RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1887. Andra Kammaren. N:o 19.
Måndagen den SO Juni.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträde.
§ 1.
Upplästes och lades till handlingarne följande tre till kammaren
ankomna Kongl. Maj:ts utslag nemligen:
l:o. Kongl. Maj:ts utslag på de besvär, Oskar Hansson i Blomsholm,
J. f. Forsberg i Hede, C. M. Andersson i Borrekärr, A. Ilallin i
Fanum och A. Hansson i Trättelan da i underdånighet anfört deröfver,
att sedan, i anledning deraf att Kongl. Maj:t den 4 mars 1887,
med_ upplösande af den då församlade Riksdagen, förordnat om nya
val i hela riket till Andra Kammaren och genom bref kallat Riksdagen
att åter sammanträda den 2 påföljande maj, val till ledamot af Riks¬
dagens Andra Kammare för Norrvikens domsaga under tiden till inne¬
varande års slut, ined begagnande af det omedelbara valsättet, för¬
rättats den 1 nästlidne april och af domhafvanden den 12 i samma
månad, afslutats, dervid, efter sammanräknande af de afgifna rösterna,
befunnits, att förre sjökaptenen J. P. Johnsson i Norrkärra erhållit
trehundra fyra röster, hemmansegaren A. P. Lind i Kustorp tvåhundra
KeLt,10i3JU lös*e!' oc^ åtskilliga andra personer ett mindre antal röster,
i följd hvaraf Johnsson förklarats vara utsedd till ledamot af andra
kammaren för valkretsen;
o men klaganderne, jemte andra personer, om hvilka nu icke är
jraga, hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län öfverklagat valet, under yrkande att valförrättningen inom Tjernö
försämring, hvarest Johnsson erhållit sjuttiosju röster och Lind erhållit
tern röster, borde upphäfvas och de dervid afgifna rösterna under¬
kännas i anseende till den vid valtillfället begagnade röstlängdens
ovigtighet; i hvilket afseende förekommit, att rubriken på denna längd
ej utvisade att längden vore ett utdrag af kommunens fyrktalslängd,
samt att förstnämnde längd icke innehölle anteckning om hvilka som
egde rösträtt vid riksdagsmannaval; att i längden upptagits dels ett
Andra Kammarens Prot. 1887. B. N:o 19. 1
N:o 19.
2
Måndagen den 20 Juni, e. m.
flertal både för egna personer och för sina myndlingar, dels fartygs-
redare för sina personer och jemväl för fartygets rederi, dels personer,
som val egde fastighet inom kommunen men ej vore der boende eller
mantalsskrifne, utan hade »så väl sin hemortsrätt som valrätt å annan
ort;» att längden tilldelade rösträtt åt innehafvare af jordbruksfastighet,
oaktadt taxeringsvärdet derför ej uppginge till mer än niohundra
kronor, samt att längden blifvit granskad af kommunalstämma, och
icke, såsom sig bort, af vid riksdagsmannaval röstberättigade inför
kommunalstämmans ordförande;
så har Kong!. Maj:ts befallningshafvande genom utslag den 9
mai 1887, med förklarande att sju vid valet i Svenneby församling
afgifna röster bort frånräkna», deremot talan ej blifvit fullföljd, i nu
öfverklagade delen sig utlåtit, att ehuru, med afseende å hvad i afgifven
förklaring öfver besvären hos Kong!. Maj:ts befallningshafvande med-
gifvits, antagas finge, att vid valet i Tjernö församling tre personer
obehörigen afgifvit röster; likväl och emedan, äfven om dessa röster
jemte förutnämnda i Svenneby församling afgifna sju röster eller
sammanlagdt tio röster frånräknades, detta icke egde inflytande på
valets utgång, och klaganderne icke styrkt, att vid valet inom Tjernö
församling någon obehörig eller oberättigad person i öfrigt i valet
tagit del, funne Kong! Maj:ts befallningshafvande, med ogillande af
de anförda besvären, skäligt att öfverklagade valet fastställa;
och har Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillkännagifvit, att
förklaring öfver besvären' icke blifvit inom utsatt tid till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande ingifven.
Med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms
slott den 13 juni 1887.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda under¬
dåniga besvär; och som den vid valet inom Tjernö kommun begagnade
röstlängd till sitt innehåll utgör ett för riksdagsmannavalet verkstäldt
utdrag af kommunens fyrktalslängd, och de af klaganderne anmärkta
origtigheter i berörda röstlängd icke äro af sådan beskaffenhet, att
samtliga vid valet afgifna röster kunna anses ogilla; alltså och då
genom hvad i målet förekommit ej blifvit ådagalagdt, att inom Tjernö
kommun flere än fyra personer obehörigen fått vid valet afgifva röster
samt frånräknande af dessa röster på valets utgång ej inverkar, pröfvar
Kongl. Maj:t skäligt gilla det slut, öfverklagade utslaget innehåller.
Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
Under Kongl Maj:ts sekret.
Georg Carlson.
2:o Kong]. Majds utslag på de besvär, distriktsläkaren Thure Bror¬
ström i Nybro i underdånighet anfört deröfver att, sedan val af eu
ledamot i Riksdagens Andra Kammare för Södra Möre härads vestra
valkrets, innefattande Torsås, Gullabo, Vissefjerda och Madesjö sock¬
nar samt Nybro köping, för tiden intill den 1 januari 1888 blifvit
medelst användande af omedelbart valsätt den 18 april 1887 för-
rättadt genom rösters afgifvande inför vederbörande kommunalstämmo-
ordförande, samt valförrättningen den 25 i samma månad afslutats
3 J*:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
af domhafvande!! i Södra Möre härad genom de afgifna rösternas
sammanräknande, dervid hemmansegaren Olof Bondesson i Blomster-
måla, som erhållit tillhopa trehundra tjugufem röster, deraf etthundra
åttiosju i Gullabo, förklarats hafva blifVit till riksdagsman vald;
och Brorström jemte andra personer, om Indika nu icke är fråga,
hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län anfört besvär
öfver valet, dervid andragits: att Gullabo socknemän å extra kom¬
munalstämma den 14 mars innevarande år beslutit, att med upp¬
börd af sistlidet års kommunalutskylder skulle anstå till den 1 maj
1887, och att i följd af detta beslut, vid valförrättningen inom Gullabo
socken de i valet deltagande tillåtits utöfva rösträtt oberoende af
huruvida de vid valtillfället erlagt de för 1886 debiterade kommunal-
utskylder eller icke; att då emellertid berörda beslut fattats först
efter den i 67 § af förordningen om kommunalstyrelse å landet för
uppbörd af kommunalutskyld _ i allmänhet bestämda tid, detsamma
vore att såsom olagligt anse, i följd hvaraf och då Gullabo sockne¬
män genom berörda beslut kommit att utöfva ett oproportionerligt och
olagligt inflytande på valresultatet, men det numera icke läte sig
faktiskt bevisa, hvilka af de vid valet i Gullabo socken röstande
egt rösträtt, samtliga de dervid afgifna röster syntes böra kasseras;
och att det vore otvifvelaktigt, att den såsom vald förklarade Olof
Bondesson icke förr än efter den i lag bestämda uppbördstermin er¬
lagt sina kommunalutskylder, i följd hvaraf Olof Bondesson efter
Brorströms förmenande icke vore till riksdagsman valbar, samt alla
på honom jemväl utom Gullabo socken afgifna röster borde kasseras;
i anseende hvartill yrkats, att samtlige i Gullabo socken afgifna ett¬
hundra nittioen röster måtte kasseras, att Olof Bondesson måtte för¬
klaras icke valbar och förty alla på honom jemväl utom Gullabo
socken afgifna röster ogillas samt att landtbrukare!! Per Alfred
Lorentz Malmström, hvilken efter Olof Bondesson erhållit högsta an¬
talet röster, måtte förklaras till riksdagsman vald;
så har Kongl. Maj.-fs befallningshafvande, efter det dels J. Lin-
nander, P. G. Petersson i Glosebo, Gust. Andersson i Torhult, Lars
Israelsson i Råbäcksmåla och Bonde Bondesson i Brokarlsmåla ge¬
mensamt, dels ock Olof Bondesson särskild! inom förelagd tid öfver
besvären sig förklarat, genom utslag den 13 maj 1887, emedan Gul¬
labo kommuns å kommunalstämma den 14 mars 1887 fattade och
den 20 i samma månad kungjorda beslut om uppskof till den 1
påföljande^ maj med uppbörden af nästlidet års kommunalutskylder
icke blifvit af någon medlem utaf nämnda kommun inom författ¬
ningsenlig tid hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande öfverklagadt
och, med tillämpning af samma beslut, stämma för uppbörd af be¬
rörda utskylder ännu icke varit hållen vid den tid, då omedelbart
väl af ledamot i Riksdagens Andra Kammare inom Gullabo kom¬
mun den 18 april egt rum, samt till följd deraf ingen af denna
kommuns till deltagande i dylikt val eljest berättigade medlemmar
kunnat för bristande betalning af 1886 års kommunalskatt utestängas,
från vare sig valrätt eller valbarhet vid så beskaffad! val; förty och
då icke ens uppgifvits att någon af de vid ifrågavarande riksdags¬
mannaval röstande eller den till riksdagsman med de flesta rösterna
i
N:o 19.
4
Måndagen den 20 Juni, e. m.
då valde Olof Bondesson häftat för något föregående års oguldna
kommunalutskylder, förklarat de anförde besvären icke kunna verka
ändring i öfverklagade valet;
och har Kong!. Maj:ts befallningshafvande tillkännagifvit att
förklaring öfver de underdåniga besvären icke inom utsatt tid blif-
vit till Kongl. Maj ds befallningshafvande aflemnad;
med Kongl. Majds högsta domstol beslutet; gifvit Stockholms
slott den 17 juni 1887.
Kongl. Majd har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda un¬
derdåniga besvär och finner skäl ej vara an förd t, som i Kongl. Majds
befallningshafvandes utslag kan verka ändring. Det vederbörande
till underdånig efterrättelse länder.
Under Kongl. Maj ds sekret.
Georg Carlson.
3:o. Kongl. Majds utslag på de besvär, fullmägtigen i riksgälds-
kontoret Johan Johansson i Noraskog i underdånighet anfört der¬
öfver,
att sedan, i anledning af Riksdagens upplösning och förordnande
om nya val till Riksdagens Andra Kammare, val af riksdagsman för
Nora domsaga under tiden till den 1 januari 1888, med begagnande
af det omedelbara valsättet, den 13 april 1887 förrättats och åt
domliafvanden i nämnde domsaga den 19 i samma månad afslutats;
dervid, efter sammanräknande af de afgifna rösterna, befunnits, att
klaganden erhållit femhundrafjorton röster, disponenten, före detta
löjtnanten Gustaf Bratt vid Dalkarlsberg trehundrasjuttio röster och
åtskilliga andra personer ett mindre antal röster;
och vid valets afslutande föredragits en till domhafvanden in-
gifven skrift, deri häradshöfdingen, riddaren af Kongl. Maj:ts Nord¬
stjerneorden Magnus Unger, — under åberopande af ett utaf krono¬
fogden A. Göthlin utfärdadt intyg, att uti den af kommunalstyrelsen
i Nora landsförsamling för år 1885 upprättade, till kronofogdekontoret
ingifna restlängd å kommunalmedel förekomme vid hemmanet Skof-
torp klaganden med ett utskyldsbelopp af tvåhundranittiosju kronor
sjuttionio öre, samt att vid restlängdens öfverlemnande för verk¬
ställighet till länsmannen i Nora och Hjulsjö bergslags härad den
17 april 1886 ifrågavarande utskvlder ännu voro på uppbörd bero¬
ende, — yrkat att, då klaganden icke ett år näst före valet den 13
april 1887 haft valrätt och vid sådant förhållande icke heller
då varit valbar, riksdagsmannafullmagt på grund af nämnda val
icke måtte meddelas klaganden, utan Bratt, som i röstetal varit kla¬
ganden närmast;
samt domhafvanden, utan afseende å hvad i omförmälda skrift
blifvit anfördt, förklarat att klaganden, såsom den der erhållit de
flesta rösterna, vore vald till riksdagsman för Nora domsaga under
ifrågavarande tid, och att fullmagt i sådant afseende skulle för honom
utfärdas;
*
5 N:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
men Unger lios Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län
ötverklagat valet under yrkande att dombafvandens beslut att utfärda
riksdagsmannafullmagt för klaganden måtte undanrödjas, och Bratt
förklaras lagligen vald till riksdagsman för Nora domsaga;
så, och efter det klaganden till Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vande ingifva, jemte förklaring öfver besvären, bevis att klaganden
den 12 april 1886 till länsmannen i Nora och Hjulsjö bergslags härad
Johan Widén erlagt de klaganden för år 1885 påförda kommunal-
utskylder till Nora landsförsamling, har Kongl. Majds befallnings¬
hafvande genom utslag den 9 maj 1887 sig utlåtit,' att som, enligt
hvad kronofogden i Nora fögderi intygat, klaganden vore uti den af
kommunalstyrelsen i Nora landsförsamling för år 1885 upprättade,
till kronofogdekontoret ingifna restlängd å kommunalutskjdder upp¬
förd såsom restskyldig, och de honom deri påförde utskylder voro
vid restlängdens öfverlemnande för verkställighet till länsmannen i
Nora och Hjulsjö bergslags härad den 17 april 1886 på uppbörd
beroende, samt vid detta förhållande, och då bemälde länsman icke
förr, än restlängden blifvit af kronofogden till honom för deri upp¬
förda oguldna utskylders indrifvande öfverlemnad, varit behörig att
sådan utskyld med laga verkan qvittera, klaganden måste anses
hafva ännu den^ 17 april 1886 häftat för oguldna utskylder till Nora
kommun, och följaktligen då icke varit i kommunens allmänna an¬
gelägenheter röstberättigad; alltså och enär klaganden således, när
riksdagsmannavalet den 13 april 1887 förrättades, icke fullt ett år
näst före valet egt valrätt inom kommun, för hvilken valet egt rum,
funne, med stöd af 11 och 19 §§ riksdagsordningen, jemförda med
8 § i förordningen om kommunalstyrelse å landet den 21 mars
1862, Kongl. Majds _ befallningshafvande, att klaganden vid berörda
val icke kunnat till riksdagsman väljas, och att de på honom afgifna
rösterna således voro ogiltiga; i följd hvaraf Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande . förklarade disponenten, före detta löjtnanten Gustaf Bratt,
hvilken vid valet kommit klaganden närmast i röstetal, lagligen vald
till riksdagsman _ i Andra Kammaren för Nora domsaga under tiden
till den 1 januari 1888; och komme, derest Kongl. Maj:ts befallnings-
hafvandes utslag vunne laga kraft, eller, i händelse af klagan, blefve
faststäldt, behörig fullmagt att för honom utfärdas;
och bär Kongl. Majds befallningshafvande t i 11 k ä n n a g i fv i t, att
förklaring öfver besvären icke inom utsatt tid blifvit till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande aflemnad;
med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms
slott den 17 juni 1887.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda under¬
dåniga besvär och finner skäl ej vara anfördt, som i Kongl. Maj:ts
befalluingshafvandes utslag kan verka ändring. Det vederbörande
till underdånig efterrättelse länder.
Under Kongl. Majds sekret.
Georg Carlson.
N:o 19.
6
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående
vissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen af
kronans
domäner.
§ 2.
Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 33, i
anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder i
afseende å förvaltningen af kronans domäner äfvensom inom Riks¬
dagen väckta förslag i hithörande ämnen.
I mom. B af detta utlåtande hemstälde utskottet: att Riksdagen
måtte besluta, att de i 7 och 8 punkterna af kong!, kungörelsen den
10 november 1882 meddelade bestämmelser rörande förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot följande stadganden:
sjunde punkten:
Sedan arrendevilkoren blifvit af domänstyrelsen faststälda, skall,
derest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till
optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans
med återstående delen af arrendetiden uppgår till fem år, och han
egendomen väl brukat, hvilket tillhör domänstyrelsen att efter derom
vid arrendeuppskattningen och af Kong]. Maj:ts befallningshafvande
afgifna yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen ut-
bjudes, till det faststälda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn
eller, i händelse han med döden afgått, hans enka och barn; börande
i senare fallet, derest arrendatorn efterlemnat både enka och barn
eller flera barn, dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemen¬
samt bibehålla, till handhafvande för deras räkning af egendomens
skötsel anmäla lämplig person.
Rar under de sista fem arrendeåren arrendators sterbhusdelegare
efter medgifvande af domänstyrelsen fått öfvertaga arrendet, eller
tiar under samma tid med domänstyrelsens tillstånd arrendator å
barn eller måg öfverlåtit arrenderätten, egen vid nya utarrenderingen
den, som på sådant sätt blifvit innehafvare af arrenderätten för åt¬
njutande af optionsrätt räkna sig till godo den tid, hvarunder före¬
trädaren varit i besittning af arrendet.
Har arrenderätt öfverlåtits på arrendators löftesmän för arren¬
det eller öfvergått till i konkurs försatt arrendators konkursbo eller
blifvit af konkursförvaltningen försåld, må, derest arrendatorn upp-
fylt de för optionsrätts åtnjutande föreskrift vilkor, löftesmänncn,
konkursboet eller den, till hvilken arrenderätten blifvit af konkurs¬
förvaltningen försåld, ega optionsrätt vid egendomens förnyade ut¬
arrendering, oaktadt löf tesmännen, konkursboet eller öfverlåtelsetagaren
då icke innehaft arrendet i så lång Hd, att denna tillsammans med
återstående delen af arrendetiden uppgår till fem år, dock, då arren¬
det öfvergått till arrendelöftesmän eller arrendators konkursbo, med
enahanda förbehåll beträffande viss persons anställande för egen¬
domens skötsel, som här ofvan gjorts i afseende å arrendets öfver-
tagande af arrendators enka och barn.
Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertagande
eller varder ej, då, enligt hvad här ofvan stadgats, viss person skall
anställas för egendomens skötsel, härtill inom sådan tid anmäld per¬
Måndagen den 20 Juni, e. m.
7 N:o 19.
son, som af domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten förfallen,
och varde i sådant "fall eller då optionsrätt ej eger ruin, efter kun¬
görelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underättelse om
arrendevilkoren och det arrendevärde, domänstyrelsen ansett egen¬
dom böra betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudet
ä offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt hos Kongl. Maj:ts be¬
fallningshafvande i länet och å plats i orten, som af Kongl. Majits
befallningshafvande bestämmes, af kronofogden eller annan åt Kongl.
Majits befallningshafvande förordnad kronobetjent.
Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas
till Kongl. Majits befallningshafvande, hvilka anbud, sedan det
muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte
de erhållna muntliga anbuden underställas domänstyrelsens pröfning;
egande styrelsen till arrendator antaga den högstbjudande, som för
sitt anbud stält godkänd säkerhet, der anmärkning emot hans fräjd
icke förekommit och han icke förverkat arrenderätt till kronoegen-
dom under sådana omständigheter, att styrelsen finner honom till
arrendator olämplig. Är antagligt anbud, motsvarande minst det
åsätta arrendevärdet, icke afgifvet, bör arrendet å ny auktion utbjudas.
På styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande af ofvan
stadgade vilkor i afseende å säkerheten samt arrendatorns person
och fräjd, arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upp¬
låta, eller, i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om egen¬
domens skötsel tills vidare efter omständigheterna förordna.
Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej antagits.
åttonde punkten:
Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland
arrendevilkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, derest efter
arrendetidens utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej
vidare kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet
skulle finna lämpligt att egendomen eller den del deraf under ett
arrende med annan egendom upplåta, arrendatorn då icke eger att
för den honom eljest tillkommande optionsrätt af kronan fordra eller
erhålla någon ersättning.
Vid detta moment funnos fogade reservationer
af herr A. P. Danielson; samt
af herrar N. Petersson i Runtorp, Öl. Jonsson i Hof och Piss
Öl. Larsson.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr A, P. Danielson: Då jag ännu lifligt erinrar mig de
många och långa meningsutbyten, som föregingo Riksdagens beslut
år 1875 att afskaffa den s. k. optionsrätten, och jag tror, att samma
skäl, ännu i väsentlig mån qvarstå för vidhållande af samma beslut,
har jag reserverat mig mot denna punkt, och jag har gjort det der¬
för, att jag tror densamma vara så fristående från punkten A, att
någon rubbning i de bestämmelser, der förekomma, icke genom ett
afslag å denna punkt skulle uppstå.
Angående
vissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen af
leronans
domäner.
(Forts.)
N:o 19. 8
Måndagen den 20 Juni, e. m,
Angående Jag har ansett det betänkligt att nu åter införa denna options-
o . rätt i så vidsträckt omfattning, som utskottet föreslagit. Det före-
'afseende \ faller mig nemligen orimligt, att man skall göra denna optionsrätt
förvalt- till en handelsvara, så att ett konkursbo skall kunna försälja den
ningen af och köparen erhålla densamma, oaktadt icke den återstående arrende-
kronans tiden jemte den tid konkursboet innehaft arrendet uppgår till fem
år. Herrarne torde erinra sig, att, då optionsrätten förra gången
^ or 9'1 fans, var .det för optionsrättens tillgodonjutande såsom en skyldighet
för arrendatorn föreskrifvet, att han skulle hafva innehaft hemmanet
på arrende under 20 år och väl vårdat detsamma. Nu deremot
skulle en optionsrätt kunna vinnas, om han endast innehaft arrendet
i fem år eller ännu kortare tid. Jag anser, att ett sådant stadgande
skall blifva till skada för staten, ty mig förefaller det alldeles gifvet,
att, om optionsrätt kan förvärfvas på så kort tid, skola statens ut¬
arrenderade egendomar alltför ofta komma att ombyta innehafvare,
för att man skall kunna uppnå det syfte man afser, nemligen att
de skola vårdas väl. Vi hafva här många gånger uttalat oss emot
och rent åt ogillat en med ifrågavarande rätt i det närmaste jem¬
förlig, nemligen fideikommissrätten, men nu vill man här införa en
slags begränsad fideikommissrätt, så att, om detta blefve lag, de som
innehafva kronohemman finge ett slags åborätt dertill och slutligen
finge lösa sig till dem mot eu mycket ringa skattepenning. För¬
slaget är något beslägtadt med detta, och vill regeringen släppa till
statens domäner och binda fast dem vid familjerna eller upplåta den
till en handelsvara, så förefaller detta mig ganska besynnerligt. Jag
kan nog finna ett slags berättigande i, att de, som äro borgesman
för arrendatorer kunna önska sig rätt att öfvertaga hemmanen, då
de äro tvungna att hålla kronan skadeslösa, men med hänsyn dertill
vore en ren omarbetning af punkterna 7 och 8 mera lämplig. Ty
då vore väl mera skäl i att inskränka detta borgenssystem, så att
kronan, som ju bäst är i tillfälle att bära möjliga förluster, ej alls
skulle taga någon borgen för de hemman, som utarrenderades, utan
såge sig väl före, att hon finge att göra med solvent och hederligt
folk, i stället för att, såsom nu är fallet, fordra, att ett par borgens¬
män skola träda emellan, hvilka naturligtvis hafva mindre att förlora
än staten. Lämpligare vore, tyckes det mig, att söka omarbeta 7:de
punkten i den rigtningen. Detta vore att inskränka och begränsa
borgenssystemet, och den mägtigaste, eller just staten, bör gå i
spetsen dervid. Men att intrassla detta ämne mer och binda kronans
domäner inom sådana gränser, är icke klokt.
Jag hade inom utskottet den meningen, att det måtte stanna
vid de 10 år, Kongl. Maj:t föreslagit för optionsrättens förvärfvande,
men äfven detta strök utskottet och bestämde tiden till fem år, och
då jag icke fick något understöd i detta, trodde jag det vara klokt
att nu utslå mom. B, hvarigenom man kunde bereda sig rådrum
att ordna saken på bättre sätt.
Det är af dessa skäl, jag också nu yrkar afslag på momentet B.
Herr Anderson i Tenhult förenade sig med herr Danielson.
Måndagen den 20 Juni, e. m. 9
Herr Persson i Mörarp yttrade: Herr talman! Mine herrar!
Jag tror, att åtskilligt kan sägas om optionsrätten, och kunde man
tänka sig, att densamma nu skulle föranleda sådana missbruk som
gjorde sig gällande, innan den förra gången upphäfdes, skulle jag
icke vilja vara med om dess återinförande. Att emellertid jemföra
denna rätt med åborätten till kronohemman, synes mig icke kunna
hafva varit allvarligt menadt, ty vid åborätten var endast fästad
skyldigheten afbetala ränta; men här är ju fråga om att erlägga
arrende vid de särskilda arrendeperiodernas slut.
Det har emellertid varit vissa skäl, som bestämt mig för att
frångå den mening jag hade om optionsrätten, då det sista gången
var fråga om dess upphäfvande, och det är den numera vunna trygg¬
heten i sättet för egendomsuppskattningen. Uppskattningen skedde
nemligen då icke på det betryggande sätt som nu. Vi hade på den
tiden icke en särskild styrelse, som hade hand om kronodomänerna.
Nu verkställes denna uppskattning som bekant af en i hvarje län
anstäld domänintendent, biträdd af två personer, valde den ene af
hushållningssällskapet och den andre af länets landsting. Dessa
uppskattningsmän sammanträda på stället och en beskrifning öfver
egendomen upprättas, som upptager såväl arealen till åker och äng
som betesmark m. m., äfvensom markens godhet och beskaffenhet.
I de fäll då arealen icke är känd, hafva egorna blifvit, genom vedcr-
börandes försorg af landtmätare uppmätna. Öfver den sålunda gjorda
uppskattningen, yttrar sig Konungens befallningshafvande, och sedan
öfvergå handlingarne till domänstyrelsen, som med ledning af dessa
instrument och andra kontrakt rörande likartade hemman bestämmer
arrendet. Vid ett sådant förfarande har man, synes mig1, ganska
god trygghet.
Jag har ofta hört af våra bästa kronoarrendatorer framhållas,
att de under tider, då kronoarrendena äro mycket eftersökta, hellre
än att utsätta sig för öfverbud vid auktionen eller ett instucket
skriftligt anbud eller prejerier af andra spekulanter, söka att under
det sista året taga hvad de kunna af jorden, och det har på icke
så få ställen häudt, att arrendatorn på hösten före arrendeafträdet
sålt den hufvudsakliga delen af sin ladugårdsbesättuing och sedan
har tillträdaren fått lösa öfverskottet af foder till halfva priset. Det
är uppenbart, att kronans domäner lida häraf. Jag för min del tror,
att det med den numera betryggande uppskattningen icke är någon
fara att äter införa optionsrätten och anhåller derför om kammarens
bifall till den föreliggande punkten.
Häruti instämde herrar Petersson i Hamra, Larsson i Mörtlösa,
Ekcborgh, Sam. Johnsson, Wieslander, Östberg, Olsson i Ättersta,
Ersson i Vestlandaholm och Pettersson i Tjärsta.
Herr Borgström: Den, som känner de sorgliga följder af ut-
arrenderingen, som egde rum på 1870-talet, medan militieboställena
ännu stodo under boställsdirektionernas förvaltning och fri täflan
vid utarrenderingarne egde rum, helsar med tillfredställelse det ut¬
låtande, som nu afgifvits af statsutskottet. Det har visat sig att
N:o 19.
Angående
Dissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen of
kronans
domäner.
(Forts.)
N:o 10
10
Angående
vissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen af
kronans
domäner.
(Forts.)
Måndagen den 20 Juni, e. m.
från den tid, då dessa militieboställen till statsverket indrogos och
förvaltningen deraf öfvertogs först af kammarkollegium och seder¬
mera af domänstyrelsen samt ändrade grunder för utarrenderingen
tillämpats, hafva några sådana kontraktsförbrytelser, som dessför¬
innan egde rum, icke vidare förekommit.
Detta tyder på att, sedan dessa boställen af boställsdirektionerna
utarrenderades, hafva grunderna för utarrenderingen blifvit bättre.
Deremot kunde på den tiden någon öfverspekulation å arrendena
icke förekomma. Sedermera har vid tillämpningen af de nya grun¬
derna för utarrenderingen af kronoegcndomar, den förmånsrätt, som
der blifvit införd, haft det göda med sig, att någon så stor öfver¬
spekulation icke gerna kunnat ifrågakomma, emedan spekulanterna
vetat att om de icke bjödo mera än arrendet var värdt, det öfver-
tagits af den förre arrendatoren, och att om det bjudits öfver värdet, de
fått behålla arrendet. Optionsrätten har sålunda visat sig vara till
gagn icke endast för staten utan äfven för den enskilde, ty det är
gifvet, att den trygghet en arrendator har att få behålla sitt arrende,
såvida han skött egendomen väl, skall leda derhän, att statens
domäner blifva bättre skötta och häfdade och, såsom en gifven följd
deraf, äfven lemna en rikligare afkastning. De skäl, hvarför options¬
rätten år 1875 borttogs, tror jag numera till största delen hafva bort¬
fallit
Huruvida de grunder, som nu gälla för arrendeuppskattnin-
garnc verkligen äro de bästa, tillkommer icke mig att afgöra, men
nog tror jag mig kunna påstå, att Riksdagen gjort hvad på den¬
samma ankommer, för att få en ordentlig uppskattning.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Lasse Jönsson: Jag hyser deremot mina betänkligheter
för, huruvida jag skall våga ingå på detta förslag eller icke. Det
är visserligen en sanning och af alla erkändt, att uppskattningarne
numera blifva mera tryggande än förut, men fullt betryggande blifva
de likväl icke. Yi skola nemligen tänka oss, att de personer, hvilka
skola verkställa uppskattningarne jemte domänintendenten, alltid
hafva ett stort distrikt, skola resa långa vägar från den ort de känna
till och högst obetydligt kunna känna till egendomarnes beskaffenhet,
samt derför måste hufvudsakligast sluta sig till egendomarnes beskaf¬
fenhet efter de uppgifter de kunna erhålla på platsen. Jag tror der¬
för, att de ofta nog blifva missledda och sätta värdena för lågt.
Dåde det varit såsom förut ett maximi- och minimibelopp och denna
niaximisumma kunde sättas så högt, att derigenom bereddes äfven
utanför stående möjlighet att spekulera, tror jag det skulle hafva
varit fördelaktigare. Derigenom kunde, då det understundom blef
svårt för arrendeinnehafvaren att öfvertaga arrendet till maximi¬
beloppet, äfven utanför stående lockas att spekulera och afgifva an¬
bud, under det dessa nu äro alldeles afstängda från att inlemna
några anbud. — Då arrendet numera åsättes ett bestämdt pris, be-
höfver den förre innehafvaren icke göra sig besvär med att tänka på
hvad lian kan betala, ty han kan ju alltid gifva det pris, soni upp-
skattningsmyndigketerna bestämt och hvilket jag i de flesta fall är
11 N:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
öfvertygad blir alldeles för lågt. Om man tänker sig, att en person
erhåller ett arrende antingen af en konkursmassa eller såsom löftes¬
man ^för en arrendator, som ett eller annat år innehaft arrendet till
det låga arrendebelopp värderingsmännen bestämt, så får han arren¬
det, på grund af den optionsrätt han sålunda eger, till samma
arrende som förra innehafvaren, oaktadt han hvarken lidit af de
möjligen förut varande svåra tiderna eller satt egendomen i bättre
eller sämre skick än förut, och då det ännu är ett eller annat år
qvar på arrendetiden, så erhåller, då egendomen skall utbjudas, en
sådan person eu alldeles oförtjent optionsrätt. — Skulle man ändra
bestämmelsen för optionsrättens åtnjutande från 5 år till 10 år efter
arrendets öfvertagande, vore det mera tryggande för staten, men
att staten skall vara skyldig att genast lemna en sådan gåfva, som
genom detta stadgande blifver följden, kan icke vara rimligt, och der¬
för ansluter jag mig för närvarande till det yrkande herr Danielson
framstält.
Herr Ly ttkens: I förmiddags hörde vi från statsrådsbänken ett
fullkomligt rigtigt uttalande, då herr finansministern yttrade, att vid
de värderingar, hvarom då var fråga, stod domänintendenten gent
emot arrendatorn, och att det då vore svårt, att icke låta sina kän¬
slor inverka, eller att icke gifva arrendatorn så goda vilkor som
möjligt. Detta var fullt rigtigt, och jag tror, att det kan tillämpas
ännu mera här. Detsamma var äfven händelsen, innan options¬
rätten var borttagen; och jag skulle derpå kunna anföra de mest
märkvärdiga exempel, men vill nu i förbigående endast anföra ett
enda. Arrendet för en egendom uppskattades till 6,000 kronor
årligen, men genom de egendomliga förhållandena härvid kunde
arrendet icke lemnas arrendatorn, utan, när det kom ett annat anbud på
öfver 14,000 kronor, gick han in derpå, så att man för denna egen¬
dom fick 8,000 kronor mer än som först bjudits, men det oaktadt
betalar subarrendatorerna nästan hela arrendet så att hufvudgården
innehafves för en obetydlighet. Jag anser derför, att man bör se
till, att man får så mycket tid på sig, att man litet hinner öfverse
dessa bestämmelser och vidtaga sådana åtgärder, att ett dylikt för¬
farande som det nämnda icke blir möjligt. Då det nu icke heller
är någon brådska med att antaga punkten, och kronans rätt genom
ett uppskof icke kan komma att sitta emellan, samt det för domän¬
intendenten är synnerligen svårt att gent emot eu arrendator göra
eu rättvis uppskattning, yrkar jag afslag för närvarande å hela
punkten.
Herr Erickson i Bjersby: De områden, dessa af landstingen
eller hushållningssällskapen utsedda uppskattningsmän hafva sig an¬
visade, äro i allmänhet icke större än en domsaga, och vanligen ut¬
ses äfven personer, som förut någorlunda val känna till detta om¬
råde. Derför och då jag tror, att optionsrätten skall blifva till fördel
för såväl staten som arrendatorn, tvekar jag icke under åbero¬
pande i öfrigt af de skäl den andre talaren i ordningen anförde, gifva
mitt bifall till utskottets förslag. Det är väl möjligt, att fördelen
Angående
vissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen af
kronans
domäner.
(Forts.)
N:o 19.
12
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående
vissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen af
kronans
domäner.
(Forts.)
för arrendator!) kan blifva något större än statens, men i denna om¬
ständighet ligger då ett ytterligare skäl för mig att yrka bifall till
nämnda förslag.
Herr Sam. Johnson: Då jag instämt med herr Anders Persson,
kan det synas öfverflödigt, att jag yttrar mig i saken, men jag har
blifvit uppkallad af herr Lyttkens’ senaste anförande, och ber derför
att få säga några ord.
Herr Lyttkens yttrade, att det vid dessa uppskattningar ofta
gånge något besynnerligt tillväga, och att taxeringsmännen skulle
låta inverka på sig af vänner och väns vänner. Jag förundrar mig
öfver detta hans uttalande, och att han tror, att, om så möjligen
förr skett på ett eller annat ställe, det äfven skulle komma att ske
hädanefter. Då det är hushållningssällskapen och landstingen, hvilka
skola utse de personer, som skola biträda domänintendenten, kan
man väl ej tänka sig, att dessa personer äro så usla, att de skulle
låta vänskap eller andra förhållanden inverka på sig. Om så också
skulle vara, hvilket jag dock icke tror, så blifva de väl icke valda
mer än för ett år. Denna farhåga för taxeringsmännens oredlighet
anser jag för min del att man icke får hysa.
De stadganden här föreslagits, anser jag skola lända till fördel
icke blott för arrendatorn utan äfven för staten. Ty med dessa
rättigheter skulle arrendatorn helt säkert söka sköta sin egendom
på sådant sätt, att han derigenom finge någon trygghet för fram¬
tiden att få bibehålla densamma, hvarjemte det vore en fördel för
staten att få hemmanet val skott. Herr Lyttkens motsatte sig på
förmiddagen den andra punkten af det skälet, att så många upp¬
sägningar af arrenden skulle komma att ske, att det kunde medföra
den vådan, att man under en tid icke skulle kunna få några arren-
datorer. Jag tror för min del, att, om vi icke godkänna denna
punkt, skola många uppsäga sina arrenden, då de icke äro för¬
vissade om att fortfarande få behålla dem. Skulle åter denna punkt,
hvilket jag hoppas, komma att antagas, tror jag, att de allra flesta
arrendatorerna skola, så vidt möjligt, söka bibehålla sina arrenden
och sträfva med dem så godt de kunna för att i en framtid få någon
förbättring och sitta i orubbadt bo. Skulle åter punkten afslås,
kommer helt säkert eu hel massa uppsägningar af arrenden att ske,
och i dessa tider blir det ej godt att få dem, som äro beredvilliga
att åtaga sig ett arrende af staten.
På de skäl, jag anfört, skall jag be att på det lifligaste få in¬
stämma med dem, som yrkat framgång åt föreliggande förslag.
Herr Lundberg: Då enligt min åsigt kronans arrendator^-
kunna ega billiga anspråk att erhålla någon eftergift i sina arrende-
vi Ikor, och ställningen hos åtskilliga af dem nog är sådan, att de
skäligen borde berättigas till uppsägelse af sina arrenden, har jag
röstat för bifall till utskottets förslag under litt. a). Men jag an¬
ser deremot icke att giltiga skäl förefinnas för ett återinförande af
optionsrätten, och i det afseendet anhåller jag att väsentligen få
instämma med herr Danielson. Jag tror ock förslaget härutinnan
Måndagen den 20 Juni, e. m. 13
vara så uppstäldt, att det skulle kunna föranleda tvister med Kong'].
Maj:t och kronan eller domänstyrelsen samt emellan sterbhusdelegare
och konkursbo äfvensom emellan arrendators löftesmän och konkurs¬
förvaltning. Förordningen angående utarrendering af statens do¬
mäner, _ sådan den nu gäller, lär väl icke medgifva att konkursbo
kan blifva arrendator. Och det är väl icke heller rimligt, att ett
konkursbo för någon tid skall få antagas till arrendator, liksom ju
icke må förväntas, att ett konkursbo skall ega intresse af att en
egendom förvaltas till förmån för kronan.
Herr Danielson har sagt, att den optionsrätt, som här är i fråga,
närmade sig åhorätt. Denna tillkommer dock endast familjen och
öfvergår enligt gällande stadganden till enka och barn. Men när
för jemväl konkursbo bestämmes optionsrätt till innehafvande af
kronolägenhet, lärer väl, ifall meningen vore att medgifva sterbhus¬
delegare en sådan rätt, som förekommer vid åboskap, förslaget vara
häremot stridande eller åtminstone icke kunna anses tydligt. Om
man nemligen tänker sig att ett arrende, vid tiden då en arrendator
dör, borde förnyas och hembjudas hans barn samt genast derefter
uppstår urarfvakonkurs, lärer blifva tvifvelaktigt, huruvida options¬
rätt skall tillfalla konkursboet eller arrendatorns barn.
Ingenting lärer påkalla, att frågan skulle redan vid denna riks¬
dag förekomma till afgörande, och jag hemställer derför, om det icke
vore lämpligt att man finge tid till närmare öfvervägande och att
åtminstone för uppgörande af ett tydligare förslag än det föreliggande
kunde medgifvas rådrum till nästa riksdag; yrkande jag emellertid
nu utslag på den föredragna punkten.
Herr A. P. Danielson: Jag ber om ursäkt, att jag nu åter upp¬
träder, men jag vill endast yttra ett par ord.
Jag kan icke förneka, att uppskattningen af kronans arrenden,
på sätt den nu sker, är i väsentlig mån bättre och mera betryggande
än förut; men jag hemställer likväl till herrarne, huruvida, då kronans
domäner äro en så betydande tillgång för staten och de inkomster de
lemna statsverket icke äro obetydliga, det skulle vara lämpligt, att
vi nu skulle ^genast taga dessa omfattande bestämmelser, som utskottet
framkasta! rörande nrrendatorerrras enkor och barn, magar, borgesmän
och konkursbo och deras rätt att få optionsrätt. År det lämpligt att
slå fast statens tillgångar på ett sådant sätt?
Jag tror icke, att vi nu äro beredda tillräckligt för bedömande
af denna stora fråga, och då vi böra se till, att icke statens tillgångar
bortslumpas, torde denna fråga lämpligast böra uppskjutas till en
kommande Riksdags ompröfning. Om vi nu genast fatta beslut, så går
det allt för lort, och det torde icke vara ur vägen, att man, innan
man bestämmer sig, ser frågan från flere sidor. Det skulle man
bättre kunna göra, om man finge ett nytt förslag från domänförvalt¬
ningen, och det torde vara lätt för densamma att åstadkomma ett
sadant. Det är endast för att få ett bättre förslag än detta — om
belial ne skulle vilja hafva optionsrätten-—som jag gör mitt yrkande.
Huruvida jag för min del vill hafva denna optionsrätt i en annan
form, det kan jag nu icke så bestämdt säga, det får man se, när
N:o 19.
Angående
vissa
åtgärder i
afseende ä
förvalt¬
ningen af
kronans
domäner.
(Forts.)
N:o 19-
14
Måndagen den 20 Juni, e, m.
Angående
vissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen af
kronans
domäner.
(Forts.)
förslaget kommer. Men jag kan icke vara med om det, i fall man
rusar in på ett område, hvarest man icke vet eller kan beräkna, huru
förslaget skall komma att taga sig ut i tillämpningen. Jag vill icke
yrka återremiss, sedan Första Kammaren nu fattat sitt beslut. Om
vi deremot nu afslå frågan, kunna vi hålla den öppen och kunna
behandla den under andra förhållanden, och det är af dessa anled¬
ningar som jag fortfarande anhåller om afslag.
I detta anförande instämde herrar Eklund, Nilsson i Käggla,
Petersson i Runtorp, Redelius, Bondeson, Anderson i Himinelsby,
Petersson i Brystorp, Eliasson, Ericsson i Afberga, Tufvesson, Smed¬
berg, Svenson i Bossgården, Andersson i Hasselbol, Nilsson i Vränge-
bol och Piss Olof Larsson.
Herr Folke Andersson: Denna fråga, så väl som många andra,
kan betraktas från två sidor. Från den ena sidan kan det tänkas,
att statsverket icke kommer att erhålla fullt så stora arrenden, i fall
förslaget antages, och det säges, att säkerheten för staten att få ut
sitt icke heller skulle vara så stor, andra olägenheter omnämnda.
Men det låter å andra sidan icke förneka sig, att, om en arrendator
vet, att det tinnes trygghet för honom sjelf och för hans barn att få
sitta qvar vid arrendet, så kan ett större arbete nedläggas på egen¬
domen utan någon risk för honom att aldrig få skörda frukterna
deraf, och får han tillfälle att på det sättet handhafva egendomen,
så finnes större utsigt för, att han skall kunna få sin bergning, hvilket
ju är till förmån för såväl arrendatorn som för staten. Då jag vägt
dessa båda sidor mot hvarandra, så, då jag funnit, att det är bättre
att utsigt finnes för att arrendatorn skall berga sig på sitt arrende,
än att staten deraf skulle hafva utsigt att få en större inkomst för
tillfället, vill jag be om att få instämma i statsutskottets förslag.
Herrar Johansson i Esset och G. Mellin instämde i detta an¬
förande.
Chefen för kongl. finansdepartementet, herr statsrådet friherre
Tamm: Skälet, hvarför Kongl. Magt gjort framställning till Riksdagen
om återinförande af optionsrätten, är tvåfaldigt. Kongl. Maj:t har
nemligen velat så ordna, att arrendatorns intresse för egendomens
förbättring blir hufvudsakligast bestämmande för egendomens förvalt¬
ning, hvarjemte det torde vara gifvet, att en arrendator, som får
förvalta egendomen under en lång följd af år, sköter den bättre, om
han har utsigt att efter första arrendekontraktets slut fä fortfarande
behålla deusamma. Han har då intresse af att bibehålla egendomen
vid samma växtkraft och att ytterligare öka den. Statens och arren¬
datorns intressen sammanfälla sålunda, ty då för staten en sådan
längre brukningstid torde vara fördelaktig, är det äfven betryggande
för arrendatorn att veta, att om han skött egendomen väl och full¬
gjort sina skyldigheter, han icke kommer att från egendomen skiljas.
De anmärkningar, som framstälts mot förslaget om optionsrättens
införande, äro mångahanda; dels meddelades af talaren på hallands-
15 N:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
bänken — i jemförelse med mitt yttrande på förmiddagen, att vid eu Angående
förnyad uppskattning, då det gälde nedsättning i arrendet, värderings- » v}ssa .
männen skulle komma i eu svår ställning — att värderingsmännens afseende å
ställning blir lika svår vid verkställande af en ny uppskattning, i förvalt-
hvilken den förre arrendatorn möjligen är intresserad, tv då kan ningen af
denne begagna sin optionsrätt. Men värderingsmännen veta ju icke kronans
bestämdt, att arrendatorn vill begagna sig af denna rätt, och vill han domäner.
det icke, skall _ arrendet utbjudas på auktion och värderingsmännen (Forts)
hafva sålunda icke vetskap om, hvilken skall öfvertaga arrendet
efter första kontraktets slut. Deri tror jag ligger en högst betydlig
skilnad.
Här har redan sagts, att det förut vore bestämdt, att 20 års
god skötsel af en egendom skulle vara vilkoret för ernåendet af den
rätt, som i 1882 års grunder, lemnades åt arrendatorn att få öfvertaga
egendomen till den vid auktion erbjudna högsta arrendeafgiften.
Men i min tanke behöfs dertill icke tjugu år; det behöfs dertill endast
att arrendatorn kan styrka, att han väl skött egendomen. Han be-
höfver icke alls hafva sjelf innehaft arrendet under hela kontrakts¬
tiden, utan han kan hafva öfvertagit egendomen af en annan arren¬
dator, som innehaft kontraktet. Just för att optionsrätten icke skall
blifva en handelsvara har den tioåriga besittuingstiden föreslagits af
Kongl. Maj:t. Utskottet har nu visserligen nedsatt den till fem år,
men utskottet har dock bibehållit en viss tid, under hvilken arren¬
datorn skall hafva innehaft egendomen och väl skött densamma, för
att få begagna sig af optionsrätt. Denna omständighet synes just
förekomma att göra optionsrätten till en handelsvara, och detta är af
stor vigt, ty det är till väsentlig del derigenom, att personer till
andra öfverlåtit sina arrenden, som dessa högt uppdrifva arrendevilkor
tillkommit äfvensom de svårigheter, hvari arrendatorer på senare
tider råkat, ty genom stora afträdessummor hafva de beröfvats det
förlagskapital, utan hvilket jordbrukaren i vår tid svårligen kan
reda sig.
En talare har anmärkt, att i den mån domänintendenterna få
för stora distrikt blifva de sä upptagna, att de icke kunna vara i
tillfälle att taga fullständig och noggrann kännedom om egendomarne,
hvarför icke heller uppskattningen blefve tillförlitlig. Jag hyser för
min delben nästan motsatt åsigt, ty i samma mån domänintendenterna
oftare få behandla dylika ärenden, i samma män blir deras omdöme
säkrare och mera att lita på, så att de tillsammans med de öfriga
värderingsmännen, som utses af landsting och hushållningssällskap,
kunna fullständigt bedöma förhållandena. Jag tror icke heller det
kan visas, att, der domänintendenterna haft mycken sysselsättning,
deras uppskattning varit underlägsen deras, som kanske egnat längre
tid deråt, men genom distriktets litenhet blifvit inskränkta till mindre
erfarenhet.
Det vill förefalla mig, som om de af statsutskottet gjorda an¬
märkningar mot Kong]. Maj:ts förslag icke vore särdeles stora för¬
bättringar, snarare motsatsen. De hafva försvagat skyldigheten för
arrendatorerne och således äfven den säkerhet, som skulle ligga i de
af Kongl, Maj:t föreslagna vilkoren, särskilt med afseende på tiden,
Ji:o 19. 16 Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående och så har en betydlig utsträckning skett beträffande hvilka skulle
åt Hrder i ^ begagna optionsrätten. Deri synes mig ligga någon fara.
afseende ä Man bär anmärkt, att konkursbon, arrendator löftesmän samt
förvalt- äfven den person, till hvilken ett konkursbo kunde hafva försålt
ningen af arrenderätten, skulle ega optionsrätt. Denna rätt skulle således fa
domäner en stor uträckning med afseende å de personer, som egde begagna
,F V densamma. Men jag måste tillägga, att denna fara försvagas be-
^ or s,) tydligt derigenom, att konkursbon och löftesmän redan nu äro be¬
rättigade att behålla egendomarne under den återstående arrendetiden,
samt att genom optionsrättens införande deras intresse att väl sköta
egendomarne icke skulle förminskas utan förökas. Derföre, och då
af ett bifall till utskottets betänkande icke synes vara att förvänta
några stora svårigheter, så vågar jag i sakens nuvarande skede icke
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad, utan tror
det vara bäst, om Kammaren bifaller utskottets hemställan.
Herr Lasse Jönsson: Det har icke varit min mening att fram¬
ställa någon anmärkning emot statens domänintendenter, utan jag
afsåg med min anmärkning emot uppskattningsmännen endast de
personer, som voro utsedda af hushållningssällskapen och lands¬
tingen. Och jag tror erfarenheten ofta gifvit vid handen, att dessa
personer icke sällan nödgas värdera egendomar, om hvilka de icke
hafva ringaste kännedom. Det händer t. ex., att en person från
slättbygden har i uppdrag att värdera en skogsegendom och tvärtom.
Dessa uppskattningar äro i sjelfva verket ganska magtpåliggande
uppdrag och för min personliga del vill jag, om dessa bestämmelser
komma till stånd, ingalunda vidare åtaga mig ett sådant uppdrag.
Ty att på helt kort tid värdera en egendom, som man icke känner,
är synnerligen vanskligt. Det kan i sådant fäll inträffa, att man
exempelvis värderar egendomar så lågt, att staten kanske förlorar
och att den enligt optionsrätten varande innehafvaren några dagar
efter kan betinga sig ett större afträde. Detta må nu hafva skett
emot min afsigt, men jag har likväl varit med derom. Men fruktan
för dylika misstag kommer att föranleda mig att cj vara med om
dylika uppskattningar, derest detta förslag går igenom. Jag yrkar
fortfarande utslag å utskottets hemställan.
Ilerr A. P. Danielson: Jag har förut sagt, att jag anser denna
optionsrätt blifva en handelsvara, och jag står dervid. Detta visar
sjelfva utskottets betänkande, då der talas om, att konkursbon kunna
försälja arrenderätten, och att den, som köper arrenderätten, dermed
också får optionsrätt. År icke detta ett högst betecknande sätt att
göra optionsrätten till en handelsvara? Jag skulle hafva önskat, att
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet åtminstone hade
hållit på Kong]. Maj:ts proposition. Denna är något mera rimlig
än utskottets förslag. Ty komma de af utskottet föreslagna bestäm¬
melserna att tillämpas, så tror jag, att vi för framtiden icke hafva
mycken inkomst att vänta af statens domäner. Och jag slutar med
att upprepa, att, om optionsrätt nödvändigt åter skall införas, så
Måndagen den 20 Juni, e. in, 17
bör det icke ske utan strängare bestämmelser derför än de, som här
äro ifrågasatta.
Herr Persson i Mörarp: Jag ber att med anledning af de an¬
märkningar, som här framstälts med afseende å utskottets förslag,
att inskränka tiden för arrendets innehafvande såsom vilkor för åt¬
njutande af optionsrätt, få nämna, att detta skett hufvudsakligen till
följd af de upplysningar, som meddelades statsutskottets inkomst-
afdelning derom, att det i många fall vore rent af orimligt att be¬
stämma så lång tid som 10 år, om man ville åter införa ojotions-
rätten. I ett specielt fall upplystes det, att på en kronoegendom
under nuvarande arrendeperiod nedlagts öfver 100,000 kronor i och
för förbättringar. Detta arrende hade blifvit med domänstyrelsens
medgifvande på annor person, efter ett timadt dödsfall, öfverlåtet,
men den tid, som återstod af arrendet, tillsammans med den tid nu¬
varande innehafvaren nyttjat egendomen, uppginge icke till 10 år,
och denne arrendator skulle nu icke få komma i åtnjutande af op¬
tionsrätten. Kan det vara någon rimlighet uti att, då sådana för¬
hållanden kunna inträffa, föreskrifva en så lång tid för options¬
rättens tillgodonjutande som tio år. Efter mitt sätt att se, torde för
denna rätts tillgodonjutande icke erfordras något annat än bevis
derom, att egendomen vore väl skött. Ty staten kan icke hafva något
specielt intresse af hvem som nyttjar egendomen, hvaremot statens
intresse är, att egendomen väl skötes. Af herr statsrådet och chefens
för finansdepartementet uttalande i frågan framgår, att han är be¬
redd att meddela domänförvaltningen skärpta bestämmelser med
hänsyn till det uttalande lokalförvaltningen har sig ålagdt angående
kronoegendomarnes skötsel. Jag tror derför, att man kan med full
trygghet bestämma tiden för optionsrättens tillgodonjutande kortare
än hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Då utskottet föreslagit fem år, har
detta i någon mån skett med hänsyn till att det finnes många egen¬
domar i vårt land, med afseende å Indika optionsrätt ännu är bibe¬
hållen just under förutsättning, att egendomen innehafts i fem år
och innehafvaren företer vederbörande uppskattningsmäns bevis, att
han väl skött egendomen. Detta är exempelvis förhållandet med
de ecklesiastika boställena i vårt land.
Herr Danielson har tre särskilda gånger påpekat orimligheten
af, att konkursförvaltningar och de, som af konkursförvaltningar in¬
köpt arrenderätten, skulle få tillgodonjuta optionsrätt. I detta hän¬
seende ber jag endast att få hänvisa till hvad herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet nyss yttrade. Denna rätt få de nem¬
ligen icke begagna sig af under annat förhållande, än att egen¬
domen är väl skött, och, på sätt jag förut nämnt, tror jag, att statens
väsentligaste intresse ligger i detta förhållande.
Jag anhåller fortfarande om bifall till utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal¬
mannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, proposition dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på utslag å såväl denna
Andra Kammarens Prat. 1897. B. N:o 19. 2
N:o It).
Angående
vissa
åtgärder i
afseende å
förvalt¬
ningen af
kronans
domäner.
(Forts.)
N:o 19.
18
Måndagen den 20 Juni, e. ni.
hemställan som Kongl. Maj:ts i denna del gjorda framställning; och
fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
den förra meningen. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstniugspropo-
sition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten B) af
utlåtandet n:o 33, löstal¬
ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren afslagit såväl utskottets nämnda
hemställan som Kongl. Maj:ts i denna del gjorda framställning.
Omröstningen visade 109 ja och 84 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Mom. C) och D)
Biföllos.
Angående
anslag till
fortsättning
af arbetena
å norra
stambanan.
§ 3.
Föredrogs statsutskottets utlåtande u:o 34, angående beviljande
af anslag till fortsättning af arbetena å stambanan norr om Sollefteå.
I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof hade
Kongl. Maj:t (under 6:te hufvudtiteln, punkt 46) föreslagit Riksdagen
att till utgående under år 18S8 anvisa 3,000,000 kronor till fortsätt¬
ning af arbetena å stambanan norr om Sollefteå; hvarjemte Kongl.
Maj:t föreslagit, att omförmälda anslagsbelopp, som borde bestridas
af upplånta medel, måtte anvisas att utgå från riksgäldskontor.
Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen, till fortsätt¬
ning af arbetena å stambanan norr om Sollefteå, för år 1888 anvi¬
sade ett anslag af 2,000,000 kronor.
I en vid utlåtandet fogad reservation hade deremot herrar grefve
G. Sparre, friherre F. von Essen, grefve E. C. A. Piper,. grefve
W. G. Hamilton, R. N. G. Montgomery-Cederhielm, P. O. Hörnfeldt
och P. G. Näslund förklarat sig anse,. att Riksdagen borde för
ifrågavarande ändamål för år 1888 anvisa ett belopp af 2,500,000
kronor.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
19
X:o 19.
I fråga härom anförde: Ah = ,
Hen Sti om: Herr talman, mine herrar! Då det för tillgodo- anslag till
görande åt Otre Norrlands rika, naturliga tillgångar, som nu till fortsättning
följd af bristande kommunikationer ej kunna tillgodogöras, är af högsta af\arietena
vigt, att norra stambanans färdigbyggande påskyndas och ej till eu stimbanan
aflägsen framtid uppskjutes, samt då dessutom den nuvarande tid- (Forts) '
punkten med sitt billiga kapital, sina billiga såväl material- som
arbetskostnader är särdeles egnad för utförande af större allmänna
arbetsföretag, hvarigenom arbetsförtjenst tillika kan beredas åt ett
större antal arbetssökande, får jag yrka, att 1888 års anslag för
norna stambanans fortsättning till N ännas måtte bestämmas till det
af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, tre millioner kronor.
Utom de billighetsskäl, som tala för att, sedan det öfriga landet
nu fatt sitt behof af jernväg^- tillgodosedt, våra nordliga, i detta af-
seende sa vanlottade bygder måtte komma i snart åtnjutande af
samma fördel, tinnes ett annat — ett politiskt.
Sedan den finska kustbanan nu blifvit framdragen och för trafik
öppnad ända till det blott 15 mil från riksgränsen belägna Uleåborg
samt det dyrbaraste arbetet för banans fortsättning till Tonica nem¬
ligen brobyggnaden öfver Ule eif; dessutom blifvit fullbordadt, kan,
enär ingå svåra terrängförhållanden lägga hinder i vägen, inom ett
par år lorneå och följaktligen äfven dotterstaden Haparanda stå i
jernvägsförbindelse med hela Finland och — Petersburg.
Hvilka följder denna förbindelse med vår östra granne kunna
komma att få för det nordliga Sverige, i synnerhet Norrbotten, om ej
a. yäl' sida norra stambanans byggande raskt fortskyndas, vill jag
ej inlåta mig om, men så mycket är visst, att icke blir det till fromma
för svensk bildning och nationalitet inom vår nordligaste provins
der den finsk-talande befolkningen, hvars språk mer och mer utbre-
der sig öfver svensk-talande trakter, der finskan förut varit så godt
som okänd, kan komma att känna sig mägtigare dragen till stam-
förvandterna på andra sidan gränsen. Då Norrbottens befolkning
redan nu börjat finna det fördelaktigare att vid sina resor söderut
taga vägen genom Finland än genom det egna fäderneslandet, der
närmaste jernvägsstationen först uppnås 70 mil söder om Haparanda
inses huru mycket flitigare denna väg kommer att befaras, då finska
.jern vagen inom kort uppnått Haparanda. Att vägen genom Finland
är både snabbare, prisbilligare och beqvämare än den på svenska
sidan, kunna de fleste af Norrbottens representanter i denna kam¬
mare _ intyga, enär vi för tids vinnande varit nödsakade att vid re¬
san till innevarande riksdag välja denna väg.
Såsom exempel på huru fort., jernvägsbyggandet i Finland på¬
skyndas, må anföras, att bandelen Ostermyra—Uleåborg, 31 mil som
i höstas blef färdig, byggdes på tre år, samt att för Savolax-banans
byggande för innevarande år anslagits 6,800,000 mark. Hos oss
skulle det, om, såsom statsutskottet föreslagit, endast 2,000,000 kro¬
nor per år anslås för norra stambanans fortsättning, dröja 23 år in¬
nan banan uppnår Haparanda.
Mine herrar! Jag hemställer om bifall till Kongl. Makts urono-
sition. y 1
N:o 19.
20
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Vidare anfördes icke. Efter af herr talmannen gifna proposi¬
tioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på anslag
derå och bifall till Kong!. Maj:ts proposition blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.
§ 4.
Angående Härefter företogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
vissa delar n:0 5, angående vissa delar af tullbevillningen.
af tullbom- b
ninaen
Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade ett inom Första
Kammaren och tio inom Andra Kammaren väckta förslag till än¬
dringar i gällande tulltaxa och dermed sammanhängande ämnen, af
hvilka tre till Andra Kammaren ingifna motioner afsågo dels eu
mera genomgripande förändring i nuvarande tull-lagstiftning, dels
ock nedsättningar efter angifna grunder uti ett större antal tullsat¬
ser, under det att de öfriga allenast åsyftade ändringar och rättelser
uti speciella tullbestämmelser, hade derföre ansett sig böra först till
behandling företaga nämnda tre motioner, nemligen herr J. Anders¬
sons i Lysvik motion, n:o 82, herr E. Åkerlunds motion, n:o 29, och
herr J. Ohlssons i Stockholm motion, n:o 122.
Uti sin till Andra Kammaren ingifna motion, n:o 82, hade herr
J. Andersson i Lysvik hemstält, »att Riksdagen ville besluta, att i
afgående skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa
utredning och derefter för en blifvande Riksdag framlägga förslag
till ombildning af nu varande tullsystem i så måtto, att, i den mån
sådant är utförbart och gällande traktatbestämmelser det medgifva,
tullpligtig vara tullbelägges i förhållande till varans värde.»
Herr E. Åkerlund åter hade i sin motion, n:o 29, under hufvud-
sakligt åberopande af den obillighet, som läge deruti, att »städernas
invånare så väl som industriens kikare, vare sig arbetstagare eller
arbetsgivare, ega den förmånen att få förskaffa sig större delen af
hvad de behöfva köpa, eller sådana varor, som jordbrukaren måste
producera, från det håll, der de billigast kunna fås, men landtmän-
nen i högst få fall fått sig någon sådan rätt tillerkänd i fråga om
de varor, som de behöfva förskaffa sig från handel och industri»,
föreslagit, att Riksdagen, till gagn för landets mindre bemedlade
klasser, ville besluta, att alla tullumgälder måtte från och med den
1 nästkommande augusti afskaffas å ett större antal i motionen upp¬
räknade artiklar.
Slutligen hade Herr Joll. Ohlsson i Stockholm i motion n:o 122
föreslagit, att Riksdagen ville besluta:
l:o) att vissa i motionen uppräknade artiklar skola vid införsel
vara tullfria; och att i den mån sådant ansåges skäligen kunna ske
utan men för respektive tillverkade, tullen proportionerligt nedsattes
å sådana tillverkningar, hvilka i följd af de i motionen förtecknade
Måndagen den 20 Juni, e. m. 21
■*
artiklars tullfrihet kunde åstadkommas billigare än nu vore fallet
såsom färdigrifna färger, färgade garn och tyger m. m.;
2:o) att införseltullen å nedannämnde artiklar skall utgå som
följer:
för Dragremmar af tyg eller läder: lika med tullen å det ma¬
terial, hvaraf de hufvudsakligen bestå, ökad med 20 procent;
för Biljetter, Adress- cell Visitkort: lika med tullen ådetpapper,
hvarå de äro tryckta;
för Ledningstrådar för elektricitet af 0,5 millimeters tjocklek
och deiunder, af koppar eller annan metall: med silke öfverspänna
20 piocent åt tullen a färgadt silke; med bomull eller annat mate¬
rial, utom silke, öfverspunna pr kilogram 10 procent af tullen å
isolenngsämnet;
Macaroni, Vermiceller och Macaroniqryn hänföras till bakverk
(tullpligtigt bröd);
Sprutor, hufvudsakligen af tenn, förtullas såsom tenn, arbetadt;
samt
3:o) att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Makt
täcktes, innan Riksdagens beslut om tullfrihet å de i punkten l:o)
uppiäknade artiklar tillämpas, söka hos vederbörande traktatsmagter
utverka de förmåner, hvartill dessa ändringar i Sveriges införsel-
tariff kunna _ gifva skälig anledning, och att i alla händelser tull¬
frihet å spritfernissa icke må medgifvas förr, än restitution å till
sådan fernissa använd sprit blifvit i lag medgifven.
Under punkten 1 af föreliggande betänkande hemstälde nu ut¬
skottet, att herr Anderssons i Lysvik ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
I en vid betänkandet fogad reservation hade emellertid herrar
Ahlström, J. Johansson i Noraskog, S. M. Olsson, A. Andersson i
Intagan Fredholm i Stockholm, N. Boström, A. M. Gudmundson,
Huss och Meyer hemstält:
att Riksdagen behagade i skrifvelse till Konungen anhålla, det
Kong!. Maj:t täcktes låta föranstalta en saklig utredning af de fakta,
hvilka böra ligga till grund för en behöflig revision af tull-lagstift¬
ningen till vinnandet af största möjliga följdrigtighet och likformig¬
het i dess olika delar.
Efter föredragning af punkten anförde:
Uerr Jonsson i Hot: Jag vill icke neka till, att motionären
i åtskilliga fall kan hafva rätt i sin åsigt derom, att nuvarande tull¬
system bör ombildas i så måtto, att, i den mån sådant är utförbart
och gällande traktatbestämmelser det medgifva, tullpligtig vara tull-
belägges i förhållande till varans värde. Men jag tror också, att
denna sak är förenad med så stora svårigheter, att ett bifall dertill ej
gerna kan lemnas, och detta så mycket mindre, som det i slutet af
N:o 19.
Angående
vissa delar
af tullbevill-
ningen.
(Forts.)
N:o 10.
22
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående
vissa delar
af tullbevill
ningen.
(Forts.)
betänkandet finnes en reservation, som, så vidt jag kan förstå, äfven
i detta afseende åsyftar en sakrik utredning.
Jag vill icke nu yrka bifall till denna reservation, utan endast
fästa uppmärksamheten derpå, att, när man behandlar denna l:a
punkten lika som åtskilliga andra, så bör man icke glömma bort,
hvad reservanterna vilja göra med dessa saker. Jag tror, att man
skulle förkorta diskussionen betydligt genom att lemna dessa saker
tillsvidare, tills vi komma till att behandla 14:e punkten, der jag tror,
att reservanternas förslag lämpligast skulle kunna uppställas till
behandling.
Ilerr Larson i Tellus: Jag ber få instämma med herr Olof
Jonsson dels deri, att kammaren icke gerna kan annat än bifalla
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält, och dels äfven
deri, att frågan om det skrifvelseförslag, som åtskilliga reservanter
inom utskottet, herr Malström m. fl., påyrkat, måtte komma att upp¬
tagas och föredragas i sammanhang med 14:e punkten i betänkandet,
samt att dessförinnan de öfriga punkterna måtte föredragas i den
ordning, de af utskottet i betänkandet blifvit framstälda.
Herr vice talmannen Sven Nilsson: Jag föreställer mig, att den
fråga, som de siste talarne upptagit, icke kan komma till afgörande förr¬
än yrkande om skrifvelseförslaget framkommit, och hemställer derför
till dessa herrar att afstå från det sätt, som de tänkt sig beträffande
föredragningen, till dess att någon i kammaren begärt bifall till
nämnda skrifvelseförslag. 1 hufvudsak öfverensstämmer jag dock med
dem derom, att fattande af beslut rörande reservanternas förslag om
skrifvelse om tullarne i allmänhet bör uppskjutas till 14:de punkten
föredrages, ty med ett sådant sätt att gå till väga blir kammaren oför¬
hindrad att fatta beslut i de öfriga punkterna, men tror, som sagdt,
att det skulle vara rådligast, att till dess något yrkande i kammaren
göres om reservanternas förslag om skrifvelsen, då uppskjuta denna
frågas afgörande till 14:de punkten föredrages.
Herr Larson i Tullus: Jag bär mig bekant, att det kommer
att framställas yrkande på bifall till reservationen, och det är derför
jag tänkt, att det kunde vara lika godt först som sist att besluta i
hvilken ordning föredragningen skulle ega rum. Jag har i alla fall
icke något emot att afstå från mitt förra yrkande och hemställer blott,
att så snart något yrkande på bifall till det förslag, som framstälts
uti ifrågavarande reservation, blifvit väckt, kammaren då måtte besluta,
att föredragningen af denna reservation ställes i sammanhang med
14:de punkten af betänkandet.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen i
sådant afseende gifven proposition blef utskottets hemställan af kam¬
maren bifallen.
Punkten 2, deri utskottet hemstält, att herr Åkerlunds ofvan
omförmälda motion måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
Bifölls.
Måndagen den 20 Juni, e. m,
23 X:o 19.
I punkten 3, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att herr Angående
Ohlssons från Stockholm förevarande motion icke måtte till någon
CtJ IUU06VIU-
ningen.
Riksdagens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde motionären
(Forts.)
Herr Ohlsson från Stockholm: Af den motivering för afstyr¬
kande af min motion, som utskottet begagnat och hvarom det synes
varit alldeles enigt, framgår fullt tydligt, att inom utskottet före-
funnits en önskan att icke blott de frågor, som jag i min motion
bringat på tal, utan äfven andra, som afsåge en mera följdrigtig
tillämpning af tulltaxan, behöfva en fullständig utredning. Att ut¬
skottet emellertid icke varit lika enigt om att föreslå en sådan ut¬
redning, ehuru utskottet ansett tiden för kort att sjelft göra den¬
samma, det tillåter jag mig icke nu att söka efter skälen till. Det
synes dock, att utskottets ledamöter från denna kammare varit ense
om, att eu opartisk sakutredning af tullfrågan vore nödvändig samt
för den skull i särskild reservation föreslagit en skrifvelse till Kongl.
Maj:t.
Under sådant förhållande, och på de skäl reservanterna anfört,
tager jag mig friheten föreslå, att kammaren ville, med bifall i öfrig!
till utskottets förslag i denna punkt, besluta en sådan skrifvelse, som
reservationen innefattar.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls; hvarjemte
kammaren beslöt, att den vidare behandlingen af det under öfver-
läggningen om denna punkt framstälda yrkande om bifall till det i
herrar Ablströms m. flis reservation framlagda skrifvelseförslag skulle
uppskjutas och företagas i sammanhang med 14:e punkten i be¬
tänkandet.
Punkten 4.
Lades till handlingarne.
Punkten 5.
Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 11, hade herr Angående
Garlheim-Gyllensköld föreslagit en tull å fläsk af 5 öre för kilogram, tull å fläsk,
Härförutom hade herr A. G. Björkman uti sin till Andra Kammaren
ingifna motion, n:o 51, hemstält, att tullen för samma artikel måtte
bestämmas till 15 öre för kilogram.
1 fråga härom anförde utskottet, bland annat:
»Det är för utskottet uppenbart, att en lämpligt afvägd tull å
fläsk måste ingå såsom en mycket vigtig del af det tullsystem, som
åsyftar att genom tull å våra hufvudnäringars förnämsta alster be¬
reda någon lindring uti dessa näringars tryckta ställning. Men då
för närvarande något förslag till en mera genomgripande förändring
N:o 19.
24
Måndagen den 20 Juni, e. m,
Angående af vår tullagstiftning uti den antydda rigtningen icke föreligger,
tull a fläsk. Qgjj utgkottet för sin del icke kan anse den närvarande tidpunkten
(Forts.) lämplig för att med stöd af det utskottet medgifna initiativ sjelft.
framlägga ett genomfördt förslag till ombildning af tulltaxan, har
utskottet icke heller velat förorda ett förslag till en partiel förändring
i afseende å allenast ett fåtal mer eller mindre vigtiga artiklar. En
tull allenast å fläsk, möjligen i förening med tullar å kött och smör
samt andra förädlade alster af jordbruksnäringen, lärer icke utan
stöd af tullar å näringens hufvudsakligaste alster kunna medföra
åsyftadt gagn, helst ett sådant medgifvande åt ett system, som åt¬
minstone i dessa delar är helt och hållet främmande för vår nu¬
varande tulltaxa, måste anses till sitt framtida bestånd så ovisst, att
näringsidkarne icke skulle våga med stöd deraf gifva åt sin tillverk¬
ning den erforderliga ökade omfattningen.»
Under åberopande af det sålunda anförda hemstälde utskottet,
att motionärernas ifrågavarande framställningar icke måtte vinna
Riksdagens bifall.
Herr Björkman hade deremot i afgifven reservation yrkat åsättande
af en tullsats af 10 öre pr kg. för artikeln fläsk.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Björkman: Såsom herrarne finna, har jag reserverat mig
mot det slut, hvartill utskottet här kommit, och med min motion har
jag icke åsyftat annat än att i min ringa mån få en likställighet
mellan jordbrukarne och andra näringsidkare inom vårt land. Som
herrarne veta, hafva alla andra näringsidkare i mer eller mindre
mån skydd för sina alster, men jordbrukaren har intet sådant'. Lika
klart torde vara, att jordbrukarne sysselsätta många många gånger
flera arbetare än alla öfriga näringar tillsammans. Utskottet bär
visserligen sagt, att denna tid icke är lämplig för åsättande af
några slags tullar. Inom utskottet framstälde jag med anledning
deraf den förfrågan till ledamöterna, hvad som kunde hafva händt
sedan i vintras, då många der voro af den åsigt, att äfven jord¬
bruket behöfde något ringa skydd. Så mycket jag vet, hafva inga
så stora förändringar sedan i vintras skett i de svårigheter jord¬
bruket har att kämpa med, att det icke väl kunde behöfvas att
bringa jordbrukarne cn ringa hjelp. Jag har i min motion före¬
slagit en införseltull af 15 öre per kilogram för fläsk; men vid
frågans behandling inom utskottet har jag nöjt mig med att begära
10 öre per kilogram, emedan jag tänkte, att man möjligen derigenom
skulle hafva större utsigt till framgång för förslaget.
Många om och men, många skäl för och emot den ifråga¬
varande tullen kunna ju framställas, och det vigtigaste skäl man
anfört emot mitt förslag är, att den, som icke vill hafva tull på
spanmål, på råg, korn och hvete, han bör ej heller sätta i fråga
någon tull på förädlade jordbruksalster. Jag har emellertid alltid
stått på den ståndpunkt, der jag nu står, och har icke ändrat me-
Måndagen den 20 Juni, e. ra.
25
N:o 19.
ning sedan i vintras. Jag underslef då en liknande motion, som Angående
den jag nn framlagt; ock jag tror nu, liksom jag trodde då, att a fläsk.
gärder i den läggning, jag föreslagit, skulle vara det enda, som (Forts-)
kunde hjelpa den jordbrukande befolkningen. Äfven den allra rin¬
gaste jordbrukare, ja, till och med en torpare, skulle hafva gagn af
en sådan tull, som den jag föreslagit. Och det är ju likaledes klart,
att den större jordbrukaren derigenom skulle få en proportionsvis
större lättnad.
Det talas mycket om, att det är särskild! vissa orter och i
synnerhet vi ifrån Småland, som skulle hafva nytta af tull på fläsk.
Jag kan icke förstå, hvarför så skulle vara förhållandet, utan tror,
att hvar och en, som har ladugårdsskötsel, ovilkorligen måste hafva
nytta af att få litet mera hetaldt för sin vara. Hvad angår dem,
som skola förbruka här ifrågavarande vara, så vet jag visserligen
också, att man säger, att vi icke skola fördyra födan för den fattige
arbetaren. Jag tror dock, att jag i detta afseende har gjort något,
då jag städse arbetat för att spara hans vigtigaste födoämne, nem¬
ligen mjölet och brödet. Och om det också skulle visa sig, att de
alster, på hvilka jag föreslagit en lindrig tullsats, blefve något litet
fördyrade, så tror jag dock icke, att detta skall komma att kännas
så synnerligen svårt för arbetaren. Att åsätta tull på sådana alster,
som vi icke kunna producera inom landet, det har jag alltid varit
emot. Men jag är fullkomligt öfvertygad om, att den tullsats, som
här är föreslagen, gäller en vara, som vi mycket väl kunna produ¬
cera i tillräcklig mängd inom landet.
Det är ledsamt att vi fått denna fråga före så sent på qvällen,
ty då äro alla i kammaren trötta, och man försöker få ett snart
slut på frågan. Men jag ber likväl, att herrarne icke för hastigt
afgöra saken. Frågan är vigtig, och vi må betänka, att vi icke
kunna undkomma denna sak utan att förr eller senare göra något
åt den samma. Jag tror icke, att sedan i vintras något inträffat,
som kunnat i väsentlig mån ändra ställningen i landet, och jag tror,
att frågan är lika vigtig nu som när vi sist voro samlade här.
Vi hade i förmiddags en fråga före i samma syfte som denna
och vi försökte då, så vidt möjligt, ställa till rätta för en del af
landets jordbrukare, nemligen kronoarrendatorerna. Jag yttrade mig
då i korthet för bifall till förslaget, ehuru det icke var mig fullt
klart, om detta förslag var det bästa möjliga för dem. Men jag har
alltid tänkt så, att det är bättre att lemna något understöd än intet
alls. Jag vet visserligen, att icke alla inom kammaren dela denna
uppfattning, utan vilja hafva »allt eller intet», åtminstone när det
gäller tullfrågan. Men jag tycker, att vi så ofta hafva försökt på
denna väg, utan att lyckas, att det nu kunde vara på tiden att slå
in på en annan väg. Vi hafva försökt att lösa skattefrågan i sin
helhet, men vi hafva blott stått der på stället marsch. Och så hafva
vi slutligen fått beqväma oss till att taga en de! i sänder. På samma
sätt tror jag, att vi måste göra med tullfrågan. Om vi toge en del
i sänder, så tror jag, att det skulle vara till nytta för alla, och vi
skulle då så småningom kunna lösa henne.
Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till min motion om
N:o 19.
26
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående tull på fläsk med den ändring, att tullens belopp nedsättes från 15
tull a fläsk. jjre till 10 öre per kilogram.
(Forts.)
Herr friherre Ericson: Herr talman! mine herrar! Vi hafva så¬
ledes under denna riksdag ändå fått en diskussion om lifsmedels-
tullar, hvilket man icke trodde skulle komma i fråga. Det är nem¬
ligen icke blott det, att en motionär föreslagit sådana tullar, utan
det är hela utskottets sätt att taga denna fråga, som gör, att hon
måste behandlas något allvarsammare i diskussionen. Utskottet hem¬
ställer visserligen i femte punkten, »att motionärernas ifrågavarande
framställningar icke måtte vinna Riksdagens bifall». Rösten är så¬
ledes Jakobs, men i motiveringen spårar man alltför tydligt Esaus
händer. Kanske herrarne i allmänhet icke fäst sig vid den motive¬
ring, som föreligger, men den är verkligen högst allvarsam. Det är
till och med skäl i att herrarne afslå den, ty den kommer eljest i
framtiden att ligga oss i fatet, då man kanske vid en kommande
riksdag skall vilja säga, att vi i princip gått in på lifsmedelstullar,
Ty jag skall visa herrarne, att allt hvad som förut yrkats i lifs¬
medel s tu 1 1 v äg, det har här kommit åter och yrkas med full klarhet.
Utskottet säger här: »Det är för utskottet uppenbart, att en
lämpligt afvägd tull å fläsk måste ingå såsom en mycket vigtig del
af det tullsystem, som åsyftar att genom tull å våra hufvudnäringars
förnämsta alster bereda någon lindring uti dessa näringars tryckta
ställning. Men då för närvarande något förslag till en mera genom¬
gripande förändring af vår tullagstiftning uti den antydda rigtningen
icke föreligger, och utskottet för sin del icke kan anse den när¬
varande tidpunkten lämplig för att med stöd af det utskottet med-
gifna initiativ sjelft framlägga ett genomfördt förslag till ombildning
af tulltaxan, har utskottet icke heller velat förorda ett förslag till
en partiel förändring i afseende å allenast ett fåtal mer eller mindre
vigtiga artiklar».
Dessa äro således skälen, hvarför utskottet icke förordat den
föreliggande motionen. Längre ned tillägger utskottet: »En tull
allenast å fläsk, möjligen i förening med tullar å kött och smör
samt andra förädlade alster af jordbruksnäringen, lärer icke utan
stöd af tullar å näringens hufvudsakligaste alster kunna medföra
åsyftadt gagn». Der äro således spanmålstullarne framme; ty något
annat lärer väl icke kunna åsyftas med jordbruksnäringens hufvud-
sakliga alster.
Således, om herrarne bifalla den föreslagna motiveringen, så få
herrarne framdeles höra, att denna Riksdag ansett nyttigt och rig-
tigt att åsätta icke blott tull på fläsk utan äfven på spanmål. Det
är detta jag velat fästa herrarnes uppmärksamhet på, så att, då vi be¬
sluta i denna till utseendet så oskyldiga femte punkten, en hvar
måtte till fullo se hvad beslutet innebär.
Jag kan väl förstå att jordbrukaren, då vi lefva under denna
protektionistiska lagstiftning, känner sig missnöjd, då han känner,
att han är den ende, som icke har något skydd af tullagstiftningen,
men väl måste betala för allt hvad han köper ett af tullar verkadt
högre pris. Han ser, att allt hvad han har på sig träffas af tulltaxan,
Måndagen den 20 Juni, e. m.
27
N:o 19.
allt från stöflarna till och med hatten. Lorgnettsnodden, börsen, Angående
pennknifven, tandpetaren, allt är fördyradt til! följd af tullen. Blir tulla fläsk.
han gammal och mister håret samt behöfver skaffa sig en peruk, (Forts0
får han betala tull för den. Skall han taga sig ett glas Öl, så finner
han, att det finnes tull på Öl, och så undan för undan. Det är så¬
ledes icke underligt, att han säger, att han är den enda, som icke
har något tillägg i värdet för sina produkter. Han får betala detta
tillägg på allt hvad andra sälja, men får ingenting sjelf. Han vill
blifva likstäld med andra näringsidkare, och det finner jag fullt rätt¬
vist och vill gerna bidraga dertill. Men jag vill icke göra det i form
af nya tullar, hvarigenom vi skulle öka den massa tullar vi hafva,
utan jag vill det på det sättet, att jag vill lindra hans skatter och
borttaga en del af de tullar, som fördyra hans förnödenheter. Båda
vägarne äro för honom lika acceptabla, men den senare har en fördel,
som jag senare skall närmare belysa.
Hvad jordbrukaren särskildt beträffar, så, efter det talas om
både fläsk- och spanmålstull, säger man, att vårt land icke kan ut¬
härda konkurrensen med lyckligare lottade länder. Det skulle nu
vara klimatet, som skulle göra oss mindre lyckligt lottade. Men nu
är förhållandet, att klimatet verkar derhän, att priset på jorden blir
lägre än hvad det är i länder med ett bättre klimat. Således ut-
jemnas härigenom förhållandena i någon mån. Men vidare är det
nödvändigt, att man icke sår andra säden än sådana, som lämpa sig
för klimatet. Ty herrarne veta, att på en jord, som kan vara ut¬
märkt bra för att odla råg, der äflas man att producera hvete. På
en åker, som är lämplig för korn, der sår man icke korn, utan der
vill man nödvändigt, att det skall växa råg. Detta är något mycket
vanligt, och jag har till och med sett hushållningssällskap uppmuntra
sådant, hvilket naturligtvis är i hög grad olämpligt. Det är ju van¬
ligen klart, att man bör odla det sädesslag, som lämpar sig för för¬
hållandena och icke något annat.
Men det finnes äfven andra omständigheter vid skötandet af
jordbrukets ekonomi här i landet, sen både ldimat och öfriga ogyn-
samma förhållanden frånräknats, som gör, att jordbruket icke går
så framåt, som det borde. Jag skall i det afseende! be att få fram¬
draga ett par fakta.
Som herrarne veta, är det vanligt i alla andra länder, att de
större egendomarne arrenderas ut, och att de större jordegarne under
sitt öfverinseende hafva sina egendomar delade i farmer. Men så
går det icke till i Sverige, åtminstone icke i mellersta Sverige, der
större egendomar finnas — i södra Sverige har man likväl börjat
att på detta sätt efter danskt eller tyskt mönster förvalta de större
godsen — utan här för egendomsegaren samman en massa jord,
flere tusen tunnland eller så, till en större egendom, som han sjelf
sköter, och på hvilken han har en inspektor och en rättare. Sjelf
deltager han icke i det egentliga bestyret vid egendomens skötande.
Han är i Stockholm under vintern — kanske ofta i första eller
andra kammaren — och på sommaren tillbringar han sin tid med
att vistas på lustresor; och under tiden skötes, som sagdt, egendomen
af inspektören. Nu veta herrarne, att bland annat mycket klokt
N:o It».
28
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående, och förståndigt, som vi tå lära af bondpraktikan, finnes äfven den
tull å fläsk. ylu(;Satsen, att »det är husbondens öga, som gör hästen fet», och
(Forts.) detta är också förhållandet. Husbondens öga skall vara med, och
han skall icke hafva mera för sig1, än att han känner hvarje djur,
som han har på sin egendom och i sitt arbete. Men det är mycket
vanligt på landet, att när en ung man ärfver en 30, 40, 50 tusen
kronor, så skall han bli landtbrukare. Han går igenom en landtbruks-
skola, och hvad gör han då? Med ett sådant kapital borde han
arrendera en egendom. Men det gör lian icke. I stället köper han
en egendom för 100,000 å 150,000 kronor eller mer; hans lilla ka¬
pital går åt till köpeskillingen, inventarierna skaffar han sig för lånta
pengar, och så går det ett par år skralt; kanske håller det ihop,
medan han lefver, men vid hans död finnes ingenting qvar i boet.
Så går det ofta, derför att man hellre vill vara egare till en egendom,
som man icke i sjelfva verket eger, än eu burgen arrendator. Den,
som alls intet eger, han arrenderar; vid första missväxtår är han
under isen, gör konkurs eller får anlita vänners hjelp. Vi se således,
att det i de flesta fall saknas antingen skicklighet eller förlagskapital
eller oftast båda delande. Detta fel är ett sådant grundfel, att det
ensamt är anledning nog till, att jordbruket i vårt land icke är som
sig bör, och man behöfver icke vid angifvande af orsakerna till den
tryckta ställningen taga sin tillflykt till vare sig till klimatiska för¬
hållanden eller tullagstiftningen. Jag sade, att jag vill hjelpa jord¬
bruket genom att taga bort eller minska tullen på så många af våra
nu skyddade artiklar som möjligt samt genom att lätta de bördor,
som hvila på jorden. Men säger man, genom förstnämnde åtgärd
skall man ruinera de svenska näringarne. Jag vet sannerligen icke,
hvarför industrien hos oss icke skulle kunna bära sig lika bra som
i andra länder, ty inga särskilda förhållanden lägga derför hinder i
vägen. England har visserligen sina stenkolsgrufvor och står således
i detta framför oss, men vi hafva vår vattenkraft. Det af mig före¬
slagna förfaringssättet har äfven en annan fördel, och den beror derpå,
att det fins ingenting, som väcker så ondt blod, som tullar å lifsmedel
och andra vigtiga förnödenheter. Detta är ingen nyhet, men det skadar
ej att ständigt hafva denna sats för ögonen. Det är gifvet, att de
orepresenterade, de, som icke fa deltaga i landets råd, skola finna
sig ledsamt berörda, när de se, att de artiklar, som de dagligen och
stundligen behöfva, och som för dem äro en hufvudsak, fördyras; och
då man tröstar dem med, att arbetslönen stiger i samma mån som arbets-
gifvarens vinst, kan man fråga, huruvida sådant verkligen kan vara
allvarsamt menadt. Jag hemställer till herrarue, huruvida icke arbets-
gifvaren alltid betalar blott precist så mycket som han är tvungen
till, och detta oberoende af konjunkturen. Så har det alltid gått
till, så kommer det alltid att gå till, och att säga, att arbetaren får
högre lön genom jordbrukstullar, är helt enkelt att på ett ovärdigt
sätt narra honom. Med hvad jag nu anfört tror jag mig hafva visat
herrarne, att det förderfliga frihandelssystemet, som, enligt hvad man
i tal och skrift ständigt upprepar, skulle vara hus oss rådande i
sjelfva verket icke är så farligt, ty vi hafva tullar på nästan allting
med undantag af lifsmedel. Jag har fäst uppmärksamheten på hvad
29
N:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
utskottet härvidlag yttrat, och att det vore vådligt låta det stå qvar Angående
ovederlagdt, ty jag tror icke, att den majoritet i landet, som tillsatt^ å fläsk
majoriteten i denna kammare, skulle vara belåten med att höra, det (FortsO
kammaren fattat ett beslut, hvarigenom tullar på lifsförnödenheter
förklaras nödiga och nyttiga, ehuru icke för närvarande lämpliga.
På nu anförda skäl yrkar jag bifall till bevillningsutskottets förslag,
sådant det lyder i klämmen, men med ogillande af motiveringen.
Med friherre Ericson förenade sig herrar Buthberq och Ericsson
i Stockholm.
Herr Elowson yttrade: I den nu föredragna punkten har bevill
ningsutskottet afstyrkt tvenne särskilda motioner om åsättande af
tull å fläsk. Den ena af motionärerne, från Första Kammaren, har
föreslagit eu tull af 5 öre per kilogram och den andre, från denne
kammare, har begärt en tredubbelt så stor tullsats eller 15 öre pr
kilogram — ett förslag, som han i en betänkandet vidfogad reser¬
vation dock modifierat till 10 öre pr kilogram.
Att en tullsats till så olika belopp som 5, 10 och 15 öre blifvit
ifrågasatt, häntyder onekligen på en viss osäkerhet. Utan en nog¬
grann och, så vidt möjligt är, fullständig utredning affalla sakför¬
hållanden, som inverka på de särskilda tullsatsernas belopp, lärer
en dylik osäkerhet näppeligen kunna undvikas. Ty, mina herrar,
en tulltaxa bör naturligtvis vara ett sammanhängande helt, hvilket
innebär för det första, att uti tulltaxan verkligen finnes en genom¬
gående grundsats och för det andra, att de särskilda taxebestäm-
melserna äro på ett tillfredsställande sätt afpassade enligt denna
grundsats. Derföre och då jag icke finner vår nu varande tulltaxa
så mönstergill och förträfflig, att den icke kan behöfva undergå för¬
ändringar, måste jag betrakta en på saklig utredning grundad revision
af vår tull-lagstiftning såsom ett önskningsmål.
Hvad nu särskilt beträffar artikeln fläsk, hyser jag vissa be¬
tänkligheter mot tull derå. En dylik tull skulle direkt drabba eu
vara, hvilken så godt som uteslutande förbrukas af arbetsklassen;
det till oss införda amerikanska fläsket finnes gemenligen icke på
den rikes bord, och den vinst, som skulle tillföras statskassan genom
fläsktull, blefve derför hufvudsakligen på arbetaren lagd-beskattning.
En dylik åtgärd vore visserligen en förändring i tulltaxan, men enligt
min uppfattning icke någon förbättring. Enär fläsktullen obestridligt
i första hand komrne att drabba arbetarne, blefve tydligtvis följden
den, att lefnadskostnaderna för dessa och deras familjer fördyrades,
hvaraf åter lika uppenbart skulle följa, att produktionsvilkoren för
all industri försvårades. Särskildt gäller detta den industri, som
arbetar för export. Rimligtvis kan man icke antaga, att denna in¬
dustri i följd af fläsktullen skulle kunna betinga sig högre pris för
sina tillverkningar vid deras försäljning på verldsmarknaden; och
således komme^ tullen i fråga att tillskynda exportindustrien bestämd
skada, utan något som helst motsvarande gagn. Nämnda industri
är dock af synnerlig vigt för landet, emedan det är den, som skall
N:o 19.
30
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående lemna tillgång till betalning af ej mindre värdet af importen än
tull å fläsk, äfven af annuiteterna på våra utländska lan.
(Forts.) [ den reservation, som är afgifven hufvudsakligen med afseende
å den nu föredragna punkten, påpekar reservanten nödvändigheten
af, att statsmagterna komma den under ekonomiska bördor svigtande
jordbrukaren i någon mån till hjelp. Men nu vänder sig ju hela
tulldebatten kring det spörsmål, huruvida någon särskild närings¬
idkare hafva i allmänhet berättigade anspråk på understöd af staten,
d. v. s. af alla skattskyldige medborgare, eller icke. Ja, detta an¬
språk, det förfäktas af den ena sidan och bestrides af den andra,
och kan således i och för sig icke tillmätas någon bevisningskraft.
Vidare säger samma reservant, att bifall till hans motion om
fläsktull skulle blifva till gagn ej mindre för statskassan än äfven
för jordbruket. Att en tullbeskattning är till gagn för statskassan
är ju oemotsägligt: ändamålet med hvarje skatt, staten utkräfva-,
är att gagna statskassan. Men hur kan tull å fläsk varda till
gagn för jordbruket? Jo, naturligtvis derigenom, att tullbeskattning
af det importerade fläsket skall medföra prisstegring å det inom
landet producerade. Inträffar icke detta, så uteblifver gagnet.
Under förutsättning af tull å fläsk inträffar följande: Den som
köper och förbrukar amerikanskt fläsk betalar eu viss tullskatt till
staten; den som köper och förbrukar inom landet produceradt fläsk
belalar en mot tullbeskattningen svarande större eller mindre afgift
till svinuppfödaren. Och härmed äro vi, mine herrar! inne på en af
de olägenheter, som vidlåda all protektionism, nemligen att staten
genom sin lagstiftning bjuder den ena medborgaren att betala skatt
till den andra.
I likhet med den näst föregående talaren anhåller jag om bifall
till utskottets betänkande i denna punkt, dock med ogillande af
motiveringen.
Herr Hay: Jag bär begärt ordet för att förklara, att, ehuru jag
instämmer i det slut, hvartill utskottet i denna punkt kommit, jag
dock icke kan instämma i motiveringen. Då jag nu en gång er¬
hållit ordet skall jag bedja att få yttra några ord, utan att derför
länge taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Jag utgår från den åsigten, att tull är eu skatt, och att, då eu
skatt pålägges, man noga bör se till, att den icke pålägges ojemnt
eller orättrådigt. — Då man likväl lägger skatt på de nödvändigaste
födoämnena, blir skatten orättrådig, emedan den trycker hårdast på
dem som hafva minsta förmågan att bära densamma, under det att
de, som hafva större bärförmåga, tryckas mindre, dä tullen utgår
efter vigten på varan. — Åsättande af tullar beror på behofvet, men
vi hafva icke hört framställas från regeringen, att något behof nu
behöfde fyllas. Näst föregående riksdag upplöstes ju derför, att den
ville åsätta tull på de nödvändigaste lifsförnödenheterna, under det i
andra länder riksdagsupplösningar ega rum på den grund, att repre¬
sentationen nekar bevilja af regeringen begärda medel.
Man tror, att betrycket i landet — ett betryck, som råder icke
31
N:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
ensamt i vårt land, utan öfver hela verlden — skall kunna afkjelpas
genom att lägga tull på de nödvändigaste lifsmedlen. — För min
del tror jag icke, att detta skall hjelpa, ty enligt min tanke ligger
orsaken till betrycket djupare, nämligen i den omhvälfning, som
blifvit en följd af ångkraftens utveckling och ökandet af de tekniska
hjelpmedlen för produktionen, så att, då det fordom var omöjligt att
transportera tyngre varor från det ena landskapet till det andra,
transporterar man dem nu till vida billigare pris från verldsdel till
verldsdel. Dessa förhållanden äro af den beskaffenhet, att de verka
såsom en formlig naturrevolution, och detta måste vi såväl som hela
den öfriga verlden finna oss uti. Man har vidare yttrat att i vårt
land betalas icke högre arbetslöner än man är tvungen till. Jag
tror dock för min del, att vi ännu lefva så pass patriarkaliskt,
att man betalar något mera än hvad kursen gäller, och detta önskar
jag måtte få fortgå.
Jag vill nu icke trötta kammaren med något längre anförande,
utan ber endast få yrka, att kammaren, med ogillande af motive¬
ringen, bifaller utskottets utlåtande.
Herr Fredholm från Stockholm: Jag begärde ordet med an¬
ledning af några anmärkningar, som af en talare på jemtlandsbän-
ken rigtades mot utskottets motivering. Jag- skyndar mig nu att
tillkännagifva, att jag gillar hans uppfattning, och att jag således
för min del anser hans anmärkningar befogade. Såsom ledamot af
utskottet kan jag emellertid icke ikläda mig något ansvar för, att
motiveringen blifvit af den beskaffenhet som i betänkandet förelig¬
ger. Jag sökte visserligen inom utskottet, så vidt på mig var be¬
roende, att få den på annat sätt, men jag lyckades icke att kunna
genomdrifva min mening. Det återstod då icke annat än att lägga ned
den reservation mot motiveringen, som återfinnes å sid. 27, hvarest
jag och jemte mig sju andra ledamöter af utskottet från denna kam¬
mare samfäldt reserverat oss mot motiveringen.
Då jag tillkännagifvit detta, kan jag för min del icke hafva något
emot att motiveringen på sätt blifvit yrkadt, af kammaren betraktas
med ogillande.
Häruti instämde herr Ahlström.
Herr Larson i Tullus: Jag skall helt och hållet insträmma i
hvad friherre Ericson yttrade derom, att kammaren icke må, genom
att godkänna utskottets yttrande, i sak så att säga gifva på hand
på att framdeles förr eller senare gå in på att medgifva tull å alla
slags landtmannaprodukter. Men jag kan icke neka till, att det
finnes en viss billighet, ett visst berättigande i yrkandet på att något
tullskydd bör beredas för förädlade jordbruksprodukter. Ty då, så¬
som kändt är, tullskydd är medgifvet all fabriks- och all handtverks-
industri, så må man icke så mycket undra på, att jordbrukaren kän¬
ner det tungt att vara ställd i en ofördelaktigare ställning i detta
afseende. Det är också hvad de förädlade landtmannaprodukterna
beträffar ett helt annat förhållande än med tull på spanmål, malen
Angående
tull å fläsk.
(Forts,)
Ji:o 19.
32
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående och omalen, så till vida nemligen, som då den fördel, som skulle
tulla fläsk. beredas jordbrukaren genom tull på spanmål och mjöl, kommer en-
(Forts.) påtal till godo, så kommer deremot en tull på förädlade jord¬
bruksprodukter, såsom fläsk, hvarom här är fråga, att blifva mycket
jemnare fördelad, i ty att äfven den mindre jordbrukaren får någon
förmån — i fall nemligen någon förmån ligger i detta —; och det är på
denna grund jag icke skall vara emot att i viss mån gå motionärens
önskan till mötes. Jag skulle likväl hemställa, huruvida han icke
ville nedsätta fordran i afseende å tullsatsens belopp till 5 öre pr
kilogram fläsk. Går han in på denna minskning, skall jag, som
sagdt är, för min del vara med om att bifalla en sådan tullsats.
Jag tror ock, att kammaren skulle göra klokt i att gå så billiga
anspråk till mötes. Man skulle derigenom åtminstone i någon mån
stilla den oro, som eger rum i landet i afseende å denna tull¬
fråga. Det är mycket möjligt att genom ett sådant billigt tillmötes¬
gående söka en utväg att, så vidt möjligt är, få ett slut på denna
strid, som nu en tid har egt ruin icke allenast för ej så länge se¬
dan vid riksdagen, men äfven i landsorterna öfver allt. Man vet
ju och har ofta sett exempel på, att, om man i rätter tid gått billiga
anspråk till mötes, så har man derigenom kunnat förekomma att
blifva tvungen att gå längre än man eljest skulle önskat. Och det
är för att förekomma sådant, som jag för min del fager mig friheten
hemställa, att man må gifva så mycket af det motionären önskat,
som jag nyss nämnde.
Jag skall derför begära proposition på, att motionärens förslag
i den föredragna punkten bifalles med den förändring, att tullsatsen
bestämmes till 5 öre per kilogram.
I detta yttrande instämde herr Persson i Vadensjö.
Herr Nordenfelt: Då en ärad talare på jemtlandsbänken så
tydligt framstält mina åsigter i denna fråga, skall jag nu icke blifva
mångordig, utan anhåller endast att med få ord få uttala hvad jag
tänker och anser rigtigt.
Jag anser nemligen fläsk vara ett af vårt lands billigaste lifs¬
medel och icke kunna räknas till de s. k. lyxartiklarne i ordets in¬
skränktaste mening. Och då jag under inga förhållanden vill ingå
på några lifsmedelstullar, anhåller jag, att kammaren, med ogillande
af motiveringen, måtte bifalla utskottets förslag i denna punkt.
Herrar Edelstam, Hygrell, Lovén och Lagerberg instämde med
herr Nordenfelt,
Herr Pellrsson i Törneryd: Då jag vid detta tillfälle ber att
få yttra mig i föreliggande fråga, vet jag val, att jag icke kommer
att uttala den mening, som råder hos den öfvervägande delen af
mina meningsfränder i öfrigt uti tullfrågan. En del af dem anse
nemligen, att man icke bör skilja på hvad som vid sista riksdagen
föreslogs, särskild! i hvad som rörde tull å jordbruksalster, utan att
man bör taga dessa i sin helhet. Jag har deremot ansett, att det
33
N':o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
skulle låta sig göra att gå till väga på ett något annorlunda sätt. Angående
De anse, att man icke kan vinna målet på annat sätt än genom atttul1 a
få allt på en gång. (Forts.)
Mig synes det deremot, att man icke skall aflägsna sig från
det mål, hvartill man sträfvar, derigenom att man, redan nu söker
närma sig med några steg. Ett närmande anser jag man gör ge¬
nom att vid denna riksdag besluta lämpliga tullsatser å de så kallade
förädlade jordbruksalsterna. Detta är anledningen, hvarför jag nu
vill tillstyrka en lämplig tullsats på artikeln fläsk. Men jag vill
ingalunda vara med om den, för den händelse att de tullsatser, som
äro ifrågasatta på öfriga förädlade jordbruksalster, icke redan nu
komma till stånd. Anledningen, hvarför jag anser det vara af sär¬
deles stor vigt att redan nu få sådana tullsatser bestämda, är den,
att våra jordbrukares ställning för närvarande är sådan, att jag är
lifligt öfvertygad om, att behofvet krafvel- denna åtgärd. Jag har
derför svårt att förstå, hur man kan säga, att, om man icke kan få
all hjelp, man icke vill taga den hjelp, som kan fås; och att någon
hjelp alltid är bättre än ingen, tyckes mig vara alldeles klart.
Eu ärad talare på jemtlandsbänken yttrade för en stund sedan,
att han ville vara med om att hjelpa jordbruket i dess, äfven efter
hans förmenande, tryckta ställning. Men jag får säga, att det sätt,
hvarpå han ville gå till väga, föreföll mig ganska märkvärdigt.
Hjelpen skulle nemligen bestå deri, att alla de tullsatser, som redan
tjena till skydd för andra näringar och industrier här i landet, skulle,
för så vidt jag förstod talaren rätt antingen nedsättas eller helst
helt och hållet borttagas. Jag hemställer, hur det skulle komma att
taga sig ut, om vi vidtoge en sådan åtgärd. Jo, mången näring och
industri skulle derigenom gå under, till föga båtnad för jordbruket
eller landet. Han sade derjemte, att då det talas om, att jordbru-
karne här i landet arbeta under ogynsammare förhållanden än utom¬
lands, så skulle detta uteslutande bero på de klimatiska förhållan¬
dena. När den ärade talaren vidrörde den delen af frågan, så får
jag säga, att jag väntat en närmare utredning än den, han gaf. När
vi tala om de ogynsamma förhållanden, under hvilka de svenska
jordbrukarne arbeta i jemförelse med jordbrukarne i andra länder,
som svenska jordbrukarne hafva att täfla med, då må vi icke endast
tala om de olika klimatiska förhållandena, utan vi böra också komma
i håg jordens olika bördighet och de bättre lokala förhållanden, som
medgifva jordbrukaren utomlands att använda en mängd redskap
och maskiner, som jordbrukaren här i landet icke med fördel kan
använda, utan är han hänvisad att till det väsentligaste utföra sitt
arbete med handkraft. Vi böra också komma i håg den höga ränta,
som den svenske jordbrukaren har att betala på sitt rörelsekapital
in. m., och framför allt de tyngre skatter, som trycka den svenska
jorden, mot hvad förhållandet är utomlands.
Jag är för min del lifligt öfvertygad derom, att vi å ömse sidor
handlade bäst och klokast, om vi redan nu försökte gå hvarandra
till mötes. Jag har redan antydt de skäl, som mana mig att gå
andras mening något till mötes, och jag tror också, att frihand-
Andra Kammarens Prof. 1887. Il• N:o 19, 3
N:o t».
34
Måndagen den 20 Juni, e. in.
Angående
tull a fläsk
(Forts.)
larne å sin sida böra känna sig manade att tillmötesgå dem, som
i denna fråga hafva en annan mening än de. Klokheten och rätt¬
visan bjuda, enligt mitt förmenande, att redan nu göra något och att
göra hvad man kan, — behofvet krafvel- det också. Det är på grund
häraf och med särskilt fäst afseende på den hjelp, som vårt
lands jordbrukare nu verkligen behöfva, som jag vill hemställa till
herrarne, huru vida det icke kunde vara skäl att redan vid denna
riksdag besluta lämpliga tullsatser å de förädlade jordbruksalstren
samt å majs och konst gjordt smör.
Jag tager mig derföre friheten yrka bifall till det af herr Björk¬
man väckta förslaget, i hvilket jag således instämmer äfven i afse¬
ende å den ifrågasatta tullsatsens belopp å artikeln fläsk.
Herr Stocken berg: Såsom redan blifvit yttradt, har genom före¬
varande betänkande bringats på tal den fråga, hvars utgång vid
senaste riksmöte föranledde denna kammares upplösning, och Riks¬
dagen har således nu tillfälle att på berörda fråga gifva det svar,
som Konungen, genom förordnande af nya val till Andra Kammaren,
velat inhemta. Angeläget synes det mig derför vara för dem af
kammarens ledamöter, hvilka förut icke deltagit i tullstriderna inom
riksdagen, att nu gifva tillkänna sina åsigter i denna fråga.
För min del vill jag då nämna, att jag räknar mig till dem,
hvilka icke önska någon genomgripande retograd förändring i vår
nu gällande tulltaxa, och allra minst vill jag vara med om några
tullar på våra oundgängligaste lifsförnödenheter, spanmål och fläsk.
Det uppenbara sakförhållande att, under de sista tjugo åren eller
sedan friare grundsatser inom tullagstiftningen tillämpats, det allmänna
välståndet i landet stigit och näringarne i hög grad utvecklats, har
nemligen, mera än doktrinära skäl, öfvertygat mig om det nuvarande
tullsystemets företräde framför ett protektionistiskt, beträffande hvilket
senare erfarenheter nogsamt gifvit vid handen, att tullförbud eller
höga tullsatser, mera trycka än skydda handel och näringar. Väl
kan icke bestridas, att sedan någon tid åtskilliga näringar, särdeles
jordbruket, flerstädes i landet befunnit sig i en betryckt ställning,
men, så vidt jag kan förstå, är orsaken dertill icke att söka i låga
tulltariffer utan i förhållanden, hvilka till större delen legat utom
området för statens förmåga att förekomma, likasom jag ock tror
att den brydsamma affärsställningen icke kan i nämnvärd män för¬
bättras genom lagstiftning.
Minst af allt torde en orättvis tullbeskattning utgöra botemedlet
för ett ondt, som framträdt jemväl under prohibitismens gyllene
dagar.
Deremot håller jag med så många andra före, att bättre skydd
än tullskydd till främjande af sundt näringslif är det som beredes
genom klok hushållning, redbarhet i handel och vandel, arbetsamhet
och sparsamhet.
Intilldess emellertid dessa dygder blifva mera allmänna, ma vi vara
beredda på att, hvarje gång en nationalekonomisk kris står för dörren,
striden om behof af skyddstullar ä nyo skall upplåga eller rop höjas
om statens mellankomst på annat sätt.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
35 N:o 19.
Af skyldighet både mot mig’ sjelf och mina valman, har jag- Angående
ansett mig böra bär uttala dessa mina tankar i stället för att blotta * fläsJr
rösta för bifall till de slut, hvartill utskottet genom ifrågavarande (Forts-)
betänkande kommit. Hvad särskilt angår mom. 5 deri får jag
utsluta mitt anförande med att instämma i herr friherre Ericsons
under diskussionen yttrade ogillande af utskottets motivering.
Herr Waldenström: .Ja nu stå vi der igen, och det är
väl antagligt, att tullfrågan vid denna riksdag skall komma att
förete ungefär samma animositet som vid de tre näst föregående.
Jag skulle kanske icke hafva begärt ordet; men vid närmare öfver¬
vägande har jag ansett det vara min pligt. Herr Pehr Pehrson i
Törneryd menade, att, när han å sin sida och de med honom lika
tänkande nu varit tillmötesgående mot frihandlarne, så borde också
frihandlarne å sin sida vara tillmötesgående mot protektionisterna.
Men undersöker jag närmare beskaffenheten af det tillmötesgående *
å protektionisternas sida, som han talar om, så är det i verklig¬
heten icke något tillmötesgående alls mot frihandlarne. Långt deri¬
från! Herr Pehrson yttrade nemligen, att han ville antaga den här
föreslagna tullen såsom ett första steg för att sedermera taga ett steg
till, och så ändtligen nå det protektionistiska målet. Han rekommen¬
derade således den föreslagna tullsatsen endast såsom ett medel att
komma närmare målet: spanmålstullar. Detta kan jag icke betrakta
såsom något tillmötesgående mot frihandlarne. Om herr Pehrson hade
sagt: »Låtom oss nu antaga fläsktullen, så skola visedan slippa gräla
om spansmålstullarne», då hade detta varit ett tillmötesgående. Men
när han i stället säger: »Låtom oss antaga fläsktullen nu, såkomma
vi närmare spanmålstullarne», då är detta ett tillmötesgående mot
det protektionistiska målet och ingenting annat.
Man har fäst sig vid motiveringen i utskottets betänkande, och
äfven jag för min del vill inlägga min lifligaste protest mot den¬
samma. Deri framhålles nemligen, att tull alltid förr eller senare
måste sättas på fläsk, men att denna tull icke kan blifva beståndande
utan stöd af tull på råg. Således hafva vi här ett utskottsbetänkande,
som i sina grundsatser är, jag kan säga, icke allenast fullt ut lika
protektionistiskt utan ännu mer än den upplösta Riksdagens utskotts¬
betänkande var.
Om jag ser på den utredning, som i betänkandet lemnas, så
finner jag _ å ena sidan, att införseln af fläsk, som år 1875 uppgick
till nio millioner kg., år 1886 uppgick till icke mer än nio och eu
half millioner kilogram. Den har tidtals varit uppe i 13 å 15 milli¬
oner, men under de senare åren nedgått rätt betydligt. Å andra
sidan ser jag, att utförseln af fläsk, som 1875 utgjorde 264,567 kg.
och 1876 icke fullt 50,000 kg, varit i ständigt stigande, så att den
år 1886 utgjorde öfver 1,500,000 kg. Under det införseln sålunda stått
stilla och snarare aftagit än tilltagit, har utförseln oupphörligt gått framåt.
Ser jag sedan på utredningen om in- och utförseln af lefvande
svin, så finner jag, att införseln 1875 var nära 4,000 st-, under det att
utförseln var 13,000, d. v. s. 9,000 mer än införseln. År 18*0 åter var
införseln 8,800 st., under det att utförseln var 31,930. Alltså är de)'
N:o 19.
Atigående
tull å fläsk.
(Forts,)
36 Måndagen den 20 Juni, e. m.
för sistnämnda år eu skilnad af 23,000 st. till utförselns förmån.
Äfven i fråga om denna artikel visar således utförseln ett bestämdt
framåtgående. När således deri närvarande tullagstiftningen är sådan,
att under densamma ett dylikt stadigt framåtgående kunnat ega rum,
■sä är det enligt mitt förmenande alldeles naturligt, att inga förhål¬
landen äro för handen, som rimligtvis kunna betinga åsättandet af
eu fläsktull.
Af ännu större betydelse är denna sak för mig derigenom, att
det fläsk, som importeras, hufvudsakligen är amerikanskt fläsk. Detta
åter ätes uteslutande af den fattigare befolkningen. Den tull, som
skulle intagas genom det amerikanska fläsket, skulle således helt och
hållet tagas ur den fattigare befolkningens fickor. Om jag nu ser,
att denna fläskimport under 1886 utgjort 9,542,000 kg. och tänker
mig en tullsats af 10 öre pr kg., så blir det 954,200 kronor i tull,
som skulle tagas ur fickorna på just den fattigaste befolkningen.
Har jag orätt, så må utgången bifva eu annan, än jag önskar, men
det är mig omöjligt att låna min röst till att ur de fattiges fickor
gräfva ut dessa 954,000 kronor.
Många torde måhända tro, att den arbetande befolkningen, om
tullen å det amerikanska fläsket sättes till 10 öre, skall afstå från
bruket deraf och i stället äta svenskt fläsk. Men jag vet att så icke
är och icke blifver förhållandet. Det svenska fläsket kan icke ersätta
det amerikanska. 1 en reservation, bifogad differentialtullkomiténs be¬
tänkande, står det mycket lägligt, att det importerade amerikanska
fläsket så godt som uteslutande användes af den arbetande klassen,
och att det på grund af sin fetare beskaffenhet har större närings¬
värde än den inhemska i allmänhet magrare varan. Jag vet också,
att de, som blindt vana att äta det amerikanska fläsket, hellre betala
litet mer för det, än de utbyta det mot svenskt. Således skulle denna
tull icke höja konsumtionen af det svenska fläsket, utan blott verka
såsom en finanstull och såsom sådan vara eu ytterst orättvis tull.
Eu ärad talare menade, att, om man nu gånge in på denna tull,
men nedsatte beloppet från 10 till 5 öre, så skulle oron i landet
stillas. Jag tror, att det icke alls skulle blifva mer stillhet i landet
för det, icke heller tror jag, att man derigenom skulle få slut på
striden. Samme talare yttrade vidare, att klokheten bjöde att i rätt
tid gå billiga önskningar till mötes, ty eljest skulle man sedermera
nödgas göra större eftergifter, än man från början velat. VTi hafva
andra länders erfarenhet att stödja oss vid för bedömandet af denna
sak. Man har sett huruledes i åtskilliga andra länder tullars in¬
förande på lifsmedel framkallat icke mer lugn utan endast allt större
och större anspråk på ökning af dessa tullar. Jag vet, att många
bland dem, som nu önska tull på fläsk, hysa eu sådan önskan icke
derför att de tro, att denna tull skall i verkligheten höja fläskpriset
och således hjelpa jordbrukaren, utan endast derför att de mena, att
man dermed skulle tillfredsställa sinnena och upphjelpa jordbrulcarnes
mod. Jag tror, att detta är ett falskt resonnement. Ty om man
genom en sådan tullsats höjer modet hos folket, så kommer modet
att sjunka desto mer, när det visar sig, att de förhoppningar, som
man fäst vid tullen, icke realiseras. Följden blifver då, att, sedan
37 N:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
man en gäng medgifvit, att det är tullen, som skall hjelpa, så måste
man höja den lindan för undan, ända tills den hjelper — så har det
gått i Frankrike och Tyskland — och till slut måste man gå ända
till importförbud.
Herr talman! På dessa grunder skall jag be att, med det
kraftigaste ogillande af utskottets motivering, få instämma i det slut,
hvartill utskottet kommit.
Med herr Waldenström instämde herrar Brodin, Baki, O. Melin,
J. G. Siljeström, Wretlind, FricJc, Söderblom, Martin, frih. Norden¬
skiöld, Lindedal, Segerlind, Broström, Arhusiander och Blomberg.
Vidare anförde:
Herr Sund!ing: Jag har begärt ordet för att först få inlägga
en gensaga mot den talare, på jemtlandsbänken, som yttrade sig
angående det sätt, hvarpå våra jordbrukare sköta sin jord. Han
yttrade nemligen, att våra landtbrukare äflades att så hvete, der det
endast kunde växa råg. Jag protesterar mot, att så skulle allmänt
vara förhållandet i vårt land. Våra landtbrukare äro i allmänhet
icke så enfaldige, att de gå till väga på så sätt. År det möjligen en
eller annan, så är det dock på det hela ett fåtal.
Beträffande den nu föredragna punkten skall jag för min del be
få tillkännagifva, att jag icke kan vara med om att rösta för den nu
föreslagna högre tullsatsen, ty jag unnar arbetaren ett billigt sofvel
till sitt bröd. Jag vill derför yrka bifall till så väl bevillningsutskottets
motivering som dess förslag i föreliggande punkt.
Herr Björkman: Då denna riksdag i hela landet hålles för
att vara eu tull-riksdag, föreställer jag mig, att ledamöterna, då de
reste bit, icke tänkt sig annat, än att man skulle få åtminstone någon
debatt om tull. Derför får jag be Eder mine herrar hafva litet tåla¬
mod, då jag nu för andra gången yttrar några ord i detta ämne.
Det är märkvärdigt hur litet bevillningsutskottet erkänt jord¬
brukets ställning, då de afstyrke min motion. Kunnen I icke ens
vara med om detta lilla erkännande, att det skulle vara någon rättvisa
eller fördel, om den af mig föreslagna tullen åsattes'? Icke ens detta
lilla erkännande kan gifvas utan en skarp protest mot detsamma.
Jag skall för min del icke våga uttala något omdöme om, huru fram¬
tiden kan komma att se ut, men någon förändring måste det blifva
äfven i dessa tullförhållanden. Jag tror icke, det kan komma att
stanna vid, att man här den ena gången efter den andra säger nej,
när man begär ett ringa tillmötesgående. Herr Per Pehrson har
egentligen yttrat, hvad jag ämnade säga, och jag skall derför nu
endast vända mig mot den talare, som så väl började sitt anförande
med att säga, att han behjertade jordbrukarnes ställning och att vi
ju få betala tull på allt, hvad vi skola använda, men sedan kom till
detta »men», att han icke ville hjelpa på nu föreslagna sätt utan på
ett annat. Så är det alltid. De löften, som gifvas, gälla saker, som
icke behandlas för tillfället, och sådana löften hafva vi lärt oss icke
Angående
tull å fläsk.
(Korta.)
*:o 19.
Angående
tull å fläsk.
(Forts.)
38 Måndagen den 20 Juni, e. m.
sätta mycket värde på, dä man vet, att de gång efter annan icke
hållas. Den utmärkta kännedom, herr Waldenström fått om det
amerikanska fläsket, måtte icke vara af egen erfarenhet, ty alla jag
talat vid såga, alt det svenska fläsket är bättre, men möjligen har
herr Waldenström tätt sin kunskap från håll, som icke äro så tillför¬
litliga. Eu talare yttrade äfven, att ingen näring hade rättighet att
begära understöd af staten. Om en sådan åsigt verkligen kunde
genomdrilvas, läge det en jemn rättvisa i detta förhållande. Om det
vore så^stäldt, att ingen enda näring hade skydd, skulle jag icke
heller våga begära skydd för jordbruksnäringen; men när nu icke
något sådant förhållande eget- rum, och jag icke kan so någon möj¬
lighet att borttaga all tull, vädjar jag till Eder, om det ligger någon
sä stor orättvisa i, att äfven vi få något litet skydd för vår näring.
Härmed bär jag också tillräckligt angifvit min ställning i frågan,
hvilken jag dessutom uttalat både i fjor och i vintras samt vid flere
andra tillfällen, så att jag icke torde behöfva ytterligare angifva
densamma.
Jag kan heller icke tänka mig, att jag under nuvarande för¬
hållanden skulle kunna vinna framgång åt mitt förslag, äfven om man
nedprutade beloppet aldrig så mycket. Eu talare yttrade, att då man
först begärt 15 öre, sedan 10 öre och derefter 5 öre i tull per kilo¬
gram, vore det tydligt, att en utredning vore nödvändig för att få
klarhet i hvad som verkligen erfordrades. Det skulle vara af intresse
att se, hvilken komité, som tillsatts för detta ändamål, skulle kunna
saga: så och så mycket lämpar sig för fläsk, så och så mycket för
smör, ister, o. s. v. Hade det någon utsigt för sig att vinna kammarens
bifall, skulle äfven jag för min enskilda del icke hafva någonting
emot att gä in på herr Nils Larsons framställning om ännu en ned¬
sättning^ a tullen på fläsk, ty jag har alltid i mitt enskilda lif varit
af den åsigten, att det är bättre att hafva det lilla än att famna efter
för mycket och få intet. Så har jag, som sagdt, varit van göra i
mina enskilda förhållanden och äfven vid dem Riksdagen har att
behandla.
Jag ber herr talman, att, om man dermed möjligen skulle kunua
vinna någon sammanjemkning, få öfvergå till herr Nils Larssons förslag
om en tullsats af fem öre.
Herr Petersson i Hamra: Till eu början ber jag att fä upp¬
lysa, att jag icke under hela sista riksdagen yttrade mig i tullfrågan,
och jag hade icke heller i dag tänkt uppträda, om icke friherre
Ericsson med sitt anförande så godt som tvungit mig att gifva mina
känslor luft. Han skildrade förhållandena i mellersta Sverige på ett
högst förundransvärdt sätt. Han sade, att jordbrukarne der odlade
hvete der de borde odla råg och råg, der de borde odla korn, o. s. v.
Jag för min del tror icke, att några sådana jordbrukare förekomma
i mellersta Sverige, och hafva de förekommit, så lära de längesedan
gjort sig omöjliga och gått all verldens väg till följd af konkurser
eller andra motgångar. Herr friherren behagade också säga, att der
funnos stora egendomar med ända till 1,000-tals tunnland öppen jord
och i stället för att utarrendera dessa egendomar eller åtminstone
39 iN:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
delar deraf, sä skötte egarne dem genom en tillsyningsman, under Angående
det de sjelfve uppehölle sig under vintrarne vid riksdagen och under tulla fläsk.
somrarnc pa utrikes lustresor. Och lian tilläde derjemte: »husbondens
öga gör hästen fet», och menade naturligtvis dermed, att våra jord¬
brukare gerna kunde hålla sig hemma och sköta sina göromål i stället
för att vara vid riksdagen o. s. v. Var detta verkligen hans mening,
så tror jag denna uppfattning borde tillämpas på honom sjelf, och
öfriga rikets landshöfdingar. Men dessa tjensteman med 10 till 15
tusen kronors årlig lön anse sig kunna uppehålla sig vid riksdagarne,
under det deras tjenster skötas af andra personer — kanske lika bra,
om ej bättre, som om de sjeltve skötte den. Jag tror dock, att vi
jordbrukare kunde vara berättigade säga detsamma åt friherre Ericsson,
som han sagt åt oss, eller att han borde halla sig hemma och sköta
sin tjenst i stället för att uppehålla sig här vid riksdagen. Men
jag vill icke gå så långt i mina påståenden, eller uttrycka mig så
skarpt. Ty för in in del tror jag, att så väl landshöfdingar som jord¬
brukare, om de genom sine kommittenters val dertill utses, hafva
lika stor rätt att vara riksdagsmän och att som sådana bevaka sina
och landets intressen.
Jag har intet yrkande att framställa.
Herr Kull lin: De delade meningar, som under diskussionen
yppats inom tullvännernas läger rörande storleken af det belopp,
som bör åsättas artikeln fläsk, så att en del anser 5 öre, andra 10
öre, åter andra 15 öre per kilo vara rättast för att tullen skulle
verka till hjelp för jordbrukarne, torde tyda på, att en grundlig ut¬
redning af dessa förhållanden är väl behöflig. Men jag anser denna
utredning’ höra afse icke blott jordbruksnäringen utan äfven andra
näringar och industrien. Det har framhållits, att dessa här ifråga¬
sätta tullar skulle bringa hjelp åt det betryckta jordbruket, men om,
i fråga om spanmålstullar, meningarne inom jordbruksidkarnes egen
klass varit mycket delade om dessa tullars förmåga att upphjelpa
jordbruket, så föreställer jag mig, att man icke gör klokt i att åsätta
ifrågavarande tull, som af de fleste anses blifva till obetydlig nytta
för några få, men till stor tunga för det störa flertalet, ilen vilja
då icke de s. k. frihandlarne, som motsätta sig denna lifsmedels-
tull, på något sätt bistå det betryckta jordbruket? För min del
tror jag, att under den tid, vi afvakta förslag till förändring af vår
tulltaxa i sådan rigtning, att der förekommande oegentlighet^- af-
hjelpas, eu del åtgärder kan vidtagas i detta syfte. . Det är helt
nyligen som skattelindringar kommit vårt jordbruk till godo, och
sannolikt skall det icke dröja länge, innan man fortgår på samma
väg. Detta är, såsom jag tror, en väg, som leder till verklig hjelp
och en sådan utväg, hvarigenom man icke betungar mest just den
del af landets befolkning, som minst är i stånd att bära någon ökad
börda, nemligen landets arbetarebefolkning, hvilket ju skulle blifva
fallet, om lifsmedelstullars åsattes, och särskildt för folket vid
hyttor och bruk i våra bergslager, för hvilket fläsket är ett af de
nödvändigaste lifsm edlen. .
Då nu i den afgifna reservationen föreslås eu grundlig utredning
N:o 10.
Angående.
tull å fläsk
(Forts.)
40 Måndagen den 20 Juni, e. m.
af hela tullfrågan, så tror jag, att man genom ett bifall till denna
■ reservation äfven kan visa, att man vill göra något.
Då man genom att fördyra arbetarebefolkningens lefnadskostna-
dcr, äfven fördyrar produktionskostnaden af landets industrialster
och sålunda försvårar konkurrensen med utlandets industri, är äfven
detta ett talande skäl för utslag å den föreslagna tullen å fläsk.
På grund af de skäl jag nu anfört, anhåller jag, herr tal¬
man, få yrka bifall å utskottets förslag men med ogillande af moti¬
veringen.
Herr vice talmannen »Sven Nilsson: Det är ett märkligt för¬
hållande som inträffat, sedan Riksdagen sist var samlad och den
allmänna meningen fått uttala sig i tullfrågan, nemligen att yttcr-
lighetsmännen af protektionister och frihandlare nu stå här eniga att
utslå alla tullar. Det ser ut som protektionisterna skulle hafva tagit
ett icke så litet intryck af den allmänna opinionen i landet; men
huru vida denna allians skall blifva till nytta för landet, det får fram¬
tiden utvisa. För min del tror jag det icke. Jag är af samma åsigt
i detta fall som herr Pehr Pehrson och tror, att tillmötesgående från
de olika partierna för att vinna något skulle vara till stort gagn
för vårt folk, men jag vet dock att den förening, som slutits mellan
ytterlighetsmännen, de som vilja hafva allt och de som vilja hafva
intet, kommer att segra. Jag vill emellertid hafva till protokollet
antecknadt, att icke jag med min röst bidragit till hvad som i detta
fall kommer att inträffa.
Herrarnc känner nrin ståndpunkt i denna fråga sedan förra
riksdagen, då jag uttalade mig mot tull på rågen, men både ingen¬
ting att invända mot en tull på förädlade jordbruksalster. På denna
ståndpunkt står jag fortfarande och jag tror denna åsigt kan för¬
svaras, då jordbrukaren derigenom skulle blifva likstäld med alla
öfriga näringsidkare, som hafva skydd för de förädlade varorna,
hvilket åtminstone i någon mån skulle upphjelpa deras betryckta
ställning. Nu säger man, att tull på fläsk är detsamma som en
skatt, som tynger hufvudsakligen på arbetsklassen. Ja, detta kan
sägas om arbetarne i städerna och möjligen vissa orter på lands¬
bygden; men jag vet orter, der arbetarne till och med skulle få fördel
åt denna tull. Sådana orter tror jag jemväl böra ses till godo, der
nemligen torparne sjelfva uppföda svin mer än till husbehof. I den
ort jag tillhör tror jag icke arbetarne i allmänhet skulle tycka illa
om, att man satte en måttlig tull på fläsk, ty torpare och små jord¬
ägare kunna anses vara likstälda med de vanliga arbetarne, och
dessa skulle åtminstone icke förlora utan förtjena något derpå, ehuru
icke i samma proportion som de jordegare, som bedrifva svinafveln
i större skala.
Herr Waldenström ville icke sätta tull på fläsk, derför att han
med stor glädje sett, att Sverige exporterar flera tusen svin om året
utöfver importen. Ja, detta förhållande är nog glädjande, men hvar¬
för hafva dessa någonsin exporterats? Jo, derför att de icke kun¬
nat säljas inom landet, emedan det amerikanska fläsket omöjliggör
sådant.
Måndagen den 20 Juni. e m.
41
N:o 19.
Jag föreställer mig, att, om en tull sättes på fläsk, hjelper detta Angående
icke endast svinuppfödaren, utan äfven den, som idkar en rationeltul1 a fiäsk-
ladugårdsskötsel och som derigenom kan få mera betaldt för sin (Foits0
mjölk. Tj om fläsket kan betinga högre pris vid mejerierna, är det
tydligt, att de, som lemna sin mjölk till mejeriet, äfven kunna på¬
räkna ett högre pris för densamma, hvadanHiill på fläsk skulle bereda
icke obetydligt högre inkomst för den, som har eu ordentlig ladu¬
gårdsskötsel, vare sig han lemnar mjölken till ett mejeri eller han
förädlar den vid ladugården. På så sätt skulle ett beslut om tull
på fläsk likasom tull på andra förädlade jordbruksalster lända till
stort gagn för dem, som på ett rationel sätt bedrifva jordbruk, och.
detta är rätta vägen att icke allenast uppehålla, utan äfven utveckla
det intensiva jordbruket i landet.
Jag tror alltså att nu föreliggande fråga om tull på förädlade
jordbruksalster har större betydelse för jordbruket än frågan om tull
på spanmål, som sannolikt skulle verka motsatsen, möjligen återföra
oss till det gamla jordbrukssättet, som väl ingen nu rekommenderar.
Jag tillhör en ort, som producerar mycket spanmål och i synner¬
het råg och som således skulle hafva stort intresse af att t'å tull
derpå. Men jag tror att om den orten får tull på förädlade jord¬
bruksalster och förbud att tillverka bränvin af majs, så skall den
icke begära mera.
Herr Waldenström påstod vidare, att differentialtullkomitén sagt,
att denna tull skulle vara en skatt på arbetarne. Jag har redan
yttrat mig om den saken, men jag skulle verkligen önskat, att herr
Waldenström gått något längre och sett efter hvad komitén i frågan
verkligen uttalat, ty den föreslår obestridligen tull på fläsk, och det
är alldeles gifvet, att då komitén, oaktadt den icke förbisett åt t tull
på fläsk blir en skatt för en del arbetare, likväl föreslagit denna
tull, den måste hafva haft andra talande skäl för sitt beslut, och
af dessa skäl har jag anfört de vigtigaste. Det hade varit bra om
herr Waldenström upplyst kammaren om denna sak, men då han
icke gjort det, har jag ansett mig böra göra det.
Nu kan man möjligen säga, att det skulle kunna tillfredsställa
mig och många andra af denna kammares ledamöter, om, på sätt
i en reservation föreslagits, man finge en skrifvelse till Kong!. Maj:t
med anhållan om en saklig utredning af tullfrågan. Men beträffande
tull å fläsk ber jag få fästa uppmärksamheten på, att denna utred¬
ning föreligger i differentialtullkomiténs betänkande. Sålunda be¬
höfva vi härutinnan icke någon vidare utredning, då en sådan tern-
ligen nyligen blifvit gjord. I alla fall är det ju tydligt, att, då Första
Kammaren afslagit alla skrifvelseförslag i tullfrågan, det icke blir
möjligt, äfven om denna kammare nu skulle bifalla ett sådant skrif¬
velseförslag, att få någon sådan skrifvelse till stånd. Derför finnes
enligt min tanke intet annat att göra nu än att bifalla herr Björk¬
mans motion om tull på förädlade jordbruksalster i allt hvad han
föreslagit, så vida man vill hafva sådana tullar till stånd snart.
Jag förutser visserligen utgången deraf i betraktande af de kombi¬
nationer, som för närvarande finnas inom riksdagen. Men detta hin¬
drar mig dock icke från att understödja ett sådant förslag, och jag
N:o 19.
42
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående upptager derför nu det yrkande, som herr Björkman först gjorde,
tull å fläsk, nemligen om en tullsats på fläsk af 10 öre pr kilogram. Jag anser
(Forts.) nemligen denna tullsats icke för hög, ty skall man bestämma en
tullsats på denna vara, så bör man upptaga densamma åtminstone
till detta belopp. Jag vill dock tillkännagifva, att, om man icke
skulle få igenom ett sådant förslag, så är jag beredd att rösta för
den lägre tullsats, som formulerats för att få åtminstone något. Jag-
anser det nemligen vara af ytterligt stor vigt, att något göres nu,
emedan jag i likhet med herr Pehr Pehrson är öfvertygad om, att
den oro,' som råder i landet, skall i väsentlig mån stillas, om man
beträder den vägen att lägga tull på förädlade jordbruksalster, helst
då det kan vara mycket ovisst, när den tid inträffar, då Riksdagen
är beredd att sätta tull på spanmål eller om den någonsin inträffar.
Om man föresätter sig att ihärdigt vidhålla allt eller intet, och så¬
ledes fortfarande vill uppehålla ett sådant program, så kan man, en¬
ligt min tanke, vara förvissad om, att lugnet i landet vid kommande
riksdagsmannaval icke skall blifva ostördt, utan mycket större stri¬
der, än vi någonsin upplefva!, komma att uppstå. Hvilket parti der¬
vid skall afgå med seger, det kan ingen förutsäga, jag vet, det icke,
men att landet icke skall vinna derpå, detta vet jag är otvifvelaktigt,
ty med ett program för de stundande riksdagsmannaval, som lyder
skatt på brödet å ena sidan eller icke skatt på brödet å den andra,
kan man lätt förutse de valagitationer, som skola uppstå, dervid man
säkerligt skall glömma hvarje annan fosterland sfråga, den må nu
hafva huru stor betydelse som helst för landet. Allt detta kan nu
förekommas genom ett tillmötesgående från de skilda lägren i de
förslag, som nu föreligga; om så ej sker, är jag älver tv gad, att lan¬
det i sin helhet icke kan skörda någon lycka deraf.
Jag yrkar derför bifall till herr Björkmans första förslag.
Häruti instämde herr Folke Andersson.
Herr Collander: Jag tillhör dem, som anse det vara eu olycka
för näringsidkare att bygga på tullskydd. I följd deråt är äfven
enligt min tanke hvarje tillökning i detta skydd skadligt för närings-
lifvet. Emellertid är det tydligt, att vi redan nu lefva icke under
ett frihandelssystem, utan under ett ganska starkt tullskydd, och då
jordbrukarne ropa på att i detta atseende blifva likstälda med andra
näringar, så har detta sitt berättigande. Jag vill derför vara med
om, att gå dem till mötes på den väg, som en föregående talare
redan antyda nemligen att sänka de nu bestående tullarne i den
män sådant kan ske med afseende pa de skyddade näriugarne. Då
emellertid detta icke kan ske på den väg reservanterna inom ut¬
skottet anvisat eller genom att få en fullständig utredning i denna
fråga, emedan en sådan framställning blifvit afslagen i Första Kam¬
maren, så har man för närvarande intet att hoppas härutinnan. Jag
hade tänkt att just derför, att man begärt en sådan utredning, kunde
man hafva skäl att under den tid man väntar på denna utredning-
gå jordbrukarnes önskan till mötes och sätta någon tullsats på ett
43 ]S:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
eller annat förädladt jordbruksalster, på samma gång man i någon
mån sänkte tullen å några alster tillhörande andra näringar för att
derigenom få en likställighet mellan dem och jordbruket till stånd.
Då nu detta icke heller låter sig göra, så vill jag tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till utskottets förslag, men, i lik¬
het med flere föregående talare, under yrkande att utskottets moti¬
vering ogillas.
Herr Andersson i Aöbbelöf: Då vi sista gången bär stredo om
denna fråga, som nu äter står på. dagordningen, så var jag så väl
som nu af den åsigt, att ett sådant tullsystem, som föreslogs vid
sistlidne riksdag icke kunde vara till nytta för landet i dess helhet.
Jag har icke heller ändrat åsigt sedan dess. Men vissa förhållanden
göra dock, att man enligt min tanke bör i någon mån modifiera
sina åsigter härutinnan. Då man vid den föregående riksdagen ut¬
talade sig för tull å alla landtbruksalster, så ansåg jag mig icke
kunna gå in derpå i frågans dåvarande skick. Men i det bevillnings¬
utskottets betänkande, som nu föreligger, hafva åtskilliga reservanter
föreslagit, att genom en skrifvelse till Konungen begära en utredning
om, huru ett genomfördt tullsystem skulle verka och hvilka näringar,
som verkligen kunna anses vara i behof af tullskydd. Emellertid är
eu sådan skrifvelse nu af Första Kammaren utslagen, hvadan Kiks-
dagen icke kan komma i tillfälle att få en sådan utredning detta
år. I annat fall skulle man genom en sådan utredning kunnat få
visshet om, huru denna fråga skulle gestalta sig under olika förhål¬
landen. Då nu detta icke låter sig göra, ser jag för ruin del ingen
annan utväg att komma till fullständig kännedom om, huru vida tull
i ett eller annat afseende verkar godt eller ondt, än att man på
något sätt får tull på åtskilliga alster till stånd. Derför anser jag,
att, om man nu bifaller den här föreslagna tullsatsen, skall man
inom en ganska kort tid kunna utröna, huru vida den varit landt-
bruket till nytta eller icke. Som jag verkligen tror att den kan
vara till nytta, så kommer jag för min del att rösta för herr Pehr
Pehrsons förslag eller att tullen i detta fall må bestämmas till 10
öre pr kilogram.
Herr Carl Ifvarsson: Redan nästföregående år hade jag till¬
fälle att uttala mig om de två ytterligheter, som framträdt på detta
område; och jag har aldrig kunnat gilla dem. Å ena sidan säger
man: ingen tull på lifsmedel, och å den andra åter: tull på alla lifs¬
medel. Jag tror, att ingen af dessa åsigter är rigtig. Det är enligt
min tanke för hardt att gå så långt ä ena sidan, att man vill hafva
tull på alla lifsmedel, men äfven orätt att å andra sidan motsätta sig
all sådan tull, åtminstone så länge som man lägger tull på hvad som
hör till kläder m. fl. dylika artiklar. I allmänhet är vår nuvarande
tulltaxa uppstäld sä, att den medgifver tullfrihet för råvarorna, men
icke för de förädlade varorna. Jordbruket är den enda näring, som
står på annan ståndpunkt, och man har derföre skäl att säga, att
man utan rubbning af det nuvarande systemet kan lägga tull
på förädlade jordbruksalster, och dit räknar jag fläsk. Jag tror vis-
Angäende
tull ä fläsk.
(Forts.)
N:o 19. U
Måndagen den 20 Juni, e. m.
Angående gedigen icke, att tull på denna vara skall vara af så stor betydelse
tull a fläsk. fgr höjandet af jordbruket, ty bär är icke fråga om så hög tull, inen
(Forts.) något kan den väl göra, och då det gäller att tillmötesgå dem, som
yrka på tull på allt, som hör till jordbruket, både kan och bör man
visa ett sådant tillmötesgående. Jag för min del skulle i afseende å
tull på fläsk icke vara så angelägen derom, så vida det icke funnes
en annan omständighet, som för mig betyder mera än den vinst,
jordbruket kunde hafva på denna tull. Det är en omständighet, i
afseende å hvilken jag, — såsom det händt någon gång förut här i
kammaren — skall be att få berätta eu liten historia eller hvad
man må kalla det. För många år sedan, då jag vistades bär i
Stockholm under sommaren, såg jag eu stor mängd importeradt ame¬
rikanskt fläsk, och jag förundrade mig öfver, att så mycket kunnat
komma in på en gång. Detta gjorde, att, när jag vid hemkomsten
träffade cn bekant, som nyss kommit tillbaka från Amerika, jag
frågade honom, hvad anledningen kunde vara till, att så mycket ame¬
rikanskt fläsk inkommit. Den anledningen känner jag mycket väl
till, sade han, ty i den trakt jag vistats, har under ett par år rådt
svinpest, och i samma mån den visat sig, har man nedslagtat svinen,
t och fläsket har utskeppats åt alla håll och kanter samt naturligtvis
äfven en del till Sverige. Det dröjde också icke länge, förrän veten¬
skapliga undersökningar ådagalade, att det amerikanska fläsket icke
var så. smult, som man förestält sig, ocli i utlandet förbjöds till och
med att importera detsamma. Från den stunden tänkte jag många
gånger, att det var ledsamt, att det var våra arbetare, som egent¬
ligen förtärde det amerikanska fläsket; jag tyckte, att vi kunde unna
dem bättre. Jag medgifver, att om tull lägges på fläsk, det svenska
fläsket till en början skall fördyras, men jag tror icke, att det skall
dröja länge, förrän priset blir lika med priset på det amerikanska.
Jordbrukaren skulle då visserligen icke hafva någon nytta af tullen,
men arbetaren skulle få bättre fläsk. Då man säger, att det blott
är arbetarne, som begagna sig af det amerikanska fläsket, har man
dermed ådagalagt, att den öfriga befolkningen, som har råd till
bättre föda, icke anser detta fläsk smult; ty då skulle den begagna
sig af detsamma. Det är denna omständighet, som mest bestämt
mig att vara med om en lämplig tull på fläsk. Jag tror nog, att
man kali lägga tull äfven på andra ladugårdsprodukter, som användas
af mera bemedlade personer, ty detta har ej så stor betydelse, som
om man vill beskatta brödet. Hvilken tullsats man bör åsätta fläsket,
lemnar jag derhän; det beror på hvad som kan anses vara lämp¬
ligt. För min del skall jag sluta mig till Herr Nils Larsons för¬
slag. Han har icke tagit till så mycket, att tullen kan sägas blifva
betungande, och jag skall gerna gå in på den. Att icke de vilja
gå in på den, hvilka äro valda på programmet att motsätta sig alla
lifsmcdelstullar, kan jag förstå, men de öfriga böra kunna handla
fritt. För min del kan jag icke binda mig vid annat program än
full frihet att handla efter bästa öfvertygelse. Det har jag sagt
mina valmän många gånger. Vilja de icke välja mig på det pro¬
grammet, kan jag icke mottaga val. Men så är det ej med alla
under nuvarande förhållanden, emedan man stält denna fråga på
!
45 N:o 10.
Måndagen den 20 Juni, e. m,
dagordningen, så att åtskilliga se sig bundna vid det löfte, de gifvit Angående
på förhand. Jag vill ej klandra dem, derför att de hålla detta tulla fläsk.
löfte. Men underligt vore, om de tullvänlige skulle vilja säga nej (Forts-)
och säga: om vi icke få tull på allt, vilja vi icke gå in på något.
Det skulle utan tvifvel ådagalägga, att de ej haft allvar med hvad
de påyrkat förut, och jag skulle här vilja sätta dem på prof, om
de hafva allvar med sina tullar, eller om det blott är den högre
politiken, som på vissa håll spelar en ro]. Men jag tror, att fler¬
talet inom denna kammare bör göra hvad som för Andra Kammaren
lämpar sig bäst, nemligen utsäga den mening man bär och deri¬
genom gifva regeringen ett rättesnöre för sitt handlingssätt, hellre
än att spela storpolitik. Sådant passar sig ej för denna kammare.
Jag tror det är bättre att handla sjelfständigt, och jag skall sluta
med att yrka bifall till. Herr Nils Larsons förslag.
Herr Svensson i Lösen: Då konungen begagnade sin rätt att
upplösa denna kammare till följd af dess hållning i tullfrågan vid
förra riksdagen, eller, rättare sagd!, vid denna riksdags förra sam¬
manträde, och nya val företogos i landet, samt resultatet deraf blef,
att de så kallade frihandlarne återkommo med afgjord majoritet,
förestälde jag mig, att tullfrågan icke skulle komma till någon nämn¬
värd behandling. Jag hade heller icke ämnat att yttra mig i frågan,
men här hafva fälts några yttranden, som jag likväl icke vill lemna
alldeles obeaktade.
Först yttrades af den ärade landshöfdingen från Jernband, att
han skulle vilja vara med om att borttaga tullarne på de artiklar,
som bonden behöfde för sina lefnadsförnödenheter. I detta betän¬
kande, som nu föreligger, finnes äfven en motion i samma syfte.
Då denna var före och afslogs, utan att en enda röst höjde sig för
densamma, tycker jag, att, om den ärade landshöfdingen haft allvar
med sitt tal, skulle han också sagt sin mening vid detta tillfälle.
Men då han så icke gjorde, voro väl hans ord icke så allvarligt
menade. Det skulle vara ledsamt, om ett annat yttrande, som han
både, icke heller skulle vara så allvarsamt menadt. Han sade nem¬
ligen, att han ville vara med om att bortskaffa de skatter, som för
jordbrukaren vore alltför betungande. Jag har hört flere talare i
kammaren yttra detsamma. Vi komma snart att få denna fråga före
i kammaren, och då fä vi se, huru vida det är allvarligt menadt, att
de så kallade frihandlarne vilja vara med om att taga bort de skatter,
som trycka jordbrukarne så hardt i dessa bistra tider. Vi hafva i
dag gjort rättvisa åt en grupp af jordbrukarne och gifvit dem lin¬
dring i sina besvär. Det skulle då vara märkvärdigt, om kammarens
ledamöter, som af princip icke vilja vara med om ett tullsystem,
icke bidroge till det stora betryckets afhjelpande, ty att det är stort,
det är visst och sant. Herrar Sven Nilsson och Pehr Pehrson hafva
yrkat bifall till motionen angående en tull å fläsk af 10 öre pr kilo¬
gram. Båda yttrande, att det borde vara tillmötesgående mellan
protektionister och frihandlare. Vi fingo då genast höra af herr
Waldenström, att detta icke vore något tillmötesgående mot protektio¬
nisterna, och då vice talmannen hade ordet och yttrade sig i den
Sio 19.
16
Måndagen den 20 Juni, e, m.
Angående rigtningen, hörde jag, att herr Waldenström åter begärde ordet; så.
tull å fläsk. vj n0g gnart höra mera om obilligheten af denna framställning.
(Forts.) £)etl gamle veteranen herr Nils Larson, med hvilken herr Ifvarsson
förenade sig, påstod, att tull på förädlade alster hade ett visst be¬
rättigande och förklarade, att tullen på fläsk af 10 öre pr kilo borde
sänkas till 5 öre. Detta skulle, enligt hans förmenande, stilla oron
i landets olika orter. Då tullfrågan sist behandlades, yttrade jag,
att, om de då föreslagna tullsatserna antogos, skulle detta vara något,
hvarmed man kunde styrka modet hos den svigtande delen af landets
jordbrukare, men det är min öfvertygelse, att de tullsatser, som nu
föreslagits, icke äro sådana, som kunna komma att ingifva jord-
brukarne mod eller hopp. Det var ledsamt, att herr Ifvarsson ville
vara med om detta. Vill kammaren förena sig om bifall i samma
syfte så gerna för mig, icke gör det någon skada, men jag tillmäter
det i alla fall icke mycken vigt.
Herr Truedsson: Hvad som i första rummet gaf mig anledning
begära ordet, var ett uttryck, som så ofta begagnas, när tullfrågan
är föremål för diskussion, nemligen arbetarne, och hvarmed man
icke tyckes mena sådana, som sysselsätta sig med eget eller arren-
deradt jordbruk, utan sådana, som egna sig åt fabriksarbete eller
annat dylikt. Men det synes mig icke rätt att tyda ordet arbetare
så, ty jag tror, att den mängd personer, som har jordbruk under
1/1 mantal, kan lika väl räknas till kroppsarbetaregruppen som hvilken
annan kroppsarbetare som helst. Sädane få nemligen arbeta fullt
ut lika strängt som andra, och särskild! känner jag till på min ort,
å t de jordbrukare, som hafva mindre än V* mantal, arbeta styfvare
än många andra arbetare i allmänhet, samt hafva ändå magrare
kost. Man hav bevis derpå, att då kroppsarbetare, som sysselsätta
sig med jernvägsbyggnader, då de befinna sig i en trakt, lefva
ypperligare än till och med den egna bonden.
Jag tror derför, att det icke är rätt att blott taga hänsyn till
dessa förstnämnda arbetare i tullfrågan, utan äfven taga de senare
mindre jordbrukarne, vare sig egna, arrendator^- eller torpare, som
på samma gång äro kroppsarbetare och många i sämre ekonomisk
ställning än de förra. Dessa nämnda jordbrukare skulle den ifråga¬
varande fläsktullen komma till någon hjelp i deras betryckta ställ¬
ning; de, som uppföda svin samt sälja fläsket .skulle få penningar
till sina skatter. Derför tror jag man gerna bör ingå på motionärens
förslag.
Jag hade ämnat säga något om de tullar, som man sagt skulle
aflyfta^, d. v. s. tullen på sådana industriartiklar, som landtbrukarne
behöfde köpa, men en annan talare har redan berört denna sak.
Man har äfven nu talat om grundskattefrågan samt sagt, att man
vill hjelpa jordbrukarne från dessa skatter, och jag skall icke heller
beröra detta ämne, då andra redan yttrat sig derom. Herr Walden¬
ström yttrade, att utförseln af fläsk är mycket större än införseln,
och att derför en fläsktull icke skulle göra någon nytta. Att det
fläsk, som vi exportera, är dyrare än det, som vi importera, är äfven
en sanning, men det ar att märka, att, om vi finge denna tull på
47
N:o 19.
Måndagen den 20 Juni, e. m.
fläsk, som blifvit föreslagen, skulle det böja vårt eget marknadspris. Angående
De mindre jordbrukarne kunna icke producera sådan vara, som kantu^ (°l fläsk
exporteras, utan de måste sälja den inom landet för billigare pris. (Fort8-)
Men genom ^ eu tullsats på fläsket skulle dessa mindre jordbrukare
kunna få något mera betaldt för sin vara än nu är fallet, och så¬
lunda få några öre mer i sin kassa, som de så väl behöfva.
Jag vill sluta härmed och yrkar bifall till herr Björkmans för¬
slag om åsättande af en tullsats af 10 öre pr kilogram ä fläsk.
Herr Waldenström: Att jag åter begärde ordet, berodde derpå,
att herr vice talmannen alldeles hörde miste beträffande mitt förra
anförande. Han sade sig nemligen hafva hört, att jag skulle hafva
sagt, att differentialkomitén påpekat, att tullen å fläsk vore en skatt,
som man inge ut af den arbetande befolkningen. Detta har jag
emellertid icke.sagt. Jag citerade icke alls differentialtullkomiténs
betänkande, utan endast en reservation, som var fogad vid detsamma,
jag menar herr A. Meyers reservation. Att differantialtullkomitén i
sitt betänkande förordat en tull på fläsk af 7 öre för kilogram, det
visste jag mycket väl; men det var icke detta jag citerade, utan
reservationen och dermed förfaller alldeles herr vice talmannens an¬
märkning.
Det förvånade mig ock mycket, att herr vice talmannen in¬
stämde uti herr Pehr Pehrsons i Törneryd motivering. Och jag
undrar, om vice talmannen rigtigt hörde på hvad herr Pehrson
sade. Pehr Pehrson ville nemligen hafva fläsktull endast i samman¬
hang med tull på andra förädlade landtmannaprodukter och såsom
ett steg fram mot det egentliga målet, nemligen spanmålstullar. Jag-
hoppas och älskar tro, att vice talmannen icke ändrat sin stånd¬
punkt till den grad, att han ville vara med om att yrka bifall till
fläsktullens införande såsom ett steg fram mot det stora protek¬
tionistiska målet, som heter spanmålstullar, och för hvars uppnående
protektionisterna visserligen icke skola gifva sig någon ro eller
lemna landet i lugn vid något kommande val — allra minst vid de
snart förestående höstvalen.
I fråga om, hvarför vi exportera så mycket flere svin, än vi
importera, sade herr Sven Nilsson, att det beror derpå, att vi icke
få sälja våra svin inom landet. Detta är dock ett högst märkvär¬
digt resonnement.
När differentialtulltullkomitén rekommenderar en tull på fläsk,
så meddelar den en tabell öfver införseln af fläsk, men nämner icke
ett ord om den utförseln af svinkreatur, som från vårt land eger
rum, och som år för år visat en betydlig stegring. Det är endast
en reservant, som måst visa denna andra sida af saken för att der¬
med stödja sin reservation. Och nog är det väl ändå herr vice tal¬
mannen bekant, att den egentliga orsaken till, att vi sälja våra svin
till utlandet är den, att vi för de svenska svinkreaturen på den ut¬
ländska marknaden få bättre betaldt, än vi sjelfva betala för det
amerikanska fläsket. Och jag föreställer mig, att, om eu bonde har
eu gås att sälja till Mårtensgåsdagen, så gör han bättre och klokare,
om han säljer gåsen och köper sig sjelf billigare matvaror, än om
N:o 19.
48
Måndagen den 20 Juni, e m.
Angående lian åter upp gåsen sjelf — i fall annars hans ekonomiska omstän-
tull ä finsk diglieter äro af den beskaffenhet, att han behöfver se till, att han
(Forts.) Sparar. på samma sätt förhåller det sig med landet i det stora hela.
Om vi kunna till fördelaktigare pris afyttra vårt fläsk till utlandet,
än vi behöfva betala för det amerikanska fläsket, så lider det ju
intet tvifvel, att vi på denna im- och export göra en nationalvinst,
som skulle gå förlorad genom den här föreslagna tullen.
Herr Carl Ifvarsson menade, att det amerikanska fläsket icke
skulle vara så sundt för våra svenska arbetare som det svenska
fläsket; ja, han sade sig en gång hafva hört uppgifvas, att det vant
den s. k. svinpesten i Amerika, som vållat en så stor export åt
amerikanskt fläsk till främmande länder och deribland äfven till
vårt land. Sådant är öfverdrift. Nog är det sant, att fläsk åt
amerikanska svinkreatur stundom vid undersökning visar sig inne¬
hålla skadliga ämnen; men det är också bekant, att i ganska många
af de svenska fläsk, som undersökas, förekomma både trikiner och
andra för helsan skadliga saker. Derför har man ju också inrättat
ordentliga undersökningshyråer till trygghet för den fläskköpande
allmänheten. Jag har sett af sakkunnige vetenskapsmän uppgifvas, att
det amerikanska fläsket är fullt ut lika sundt som det svenska, hvar¬
jemte det genom sin stora fetthalt utgör ett kraftigt näringsämne.
Under sådana förhållanden kan jag ej se annat, än att det vore
orätt att sätta tull derpå.
Man har beskylt oss frihandlare, att vi vilja ingenting göra för
att hjelpa jordbrukaren ur hans betryck. Detta är dock ett mycket
olägligt påstående. Det är icke längre än sedan år 1885, som
Riksdagen på regeringens förslag beslöt SO proc. afskrifning, på
grundskatterna. Och dessa 30 proc. representera icke så liten
summa. Jordbrukaren får väl vara näjd en stund med hvad han
sålunda redan fått. Det är i alla fall en skänk på några millioner
kronor. Icke längre sedan än i förmiddags beslöt kammaren vidare
att med 10 proc. nedsätta kronoarrendatorernes arrenden, för. att
hjelpa dem i deras betryck; och enligt hvad jag nyss hörde af eu
person, som jag tror kände till förhållandet, skulle denna nedsätt¬
ning belöpa sig till bortåt 300,000 kronor för samtlig^ utarrenderade
kronoegendomar. Man kan efter sådana åtgärders vidtagande icke
med sanning säga, att frihandlarne icke vilja göra något för jord¬
brukets bästa.
Man säger vidare, att det skulle åstadkomma lugn och stilla
oron i landet, om vi gånge in på den nu föreslagna tullen på fläsk.
Jag tror, att det skulle verka raka motsatsen.
Hvad för öfrig! skrifvelseförslaget beträffar, som reservanterna
föreslagit, så har visserligen Första Kammaren afslagit det, men
jag är mycket lifligt intresserad för det samma. Och jag ser intet
hinder, att Andra Kammaren ger sitt bifall dertill, trots det att
Första Kammaren af lätt begripliga skäl afslagit detsamma. Jag
tror också, att frihandlarne i kammaren skola med glädje gifva sin
röst deråt, emedan vår tulltaxa laborerar med ganska många oegent-
ligheter, som behöfva afhjelpas. Och då jag icke är vän åt någon
»vissnepolitik», så skall jag rösta för skrifvelseförslaget, oaktadt det
Måndagen den 20 Juni, e. m.
4!) N:o 19.
icke för tillfället kan kafva någon praktisk följd. Hvad det icke Angående
kan kafva till följd nu, det kan det kafva i framtiden. tulla fläsk.
Jag skall vidhålla det yrkande, jag i mitt första föredrag fram- (Forts.)
stälde.
Herr Farup: Jag skall icke vara. mångordig, mine kerrar. På
det lifligaste kar jag upprepade gånger i denna kammare talat emot
spanmålstullar ock mjöltullar. Jag kar gjort detta derför, att krodet
utgör en af menniskans främsta ock oundgängligaste lifsförnöden-
keter. Om jag nu skulle förorda eller rösta för tull å fläsk, skulle
jag i kög grad kandla inkonseqvent. Menniskan kan icke lefva af
det qväfvekaltiga krödet allenast; kon måste också kafva ett kol-
kaltigt ämne; kon måste kafva fett för att kunna smälta brödet ock
såsom ett af kroppens oundgängligaste näringsmedel. Ock fläsket
utgör ostridigt det billigaste af alla fettämnen, hvilka äro nödiga så
val för den ene som för den andre.
Man kar sökt göra troligt att, då fläsk är en biprodukt vid me¬
jerierna, ock dessa i kög grad bidraga till att många jordbrukare
kunna få sin mjölk afsatt, så skulle man hjelpa jordbrukarne genom
att fördyra fläsket, tv derigenom skulle man skaffa mejerierna en
större vinst, hvilket åter skulle hafva till följd, att landtbrukarne
till högre pris kunde få afyttra sin mjölk till mejerierna. Men vi
kunna icke kafva mejerier allesammans. Det är endast ett fåtal,
som kafva sådana. Det är då att märka, att på samma gång som
landtbrukaren säljer sin mjölk, säljer kan också ett fettämne, som
är nödvändigt för hans kropp, ock han måste derför i dess ställe
skaffa sig ett annat fettämne. När man nu fördyrar detta fettämne
genom att fördyra fläsket, så beredes icke någon fördel för jordbru¬
karen, äfven om kan derigenom måhända skulle få litet mer betaldt
för sin mjölk eller sitt smör.
På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets förslag med ogil¬
lande af motiveringen. Jag anser det till och med vådligt att taga
detta första steg till fördyrande af den fattigare befolkningens lifs¬
medel, ty vi gifva då på hand, att menniskans första lifsförnöden-
heter skola i första rummet beskattas.
Herr Månsson: Herr Waldenström predikar härför oss lika
bra i hvilket ämne som helst, vare sig det rör fläsk eller något
annat. Han förvånade sig öfver att vår fläskexport numera ökats, under
det att importen allt mer minskats, och anförde detta faktum såsom
bevis för sia sak. Den omständigheten utgjorde för honom ett talande
skäl, att det icke behöfves något tullskydd. Men det torde väl vara
klart för kvar och en, att ju mer vi slagit oss på mejerihandtering
och ladugårdsskötsel, desto mer har vår förmåga af produktion i
denna rigtning stigit. Detta är också anledningen till, att vår export
stigit, under det att importen deremot aftagit. Att vi äro nödsakade
att exportera våra svin, beror helt enkelt derpå, att vi icke kunna
sälja dem inom landet. Man må säga hvad man vill och herr
Waldenström må säga hvad han vill, så är det dock konstateradt,
Andra Kammarens Prot. 1887. B. N:o 19. 4
50
N:o 19.
Måndagen den £0 Juni. e. m.
Angående att det amerikanska fläsket är mindre närande än det svenska,
tull å fläsk, hvilket kar sin orsak i dess mindre kötthaltighet. Men det är något
(Forts.) billigare och just den omständigheten gör, att det röner större efter¬
frågan. Vi må sätta hur lågt pris som helst på det svenska fläsket,
så går det amerikanska ändå ett eller två öre under. Vi kunna icke
sälja vårt fläsk, hur godt det än må vara, utan att begagna mellan¬
händer. Dessutom måste vi vidkännas dryga fraktkostnader, som
betydligt förringa vinsten. Om vi deremot kunde sälja fläsket inom
landet, så sluppe vi dessa kostnader och kunde draga den vinst, som
nu stannar hos mellanhänderna.
Jag får för öfrigt säga, att, om nu tullen sättes så lågt som till
fem öre, detta skydd i ingen nämnvärd grad kjelper vår jordbruks¬
näring. Få vi icke något annat, så kan jag icke se, att vi få någon
hjelp för vår sak. Vill Riksdagen besluta denna åtgärd, så må den
göra det, men jag kan, som sagdt, icke finna, att jordbruket deri¬
genom i någon nämnvärd grad erhåller lindring i det nu rådande
betrycket. Vigten ligger deruppå, att ett större och allmännare
tullsystem införes. Jag tror också, att om också protektionisterna
nu motsätta sig denna tullsats, ett sådant motstånd ingalunda kan
tolkas till nackdel för protektionismens sak. Man kan nemligen icke
säga, att de icke vilja göra något, om de nu icke vilja vara med om den
föreslagna fläsktullen, ty största vigten ligger på majs och spanmål
och för öfrigt på alla andra artiklar, som förekomma inom ladugårds-
sluitseln ock icke på denna lilla tullsats.
Jag anhåller derför att till alla delar få instämma i utskottets
motivering, och sedan må det gå med klämmen hur som helst.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels bifall till densamma, men med ogillande
åt den af utskottet använda motivering, dels afslag å utskottets hem¬
ställan och åsättande å artikeln fläsk af en tull af 10 öre pr kilogram,
dels slutligen ock tullsatsens bestämmande till 5 öre pr kilogram.
Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och
faun svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till utskottets
hemställan med ogillande af motiveringen. Votering blef då begärd.
I anledning häraf och för bestämmande af kontrapropositionen upptog
herr talmannen å nyo de öfriga yrkandena, af hvilka det, som afsåg
åsättande å artikeln fläsk af en tull af 5 öre, nu förklarades hafva
flertalets röster för sig. Men äfven om kontrapropositionen äskades
votering. Herr talmannen förnyade då de yrkanden, som återstodo,
hvarpå herr talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning af de
nu afgifna svaren, de fleste af kammarens ledamöter önskade, att
till kontraproposition i den blifvande voteringen om kontraproposition
måtte antagas deras mening, som yrkat rent bifall till utskottets hem¬
ställan. Då likväl eu ytterligare votering begärdes, uppsattes nu en
omröstniugsproposition af följande lydelse:
Den, som till kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i hufvudvoteringen om 5:te punkten af bevillningsutskottets betänkande
n:o 5, antager yrkandet om bifall till utskottets hemställan,
Måndagen den 20 Juni, e. m.
51
X:o 19.
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda vo¬
tering antagit yrkandet om afslag å utskottets hemställan och åsät¬
tande åt en tull utaf 10 öre för kilogram å artikeln fläsk.
Sedan denna proposition, efter dess uppläsande för kammaren
blifvit godkänd och anslagen, företogs enligt densamma omröstning;
och afgåfvos dervid 104 Ja och 92 Nej.
I följd af denna utgång af voteringen skedde nu uppsättning,
justering och anslag åt en så lydande omröstningsproposition:
Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen om öde punkten
i bevillningsutskottets betänkande n:o 5 antager yrkandet om afslag
a utskottets hemställan, i hvad den afser herr A. G. Björkmans motion
och åsättande af en tull utaf 5 öre för kilogram å artikeln fläsk,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda vo¬
tering antagit yrkandet om bifall till utskottets hemställan.
Den votering, som anstäldes enligt denna proposition, utföll med
77 Ja mot 116 Nej. Kammaren hade sålunda beslutat, att propo¬
sitionen för hufvudvoteringen skulle tyda sålunda:
Den, som vill att kammaren, med ogillande af bevillningsutskottets
i öde punkten af betänkandet n:o 5 använda motivering, bifaller ut¬
skottets derstädes gjorda hemställan,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.
1 hufvudvoteringen röstade 107 ledamöter Ja och 84 Nej; varande
alltså kammarens beslut fattadt i enlighet med japropositionens
innehåll.
Angående
tull å fläsk.
(Forts.)
N:o 19. 52
Måndagen den 20 Juni, o. in.
§ 5.
Ordet begärdes åt
Herr Ah 1strom, hvilken yttrade: Det val, hvarigenom herr J.
Johansson i Noraskog blifvit utsedd till ledamot af denna kammare,
har numera af Kongl. Maj:t blifvit upphäfdt genom nådigt utslag, som
i dag blifvit kammaren delgifvet. Då herr Johansson af kammaren
blifvit insatt till ordinarie ledamot af bevillningsutskottet, har, genom
hans nu inträffade afgång, detta utskott kommit att icke längre bestå
af det antal ledamöter, som enligt 37:de paragrafen riksdagsordningen
är föreskrifvet. Jag får derför anhålla, att kammaren ville besluta
att anställa val af en ledamot till nämnda utskott; och vågar jag-
hemställa till herr talmannen, huru vida det icke skulle befinnas lämp-
att företaga detta val vid början af det plenum, som torde ega rum
nästkommande onsdag.
Med bifall till den af herr Ahlström sålunda gjorda framställning
beslöt kammaren att i plenum nästa onsdag den 22 innevarande juni
företaga val af eu ledamot i bevillningsutskottet till fyllande af den
efter herr J. Johansson i Noraskog uppkomna ledighet.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial, n:o 38, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i frågor rörande anslagen under riksstatens nionde
hufvudtitel; samt
bankoutskottets memorial, n:o 9, i fråga om användandet af
riksbankens vinst för år 1886.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.
$ 7-
Herr talmannen tillkännagaf, att, för så vidt de i statsutskottets
i näst föregående § omförmälda memorial, n:o 38, föreslagna voterings-
propositioner blefve dessförinnan af båda kamrarne godkända, gemen¬
samma omröstningar öfver samma voteringspropositioner komme att
anställas vid början af kamrarnes sammanträden onsdagen den 22
innevarande juni.
§ 8.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. S/A'2 på natten.
in fide™
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Assosiations-Boktryckeriet, 1887.