RIKSDAGENS PROTOKOLL
1887. Andra Kammaren. M:o IT.
Torsdagen den 3 Mars
kl. 11 f. m.
§ 1-
Föredrogos och bordlädes för andra gången lagutskottets memorial
och utlåtande n:is 19 och 20.
§ 2.
Fortsattes öfverläggningen rörande pimsten 1 i bevillningsutskot- Angående
tets betänkande n:r 1, angående vissa delar af tullbevillningen. införande af
spanmåls-
Enligt förut gjord anteckning lemnades ordet till (Forts.)
Herr Grafström, hvilken anförde: Om jag skulle följa det
exempel, som gifvits af flere, ja, många af denna kammares ledamöter,
skulle jag börja mitt anförande med att saga, att jag skall blifva1
mycket kort och sedan hålla ett långt anförande, ty så hafva många
gjort under de tre föregående dagarne. Särskildt påminner jag mig,
att då representanten från Vexiö uppsteg i talarestolen, hans första
ord voro “jag skall vara kort, mycket kort11. Sedan vände han sig
mot talaren å geflebänken och sade: “jag skall icke hålla så långt
anförande som representanten från Gefle“, och så talade han i unge¬
fär 45 minuter eller ännu längre än denne talare. Jag vill icke lofva
något, men jag skall försöka vara så kort som möjligt.
Med afseende å det anförande, hvarpå jag nu häntydt, får jag
säga, att det var ett besynnerligt sätt att resonera. Den ärade re¬
presentanten kallade det en historik. Det första vilkoret för en sådan
är dock, att den icke är ensidig, men hans anförande var i högsta
måtto ensidigt. Det var, enligt mitt förmenande, hellre en målning,
ehuru icke eu sådan blomstermålning, hvarom den ärade representan¬
ten på göteborgsbänken herr Jöns Rundbäck påminte, utan en mål¬
ning med grått i grått eller snarare grått i svart, ty han framlade
en mängd förhållanden af beklaglig natur, hvilka alla han tillskref
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 17. 1
N o 17. 2 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående frihandelssystemet under de sista 30 åren, och livilka för vårt land
införande af skulle medfört svåra olägenheter. Jag vill icke uppehålla mig vid alla
spanmals- ,jessa olägenheter, som af honom uppräknades, ty de voro legio, men
(Forts.) det är en bland dem, som jag särskild! fäst mig vid, såsom utgörande
ett bevis på, att hans anförande alls icke var någon historik. lian påstod
nemligen, att frihandelssystemet bland annat vore orsaken till den
statsskuld, med hvilken vi nu laborera. Man måste medgifva, att då
en så gammal och med riksdagsarbetet förtrolig man framträder med
ett anförande, som han kallar historik, och hvari han förebrår den
s. k. frihandeln vår stora statsskuld, men icke nämner ett ord om,
huru denna statsskuld tillkommit, då måste man förlora allt förtroende
för ett sådant tal. Dessutom gjorde detta anförande icke på mig ett
intryck af någon historik, utan snarare af en Jeremias klagovisa. När
den ärade talaren haft ordet i ungefär 45 minuter och försökt draga
fram alla möjliga fel, Indika han ville knyta vid detta system, som
nu i 30 år egt rum i vårt land, tycktes han slutligen hafva fått eu
liten knyck af ånger i hjertat, ty han erkände, att icke alla de sorg¬
liga förhållanden han fört till torgs uteslutande kunde läggas frihandels¬
systemet till last, men han åtrade också strax derefter detta uttryck
och sade, att det allra mesta skulle dock ligga frihandelssystemet till
last. När denne talare uppträdde på talarestolen, var det lätt att
förutse, i hvilken rigtning hans tal skulle komma att gå. Så var
deremot icke förhållandet, när den ärade talaren från Öland yttrade
sig. Jag har många gånger med det största intresse åhört hans an¬
föranden och i dem funnit skarpsinne och oveld samt benägenhet att
låta fäkta få vara fakta, men det anförande, han hade i går, kan
jag icke inrangera under samma kategori. Hvarifrån detta härleder
sig, vet jag icke, men jag föreställer mig, att det måtte berott på
denna tro, hvarom bevillningsutskottets herr ordförande talade i går,
d. v. s. den protektionistiska tron, och det veta vi, att tron icke gerna
vill hafva att göra med fakta. Äfven denne i allmänhet så klarsynte
talare behagade inrangera statsskulden bland de olägenheter, man både
att tillskrifva frihandelssystemet. Han nämnde icke detta ord, men
då hela hans anförande gick ut derpå att tala om de 30 åren som
förgått sedan systemets införande, och hans tal i öfrigt anslöt sig till
det, som hörts från representanten från Vexiö, så är det klart, att äfven
han ansåg denna statsskuld utgöra ett fel, som borde tillvitas fri¬
handelssystemet. Ja, mine herrar, äfven denne talare bryclde sig icke
om att med ett enda ord vidröra eller uppvisa, hvarför och huru
denna statsskuld tillkommit. Men dessutom var hans anförande be-
häftadt med ett stort fel, ty deri fans eu bestämd motsägelse, beclan
han nemligen förklarat att detta trettioåriga system, som vi hatt, vant
orsaken till landets olyckor, talade han sjelf om, att han i fjor uppläst
en lång lista på de näringar, hvilka enligt hans omdöme varit om¬
gärdade med skyddstullar. Listan var ganska lång. Vi veta dess¬
utom att vår tulltaxa har flera hundra rubriker för tullsatser, så att
icke lär det vara möjligt att säga att vi verkligen hafva frihandelssystem;
nej, vi hafva ett ganska fullständigt skyddssystem, med undantag åt
spanmålstullar. Jag har icke hört talas om att någon nu begärt ned-
o
N:o 17.
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
sättning i redan varande tullar, eller velat i den rigtningen omändra
vårt nu rådande system.
Jag kan icke annat än lifligt beklaga, att den ärade representan¬
ten för Ölands domsaga funnit lämpligt att vända sig mot städernas
representanter, hvilka han uppenbarligen önskar se reducerade genom
en ny vallag så, att de intet skola betyda gent emot landtrepresen-
tanternas önskade stora flertal.
Jag kan icke finna det annat än i högsta måtto beklagligt, att
en representant, hvars ord gälla så mycket i denna kammare, har
velat kasta ut ett sådant tvistefrö.
Emellertid då det myckna talet om, att endast det s. k. frihandels¬
systemet är orsaken till vår statsskuld, blifvit ganska dräpande till-
bakavisadt af herr Dahn, och jag icke vill förlänga diskussionen med
att upprepa hvad andra anfört, så inskränker jag mig till det sagda.
För min del vill jag dock nu påminna om en omständighet, hvarpå
hittills ingen annan talare, för så vidt jag kunnat höra, fäst kam¬
marens uppmärksamhet. Under en följd af år blef, som bekant, riksdags-
arbetet i icke ringa mån förryckt och infördt i ofta ganska bittra
strider, i kompromisser och öfverenskommelser, vid behandlingen af
frågor om jernvägarnes anläggning, rigtning, art o. s. v. med hänsyn
till hvars och ens önskan att för sin landsort erhålla fördelar. Nekas
kan väl icke, att under dessa strider det lugna, trankila riksdags-
arbetet åsidosattes, och att en mängd vigtiga lagstiftningsfrågor der¬
igenom blefvo undanskjutna. Sedan den tid, då jern vägsintresset blifvit
så pass uppfyldt, att mera lugn inträdt i riksdagsarbetet, framträdde
främst på dagordningen den stora frågan om landtförsvarets om¬
organisation. Denna fråga fortfor under många är och delade Riks¬
dagens ledamöter i tvenne hälfter, så att t. ex. år 1871 stodo 153
röster mot 153. Nu har till följd af “la force des choses“ intresset
för denna fråga mattats, och man har kommit in på de s. k. partiella
reformernas område. Det vore under nuvarande förhållanden väl, om
Riksdagen finge tid att egna sina krafter åt den massa af frågor, som
väntar på sin lösning. Men i det stället vill man nu från det pro¬
tektionistiska hållet åter införa ett för trettio år sedan öfvergifvet
system af den art, att om införandet deraf skulle lyckas, så hade vi
fått tillbaka inom Riksdagen det erisäpple, hvarom vår egen historia
har att berätta så många nedslående och sorgliga strider, då närin-
garne stodo i öppen fejd mot hvarandra, då de små städerna käm¬
pade mot de stora, dessa inbördes med hvarandra, jordbruksnäringarne
stredo mot städernas, privilegier mot privilegier o. s. v., eller en allas
strid mot alla, der hvar och en sökte taga för sig af statens kaka
så mycket som möjligt. Det var med ett ord, såsom hans excellens
statsministern i går säde, ett “inbördes krig näringarne emellan11. Mine
herrar, det är kanske möjligt, fastän icke för mig troligt, att spanmåls-
tullarnes verkan skulle blifva af någon verklig nytta för landtbruket;
men ser man på hvilka strider — i fall förslaget går igenom -—• som
sedermera oupphörligt skola inom riksdagarne fortgå, så är utsigten
för vårt lands gagn deraf mer än tvetydig. Man har sagt, att med
den sammansättning som vår Riksdag, synnerligen Andra Kammaren,
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17.
4
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
bär, ett sådant system omöjligen kan blifva gammalt. Ja, det är
möjligt, och önskligt vore det, men det är icke kungsord dessa ord.
Och blir det så, att ett rent protektionistiskt system med spanmåls-
tullar införes, så kommer följden deraf att blifva oupphörliga, årliga
strider och kompromisser. Och då kan jag icke förstå annat än att
riksdagsarbetet i en mängd andra hänseenden blir väsentligt tillbaka-
satt, och att många af de frågor, hvilka länge väntat på sin lösning,
blifva undanskjutna.
Emellertid ser jag att minutvisaren går' fort framåt, och skall
derför fatta mig kort. Jag håller för säkert och gifvet, att i samma
stund som Riksdagen besluter tullar på spannmål och mjöl, skola oför¬
dröjligen lefnadskostnaderna inom landet äfven stiga; och detta i om¬
vändt förhållande till förmågan att bära denna stegring. Man har
visserligen sagt att tullarne skola hafva den verkan, att tillgången på
arbete skall blifva större, men när bevillningsutskottets ärade ordförande
på en kategorisk fråga i detta afseende gifvit det evasiva svaret, att
bevillningsutskottet tror att så skall ske, så återstår för mig blott
tvifvel derom. När jag ställer upp detta tvifvel gent emot min säkra
öfvertygelse att lefnadskostnaderna skola ökas, så får jag, herr talman,
anmäla, att jag vid den blifvande voteringen kommer att afgifva min
röst för afslag.
Herr Lundström yttrade: Jag skulle nu icke tagit kammarens
uppmärksamhet i anspråk, om jag ej ansett det vara min skyldighet
att meddela kammaren de skrivelser i tullfrågan, hvilka jag erhållit
från min hemort.
Jag har erhållit ett protokollsutdrag från Filipstads och Fernebo
filialförening mot lifsmedelstullars införande, hvilken förening lärer
räkna 2,000 medlemmar. Uti detta protokollsutdrag har föreningen
på det kraftigaste protesterat mot åsättande af några tullar på lifs¬
medel. Vidare har jag från en af åtskilliga medlemmar åt Verm-
lands hushållningssällskap utsedd komité erhållit eu skrifvelse, hvari
begäres: “att skyddstullar måtte åsättas de industri- och näringsalster,
som vårt land är egnadt att frambringa, samt att svenska arbetet i
dess helhet, jordbruket såväl som industrien, det ena endast i förening
med det andra måtte hägnas, på det att de farors, om hota hela vårt
näringslif och dermed vårt ekonomiska oberoende, må kunna af vändas,
och grund för ett bättre sakernas tillstånd kunna läggas.11 Denna
skrifvelse är undertecknad af omkring 1,600 personer ur alla samhälls¬
klasser och från olika delar af Vermland.
Slutligen har jag erhållit sammandrag af de protokoll, som hållits
vid 30 olika möten, dels efter kommunalstämmor, dels vid andra till¬
fällen i olika socknar och orter. Utåt dessa hafva 11 enhälligt ut¬
talat sig för tullar, såväl på lifsmedel som på industrialster, nemligen
möten hållna inom Kila, Rudskoga, Segerstads, Brattfors, Borgviks,
Botilsäters, S:t Kils, Ölme, Frykeruds, Grufvå och S:t Ny socknar;
vid 3:ne, hållna i östra Vermlands landtbruksklubb samt inom Långse-
ruds och Naggenäs församlingar hafva alla närvarande, föiutom eu
likaledes uttalat sig för tullar; vid 2:ne, hållna inom Karlstads handt-
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 5 N:o 17.
verksförening och i Eds socken, hafva alla närvarande, förutom två, . ingående
uttalat sig i nyssnämnda rigtning; vid 6, hållna i Bro uti Näs socken, tnförande af
samt inom Yisnums, Gillberga, Sunne, Yranskogs och S:t Kils socknar, tullar.
hafva de närvarande med stark pluralitet gjort uttalanden i enahanda (Forts.)
rigtning; vid ett möte, hållet i Filipstad, hafva de närvarande till lika
antal varit för som mot tullars införande-, vid 2:ne, hållna inom Dalby
och östra Emterviks församlingar, hafva de närvarande uttalat sig
mot tullars införande, hvaraf dock det förstnämnda var för industri¬
tullars införande; och slutligen har vid 2:ne, hållna inom Lysviks och
Boda socknar, åsigterna varit obestämdt uttalade.
Jag har ansett mig skyldig att delgifva kammaren dessa skrivel¬
ser, som blifvit mig tillsända, och jag vill hvarken öfver- eller under¬
skatta deras betydelse. För egen del har jag icke kommit från de
åsigter, jag i denna fråga förlidne riksdag uttalade, utan anser, att
förhållandet med näringslifvet och industrien inom landet sedan dess
snarare styrkt mina åsigter, än verkat tvärt om. Jag ber att, med
hänvisande till de yttranden jag då hade, också nu få förena mig med
dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.
Herr Bokström: Herr talman! Jag skall anhålla att till ledning
för dem, som kunna vara intresserade af huru jag särskildt i denna
fråga använder den rösträtt, som blifvit mig anförtrodd, få till kam¬
marens protokoll antecknadt, dels att jag kommer att rösta för afslag
å den nu föredragna punkten i utskottets betänkande och dels att jag
stöder detta mitt votum hufvudsakligast på de skäl, som kortast och
fullständigast innefattas i de reservationer, som finnas ifrågavarande
betänkande bifogade. Jag ber att dertill få lägga ytterligare ett skäl,
om det tillätes mig att dermed inkräkta på kammarens tid.
Under denna debatt hafva vi från flera håll uppmanats att nu
taga det första afgörande steget till ett nytt lyckobringande tullsystem,
och en talare på kronobergsbänken har i går med bred pensel tecknat
det nuvarande systemet och framhållit, hurusom detta i ekonomiskt
hänseende fört landet till branten af undergång och äfven i moraliskt
hänseende gjort detsamma afsevärd afbräck, i det att det mynnat ut i
kassabalanser, rymningar och bedrägerier, och har samme talare der¬
jemte anmärkt det egendomliga förhållande, att sjöstädernas represen¬
tanter äflas om att qvarhålla ett för landet i så hög grad förderf-
bringande system.
Jag skall nu icke tillåta mig att upptaga kammarens tid med
någon undersökning af frågan om och i hvad mån det nuvarande tull¬
systemet i ekonomiskt hänseende fört landet till branten af under¬
gång, då det kapitlet förut är tillräckligt a.fhandladt, men jag vill
tillåta mig att till kammaren hemställa, om det verkligen är någon
rimlighet i att på ett tullsystems debet- eller kredit-sida uppföra allt
hvad godt eller ondt eller kanske rättare endast allt hvad ondt som
sker i landet, eller om det i protektionismens idealstater — Amerika,
Tyskland, Frankrike eller Ryssland — någonsin funnits ett tullsystem,
som kunnat förhindra folk att lefva öfver sina tillgångar och som
lyckats förebygga kassabalanser, rymningar och bedrägerier.
N:o 17.
6
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående Dessa af talaren på kronobergsbänken med så mycken skärpa
införande af framhållna skuggsidor, lända för visso icke vår tid och vårt tullsystem
SPtullcirS" till någon berömmelse, men den ärade talaren har dock lyckligtvis
(Forts.) icke rätt i sitt obevisade påstående, att vår tid i nämnda hänseende
utmärker sig framför sin föregångare under skyddssystemet. Sedan han
i går uppdragit sin svartmålning, har jag företagit mig att i riksdags¬
biblioteket kollationera den med fängelsestatistiken, ur hvilken jag
hemta! följande upp;
|
gifter beträffande
Nyinkomne straff¬
fångar vid straff¬
anstalterna.
|
Deraf för bedrägeri,
annan oredlighet
samt bedrägeri och
annan oredlighet i
konkurs dömde.
|
År 1864 ................
|
...................... 2,514 stycken.
|
145 stycken.
|
» 186a .................
|
...................... 1,911
|
»
|
60
|
|
» 1866 ..................
|
...................... 2,057
|
»
|
59
|
|
» 1867 ..................
|
..................... 2,441
|
»
|
84
|
»
|
* 1868 ..................
|
..................... 2,849
.................... 2,879
|
»
|
28
|
»
|
» 1869 ..................
|
»
|
28
|
»
|
» 1870 ..................
|
...................... 2,030
|
»
|
21
|
»
|
» 1871 ................
|
..................... 1,924
|
»
|
33
|
»
|
» 1872 ................
|
..................... 1,730
|
»
|
10
|
»
|
» 1873 ..................
|
..................... 1,626
|
|
8
|
»
|
» 1874 .................
|
..................... 1,671
|
»
|
15
|
»
|
* 1875 .................
|
.................... 1,756
|
»
|
7
|
»
|
» 1876 .................
|
...................... 1,558
|
»
|
10
|
»
|
» 1877 ...............
|
..................... 1,609
|
»
|
11
|
|
» 1878 ................
|
...................... 1,658
|
»
|
10
|
, »
|
» 1879 .................
|
...................... 1,684
|
»
|
7
|
»
|
» 1880 ..................
|
...................... 1,801
|
»
|
11
|
»
|
» 1881 ..................
|
..................... 1,824
|
»
|
7
|
»
|
» 1882 ..................
|
...................... 1,942
|
»
|
11
|
»
|
» 1883 ................
|
.................... 1,584
|
»
|
6
|
|
» 1884 ..................
|
...................... 1,654
|
»
|
12
|
»
|
* 1885 .................
|
.................... 1,706
|
|
13
|
»
|
Jag vill nu med hänvisning till dessa siffror och med erinran att
folkmängden i landet under ofvannämnda år högst väsentligt tillväxt,
hemställa, om icke påståendet om att vårt land i moraliskt hänseende
under den så kallade frihandelstiden gått baklänges är blottadt på
all sannolikhet.
Men äfven i andra hänseenden, som icke så tydligt framgå af
fängelsestatistiken, har vårt land att framvisa ljusare sidor under
nämnda tid än under dess föregångare.
Den ärade talaren på kronobergsbänken har helt säkert på nära
håll studerat de skuggpartier af brott och elände, som rangera sig
kring de bekanta bränvinsmålen i Småland. Af dessa bränvinsmål
har framgått, huruledes välburget folk icke försmått att genom be-
7
N;o 17.
Torsdagen den 3 Mars, f.' m.
■dragen undandraga staten bränvinsskatt till betydande belopp, att de Angående
för en ringa penning tubbat småfolk till medbrottslingar i dessa för-
snillningar och till att uppträda som köpta vittnen. Men att försnilla tullar.
bränvinsskatt kan icke i sig sjelf vara mera brottsligt än att försnilla (Forts),
tullskatt; och den som har kännedom om huru det gick till under
det förra tullskyddssystemets tid med dess till smuggling frestande
höga tullsatser å en del industriartiklar, vet ganska val, att utefter
våra vidsträckta kuster och långa landgräns mot Norge, som är svår
att bevaka, rådde ett smuggel system, som hade rätt starka likheter
med det elände, som blifvit blottadt genom bränvinsmålen i Småland.
Denna skuggsida är numera så godt som försvunnen, men den kan
nog komma tillbaka igen under det nya eller rättare sagdt gamla och
en gång förut på grund af eu bitter erfarenhet utdömda tullsystem,
hvarmed den ärade talaren på kronobergsbänken bland andra velat
lyckliggöra vårt land. Den sålunda vunna erfarenheten är emellertid
ett af skälen, hvarför sjöstädernas representanter icke äro vidare
benägna för systemförändring, ehuru sjöstäderna, om tullintraderna
skulle enligt tullvännernas yrkande ökas med 8 å 10 millioner, deri¬
genom skulle beredas eu i förhållande dertill ökad, icke så obetydlig
tolagsersättning.
Herr Redelius: Jag finner mig uppmanad att ödmjukligen bedja
kammaren om ursäkt att jag å ny o begärt ordet. Jag har gjort det
för att, huru svagt det än kan blifva, göra ett par små erinringar med
anledning af det uttalande vi hörde från statsrådsbänken. Hvad nu
första punkten beträffar, som jag endast med mycket lätt hand vill
beröra, afser den en sak, som icke borde komma i fråga hos någon
här i kammaren. Jag menar sådana uttalanden, som jag skulle vilja
sammanfatta under benämningen personliga skäl. Vi veta alla, utan
att jag behöfver säga det, att sådana skäl icke upplysa någon. De
öfvertyga ingen. De bevisa ingenting. De vittna endast om svaghet
och brist på sakliga skäl hos den, som använder sådana argument.
Jag skall derföre icke missbruka kammarens tid med deras bemötande.
Jag skall icke heller säga någonting om de ord i sådan rigtning, som
vi hörde från ministerbänken. Herr statsministern uttalade orden
“förvrängningar", “insinuationer“ och “hätska anfall“ och satte dem
i ensidigt samband med oss protektionister. Jag erinrar visserligen
härom, men jag vill dock icke upptaga dem till bemötande. Jag vill
så mycket mindre göra detta, som jag är öfvertygad om och anser
mig på goda grunder kunna antaga, att, när jag i sammanhang och
i sin helhet får i protokollet läsa hans excellens statsministerns an¬
förande, ordalagen skola befinnas vara sådana, att de icke gifva skälig
anledning till någon anmärkning.
Beträffande sjelfva saken yttrade herr statsministern, att protektio-
nismens innersta kärna bestode deri “att fördyra allting, att taga
skatt från den ene och gifva den andre, beskatta en ort till förmån
för eu annan och särskildt att beskatta de små till förmån för de
stora, att vända udden emot de små.11 Är detta protektionism, mine
herrar, då måste jag bekänna att jag icke är protektionist. Hvad åter
N:o 17. 8 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
. Angående < angår den andra sidan af saken, nemligen att, som man sade, fri-
tn{Znmåls- handelns innebörd skulle bestå i att hylla de inhemska näringarne,
tullar. hvaribland särskildt nämndes exportnäringarne, så, om det är fri-
(Forts.) handel, är jag frihandlare med. Men oaktadt den stora auktoriteten
och den kraftiga ton, hvarmed det anfördes, måste jag bekänna att
jag icke kunde tillegna mig den uppfattningen af saken. Och hvad
angår arbetarne vågar jag såga, att jag är lika varm vän till de små
som trots någon, från statsministern ned till hvem som helst i kam¬
maren. Det sades ock, att vi protektionister skulle vara så underliga
i vår bevisföring. Och såsom exempel derpå framhölls, att vi på¬
stått, att den ekonomiska ställningen i landet var bättre 1856, då
den bekanta “blomstermålningen11 gjordes, än nu; men att protektio¬
nisterna likväl då satte sig emot och ogillade den, men nu gilla den¬
samma. Den underligheten låter lätt förklara sig. Vi som lefva 30
år efteråt hafva icke svårt att göra jemförelser mellan 1886 och 1856.
Men de, som lefde 1856, kunde icke göra det. Lika litet kunna vi
nu 1887 göra jemförelser med förhållandena år 1917. Men de, som
lefva vid sistnämnda tidpunkt, skola få lättare att bedöma den tid,
vi lefva i, än vi sjelfva, som lefva midt inne i striden och taga in¬
tryck af allehanda, äfven af sådant, hvarom icke står att läsa i proto¬
kollen. Vår efterverld skall lättare inse, hvilken som har rätt. Så
kunna ock vi nu, efter 30 års tillämpning af det nya systemet, utan
synnerlig svårighet bedöma, hvilka som hade rätt 1856, frihandlarne
eller protektionisterna. Vi äro fria från de lidelser, som år 1856
upprörde sinnena, vi kunna bedöma ställningen mera opartiskt än
då. Jag har icke sagt annat, än att år 1856 den ekonomiska ställ¬
ningen var relativt lyckligare än nu, om man jemför skuldsättningen
då och för närvarande. Men den blomstermålning, som gjordes af
den tidens frihandlare, och som protektionisterna då ogillade, afsåg
framtiden, och jag tror att med den målningen verkligen kan ställas i
bredd med den blomstermålning, som våra motståndare, frihandlarne,
nu uppdragit för oss. Det är icke protektionisterna, som framkomma
med blomstermålningar, det är våra motståndare som göra det nu så¬
väl som år 1856. Från deras läger har framhållits, och detta sär¬
skildt af friherre Nordenskiöld, att vi skulle hunnit en lycklig ställ¬
ning, ett förut icke anadt välstånd. Till en viss grad må detta vara
sant. Jag vill icke neka, att en och annan uppnått ett välstånd,
som han sjelf förut icke anat. Det kan vara så med många, men
långt ifrån kan detta tillämpas på riket i sin helhet, på befolkningen
i allmänhet. Särskildt beträffande sjöfarten har frågats: “Lefver den
icke ett tynande lif?“ Ja, det är ju naturligt att i ett land, der köp¬
förmågan allt mer och mer minskas, der produktionen icke förmår
uppväga den stegrade importen från utlandet, der måste äfven sjö¬
farten lida. Men låt oss genom lämpligt skydd upphjelpa de inhemska
näringarne att vi få mer att exportera, så skall äfven sjöfarten finna
sig val deraf!
Än en gång furst Bismarck. Våra motståndare ha bestridt vår
mening, att han infört spanmålstullar i Tyskland derför att han an¬
sett dem gagneliga för landet, och vilja påstå att hans motiv endast
Torsdagen den 3 Mars, f. in. 9 N:o 17.
varit att bereda statsverket en behöflig tillökning i inkomster. Jag . Angående
vill icke inlåta mig i tvist härom, men så mycket vill jag dock säga:
tror någon enda af herrarne, ja, tror ens hans excellens herr stats- tullar.
ministern sjelf att furst Bismarck, derest han haft samma uppfattning (Forts.)
som hans excellens herr statsministern om spanmålstullars skadlighet,
skulle gått in på sådana tullars införande i Tyskland, äfven om de
vore egnade att upphjelpa landets finanser; att han skulle ha velat
pålägga sitt land något som han ansåg vara till skada för detsamma?
Nej, mine herrar, jag tror det icke. Han vore då ingen stor stats¬
man; ty en statsman, som är med om att pålägga sitt fädernesland
något som han sjelf anser för detsamma skadligt, han kan icke vara
en stor statsman. Här stå således två auktoriteter mot hvarandra,
en tysk och en svensk. Man har att välja. Såsom protektionist före¬
drager jag i allmänhet det inhemska och skulle således välja den
svenska. Men mina högt aktade motståndare och vänner frihandlarne
föredraga ju i allmänhet hvad som är utländskt. Och i detta fall
nödgas jag ställa mig på frihandlarnes sida i så måtto, att jag måste
gifva företräde åt den utländske auktoriteten.
Jag vill ej vidare upptaga kammarens tid, men slutar med den
förklaringen, att jag fasthåller det gjorda yrkandet om bifall till den
föreliggande punkten.
Herr Lönegren: Herr Richard Gustafssons anförande i går på
förmiddagen har föranledt mig att å nyo begära ordet och med några
få minuter ytterligare förlänga denna redan alltför långt utdragna
diskussion. Den ärade talaren yttrade i början af sitt anförande, att
han från åtskilliga håll i landsorten erhållit adresser med uppmaning
att kraftigt motarbeta införandet af tullar å spanmål, och han om¬
nämnde tillika, att han från Norrköping, min hemort, emottaga en
dylik adress, utfärdad af ett folkmöte om 15,000 personer. Mot denna
uppgift har jag naturligtvis icke något att invända, men då talaren i
sammanhang härmed tillåter sig uttala förvåning och klander der¬
öfver, att icke denna adress eller rättare sagdt folkmötesresolution
framburits i Riksdagen af någon utaf stadens representanter, synes
det mig att talaren går väl långt. Jag erkänner villigt talarens rättig¬
het att angripa och efter förmåga nedsabla allt, som jag vid riks¬
dagen yttrar och yrkar, men jag kan icke erkänna herr Gustafssons
befogenhet och bestrider på det kraftigaste hans rättighet att offent¬
ligen sätta sig till domare öfver förhållandet mellan mig och mina
valmän, ty detta är en sak endast oss emellan. Hvad den verkliga
opinionen i tullfrågan i Norrköping beträffar, så tror jag mig hafva
bättre kännedom om densamma än talaren, och jag vet och vågar
försäkra, att folkmötesresolutionen ingalunda kan anse svara ett uttryck
af denna opinion. Hvad åter beträffar antalet deltagare i mötet, som
uppgifvits till 15,000, får jag nämna att denna siffra, efter hvad mig
meddelats, utan tvifvel är betydligt öfverdrifven. Till stöd härför be-
höfver jag endast upplysa om, att hela folkmängden i Norrköping upp¬
går till emellan 28—29,000, och då inser säkerligen en hvar att icke
15,000 personer kunnat i beslutet deltaga. Dermed må nu emellertid
N:o 17.
10
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
. Angående vara huru som helst; utväljandet till riksdagsman bör efter min upp-
'^anrnål ^ ^at*-n^D8 innebära att valmännen hysa förtroende till den valdes goda
"tullar! viUa och omdöme m. m., och såsom konseqvens deraf bör följa, att de
(Forts.) lemna honom såsom representant full handlingsfrihet. Hvad mig sjelf
och min verksamhet här angår, så vill jag förklara för den ärade
talaren, att jag i mitt riksdagsarbete icke låtit mig ledas af något
annat än min öfvertygelse om hvad jag i hvarje särskildt fall ansett
vara det rätta och bästa, samt att jag fortfarande kommer att så
göra. Min plats i kammaren står till mina valmäns disposition, men
öfver min öfvertygelse och min röst disponerar endast jag sjelf.
Herr Svalting instämde med herr Lönegren.
Herr Ekeborgh: Det finnes åtminstone en sak, hvarmed man
här kan göra både protektionister och frihandlare belåtna, och det är
med löftet att tala kort. Jag vill också begagna mig häraf, och skall
icke endast lofva utan äfven hålla mitt löfte.
Jag vill således nu inskränka mig till att endast uttala, att jag
af fullaste öfvertygelse kommer att rösta för bifall till utskottets för¬
slag i nu föreliggande punkt.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Här har talats så mycket i denna
fråga, att jag borde kunna inskränka mig till att endast yrka bifall
till bevillningsutskottets förslag. Men frågans stora vigt gör att jag
anser mig böra yttra några ord. Om jag dervid gör mig skyldig till
omsägningar, så hoppas jag på kammarens öfverseende. Hvad tullen
å råg beträffar, skulle jag från ena sidan sedt kunna vara med dem
som vilja hafva rågen fri. Men å andra sidan sedt' kan jag icke finna
någon giltig grund, hvarför den jorbrukare, som nästan uteslutande är
hänvisad till odling, af råg icke skulle hafva skydd såväl som den som
odlar hvete, hvars jord är af bättre beskaffenhet. Här finnas åtskil¬
liga trakter i vårt land, der jorden hufvudsakligast utgöres af torr
sandjord, der knappast annat sädesslag kan odlas än råg. Om man
sådde hafre, skulle man möjligen riskera att icke ens få skörda så
mycket som utsädet. Det vore enligt min åsigt orätt, om icke denne
sämre lottade jordbrukare skulle erhålla skydd för det sädesslag, han
af omständigheterna tvingas att odla, såväl som den som odlar hvete;
äfven om detta sädesslag är det som hufvudsakligast ingår i vår bröd¬
föda. Här har talats om, intensivt och extensivt jordbruk, samt att
man skulle sköta sitt jordbruk rationelt och minska odlingen af höst-'
säd. Jag påstår att det är omöjligt sköta ett jordbruk rationelt, om
man alltför mycket minskar höstsädet. Odlas för mycket vårsäd, be¬
fordras ogräset, och bördigheten samt afkastningen minskas. Man har
äfven sagt att vi skola slå oss på ladugårdsskötsel och fodra upp
vår råg; detta skulle löna sig bra. Ja, mine herrar, om detta lönat
sig förr, då mejeriprodukterna stodo högt i marknaden, så lönar det
sig icke nu, sedan mejeriprodukterna fallit i pris, och kommer ännu
mindre att löna sig då mejeriprodukterna, hvilketär att emotse, ytter¬
ligare fallit i pris. Det finnes jordbrukare i vår ort, som skött sitt
11
N:o 17.
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
jordbruk rationel samt nedlagt stora kapital på förbättring af sin
jord i hopp att derigenom öka afkastningen och höja den årliga in- '
hornsten. Det ena såväl som det andra har visserligen lyckats, men
kostnaderna härför hafva varit så stora, att egarne härpå i stället
för vinst gjort årlig förlust. De erkänna sjelfva, att de jordbrukare,
som skött sitt jordbruk på gamla sättet, stått sig bäst. Jordbrukarens
ställning har år ifrån år till följd af den outhärdliga konkurrensen med
utländingen oupphörligt försämrats, så att han nu håller på att duka
under, i följd hvaraf äfven öfriga näringar, lida. Så länge Sverige är
en stat för sig, anser jag det vara statsmagternas skyldighet att genom
lagstiftning skydda landets näringar att de icke duka under i kampen
med utländingen. Erhålla näringarne behörigt tullskydd, komma
enligt min åsigt vi sjelfva att producera hvad vi behöfva och slippa
taga det ifrån utlandet. Genom produktionens ökande ökas arbetet
och arbetsförtjensten för arbetaren, så att hans ställning snarare för¬
bättras än försämras. Talet om brödets fördyrande för arbetaren
genom skyddstullars åsättande förtjenar ej vidare afseende. Här har
sagts, att man icke bör påbörda frihandelssystemet skulden för landets
ökade skuldsättning. Om man icke kan påbörda frihandelssystemet
orsaken till hela skuldsättningen, vågar jag dock påstå att den till
stor del är orsaken härtill, samt i synnerhet den enskildes. Hade
tullskyddssystemet varit rådande i landet, är jag öfvertygad att jord¬
bruket gjort lika stora framsteg som nu, samt skuldsättningen varit
mycket mindre. Eu talare har åberopat brottens aftagande i landet
såsom eu förtjenst för frihandelssystemet. Jag tror dock förtjensten
häraf bör tillskrifvas den stigande upplysningen och bildningen. Eu
talare på stockholmsbänken frågade: "skola vi skydda godsegaren eller
arbetaren." “Skola vi skydda den starke eller den svage?“ Jag frågar
då: hvem är godsegaren? Jo, han är arbetsgifvaren. Då det tycks
för mig vara klart att, om icke arbetsgifvaren har något, ej heller
arbetaren kan få något, så tror jag att på samma gång man skyddar
godsegaren, så skyddar man äfven arbetaren. Här har äfven sagts
att om spanmålspriset ytterligare faller i utlandet, så skall icke priset
höja sig eller tullen göra någon nytta. Är det så att man befarar
ytterligare prisfall, är det så mycket mera angeläget antaga den före¬
slagna tullen. Ty den skulle väl åtminstone hindra priset att falla
med den nu föreslagna tullsatsen. Man har från frihandelssidan fordrat
bestämdt svar på huruvida jordbrukaren vore hjelp! med den nu före¬
slagna tullen, samt dessutom sagt att eu skatteafskrifning skulle mera
gagna. Huru kan man fordra att man, innan eu sak blifvit försökt,
skall bestämdt kunna förutsäga verkningarne af den? För min del
tror jag att tullen på den ort jag tillhör, om den icke kan hjelpa
den alltför mycket skuldsatte jordbrukaren, den likväl skall kunna
hjelpa många; och är enligt min åsigt långt verksammare än en
30 procents afskrifning å grundskatterna samt lindring i rust- och
roteringen. Men jordbrukaren behöfver äfven grundskatteafskrifningen
samt alla de lättnader som kunna erhållas.
Man har med de skedda försäljningarne af eu del statens domäner,
hvarvid nära dubbla taxeringsvärdet erhållits, velat visa att icke jord-
Angående
nförande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17.
12
ingående
införande a
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Torsdagen deri 3 Mars, f. m.
brukarens ställning inom landet skulle vara så dålig. Hur det kan
f vara möjligt, att ett pris af nära dubbla taxeringsvärdet erhållits, kan
jag icke förstå på annat sätt än att de varit för lågt taxerade. Litet
hvar på landet hafva vi nog eljest fått erfara, huru svårt det är att till
någorlunda pris sälja hemman, och huru som, att långt ifrån taxerings¬
värdet erhållits, det händt att de sålts under halfva taxeringsvärdet,
samt hypoteksföreningarne tvingats att, köpa hemmanen. Yi hafva ju
också sett anspråken på arrendenas nedsättning af statens domäner
samt äfven i denna kammare fått höra, hurusom en jordegare utbjudit
sin egendom till arrende för intet, blott han kunde få den utarren¬
derad. Nog måtte detta vara bevis på att jordbrukarens ställning är
dålig. Ja, mine herrar, här är icke fråga om mindre än jordbrukets
och öfriga näringars tillvaro eller icke i landet, må vi besinna detta!
Vore statens embets- och tjenstemäns löner bestämda att utgå in
natura efter markegång, är jag öfvertygad att tullskyddssystemet långt
för detta varit infördt i landet. Vi hade då i går i stället för afslag
å tullfrågan i Första Kammaren helt säkert fått bevittna tullfrågans
seger derstädes med betydlig majoritet. Statens embets- och tjenste¬
man hafva hittills varit oberörde af jordbrukets och öfriga näringars
ställning, skola de alltid så förblifva? Jag tror det icke. Då jord¬
bruket och öfriga näringar dukat under, hvarifrån då taga inkomster?
När snart sagdt ingenting finnes att beskatta, hur skola då tjenstemännen
få ut sina löner. Betecknande jir det, mine herrar, att regerings¬
ledamöter icke allenast ega att uttala sina åsigter i Riksdagens kamrar
utan äfven lemnats tillfälle att deltaga i frågornas afgörande. Jag hoppas
att denna oegentlighet i framtiden kommer att undanrödjas. Hän¬
förande mig till herr A. P. Danielsons anförande samt hvad jag sjelf
yttrat, yrkar jag på det allra lifligaste bifall till utskottets betänkande
och tror mig härmed befordra landets sanna väl och bästa.
Herr Jakobson: Herr talman! Mine herrar! Jag har begärt
ordet med anledning deraf att herr Gustafsson från stockholmsbänken
upprullade en mängd adresser från olika delar af landet, med hvilka
han sökte bevisa, att den öfvervägande meningen inom landet vore
emot lifsmedelstullar. -
Så vidt jag kunde förstå, skulle den från Motala vara den be¬
tydelsefullaste, emedan endast denna af herr Gustafsson upplästes. Då,
som herrarne veta, jag är från Motala, anser jag mig pligtig meddela
kammaren huru det möte hållits, som affattat denna adress.
För någon tid sedan, en söndagseftermiddag, till hvilken detta
möte kungjorts att hållas uti ett nära staden Motala beläget större
missionshus, hade omedelbart derförut af en framstående predikant
inför eu talrik publik hållits ett andligt föredrag. Denna publik, be¬
stående af till större delen qvinnor och barn från staden och landet,
.stannade af nyfikenhet qvar under tullmötet. Härtill, äfven af nyfi¬
kenhet, sällade sig också åtskilliga protektionister, som dock icke ville
låta höra utaf sig. Häraf torde inses hvad betydelse detta af 800 personer,
uppgifna men till antalet öfverdrifna, besökta mötet kunde hafva. Jag
försäkrar också, att, ehuru inom den valkrets, jag representerar, den-
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 13 N;o 17.
samma har inemot 40,000 personer, det icke har sig så lätt att samla _ Angående
omkring sig 800 stycken frihandlare. införande af
Skulle nu, såsom jag förmodar, af de utaf herr Gustafsson åbe- SPfrdlar.S
ropade adresserna den från Motala vara den bäst bevisande, så lära (Forts.)
dessa icke kunna tillmätas mycken betydelse.
Medan jag nu likväl har ordet, vill jag med anledning af herr
lektor Waldenströms anförande yttra några ord.
Herr Waldenström framhöll att Östergötlands län, hvarest sjelfva
härden till protektionism förefans, vore det, hvars jordbruksfastig¬
heter, i förhållande till taxeringsvärdena, äro mest skuldbelastade.
Han antog naturligtvis, som han också antydde, att här rådde den
betryckta ekonomiska ställningen mer än annorstädes. Häruti hade
han onekligen rätt. Men jag förstår också att han menade: Nå väl!
Är det nu så, Östergötlands landtbrukare^ så må ni skylla på — och
hjelpa eder sjelfva! Men, bäste herr Waldenström, hvad svarade landt-
männen herr Waldenströms likstälda, eller de tjenstemän för åtskil¬
liga år sedan, som under då rådande omvändt förhållande i sin be¬
tryckta ställning begärde s. k. dyrtidstillägg? Jo just det: I fån lön-
förhöjning; hvilken de, oafsedt dessa bistra tider, ega behålla. Jag
skulle nu förstått herr Waldenström bättre, om han tillagt: detta var
dumt af eder! Men den, som ej ser upp med ögonen, får se upp med
pungen. Ett sådant uttryck, enligt hvad jag mer och mer förnummit,
hade onekligen kommit från rätta hållet.
Herr Waldenström sade vidare att svenska folket begagnar tobak,
bränvin och snus för så och så många millioner kronor årligen; och
erinrade att dermed borde man upphöra, hvarigenom stora besparin¬
gar kunde göras. Härutinnan hade han ju fullkomligt rätt; men han
glömde att äfven erinra svenska folket derom, att man borde undvika
att köpa alla slags mer eller mindre värdelösa ströskrifter och brochy-
rer, hvarigenom också mycket kunde inbesparas, samt ej, såsom hit¬
tills visat sig hafva skett, genom denna köplust göra en och annan rik,
ja till och med allt för mägtig man. Äfven en sådan erinran från det
hållet tror jag hade passat i stycke.
Herr generaldirektör Wieselgren framhöll såsom ett bestämdt
faktum för ohållbarheten utaf det gamla tullskyddssystemet vara, att
det uppgafs och frihandelsidén infördes; men han glömde att om¬
nämna, att då så skedde, var denna öfvergång redan gjord i alla våra
grannländer. Herr Gripenstedt hade naturligtvis den uppfattningen,
att vi mås.te följa exemplet. Men hur är det nu! Jo! Oaktadt alla
våra mägtiga grannstater infört ett kraftigt tullskyddssystem, kunna
våra nuvarande herrar Gripenstedtar icke förmås följa det nu af nöd¬
vändigheten förestafvade exemplet.
Ätt efter så mycken strid nu söka gifva några skäl vidare, tjenar
ju till intet, hvadan jag, herr talman, inskränker mig till att yrka bifall.
Herr Thermsenius: När man hör en person beskrifva en hän¬
delse eller ett sakförhållande och man märker, att denne person an¬
tingen rör sig med stora öfverdrifter eller begagnar anspelningar och
häntydningar af snart sagdt gemenaste slag, drager man i betänkande,
N:o 17. 14 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående huruvida den sak, han förfäktar, kan vara rigtig eller icke; man ifråga-
införande af getter sannfärdigheten af hvad han yttrar.
^tullar S" Under denna frågas debatterande har jag hört så många öfver-
(Forts.) drifter, i synnerhet från den ena sidans talare, att jag måste öppet
bekänna, att, om det annars funnits någon möjlighet att omvända mig
till protektionist, så har denna möjlighet helt och hållet tillintetgjorts
af dessa öfverdrifter. Efter att hafva åhört de hugg som skiftats,
kan man säga, att de varit egnade att komma en att do såsom pro¬
tektionist och stå upp såsom frihandlare.
Jag ber få fästa uppmärksamheten på några af dessa öfverdrifter.
Man talar om att “det är bättre att arbetarne hafva något att köpa
för, äfven om de få köpa litet dyrare, än att de intet hafva att köpa
för.'1 Häri ligger emellertid en stor öfverdrift, i synnerhet emedan man
just i detta sammanhang äfven talar om arbetsbristen. Det låter då
nästan som om det skulle vara fullkomlig arbetslöshet å färde, ja
som om det icke skulle finnas annat än idel sysslolösa menniskor. Så
är dock icke förhållandet. Tv ser man sig omkring, så skall man
finna att hvar och en nog ändå har sitt att syssla med, och att all¬
ting går .ungefär sin jemna gång. Att här i Stockholm för närvarande
råder brist på arbete, det är visserligen sant, men detta beror der¬
på, att eu osund spekulation varit rådande, synnerligast inom bygg-
nadsbranchen. Att detta medfört arbetsbrist må icke förundra nå¬
gon; det är snart sagdt eu gifven följd af den omåttliga verksamheten
på detta område.
Det har också sagts, att “de utländske arbetarne röfva brödet ur
de svenske arbetarnes munnar." Detta är likaledes ett öfverdrifvet
påstående, enär med siffror kan visas, att vår export ingalunda är obe¬
tydlig. För det arbete åtminstone, hvithet blifvit nedlagdt på dessa
produkter — för att icke tala om allt det arbete, som tillgodogjorts
inom landet — de må nu heta industriens eller jordbrukets alster,
hafva dock våra arbetare fått sin lön, och man kan väl då icke med
fog påstå, att de utländske arbetarne helt och hållet röfvat brödet ur
munnen på de svenska. När man utkastar en dylik allmän sats, så
bör man väl på samma gång begränsa omfånget af densamma, så att
man icke alldeles pratar i vädret.
Men äfven från den sida jag tillhör har man gjort sig skyldig
till sådana öfverdrifter. En talare sade sålunda, att tron icke syssel¬
sätter sig eller bör sättas i samband med faktiska förhållanden. Jag
skall endast hänvisa till ett enda exempel för att herrarne skola för¬
stå hvad jag menar. Vi, som icke lefde med på Gustaf Vasas tid och
icke hörde alla hans tal till riksens ständer, vi tro ändock derpå,
fastän ingen af oss sett honom eller varit närvarande och hört honom
tala. Många sådana exempel skulle kunna anföras.
Det har äfven sagts och upprepats, att man ej finge sälja sin span-
mål. Jag vill då fråga: hvar hafva herrarne denna spanmål som icke
blifvit såld? I hafven väl icke bortkastat den; den har väl kommit
till någon nytta? Hafven I icke fått sälja spanmålen i oförädlad form,
så har det väl skett i förädlad. Jag var häromdagen kallad till lag¬
utskottet, hvarest mönsterlagen då förelädes till behandling. Det yrkades
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 15 N:o 17.
då af personer, som talade mot den föreslagna lagen, att man så myc- _ Angående
ket som möjligt borde ställa bergverksdriften för produktens förädling införande af
på stället, på det att man icke skulle blifva i så hög grad beroende SPfalUr.S~
af råvarans försäljning, och att detta vore den enda vägen att komma (Forts.)
framåt. Men för att kunna bedrifva sådan förädlingsindustri behöfdes
tillgång till utländska mönster, och man ville icke ingå på lagen, eme¬
dan man då icke skulle kunna utan vidare fritt förfoga öfver utlän-
dingarnes förråd af mönster och modeller. Emellertid, denna princip,
att man bör söka förädla råvaran så mycket som möjligt innan den
föres i marknaden, har nog sin tillämpning äfven på jordbrukets alster.
Här har, för att ådagalägga jordbrukets ställning, anförts en hel
del statistiska siffror, och man har derom sagt, att “man icke skall
lägga sig i det man icke begriper. “ Detta är nog rigtigt, och jag skall
icke heller inlåta mig på några beskrifningar om huru jordbruk skall
bedrifvas, ehuru väl jag också endels skulle kunna lemna mitt bidrag
dertill; men jag skall, som sagdt, låta detta vara och i stället söka
taga dem i försvar, hvilka med statistiska siffror sökt visa, huru det
i sjelfva verket står till. Äfven om man icke förstår, huru jordbruk
skall bedrifvas, kan man väl åtminstone läsa statistiska siffror, och
då man endast gör detta, lär väl ingen med sanning kunna påstå, att
man “blandar sig i saker, som man icke begriper. “
Jag vill vidare mot dem, som yttra detta med hänsyn till dem
som tala om jordbruket, säga, att, när de å sin sida gå in på indu¬
striens områden, när de tala “i industriens namn", så tala de om
saker, som de icke begripa. Vi hafva här sett framläggas uttalanden
från tändsticksfabrikanter och egare till mekaniska verkstäder, under¬
tecknade af sådana som en Bolinder, hvilka uttalanden gått ut på,
att det vore för deras industri högeligen önskvärdt att icke få tull på
plåt och jern, och likväl stå här somliga upp och yrka “i industriens
namn" bifall till utskottets förslag. Man må väl kunna säga till dem,
att de icke skola yttra sig i hvad de icke begripa; ty industriidkarnes
ord böra väl gälla framför andras i saker, som de sjelfva bäst förstå.
Det är dock icke blott med afseende på den föreslagna förhöjningen
i tullen på jern, jernplåt och zink, dessa personer uttalat sig, utan
de beröras äfven af tullförhöjning å lifsmedel, och vare sig det nu
blir tull på det ena eller andra, kommer deras tillverkningskostnad
att ökas.
En talare har yttrat, att “då man skyddar arbetsgifvarne, skyddar
man äfven arbetarne“. År den satsen sann, bör det äfven vara sant,
om man vänder om densamma och säger: “skadar man arbetsgifvarne,
skadar man också arbetarne11, samt tillämpar denna sats på de in¬
dustriens män, hvarom jag nyss nämnde.
Hvad som gör, att jag särskildt fäst mig vid och nu talat om
industrien och de svårigheter, hvarmed den kämpar, är den omstän¬
digheten, att jag har mig bekant, att man såsom devis å detta be-.
tänkande satt orden: allt eller intet, d. v. s. om tullen å råg beviljas,
skall allt beviljas, eljest intet. Annars har här mer än en gång, när
det varit fråga om att skrida framåt på förbättringarnes väg, plägat
uttalas den meningen, att det är bättre nöja sig med det lilla, när
fl:o 17.
16
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
man icke kan få allt. Jag tror icke synnerligen mycket hvarken på
förbättringen eller nöden, när man säger allt eller intet, och när jag
finner att man vill använda ett medel, som “hjelper tu och stjelper
sju“. Yore en verklig nöd å färde, skulle man väl äfven få höra
något af det, som eljest, när en begäran framställes, brukar före¬
komma, eller att “äfven den minsta skärf mottages med tacksamhet1*;
men något sådant har man visst icke fått höra vid detta tillfälle, sna¬
rare tvärt om. Aro förhållandena icke värre än så, att man i värsta
fall kan vara nöjd äfven med rakt ingenting, då synes nöden icke
vara så synnerligen stor; annars vore det val bättre taga det lilla,
man kan få, och icke, som det heter, “kasta ut barnet med badvattnet11.
Här har vidare talats om huru folket under det nuvarande systemet
“suckar och träla!-11. Det kan väl vara att så är, men med all lag¬
stiftning i verlden kunna vi väl ändå aldrig frigöra oss från följderna
af den händelse, som föranledde uttalandet af de orden: “med bekym¬
mer skall du nära dig på jorden i alla dina lifsdagar11. Så kommer
det att vara under alla system.
För öfrigt ber jag få fästa uppmärksamheten på något, som väl
yttrats förut, om icke i år, så dock vid andra tillfällen, och det är,
att arbetslönerna och sädesprisen icke alltid stå i lika, utan stundom
omvändt förhållande till hvarandra. Om jag endast nämner åren
1867 och 1868, minnes nog en och annan af herrarne, att arbets¬
lönen för ett dagsverke då uppgick till ett belopp af endast BO öre
å 1 krona 25 öre, under det att rågen, för att icke säga för mycket,
gälde minst 20 kronor per tunna. Och likväl saknade arbetaren då
ingenting, om han också hade det knappt. Nu deremot, då sädes-
priset är lågt, hafva de, som arbeta för en dubbelt så hög aflöning,
ingenting i behåll, och detta åter lärer väl bero derpå, att man sköter
sig annorlunda nu än då. Det “sluttande plan11, hvarpå vi, enligt
några talares uttryck, befinna oss, är intet annat än misshushållnin¬
gens sluttande plan, och det vore då bättre att söka höja detta i
den ändan, hvaråt det lutar, och börja tänka på att gå så till väga,
att det icke ytterligare sjunker ned, än att slå in på den väg, hvar¬
om nu är fråga. Framför allt bör man, när man vill söka bedöma
“orsak och verkan11, se till att man icke hugger i vädret.
Jag ber nu få med ett par ord vända mig mot ett yttrande i
går, från kalmarbänken, som jag sjelf icke i sin helhet hörde, men
som stått refereradt i en här utkommande tidning. Om det der
citerats orätt, så får misstaget återfalla på den nämnda tidningen.
I förbigående vill jag först anmärka, att man med skäl kan säga,
att äfven det hör till öfverdrifternas historia, hvad som af en annan
tidning sades om nämnda yttrande. Der stod nemligen, att det ut-
utgjorde “glanspunkten11 af dagens anföranden. Det är nog sant,
att det fans glanspunkter i detsamma, men många af dessa synas
mig vara betydliga brister, och det förundrar mig, att ett sådant an¬
förande kunde vinna ett sådant bifall, som den antydda tidningen
tillägger detsamma. I det ifrågavarande anförandet säges, att jord¬
brukaren “haft minskning i sina inkomster, under det att skatter
och utskylder stodo qvar och tyngde nästan värre än förr.11
17
N:o !7,
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Jag förundrar mig öfver att en man, som vet att det år 1885
beslöts en afskrifning af grundskatterna med 30 procent, kan komma
och sä^a, att “skatterna och utskylderna stå qvar och tynga nästan
värre än förut". Hvilken betydlig öfverdrift, detta uttryck innebär,
ligger således i öppen dag.
Vidare säger han: “finge man rågtull, skulle man åtminstone
kunna säga, att 100 kilogram voro värda 2 kronor. Det kan jord¬
brukaren icke för närvarande säga, ty prisen gå undan för undan
utför och han får följa med". Hvad dessa ord innebära vill jag söka
visa genom att ställa dem i samband med hvad han yttrar längre
ned. Der heter det: “man har frågat oss, om vi icke skulle vilja
hafva högre tull. Nå, det kan man icke veta nu“. Man har gjort
bevillningsutskottets ordförande och hans meningsfränder denna fråga,
och de hafva blifvit svaret skyldiga. Men man kan spåra detta svar
genom att med hvarandra jemföra de nyss anförda yttrandena; man
menar, att tullarne skola blifva så höga, att de gå upp till produktions¬
kostnaderna och något derutöfver. Man kan nemligen säga, att 100
kilogram råg åtminstone äro värda så mycket som tullen.
Vidare utropade han: “det är fråga om huruvida det svenska
jordbruket och de svenska näringarne skola finnas till"! Icke fins
det väl någon af herrarne, som på allvar tror, att, om icke denna
tull nu går igenom, näringarne skola upphöra att finnas till eller att,
såsom denne talare utlät sig, vi skola nödgas “lägga våra åkrar i
träde och låna penningar för att betala den ryska rågen“. Men om
ingen och icke ens den ärade talaren sjelf kan tro det, hvad tjenar
det då till att framkasta något sådant? Det är så att säga öfver-
drifternas öfverdrift.
Här har man ock såsom skäl för tullars påläggande framhållit
statens skuldsättning. Skyddstullvännerna hafva dock sjelfva varit
med om att votera denna skuldsättning och borde sålunda veta att
de derigenom influtna penningarne icke i allmänhet nedlagts i värde¬
lösa föremål utan hufvudsakligen i jernvägsbyggnader, och det är då
oegentligt att synnerligast i detta sammanhang komma och tala om
de stora skulder man gjort.
Slutligen ännu några ord om den “träldom", hvarunder svenska
folket skall sucka. Ja, mine herrar, det finnes visserligen en träldom,
som det vore godt att slippa undan, jag menar den träldom, som
lemnat spår efter sig i lefnadsvanorna och hvari vi beklagligen alla
äro mer eller mindre klafbundna.
Bland alla de förhållanden, som förekomma till behandling mellan
arbetsgivare och arbetare, finnes intet så ömtåligt som att röra vid
den lön arbetarne under en längre tid vant sig vid. Och likväl
måste industriidkaren vara betänkt på att nedsätta arbetslönerna
derest hans förbrukningsartiklar stiga i pris, och detta ehuru de ökade
lefnadskostnaderna måste från arbetarnes sida framkalla berättigade
anspråk på förhöjning af deras aflöning. I annat fall skulle följden
för industriidkaren blifva ökade produktionskostnader och minskad
vinst. Man kan dock tänka sig att jordbrukarne, som använda in-
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 17. 2
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17.
18
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
införande i
spannmåls¬
tullar.
(Forts.)
dustriens alster, äro villiga att för dem betala högre pris, såsom
ju också betänkandet angifver. Sådan ömsesidig beskattning skall
emellertid endast medföra att man så att säga får flytta upp i eu
högre våning, d. v. s. röra sig med större summor utan att'dock
erhålla större behållning på sitt arbete än förut. Ökadt skydd skall
derför till sist sannolikt komma att befinnas vara detsamma som att
ännu länge qvarhålla oss i den träldom, hvarom jag nämnde här ofvan.
Det enda sättet att komma derutur är utan tvifvel det att, då vi nu
en gång vuxit in i de goda tidernas öfverflöd, vi också söka lägga
bort våra öfverflödiga vanor och återgå till ett enklare lefnadssätt.
Men i detta hänseende har jag här icke hört ett enda erkännandets
ord. Och dock är detta, som sagdt, utan tvifvel den rätta vägen
till att återvinna det förlorade välståndet.
Herr talman, jag kommer på grund af hvad jag yttrat att rösta
för afslag å utskottets förslag.
Herr Thomasson: Jag skall naturligtvis icke på detta stadium
af förhandlingarne pina kammaren med något anförande. Jag skall
inskränka mig till att upprepa den maning, som så många af mina
meningsfränder redan stält till kammaren, att uppskjuta det slutliga
afgörandet af tullfrågan till nästa riksdag. Jag är för min del lifligt
och fast öfvertygad derom, att skyddstullvännernas syfte är ädelt och
godt och fosterländskt, och många varma och högsinta uttalanden,
som vi under dessa dagar hört i sådan rigtning, vittna oförtydbart
derom. Men just derföre, att skyddstullvännerna icke hafva i sigte
något ensidigt intresse, utan hela landets väl, kunna de icke gerna
önska, att denna fråga, så djupt ingripande i folkets ekonomiska,
sociala och politiska lif, afgöres genom slumpen, genom några få rösters
öfvervigt inom en representation, som valts på ett helt annat, för
denna sak fullständigt främmande program; och jag vågar derföre
tro, att dessa våra ärade motståndare skola, då vi nu snart gä att
nedlägga våra röster i urnan, finna det vara både politiskt klokt och
ett billigt tillmötesgående mot oss frihandlare, som, också vi, mena
ärligt med vårt fosterland, att låta svenska folket sjelft döma mellan
oss, låta folket sjelft genom sina förtroendemän, utsedda med sär¬
skild och hufvudsaklig hänsyn till tullfrågan, afgöra hvilketdera tull¬
systemet är bäst egnadt att främja landets ekonomiska välstånd och
förkofran. Det gäller ju endast ett uppskof på ett år, en försvinnande
liten tidrymd i ett lands ekonomiska lif, en väntan väl värd att under¬
kasta sig, om derigenom en stor och nästan alla förhållanden be¬
rörande reform kunde mognare öfvervägas, bättre förberedas och följd-
rigtigare genomföras, och då man besinnar, att ett förhastadt beslut
i en sådan lifsfråga kan verka olycksbringande genom decennier.
I syfte sålunda att få tullfrågan understäld nästa Riksdags pröf¬
ning, hemställer jag om afslag å utskottets förslag i förevarande
punkt.
Herr Törngren: Jag skall ställa mig till efterrättelse det väl¬
villiga råd, som herr Ola Bosson Olsson gifvit, nemligen att vara så
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
19
N:o 17.
kortfattad som möjligt, och gör det så mycket hellre, som jag efter
genomläsande af de vidlyftiga diskussionsprotokollen och åhörande af
den så sakrika diskussionen finner det vara nästan en omöjlighet att
prestera något egentligt nytt utöfver hvad som redan blifvit sagdt.
Då emellertid ett stort arbetaremöte hållits i Göteborg och då det¬
samma uttalat sig i frågan, anser jag det vara en skyldighet för mig
att delgifva Riksdagen innehållet af mötets belut. Vid tillfället voro
närvarande 700 personer hvilka alla, utom tre, uttalade sig emot
åsättande af lifsmedeltullar.
Några få ord skulle jag derjemte be att få tillägga för egen del.
Såsom en beklaglig omständighet måste jag framhålla den oenighet
och bitterhet emellan olika samhällslager, emellan representanter för
olika intressen, hvilken blir stridens resultat, huru än sakens utgång
må blifva. Säkerligen blifva dessa bittra känslor störst, om de i
minnet återkallas genom ständigt utgående tullar och dermed följande
smugglingar och till äfventyrs andra lagöfverträdelser.
För den, som är en vän af statskyrkan, måste det också väcka
bekymmer, att samtlige presterlige representanter inom kammaren
utan undantag understödt den förevarande motionen. Detta anmärk¬
ningsvärda förhållande har säkerligen beröfvat statskyrkan många af
dess verkliga vänner, och till sådana förluster har under nuvarande
förhållanden statskyrkan icke råd. Jag tror nemligen att litet hvar
måste vara af den uppfattning, att det är till ej obetydlig fördel för
presterskapets inkomster om frågan afgöres så, som de uttalat sig
skola rösta.
Herr Talman! Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.
Herr Holm: Jag hade ej tänkt begära ordet, men då jag ej förr
besvärat kammaren dermed, må det tillåtas mig i korthet angifva min
ställning till den föreliggande, för vårt land så vigtiga frågan. Ifrån
den ort, som jag representerar, hafva blifvit mig tillsända oppositions-
listor, undertecknade af 1,078 personer, hvilka på det allvarligaste
protestera emot åsättande af lifsmedelstullar, under förmenande att
dylika, långt ifrån att göra någon allmän nytta, tvärtom lända till
öfvervägande skada för landet och dess näringar.
Då jag delar deras åsigt, i hvad den rörer artikeln råg, så an¬
håller jag att få förena mig med dem som yrka afslag å första punkten.
Herr Larsson i Mörtlösa: Herr talman! Mine herrar! Manbar
påstått, att de föreslagna tullarne skulle fördyra brödet för arbetaren,
dels äfven omvändt att de icke skulle höja priset på spanmål, så att
jordbrukaren icke skulle hafva någon fördel af deras införande. Jag
vågar icke afgöra, hvilkendera åsigten som har den största sannolik¬
heten för sig. Hvad jag med bestämdhet vet, det är, att då höstsäden
för 8 å 10 år tillbaka stod 50 procent högre i pris än nu, så redde
både arbetaren och jordbrukaren sig godt, och man hörde icke då de
berättigade klagomål, som nu höjas från snart sagdt alla samhälls¬
klasser, löntagaren möjligen undantagen. Detta mitt påstående stäm¬
mer nog icke väl öfverens med det yttrande, vi hörde från stock-
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17, 20 Torsdagen den 8 Mars, f. m.
Angående holmsbänken, att landet uppnått ett hittills ej anadt välstånd. Detta
Sjoanmäls- yttrande bekräftas af herr Johansson, då han säger att arbetaren i
tullar. Stockholm har en årsinkomst af 800 kronor. Med en sådan inkomst
(Forts.) behöfver han ej använda mer än omkring 4 dagar för att förtjena till
värdet af 1,02 tunna råg, hvilket beräknas åtgå för en person om
året, och då bör den föreslagna tullen ej kännas så betungande. Ar¬
betaren i landsorten får nöja sig med vida mindre ersättning för sitt
arbete, och ofta motsvarar ej arbetets lön dess möda. Detta åter har
sin orsak deri, att arbetsgifvaren, till följd af den obeskattade införseln för
siua produkter ej erhåller den ersättning, att han är i stånd att nöj¬
aktigt betala arbetaren en välförtjent lön. Till min ärade vän på
kronobergsbänken skulle jag vilja ställa den uppmaningen att åtmin¬
stone ställa sig på endera sidan och vara antingen protektionist eller
frihandlare. Emedan jag anser att de föreslagna tullarne skola gagna
arbetaren, jordbrukaren och landet i dess helhet, så ber jag, herr tal¬
man, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Sahlström: Efter de upprepade uppmaningarne att yttra
sig kort vill jag inskränka mig till att endast uttala min och mitt
kommittentskaps uppfattning i frågan. Jag har från Vermland fått
emottaga två petitionslistor, undertecknade hvardera af öfver 400 per¬
soner, uttalande sig emot tullar. De äro icke alla från mitt kommit-
tentskap, utan från åtskilliga delar af länet, hufvudsakligen från de
delar, hvilkas representanter här stält sig på den protektionistiska sidan.
Det skulle för Vermland vara en stor orättvisa och olycka, om dessa
skatter blefve pålagda. De skulle drabba större delen af provinsen så
oerhördt tungt, att jag knapt kan tro att öfriga landsändar, som kunna
sälja spanmål, skulle, om de visste huru tungt andra skulle deraf drabbas,
vilja pålägga dem sådana uppoffringar. Jag yrkar afslag å utskottets
förevarande hemställan.
Herr Holmgren: Då man ser det betryck, hvari så väl landt-
bruket som öfriga näringar befinna sig, och då man vet, att detta
betryck har sin väsentligaste orsak i den utländska konkurrensen, kom¬
mer man ovilkorligen' att tänka på att något måste göras för mot¬
arbetande deraf. Det har af åtskilliga talare framhållits, att det system,
som hos oss varit rådande under de senaste trettio åren, fört oss till
ett icke förut anadt välstånd. Men statens lika väl som den enskildes
skuldsättning, konkursernas ökade antal och arbetslösheten tala ett
annat språk. Då man ser den mängd arbetsföra personer, som nu
förgäfves söka arbete, vittnar detta om något helt annat än välstånd.
Då bevillningsutskottets betänkande nu går ut på att skydda vårt
landtbruk och våra näringar, vill jag gifva min röst för dess förslag.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag skall icke såsom en
del andra talare börja med löftet att vara kort. Icke heller kan jag
säga, huru länge jag kommer att hålla på. Detta kommer att bero
på, huru mycket jag kan erinra mig ur den föregående diskussionens
kaotiska virrvarr. Jag har rörande hvad derunder förekommit gjort
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
21
N:o 17.
eu mängd anteckningar. Dock skall jag icke besvära kammaren med _ Angående
allt hvad jag antecknat. Jag har i det längsta uppskjutit att begära införande af
ordet och hade tills i går icke ens tänkt göra det. Men jag har af ^tullar.S"
ett och annat, som förekommit under denna långvariga diskussion, funnit (Forts.)
mig ovilkorligen uppfordrad dertill, icke minst af den anledningen,
att min tystnad möjligen skulle kunna tolkas så, som om jag tagit
något som helst intryck vare sig af den våldsamma agitation, som
i denna fråga försiggått, eller det mer eller mindre dolda hot, som
här emellanåt framkommit emot dem som tala för utskottets förslag.
För att visa att jag icke tagit ringaste intryck häraf har jag icke
kunnat underlåta att äfven nu uttala mig i den vigtiga tullfrågan,
och detta så mycket hellre, som man funnit huru som en och annan
gått ifrån förut hysta åsigter i frågan, icke derföre att de sjelfva
ändrat dessa sina åsigter om hvad de anse rätt och för landet nyt¬
tigast, utan derföre att på ett eller annat möte gjorts uttalanden och
meddelats resolutioner, hvilka stått i strid med dessa deras åsigter.
Innan jag inlåter mig vidare i ämnet ber jag få säga ett ord
om den våldsamma agitationen, och den vädjan till lidelserna som i
denna fråga försiggått, en agitation som redan burit den frukten, att
riksdagsmännen numera, då de gå till och från riksdagen, behöfva
polisskydd. Derhän har det redan kommit i landets hufvudstad. Jag
vill i det fallet visst icke uttala något som helst klander mot Stock¬
holms hederliga och aktningsvärda arbetare. Jag vet att de utgöra
det stora flertalet och att de lika djupt som hvarje annan hederlig
medborgare förakta och beklaga detta bedröfliga tillvägagående af ett
mycket litet, vilseledt fåtal att genom förolämpningar på gatan skymfa
de af landets representanter, som hysa en åsigt stridande emot den
de tro sig hysa. Men man kan icke ostraffadt vädja till lidelserna,
helst då man söker väcka dem genom sådana slagord som sväittullar
och andra lika falska agitationsmedel. Och, mine herrar, fortsätter
man att smeka radikalismen och socialismen så som man börjat, kan
nog den tid stunda, då detta kommer att straffa sig på det sätt att
de, hvilka nu uppbådats såsom hjelptrupper åt frihandeln, icke längre
låta sig nöja med att demonstrera endast i tullfrågan, ty då lidel¬
serna en gång blifvit väckta till lif, är ej lätt att leda dem, ens af
den som uppväckt dem. Det ligger ock nära till hands att de skola
komma att uppträda äfven i andra frågor, och detta måhända då, när
icke ens de som nu frammanat dem skola önska det. Och om nu tull¬
frågan faller, såsom jag antager den kommer att göra, sedan regerin¬
gen med hela sin kraft uppträdt emot densamma, och frågan redan
fallit i medkammaren på en eller två röster, skall det ingalunda
komma att sägas af dessa, som nu demonstrerat, att den föll derföre
att Riksdagen var emot tullfrågan, utan de skola säga att Riksdagen
ville men icke vågade pålägga tullar. Det är frukten af denna agita¬
tion, som man dyrt kan få umgälla i kommande dagar, och emot
hvilken jag vill nedlägga min kraftigaste protest, med bön om att vi
aldrig måtte komma derhän, att landets representanter vid sina råd¬
slag behöfva taga hänsyn till något annat än sin öfvertygelse om hvad
som bäst gagnar fosterlandet.
N:o 17.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
22 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Jag har icke heller begärt ordet för att uppläsa några petitioner,
telegram, mötesbeslut eller dylikt. Äfven jag skulle kunna hafva åt¬
skilliga sådana att meddela, ty jag har erhållit många dylika, men
sådant lärer väl i alla händelser ej få vara bestämmande för våra
åtgärder i frågan, och de hafva dessutom varit synliga i tidningarne,
så att ett uppläsande af dem i kammaren icke torde göra någonting
vare sig till eller ifrån. Det skulle blott upptaga en tid, som bättre
kan användas.
En talare erhöll härom dagen bravorop, då han öppet förklarade,
att han “skrinläde" sin öfvertygelse om hvad han ansåg rätt och
gagneligt för fosterlandet, för att böja sig för flere eller färre af de
uttalanden, som skett på några möten. Jag kan förstå, att man, då
man finner sig stå i uppenbar strid med de åsigter, valmännen hysa,
lägger ned sitt mandat, men att rösta för något, som man icke anser
gagneligt för fosterlandet, derföre att man beslutat detta på något
folkmöte, och att för den skull öfvergifva en åsigt, som man sjelf hyser
och som man grundat på den öfvertygelsen, att den skulle vara för
landet nyttigast, ett sådant förfarande har jag velat påpeka, icke för
att klandra, utan blott för att gifva till känna, att jag icke deltagit i
bravoropen, när något sådant förekommit. Jag tror dessutom icke heller,
att alla dessa mötesresolutioner och petitioner kunna vara af något sär¬
deles stort värde eller att man bör tillägga dem någon så afgörande vigt.
Jag har ett bevis härpå i herr Waldenströms yttrande här om dagen,
då han, utom sina många mer och mindre muntra “gubbar“ och andra
roligheter, kom att tala om folkmötet i Mockfjärd. Jag känner något
till det och beklagar herr Waldenström, om han grundar sina åsigter
på sådana möten som detta, ty då hvilar hans åsigter på ganska klena
grunder. Jag skulle också kunna åberopa ett tullmöte, som man icke
gjort så liten affär utaf i frihandelstidningar. Det har blifvit mig
sagdt af personer, som voro närvarande, och jag har äfven sett det i
tidningarne, att der talats mycket om tull och mot tull, och en resolu¬
tion mot tull beslutades, men nästan alla tänkte på tullen vid qvarnen,
emedan mötet hölls i närheten af eu tullmjölqvarn, och ingen ville
vara med om att den tullen skulle höjas. Sådana kunna mötena vara,
ehuru jag villigt medgifver, att der äfven kunna förekomma rätt för¬
ståndiga saker; jag har blott velat säga att man ej får fästa någon
afgörande vigt vid sådana uttalanden, helst man icke så sällan å sådana
möten ser frågan endast från en sida.
Jag skall ej tala om landets och näringarnes förtviflade ställning.
Den har blifvit så bjert målad af andra, att det skulle vara orätt att
ytterligare upptaga tiden med en sådan skildring. Det har erkänts af
de allra fleste, att ställningen icke är god, och till och med från fri-
handelsvänlig sida hafva många medgifvit, att den är betänklig. Det
är blott om botemedlet, som åsigterna äro olika. Men det finnes dock
en och annan på frihandelssidan, som sökt bevisa att äfven nu allt
står väl till. I synnerhet var det en talare på göteborgsbänken, som
företog sig detta lönlösa arbete.
Det föreföll emellertid ganska eget att strax derefter få höra
från herr Hellgren, att folket deruppe i hans hembygd fortfarande
23
N:o 17.
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
nödgas använda nödbröd. Jag får säga att, då detta sker, när priset
å spanmål är så billigt som nu, så kan man hysa starka tvifvel om '
frihandelns välsignelser. Jag skulle icke hafva fäst mig så mycket
härvid, om icke denna upplysning kommit omedelbart efter den förre
talarens yttrande, deri han sökt med siffror bevisa, huru väl det stode
till i vårt laud. För herrar frihandlare betyder detta emellertid ingen¬
ting, och icke heller betyder det för dem någonting att man erinrar
om den fruktansvärda skuldsättning, hvaruti så väl staten och kommu¬
nerna som de enskilda kommit under frihandelsregementet — en
skuldsättning så stor, att vi till utlandet gjort oss skattskyldiga med
ett belopp af emellan 30 och åO millioner kronor årligen, d. v. s.
räntorna å och en obetydlig afbetalning af landets skuld till utlandet
kräfver årligen denna oerhörda summa. Frihandlarne hänvisa endast
på de höga taxeringsvärdena och säga: se der är valutan, se der be¬
viset på vår stora rikedom! Men, besynnerligt nog: samtidigt med att
de hänvisa på den stora rikedom, hvarå taxeringsvärdena skulle ut¬
göra bevis, säga de, på tal om det betryck, hvari våra näringar be¬
finna sig, att taxeringsvärdena äro för höga, de borde nedsättas till
hälften eller så omkring. Men hvart tager väl då valutan vägen? Då
försvinner ju den! Vidare säges: vi måste nedbringa produktions¬
kostnaderna, hvilket ju skulle ske genom billigare arbetskostnader,
<1. v. s. med andra ord genom att nedsätta arbetslönerna för arbetarne.
Och de, som säga detta, äro desamma, som gjort sig till riddare för
arbetarne och gifva sig ut för att vara de enda, som vilja arbetarnes
val. Mig synes dylikt tal icke rätt väl stämma öfverens med logikens
lagar. Allt detta betyder ingenting för dessa frihandlare, ty de hän¬
visa lika envist till taxeringsvärdena på fastigheterna. Men hvar och
en vet att, när det är fråga om att taga lån på en fastighet, så be¬
viljas dylikt lån af våra penninginrättningar ej till högre belopp än
hälften af taxeringsvärdet. Om taxeringsvärdet vore mätare för fastig¬
hetens verkliga värde, så skulle man ju få låna på hela eller åtmin¬
stone mera än hälften af taxeringsvärdet. Men om ock en banksty¬
relse består af idel frihandlare, så lemnar hon ändock icke i regeln
lån till högre belopp än halfva taxeringsvärdet. Det har nog gjorts
försök att belåna fastigheter derutöfver, och särskilt känner jag väl
till en bankinrättning i Stockholm, der jag varit administratör, som
förfarit sålunda. Men följden har ock blifvit, att hela aktiekapitalet
der gått förloradt och mera dertill. Der har det sålunda visat sig,
huru det slagit ut att lemna lån till högre belopp än halfva taxerings¬
värdet. Äfven en del andra banker hafva af sådana försök haft ganska
obehagliga känningar. Det betyder heller ingenting för herrar fri¬
handlare, att under den välsignade tid, hvarunder de påstå att landet
nått eu förut ej anad utveckling, fattigvårdsbördan tillväxt så, att den
under samma tid ökats med mer än 400 procent, eller från 2|
million kronor till omkring 9 millioner kronor, och understöds-
tagarnes antal ökats från 133,000 till 224,000 personer. Icke heller
betyder det någonting för dem, att under samma tid emigrationen,
som under åren 1850—1860 uppgick till i medeltal 1,700 personer
årligen, under åren 1880—1884 i medeltal utgjort 39,000 personer.
Angående
nförande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17. 24 Torsdagen den 3 Mars, f. in.
Angående Detta betyder för herrar frihandlare alls ingenting, det utgör för
'^'spanmåls-1 enc^as*' efJ ojäfaktigt bevis på den oerhörda utveckling, hvaraf
tullar. fn handeln varit mägtig, då vi kunnat så oerhördt öka våra skulder,,
(Forts.) vår fattigvårdstunga och vår export af — menniskor. För oss, som icke
sen ställningen genom teoriens synglas, utan se den i verkligheten
och med öppna ögon, ter sig utvecklingen annorlunda — ja så för¬
tviflad, att systemet måste öfvergifvas, om vi skola kunna räddas.
Yi hafva under hela denna frihandelstid lefvat såsom i ett rus. Hela
systemet har gått i den rigtningen. Man har vändt upp och ned på
den gamla satsen: “ju mer man lånar, dess mera sätter man sig i
skuld1', och i stället har det hetat: "ju mera man lånar, dess rikare
blir man". De stora lånen, som indragits af staten, hypoteksbanken
och kommunerna i sammanhang med en utsträckt och vidtomfattande
försäljning af våra skogsalster, ha åstadkommit en konstlad uppsjö
på penningar, som föranledt till svindleri i affärer, lyx och öfverdådigt
lefnadssätt, hvilket nu bär sina sorgliga frukter. Frihandlarne säga
visserligen: detta är en af frihandelns välsignelser. Men vi, som vilja
se saken praktiskt, anse det vara något helt annat än en. välsignelse
för landet. Man säger åt oss: I talen om ökad skuldsättning, ragu
I talen icke om det ökade värdet af eder egendom. Men hvad hjel-
per detta, om man nedlagt lånade penningar, vare sig i fast eller lös
egendom, som ej lemnar en afkastning motsvarande ens ränta ä det
lånta kapitalet, än mindre till afbetalning derå, och som man icke
kan sälja ens för hälften af hvad det kostat? Om man har en egen¬
dom, som man köpt för 10,000 kronor, och man sedermera å den¬
samma nedlagt ytterligare samma belopp, så att den nu kostar egaren
20,000 kronor, men eu person har en inteckning i egendomen till be¬
lopp af 10,000 kronor, för hvilken han vill hafva betaldt, tror man
att denne fordringsegare låter afspisa sig med att få veta, att i
egendomen nedlagts 20,000 kronor. Nej ingalunda; han tager nog
egendomen, och förre egaren står på bar backe. Det är icke nog,
att man nedlagt penningar. De måste äfven gifva någon afkastning.
Det hjelper icke att peka på, att egendomen kostar mig så och så
mycket, eller att tillverkade varor kosta så och så mycket i tillverk¬
ningskostnad, om egendomen icke gifver ränta på det nedlagda kapi¬
talet, och varorna icke kunna säljas till pris, som betäcker tillverk¬
ningskostnaden.
Det, är derför som protektionisterna påstå, att det är nödvän¬
digt att slå in på ett helt nytt system. Frihandlarne säga, vi måste
fortsätta med frihandelssystemet; den tröst de erbjuda är tålamod,
fortsatt vigilans, ökad skuldsättning, en ökad införsel af utländska
- varor och utförsel af obligationer.
Protektionisterna säga: låt oss införa ett system, som lemnar
Sverige. åt svenskafne och som icke är så beskaffad!, att det lemnar
landet i händerna på utländingen! — Nej, säga frihandlarne, vi kunna
icke öfvergifva ett system, som är pröfvadt — hade ock profvet ut¬
fallit aldrig så illa — emot ett system, som icke har blifvit försökt.
Ja, det är en mycket beqväm taktik! På det sättet skulle frihandlarne
i alla tider kunna sitta vid magten, och landet aldrig vinna befrielse
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 25
från den olycksaliga frihandeln. Det duger icke för oss att få åberopa
utlandets erfarenheter. Ty, säga frihandlarne, utländingarne känna
icke våra förhållanden, och deras förhållanden äro icke tillämpliga på
oss. Yore det resonnementet rigtigt, skulle vi väl i alla tider få dra¬
gas med frihandeln. Ty det lär väl icke kunna pröfvas något nytt,
förr än man får det nya infördt.
Nu säga herrar frihandlare: vi kunna också vara med om att
skydda näringarne. Ja, detta visa de så länge det gäller skydd för
en del andra näringar, men så fort 'som det gäller skydd för jord¬
bruket — nej, då är det alldeles omöjligt. Andra frihandlare säga:
låt oss gerna lägga tull på alla jordbrukets alster, men låt oss för all
del få hafva rågen tullfri. Syftemålet med ett sådant tal ar icke att
få behålla rågen fri, utan syftet är att få behålla systemet. Det är
icke af ömhet om rågen. Nej, det är derför de vilja hafva rågen fri,
att de vilja, att vi protektionister skulle börja att tumma på systemet,
för att de skulle kunna säga till oss: det var icke något helt system
protektionisterna åsyftade; nej, vi protektionister skola icke låta locka oss
att begå ett sådant felsteg. Vi lära icke såsom protektionister i något fall
dagtinga. Vi kunna icke komma ifrån den åsigten, att jordbruket är lika
så vigtigt för vårt land som någon annan näring, och att det är lika väl
förtjent af och i lika stort behof af skydd som någon annan näringsgren.
Eller vill kanske någon af herrar frihandlare påstå, att jordbruket i vårt
land med sitt oblida klimat är så lönande, att det kan ensamt und¬
vara skydd och uthärda konkurrensen med hela verlden? Eller är jord¬
bruket underkastadt mindre vexlingar, eller fordrar det mindre om¬
sorg eller mindre ansträngande arbete än andra näringar? Nej! och
tusen gånger nej, änne herrar! På landet klagas icke öfver för lång
arbetsdag såsom i städerna, och der har man inga fordringar på nor¬
mal arbetsdag. Nej, de mindre jordbrukare, som sjelfve arbeta med
sitt jordbruk, de kunna arbeta, vore det ock 15 å 18 timmar om
dagen, endast de se, att det går framåt, och att de kunna behålla sin
fäderneärfda torfva. Men när de se, att det oaktadt all deras sträf-
van går bakut, då är det icke att undra öfver, att de blifva miss¬
modiga och tro, att felet ligger i sjelfva systemet, och att de måste
skyddas mot öfversvämningen af utlandets alster. Det har varit en
regel, att allt ärligt arbete och sträfvan förtjente sin lön. Den får
emellertid nu icke jordbrukaren, och hans ställning kan sägas vara
förtviflad. Jordbruksnäringen skulle detta oaktadt blifva den enda,
som skulle lemnas utan skydd.
Men om nu jordbruksnäringen vore så lönande, att den ensam
skulle kunna undvara skydd, sålunda förmånligare än alla andra yrken
och näringar, så skulle det väl icke kunnat inträffa, hvad statistiken gif¬
ven vid handen, att sedan 1860-talet folkmängden i städerna ökats med
73 procent, under det att samtidigt landsbygdens befolkning ökats en¬
dast med 12 procent. Tror man att folket skulle flytta in till stä¬
derna i sådana massor, i fall icke arbetet der lönade sig vida bättre
än på landet? Nej, denna inflyttning måtte väl vara ett alldeles slå¬
ende bevis på, att ställningen på landet, der jordbruksnäringen be-
drifves, är sämre än i städerna.
N:o 17.
Angående
införande af
spanm&ls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17.
Angående
införande a
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
26 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Man kan visserligen saga, ock det har sagts ofta, att den näring,
som icke bär sig, får läggas ned. Ja, men då komma vi derhän, att
åtminstone största delen af jordbruket får läggas ned, ty icke lärer
det vara möjligt för nuvarande jordegare att i längden fortsätta med
en näring, som år från år går med förlust. Det har gått hittills för
somliga, men genom skuldsättning, men det kan ej gå länge till, icke
ens om man, såsom föreslaget är, får inteckna äfven lösegendomen. Ja,
säger man, då få egendomarne öfvergå i mera kapitalstarka händer.
Hvar finnas dessa kapitalstarka händer? Icke finnas de inom landet,
eftersom vi årligen behöfva låna penningar från utlandet? Jo de
finnas i utlandet, der redan våra skuldsedlar i form af obligationer
finnas till många hundratals millioner kronor. Det är således i de
kapitalstarka utländingarnes händer våra egendomar skola stanna.
Sålunda skulle de egendomar, vi fått i arf från våra förfäder, öfvergå
till utländingarne. År detta frukten af frihandelns välsignelser, är det
då skäl att fortsätta med densamma, och hafven I hjerta dertill?
Här har påpekats, att jordbrukaren skall nedbringa produktions¬
kostnaderna. Detta låter sig svårligen göra på annat sätt än att ned¬
sätta arbetslönerna för jordbruksarbetarne och gifva dessa arbetare
på landet billigare och sämre föda o. d. än andra. Men detta önska
väl icke herrar frihandlare, som ju vilja hafva skenet af att vara
arbetarnes riddare. Eller äro jordbruksarbetarne icke föremål för
deras omsorger? Men om det således icke är meningen att genom för¬
knappning af legda jordbruksarbetares aflöning minska jordbrukets
omkostnader, skall sådant då ske derigenom att bönderna sjelfva,
deras hustrur och barn skola arbeta mera och föda och kläda sig
sämre än alla andra för att nedbringa omkostnaderna för jordbruket?
Detta är ju hvarken rättvist eller billigt. Jo det finnes äfven ett annat
sätt att nedbringa brukningskostnaden säger man, och detta är att
man skall köpa maskiner och använda i stället för arbetarne. Jag
skall ej fästa mig vid att man redan sett, att protestmöten hållits,
åsyftande förbud mot begagnande af maskiner, derför att de borttaga
förtjensten för folket. Men olyckan är att jordbrukarne snart nog
icke hafva hvarken penningar eller kredit att köpa maskiner för. Yi
skola, säger man, icke odla spanmål, ty derutinnan kunna vi icke
täfla med utlandet, utan vi skola idka ladugårdsskötsel, och detta råd
får man till och med af personer, som icke hafva den allra ringaste
praktiska erfarenhet på detta område och som knapt kunna skilja mellan
eu ko och en get. Men då vi icke kunna täfla med utländingen i
odlandet af spanmål, hur skulle vi då kunna göra det med afseende
på ladugårdsskötsel? Yi skola icke låta förleda oss att nedlägga stora
kostnader på detta håll, hvilka äfven sedermera skola gifvas till spillo
för den allt uppslukande och ruinerande utländska konkurrensen. Vi med
vårt hårda klimat nödgas bygga dyrbara hus för kreaturen, som hos
oss måste födas inne 8 å 10 månader om året, och hus för förva¬
randet af deras föda, då man deremot mångenstädes i utlandet icke
behöfver skörda något särskilt för boskapen, som året om föder sig
ute, och hvarest man icke behöfver bygga dyrbara hus för kreaturen
eller för förvarandet af deras föda. Hur skulle vi kunna täfla med länder,
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
27
N:o 17.
som äro så gynnade af naturen framför vårt eget land? Om vi icke Angående
kunna producera spanmål för eget behof, är det fåfängt att slå sig införande af
på ladugårdsskötsel och deri täfla med de länder, som hafva så stora ^tullar?'
företräden framför oss. (Forts.)
Hvad är det då frihandlarne bjuda till tröst för allt det elände,
som framkallats under den tid frihandeln herskat hos oss? Jo, vi
skola hafva tålamod. Ja, nog har folket dragits dermed, men äfven i
detta fall torde finnas någon gräns. I fjor kunde man trösta sig med
att det möjligen skulle blifva diflerentialtullar, men då det nu kommit
till kritan, har man funnit dem alldeles omöjliga. Nu säger man, att
vi skola inköpa enskilda jernvägar och öka vår utländska skuld med
några hundra millioner. Ja, det är att fortfarande fortsätta vigilansen,
och det skulle möjligen kunna uppehålla oss någon tid, men huru
länge? Jag har frågat financierer, och de hafva sagt att vi äro komna
derhän, att vi ovilkorligen måste låna från utlandet, ty om vi icke
låna, kunna vi icke betala importen och våra annuiteter, och vi stå
på hufvudet allesammans. Huru länge skall man då fortsätta med att
låna? Blir det icke allt värre och värre? Ja, säger man, det är icke
fråga om det nu; man måste låna och rädda sig så länge man kan.
Och så fortsätter man undan för undan med att låna. För min del
kan jag icke finna en sådan framtid vara lyckobringande för foster¬
landet; och jag har derföre icke kunnat gilla ett sådant sätt att gå
till väga.
Man säger nu att man vill gå in på tullar på allting annat;
men jordbruket vill man icke hjelpa. Det vill man gifva till spillo;
det ar icke förtjent af något skydd. Yi skydda likväl många närin¬
gar, som stå i beröring dermed, men som endast komma vissa orter
till godo. Bränvinshandteringen t. ex. har ett mycket högt skydd.
Är den då vigtigare än jordbruket i allmänhet? Ari skydda hvitbets-
odlingen — en näring, som endast kan bedrifvas i Skåne. Det har
förvånat mig att flera af skåningarne förklara sig för att vara absoluta
frihandlare, men kämpa af alla krafter för att man skall skydda
hvitbetorna, på hvilka staten sedan 1873 offrat emellan två och tre
millioner kronor. Jag klandrar icke detta, ty såsom protektionist har
jag varit med derom; men huru de skånska frihandlarne kunna anse
att det är vigtigare att skydda eu näring, som endast kan bedrifvas
i en enda provins, än att skydda hela vårt lands jordbruk, det begri¬
per jag icke, ty icke kan det rimligtvis vara derför att denna provins
är Skåne, der jordbruket, om någonstädes i vårt land, skulle kunna
berga sig utan skydd.
Yi skydda vidare t. ex. tobaksodlingen, icke derför att alla
menniskor äro tobaksodlare, utan derför att man funnit detta nyttigt
ur det allmännas synpunkt På samma sätt med fisket; det skyddas,
emedan man ansett äfven detta vara nyttigt ur det allmännas syn¬
punkt. Af samma orsak lemna vi skydd t. ex. åt porslinstillverknin¬
gen; och dock har man hört en egare af sådan fabrik vara frihand¬
lare till lif och själ i allt utom när det gäller porslinet; der är han
protektionist. Jag har hört det samma äfven om andra krukmakare,
som äro frihandlare i allt öfrigt, men krukorna skola ha skydd — så-
N:o 17.
28
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
införande af
spanmåk-
tullar.
(Forts.)
dana kunna frikandlarue vara. Jag hörde i dag eu ledamot på.
stockholmsbänken, som var absolut emot tullar på spannmål. Men
han har icke, hvad jag har hört, någonsin opponerat sig emot tull
på — konfekt, med hvars fabrikation han ju icke är obekant. Konfekt
drager dock en tull af icke mindre än 47 öre pr kilogram. Inte för¬
aktar jag konfekt, men jag sätter dock jordbrukets alster ännu högre,,
och när vi skydda konfekten med 47 öre pr kilogram, så tycker jag
icke, att han skulle finna ett skydd af 2 kronor pr 100 kilogram på
spanmål så synnerligen obilligt. Det har gått så långt att man skyd¬
dat till och med artikeln puder. Detta lär visserligen vara en nöd¬
vändighetsartikel, eftersom man behöfver den till att täcka öfver åt¬
skilligt som behöfver skylas. Men att detta skulle vara vigtigare än
att skydda vårt jordbruk, det har jag icke förstått. Ett faktum är
emellertid, att man med god smak skyddar puderfabrikation men fin¬
ner alla tullar å jordbruksalster för orimliga. 'Det är således nöd¬
vändigare att ha puder än spanmål. Mine herrar, är det reson i detta?
Man beskyller oss, som nu vilja skydda det svenska arbetet, att
det är af ren egennytta — det är det minsta man kan säga om oss.
Och man hör detta ofta från tjenstemännens sida bland annat. Mine
herrar! Hur gjorde Kong!. Maj:; och Riksdag för några år sedan, då
tjenstemännen på grund af de dyra tiderna sade: gif oss dyrtidstillägg
och högre löner!? Svarade då Kongl. Maj:t och Riksdag: nej, ni få
lefva enklare och sparsammare och hafva tålamod tills bättre tider
komma; och för öfrig t, kunnen I icke tjena på den lön I hafven, så
kunna vi nog få andra i stället! Svarade Kongl. Maj:t och Riksdag
så? Nej, Kongl. Maj:t och Riksdag gaf dem högre löner och
högre pensioner och till på köpet eu eller eu och en half månads
semester hvarje år, med bibehållande af hela lönen. Man gjorde icke
detta derföre att alla voro löntagare, eller att alla hade fördel deraf,
utan man gjorde det derföre, att man ansåg det vara billigt och
gagna det allmänna. Men när nu jordbrukarne komma och begära
hjelp i sin nöd — då få de af samma tjensteman till svar: nej det
är bara egennytta, det går icke an att hjelpa jordbrukarne. Jag är
den förste att erkänna nödvändigheten af att man har tjensteman
med skälig aflöning; men lika väl är det väl nödvändigt att vi hafva
näringsidkare i landet, ty vi kunna icke undvara hvarandra å någon¬
dera sidan.
Det är märkligt, ja sorgligt att höra, hvilket språk många af
dessa, som då blefvo bönhörda och hjelpta, nu föra emot landets
näringsidkare, när de i sin nöd vända sig till Riksdagen. Icke är det
tacksamhetens eller medkänslans språk. Icke hör man dem säga: vi
vilja icke gå in på några tullar, emedan vi som under alla förhållan¬
den, hur stor nöden än blir för andra, hafva våra löner oafkortade,
måhända skulle lida något deraf. Icke heller säga de öppet: för oss,
som hafva bestämda löner och som icke producera något, är det
hufvudsaken att köpa billigt, om vi köpa af svenska eller utländska
varor qvittar oss lika. Det säga de icke öppet — det skulle icke gå
an att utsäga detta så alldeles tydligt. Nej, det är bara de fattiges
intressen de förfäkta. Det är denna ömhet om de fattige, som skall
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
29
N:o 17.
gälla som förevändning för — jag vill icke påstå det egna intresset,
men nog kan det falla mången in att detta icke är så alldeles främ¬
mande för deras tankar, ty det kan ej annat än öfverraska många
att finna, huru som herrar presidenters, generaldirektörers och annat
rikt, förnämt folks intressen här sammanfalla just med de fattiges.
Jag hörde nyligen en fanatisk frihandelsvänlig riksdagsman i
Första Kammaren omtala såsom något utomordentligt vackert, att en
stor godsegare i Första Kammaren, hvilken kommit hit i afsigt att
rösta för spanmålstullar, sedan han blifvit uppmärksamgjord på,
att han möjligen skulle komma att förtjena något derpå, derföre
oegennyttigt beslutit sig för att rösta emot tullarne. Detta fann min
sagesman frihandlaren mycket vackert gjordt. Om nu alla dessa fri¬
handlare, hvars hufvudsakliga intresse är att få köpa billigt och såle¬
des göra en vinst, om tullarne afslås, vore lika samvetsgranne som den
godsegaren, skulle de allihop rösta för tull för att ej få sken af att
vara egennyttig^. Jag frågade om han kunde uppgifva något sådant
exempel från frihandlarnes sida, men det kunde han icke, och icke
jag heller.
Om man nu skulle säga till dessa herrar, som tala om egennytta
hos landets näringsidkare och om nödvändigheten för dem att spara
•och inskränka sina behof, om man nu sade till dem: “mine herrar,
när I fingen lönerna förhöjda, var det andra tider, nu hafva prisen
fallit till hälften mot hvad de voro då; afstån nu hälften eller en
fjerdedel af edra löner, ty det är rättvist och billigt att äfven I kän¬
nen på litet försakelse!“ Hvad skulle de då säga? Ha herrarne hört
någon tjensteman, som kommit och gjort ett sådant erbjudande? Jag
har åtminstone icke lyckats påträffa någon! När jag nu sagt detta
om tjenstemännen, så är det min skyldighet på samma gång det är
mig en sann glädje att kunna tillägga, att bland dem finnas måriga,
många undantag, som äro färdiga att — äfven om de möjligen få
betala något högre för en del varor som de behöfva — likväl sätta
något annat högre än sina egna fördelar i detta fall, nemligen foster¬
landets väl, hvars ekonomiska bestånd de se hotadt.
Det har förvånat mig att höra dessa teoretiske frihandlare, med
hvilken tvärsäkerhet de uppträda och gifva oss goda råd angående
huru jordbruket och industrien skall skötas — personer, som aldrig
i sitt lif hafva tillverkat så mycket ens som en tandpetare; men lik¬
väl tro de sig förstå allt. De påstå icke allenast att tullen icke skall
gagna, utan att den tvärt om skall skada jordbruket — och industrien
med. Det hjelper icke att industriidkarne, som hafva ett helt lits er¬
farenhet att stödja sig på, säga raka motsatsen; de vidhålla sin mening
ändå.
Vidare söker man påstå att vi näringsidkare, som hittills hufvud¬
sakligen lemnat sysselsättning och bröd åt Sveriges arbetare, äro fien¬
der till arbetarne. Man har sökt stämpla oss såsom de der vilja rent
af störta arbetarne i förderfvet. Det är ett besynnerligt påstående,
detta, att de, som allt hittills lemnat arbete och bröd åt arbetarne,
nu skulle blifvit deras fiender, under det de öfriga, som icke lemnat
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:u 17.
30
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
införande a
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
sysselsättning och bröd knapt åt några arbetare, skulle vara deras enda
verkliga vänner! Är ej detta orimligt?
Jag skulle önska att det stode i inin magt att få se dessa herrar,
som nu uppträda i “lifräddningscorpsen“, den så kallade föreningen mot
lifsmedelstullar, och andra uppviglings- eller agitation skomitéer, och en
hel mängd andra stortalande frihandlare, hvilka med sådan tvärsäker¬
het gifva råd, huru industrien och jordbruket skall skötas för att bära
sig utan tullar, jag skulle, säger jag, vilja se dessa herrar slå sig
ned på en torfva på landet, ~ eller till och med ett helt hemman, och
att detta lemnades dem skuldfritt och man sade till dem: “försök att
lefva en tid på dessa inkomster, men ni få inte hafva några andra
inkomster än hvad jordbruket ger!“ Jag har försökt dermed. Jag
tror då att till och med landtbruksakademiens sekreterare med sina
utomordentligt stora praktiska insigter i landtbruket skulle finna, att
det lönar sig bättre att sitta med en stor lön såsom sekreterare i
landtbruksakademien än att vara jordbrukare på landet. Och jag tror
att till och med herrar Waldenström och Gfustafsson skulle komma
under fund med, att den rörelse de nu hvar på sitt håll idka lönar
sig bättre än ett landtbruk, vore det ock på ett hälft eller ett helt
skuldfritt hemman. De skulle då helt visst få bot för sin frihandel,
och de skulle derefter icke taga sig för att stämpla jordbrukare såsom
ofosterländske, när de söka erhålla skydd för den näring, med hvilken
de hittills ärligen försörjt sig, men som nu varder dem allt mer och
mer omöjligt.
Det sades häromdagen från statsrådsbänken, att de nu rådande
svårigheterna hos oss i icke ringa grad voro framkallade deraf, att
flere länder öfvergått till protektionismen. Är det för att icke vålla
utlandet några olägenheter, som man här så envist vidhåller frihandeln,
så synes det mig som om undfallenheten mot främmande intressen går
något långt.
Vidare sades det från samma plats, att det icke skulle stanna
vid den nu föreslagna tullen; det skulle komma att blifva fråga om stän¬
digt högre och högre tullsatser. Och som ett bevis härpå anfördes att
i Frankrike, der man för närvarande har én spanmålstull af 2 kronor
15 öre per 100 kilogram, der ville man nu öka denna tullsats till 3
kronor 60 öre, om jordbruket skall kunna bära sig.
Då Frankrike både till jordmån och klimat står så långt öfver
Sverige och ändå icke kan umbära tullar, så får jag säga, att den
omständigheten att detta land icke kan undvara spanmålstullar för
mig utgör ett tydligt bevis på nödvändigheten af tullskydd ännu mera
för oss. Nu har man velat påstå, att tullarne icke hjelpt andra länder,
der de varit införda, hvarken Tyskland eller Amerika. Eu talare på
stockholmsbänken sade, att Amerika varit utsatt för lika våldsamma
kriser som vi och att tusentals arbetare der gått , sysslolöse. Jag med-
gifver att kriser och arbetsbrist egt rum äfven der en och annan
gång under senare tider, men detta har nog berott af andra omstän¬
digheter än hos oss, och icke heller hafva de varit lika svåra som här,
och jag behöfver endast påpeka att förhållandena der ute ändå icke
måtte varit så svåra, då ju icke ställningen der varit sådan, att be-
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
31
M:o II.
folkningen behöft emigrera från Amerika hit till Sverige för att söka Angående
hjelp af frihandeln. Icke har man väl hört talas om någon sådan införande af
emigration. Om Sverige fått mottaga proportionsvis lika många emi- ^tullar S~
granter från Amerika, som detta land fått mottaga från oss och andra (Forts.)
länder, så hemställer jag huru det skulle stå till här i Sverige under
nuvarande förhållanden, då arbetslösheten är så stor utan sådan in¬
vandring? Man bör icke förbise denna omständighet med emigrationen,
då man jemför Sverige och Amerika.
Om Tyskland skall jag icke yttra mig något vidare, då sådant
skett förut. Icke kan man emellertid resonnera bort den omständig¬
heten, att Tyskland är ett land, som nu drager till sig obligationer
från nästan alla lånsökande länder. Man kan ej påstå, att det står
illa till med ett sådant land. Den står ändå i alla fall qvar, den
satsen, att den som lånar blir skyldig, och man kan icke som dålig
beteckna ställningen i ett land, som kan lemna ut lån till så oerhörda
belopp till andra länder.
Från statsrådsbänken har sagts, att tullen i Tyskland kommit sig
af statsfinansiella skäl och ' icke för att hjelpa näringarne. För oss
som icke ligga inne i den högre politiken är det omöjligt att bedöma,
huru med detta förhåller sig. Furst Bismarck har emellertid sagt raka
motsatsen och förklarat att tullen tillkommit för att hjelpa näringarne.
Jag kan naturligtvis icke afgöra, hvilkendera som har rätt, men att
icke båda dessa statsmän kunna hafva rätt i sin uppgift är väl alldeles
klart. Illa är det emellertid om Tysklands främste statsman så skulle
bedraga sitt land. Man har också sagt att Bismarck vill befordra
exporten, men att vi söka endast att fördyra produktionskostnaderna.
Det är icke sant. Yi protektionister vilja nog befordra exporten, men
vi vilja upphöra med den af frihandlarne så ifrigt befrämjade expor¬
ten af obligationer och menniskor och i stället befordra export af
närings- och industrialster. Det hade ju varit besynnerligt, om Tysk¬
land, som är så intresseradt för att befordra exporten, skulle ha på¬
lagt tull, om detta hade hindrat och försvårat produktionen. Exemplet
från Tyskland styrker just icke vår frihandel.
Det har ock blifvit sagdt, att tullen är en beskattningsfråga och
att hela afsigten med tullsystemet är att skaffa ökade statsinkomster
Men lika många gånger har det sagts af protektionisterna, och jag
upprepar det ytterligare, att det är icke protektionismens mål. Om
landet skulle fortfarande behöfva importera lika mycket som hittills,
äfven sedan vi med tull skyddat våra näringar, skulle jag ej vara för
tullar. Min afsigt med skyddstull har varit och är, att landets in¬
vånare skulle kunna inom landet producera hvad landet behöfver och
således slippa ligga i händerna på utländingen och dymedelst kunna
skänka arbete åt våra egna arbetare i stället för att vi nu underhålla
arbetarne i utlandet och låta våra egna svälta.
Det sades från statsrådsbänken: “Hängifven eder icke åt den
villfarelsen att det är utländingen, som betalar tullen, det är vi sjelfva
som få betala den.“ Jag skall icke ingå på något vidare bedömande
af denna sats, men ber att få fastspika den, tills den spanska trak¬
taten kommer att behandlas. Då blir kanske talet något helt annat.
N:o 17.
32
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Torts.)
Man bär från samma höga plats äfven kallat protektionismen för
socialism. År det socialism, om man älskar sitt eget kära fädernes¬
land, dess näringar och dess arbetare mer än utländingen, ja, då be¬
känner jag, att jag är socialist till själ och hjerta och tänker äfven
förblifva det. I främsta rummet sätter jag mitt eget fosterland och
dess intressen, och jag kan aldrig åsidosätta dessa, på sätt som det
synes mig att frihandlarne göra.
Man har sagt att det i alla fall är en glädje för frihandlarne
att veta, att protektionismens dagar äro räknade och att protektioni¬
sterna icke så länge skulle kunna bibehålla sig, äfven om de nu lyc¬
kades genomföra en systemförändring. Jag vågar icke, såsom så många
här gjort, profetera om framtiden, men hvad jag bestämdt kan påstå,
är att, om protektionisternas system visar sig vara så olycksbringande
som frihandelssystemet varit för landet, så skulle de icke hafva hjerta
att fortsätta med ett sådant system, utan genast öfvergifva detsamma.
Det är hvad jag i detta fall bestämdt kan säga. Det har också blif-
vit yttradt från statsrådsbänken just till stöd för den åsigten, att
protektionismen icke länge skulle kunna bibehålla herraväldet, att i de
länder, der tullskydd råder, är det de större godsegarne och fabriks-
idkarne, som ingått förbund, men att det här vore de mindre jord-
brukarne, som utgjorde majoriteten, och att derför här icke kunde in¬
träffa något sådant som i utlandet, att protektionismen skulle få
öfverhand.
Det är likväl ett märkvärdigt förhållande, att här ar det just både
de stora och de små jordegarne som vilja ha tullskydd, och att i de
länder, der tullskydd finnes, såsom i Frankrike, Tyskland och Amerika,
är valrätten utsträckt mycket längre än här — ja man kan säga till
alla myndiga män — såj att den når äfven till arbetarne; och då
desse äro flertalet, är det sålunda de som hafva i väsentlig mån tillsatt
Riksdagen. Der skulle arbetarne således hafva , sökt sitt skydd hos de
större godsegarne och industriidkarne, under det att deras skydd hos oss
skulle vara hos byråkratien och importörerna.
Sålunda ser man att i de länder, der arbetarne och de mindre
bemedlade hafva ett långt större inflytande på riksdagsmannavalen än hos
oss, der välja de riksdagsmän, som genom tull skydda så väl jordbruk
som andra näringar och derigenom i första rummet bereda arbete och
bröd åt sitt lands egna arbetare, under det att somliga af vårt lands
arbetare ropa korsfäst öfver de svenska riksdagsmän, som vilja skydda
vårt lands näringar och våra arbetare. Så olika är våra arbetares
uppfattning mot arbetarnes i andra länder. Finge våra arbetare vara
befriade från agitationer, skullé äfven deras sunda förstånd säga dem,
hvilka som vilja deras bästa — frihandlarne som vilja köpa allt från
utlandet, eller protektionisterna som vilja att landets egna arbetare
skola få den arbetsförtjenst, som nu går till utlandets arbetare för de
bearbetade varor vi köpa derifrån.
Jag vill visst icke klandra någon och allra minst regeringen der¬
för att den öppet uttalat sig i frågan, ty jag anser, detta vara både
dess rättighet och pligt.
Jag aktar hvarje uttalande, från hvilket håll det än må komma,
Torsdagen den 3 Mars, f'. m. 33 N:o 17.
och skattar hvarje ärligt uttalande lika högt som mitt eget. Hvad Angående
jag likväl skulle väntat äfven från motsidan är, att frihandlarne skulle införande af
medgifva, att äfven vi mena väl med vårt fosterland och Sveriges ar- Sp™UafS~
hetare, då vi vilja införa tullar, och icke säga att vi med berådt mod (Forts.)
och af egennyttiga beräkningar vilja störta landet i förderf samt be¬
reda olyckor för vårt lands arbetareskaror. Vi kunna lika väl miss¬
taga oss vi som frihandlarne, ty ingen är ofelbar, men man egen icke
rätt att tillvita oss några oädla bevekelsegrunder för våra åsigter.
Hvem som haft rätt, lär det väl vara förbehållet framtiden och
den erfarenhet, som derunder vunnits, att afgöra. Jag kan visserligen
förstå somliga som äro frihandlare, men att Sveriges arbetare skulle
ställa sig på den sidan, är för mig alldeles ofattligt. Jag har sökt
läsa och höra uttalanden i det fallet från alla håll, men har omöjligt
kunnat komma till insigt om, huru det är möjligt, att arbetarne kunna
vilja gifva till spillo det svenska arbetet. Jag tycker det är alldeles
klart, och det har också blifvit här tydligt framhållet, att hvarje sak
man köper från utlandet, som kan framalstras här hemma, är eu gif¬
ven förlust för våra arbetare. Om man t. ex. köper ett par skor,
eller kläder tillverkade i utlandet, i stället för att köpa dem, som till¬
verkas här hemma, så är det ju en gifven förlust för våra svenska
sko- och skrädderiarbetare. På samma sätt är det, om man går ige¬
nom hela raden af handtverkerier och näringar. Om man köper span¬
nmål och andra jordbruksalster från utlandet, så förlora våra egna ar¬
betare allt det arbete, som erfordrats för frambringande af dessa alster.
Dessa jordbruksarbetare, som på det området förlora sitt arbete, må¬
ste söka sådant på andra områden på landet eller i stad, hvilket har
till följd en tädan, som är olycksbringande för hela arbetsklassen.
Det är mig derföre alldeles oförklarligt, huru man kunnat så vilseleda
dessa arbetare, att de anse sig finna sitt skydd i frihandeln.
Jag vill likväl icke påstå, att Sveriges arbetare i allmänhet stält
sig på den sidan, ty det är endast de högljuddaste, hvilkas mening vi
fått höra, men de tyste, som sträfva och arbeta och icke föra så högt
språk, äro måhända lika många som de, hvilka stält till demonstratio¬
ner i frihandelns tjenst.
Vid Domnarfvet i Dalarne, som är ett af våra största jernverk,
hafva också hållits folkmöten, hvarvid arbetarne uttalade sig emot tullar
och detta ehuru just dessa arbetare fått i rikt mått njuta välsignel¬
sen af protektionismen. Det vidtogs i fjor derstädes eu åtgärd i rent
protektionistisk ristning, nemligen då staten bestälde räler till betydligt
belopp att tillverkas vid Domnarfvet, i stället för att såsom förut taga
dem ifrån utlandet, der de kunde köpas långt billigare.
Man kunde samtidigt hafva köpt dessa räler i utlandet för om¬
kring 73 kronor pr ton fritt lefvererade i svensk hamn, men man be¬
talade, om jag minnes rätt, 105 a 108 kronor pr ton för svensk vara,
tillverkad vid Domnarfvet i Dalarne. En sådan beställning af svensk
vara, hvars värde uppgick till flere millioner kronor, under det att den
kunnat köpas till mycket billigare pris från utlandet, var ju en fullkom¬
ligt protektionistisk åtgärd, men till och med frihandlarne tycka ändock
att det var bra gjordt; och arbetarne vid Domnarfvet, med hvilka jag
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 17. 3
N:o 17. 34 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
_ Angående talade härom, tyckte också det var bra, men ändå protestera de emot
införande af protektionismen! Man kan nästan blifva frestad tro att de ej så noga
tullarS" ve^a hvad de §öra, dessa arbetare.
(Forts.) Hvad har nu följden blifvit af denna protektionistiska åtgärd ? Jo,
i stället för att hundratals arbetare annars saknat arbete och följaktligen
äfven saknat bröd, så hafva de nu fått både arbete och bröd genom
denna protektionistiska åtgärd. Om deremot rälerna, i enlighet med
frihandelns läror, köpts i utlandet, hvilka hade då kommit i åtnjutande
af arbetsförtjensteu? Icke arbetarne vid Domnarfvet, utan engelska eller
tyska arbetare. Och må vi derjemte komma ihåg, att det värde dessa
räler betingat, till allra största delen uppkommit just genom arbete,
ty den obrutna malmen och den växande kolskogen har, i synnerhet
deruppe, icke något synnerligt högt värde.
Hvad har landet vunnit eller förlorat på denna protektionistiska
åtgärd ? Hade man tillämpat frihandelsgrundsatserna, så hade man köpt
i utlandet för betydligt billigare pris, hvarigenom statskassan gjort en
besparing, motsvarande skilnaden mellan de inhemska och utländska
rälernas pris. Om jag antager att det parti, som kontraherats, ko¬
star 4 millioner kronor, men att, om utländska tagits, priset varit 3
millioner kronor, så har statskassan i senare fallet besparats 1
million kronor. Men landet hade icke blifvit ett enda öre rikare utan
tvärt om, ty lika många millioner kronor som de inköpta rälerna ko¬
sta, lika mycket hafva vi fått betala för dem till utlandet; och som
denna betalning sker med från utlandet lånta penningar, så gå de räntor
vi få erlägga å sådana lån till mycket mer än kapitalet. Nu deremot,
när den protektionistiska grundsatsen tillämpats, har landet icke alle¬
nast samma antal räler utan ock penningarne qvar. Detta är såle¬
des den högst väsentliga skilnaden, att i det senare fallet alla pen¬
ningarne stannat qvar i landet, medan i förra fallet penningarne gått
till utlandet. Så går det, när protektionistiska åsigter tillämpas. Det
kan i vissa fall blifva dyrare, men under det att man betalar något
mer, så har man pengarna qvar i landet, hvilket är en högst väsent¬
lig sak. Dertill kommer att vi kunna gifva arbete åt våra egna arbe¬
tare. Detta är så påtagligt, synes det mig, att ett barn borde kunna
inse det, och jag kan icke förstå, huru arbetarne kunna vara frihand¬
lare och motståndare till skyddstullar.
Så har man framhållit en annan omständighet, nemligen ort- eller
provins -patriotismen. I en stor Stockholmstidning läste jag nyligen
att man icke kunde förstå att jag och andra, som äro från en ort,
hvilken behöfver köpa spanmål och icke har någon sådan att sälja
och fördenskull icke har någon vinst af tullar, ändå kunna vara med
om tullarna. Ja, miue herrar, det är nog så att man i öfre Dalarne
behöfver köpa spanmål och dertill icke så litet. Men der är verkli¬
gen förhållandet, att både landsting och hushållningssällskap äro för
skyddstullar. Hushållningssällskapet hade just i går sitt ordinarie
sammanträde och af alla de närvarande var det mer än tre fjerdede-
lar, som uttalade sig för spanmålstullar i enlighet med utskottets för¬
slag, under det att icke fullt en fjerdedel visade sig hylla frihandels-
åsigter. I landstinget hafva förhållandena visat sig ungefärligen enahanda.
35
N:o 17.
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Hvad bevisar detta annat än att man i Dalarne, vid bedömandet af en Angående
stor fosterländsk fråga, sätter denna i första rummet och de enskilda in- införande af
tressena i ett senare? Jag var i somras med på ett stort möte i SPtuMar?~
öfre Dalarne, der en af frihandlarnes talangfullaste kämpar uppträdde (Forts.)
med begagnande af frihandlarnes alla finesser för att få folket på sin
sida. Der hade icke alla förutfattade åsigter; men de ville höra skäl
för och emot, och man försökte derför klargöra saken för dem. Men
när intet annat hjelpte, utropade denne talare: huru kunnen I i denna
ort, som behöfver köpa spanmål, vara med om att man lägger tull på
spanmål, hvaraf I ingenting hafven att sälja? I förtjenen ingenting
på sådant.
Jag skulle önska att herrarne varit med och sett dessa dalamän,
när det så Öppet sades dem: “I skolen sätta edra egna intressen fram¬
för fosterlandets11. Det talet vann der ingen anklang och skall icke
heller göra det här, ty i fosterländska frågor är det ej värdigt svenske
män att sätta enskilda intressen framför det allmännas bästa. År man
öfvertygad om att fosterlandet behöfver ett ändradt system, på det
ekonomiska området, är det icke värdt att hos dessa män söka vädja
till egennyttiga beräkningar!
När så väl här som i vissa tidningar klagats öfver att jag och an¬
dra representanter varit för tullskydd, ehuru de orter vi tillhöra icke
hafva vinst eller särskild fördel deraf, så tillbakavisar jag det såsom
en förnärmelse mot oss och våra kommittenter, när man velat antyda
att vi i en stor fosterländsk fråga skulle vilja sätta den enskilda nyt¬
tan först och fosterlandet i andra rummet.
Det har sagts att man skulle uppskjuta denna frågas afgörande
till nästa riksdag, då nya val stunda. Flere skäl hafva emellertid för-
anledt mig att nu rösta för utskottets betänkande. Jag gör det dels
derför att jag icke kan förutsätta, att de riksdagsmän, som komma hit
nästa år, skola vara bättre inne i denna fråga än de som varit med
om dess behandling förut och således nödgats sysselsätta sig dermed,
och dels derför att jag anser det vara vår pligt att så fort möjligt är
söka bot mot det betryck, som varder allt värre och värre. Det synes
mig dessutom vara ett rent fattigdomsbevis för kammaren, om vi nu
skulle säga: frågan är för stor för oss, vi skola icke besluta, utan öfver¬
lemna detta åt dem, som komma hit om ett år, de förstå saken bättre
än vi. Man säger visserligen att det ju endast dröjer ett år; ja väl,
men sådan ställningen nu är har jag för min del icke samvete att se,
huru den ena idoga och sträfsamma näringsidkaren efter den andra
går under och huru skaror af arbetare gå sysslolösa. Jag ser vid
våra jernvägar och hamnar massor af utländska varor importeras och
utlastas, och af hvilkas tillverkande utlandets arbetare haft arbete och
bröd, som vi skola betala dem, under det att våra egna sakna båda¬
dera. Jag har icke samvete att fortfarande se detta. Det är mycket
troligt att det går så att det icke blir någon förändring i systemet
nu, men jag vill icke dela ansvaret med dem, som vilja bibehålla ett
system, hvars följder visat sig vara så sorgliga.
Man har hört uppgifvas — fastän icke så alldeles tydligt —- att
vi skulle hafva att befara en ministérförändring om tullarne skulle
|N;o 17.1 36 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående komma att beslutas. Mine herrar, ingen af eder sätter den nuva-
införande af rancie ministéren högre än jag. Jag sätter den så högt, att om jag
sparmåls- det ena ögonblicket skulle rösta för tullar och det andra för huru vida
(Forte) ministéren skulle afgå eller icke, så skulle jag obetingadt rösta för dess
bibehållande. Sådan är min ställning. Men öfver både minister och
allt annat sätter jag fosterlandet. Och då jag anser fosterlandets väl
så fordra, då må alla personliga hänsyn vika och jag följer det bud,
mitt hjertas röst gifver mig, och röstar för utskottets betänkande. Då
jag gör detta är det ock med den lifligaste öfvertygelse derom, att jag
med ett sådant votum bäst gagnar vårt lands arbetare, och jag önskade
säga detta så att det hördes af dem alla. Jag har icke samvete att
se, huru man tager arbetet från våra egna arbetare och dymedelst ryc¬
ker brödet ur deras munnar för att kasta det till utländingen.
Må de herrar, som hafva mod dertill, göra det, men jag kan
det icke.
Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.
Häruti instämde herrar Pettersson i Tjärsta, Anderson i Skeenda,
Olsson i Ättersta och Larsson i Loa.
Herr Sjöberg i Stockholm yttrade: Under den långvariga dis¬
kussion, som vid förra riksdagen egde rum i denna fråga, yttrade jag
mig alls icke. Man fick då, liksom nu, höra de temligen utnötta
fraserna, så å ena som andra sidan, och jag hade icke något att för
egen del tillägga. Jag använde således eu vältalighet, som vid sådant
förhållande plägar viuna ett visst erkännande, nemligen tystnadens.
Om jag icke nu följer det exempel, jag då gaf, så kommer det sig
helt enkelt deraf, att det troligen är det sista tillfälle, jag bär att i
kammaren yttra mig i denna fråga, hvarför man må förlåta mig den
ärelystnaden, att jag önskar låta några ord i ämnet för min räkning
stanna i kammarens protokoll.
Jag bör kanske redan på förhand säga, att jag hör till antalet
af de förrädare mot fosterlandets sanna intresse, hvilka finna det hvar¬
ken vara rätt eller nyttigt att lägga tull på spanmål. Sedan jag af¬
gift detta förklarande, skulle det ju kunna vara öfverflödigt att yttra
mig vidare, men jag vill dock göra det för att aflägga en bekännelse,
som på den sida, der jag icke står, antagligen torde vinna något er¬
kännande. Jag har nemligen, långt innan utskottets nu föreliggande
betänkande såg dagen, allvarligt och samvetsgrant, försökt att sätta
mig in i åskådningssättet hos dem, hvilka hålla före, att det ligger
någon välsignelse i att sätta tull på spanmål. Jag har varit i temligen
nära beröring med tullskyddsvänner och känner många sådana både
inom och utom riksdagen, på hvilka jag sätter stort värde och som dess¬
utom äro mycket älskvärda personligheter; men i trots af detta och de
många och långa öfverläggningar, som jag med dem haft för att komma
till ett tillfredsställande resultat för min egen uppfattning, så har jag
oupphörligen kommit tillbaka till min gamla kärlek. Jag står derföre fast
vid den öfvertygelsen, att det icke skulle vara någon lycka utan snarare
en olycka för landet, om den ifrågavarande tullen kommer till stånd.
37
N:o 17.
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Hade jag likväl, trots alla dessa ansträngningar — och jag upprepar
att mina nyss antydda bemödanden varit samvetsgranna och ärliga —
ändock kunnat hysa någon tvekan, så har denua blifvit fullständigt
undanröjd genom utskottets föreliggande betänkande. Och jag må
tillika bekänna, att hvad jag sedermera hört till försvar för detsamma
ytterligare stärkt mig i den uppfattning, jag nyss angifvit.
Jag har sålunda icke kunnat instämma i den näst föregående
talarens anförande.
Han yttrade visserligen, jag medgifver det, en och annan tänk¬
värd sak, men det hela föreföll mig mera såsom ett litet fyrverkeri
eller lek med ord eller en viss art af småfyndig advokatyr, än en utred¬
ning och utveckling af den sak, som föreligger. Så t. ex. hörde vi
honom ena gången tala om det förderf bringande frihandelssystemet.
Detta system var således, menade han då, det rådande, men andra
ögonblicket påstod han, att vi icke hade något frihandelssystem, och
att alla näringar utom jordbruket hade skydd. Hvart tog då frihandels¬
systemet vägen? Ena ögonblicket hörde vi vidare, att från den fri-
handelsvänliga sidan utslungats hotelser, det andra ögonblicket återtog
han det mycket vackert. Vid hvilket af dessa omdömen skall man
fästa sig? Vidare, för att illustrera sitt anförande med att framhålla
det sätt, hvarpå några högre embetsman, presidenter och andra upp-
trädt i denna sak, ansåg han att man på försök borde sätta sådana
herrar på ^ mantal der uppe i Dalarne, och se huru de der sloge
sig ut. Man skulle måhända, med anledning af detta yttrande, kunna
med fog fråga, om eu bankofullmägtig skulle finnas benägen att sätta
sig ned på eu sådan torfva. Mot så kallade tjensteman i allmänhet
framkastades åtskilliga anmärkningar, hvilka dock äfven i viss mån
återkallades. Allt nog, man egen icke rätt, åtminstone icke en så
framstående och myndig talare som han, att ena ögonblicket säga en
sak och det andra återtaga den. Jag skulle kunna gå mycket längre
i anmärkningar i detta hänseende, om jag icke respekterade kammarens
tid mera än han.
En ytterligare anmärkning vill jag dock tillägga. En ny Riksdag
skulle icke, enligt den nämnde talarens förmenande, kunna medföra
samma lyckliga resultat, som den nuvarande kan åstadkomma. Der¬
vid måste jag, å andra sidan, göra den anmärkningen, att han, då
han påstår sådant, måste hafva mycket litet förtroende till den all¬
männa uppfattningen i landet. Ty om Riksdagen af Konungen upp¬
löses just för denna frågas skull, så måste svenska folket vara mer
än lofligt enfaldigt, om det icke begrepe hvad frågan gälde, och om
det icke skickade hit sådana representanter, som kunde föra skydds-
systemets talan.
Jag bör icke för min ringa del uppehålla afslutandet af denna
debatt. Dock ännu några ord. Jag hörde i går eller i förgår en
person, på hvilken jag sätter mycket värde, yttra, att, om denna fråga
faller, ansvaret skall komma att hvila icke på dem, som väckt den,
utan på dem, som motarbetat densamma. Jag föreställer mig att vi
alla känna det ansvar, som vårt votum i frågan kan komma att med¬
föra. Men jag kan omöjligen erkänna, att den ena eller andra sidan bör
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17. 38 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående tillmäta sig i det afseendet en djupare känsla af detta ansvar. Jag
införande af skall för min del med gladt mod och fullkomligt lugnt samvete lägga
tp?rTa,ls~ mitt nej i urnan vid den, som jag hoppas, snart förestående oundvik-
(Forts.) liga voteringen; och jag är öfvertygad om, att våra ärade inotståndare
skola göra det samma. Jag hoppas vidare, att mina meningsfränder
icke skola taga anstöt af, om jag fortfarande, såsom hittills, vän¬
skapligen och broderligen umgås med dem, som stå på den mig mot¬
satta sidan. Vi kunna alla dela jemt i detta afseende. Under denna
strid har, så vidt jag kunnat törnimma, hårda ord och icke vackra
tillmålen framkastats från såväl den ena som den andra sidan. Men
det hör till naturen af en sådan strid, och man torde derför icke böra
strängt bedöma dem, som under stridens hetta kunnat tillåta sig ut¬
tryck, hvilka de vid kallare blod skulle vilja återkalla. För att så
kan ske behöfves icke bättre bevis än det vi i dag fått, då till och
med eu fridens apostel yttrade sig med sådan häftighet, att jag är
säker på, att han redan ångrat det, och framkom med en antydan,
för hvilken han icke har det ringaste bevis förr, än han fått se det
justerade protokollet. Är icke detta förhållande ett bevis på, huru
lätt man kan förgå sig? Sammaledes var förhållandet med vår ärade
vice talman, hvilken nyss gjorde en antydan, hvilken jag icke vill
upprepa.
Jag ber att få tillägga ytterligare några ord, hvartill jag föran-
ledes äfven af den nästföregående talarens yttrande. Han sade att eu
person, sådan som jag, t. ex., en stadsbo, icke egde förmåga att be¬
döma denna fråga, att en sådan icke hade någon praktisk erfarenhet
i ämnet och så vidare. Nå väl, jag skall icke försöka bevisa motsatsen.
Men hvad jag eger rätt att åberopa såsom bevis från min ståndpunkt,
det är den omständighet, att både inom och utom riksdagen just så¬
dana personer, hvilka man måste tillmäta stor sakkunskap i frågan, stå
på samma sida som vi frihändlare och säga, att detta föreslagna tull¬
skydd icke skulle blifva välsignelsebringande, utan snarare till skada
för jordbruket. JDå sä är, ega vi andra, som åtminstone borde kunna
tillerkännas en smula sundt förnuft och förmåga att räkna quatuor
species med statistiken framför oss, rätt att påstå, att dessa herrar,
som tillvita oss obekantskap med frågans innebörd, dock måste erkänna,
att det finnes andra än de, som hafva det sublima förståndet i detta
hänseende.
Det är möjligt att frågan med några få rösters öfvervigt — ty
någon större majoritet lära väl vännerna af spanmålstullar icke kunna
påräkna vid en blifvande samfäld votering ■— nu går igenom. Jag
antager till och med, att den uppbäres af en kommande Riksdag och
att kanske många Riksdagar skola gå om, innan en omkastning sker.
Säkert är emellertid alt en omkastning förr eller senare kommer att
inträffa och att •— derom vittnar denna frågas historia —• den dag
icke är allt för långt borta, då man skall inse, att det hade varit
godt, om vi redan nu hade afklippt ett sådant stridsämne som detta.
Vi hafva i dessa tider många andra brännbara ämnen; låtom oss icke
till dem foga ett nytt sådant ämne, som skall föda afund och bitter¬
het. Ty huru man än må betrakta saken, kan man dock icke komma
39
N:o 17.
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
ifrån, att de tullar, som äro i fråga, skola höja priset på de nödvän¬
digaste lifsförnödenheterna, och det är detta, som synes mig vara, v
lindrigast sagdt, högst betänkligt.
Jag vågar hoppas, att jag med hvad jag nu yttrat icke gjort
mig skyldig till någon förnärmelse mot mina motståndare, samt att,
såsom den ärade vice talmannen äfven medgaf, vi kunna anse oss vara
goda patrioter å ömse sidor, och jag vill icke heller i detta afseende
tillmäta mig något företräde. Men jag skall nu sluta med uttalandet
af den förhoppning, att Andra Kammaren måtte stanna i samma be¬
slut som den Första.
Herr Hedin: Herr talman! Vi få visst ändra om det gamla
•ordstäfve!: huru tiderna förändras, och i stället säga: huru dock tiderna
förblifva sig lika. För ungefär 50 år sedan spelades på en vida större
scen än denna ett drama, likartad! med det, i hvilket vi alla nu äro
mer eller mindre betydande aktörer. En man, hvilkens namn under
ett par årtionden gick med berömmelse långt utöfver Europas gränser,
yttrade då på ett offentligt möte — det ansågs på den tiden, då
skyddssystemet var rådande i England, icke för en skandal om en
statsman bevistade eller till och med uppträdde och höll tal på ett
frihandelsmöte — några ord, om hvilka jag ber att få erinra kammaren.
"Det fans en tid“, säger han, “då politici icke blygdes att försvara
spanmålslagarne rent af såsom konstgrepp att flytta de mångas
penningar i de fås fickor. Vi måste — så resonerade de — hafva
en mägtig och rik klass af magnater; derför måste jordräntan hållas
uppe; och för detta ändamål måste brödpriset hållas uppe. Ännu
torde väl de finnas, som tänka så, men visligen behålla de sina
tankar för sig sjelfva. Ingen dristar nu offentligen yttra, att tio
tusen familjer böra sättas på förknappning, på det att en må ega
ett vackert skulpturverk eller en vacker tafla". Det var i ett tal i
Edinburgh år 1845 som den berömde häfdatecknaren och statsmannen
Macaulay yttrade dessa ord. Han påvisade då, bland annat, mot talet,
det sedvanliga, här så många gånger i dessa dagar hörda talet om
det nära förhållandet mellan födoämnenas pris och arbetarnes löner,
att i England hade man under de sista 10 åren två gånger haft
exempel på, att lifsmedelsprisen stigit med en annan effekt på arbets¬
lönerna, än den som här talats om: arbetslönerna hade fallit; och
två gånger under samma 10 år hade man haft den erfarenheten, att
spanmålsprisen sjunkit och arbetslönerna stigit. Jag misstänker stor¬
ligen att hela den teori om förhållandet mellan födoämnenas pris och
afiöningarne, som här upprepats från flera håll, icke är något annat
än hvad en talare här om dagen kallade en sofism eller ett löst an¬
tagande. Den är åtminstone något som icke här i landet blifvit
ordentligt undersökt, och Englands erfarenhet talar helt och hållet
deremot. Påvisandet af det förhållandet att arbetslönerna icke stiga
med stigande lifsmedelpris, var ock ett af de starkaste argument, för
hvilka slutligen de engelska spanmålslagarne folio år 1846.
Hurudant var i England den jordbrukande befolkningens tillstånd
före denna epok, och hurudant har det varit efter densamma?
Angående
nförande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17. 40 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående En bekant författare, Eugen Buret, känd säkerligen af åtskilliga
.ZTjLf bland kammarens ledamöter, skildrar den jordbrukaude befolkningens
tullar. tillstånd i England år 1840, femtiosex år före spanmålslagarnes upp-
(Forts.) häfvande, med de orden, att den jordbrukande befolkningen i England
— han menar icke jordegare-aristokratien, utan jordbruksarbetarne
— var på väg att sjunka ned i ett tillstånd, jemförligt med landt-
befolkningens på Irland. Hvar och en vet att tillståndet bland Eng¬
lands jordbruksbefolkning nu är helt annat. Och hurudant var till¬
ståndet bland Englands industriidkande befolkning före spanmåls¬
lagarnes upphäfvande och hurudant är det nu? En hvar, som känner
Englands inre historia i detta århundrade, minnes de engelska industri-
arbetarnes hungeruppror, minnes huru de rasade mot maskinerna.
Hvar . och en, säger jag också, som känner något af Englands inre
historia under den nyaste tiden, vet huru Englands industriidkande
befolkning under de senare decennierna höjt sig till en ställning, som
den aldrig förut intagit, vare sig i ekonomiskt eller socialt hänseende.
Det torde måhända vara skäl att erinra sig hvilken beundransvärd håll¬
ning denna befolkning intog, då det stora secessionskriget rasade i
Amerika! Vi veta att den engelska aristokratien till stor del med
sina sympatier stod på sydstaternas slafbarouers sida. Den engelska
arbetarebefolkningen åter, som led oerhördt under den förfärliga bom¬
ullskrisen, lät icke för ett ögonblick rubba sig i sina sympatier för
den frihetens sak, hvars främsta symbol var Abraham Lincolns namn.
Detta, herr talman, är frukten af en rättvis beskattning och, såsom
den ärade representanten från Vexiö i går yttrade: af frukten känner
man trädet.
Då jag härom dagen kom att till eu ledamot af denna kammare
yttra några vänliga ord om den berömda motiveringen till det nu
föreliggande betänkandet, svarade han: “det lär förhålla sig så, att
den rätta och egentliga motiveringen skall sparas till debatten". Denna
underrättelse innehöll naturligtvis för mig en maning att med om möj¬
ligt än större uppmärksamhet än vanligt följa den ärade utskotts-
ordförandens yttrande under måndagens debatt. Det är derför natur¬
ligt att det lilla jag kan hafva att andraga, det kommer jag att i viss
män anknyta till hvad den ärade ordföranden då yttrade. Detta gör
jag icke med någon glädje och sannerligen icke heller för att söka
gräl med honom. Nej, herr talman, jag tänker med saknad tillbaka
på den dag — den 4 maj 1882 — då kammaren afhandlade en
mycket vigtig och i mina ögon särskildt intressant fråga, också be¬
handlad eller åtminstone berörd i det nu föreliggande betänkandet, och
då jag hade den förmånen att icke behöfva begära ordet utan blott
behöfde stå upp från min plats och hos talmannen anhålla att blifva
antecknad såsom den der ville instämma med den nuvarande ordfö¬
randen i bevillningsutskottet. Kammaren hade då att befatta sig med
bevillningsutskottets utlåtande n:o 10, punkt 48, i hvilken utskottet
hemstälde, “att Riksdagen med afslag å herr Boströms motion", hvil¬
ken gick ut på den nya tulltaxans trädande i kraft från den 1 ja¬
nuari 1883, “måtte besluta att samtliga nu antagna tullsatser skola
tillämpas från och med den dag, då de med Frankrike afslutade nya
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 41 W.o 17. \
handels- och sjöfartstraktater träda i gällande kraft". Denna åsigt Angående
bekämpades på det kraftigaste af utskottets nuvarande ordförande, dels införande af
i en af honom, väckt motion, dels i en vid utskottets betänkande fo-
gad reservation och dels i fiera anföranden här i kammaren; och jag (Forts.)
hade den glädjen att på samma sida, som han intog, finna herrar A.
P. Danielson, Liss Olof Larsson, Jöns Rundbäck och Häggström, för
att icke nämna alla dem, som i likhet med mig nöjde sig med att
blott instämma i hvad någon af desse talare yttrat. Den ärade ord¬
föranden häfdade då kraftigt upprätthållandet af ordalydelsen i grund¬
lagens 61 paragraf. Det är således med förvåning och ledsnad
jag nu finner namnet E. G. Boström tecknadt endast under utskot¬
tets betänkande och icke tillika under någon betänkandet vidfogad
reservation, i hvilken han velat upprätthålla sin år 1882 så kraf¬
tigt och väl förfäktade åsigt om grundlagens bud och grundlags-
budens helgd. Jag står qvar på den ståndpunkt, der vi båda då
befunno oss. Jag vet icke, huru det kan vara med de öfriga talare,
som då följde herr Boström, jag misstänker att de följt honom äfven
nu, på en annan väg. Jag står äfven qvar på den ståndpunkt,
som den 16 mars samma år intogs af den ärade ledamoten i bevill¬
ningsutskottet på östgötabänken. Han tillbakavisade då eftertryckligt
den tanken, att bakom hans motstånd mot franska handelstraktaten
skulle, ligga en tanke på höjda industritullar. På den ståndpunkten
står jag nu qvar, men i hvilken mån han öfvergifvit den, synes icke
blott af de nu föreslagna tulltaxebestämmelserna, utan äfven af ett
uttalande på, jag tror, sidan 29 i utskottsbetänkande^ der han med
majoriteten inom utskottet beklagar, att franska handelstraktaten lagt
hinder i vägen att gå ännu längre än man nu gjort. Han frågade
här om dagen i sitt vackra anförande, hvilket som vanligt äfven af
oss, hans motståndare, hördes med sympati: man klandrar protektioni¬
sterna och tillvitar dem allt möjligt; hvarför klandrar man oss, är det
derför, att vi satt oss ett stort mål före? Nej, visserligen icke; hans
fråga må besvaras med eu motsäga. Huru kan han eller någon an¬
nan på den sidan klandra oss, som stå qvar, der han förut, vid nyss
nämnda tid, befann sig?
Ordföranden i bevillningsutskottet yttrade i måndags, att på 1850-
talet en frihandelsvåg nådde fram till våra kuster och krossade det
då rådande skyddstullsystemet. Jag misstänker, att ordföranden i
bevillningsutskottet icke har närmare studerat vår tullbeskattnings
historia. Det var nemligen icke skyddssystemet som spolades bort af
denna våg, det. var prohibitivsystemet. En auktoritet, som jag vågar
bringa upp nästan i paritet med den ärare ordföranden i bevillnings¬
utskottet, nemligen J. F. Fåll rams, yttrade på riddarhuset den 16
september 1857, att genom antagande af det då föreliggande tulltaxe¬
förslaget skulle man ändtligen komma fram till den punkt, som 1823
års riksens ständer utstakat såsom det mål, hvartill man borde succes¬
sivt närma sig, och det målet var: afskaffandet af prohibitivsystemet
och medgifvande, såsom orden lyda i 1828 års riksdagsbeslut, af “all¬
män frihet att, mot afpassad tull, till riket införa alla utländska varpr<£.
Men att afskaffa ett förbudssystem är icke detsamma som att öfvergå
N:o 17.
42
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående till ett frihandelssystem med finanstullar. För (ifrigt, och deri instäm-
införande af mer jag helt och hållet med representanten från Nedan-Siljans dom-
SPtullar S~ saSa> lefva vi ju icke ens nu under ett frihandelssystem utan under
(Forts.) skyddstullsystem; det har han till full evidens visat, ehuru han bekla¬
gade att detta system icke utsträckts så långt som han önskat. Må
man, för att öfvertyga sig om, att vi ingalunda antagit frihandelsprin¬
ciperna, kasta en blick ej blott på tulltaxan, utan ock på budgeten.
Enligt Kongl. Maj:ts beräkning för nästkommande år uppgå samtliga
statsinkomster till 74,722,000 kronor. Af dessa statsinkomster utgöra
skatterna något öfver 56,000,000 kronor, och af skatterna till staten
utgör tullbeskattningen allena 29,000,000 kronor. Denna beskattning
utgör således vida mer än hälften af samtliga skatter till staten. Bör
den då drifvas upp ännu högre? Jag förmodar, att, intill dess möjli¬
gen sjelfva allvisheten lärt folken att firma principen den rätta för en enda,
efter alla skattskyldiges skatteförmåga väl afpassad skatt, och icke
blott detta, utan derjemte det ofelbara sättet för denna skatts för¬
delning till utgörande, man kommer att finna det rigtigast att söka
genom ett flertal af skatter, hvilka träffa olika inom. olika lager af
samhället, så vidt sig göra låter utjemna de med hvarje skatteform
utan undantag följande brister och orättvisor. Men om detta ändamål
skall kunna uppnås, är det sjelfklart, att man icke får uppjaga en skatt till
sådan höjd, att de öfriga i jemförelse dermed sjunka ned till en obe¬
tydlighet. Nu utgör tullbeskattningen mer än femtio procent af alla
' skatter till staten; är det då icke^ en betänklig sak att söka uppdrifva
den skatteformen ännu högre? Åtminstone måste hvar och en finna
det, som rätt begrundar, hvad min granne här till venster anförde ur
ett yttrande af representanten från Nedan-Siljans domsaga, då denne
en gång med rätta fäste uppmärksamheten på, att vår tullbeskattning,
såsom normerad icke efter varans värde utan efter dess qvantitet, med
naturnödvändighet måste orättvist trycka just de minst bemedlade. År
det nu så — och för min de! håller jag det för ett axiom — så måste
man hysa betänkligheter mot att ytterligare höja en skatt, som redan
nu intager eu så prmdominerande ställning inom svenska statens
skattesystem.
Likväl har bevillningsutskottet nu föreslagit en sådan förhöjning,
att man väl utan öfverdrift kan antaga, att den skulle belöpa sig till
icke mindre än 20 procent. Kongl. Maj:t har dock icke begärt ökade
skattebidrag för några nya påträngande behof; tvärtom utvisar ju stats¬
verkspropositionen ett öfverskott. Nej, vi känna ju hvarför denna
skatteförhöjning tillkommit. Jag vet icke hvarför jag ej skulle säga
rättfram, hvad andra talare förut vidrört, ehuru med en viss skygghet
för att något närmare inlåta sig derpå. Man har nämnt socialismen.
Jag måste bekänna, att om det finnes någon art eller form af socia¬
lism, som företrädesvis och framför hvarje annan är förhatlig, så är
det för visso den att taga från de mindre bemedlade och gifva de mera
bemedlade eller de rika. Och derom just är här fråga: man vill ge¬
nom eu förhatlig beskattning på de oumbärligaste förnödenheter öka
inkomsterna för dem, som dock ega något, på,_ de fattiges bekostnad.
Här yttrades ju i går af representanten från Oland, att man har gjort
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 43 N:o 17.
socialism i Sverige på senare tiden på det sätt, att »staten år från år Angående
tagit från jordbrukarne deras billiga rätt att få betaldt för sina alster.»
Det är detta som nu skall rättas! _ 1 tullar.
Den form af socialism, som man nu vill bana väg för, är — jag (Forts.)
vill erkänna det — icke ny, icke uppfunnen vare sig af den, som jag
citerat, eller någon af dem, som stå på hans sida. Nej, den har ett
högre ursprung, den kommer, äfven den, från Tyskland. Hans excel¬
lens herr statsministern erinrade oss i förgår om att furst Bismarck
dref protektionistisk politik af statsfinansiella skäl, och utan tvifvel
är detta rigtigt. Rikskansleren vill göra tyska rikets finanser obero¬
ende af de särskilda, möjligen någon gång motsträfviga, staternas ma-
trikularbidrag; men han har äfven haft ett annat syfte. Detta fram¬
går alldeles uppenbart ur den kritik, som hans skattesystem varit i
Tyskland underkastadt. Detta går nemligen ut derpå, att på samma
gång man lägger allt mer och mer, ständigt sig ökande tyngd af in¬
direkta skatter på den minst bemedlade delen af folket, så dess mer
skall man lätta skattebördan för medelklassen och i synnerhet för de
mest bemedlade, för dem, som stå högst på samhällsskalan, deribland
riddargodsegarne. Detta är mönstret för vår nyaste socialism, hvilken
går i motsatt rigtning mot den, som förut så mycket talats om och
som väckt så mycken — jag tror onödig — förskräckelse.
Den ärade representanten för Arboga och Sala påstod häromdagen,
att vi frihandlare — vi kallas ju så, ehuru vi lefva under ett skydds¬
tullsystem och ej yrka dess upphäfvande — skulle representera Dar¬
winismen i politiken. Nej, han har tagit miste; den politiska Darwi¬
nismen har sina målsmän just hos dem, som hylla de Bismarckska
skatteplanerna. Eu af tyska rikets högtbetrodde män — man skulle
kunna kalla honom riks- och statsfilosof — nemligen Treitschke, har
framstält Darwinismen tillämpad på politiken i så tydliga drag, att
man icke kan misstaga sig på betydelsen deraf. Han säger, att
den är ett vanvett, den gamla läran om alla menniskors naturliga
likhet, att sanna förhållandet är menniskornas naturliga olikhet. En¬
ligt Treitschkes lära är det naturens eviga, oafvisliga vilja och bud,
att millioner skola träla med dödande och smutsigt arbete, för att
några tusental skola få studera, måla eller — regera! Detta är, en¬
ligt hans mening, Guds egen instiftelse •—• om det uttrycket kan be¬
gagnas, ehuru denna filosof nog icke tror på Gud. Det är derför en
dumhet att tala om, att slafveri, förtryck, eröfring äro en orättfärdig¬
het; ty det svaga skall vika för det starka, det låga för det ädla.
Se der en målsman för Darwinismen i politiken; hos oss är han icke
att söka. Jag trodde att svallvågor af den namnkunniga kampen för
tolf år sedan mellan Treitschke och Schmoller skulle hafva nått hit
upp; men jag märker att de dock icke hunnit nog långt åt norr, för
att grumla det stilla vattnet i Arbogaån.
Det är sant, att mot den beskattning, som bevillningsutskottet
vill lägga på de minst bemedlade klasserna i samhället, bjudas här
två ersättningar. Den ena är afskaffandet af en del af kaffetullen.
Jag förmodar att, såsom ersättning betraktadt, är det ungefär det¬
samma som om jag säger: “tag hit eu krona och du skall få några
N:o 17.
44
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
_ Angående öre i stället'1. Men dertill kommer, när man ser närmare på denna
införande af s. k. ersättning, något annat som är så extraordinärt, så alldeles utsökt
‘tullarS" “Ovårdigt, att det till och med är märkvärdigare än både förhöjnin-
(Forts!) garne och nedsättningarne, nemligen formen för det förslag, bevillnings¬
utskottet framstält i punkten 43 å sidan 65, “att under förutsättning
deraf, att Riksdagen till hufvudsaklig del beslutar åsätta de tullar
utskottet här ofvan förordat; tullen å kaffe måtte nedsättas" o. s. v.
Det är lyckligt för mer än en, att herr talmannen, som, bland annat,
än förpligtad enligt grundlagen att icke framställa proposition på något
som är grundlagsvidrigt, icke äfven måste neka att framställa proposi¬
tion på sådant, som, utan att tydligen strida mot grundlagen, har ett
annat fel, nemligen att vara rent nonsens. Vi skola, föreslår utskottet,
nedsätta kaffetullen under förutsättning att de förut föreslagna tull¬
satserna blifvit hufvudsakligen bifallna! Hvad vill det säga — hufvud-
sakligen bifallna? Huru skall det gå till att afgöra detta, hur skall
det räknas ut, i fall en del af utskottets tullsatser antagas, en del
afslås? Skola de särskilda besluten delas i två grupper och samman¬
räkningen utvisa, huruvida bifalls- eller afslagsbesluten varit de flesta?
Eller skall man räkna efter, huru mycket de beslutadeftullarne komma
att inbringa, och huru mycket de afslagna tullsatserna skulle, om de
antagits, inbringa, för att efter förhållandet mellan dessa osäkra siffror
afgöra, om utskottets förslag är “hufvudsakligen“ bifallet eller icke?
Här fattas onekligen en kläm till i det af bevillningsutskottet fram¬
lagda förslaget, nemligen en hemställan om, huru det skall gå till att
afgöra, om förslaget är hufvudsakligen bifallet eller icke. Jag har
visserligen iakttagit, att det för bevillningsutskottet varit en ren nöd¬
vändighet att från den ena sidan till den andra glömma hvad utskottet
har sagt, ty hade utskottet icke det gjort, så hade sannerligen åtmin¬
stone största delen af dess motivering måst blifva oskrifven. Men
denna glömska, som jag således finner ursäktlig nog, ja t. o. m. nöd¬
vändig, den går dock något för långt, då man vid nedskrifvandet af
eu sådan kläm, som den nyss upplästa, glömmer att man några
blad framför, under punkten 21, satt en dryg införseltull på — skrufvar,
tydligen en nödvändighetsvara af allra första rang.
Utskottet erbjuder, sade jag, äfven en annan ersättning än minsk¬
ning i tullen på kaffe och kaffesurrogat. Utskottet lofvar höjda arbets¬
löner, men dertill svarar jag med Macaulays redan anförda ord och
med den mot utskottets löften stridande erfarenheten från England.
Tills protektionisterna åstadkommit någon historisk utredning, som
visar att arbetslönerna stiga vid stegrade lifsmedelspris, täcktes de ur
debatten utlemna detta lösa påstående.
Bevillningsutskottets ärade ordförande nämnde, att han kunde
åberopa Irland såsom ett exempel på hvad frihandeln slutligen leder
till. Ingen menniska på jorden har före bevillningsutskottets ord¬
förande drömt om något sådant; nej, ingen enda! Denna originalitet
skall den ärade ordföranden, hur än eganderättsförhållandena må komma
att ändras, få behålla för sig såsom ett alldeles oantasteligt fidei¬
kommiss! Irland, ett land, som sedan 700 år tillbaka undergått en
ännu fortsatt eröfring, som varit underkastadt successiva konfiskationer,
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 45
der engelsmännen härjat med eld och svärd mot män, qvinnor, barn,
mot menniskoboningar och husdjur, på sådant sätt, att en af Englands *
berömdaste historieskrifvare vid beskrifvandet af deras framfart helt
naturligt kommit att låna stilen i Josua boks skildring, huru Israels
barn utrotade sina fiender i de kanaaniters land — Irland, detta land,
der befolkningen lefvat i ett sådant slafveri, att icke någon af de
kristna provinserna under osmanernes välde, icke Polen under ryssar-
nes, lidit ett liknande förtryck under lika lång tid! Nej, der har sanner¬
ligen icke frihandeln något att svara för. Nej, det var under skyddstull¬
systemets blomstringsperiod, som Irlands folk stod mycket lägre än
det f. n. gör. Läsen de skildringar derom, som skrifvits af sådane
män som tyskarne Fr. von Kämner och Yenedey, som fransmannen
Gustave de Beaumont, hvilka bereste och studerade Irland omkring
1840, och man skall finna att den engelska skyddstullspolitiken har
sin andel, men frihandeln ingen i Irlands olyckor. Här har sanner¬
ligen den ärade ordföranden i bevillningsutskottet funnit lämpligt att
göra historier, då han skulle berätta historia!
Då den ärade ordföranden vidare sade, att i England och Skot-
land landtbefolkningen hufvudsakligen skulle sysselsätta sig med in¬
dustri och lefva deraf, då grep jag ofrivilligt efter katalogen, för att
se efter den ärade ordförandens födelseår: jag fann att det var 1842.
Före den tiden stod verkligen i England en del af befolknings-
statistikens, om också onekligen är ganska kinkig, nemligen den öfver
folkets fördelning på de skilda yrkesklasserna, på en ganska ofullkom¬
lig ståndpunkt; och om man skulle gå tillbaka till den rådande upp¬
fattningen af ämnet vid tiden före bevillningsutskottets ordförandes
födelse, så kunde man möjligen finna stöd för en sådan uppgift som
han lemnat, men efter de beräkningar, som grundades på 1841 års
folkräkning, är detta icke längre möjligt.
Den ärade ordföranden i bevillningsutskottet har sagt, att man
från frihandlarnes sida ständigt framstälde den fråga i falsk form,
som skulle besvaras, i det att man alltjemt frågar: viljen I hafva
edert bröd fördyradt? Men när har man frågat så? Jag har temligen
följt med vår press i hvad den haft att förmäla om protektionistiska
eller frihandelsmöten — för att få kännedom om båda, måste man följa
med frihandelspressen — men jag har aldrig sett något dylikt.
Den ärade ordföranden har äfven sagt, att arbetare förstå intet
i denna fråga. Det ordet borde icke hafva uttalats från det håll, der
man befinner sig i den hårda nödvändigheten att nödgas försvara ett
sådant betänkande, som utan öfverdrift kan karakteriseras, hvad mo¬
tiveringen angår, såsom en blandning af trots mot tankelagarne och
en verkligen sällspord puerilitet i framställningen. Men jag gifver
den äi'ade ordföranden rätt i det påståendet, att agitationerna från
frihandelsvännernas sida bedrifvits ensidigt, ty det är verkligen sant.
Man har nemligen, så långt jag följt med denna agitation, på frihandels¬
vännernas sida bemödat sig, med större eller mindre skicklighet och
framgång, att faktiskt belysa och logiskt analysera protektionisternas
påståenden. Det är möjligt att, såsom representanten på blekinge-
bänken sagt, sofismer insmugit sig deri. Men visst är, att denna
N:o 17.
Angående
Införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17. 46 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående agitation icke begagnat ens den minsta del af den omfattande ord-
införande af af oqvädinsord och injurie!-, med hvilka agitationen från andra
^tullar S~ sidan öfverhopat oss och i hvilka det rent af ser ut som om den sökt
(Forts.) sin förnämsta styrka. Medan den protektionistiska pressen befattat
sig med dylika utfall, har man aldrig från det andra hållet slungat
sina motståndare i ansigtet sådana ord som fosterlandsförrädare och
beskyllningar att vi vilja sälja landet åt utländingen. Nej, aldrig.
Den talare, som näst före herr Sjöberg hade ordet, yttrade, att
agitationen från vår sida varit våldsam, och han anförde såsom bevis
derpå, att man skulle behöfva skydd af poliskonstaplar för att icke
blifva öfverfallen med oqvädinsord på Stockholms gator. Det är visst,
att ingen kan mer än jag ogilla detta alltid klandervärda förfarande,
men om det händt — och jag vet att det händt under dessa dagar
en och annan riksdagsman, kanske lika ofta en frihandlare som en
protektionist — att han blifvit oqvädad, så ber jag talaren och för
öfrigt hela kammaren betänka, om icke eu person, som icke kommit
i åtnjutande af eu mera vårdad uppfostran samt är stadsbo och så¬
ledes fått en så ringa utveckling, att han “icke kan skilja mellan en
ko och eu get“, bör kunna ursäktas härför, då man fått höra en
ledamot af denna kammare mot hans excellens herr statsministern
här under debatten slunga den skymfande tillvitelsen, att han skulle
vilja i Andra Kammarens protokoll vid justeringen förvanska sina ord.
Några hafva uppmanat mig att besvara detta otillständiga anfall mot
herr statsministern. Jag svarar nu såsom jag svarat dem: sådant är
icke värdt något svar.
När man betänker, huru agitationen från det protektionistiska
hållet bedrifvits, och då man har i minnet hvad här från samma håll
yttrats, då kunde man 'visserligen hafva anledning att med repressa¬
liernas rätt till herr ordföranden i bevillningsutskottet återsända det
ordspråk, han i måndags använde. Men jag gör det icke, ty jag är
äfvertygad att hans ord då förestafvades icke af hans hjertas verkliga
mening, utan af debattens ursäktliga ifver.
Hvad är det nu bevillningsutskottet här föreslagit? Det har före¬
slagit hvarken mer eller mindre än eu revolution. Eu sådan verk¬
ställes icke blott på gatorna med vapen i hand; en våldsam omstört¬
ning förutsätter icke handgripligheter. En reform, som rubbar eu
samhällets grundprincip, kan ske med iakttagande af alla lagliga for¬
mer och är stundom nödvändig. Men må man se till, att man icke
under iakttagande af dessa lagliga former kränker rättvisans eviga
bud. Det ligger i majoritetens inom denna kammare hand att afgöra
om ett revolutionärt, ett omstörtande steg skall tagas eller icke.
Det ligger i deras hand, som representera den del af befolkningen,
som eger Sveriges jord, som innehar pganderätten till hvar sin del af
det geografiska territorium, som är den forsta förutsättningen för
hvarje nationel tillvaro, deri största och märkvärdigaste af alla egande-
rätter! Det ligger i'deras hand, som representera den del af Sveriges
befolkning, hvilken också innehar den politiska makten här i landet.
Men innehafvandet af denna är icke en eganderätt, det är en besitt¬
ningsrätt. För att denna må vara tryggad och oqvald åtnjutas, förut-
V
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
47
Nio 17.
sättes framför allt, att den utöfvas med hofsamhet och billighet.
Säkerligen erinrar sig mången af kammarens ledamöter en dag här i
kammaren, då den oförgätlige, insigtsfulle och snillrike fosterlands¬
vännen Sven Nilsson i Osterslöf — anledningen kan vara onödig att
erinra om — utbrast: Sveriges arbetare, icke skrämmen I oss med
dem; de äro kött af vårt kött! De bravorop, med hvilka denna kam¬
mares majoritet helsade detta yttrande, återklinga ännu i mina öron.
Skola Andra Kammarens tanke och känsla vara desamma i dag som
då? Med denna fråga inleder jag min slutsats, som är afslag å be¬
villningsutskottets betänkande.
Herr Å. P. Lind: Om det vore så, att frihandlarne kunde åstad¬
komma, att varuutbytet blefve fritt inom hela Europa, då skulle icke
jag motsätta mig att äfven draga mitt strå till deras stack, men då
det icke lärer stå i deras förmåga att åstadkomma detta i verklig¬
heten, så anser jag det vara förenligt med landets sannskyldiga gagn
och nytta att vi sluta oss till bevillningsutskottets förslag.
Medan jag har ordet, ber jag att få vända mig mot herr Wall-
mark från Norrland, som i vårt minne återkallade missväxtåren der¬
uppe. Ja, äfven vi minnas dem. Men jag vill återkalla i talarens
hågkomst, att då missväxtåren i Norrland inträffade och de öfriga
landskapen samtidigt både rika skördar, gåfvo vi norrländingarne
så mycket, att de icke visste hvart de skulle göra af alla penningar
och all säd de fingo af oss. De bildade särskilda fonder, hvaraf jag
tror att de hafva behållning ännu.
För Girigt vill jag blott tillkännagifva, att jag kommer att rösta
för bifall till utskottets förslag.
Herr Lundberg: När vid sistlidet års riksdag frågan om span-
målstullar förevar, yttrade jag, att, då den af bevillningsutskottet före¬
slagna tullafgift å hvad för lifsuppehälle vore nödvändigt komme att
utgöra en för statsverket obehöflig beskattning, som till tvifvelaktig
fördel för jordegarne skulle drabba alla dem och i synnerhet de obe¬
medlade, som måste köpa sin brödföda, och då det enligt min åsigt
icke blifvit ådagalagdt, att en sådan tullafgift skulle i nationalekono¬
miskt afseende vara nyttig, jag för min del ansåg utskottets förslag
icke böra antagas. I enlighet härmed och på samma grunder får jag
ock instämma uti framstälda yrkanden om afslag å bevillningsutskottets
nu afgifna förslag.
Herr Eriksson i Norrby: Då jag förut icke yttrat mig i denna
fråga, har jag begärt ordet för att tillkännagifva den ställning jag
intager till densamma. Det har förut af flere representanter upplysts,
att de mottagit adresser af sina kommittenter. Jag har icke mottagit
någon sådan, men jag tror mig förut känna till den allmänna menin¬
gen inom den valkrets jag representerar. Der hafva nemligen vid
möten och sammanträden, som hållits för denna frågas diskuterande,
vid flera tillfällen uttalats åsigter derom, att något skydd måste be¬
redas åt det svenska jordbruket och näringarne. Då jag för min del
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17. 48 Torsdagen den 3 Mars, f. m.
. Angående också personligen hyser samma öfvertygelse, tvekar jag icke ett ögon-
spanmåls ° bl’ck att m’u röst i valurnan för bifall till det föreliggande
tullar. " förslaget.
(Forts.) Att denna fråga skall beröra åtskilliga såväl enskilda som lokala
intressen, är ju helt naturligt, men jag tror, att det finnes ett stort
fosterländskt intresse, för hvilket dessa små intressen böra vika, och
det är hela landets stora intresse. Då jag för min del icke kan
blifva öfvertygad om, att frihandelssystemet någonsin skall leda till
landets båtnad, utan är fast öfverbevisad derom, att en ändring af
systemet är nödvändig, får jag endast tillkännagifva, att jag kommer
att rösta för bifall till den föreliggande punkten i utskottets betän¬
kande.
Herr Pehrsson i Törneryd: Jag vet att det skulle vara ogrann-
laga att taga kammarens tid vid detta tillfälle för en längre stund i
anspråk, eftersom det nu är på fjerde dagen som denna fråga disku¬
teras, men det måste vara af betydelse för den enskilde representan¬
ten att få till kammarens protokoll sin mening uttalad i en så vigtig
fråga som den föreliggande. Valmännen böra ock ega tillfälle att
förvissa sig om sitt riksdagsombuds görande och låtande i landets för
den närvarande tidpunkten mest vigtiga fråga.
Jag får förklara, att samma mening som jag uttalade i fjor hyser
jag fortfarande. Ingen kan förneka, utan alla måste erkänna, att
produktionspriset på jordbrukets alster står nästan på alla områden
högre än försäljningspriset, i synnerhet gäller detta spanmålsodlingen.
För ett sådant faktum måste man böja sig. Vid detta tillfälle vill
jag icke åberopa all den bevisning, som härför kan framläggas, men
så mycket måste jag nämna, att det icke längre är möjligt för den
svenske jordbrukaren att täfla med den utländske, hvilken har bördi¬
gare jord, gynsammare klimat, bättre lokala förhållanden och en
mindre skattbelagd jord än hvad den svenske jordbrukaren har. Miss¬
förhållandet framträder nu starkare än tillförne till följd af det un¬
der senare åren i så hög grad utvecklade kommunikationsväsendet.
Af dessa skäl är jag med om spanmålstullar, icke för systemets
skull.
Talet om systemet är för mig främmande, ty om det hade varit
fråga om att tillämpa ett sådant tullsystem som det nu föreslagna
under förhållanden sådana som på 1870-talet, när spanmålsprisen voro
höga, hade jag icke velat vara med om spanmålstullars införande.
Systemet svär jag ingen trohet, utan jag vill rätta mig i hvarje sär-
skildt fall efter de förhållanden som göra sig gällande. Jag har der¬
för aldrig förstått mig på dem, som säga att man bör åsätta en tull
för systemets skull. Svårt har jag äfven att förstå talesättet t:Sverge
för svenskarnes skull", om dermed samtidigt uttalas en förebråelse
mot olika tänkande, för jag är viss om att vi alla hysa de bästa väl¬
önskningar för fäderneslandets välgång och lycka.
Jag tror att vi kunna hysa aktning äfven för motståndare. Det
måhända höfves icke mig att uttala mig om regeringens ställning
till den föreliggande frågan. Några ord vågar jag dock härom säga.
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 49 N:o 17.
Det har sagts, att regeringen icke bort uttala sig. Jag tycker _ Angående
att det är bättre att få erfara ett öppet och ärligt uttalande, låt vara införande af
att det ej går i sådan retning man skulle önska, än att t, ex. rege- sp^““s'
ringen ingen mening skulle ega i en så ytterst vigtig fråga som denna. (Forts.)
Ingenting är ibland lättare än att glömma. Jag tänker härvid
på mig sjelf på samma gång som på några af oss, som icke voro med
i riksdagen under de starka strider, som egde rum emellan regering
och representation på 1870-talet. Man har glömt mycket annat af
det som varit. De, som nu tro sig kunna hårdt klandra den nuva¬
rande regeringen, kunna kanske häruti missräkna sig; regeringen har
ju visat oss tillmötesgående genom att framlägga förslag, genom hvars
antagande mera rättvisa och billighet vunnits i vårt beskattningsväsende.
Det är ingalunda lätt att arbeta för ett sådant mål. Motstånd reser
sig och allt hvad man önskar går icke lätt att få på en gång, kanske
snarare genom att gå successivt till väga. Jag tror derför att en ej
obetydlig del af det klander, som under denna diskussion uttalats mot
regeringen, är mindre välbetänkt. En olika åsigt med representatio¬
nens i en så vigtig fråga som den föreliggande må ju kunna föran¬
leda en ministers afgång, men faller ministern för en på samma gång
ärligt och af ren öfvertygelse uttalad mening, då faller den i alla fall
med ära. Af hvad jag i början anförde framgår, att jag kommer att
rösta för den föreslagna spanmålstullen.
Herr Jansson i Krakerud: Jag erkänner, att bevillningsutskottets
motivering är rätt bra. Utskottet har velat erhålla tullskydd och ut¬
skottet har uttalat detta i betänkandet. Erfarenheten har visat oss,
att bevillningsutskottet icke är så dåligt, att det skulle vara, såsom
påståtts, under all kritik. Jag ämnar emellertid nu yttra några ord
med afseende å tullskyddsvännernas tillvägagående. De hafva utmålat
jordbrukets och industriens betryck. Häri instämmer jag. Jag ber få
tillägga, att detta betryck gått presterna så till hjerta!, att de beslu¬
tat sig för att upphjelpa jordbruket. Då jag säger detta, beklagar
jag, att icke våra prester förr lärt känna detta betryck, ty då hade
de kanske förut medverkat till en skatteafskrifning, som alla jordbru-
karne fått nytta af. Med afseende å skyddstullar äro ju nemligen
åsigterna delade, i det somliga påstå, att endast en del eller högst
hälften skulle hafva nytta af tullar.
Jag beklagar äfven, att eu del frihandlare alltid stå emot alla
både billiga och obilliga anspråk, som komma fram i denna kammare
för att lindra jordbrukarnes betryck.
Våra tullskyddsvänner hafva ifrigt sökt visa, att landet verkligen
lider betryck. Hvad tjenar det emellertid till att söka visa detta, då
det är af alla erkändt. Jag tror, att, om man afstode härifrån och
komme till sättet att hjelpa, detta skulle befordra frågans lösning.
Våra tullskyddsvänner anse, att rätta sättet att bringa hjelp är att
höja produktionskostnaden, att höja arbetslönerna, med ett ord, att
höja priset på allt inom landet.
Jag får för min del säga, att kunde jag fatta, att man på den
vägen kunde skaffa en nationalförmögenhet, så vore det ju en galen-
Andra Kammarens Prot. 1887. N:o 17. 4
N:o 17.
50
Torsdagen deri 3 Mars, f. m.
Avgående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
skap att vara fattig. Men det synes mig, att man då icke behöfde
tillgripa ett så genomgripande förslag som det föreliggande. Man
kunde ju experimentera i smått. Yi jordbrukare hafva ju arbetare och
för det mesta spanmål att sälja. Nu gäller vanligen en dagspenning
på landet åtminstone en krona. En tunna råg kostar 10 kronor. Så¬
ledes om en arbetare skall få en tunna råg, måste han arbeta i tio
dagar. Nu säger man: det är för litet betaldt; om vi få tull, så sti¬
ger dagspenningen! Nä väl, antag då att dagspenningen höjes till 1: 20,
och priset på rågen till 12 kronor. Följden blir väl då ingen annan
än den, att arbetaren får arbeta i alla fall 10 dagar för att förtjena
en tunna råg; och jag kan inte förstå, hvad arbetaren då tjenar på
den saken — icke heller arbetsgifvaren. Går man till väga på samma
sätt med våra handtverkare, skräddare, skomakare o. s. v., så skola vi
nå samma resultat. Vinsten på tullen blir icke ett enda öre.
Men så säger man — och det med rätta — att vi ba en ovanligt
stor statsskuld. Detta bar nyss bevisats af herr vice talmannen på ett
förträffligt sätt. Jag skall icke sätta mig emot detta bevis: och jag
önskar af innersta hjerta att vi kunde afbetala på denna skuld
lika mycket som protektionisterna önska det. Men frågan är just om
sättet huru man skall kunna afbetala denna skuld. Vi ha intet annat
att betala med än guld och varor. Men nu tyckes det som om pro¬
tektionisterna ämnade böja produktionskostnaderna för våra varor och
derigenom skulle man då få lättare att exportera varorna! Jag tror
tvärtom, att, om vi kunde sänka produktionskostnaderna, så skulle vi
träffa afnämare både utom och inom landet. Sålunda kan jag icke
förstå att skyddssystemet kan hjelpa oss. Jag tror att äfven bevill¬
ningsutskottet insett detta sjelft; ty det synes mig som om utskottet
icke skulle ba varit fullkomligt nöjdt med detta sätt att betala stats¬
skulden. Det har nemligen derjemte föreslagit ett annat medel, nem¬
ligen att importera kaffe. Det är en statsekonomi jag icke begriper!
Är det således med kaffeimporten man vill betala vår statsskuld? Det
synes mig omöjligt! Och så kominer härtill, att våra kemister säga att
kaffe icke innehåller det ringaste näringsämne. Går man vidare och
drager ut konseqvensen af detta sätt att gå till väga, så blir följden
att vi befordra kaffedrickandet, men hämma mjölkkonsumtionen!
Jag tror icke att man bör slå in på ett sådant system. Jag skulle
hellre önska, att bevillningsutskottet kommit fram med ett förslag, gå¬
ende ut på att de penningar, som komma in i statskassan genom tul¬
len, skulle gå in i statskontoret till en pensionsinrättning för fattiga
arbetare.
Jag skall icke vidare uppehålla herrarne, utan helt enkelt yrka
afslag på betänkandet.
Herr Björkman: Herr vice talman! Mine herrar! Jag bar en¬
dast begärt ordet för att i korthet ange min ställning till frågan. Då
jag i fjor icke yttrade mig, hoppas jag att herrarne nu ha så mycket
tålamod, att man kan få begagna en eller två minuter.
Jag hade gerna i ett afseende kunnat inskränka mig till att in¬
stämma herr Pehr Pehrson i Törneryd, då han sade att man bör be-
51
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
handla sina motståndare med aktning. Men i sjelfva saken har jag
kommit till ett annat slut än han. Genom hela den förda diskussio¬
nen har jag icke kunnat komma till annan åsigt än den jag hade i
fjor angående tull på råg. Jag kan icke inse, att det kan 'lända Sve¬
rige i sin helhet till gagn att lägga skatt på detta den fattiges födo¬
ämne. Hvad angår arbetarne, så är om dem nu så mycket taladt, att
att man nästan kan tro, att de skola få det bra, vare sig tullen går
igenom eller icke. Går tullen igenom, så skola de, om man får tro
protektionisterna, få mera arbete; och då få de det bra. Går den
icke igenom, då ha de det som de ha det.
Jag kommer att rösta utslag på första punkten. Att rösta för de
öfriga punkterna kan jag deremot vara villig.
Herr Svensson i Lösen: Det är verkligen djerft att begära or»
det återigen så här sent på fjerde dagen, då denna fråga diskuteras,
men. det har varit så många andra talare, som upptagit kammarens
tid länge, så att det torde äfven tillåtas mig att säga några ord.
Bevillningsutskottets ordförande yttrade första dagen, att vi endast
vore vid början af en period utaf sjunkande spanmålspris, och stats¬
ministern säde, att oaktadt spanmålstullars införande, kan spanmåls-
priset likväl falla. Dessa båda uttalanden stå i full öfverensstämmelse
med min uppfattning, och denna har jag tillkännagifvit vid mitt före¬
gående yttrande i frågan. Jag anser nemligen, att den kris, hvarunder
vi nu lefva, är af en helt annan natur än den förutvarande, ty enligt
min uppfattning hotar den nuvarande att blifva permanent. Jag tror
derför, som jag förut yttrat, att tullarne icke komma att hafva någon
stor inverkan på prisen. Detta mitt yttrande har blifvit förvrängdt.
Herr Ekman påstod, att jag sagt, att tullarne icke göra något, utan
endast vore till att ingifva folket mod och hopp. Herr Waldenström
yttrade detsamma och var till och med så artig, att han tackade mig
för det handtag, jag gifvit honom. Jag yttrade emellertid, att hufvud-
saken i att antaga ett nytt tullsystem, det vore att ingifva dem mod
och hopp i dessa pröfningens tider. Jag förundrar, mig öfver att desse
båda talare, som hafva till sin lifsupgift att ingifva de nära till för¬
tviflan bragta mod och hopp, kunnat påstå något sådant, ty modet har,
det må vara på det andliga eller materiella området, detsamma med
sig. Jag protesterar mot, att jag skulle hafva yttrat, att det icke hade
något annat med sig. Herr Thermsenius yttrade, att uttryck blifvit
fälda derom, att man icke begrepe hvarom man talade. Jag vill fråga
honom, om det endast var protektionister som så talade. Det yttra¬
des af herr Andersson i Nöbbelöf. Han sade, att han kunde vara med
om tull på hvete, men icke på råg. Eu annan talare, herr Sjö, har
yttrat i sin motion, att han vill vara med om tull på fläsk och föräd¬
lade alster. Jag kan visserligen förstå detta, ty den jord, som finnes
inom dessa herrars valkrets, är bland den rikaste jorden i vårt land,
och hvetejord nästan allt sammans. Hvad spelar rågtullen der för
en rol. Få de der tull på hvete, så äro de nöjda. Jag vill erinra
herrarne om, att vi för närvarande icke hafva frihandelssystem. Det
är, som herr Hedin sade, långt ifrån så. Yi hafva eu tulltaxa, der
N:o 17.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17,
52
Torsdagen don 3 Mars, f. in.
Angående
införande af
spanmäls-
tvJlar.
(Forts.)
ungefär 350 rubriker draga tull, och 350 äro fria. Den lokala protek¬
tionen har deri stuckit in än det ena och än det andra, så att under
det jordbruket icke har det ringaste skydd, så hafva dock de andra
näringarna det. Skola vi nu hafva tullar, bör det blifva ett system af
tullar, annars icke alls.
Jag talade nyss om den tillvitelse, som herr Thermenius gjort,
och vill nu fästa mig vid den, som gjordes af herr Hans Andersson
mot herr Abraham Rundbäck. Herr Andersson behagade i ganska hvässa
ordalag säga, att herr Rundbäck icke begrepe det ringaste af jordbru¬
ket. Jag vill med anledning häraf erinra derom, att herr Abraham
Rundbäck dock varit folkskoleinspektör i 20 år, och att han under
en lång tid rest omkring i ett stort distrikt, der han varit i tillfälle
att lära känna och få veta, huru de fattiga hafva det hos sig, och
det för så länge sedan, att herr Andersson vid den tiden knappast
var född.
Herr Ekman yttrade också i sitt anförande, att kärnan af folket
icke vore protektionister. Jag frågar honom: huru vet han det? Bevis
torde finnas för motsatsen. När denna uppsättning af,kammaren kom
hit år 1885, så började strax tullsträfvandena. Hvad fart de då fingo,
veta vi, liksom ock att de togo sig yttermera i fjor. Huru det än må gå
i år, icke hafva de gått tillbaka. Man har talat om folkmeningen
och sagt, att den genom nya val borde gifva sig till känna. Jag tror
också, att den kommer att göra det, och det så tydligt, att inga val¬
korporationer någonsin kunna gifva ett tydligare svar. Vet han icke,
att det just är franska traktaten, som hindrar att bereda skydd åt
öfriga näringar, som äro i behof af sådant?
Friherre Nordenskiöld frågar, om man kunde tro att de jordbru¬
kare, som icke disponera öfver mera än 20 tunnland jord, kunna sälja
någon höstsäd. Jo, så är verkligen förhållandet. För de mindre jord-
brukarne i bergs- och skogsbygder finnes det visserligen tillfälle till
erhållande af biförtjenster, såsom genom kolning, skogskörsel’ m. m.
Men det är på många ställen, som icke detta återstår, och som exem¬
pel härpå kan jag anföra, att i Småland under den senaste tiden icke
mindre än åtta masugnar lagts ner. Men för de mindre jordbrukarne
nere på slättbygderna, der rakt inga tillfällen till extra arbetsförtjen-
ster finnas, hvarmed skulle de väl betala de förnödenheter, som ingå
i lifvets uppehälle, men som de icke kunna hemta ur jorden; hvarmed
skulle de betala skatter och onera, om de icke hade någon säd att
sälja? Det är för dessa småbrukare, som ha så litet att vara af med,
som tull å spannmål skulle betyda mest.
Jag vill icke längre uppehålla kammaren, utan slutar med att
ännu en gång yrka bifall till den föredragna punkten.
Herr Persson i Vadensjö: Så väl i detta bevillningsutskottets be¬
tänkande som i flera anföranden här i kammaren har man sökt öfver¬
tyga oss frihandelsvänner, att tull å spanmål skulle blifva till nytta
för den mindre jordbrukaren. Särskildt har representanten från Öland
berättat oss, hurusom flere mindre jordbrukare med anledning af den
tryckta ställningen vändt sig till honom med bönen: fräls oss från
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
53
N;o 17.
detta onda. Jag hemställer till den ärade talaren, huruvida han icke
tror, att han möjligen kan vänta samma uppmaning från samma per¬
soner, men mot bevillningsutskottets tullförslag. Åtminstone har man
i det alseendet ett ganska slående exempel att anföra. Strax före
riksdagens början höjdes i allmänhet af den mekaniska industriens
utöfvare rop mot frihandelssystemet, emedan, som de sade, utländingen
öfveröste dem med sina maskiner. Men sedan de fått se innehållet
af bevillningsutskottets föreliggande betänkande, hafva de ändrat åsigt:
nu ropa de visserligen också: fräls oss ifrån detta onda, men syfta dermed
på hvad utskottet föreslår. Nu medgifva de att de reda sig ganska
godt och vilja icke hafva någon ändring i systemet. Och samma är nog
förhållandet med deri mindre jordbrukaren. Finge han rätt klart för
sig hvad utskottets förslag egentligen innebär, skulle han helt säkert,
derest han tillfrågades om han önskade spanmålstullar svara: »Gud
bevare mig derifrån. Jag har så litet att odla, att den ringa skörden
går åt till utsäde samt till underhåll af min familj och mitt folk.»
Och skulle man läsa upp innehållet af punkt 2 i det föreliggande
utlåtandet för våra mindre jordbrukare, och de finge veta att de för
den spån mål, de sjelfva odlat, hade att till qvarnegaren erlägga en
tull af 1,50 kronor per 100 kilo eller 2 kronor per tunna, skulle de
säkert utropa: »fräls oss från detta onda!» — Den ärade talaren från
Öland borde derföre, tycker jag, helsa till herr Abraham Rundbäck
och bedja honom spara sina böner för dem, som af utskottets förslag
tro sig komma att draga fördel.
Vice talmannen undrade huru de jordbrukare, som ville lägga an
på ladugårdsskötsel, skulle kunna reda sig. Jag ber då få göra den
ärade talaren en motfråga, eller huruvida häri verkligen tror att nå¬
gon jordbrukare kan reda sig, som icke till viss grad åtminstone sö¬
ker göra sig ladugårdsskötsel till godo? Ty icke lärer det gå för sig
att år från år endast odla spannmål för att sälja den och sjelf köpa
sin gödsel. Om man nemligen icke har någon annan vinst, så har
man åtminstone den, att man har gödsel till sin egendom.
Vice talmannen ville som bevis på tullarnes nytta framhålla, att,
då jordbruket behöfver mera lefvande arbetskrafter, tullarne skulle
draga till det folk från eller åtminstone minska utflyttningen till stä¬
derna. Detta torde dock icke blifva fallet, ty ju mer jordbrukare
vänja sig vid att begagna maskiner, dess färre arbetare behöfva de.
Och då dessa maskiner i allmänhet tillverkas i städerna, skall då icke
befolkningen fortfarande der ökas. Hvarför dessa maskinfabriker för¬
läggas i städerna är ock klart och tydligt. Sådana föredrag, som det
herr Odell höll, ha icke vi skåningar någonsin förr hört. Han talade
bland annat något om huru det ställer sig på den engelska marknaden.
Jag skall bedja honom först sätta sig in i denna sak. Jag bär många
år handlat med en person i Neweastle, som heter E. Young, och på
grund deraf vet jag, att den engelska marknaden är hvad man kallar
tiau och att efterfrågan på smör för närvarande är ringa, men att
komma och tala om att den är stängd är origtigt.
Jag yrkar afslag.
Angående
införande af
spanmåls¬
tullar.
(Forts.)
N;o 17. 54 Torsdagen den 3 Mars, f. in.
Angående Herr Boström i Bodbyn: Jag bär begärt ordet endast för att
tillkännagifva, att jag förenar mig med dem, som yrka afslag i den
tullar. uu föredragna punkten, och jag gör det i den öfvertygelsen, att spån-
(Forts.) målstullar icke äro rätta botemedlet mot det betryck, hvaraf landet
lider. Mitt yrkande är således afslag.
Herr Friherre Fock: Jag vill endast nämna, att jag kommer att
rösta emot den nu föredragna punkten, och hoppas att flere af kam¬
marens ledamöter skola begagna sig af samma tidsbesparande metod.
Herr Smedberg: Jag har begärt ordet för att gifva min åsigt
till känna för att den måtte bevaras i protokollet, då det är sista riks¬
dagen jag deltager i. Jag har i mer än 30 år tillhört dem, som vilja
hafva skydd åt de inhemska näringarne och hyser ännu denna åsigt,
trots alla de läror, som här blifvit predikade. Det är derför jag vill
hafva till protokollet förvaradt, att jag kommer att rösta för bifall
till utskottets förslag.
Herr Svenson i Edum: Min ståndpunkt i frågan är visserligen
redan känd, emedan jag är bland dem som undertecknat den stora
tullmotionen, men då många talare åberopat sig på en mängd tull-
mötespetitioner, får äfven jag åberopa sådant understöd för min me¬
ning. Och då jag kommer att biträda utskottets förslag, får jag till¬
kännagifva, att jag gör det af ren öfvertygelse, och jag tror clet vara
i öfverensstämmelse med hela landets nytta och icke endast till för¬
del för jordbrukarne. Jag yrkar bifall.
Herr Zimdahl: Jag vet mycket väl, att den ställning jag intagit
i tullfrågan och det votum jag här kommer att afgifva skola hafva
till absolut följd, att jag efter riksdagens slut icke mer skall beträda
denna plats, men jag vill icke uppoffra min öfvertygelse, ty jag sätter
mitt samvete och min öfvertygelse högre än valkretsens mening. Jag
skall anhålla att, med hufvudsakligt instämmande i vice talmannens
yttrande, få rösta för bifall utskottets förslag.
Herr Sand vva 11: För att icke göra mig saker till att uppehålla
kammaren vid denna sena timma på dagen och derigenom förorsaka
hela kammaren en svältkur, skall jag inskränka mig till att yrka bifall
till Osta punkten af det föreliggande betänkandet.
Herr Ers son i Arnebo: Herr talman! Sedan jag i förevarande
fråga instämt med herr Fredenberg i hans anförande och yrkande om
bifall till bevillningsutskottets betänkande, hade jag icke tänkt att
derom vidare yttra mig, men då min länskamrat, herr Per Ersson i
Vestlandaholm, uti sitt anförande i går afton framhöll, att jordegarne,
genom att använda sina jordbruksalster på ladugårdsskötsel och mejeri-
handtering samt försäljning af produkter deraf, kunde bereda sig så god
inkomst, att tullskydd för spanmål icke för dem vore behöflig, så har jag
icke kunnat underlåta att deremot inlägga min gensaga. Det är väl
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 55
■sant, att der jorden är tjenlig för foderodling och goda beten finnas,
är ladugårdsskötsel med mejerirörelse fördelaktig; men inom den val¬
krets, som jag representerar, är jorden i allmänhet af sådan beskaffen¬
het, att odling af foder icke kan i större utsträckning med fördel be-
drifvas, emedan under torrare år stor fodermissväxt der är oundviklig,
som då måste medföra för dem, som anlagt mejerirörelse, alltför kän-
bara förluster, hvarför också en återgång till större sädesodling, jem¬
väl hötssäd, af flere jordegare måst vidtagas.
Då jag är fullt förvissad, att jordbrukarne inom vårt land behöfva
tullskydd för sina produkter i följd af de förhållanden, som genom
den under de sista åren oupphörligt växande utländska konkurrensen
inträdt, och då detta särskilt för jordbrukare såväl inom min valkrets
som! inom hela mellersta Sverige är ett lifsvilkor, så yrkar jag bifall
till bevillningsutskottets betänkande i förevarande punkt.
Herr Persson i Orkelljunga: Jag skall icke länge upptaga kam¬
marens tid, utan, då så mänga och tungt vägande skäl blifvit frain-
stälda för införande af tullar, inskränka mig till att yrka bifall till
nu föreliggande punkt af bevillningsutskottets betänkande.
Plerr Bengtsson i Kärrmossen: Jag skall icke heller länge upp¬
taga kammarens tid. Jag har endast velat angifva min ställning i
frågan och anhåller få yrka bifall till utskottets betänkande i nu före¬
dragna punkt.
Herr Larsson i Lund: Jag har icke gjort mig känd för att be¬
lasta kammarens protokoll med långa och många anföranden och skall
icke heller nu göra det; jag ber endast att få till protokollet an-
tecknadt, att jag för min del icke ändrat åsigt och att jag derför kom¬
mer att rösta för afslag å utskottets föreliggande betänkande.
Herr Lyttkens: Om någon af de talare, som uppträdt sedan
herr vice talmannen hade ordet, hade vederlagt ett par punkter i hans
anförande, som jag anser vara otillständiga, skulle jag vid denna sena
timme visst icke hafva upptagit kammarens tid med något anförande,
men nu har jag sett mig nödsakad dertill, enär jag icke vill att det
skall stå oemotsagdt i kammarens protokoll, att vid 1887 års riksdag
ställningen var sådan, att rikdagsmännen behöfde skydd af polismagteD,
då de skulle gå till och från sitt arbete.
Jag var närvarande i kammaren, då det bildades ko för erhållande
af biljetter till läktaren, och jag har äfven observerat tillståndet på
gatorna, men jag har icke kunnat finna, att här rådt något slags
osäkerhetstillstånd. Jag har efterhört om någon blifvit på ett eller
annat sätt förfördelad och funnit att inga klagomål i sådant afseende
förnummits eller att några oordningar egt rum. Om herr vice tal¬
mannen möjligen hört något speord utkastas af någon stockholmsgamin,
som funnits bland de många hundra nyfikna som varit samlade i
trakten kring riksdagshuset, så får han väl icke taga detta så hårdt
och allra minst kasta skulden derför på Stockholms arbetare.
N:0 17.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17
56
Torsdagen den 3 Mars, i m.
Angående Det var äfven ett annat uttryck i hans anförande, hvaremot jag,
införande af p£ det lifligaste protesterar, nemligen att de mindre jordbrukarn©
1 tullar. skulle vara sådana menniskoplågare, att såväl de sjelfva som deras
(Forts. arbetare få streta och arbeta 15—20 timmar om dygnet.
Hvar han fått eu sådan erfarenhet ifrån, vet jag verkligen icke,,
men hvad jag kan försäkra är, att i södra Sverige åtminstone finnas
icke några sådana menniskoplågare.
Han yttrade vidare att vi borde kunna fordra, att våra embets-
och tjensteman under de nu varande billiga prisen skulle afsåga
sig hälften af sina löner. Herr riksbanksfullmäktig och komitéleclamot*
var så god och föregå med godt exempel!
Något nytt att säga för eller mot tullen å råg har jag ej, eme¬
dan här är sagdt allt hvad som i den vägen kan sägas, utan förklarar
blott att jag kommer att rösta emot tull å råg.
Herr Hus t. Ericsson i Stockholm: Min ställning torde vara
herrarne förut val bekant, men jag kan ej underlåta att tillkännagifva*
att jag fått mig från Östra Eneby församling i det protektionistiska
Östergötland tillsänd en adress i tullfrågan, och det märkvärdiga är*
att i denna församling pluraliteten synes vara frihandelsvänlig och mot
skyddstullar. Egendomligt är väl också, att de som underskrift
adressen icke tillsändt sin egen representant densamma, utan sändt
den till en för dem alldeles obekant person. Jag vill icke upptaga
kammarens tid med att uppläsa adressen. Det torde vara nog att-
omnämna, att af de personer, som bevistade mötet, ungefär 100 under-
skrefvo adressen, men endast 9 reserverade sig.
I afseende å hvad här blifvit sagdt, vill jag i anseende till den
framskridna tiden icke alls bemöta motsidans talare, ehuru jag för
ändamålet gjort åtskilliga anteckningar.
De, som hafva yttrat sig emot de mindre bemedlade klassernas-
fördel, hafva så kraftigt och vältaligt bemötts af flere andra och till
och med från regeringsbänken, att jag icke anser mig böra upptaga
kammarens tid med att yttra mig i samma syfte.
Jag skall endast be att få göra en erinran, såsom tillägg till hvad
af Herr Danielson yttrats. Han sade: “mine herrar, I stån icke här
att döma för stunden, utan i skolen döma för framtiden". Ja, mine
herrar, I stån icke att döma för edra egna intressen, utan I stån här
för att döma i fosterlandets intresse!
Herr Rydin: Jag skulle icke, då ju min ståndpunkt i frågan re¬
dan är känd, hafva besvärat kammaren, derest icke sådana beskyllnin¬
gar blifvit framkastade mot dem, som önska framgång åt bevillnings¬
utskottets betänkande, att jag ansett mig böra yttra ett par ord.
Man har förklarat, att det är i rättvisans namn man fordrar af¬
steg å betänkandet, som skulle vara stridande mot all rättvisa. Hvad
som vållar ett sådant uttalande är, att en hvar gör upp för sig hvad
lian anser rigtigt ocli sätter sin subjektiva åsigt såsom den enda rätta
och rättvisa. Jag lägger ingen vigt vid detta; men då jag tillhörden
del af kammaren, som önskar bifall till detta förslag, ber jag få fästa
Torsdagen den 3 Mars f. in.
57
N:o 17.
uppmärksamheten derpå, att anledningen dertill att man kan hysa
så olika åsigter är den, att hvarje tull är på samma gång eu skatt som ?
eu ekonomisk lagstiftningsåtgärd. Man kan icke komma ifrån denna
tullens dubbla egenskap. Fäster man sig nu uteslutande vid dess
egenskap af skatt, så anser man den orättvis på grund deraf; fäster
man sig åter endast vid dess egenskap att vara en näringslagstiftnings-
åtgärd, så faller densamma under samma klass af lagstiftningsåtgär¬
der som sådana åtgärder i allmänhet, hvilka beröra den enskilda eko¬
nomien. Man har då att noga öfverväga, huru vida de fördelar, som
härflyta från spanmålstullar, kunna uppvägas af de olägenheter, som
äro förenade med skatten. Det är det fortsatta prisfallet, som går
steg för steg framåt och som skall ruinera alla arrendatorer så väl
som de, hvilka köpt hemman, det är — säger jag — detta prisfall,
som påkallar lagstiftningens uppmärksamhet. Då nu denna tull afser
att blott hindra detta prisfall att fortfara, att så att säga gifva några
års respit åt landtbrukare!:! för att han må kunna hemta sig och ackom¬
modera sig efter de nya förhållandena, så anser jag sådant i hög
grad billigt.
Man har sagt, och med rätta, att vi få lof att rätta oss efter de
nya förhållanden, som uppstått genom mängden af på hvarandra föl¬
jande uppfinningar, genom kommunikationsmedlens oerhörda tillväxt.
Ja, detta är som sagdt fullkomligt rätt, men då dessa nya för¬
hållanden kommit öfver oss så hastigt som nu är fallet, så har man
rätt att fordra, att under sådana förhållanden som dessa, hvilka så
starkt beröra största delen af svenska folket, man må få hemta an¬
dan, att de näringsidkare som lida må vinna tid att reglera sig der¬
efter så att de icke under tiden stupa. Det är dock icke någon små¬
sak, detta prisfall, hvarom jag talat. Med den erfarenhet jag har om
spanmålsprisen å Upsala universitets spanmål, har jag mig bekant, att
spanmålen fallit med 20 öre hvarje år alltsedan 1883. Priset för en kubik¬
fot spanmål, hälften råg och hälften korn, hade under en tid af 30 år
galt 2:23, 1884 gälde deu 2:03, 1885 1,83 och 1886 1,63- Att efter
sådana prisfall en jordbrukare är ängslig öfver hvad som komma skall
och att man vill understödja åtgärder, som afse att hejda vidare prisfall,
det är väl icke alls att undra öfver. Man kan icke vara blind för
det lidande, som drabbar landet, om den jordbrukande befolkningen
ruineras.
Jag vill fästa uppmärksamheten på ett yttande af en skicklig
finansman: “Det går an, har han sagt, med en handelskris, men kom¬
mer en jordbrukskris, då beklagar jag vårt land." Sedermera är det
en annan sak, hvarpå jag något närmare vill fästa uppmärksamheten,
nemligen på det uttalande vi fått höra, att denna tull skulle vara en
yttring af socialism. Hvad är väl socialism, mine herrar? Jo, det
är ett förnekande af den enskilde eganderätten; och till detta har
man påstått att protektionisterna skulle vilja göra sig skyldige. Man
har sökt frånkomma denna invändning genom att påstå, att protektio-
nismen skulle vara ett slags statssocialism. Hvad vill statssocialism
säga? Det är ett sväfvande begrepp, hvarunder hvarje ingripande från
Angående
affirande af
spanmåls¬
tullar.
(Forts.)
N:o 17.
53
Angående
införande, t
spanmäls-
tullar.
(Forts.)
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
statens sida i den enskilda ekonomien kan hänföras, eller, såsom
man sagt, taga från en klass och lägga till en annan. I så fall, mine
herrar, skulle hela den ekonomiska lagstiftningen vara en yttring af
statssocialism. Alla våra anslag till jernvägar, som främja en viss orts
intressen, gynna nemligen denna ort på det öfriga landets bekostnad.
Ingen lärer väl emellertid vilja rubricera dessa åtgärder under begrep¬
pet statssocialism. Skall det då vara mera statssocialism, detta?
Protektionisterna vilja ju tvärtom uppbjuda alla möjliga ansträngningar,
för att, om en viss klass lider, söka hålla denna klass uppe, ty så
solidariska äro de olika samhällsklasserna med hvar andra, att om en
sådan hufvudnäring lider, så lida alla öfriga. Man har förklarat, att
protektionismen till följd af sin statssocialistiska natur och den strid
som genom densamma måste uppstå mellan de enskilda intressena,
skall inverka förlamande på näringarne. För min del fruktar jag icke
något sådant. Eu sådan strid hafva vi ju redan, ty hvad är väl den
utländska konkurrensen annat än en sådan strid mellan enskilda in¬
tressen, som verka förlamande på det inhemska näringslifvet. Till
följd af dessa förhållanden tror jag icke man kan säga, att dessa tul¬
lar skola betraktas endast såsom en skatt och icke på samma gång
såsom en näringslagstiftningsåtgärd. Hade jag sett någon annan ut¬
väg att för framtiden upphjelpa jordbrukets ställning, skulle jag icke
röstat för bifall till utskottets förslag; men då jag icke gör det och
icke heller sett att regeringen vidtagit någon annan åtgärd i den rigt-
ningen än upptagande af nya lån och dylikt, får jag säga, att jag un¬
der sådana förhållanden anser mig tryggt kunna bifalla utskottets för¬
slag. Som herrarne alla veta, är jag konservativ af naturen och jag
är det äfven i detta fall, emedan jag anser mig böra konservera sam¬
hället. Detta gör man i min tanke bättre genom att söka konservera
den stora näringsidkande befolkningen mot ruin än att hålla på prin¬
ciper, som ju alltid i tillämpningen få maka åt sig. Det är på dessa
skäl som jag, herr talman, yrkar bifall till utskottets förslag.
Herrar Helander och Trybom instämde med herr Rydin.
Herrar G. Mellin: Då jag i går hade ordet, gjorde jag intet
yrkande, emedan jag trodde, att möjligtvis ett medlingsförslag om
åsättande af lägre tull å råg skulle af någon talare framställas, hvit¬
het förslag jag önskade och hvilket, om det framstälts, skulle blifvit
af mig biträdt. Då emellertid frågan nu stälts på sin spets genom
sammanslagningen af alla spanmålsslagen i den nu föredragna punk¬
ten af bevillningsutskottets föreliggande betänkande, vill jag, herr
talman, på de grunder min vän på jönköpingsbänken, herr Samuel
Jonsson, i går anförde, och uti hvilka jag instämmer, rösta för bifall
till den ifrågavarande punkten.
Herr Wilh. Carlsson i Stockholm: Min åsigt i den föreliggande
frågan torde vara kammaren bekant sedan förra året, då jag litet
utförligare redogjorde för densamma; och jag vill nu endast förklara,
att hvad som förra året hindrade mig från att rösta för det då före-
Torsdagen den 3 Mars, f. m. 59
liggande förslaget var förhoppningen om, att vi skulle kunna få ett
annat system, nemligen differentialsystemet, som möjligen skulle kun¬
nat hjelpa saken. Då emellertid denna förhoppning tillintetgjorts, har
jag i går genom mitt instämmande med Herr A. P. Danielson tyd¬
ligen sagt, att jag i år ämnar rösta för bifall till förslaget. Jag ber
dock få nämna, att mitt instämmande med Herr A. P. Danielson
gälde blott det slut, hvartill han kom, och icke motiveringen derför,
ty deri fans åtskilligt, som jag icke kan gilla.
Jag är öfvertygad om, att jag icke någon annan riksdag kommer
att deltaga i denna frågas behandling, och jag ber derföre att nu få
yttra mitt sista ord deri. Jag är icke jordbrukare, jag har icke en
torfva, hvarpå jag kan plantera något för egen räkning, och ingen
må derför mena, att jag handlar i eget intresse, då jag här yrkar
bifall till de föreslagna jordbrukstullarne. Men jag är dels på grund
af egen erfarenhet från andra näringsgrenar och dels på grund af
hvad jag uppmärksamt lyssnat till från båda sidor lifligt öfvertygad
om, att ett för oss alla lämpligt tullskydd är det nödvändigaste vi
behöfva för att kunna hjelpa upp våra näringar, vår industri och
vårt jordbruk.
Jag skall sluta med att upprepa samma ord som andra talare
före mig uttalat: fördyren icke brödet för våra arbetare! Men jag
tillägger: tagen icke bort brödet från våra svenska arbetare genom
att gifva arbete åt utländingar framför våra inhemska arbetare!
Herr År no kl son: Min afsigt var att instämma med någon me-
ningsvän. Men jag har icke varit påpasslig. Det har icke skett.
Derför ber jag att få säga några ord för egen del.
Den valkrets, jag representerar, anses vara öfvervägande tullvän¬
lig. Detta skall emellertid icke hindra mig från att ansluta mig till
dem, som hysa den förhoppningen, att, derest tullvännnerna nu skulle
segra med några få rösters öfvervigt, regeringen måtte — och detta ju
fullt grundlagsenligt — underlåta att sätta beslutet i verket, innan
hon först vädjat till valmännen.
Jag ber derjemte få yrka afslag på hela betänkandet och tror
mig göra det i hela landets, i jordbrukets så väl som i de öfriga
näringarnes intresse.
Herr Jak. Erikson i Stockholm: Jag skall icke gorå mig skyl¬
dig till ett upprepande af hvad förut många gånger anförts. Jag in¬
skränker mig sålunda till att gifva till känna, att jag kommer att rösta
för afslag å betänkandet.
Herr Andersson i Lund: Jag skall anhålla att få till proto¬
kollet antecknadt, att jag kommer att rösta emot den nu föredragna
punkten i utskottets betänkande.
Herr Jönsson i Mårarp: Då min åsigt i frågan hufvudsakligen
öfverensstämmer med den, som hyses af flertalet inom min valkrets,
och derjemte är understödd af Kronobergs läns hushållningssällskap,
Ifra 17.
Angående
införande af
spnnmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 17.
60
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
Angående få de dela ansvaret med mig, då jag vid den blifvande voteringen
införande af j5;0mmer att rösta för utskottets förslag.
spanmals- °
tullar.
(Forts.) Herr And. Hansson i Solberga: Jag vill endast hafva till proto¬
kollet antecknadt, att jag kommer att rösta för afslag å utskottets
betänkande i denna punkt.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag begärde ordet endast
med anledning af hvad herr Lyttkens yttrade för att bemöta mig i
ett par punkter. Och jag ber då få fästa uppmärksamheten uppå, att
han dervidlag hade konstruerat ett angrepp mot mig för något, som
jag alls icke hade sagt. Jag hade nemligen aldrig lagt Stockholms
hederliga arbetare till last hvad han sade, utan tvärtom yttrade jag,
att jag var fullt viss om, att desse lika högt som hvarje annan heder¬
lig medborgare ogilla och beklaga, att någon förgår sig ända der¬
hän, att de förolämpa riksdagsmän, vare sig på deras väg till och ifrån
riksdagen eller eljest.
Icke heller har jag sagt, att de större jordbrukarne plågade sina
arbetare med att arbeta 15 till 20 timmar om dygnet, utan yttrade
jag, att de mindre jordbrukarne skulle gerna sjelfva arbeta, vore det
ock 15 till 18 timmar dagligen, om de blott derigenom kunde bibe¬
hålla sin torfva. Således: det klandervärda, som herr Lyttkens lade
mig till last, hade jag ej sagt. Herr Sjöbergs angrepp skall från min
sida få stå obesvarade, enär jag ej anser dem tarfva något svar.
Herr J. F. Carlsson: Jag ber att få till protokollet anteck¬
nadt, att jag ämnar rösta för bifall till den föredragna punkten.
Herr Lyttkens: Jag ber blott att få uppläsa den stenografiska
uppteckningen af början utaf herr vice talmannens anförande. Den
lyder sålunda: “Innan jag inlåter mig vidare i ämnet ber jag få säga
ett ord om den våldsamma agitation, som i denna fråga försiggått,
en agitation, som redan burit den frukten, att riksdagsmännen nu¬
mera, då de gå till och från riksdagen, behöfva polisskydd1'.
Herr Andersson i Knarrevik: Jag har begärt ordet endastför
att få till protokollet antecknadt, att jag kommer att med min röst
biträda utskottets förslag.
Herr Jonsson i Vansäter: Med anledning deraf att, såsom
sakerna för närvarande stå, frågan nu skall afgöras och det icke kan
blifva fråga om något uppskof härmed, så får jag endast gifva till
känna att jag ämnar rösta för afslag å den föredragna punkten.
Herr Petersson i Ugglekull: Äfven jag har begärt ordet för
att få till protokollet antecknadt, att jag icke kan biträda utskottets
hemställan i denna punkt, utan kommer att rösta för afslag å den¬
samma.
Torsdagen den 3 Mars, f. m.
61
No 17.
Herr Pettersson i Alfvesta: För min del åter ämnar jag rösta Angående
för bifall till hvad utskottet föreslagit. införande af
spanmals-
Öfverläggningen var slutad. Med förklarande att, jemlikt kam- (Forts.)
marens redan i fråga om föredragningssättet fattade beslut och i enlig¬
het med under öfverläggningen framstälda yrkanden, proposition först
komme att framställas i fråga om den af utskottet föreslagna tull å
råg, omalen, och derefter särskilda propositioner göras rörande tull å
hvart och ett af de i förevarande punkt omförmälda sädesslag, gaf
herr talmannen till eu början proposition på dels bifall till utskottets
hemställan i fråga om tull å omalen råg och dels på afslag å samma
hemställan i denna del; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Vo¬
tering blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet i lista punkten af
betänkandet n:o 1 hemstält i fråga om tull på omalen råg, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, är utskottets hemställan i nämnda del af kammaren
afslagen.
Vid rösternas sammanräknande befans, att af kammarens leda¬
möter 111 röstat ja och 101 nej; och hade kammaren alltså beslutat
åsätta artikeln omalen råg den af utskottet föreslagna tull af 2 kronor
för 100 kilogram.
Emot detta beslut anmäldes reservationer af herrar friherre
Stackelberg, Söderblom och Arhusiander.
Herr Anders Persson i1 Mörarp erhöll på begäran ordet och
yttrade: Då jag icke deltagit i den diskussion, som nu afslutats, an¬
håller jag att få anmäla min reservation mot det nu af kammaren
fattade beslutet. På samma gång skall jag tillåta mig uttala den för¬
hoppningen, att mina gamla vänner inom landtmannapartiet, som nu
understöd! de politici inom andra partier, hvilka länge arbetat på
den nuvarande ministérens fall, icke måtte blifva svikna i sin för¬
hoppning om framtida understöd af sina nya vänner, företrädesvis då
det gäller att rättvist fördela skattebördorna.
Häruti instämde herr Aug. Persson i Rinna.
Herr Johansson i Noraskog anförde: Då jag icke deltagit i
diskussionen angående detta betänkande, ber jag härmed få inlägga
en kraftig protest mot det nu fattade beslutet.
N:o S7.
Lördagen den 5 Mars.
Jemväl i fråga om tull å hvete, horn, majs, ärter och hönor samt
alla öfriga slag utom hafre och vicker, blef, efter af herr talmannen
gifna särskilda propositioner, utskottets hemställan bifallen.
§ 3.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr And. Persson under 10 dagar från och med den 5 dennes
och „ E. V. Wretlind „ 5 „ „ „ „ „ 5
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter klockan \ 5 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Lördagen den 5 mars.
Kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 26 nästlidne februari.
§ 2.
Föredrogos och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
N:o 9, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jern-
vägsanläggningar; och
N:o 10, angående beviljande af statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags, äfvensom odlingslåns, åtnjutande.
§ 3.
Herr talmannen tillkännagaf, att han från hans excellens herr
statsministern fått mottaga en skrifvelse af följande innehåll:
Till talmannen i Riksdagens Andra Kammare herr grosshandlaren
m. m. O. Wijk.
Att Kongl. Maj:t genom nådigt bref af nästlidne gårdag behagat
Lördagen den 5 Mars. 63 N:o !7.
kalla Riksdagens samlige ledamöter att denna dag klockan tre (3)
eftermiddagen infinna sig på rikssalen för att der mottaga ett sådant
meddelande från Kongl. Maj:t, som i § 36 riksdagsordningen omför-
mäles, har jag äran härmed tillkännagifva.
Stockholm den 5 Mars 1887.
O. B. Themptander.
Efter uppläsande häraf hemstälde herr talmannen, att, då med
afseende å innehållet af ofvanintagna skrifvelse det syntes ändamåls-
löst att kammaren till behandling företoge de ärenden, som funnes
upptagna å föredragningslistan för dagens sammanträde, kammaren
måtte besluta att nu åtskiljas för att åter sammanträda till fortsatt
plenum kl. \ 3 e. m.
Denna herr talmannens hemställan bifölls, i följd hvaraf kamma¬
rens ledamöter nu åtskildes kl. ^12 f. m.
§ 4.
Efter det kammaren, i enlighet med dess i nästföregående § an¬
tecknade beslut, åter sammanträdt kl. \ 3 e. m., upplästes till en bör¬
jan och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till följande §§ i riksdagsbeslutet, nemligen:
N:o 3, angående jemkning af den på hemman på landet hvilande
inqvarteringsbörda under fredstid;
N:o 4, angående ändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken;
och
N:o 5, angående statsregleringen; samt dels till
l:o) ingressen och
2:o) slutmeningen i nämnda riksdagsbeslut.
§ 5.
Herr Sjöberg i Stockholm erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman, mina herrar! Här vi nu så här oförmodadt skola åt¬
skiljas, torde det vara nödvändigt att vi, såsom förut varit vanligt,
besluta om huru det skall tillgå med justeringen af de återstående
ojusterade protokollen. Då emellertid efter riksdagens upplösning och
utfärdande af befallning om nya val, någon Andra Kammare icke tills
vidare lärer finnas, torde det icke vara lämpligt att besluta något
annat än att åt de ledamöter af riksbankens och riksgäldskontorets
styrelser, hvilka tillika äro ledamöter af denna ännu varande kammare,
lemnas i uppdrag att justera de hos kammaren förda protokoll, hvilka
ännu icke kunnat till justering uppläsas; och jag tillåter mig derföre
att derom göra framställning.
M:o 17.
61
Lördagen den 5 Mars.
Till den af herr Sjöberg sålunda gjorda framställning lemnade
kammaren sitt bifall.
§ 6.
Kammarens ledamöter, som af Kongl. Maj:t blifvit kallade att
denna dag kl. 3 e. in. infinna sig å rikssalen för att der mottaga ett
sådant meddelande från Kongl. Maj:t, som i § 36 riksdagsordningen
omförmäles, begåfvo sig nu till rikssalen, hvarest hans excellens herr
statsministern, enligt dertill erhållet nådigt förordnande, uppläste
följande Kongl. Maj:ts nådiga meddelande till Riksdagen angående
riksdagens upplösning:
Gode herrar och svenske män! Då jag uti den hos eder behand¬
lade, i landets beskattningsförhållanden och näringslif djupt ingripande
frågan om öfvergång till annat tullsystem än det nu rådande funnit
mig af min konungsliga pligt manad lemna nationen tillfälle att genom
nya val till Andra Kammaren uttala sin mening,
har jag, efter statsrådets hörande, funnit godt att, jemlikt § 36
riksdagsordningen, med upplösande af Riksdagen förordna om nya val
i hela riket till Riksdagens Andra Kammare;
varande nådigt bref af mig utfärdadt, hvarigenom Riksdagen kallas
att å nyo sammanträda måndagen den 2 nästkommande maj.
Jag förblifver eder gode herrar och svenske män med all kong!,
nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Efter återkomsten från rikssalen tog herr talmannen afsked af
kammarens ledamöter i följande ordalag:
Mine herrar af Andra Kammaren! J ag ber att få till eder fram¬
bära uttrycken af ett lika enkelt men hjertligt tack för all den väl¬
vilja och förtroende, som under det nu afslutade gemensamma arbetet
kommit mig till del, och tillåter mig i detta afskedets ögonblick sam¬
manfatta alla våra bästa önskningar i ett varmt och upprigtigt: Gud
bevare Konung och fädernesland!
Härpå svarade herr friherre Fock:
Herr grosshandlare! Huru blandade de känslor än må vara, hvar¬
med vi denna gång, efter vår korta samvaro, åtskiljas, är det dock i
ett hänseende, hvari, jag är förvissad derom, dessa känslor äro fullt
eniga, och det är i vår, eder herr grosshandlare, egnade vördnad, hög¬
aktning och tillgifvenhet, de naturliga frukterna af det lugn och den
oveld hvarmed I nu, såsom vid föregående riksdagar ledt Andra Kam¬
marens förhandlingar; och vi veta att högt skatta det hägn, som der¬
igenom bevarats åt fri yttranderätt.
Lördagen den 12 Mars
65
N;o 17.
Vi hembära eder härför våra värma, hjertliga tacksägelser och
anhålla att få vara inneslutna i eder vänliga hågkomst.
Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter af~
skedshelsningar och åtskildes.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Lördagen den 12 IVSars.
Kl. 2 e. m.
För att justera de protokoll, hvilka, då Riksdagen af Kong!.
Maj:t upplöstes, ännu återstode ojusterade, hade, jemlikt kammarens
vid sammanträde den 5 innevarande mars derom fattade beslut, de
bland kammarens ledamöter, hvilka tillika vore fullmägtige i riks¬
banken och riksgäldskontoret, blifvit anmodade att denna dag sam¬
manträda i kammarens kanslirum; och hade för nu angifna ändamål
tiilstädeskommit:
Herr Friherre A. II. E. Fock,
„ L. O. Larsson, och
„ J. Johansson i htoraskog.
Sedan protokollen för kammarens sammanträden den 28 näst-
lidne februari samt den 1, 2, 3 och 5 innevarande mars upplästs,
blefvo samma protokoll af de tillstädesvarande godkända; hvarefter
sammanträdet upplöstes.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prof. 1887. N:0 17.