sådana och detta så mycket
hellre, som det, då ena kammaren var omvald, kunde inträffa,
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags¬
ändring s-
förslag.
(Forts.)
N: o 10.
Onsdagen den 15 Juni, f. in.
Uppskof med att den förre talmannen eller vice talmannen ej blefve ledamot af
beslut öfver kammaren. Således har icke genom ålderspresidentens åtgörande
ett halande fastslagits af hvad art denna riksdag är. Och, mine herrar, det var
^ändrings- flera gånger fråga om, huruvida vi skulle opponera oss mot
förslag. nya utskottsval och ny motionstid, men då detta icke kan hafva
(Forts.) någon konstitutionel betydelse, men deremot skulle hafva medfört
olägenheter i och för riksdagens konstituerande, så ville man icke
börja riksdagen med en konstitutionel konflikt. När man åter
senare kommer till de vigtigare delarne af grundlagstolkningen
i detta hänseende, kan man icke med tystnad förbigå frågan, om
huruvida innevarande riksdag är en fortsatt riksdag eller ny.
En ärad talare säger, att det icke är någon fara i att förklara
denna riksdag vara en ny lagtima, äfven om förslag till grundlags¬
ändringar, som väckts vid den lagtima riksdagens början och då
förklarats hvilande, skulle kunna slutligen afgöras vid den under
samma år efter riksdagens upplösning sammanträdande nya riks¬
dagen; men jag anser detta vara så stor våda icke endast för
konungamagten utan äfven för hela vårt konstitutionella lif, att
jag endast af detta skäl, så vidt grundlagen gifver mig stöd derför,
måste motsätta mig en sådan tolkning. Yi skulle nemligen kunna
ändra hela vår grundlag på kortare tid, än en vanlig lagtima riks¬
dag räcker eller fyra månader. Yi kunna väl icke vara med om
att på så sätt handskas med vår grundlag, hela underlaget för vår-
samhällsordning, att den skulle under upprörda tider kunna all¬
deles göras om under loppet af några få månader. Det är icke
heller utan sin betydelse, att grundlagens stiftare velat låta hvarje
förslag om grundlagsändring hvila från en lagtima riksdag till en
annan, som sammanträder först sedan nya val till hela Andra
Kammaren egt rum, emedan man velat, att just för den händelse
upprörda tider skulle uppstå, icke ett sådant tillfälle skulle kunna
begagnas till att krossa hela vårt statsskick.
Då nu konstitutionsutskottet ansett, att detta är en ny lag¬
tima riksdag, hade det varit utskottets "bestämda pligt att se till,
huruvida man icke i dechargebetänkandet bort fästa sig vid 36 §
riksdagsordningen, som säger, huru riksdagen skall afslutas. Jag
vågar påstå, att med stöd af denna § har den i januari samman¬
trädande Riksdagen aldrig blifvit lagligen upplöst, och riksdag,
som icke afslutats, måste fortsättas, ty en ny riksdag kan icke
arbeta samtidigt med den, som icke är afslutad.
Den andre talaren i ordningen fäste kammarens uppmärksam¬
het på, hvad 5 § riksdagsordningen säger och det förvånar mig,
att grundlagens tydliga ord kunnat af konstitutionsutskottet miss¬
tydas. »Lagtima Riksdag kan ej utan egen begäran upplösas förr
än den varit fyra månader tillsammans, derest icke Konungen,
medan Riksdagen är samlad, förordnar om nya val till båda kam-
rarne eller den ena af dem. I dessa fall skall Riksdagen, med
bibehållande af sin egenskap utaf lagtima»; men är detta en ny
Riksdag, huru skall den då kunna bibehålla något af en annan
lagtima riksdag? Ordet bibehålla måste väl hafva afseende på
något, som förefinnes — »sammanträda å den tid inom tre månader
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
29
j\t:o 10.
från det Riksdagen blef upplöst, som Konungen bestämmer, och
må den ej vidare af Konungen upplösas» — är detta en ny Riks¬
dag, skulle man icke kunna använda uttrycket ej vidare upplösas,
när den aldrig förut blifvit upplöst — »förr än fyra månader från
■»det sednare» sammanträdets början förflutit». Detta kan väl, så¬
som herr Wennerberg redan sagt, icke hafva afseende på något
annat än ett föregående och detta är den lagtima riksdag, som
började den 15 januari, och af hvilken denna maj-riksdag, om jag
så får säga, är ett senare sammanträde. Rör min del kan jag icke
se annat, än att det lilla stöd för sin åsigt, som konstitutions¬
utskottet haft i den åberopade 64 § riksdagsordningen, är så vä¬
sentligt vederlagdt af 4 å 5 särskilda paragrafer i riksdagsordningen
och regeringsformen, att man måste — för att begagna en liknelse —
gripit efter ett halmstrå för att komma till den tolkning, som
utskottet gjort. Jag kan således icke annat än instämma med
reservanterna och skulle anse det vara ytterst besynnerligt, om
icke denna kammare skulle mera vårda sig om grundlagen, än
att den får tolkas och tydas olika för särskilda fall och efter sär¬
skilda förhållanden. Jag anhåller om proposition å bifall till re¬
servanternas förslag.
Detta anförande framkallade bifallsyttringar.
Hans excellens herr statsministern Themptander: Kammaren
torde benäget ursäkta, att jag ånyo besvärar med ett yttrande i
denna fråga, men då jag delar talarens på kronobergsbänken åsigt
om denna frågas högvigtiga beskaffenhet, är jag öfvertygad, att
ingen af kammarens ledamöter misstycker, att frågan får all den
belysning, sorg kan komma henne till del från olika synpunkter.
Då jag förra gången hade ordet, yttrade jag uttryckligen, att
jag icke ville beröra frågan om den ställning, som den nu sam¬
lade Riksdagen intager till den Riksdag, som sammanträdde i janu¬
ari, helt enkelt derför, att jag anser den frågan med den nu före¬
liggande icke ega något samband, men jag har alls icke yttrat, att
jag icke kunde förstå, att man i den frågan kunde ega olika
åsigter. Jag har endast sagt, att jag förstår icke, att i ordalydel¬
sen af 64 § riksdagsordningen kan inläggas någon annan mening
än den, som ligger till grund för Kongl. Maj:ts proposition och
konstitutionsutskottets betänkande, och jag vågar fortfarande vid¬
hålla denna uppfattning. Jag ber i sammanhang dermed få säga,
att sedan jag sist hade ordet, jag haft tillfredsställelsen erfara, att
några af kammarens ledamöter, särskildt herr Samzelius och grefve
Strömfelt, ehuru de förklarade sig i det väsentliga ansluta sig till
fortsättningsteorien, i alla fall kommit till samma slut som kon¬
stitutionsutskottet i denna punkt. Deri ligger ett stöd för min
uppfattning, att denna sak ställer sig alldeles oberoende af frågan
om ny eller. fortsatt riksdag. Jag skulle äfven kunna åberopa
andra auktoritets skäl. Det är väl bekant, att den statsrättslärare,
som i sin afhandling angående svenska riksdagen gjort sig till
målsman för fortsättningsteorien, dock uttryckligen förklarat, att
Uppskof med
beslut öfver
ett kritande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
30
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med han anser, att i fall sådana som detta slutlig grundlagsenlig be-
beslut öfver handling skall ega rum, och detta, derför att han anser grund-
ett lirkande ]agens ordalydelse förhindra honom att komma till annan slutsats.
^närings- Jag vågar äfven påstå, att från den tidningsartikel, som åberopades
förslag. af talaren på kronobergsbänken, åtminstone icke kan hemtas något
(Forts.) stöd för den meningen, att den högt aktade författaren dertill
skulle i detta fall hysa annan uppfattning, än som uttalas i den
kongl. propositionen.
Det, hvarom jag finner meningsskiljaktighet vara rådande,
är dock mindre ordalydelsen i grundlagen, än hvad som i detta
fäll kan vara grundlagens anda och mening. Då gör sig gällande
på vissa håll den åsigt, att grundlagen fordrar, att för att ett för¬
slag till grundlagsändring skall kunna upphöjas till lag, det skall
hvila från en valperiod till en annan, men det är för denna me¬
ning jag, såsom jag förra gången nämnde, icke kunnat finna något
stöd i grundlagen. Grundlagen fordrar efter mitt förmenande
endast, att ett grundlagsändringsförslag skall behandlas vid två
lagtima riksdagar och att dessa två lagtima riksdagar skola hafva
att uppvisa olika sammansättning af Andra Kammaren. Huruvida
det sedermera sker under samma eller två olika valperioder, derom
innehåller grundlagen enligt mitt förmenande icke någon bestäm¬
melse.
Den ärade ledamoten på göteborgsbänken, herr Sundberg,
yttrade, att han ansåg, att i händelse den Riksdag, som samman¬
trädde i januari, icke egt befogenhet att slutligen handlägga detta
ärende, sä borde icke den nu samlade Riksdagen kunna ega sådan
befogenhet. Jo, mine herrar, det är just det, som återstår att be¬
visa. Herr Sundberg antager det såsom ett axiom, men jag vågar
bestrida rigtigheten af hans sats, ty grundlagen ger ej något stöd
derför. Sedan vi i följd af upplösningen och de nya valen till
Andra Kammaren kommit att redan i år få en annan Andra
Kammare än den, som fans år 1885, då detta förslag förklarades
Infilande, möter i grundlagen icke något hinder utan är tvärtom
uttryckligen stadgadt, att frågor sådana som denna skola till grund¬
lagsenlig behandling förekomma. Deremot har visserligen af tala¬
ren på kronobergsbänken invändts, att 64 § innehåller icke hvad
jag påstår, ty, säger han, denna Riksdag är icke lagtima, och der¬
med menar han icke, att den är urtima, utan att den endast har
egenskap af lagtima riksdag. Det är således på denna fina nyans
emellan den riksdag, som är lagtima, och den, som har egenskap
af lagtima, som den ärade talaren bygger det påståendet, att_ inne¬
varande riksdag icke skulle ega befogenhet att afgöra hyllande
grundlagsfrågor. Men till en sådan distinktion ger åtminstone
icke grundlagen någon anledning. Jag vill gifva honom rätt, i
fråga om derivationen af ordet lagtima, att det innebär, att det är
en på laga tid sammanträdande riksdag; men detta hindrar icke,
att ordet lagtima i grundlagen mera utmärker befogenheten hos
riksdagen, gent emot en urtima riksdag, än det betyder, att den
skall sammanträda vid den ena eller andra tidpunkten. Jag tror
icke, att en lagtima riksdag, som sammanträder efter skedd upp-
Onsdagen den 15 Juni, f. m. 31
lösning och. sedan nya val förordnats, i någon mån eger mindre
befogenhet, än den, som sammanträder den 15 januari. Hvad
slutligen angår herr ålderspresidentens farhåga för de vådor, som
skulle uppstå, i händelse den kongl. propositionens tolkning god¬
kändes, så är min öfvertygelse, att om regeringen, Första Kam¬
maren och två uppsättningar af Andra Kammaren slå sig till¬
samman om samhällsvådliga förslag, då hjelper hvarken den tolk¬
ning, som den ärade talaren gjort, eller någon som helst annan
tolkning af grundlagens bestämmelser i detta fall, ty enahanda
betänkligheter med afseende å den korta tiden kunna inträffa äfven,
enligt talarens åsigt, i det att en lagtima riksdag under det sista
året i en valperiod kan fortgå ända till långt fram på hösten, och
då återstår endast kort tid, till dess den nya riksdagen samman¬
träder, och i sådana fall kunna grundlagsändringar ju göras äfven
enligt herr Reuterswärds åsigt. År det således endast med af¬
seende å den korta tiden, som dessa stora vådor befaras, så vågar
jag påstå, att dylika kunna inträffa lika väl, äfven om någon upp¬
lösning icke mellankommer.
Grefve Strömfelt: Konstitutionsutskottets ordförande har
fullkomligt rätt i sitt yttrande, huru med denna frågas behandling
tillgick i utskottet, nemligen att utskottets majoritet, som ansåg,
att detta Riksdagens sammanträde var en ny lagtima riksdag, be¬
slöt, att stadsrådsprotokollen skulle granskas så väl för det förra
året, som för tiden från januari månad 1887 tills detta Riksdagens
möte öppnades. Men om majoriteten dermed verkligen har visat,
att för denna gång Konungens rådgifvare icke kunde undgå att,
i händelse skäl dertill förefunnes, erhålla anmärkningar, så är
det visserligen intet bevis för, att ett efterträdande konstitutions¬
utskotts majoritet skall godkänna ett sådant förfarande. Yi, som
tillhöra fortsättningsteoriens anhängare, vi hemstälde, att gransk¬
ningen skulle i hufvudsak omfatta endast 1886 års statsrådsproto¬
koll. Detta må väl ingen kunna lägga oss till last. Det var
endast fulla konseqvensen af vår åsigt. Yi voro icke för att i sin
helhet granska statsrådsprotokollen för innevarande år, men detta
blef utskottets beslut, och för min del vågar jag påstå, att ingen¬
ting kan tydligare bevisa just ohållbarheten af åsigten om ny lag¬
tima riksdag, än att konstitutionsutskottet beslöt att granska ett
års och hela tredjedelen af följande årets statsrådsprotokoll. Jag-
vet, att konstitutionsutskottet har rätt att infordra ett eller annat
protokoll äfven för det efterföljande året, men ett beslut, att i sin
helhet granska protokollen för detta år, tror jag just bevisar ohåll¬
barheten af teorien om ny lagtima riksdag.
En ärad talare yttrade något om en grop eller ett löfte, jag
mins ej huru orden folio sig, men han menade att man kunde
här lätt falla i en vådlig grop, om man antoge lockbetet, att hvad
som mu beslutes, icke har någon praktisk påföljd.» Jag vill icke
säga, att någon ledamot af konstitutionsutskottet tänkt med beslutet
utlägga någon krok, men nog kan man påstå, att ett godkännande
utan anmärkning af konstitutionsutskottets beslut, om man dervid
N:o 10.
Uppskof meä
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
ändrmgs-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
32
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilcmde
grundlags-
ändrmgs-
förslag.
(Forts.)
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
kall fästa en underförstådd betydelse af ny riksdag, en gång skulle
komma att stärka, för att icke säga befästa den uppfattning, att
detta »sammanträde» ansetts för en alldeles sjelfständig, ny. lag¬
tima riksdag, ocli då vore beslutet nu en farlig grop, i hvilken
mången skulle kunna falla i framtiden.
Herr Casparsson: En ledamot af konstitutionsutskottet ytt¬
rade, att man icke bör göra en grundlagsfråga till en partifråga.
Deri instämmer jag till alla delar, men hvem som gjort denna
fråga till en partifråga, derom tillhör domen framtiden, och vi veta,
att »der bor oveld uppå framtidstunga».
Hvad den föreliggande frågan angår, så har (34 § riksdags¬
ordningen gifvit mig anledning att omfatta den åsigt, som reser¬
vanterna här framstält. Det heter nemligen i denna 64 §: »För¬
slag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande af Grund¬
lag, hvarom fråga endast vid Lagtima Riksdag må väckas, kan å
samma Riksdag förkastas, men ej slutligen antagas eller bifallas
i vidsträcktare mån, än såsom ett förslag, hvilket till den Lagtima
Riksdag, som efter förrättade nya val i hela riket till Andra
Kammaren, först sammanträder, skall hvila, för att då ånyo pröf-
vas.» Kär sammanträder lagtima riksdag efter förrättade nya val
till Andra Kammaren? Derom stadgar 2 § riksdagsordningen och
49 § regeringsformen, att det är den 15 januari, eller, om helgdag
då inträffar, dagen derefter. Jag kan således icke tolka detta på
annat sätt, än att det är vid den riksdag, som sammanträder i
januari, efter nya val till Andra Kammaren, som hvilande grund¬
lagsfrågor skola ånyo till pröfning upptagas.
Här har af kammarens vice talman och konstitutionsutskottets
ordförande uttalats den bestämda åsigten, att den i maj samman¬
trädande Riksdagen är att betrakta såsom en helt och hållet ny
riksdag. Jag anser denna uppfattning vara vådlig, ty den kan i
sina konseqvenser leda derhän, att den politiska ställningen i
framtiden kan blifva så lättfärdigt tillspetsad, att det för svenska
folkets representanter icke skulle återstå annat, än att med Lepo-
xello utropa: »sedan dottern är förförd och fadern mördad, hvad
hafva vi då vidare här att göra?» Derföre ansluter jag mig till
reservanterna.
Herr Wennerberg: Jag anser för min skyldighet att söka
besvara de anmärkningar, som kafva blifvit gjorda nästan direkt
mot mitt anförande såväl af kammarens vice talman som af herr
statsministern.
Jag känner mig verkligen träffad af herr vice talmannens an¬
märkning, att jag i mitt anförande tycktes med eu viss alltför in¬
dividuel åsigt vilja skilja emellan hvad som funnes stort eller smått
i grundlagen, och dock icke kunde draga upp någon gräns mellan
dessa två. Det fägnar mig likväl, att han sjelf gjorde på visst
sätt detsamma som jag, då han ansåg det svårt att skilja på hvad
som der var stort eller smått. Det finnes ock verkligen stort och
smått i grundlagen. Så räknar jag t. ex. till smått tillsättningen
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
33
N:o 10.
af talman, och vice talman, kompletteringsval af utskottsledamöter
och dylikt, jemfördt med annat, såsom frågan om decharge, frågan
om grundlagsändringars behandling i rätt tid, m. m.
Det kan icke ligga något förnärmande i en sådan jemförelse.
-Jag vill visst icke påstå, att på det sätt, som det nu tillgått vid
tillsättandet af utskott och talmän, jag varit belåten, men det hade
väl varit att fästa för mycken vigt vid min egen »individuella
åsigt», om jag satt mig emot eller besvärat kammaren med
ordande i dessa fall. På dem har rikets framtida väl sannerligen
icke i någon mån riskerats.
Men allt detta, som hittills skett, har skett än från den ena
statsmagtens sida än från den andra. Kammaren har gjort hvad
den funnit rätt att göra och Konungen hvad lian funnit nödigt.
Men nu hafva vi kommit in på ett annat område, der det gäller,
om kammaren är af samma åsigt med Konungen, alltså, om det
sammanstämmande beslutet skall blifva ett vigtig^ prejudikat i af¬
seende på grundlagens rätta mening. I ena fallet detta. I det
andra att intet bestämmande i afseende å denna mening nu
skall ske.
Samme ärade talare nämnde också, att allt detta, som hittills
skett, skett utan gensägelse. Jag ber honom draga sig till minnes
först de ord, som yttrades af kammarens ålderspresident vid detta
sammanträdes början och vidare den reservation, som då afgafs af
en ledamot af kammaren, deri många och äfven jag instämde. Yi
voro nyss hitkomna, och jag tror, att de fleste lika med mig icke
hade lust att genast haka sig fast vid hvad vi ansågo mindre vig¬
tig! och derom tvista. Frågan var äfven då af vida mindre vigt
än den nu föreliggande. Det var icke en fråga, i hvilken Kongl.
Maj:t uttryckt sin åsigt och möjliggjort en annan åsigt hos den
andra statsmagten, nemligen Riksdagen.
Detta allt uppehöll vice talmannen sig vid temligen länge, så
att han gaf mig föga anledning att anmärka något af större vigt,
som borde upptagas till besvarande.
Jag är emellertid honom tacksam för, att han slutligen gaf
mig ett starkt vapen i händer, då han erkände, att det fans en
svag punkt, vid hvilken jag hufvudsakligen fäst mig, nemligen
11 § i ansvarighetslagen för statsråden. Men till min förvåning
säde herr vice talmannen, att den icke kan blifva så farlig, tv vi
kunna ju sedan ändra denna paragraf!! Han gaf mig icke något
bestämdt besked om, när och huru detta skulle tillgå. Dessutom
anser jag detta vara ett i allmänhet högst vådligt sätt att gå till
väga. Finner man något, som ligger i vägen för tillfredsställandet
af ens önskan, så lugnar man sig och andra dermed, att det skola
vi nog sedan undanrödja.
Jag skall anhålla att nu få vända mig emot herr statsmini¬
stern och särskild! tacka honom derför, att han på sitt alltid klara
och upprigtiga sätt har uttalat sin mening om den föreliggande
frågan. Han har icke förklarat den höra anses såsom en bagatell,
utan erkänt, att den är en högvigtig fråga. Hur förklara då, att
när den kom före i Andra Kammaren, spildes icke ett ord derpå,
Första Kammarens Trot. 1881. />'. N:o 10. 3
Uppskof med
beslut öfver
etl hvilande
gnmdlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett hettande
grtmdlaijs-
ändrings-
förslag.
(Ports.)
34 Onsdagen den 15 Juni, f. m.
då man likvisst måste medgifva, att der ofta spillas många ord på
oändligt små frågor.
Hufvudargumentet från herr statsministerns sida är ett, hvar¬
om jag icke från gårdagen haft olika mening med honom. Jag-
vill erinra derom, att jag redan vid det sammanträde, till hvilket
han kallade mig i mars månad, genast uttalade min ännu vidhållna
åsigt, ehuru det der icke var rätta stället eller tillfället att gå till
botten med undersökningen, hvadan jag, sedan jag fått något med¬
håll af en annan tillkallad, lät den då falla. Här är det helt an¬
norlunda. Jag har här icke rätt att draga mig tillbaka, när jcug
behagar. Jag är riksdagsman, och det är min skyldighet att
sträcka min bevisning och mina fordringar på motbevis så långt,
jag förmår.
Den 64 § i riksdagsordningen gifver icke det stöd, som man vill
hafva af den. Det må väl sägas, att det är en fin distinktion, som jag
uppdragit mellan en lagtima riksdag och eu lagtima riksdags senare
sammanträde. Men hvad skall man då säga om den föga fina
distinktion, som nyss blifvit gjord, då man sagt, att inom begrep¬
pet i 36 § riksdagsordningen af en upplöst riksdag ligger också
dess afskafning. Kan man å andra sidan gå så raskt tillväga, för
att göra två inom samma grundlags paragraf bestämdt skilda saker
till eu och densamma, så må det icke förtänkas mig, om jag söker
skilja på hvad grundlagen obestridligen uttryckt olika i två sär¬
skilda §§, 5 § riksdagsordningen och den mycket åberopade 64 §.
Om det icke vore någon skilnad mellan en ny lagtima riks¬
dag och en lagtima riksdags senare sammanträde, så vågar jag
fråga och begär svar derpå: Kär kommer, ifall Riksdagen gillar
Kongl. Maj:ts åsigt, när kommer ett så kalladt senare samman¬
träde att existera? — Det kan aldrig förekomma, och grundlagen
skulle alltså tala om ett fall, som aldrig kan inträffa, ty hvarje
efter upplösning sammanträdande riksdag är ju en ny riksdag;
och är han ny, så kan han icke vara ett senare sammanträde af
den upplösta. Hvilket är orimligt.
Dör mig är grundlagen oförtydbar. Kär den lagtima riksdagen
upplöstes och derpå sammankallades af Konungen till viss tid, så
miste han sin karakter att vara lagtima, hvarför grundlagen ansett
nödigt säga, att en sådan må bibehålla karakteren af lagtima, för
att han skulle skiljas från det andra slaget af riksdagar, nemligen
den urtima.
Märligt är det, att då Kongl. Maj:t efter upplösning af Andra
Kammaren sammankallat Riksdagen i ett bestämdt syfte, nemligen
att få höra landets åsigt i afseende på tullarne, man gjort sig ange¬
läget att komma fram med eu grundlagsfråga och trött, att de ny¬
valde riksdagsmännen genast skolat kunna sätta sig in i densamma.
Jag tviflar icke på deras kapacitet, men jag tvifla!’ på, att någon
annan fråga får sin tillbörliga betydelse vid denna riksdag, än den,
som rör tull eller icke tull på spanmål.
Hans excellens herr statsministern Tern p t an der: Minst af allt
hade jag väntat mig den förebråelsen, att regeringen skulle hafva
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
35
N:o 10.
stält så till, att denna Riksdag skulle komma i nödvändighet att
pröfva ett vigtigt grundlagsförslag. Kong! Maj:t har just hem¬
stält, att uppskof med pröfningen af denna grundlagsfråga skulle
ega rum, för att Riksdagen icke under sin korta sammanvaro skulle
behöfva sysselsätta sig med ett så vidtomfattande ämne.
Att det för öfrig! alltid skall komma att inträffa, att efter en
riksdagsupplösning de nyvalde riksdagsmännen måste sysselsätta
sig med en massa ärenden utom det, som föranledt upplösningen,
det är gifvet, ty Kongl. Maj:t kan ju upplösa redan den första
riksdagen i en valperiod, och då måste ju de riksdagsmän, som
nyväljas, sysselsätta sig med alla möjliga ämnen under de åter¬
stående riksdagarne i perioden.
Friherre Åkerhielm: Jag tillät mig att begära ordet, då
herr statsministern förra gången yttrade sig, för att, på samma
gång jag ville uttala mitt erkännande för den öppenhet, hvarmed
han motiverade sin ståndpunkt i denna fråga, ärligt bekänna, att
jag finner denna ståndpunkt från den plats i kammaren herr stats¬
ministern intager vara fullt rigtig. Såsom jag ser frågan, rör den
en stor och vigtig ny princip, efter utländskt mönster, som införts
i vår grundlag, nemligen Konungens för oss svenskar nya prero¬
gativ att upplösa riksdagen eller dess ena kammare, och denna
diskussion är, sedan nämnda prerogativ tillämpats, den första, som
söker uppdraga vissa begränsningar derför. Att då från statsråds-
bänken gifves den största möjliga utsträckning åt Konungens rät¬
tigheter, är naturligt. Att deremot den, som på ett annat rum än
detta varit med om att införa detta prerogativ, anser sig skyldig
att häfda det åskådningssätt, som måste göra sig gällande ur Riks¬
dagens synpunkt och med hänsyn till Riksdagens fri- och rättig¬
heter, torde ock förtjena att i någon mån beaktas, dag känner
väl till, att denna rättighet, som vi infört från utlandet, att vädja
från riksdagsmännen till valmännen, från representationen till fol¬
ket, är en ganska dyrbar rättighet i det konstitutionella statsskic¬
ket. Jag har varit med om att införa den i våra svenska förhållan¬
den, _ och jag finner det i så måtto vara väl att den nu en gång
blifvit tillämpad, så att man nemligen må kunna "tillse hvad den
bör innehålla och innebära. Men att den innebär i detta ögon¬
blick, sådan som ansvarighetslagen för statsråden nu är affattad,
en möjlighet till undgående af den konstitutionella granskning,
statsråden enligt vårt egendomligt svenska statsskick äro under¬
kastade, det har redan blifvit under diskussionen påpekadt, och
den innebär äfven, såsom man nu vill tillämpa densamma, något
annat, nemligen en rättighet för Konungen att, på grund af det
honom i grundlagen tillagda initiativ, påskynda lösningen af grund¬
lagsfrågor, som, enligt hvad vi svenske män vant oss vid, hvila
till påseende, öfvervägande och granskning' under eu viss följd af
år. Det är gifvet, att rättigheten att vädja till valmännen o&h
båda eller endera kammarens nya ledamöter i eu fråga, icke på
något vis bör utesluta möjligheten eller skyldigheten att antaga,
att de återkommande riksdagsmännen blifvit valde äfven med
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags¬
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
36
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med
beslut öfver
ett hettande
grundlags¬
ändrings
förslag.
(Forts.)
hänsyn till de föreliggande frågorna i sin helhet, men den innebär
i alla händelser, om man vill kalla dessa nya efter en upplösning
utskrifna val för sådana, som grundlagen såsom regel omtalar för
hvart tredje år, den innebär vid sådana fall en rättighet att till
den nya kammare, som uppkommer med anledning af den mer
eller mindre starka agitation, som i anledning af upplösningen
pågått, öfverlemna pröfningen af grundlagsförslag tidigare, än den
svenska grundlagen afsett och, jag vågar påstå det, tidigare och
under andra förhållanden än de, som bära ansvaret för införandet
af det nya statsskicket, anade, när de röstade för detta Konungens
prerogativ. Här föreligger således något nytt, som bestämdt in¬
griper i den svenska riksdagens och folkets hittills varande rättig¬
heter. Jag vill icke ett enda ögonblick påstå, att icke många och
goda skäl kunna anföras derför, att Konungens prerogativ så tolkas,
som från regeringens sida blifvit påyrkadt; men jag vill från min
ståndpunkt göra den erinran, att det icke bör vara med förbundna
ögon, som man, om man låter denna af mig nu berörda fråga gå
att slås fast såsom ett prejudikat, också gifver vid handen, att man
erkänner konseqvenserna af den nya perla, som man insätter i den
konstitutionella Konungens krona.
Det förefaller mig likväl, som om det hade varit i många hän¬
seenden lämpligt och lyckligt, om man icke, genom att drifva sa¬
kerna till deras yttersta spets, hade stält grundlagstolkningsfrågan
der den nu står, utan kunnat gå hvarandra till mötes mera på.
halfva vägen än som skett. Så är icke nu förhållandet, och om
slutligen frågan blifver så tillspetsad äfven inom kammaren, att
en propositionsvägran kommer att blifva det svar, som gifves på
det från reservanternas sida framstälda yrkandet, så kan jag, för
min del, aldrig anse det hvarken lyckligt eller väl, att frågan
skulle inom riksdagen drifvas så långt.
Jag är för min del tillfreds med att hafva uttalat, att jag ser,,
hvad frågan gäller, nemligen en ny Konungens rättighet utan mot¬
svarande sådan för riksdagen, och att jag hyser tvekan om, att
hvad riksdagsordningen härutinnan innefattar till en sådan tolk¬
ning gifver fullgoda skäl. Emellertid vill jag i alla händelser icke
ställa min enskilda uppfattning och förmåga att tolka grundlagen
öfver kammarens mångerfarne talmans. Om en uttalad proposi¬
tionsvägran röstar jag icke.
Herr Pettersson: Jag har begärt ordet blott för att få i
protokollet antecknadt, att så väl vid öfvervägande af åtskilliga,
paragrafer i grundlagen, som med afseende på de följder, hvilka.
med en annan tolkning än den, jag anser vara den rätta, kunna,
uppkomma, jag icke kan finna denna riksdag vara annat än en
fortsättning af den förra. Det har åberopats, att riksdagsbeslutet
för riksdagens förra del har blifvit underskrifvet af åtskilliga kam¬
marens ledamöter. Just i följd af min uppfattning af denna riks¬
dags egenskap af fortsatt riksdag, har jag också undandragit mig
att underteckna samma beslut.
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
K:o 10.
Herr Samzelius: Jag fruktar att missbruka kammarens
tålamod, om jag skulle yttra mig något längre, men några ord bar
jag dock att säga, hvilka jag ej vill låta alldeles förbigå diskus¬
sionen. Ehuru åtskilliga af oss hafva diametralt motsatta tankar
i vissa frågor, tror jag dock att vi alla borde kunna komma öfver¬
ens i några punkter, i hvilka logiken synes mig så klar och enkel,
att två meningar derom icke borde kunna finnas.
Enligt grundlagen finnas endast två slags riksdagar, lagtima
eller urtima. Hen fråga, som föreligger, synes mig således var
den: till hvilken af dessa kategorier hör förevarande riksdags
senare sammanträde? För min del tror jag icke att någon kan
vara tveksam om svaret. Het är en lagtima riksdag eller en del
af en lagtima riksdag. Vid urtima riksdag får icke förekomma
annat än hvad Kong], Maj:t föreslagit, under det att vi vid denna
lagtima riksdags senare sammanträde mycket flitigt begagnat oss af
vår motionsrätt och väckt motioner, hvilka äfven upptagits till
pröfning. Häraf följer enligt min åsigt alldeles otvetydigt, att detta
Riksdagens sammanträde är eu lagtima riksdag eller en del af en
lagtima riksdag, ty delen måste ju vara af samma beskaffenhet
som det hela.
Grundlagen säger, att första sammanträdet af en lagtima riks¬
dag skall ega rum den 15 januari. Ru kan väl ingen menniska
förneka, att denna riksdags senare sammanträde egde rum den 2
maj, då vi sammanträdde första gången efter det de nya valen till
Andra Kammaren förrättats. Att hvilande grundlagsförslag då
böra till slutlig behandling företagas, derest icke Konungen och
begge kamrarne äro ense om vidare uppskof, följer alldeles otve¬
tydigt af grundlagens bokstaf, och vill man komma från det, har
man nödgats tillgripa en nödfallsutväg, som dock icke leder till
målet, nemligen att åberopa grundlagens anda. Ty i detta fall är
grundlagens anda för visso ingen annan än den, som framgår af
bokstafven.
Talaren på uplandsbänken, hvilken som. vanligt yttrade sig'
qvick! och drog skrattarne på sin sida, då han talade om Lepo-
rello o. s. v., har påstått, att det skulle vara en så förfärligt öfver-
hängande fara för folkfriheten, och att konungamagten vunne en
så stor utvidgning, genom upplösningsrätten, om den hade till följd
att grundlagsfrågor så der lättvindigt skulle kunna slutbehandlas.
Hetta betonades äfven af den senaste ärade talaren på stockholms¬
bänken. Jag kan dock icke förstå, att så är förhållandet. He
flesta af oss hafva i en eller annan officiel ställning varit med i
de offentliga angelägenheterna, när den nya riksdagsordningen an¬
togs, och minnas att åtskilliga anmärkningar framstäldes mot den¬
samma, men denna anmärkning framkom aldrig då och är efter
mitt förmenande också alldeles obefogad. Äfven med den tolk¬
ning, jag för min del vågar antaga vara rigtig, är icke någon fara
för öfverraskningar, då en grundlagsförändring skall förekomma
vid ett föregående års lagtima riksdag och i detta fall gjorde re¬
dan 1885 års riksdag dessa förslag hvilande.
Hen förut gällande riksdagsordningen, som framhållits som så
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
38
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med
beslut öfver
ett hettande
grundlags-
ändrings-
fUtslag.
(Fovts.)
förträfflig, stadgade i detta afseende att grundlagsförändringar skulle
förekomma vid två riksdagar — icke vid två lagtima riksdagar,
utan endast vid två riksdagar. Det kunde således inträffa att en
grundlagsändring, som föreslogs för en riksdag, som afslutades i
september månad, kunde till slutlig behandling företagas af en
urtima riksdag, som sammankallades senare på hösten samma år.
Då förefans verkligen möjlighet till öfverraskningar, hvarom här
så mycket talats, men icke enligt nuvarande förhållanden. Så
mycket mindre kan i detta fall derom vara fråga, som regeringen
sjelf begärt uppskof med beslutet om de nu ifrågavarande för¬
ändringarna i grundlagen, såsom också af herr statsministern myc¬
ket rigtigt påpekades.
Här är således icke fråga om att bereda öfverraskningar utan
att förekomma sådana.
För öfrigt vill jag blott tillägga, att det nog kan vara nyttigt
att frågan nu blir genomdiskuterad. Men saken är icke slut med
detta. Då fråga sannolikt förekommer t. ex. att anställa nytt val
af justitieombudsman, oaktadt denne Riksdagens förtroendeman vid
innevarande års lagtima riksdags förra sammanträde redan blifvit
utsedd utom annan inskränkning i afseende å tiden, än den, som
ligger i grundlagens föreskrift att valet skall ega rum vid hvarje
lagtima riksdag, kommer jag visserligen att intaga en annan ställ¬
ning, då jag fortfarande håller fast vid fortsättningsteorien. Att
detta Riksdagens sammanträde skall hafva en sjelfständig organisa¬
tion, eftersom Riksdagen en gång blifvit upplöst, det kan jag vara
med om, men längre vill jag icke gå.
På grund af hvad jag nu anfört vill jag hoppas, att kammaren
bifaller utskottets förslag i denna fråga.
Friherre Leijonhufvud: Jag har följt denna fråga så godt
min förmåga räckt till under den diskussion, som under två må¬
nader derom pågått. Det resultat, hvartill jag kommit, är först
och främst, att vår grundlag i detta afseende är ofullständig. Om
de, som skrifvit grundlagen, tänkt sig in i detta förhållande, både
de bestämdt uttalat sig på ett för allmänheten lättfattligare sätt;
och den stora mängden af riksdagsmän, som voterade för det nya
representationsförslaget, hade säkerligen aldrig tänkt på detta fall.
Vidare har jag kommit till samma resultat, som redan af herr
Sundberg uttalats, att frågan kan ses från olika håll, om man ej
fäster sig vid ett uttryck i en eller annan bestämd paragraf. Ser
man på alla, kommer man otvifvelaktigt till det resultat, att frå¬
gan kan tydas på olika sätt.
Hvad principfrågan beträffar, har den för mig, som icke är
rättslärd, praktisk betydelse endast i den mån vårt statsskick
och riksdagsmannalif deraf bero. Mot åsigten om en ny riksdag
har anförts faran af en öfverrumpling i fråga om eu grundlags¬
ändring, som icke hunnit tillräckligt öfvervägas. Utom det att
denna fara var lika stor under den gamla riksdagsordningen, vill
jag anmärka att, om än sådana hastiga förändringar af våra grund¬
lagar på 4 eller 5 månader understundom kunna vara farliga, kan
Onsdagen den 15 Juni, f> m.
39
N:o 10.
å andra sidan inträffa, att Sverige kommer i den ställning, att det
blifver högst nödvändigt att kunna gorå eu sådan hastig grund¬
lagsförändring. I det afseendet vill jag erinra om en motion om
grundlagsändring, som jag framlade vid början af januaririksdagen,
men som, efter hvad jag förmodar, blef begrafven hos konstitutions¬
utskottet. I händelse af krig måste nemligen regeringen, med eller
utan grundlagens. medgifvande, göra något som för närvarande är
absolut förbjudet i grundlagen, nemligen reqvisitioner inom landet.
Om grundlagen kunde ändras på några månader, behöfde ej något
grundlagsbrott ske, men under nuvarande förhållanden måste vid
ett inträffande, krig regeringen genast bryta lagen, hvilket en ener¬
gisk regering i högsta nödfall icke lärer underlåta eller vara tvek¬
sam om att göra. Men det vore bättre, om sådant kunde und¬
vikas, och en Riksdag, sedan årets riksdag i januari upplösts, kunde
besluta en grundlagsändring redan före midsommaren samma år.
Äfven vill jag påpeka ett annat fall, då en hastig grundlags¬
ändring kunde vara nyttig. Om Konungen lyfter stora kreditivet,
skall han sammankalla Riksdagen, som efter vanliga begrepp då
endast är en urtima riksdag. Tro herrarne att den Riksdagen, som
skulle vara samlad, så länge kriget räckte, skulle nöja sig med att
hafva munlås till den 15 januari och endast besvara de framställ¬
ningar Konungen till densamma gjorde och först få rätt till eget
initiativ den 15 januari följande år? Nej, säkerligen skulle sven¬
ska folkets representanter i sådant fall icke underlåta att bryta
grundlagen.
.För mig gäller här den praktiska sidan, och det är alldeles
gifvet, att det är praktiskt att låta detta förslag hvila och att icke
förbjuda Kongl. Maj:t att vid ett annat tillfälle begagna sig af
möjligheten att framlägga till Riksdagens pröfning ett förslag till
ändring i grundlagen, hvilket icke varit under två å tre år kri¬
tande.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr vice talmannen: Det är ju en ömtålig fråga, huru
långt man är berättigad att med en motståndare inlåta sig i strid
om . det sätt, hvarpå man blifvit citerad, och söka visa att det icke
varit öfverensstämmande med hvad man yttrat. Jag skall icke
heller i andra mera likgiltiga delar ingå i eu sådan strid med den
ärade talaren . på kronobergsbänken, men då han yttrade, att Ko¬
nungens rådgifvare kunde blifva skyddade för ansvar genom en
riks dags upplösning, om min grundlagstolkning godkändes, och att
jag i det. afseendet icke hade annat att anföra än att hänvisa till
en ändring, i ansvarighetslagen, hvilken han tycktes anse såsom
grundlag, vill jag fästa uppmärksamheten vid att jag genom upp¬
läsande af senare momentet i 107 § regeringsformen ådagalacle att
i grundlagen sådant skydd icke förekommer, men väl i ansvarig¬
hetslagen, som icke är grundlag utan kriminallag och kan under
vida enklare former ändras än grundlagen.
Emellertid har sedermera en annan ärad talare uppträdt och
ordat om den dyrbara perla, som den nya riksdagsordningen in-
Uppshof med
beslut öfver
ett liv,ilande
grundlags¬
ändrings-
förslag.
(Forts.)
N:o JO.
40
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Uppskof med satt i konungakronan genom upplösningsrätten. Det är icke fråga
beslut öfver orQ) att icke denna perla är ganska dyrbar, ehuru, såsom jag tror
ett Jmlmiäe mjg. iiafva yjgat, den ju icke alls saknades i den gamla riksdags-
^ändrmgs- ordningen, om den än icke fans uttryckt i samma form som nu.
förslag. Men då samme ärade talare också säde, att det vore fara för att
(Forts.) Konungens rådgifvare skulle söka gifva denna upplösningsrätt så
stor betydelse som möjligt från Konungens synpunkt, vill jag
nämna att det finnes en annan synpunkt än Konungens och re¬
presentationens att här vid lag taga i betraktande, nemligen val-
korporationernes — svenska folkets. Och för min del har jag ifrat
för att upplösningsrätten skulle få sin stora och rätta betydelse
för detta svenska folks skull, som jag anser stå öfver sin repre¬
sentation och ega rätt att med frihet uttala sig, då sådant af rege¬
ringen påkallas genom riksdagens upplösning.
Detta yttrande mottogs med bifallsrop.
Friherre de G eer: Jag måste börja med att anhålla om kam¬
marens ursäkt för att jag begärt ordet, ehuru jag i följd af svår hes¬
het torde knapt kunna göra mig hörd. Jag hade icke alls tänkt
att i dag skulle förekomma någon diskussion om den så kallade
fortsättningsteorien eller frågan om ny riksdag, emedan jag anser
att den fråga, som nu föreligger, är alldeles oberörd af dessa teorier.
Detta liar också blifvit framhållet, och det säkraste beviset på den
åsigtens rigtighet torde vara, att åtskilliga kammarens ledamöter,
som hylla fortsättningsteorien, i allt fall tillstyrkt bifall till kon¬
stitutionsutskottets betänkande. Men då emellertid nu en omfattande
diskussion uppkommit angående den pågående Riksdagens egen¬
skap, har jag trott mig höra säga några ord, isynnerhet derför, att
en punkt — i de flesta punkter är sagdt allt, hvad jag skulle kunna
säga — icke, efter hvad jag tror, blifvit här berörd. Det ställe
nemligen, och det enda ställe i grundlagen, hvilket kan åberopas
för att den riksdag, som sammanträder efter det lagtima riksdag
blifvit upplöst, skulle kunna anses som eu fortsättning af densamma,
är 5 §, som har sin motsvarighet i 109 § regeringsformen. »I
dessa fall skall Riksdagen, med bibehållande af sin egenskap utaf
lagtima, sammanträda å den tid inom tre månader från det Riks¬
dagen Idel' upplöst, som Konungen bestämmer, och må den ej vi¬
dare af Konungen upplösas förr än fyra månader från det senare
sammanträdets början förflutit.»
Jag medgifver, att dessa ord kunna gifva anledning, och en
ganska stor anledning till den tolkning, att det senare samman¬
trädet skulle anses såsom ett sammanträde af det upplösta riks¬
mötet, men jag kan ej medgifva att icke detta ställe också tillåter
en annan tolkning, och den grundar jag derpå, att i hela den af¬
delning af riksdagsordningen, som heter »allmänna grunder» tages
»riksdag», hvilket som vi veta eljest förekommer i grundlagen med
två bemärkelser, riksförsamling eller riksmöte, i betydelsen af sven¬
ska folkets representanter och eu personlig församling; och det
låter då ganska väl säga sig — såsom svenska folkets represen-
41
Onsdagen den 16 Juni, f. m.
tanter tiar Riksdagen en ständig kontinuitet — att hvarje lagtima
riksmöte är ett sammanträde af riksdagen, af hvilka sammanträden
det ena måste vara föregående och det andra senare. Att ordet
i denna bemärkelse äfven är af redaktörerna af grundlagen taget
med epiteten lagtima och urtima och att det ej syftar endast &på
riksmöte framgår deraf, att t. ex. i 2 § står: thos urtima riksdag
må endast förekomma ärende, som föranledt Riksdagens samman¬
kallande, eller af Konungen eljest för densamma framlägges, så
ock hvad med. dylikt ärende står i oskiljaktligt sammanhang.»
Denna preposition hos hade icke kunnat begagnas om dermed af¬
sätta, ett riksmöte. Dessutom säges nu i denna 5 § att Riksdagen
blifvit af Konungen upplöst. Efter allt språkbruk måtte väl upp¬
lösa betyda, att det göres slut på riksdagen och att i dess ställe
sammankallas ny riksdag. Detta framgår dessutom af en annan
afdelning af riksdagsordningen, den som handlar om »Riksdags
början och upplösning.» Denna rubrik omfattar alla sätt, hvarpå
en riksdag kan slutas. Först, då Konungen upplöser densamma.
Derom finnes bestämdt i 1 mom. af 36 §. Det sker helt enkelt
utan alla ceremonier. Vidare, då Riksdagen efter fullbordade göro¬
mål afslutas. Beträffande de formaliteter, som då skola iakttagas,
derom lemnas föreskrift i 2 mom. af samma §. Icke kan man
häraf draga den slutsats, att om ej dessa formaliteter uppfylts,
den upplösta riksdagen derpå skulle kunna göra anspråk, lika
litet som man kan lägga denna upplösta riksdag till last, att den
ej uppfyl^ alla de föreskrifter, som grundlagen gifver för hvarje
lagtima riksdag, enär denna riksdag är, så att säga, af Konungen
kasserad. Han önskar vädja till folket och få fram en annan upp¬
fattning, än den Riksdagen haft, och derför kan ingen lägga den
förra Riksdagen till last, att den icke gjort allt, hvad den utan
tvifvel skulle gjort, om den fått fortsätta.
Samma afdelning talar om riksdags början, huru den skall gå
till. . Och vid denna riksdags början hafva alla de stadganden
blifvit iakttagna, som grundlagen gifver att vid riksdags början
tillämpas, hvilket naturligtvis ej skulle skett, om denna riksdag
blott ansetts vara en fortsättningsriksdag. Måste man således er¬
känna, att en riksdag börjat, lärer den svårligen kunna sägas
vara en fortsättning af den andra.
Emellertid bär det visat sig tre olika uppfattningssätt med af¬
seende å denna riksdags egenskap.
Först den så kallade fortsättningsteorien. Den leder emeller¬
tid till. så många och så uppenbara orimligheter, att ganska få
torde vid närmare eftersinnande anse sig kunna konseqvent hålla
derpå. Den skulle t. ex. leda derhän, att just det ändamål som
afses med Konungens rätt att upplösa Riksdagen, skulle helt och
hållet förfelas. Om Riksdagen fattat ett beslut, som af Konun¬
gen anses samhällsvådligt eller icke öfverensstämmande med hans
mening i öfrigt, så att han skulle vilja vädja till folket, skulle,
ifall den åter sammanträdande Riksdagen blott vore en fortsättning
af den förra, detta icke kunna ske, emedan samma Riksdag ej kan
upphäfva det beslut som den fattat.
Första Kammarens Prot. 1887. B. JST:o 10.
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett hettande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(/orts.)
4
if:o 10.
42
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
ändrings-
förslag.
(Forts.)
Onsdagen den i5 Juni, f. ö.
Man har frångått den åsigten i dess konseqvenser och sagt, att
denna Riksdag är af blandad egenskap, dels fortsättning af den
föregående, och dels att anse som ny riksdag. Men här kommer
man helt och hållet in på godtycklighetens område.
Det har i sådant afseende anförts, att man kunde uppfatta det
så, att i de organisatoriska och konstitutiva delarne skulle det
vara en ny riksdag, men ej ny med hänsyn till Riksdagens inre
arbete. Härom finnes dock ej ett ord stadgadt i grundlagen, hvil-
ket varit högst nödvändigt, derest lagstiftaren haft en sådan upp¬
fattning. Deremot äro några dylika föreskrifter ej behöfliga, om
Riksdagen anses vara ny, enär då tillämpas allt hvad i grundlagen
sagts om hvarje riksdag.
Jag kunde uppräkna många flera olägenheter som det skulle
hafva med sig, ifall denna riksdag ej vore en ny riksdag. Men
jag vill blott säga ett par ord om de vådor, man fruktat skulle
uppkomma, om den betraktades såsom ny. Dessa tror jag vara i hög
grad öfverdrifna, om jag också villigt medgifver att det kan finnas
ett par sådana. Bland de olägenheter man nämnt, och som särskildt
framhållits af den författare,"som citerats af en ärad talare på kro-
nobergsbänken, skulle en bestå deruti, att då fullmägtige i riks¬
banken och riksgäldskontoret samt Riksdagens justitieombudsman
kunde vara valda af den först började Riksdagen under året, skulle
den senare Riksdagen välja nya sådana fullmägtige för samma tid,
och det alltså här blifva en dubbel uppsättning af sådana. _ Det är
likväl ej förhållandet, emedan dessa fullmägtige alldeles icke äro
valde för någon viss tid, utan är det med dem som med andra
fullmäktige, att do, efter en allmänt antagen rättsgrundsats, bibe¬
hålla sitt uppdrag till dess principalerna återkalla det. I detta
fall uppstår icke alls någonting nytt, eller någon olägenhet emot
hvad förut varit gällande, emedan efter gamla riksdagsordningen
valdes också dessa fullmäktige samt justitieombudsmannen för
hvarje riksdag, äfven urtima. Ehuru riksdagarne då i regeln en¬
dast återkommo hvart tredje år, och mandatet sålunda i regeln
skulle räcka i 3 år, kunde det blifva slut efter några få månader.
En annan fråga är, om det medför de olägenheter, som här i dag
framhållits rörande hvilande grundlagsförslag. Precis samma svå¬
righeter och vådor förekommo enligt den gamla riksdagsordningen;
och det angafs uttryckligen i motiven till den nya, att man icke
ville göra andra ändringar i grundlagarne, än de som omedelbart
rörde representationsförändringen, ej ens i sådana delar,_ mot hvilka
befogade anmärkningar kunde göras. I detta fall tror jag emeller-
tig, att vådorna skulle varit större, om man föreskrifvit en viss
tidsperiod, som nödvändigt skulle hafva förflutit, innan grundlags¬
ändring kunde få ske. Så trängande kunna omständigheterna vara,
att det kan vara högst angeläget att få en sådan till stånd inom
kort tid, och den garanti mot förhastade beslut, som grundlagen
söker, ligger alldeles icke i någon viss tidrymd, utan deruti, att
två Riksdagars sammanstämmande beslut erfordras och att en
nyvald Andra Kammare sammanträder, sedan det är bekant att
förslag till grundlagsändring hvilar till afgörande. Åtskilliga an-
Onsdagen deti 15 Juni, f. m. 43
dra olägenheter hafva anmärkts, såsom t. ex. att om Riksdagen
bifallit ett lagförslag, öfver hvilket högsta domstolen icke hunnit
höras, skulle det förfalla, om ny Riksdag omedelbart sammanträder.
Detta är dock ej värre, än om båda kainrarne bifallit ett lagförslag,
men ej hunnit justera skrifvelsen, då upplösningen kommer; samma
följd uppstår då, att lagförslaget förfaller.
Deremot finnes i ansvarighetslagen ett stadgande, som icke
passar in. Jag förmodar att detta beror på något förbiseende, och
att något här föreligger, som borde rättas, men denna rättelse bör,
såsom herr von Ehrenheim anmärkt, ske, ej i grundlagen utan i
ansvarighetslagen. Det är för öfrig! svårt att lappa på en punkt
i denna föråldrade lag, som gör mera än en obehörig inskränkning
i grundlagen och der t. ex. beträffande de straff, som skola tilläm¬
pas på statsråd, hvilka begått grafva förbrytelser, hänvisas till lag¬
rum i missgerningsbalken och rättegångsbalken, hvilka för länge¬
sedan är upphäfda. Men jag tror dock att härpå ej ligger någon
synnerlig vigt eller praktisk betydelse.
Ehuru jag väl förstår att skilda tankar och meningar uppstått
vid början af dessa nya förhållanden, då en opröfvad mekanism
skulle sättas i gång, tror jag dock att, sedan vi nu äro komna så
långt in i denna riksdag, å hvilken hitintills tillämpats allt, som
gäller om en ny riksdag, det skulle vara ganska otjenligt att vid
senare delen af riksdagen handla efter andra grundsatser än vid
den förra.
Herr Casparsson: Herr vice talmannen yttrade nyss, att
Konungens prerogativ att upplösa Riksdagen bör betraktas ej blott
från synpunkten af Konungens rätt, utan äfven ur synpunkten af
valmännens och svenska folkets rätt. I sådant fall beklagar jao-
blott att steget ej tagits fullt ut genom att upplösa hela Riksdagen.
Då hade valmännen fått ökadt tillfälle att gifva sin mening till¬
känna. Men från en annan synpunkt gläder det mig att så ej
skett. Ty jag befarar att man då möjligen kommit att i denna
Kammare sakna en och annan af dem, som nu utgöra en prydnad
för Kammaren.
Herr grefven och talmannen: Enär herr finger framstält
yrkande om proposition på bifall till sin reservation, deruti hem¬
ställes,
»att Riksdagen med ogillande af konstitutionsutskottets före¬
varande utlåtande n:o 1, måtte förklara, det Riksdagen, som anser
ifrågavarande, från 1885 års lagtima riksdag hvilande förslag till
ändring i 6 § regeringsformen icke lagligen kunna vid denna den
15 sistlidne januari började lagtima riksdag pröfvas, vid sådant
förhållande finner Kongl. Maj:ts proposition om uppskof med be¬
slut öfver nämnda förslag icke till vidare utlåtande föranleda»,
anser jag mig böra för kammaren tillkännagifva, att, då pro¬
positioner skola framställas i anledning af de yrkanden, soin före¬
kommit i afseende på detta utlåtande, jag icke kan göra proposi¬
tion på herr Ungers yrkande, emedan det samma, enligt min upp-
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilande
grundlags-
åndrings-
förslag.
(Forts.)
N:o 10.
Uppskof med
beslut öfver
ett hvilcmde
grundlags-
åndrings-
förslag.
(Forts.)
44 Onsdagen den 15 Juni, f. m.
fattning, står i strid med 64 § riksdagsordningen, hvilken inne¬
håller: »förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af grundlag, hvarom fråga endast vid lagtima riksdag må väckas,
kan å samma riksdag förkastas, men ej slutligen antagas eller bi¬
fallas i vidsträcktare mån än såsom ett förslag, hvilket till den
lagtima riksdag, som, efter förrättade nya val i hela riket till
Andra Kammaren, först sammanträder, skall hvila för att då å
nyo pröfvas».
Sedan öfverläggningen härpå förklarats slutad, yttrade herr
grefven och talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande
yrkats, dels att detsamma skulle godkännas, dels ock att kam¬
maren skulle bifalla herr Ungers emot utlåtandet afgifna reserva¬
tion, men att herr grefven och talmannen, på sätt nyss förut till-
kännagifvits, ansåge sig förhindrad att på sistnämnda yrkande
framställa proposition.
Herr Unger, Magnus: Då jag icke kan finna för mig öfver¬
tygande de skäl, som herr talmannen anfört för vägran af proposi¬
tion, och då jag under diskussionen hört att åsigterna äro mycket
delade inom kammaren, åtminstone i den grad att saken är tvek¬
sam och icke bör föranleda propositionsvägran, hemställer jag, att
herr grefven och talmannen måtte hänskjuta frågan om sådan
vägran till kammaren.
I anledning häraf hemstälde herr grefven och talmannen, huru
vida kammaren yrkade proposition på bifall till herr Ungers'reserva¬
tion, och, då härtill svarades många ja och nej i blandning, sedermera,
huru vida kammaren ansåge frågan om sådan propositions fram¬
ställande skola förfalla; och förklarade herr grefven och talmannen
sig finna denna senare hemställan vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
Herr Hasselrot med flere af kammarens ledamöter begärde
votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en
omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som yrkar proposition på bifall till den af herr Unger
mot konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1 afgifna reservation,
röstar Ja;
den, det ej vill,
röstar Nej;
vinner Nej, finner Kammaren frågan om sådan propositions
framställande skola förfalla.
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
45
K:o 10.
Omröstningen företogs, ocli vid dess
hafva utfallit sålunda:
På sedermera
rande utlåtande.
Ja — 5G;
Nej - 57.
slut befunnos rösterna Uppskof med
beslut öfver
ett kritande
grundlags-
imdrings-
förslag.
gjord proposition godkändes utskottets föreva-
Eöredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 6 och 8 i denna Benande för¬
räkna bordlagda memorial n:o 2, med uppgift å hvilande förslag slag till <m-
till ändringar i grundlagar^. riksdags- *
ordningen.
Herr IJnger, Magnus: Under åberopande af samma skäl,
som jag anfört till stöd för min reservation mot konstitutions¬
utskottets utlåtande n:o 1 får jag anhålla om proposition på bifall
till min reservation, vid förevarande utlåtande,
»att Eiksdagen, med ogillande af konstitutionsutskottets beslut
att till slutlig pröfning hos Eiksdagen nu anmäla det från 1886
års lagtima riksdag hvilande förslag till ändring i 33 § riksdags¬
ordningen, måtte förklara nämnda förslag icke lagligen kunna, vid
denna, den 15 sistlidne januari började lagtima riksdag slutligen
pröfvas».
Herr Hallenborg: Jag ber blott att få yrka, att det hvilande
förslaget till ändring af 33 § riksdagsordningen nu måtte antagas.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr grefven och
talmannen, att i afseende på förevarande memorial yrkats, dels att
de deri anmälda förslag till ändring af 33 § riksdagsordningen
skulle antagas, dels ock, af herr finger, Magnus, att kammaren
skulle bifalla den vid memorialet fogade reservation; men att herr
grefven och talmannen på enahanda skäl, som af honom anförts i
fråga om konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, ansåge sig förhin¬
drad att framställa proposition på herr Ungers nu gjorda yrkande.
Härpå antogs det i konstitutionsutskottets memorial n:o 2 an¬
mälda förslaget till ändring af 33 § riksdagsordningen.
Anmäldes och bordlädes statsutkottets utlåtande n:o 8, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel.
Första Kammarens Prof. 1887. B. N:o 10.
5
N:o 10.
46
Onsdagen den 15 Juni, f. m.
Herr grefven och talmannen tillkännagaf,
friherre Bildt låtit anmäla, det han af sjukdou
vista dagens sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,so e. m.
A. von
att hans excellens
hindrades att be-
In fidem
Krusenstjerna.
Stockholm, K. L. Beckman, 1887.