RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1887. Andra Kammaren. H:o 11.
Lördagen den 26 Februari
kl. { 3 e, in.
§ I-
Justerades protokollet för den 18 och 19 i denna månad.
§ 2.
Herr statsrådet ro. in. friherre C. G. A. Tamm aflemnade följande
Kongl. Majits propositioner till Riksdagen, nemligen:
l:o) med förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet;
2:o) om antagande af ny tryckfrihetslag och dermed samman¬
hängande ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen;
3:o) med förslag till lag angående ändringar i 7 kap. samt vissa
delar af 10 och 11 kap. strafflagen;
4:o) med förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedel-
utgifningsrätt och till lag angående tillägg till och ändring i lagen
för rikets ständers bank den 1 mars 1830;
5:o) med förslag till lag angående förändrad lydelse af 17 kap.
3 § handelsbalken samt lag angående bankaktiebolags, sedelutgifvande
bankbolags och sparbanks konkurs.
De aflemnade propositionerna blefvo, jemlikt 58 § riksdagsord¬
ningen, bordlagda.
§ 3.
Herr Lilienberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Med af¬
seende å vigten och omfattningen af den under Riksdagens pröfning
n u dragna frågan om väghållningsbesvärets utgörande på landet och
d å lagutskottet redan har mycket arbete sig förelagdt och har att
fö rvänta ännu mera, föreslår jag, att Riksdagen ville för behandlingen
af den nu öfverlemnade kongl. propositionen i ämnet tillsätta ett sär¬
skilt utskott, bestående af 5 ledamöter och 3 suppleanter från hvar¬
andra Kammarens Prot. 1887. N:o 11. 1
N:o II.
2
Lördagen den 26 Februari, f. m.
dera kammaren; och får jag meddela, att ett liknande förslag kom¬
mer att framställas i medkammaren.
Detta af herr Lilienberg väckta förslag blef på fieres begäran
bordlagdt.
§ 4.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Statsutskottets utlåtanden n:is 13, 14 och 15;
Bankoutskottets memorial n:o 2; samt
Lagutskottets utlåtanden n:is 13 och 14.
§ 5.
Väcktes nya motioner af:
Herr K. P. Arnoldson, N:o 187, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i fråga om fördelning mellan rikets samt¬
liga församlingar af ett års inkomst från ledig presterlig tjenst inom
svensk-lutherska kyrkan; och
Herr O. Erickson i Bjersby, N:o 188, om skrifvelse till Hongla
Maj:t angående rätt för delegare i socken- eller distriktsmagasin åt
besluta om användande af deras fonder och magasinens upplösning-
Godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens skrivelser, dels
till Konungen:
N:o 6, angående vilkoren för kronohemmanet Norrbackas upp¬
låtande till styrelsen för sällskapet Eugeniahemmet;
dels till fullmägtige i riksgäldskontoret;
N:o 7, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som
förflutit sedan början af 1886 års riksdag.
§ 7.
Till bordläggning anmäldes:
Lagutskottets utlåtanden:
N:o 15, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 117 §
i skiftesstadgan den 9 november 1866;
N:o 16, i anledning af väckta motioner om ändrade grunder för
den kommunala rösträtten på landet; och
N:o 17, i anledning af återremiss från Första Kammaren af ut¬
skottets utlåtande N:o 7, öfver väckt motion om ändradt sätt för
offentliggörande af allmänna kungörelser och tillkännagifvanden;
Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande N:o 1 (i samlin¬
gen N:o 7) i anledning af väckta motioner om ändring i kongl. för¬
ordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet; samt
Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 (i samligen
3
N:o It.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
n:o 8) i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändrad tid för indelta arméns målskjutnings-
öfningar.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa plenum upp¬
föras framför de ärenden, som blifvit 2 gånger bordlagda.
Kammarens ledamöter åtskildes klockan |8 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
iåndagen den 28 Februari
kl. 11 f. m.
Herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
Hammarskjöld aflemnade nedannämnda Kongl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen nemligen:
angående förändrad lydelse af § 40 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863;
angående beviljande af lån för betäckande af kostnader för torn¬
byggnaden å Linköpings domkyrka;
angående afsöndring af jord från indraga militiebostäilet Erske
Öster- och Bergsgården i Elfsborgs län; samt
angående ändrade bestämmelser med afseende å de allmänna
läroverken och pedagogierna.
Dessa propositioner begärdes på bordet och blefvo, jemlikt 58 §
riksdagsordningen, bordlagda.
§ 2.
Vid föredragning af Kong!. Maj:ts vid senaste sammanträdet af¬
lemnade proposition, N:o 19, med förslag till lag angående väghållnings-
besvärets utgörande på landet begärdes ordet af
Herr Helander, som yttrade: Då jag gerna hyser den förhopp¬
ning, att vi i enig samverkan måtte komma till ett slutligt och lyck¬
ligt resultat i afseende på den så ofta diskuterade frågan angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, så är det mig okärt att
nödgas uppträda åtminstone mot en bestämmelse i detta lagförslag;
men jag gör det fullkomligt i sakens eget intresse. Hvarföre det sker
N;o il, 4 Måndagen den 28 Februari, f. in,
just vid detta tillfälle, skall jag snart närmare förklara. Saken gäller
det så kallade vägmantalet, liviiket i sjelfva verket är detsamma som
taxeringsvärdet, uttryckt i ett mindre antal siffror än detta. Väg-
mantalet skulle bildas på det sätt, att hela väghållningsdistriktets
sammanlagda förmedlade mantal divideras i summan af samma man¬
tals taxeringsvärden, då qvoten utvisar medeltaxeringsvärdet för helt
mantal. Denna qvot jemnas till närmaste hundratal och divideras
sedan uti hvarje hemmans särskilda taxeringsvärde, då man i nya
qvoterna får vägmantalet för hvarje särskildt hemman, uttryckt i helt
tal med två decimaler. Såvidt jag erfarit, har bestämmelsen om väg¬
mantal icke mött motstånd vare sig hos landstingen, länsstyrelserna,
kammarkollegium eller nu hos Kongl. Maj:t. Högsta domstolen har
icke i denna del af förslaget anmodats att yttra sig. Denna mera
ovanliga samstämmighet skulle möjligen kunna föranleda det utskott,
som kommer att behandla ärendet, att måhända icke egna någon större
uppmärksamhet åt bestämmelsen om vägmantals bildande. Det är
synnerligast derför, och emedan jag trott saken ega ganska stor vigt,
som jag redan nu vid detta tillfälle velat påvisa förhållandet. Jag
måste erkänna, att jag såsom landstingskomiterad i saken sjelf har
lemna! vägkomitéus förslag i denna del utan anmärkning, härrörande
deraf att jag, såsom sannolikt de fleste andra, hvilka granskat för¬
slaget, icke kom att öfverväga svårigheterna af vägmantalens uträk¬
nande och tillämpning. Den första olägenheten är den, att, i anseende
till den nyss nämnda jemkningen i medeltaxeringsvärdet på ett helt
mantal, det är omöjligt att få summan af vägmantalen att öfverens¬
stämma med summan på distriktets verkliga mantal. Det kommer,
efter uträkningar som jag gjort, alltid att skilja på 4 eller mantal
eller än mera. Detta vore nu måhända icke i sig sjelf! af så synner¬
ligt stor vigt, men det har den ledsamma påföljden, att uträkningen
af vägmantalen kommer att sakna den kontroll, som ligger i öfverens-
stämmelsen mellan summorna af vägmantalen och de verkliga man¬
talen inom distriket, hvilket gör, att man måste uträkna vägmantalen
2, 3 eller flere gånger, för att vara fullkomligt förvissad om, att
räkningen är rigtig. Det andra man kan invända mot vägmantalets
användning, är, att sedan vi nu lyckats komma derhän, att vi för
ganska få ändamål vidare använda mantal, och att dess betydelse allt
mer förminskats, så skulle man här komma att åter fastslå detsammas
användning, och det blott för en sådan omständighet som den, att det
skulle ingå som faktor vid uträknandet af vägmantalen. Min hufvud-
sakliga anmärkning gäller emellertid det stora besvär, som skulle
komma att vållas af vägmantalens uträknande. Jag har sökt göra mig
ett begrepp derom genom att uträkna vägmantalet för ett medelstort
härad, men sedan jag hållit på dermed i två eller tre veckor, så nöd¬
gades jag lemna arbetet ofärdigt, då min tid icke tillät mig att syssel¬
sätta mig dermed vidare, men min öfvertygelse är dock, att tiden för
uträkning af vägmantalen inom ett härad snarare bör räknas i måna¬
der än i veckor. Härmed finge man väl åtnöjas, om det icke funnes
något annat medel att komma till rätta i saken.
Men det finnes verkligen ett annat sätt, som är ofantligt mycket
Måndagen den 28 Februari, f. m. 5 N:o II.
enklare. I stället för den vidlyftiga uträkningen af vägmantalen tager
man nemligen taxeringsvärdena för hemmanen sådana de äro i afseende
å tusentalen och fogar till dem, såsom hela tal, eu decimal, motsva¬
rande hvad hvarje taxeringsvärde öfverskjuter tusentalet, så att, exempel¬
vis, ett taxeringsvärde af 2,480 krono]' (jemkadt til! närmaste hundra¬
tal) utföres med 2,5, och taxeringsvärde af 9,820 kronor med 9,8.
I stället för att sålunda använda månader för att uträkna det så
kallade vägmantalet i ett större härad, så behöfver man icke använda
mera än en enda dag för bestämmande af dessa andra tal; och detta
utan någon särskild uträkning. Man kan utföra dessa nya tal så fort
som man hinner skrifva dem. Man får naturligtvis med dem helt
andra siffror än vid uträknande af vägmantalen, men alldeles icke flere,
ofta färre. Hvad beträffar kostnaden för det gna eller andra sättet,
så är icke heller denna någon småsak. Af det framlagda lagförslaget
finner jag, att den nya vägindelningen skall öfvergå samtliga härad
i riket och det skulle blifva ett åliggande för länsstyrelserna att ut¬
räkna vägmantalen, hvilket kommer att medtaga en ganska lång tid.
En person måste antagligen för helt län sysselsätta sig med denna
uträkning under två till tre år, och detta kan ej ske utan uppoffringar,
då jag föreställer mig att länsstyrelserna icke hafva till sitt förfogande
personer, som utan ersättning skulle vara skyldiga att verkställa dessa
uträkningar. Jag kan visserligen ej bedöma kostnadernas storlek, men
antagligen hlelve de ganska stora. Tänker man sig vidare att väg¬
mantalet i framtiden skulle läggas till grund jemväl för fördelning af
underhållet af enskilda utfarts- och byvägar, så kunna utgifterna för
uträkning af vägmantalen i dylika fall icke drabba andra än de under-
hållsskyldige, och skulle vägdelningen sålunda för dessa derigenom
onödigtvis komma att fördyras. Det synes mig derföre förefinnas skäl
att utbyta vägmantalet mot sådana tal jag omnämnt, indika kanske
lämpligen kunde kallas vägtal. Tiden, som utgår för uträkningen af
det ena eller upptecknande af det andra förhåller sig säkerligen minst
såsom ett till femtio eller kanske närmare såsom ett till etthundra.
Jag har uppsatt eu uträkning, som närmare utvisar allt detta, och jag
skall gerna öfverlemna denna till utskottet, om sä af utskottet önskas.
Jag liar, då Kongl. Maj:ts proposition helt nyss i kammaren utdelats,
icke hunnit sätta mig in i dess alla delar, utan särskild! fäst mig vid
nu anmärkta förhållande, men tror emellertid att åtskilliga förbättringar
vidtagits uti väghållningskomiténs förslag, och särskild! har jag med
tillfredsställelse sett att Kongl. Maj:t uteslutit den bestämmelsen i
väghållningskomiténs förslag, att man fortfarande skulle bibehålla mil¬
stolpar eller milstenar.
Härefter beslöt Kammaren att öfverlemna den kongl. propositionen
jemte herr Helanders nu afgifna yttrande till behandling af lag¬
utskottet, dock under förbehåll att, derest ett af herr A. Lilienberg
framstäldt förslag om tillsättande af ett särskilt utskott för behand¬
ling af nämnda proposition blefve af Riksdagens båda kamrar antaget,
samma proposition då skulle till detta särskilda utskott öfverlemnas.
N:o It.
6 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen om antagande af ny
tryckfrihetslag och dermed sammanhängande ändringar i regerings¬
formen och riksdagsordningen, hänvisades till konstitutionsutskottet.
Vidare hänvisades till lagutskottet följande Kongl. Maj:t proposi¬
tioner:
l:o) med förslag till lag angående ändring i 7 kap. samt vissa
delar af 10 och 11 kap. strafflagen;
2:o) med förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedel-
utgifningsrätt och till lag angående tillägg till och ändring i lagen
för rikets ständers bank den 1 mars 1830; och
3:o) med förslag till lag angående förändrad lydelse af 17 kap.
3 § handelsbalken sapt lag angående bankaktiebolags, sedelutgifvande
bankbolags och sparbanks konkurs.
§ 3.
Föredrogs herr A. Lilienbergs i senaste plenum väckta förslag
om tillsättande af ett särskildt utskott, bestående af 5 ledamöter från
hvardera kammaren för behandling af Kongl. Maj:ts proposition N:o 19,
med förslag till lag angående väghållningsbesvärets utgörande på lan¬
det. Dervid begärdes ordet af
Herr Lilienberg, som anförde: Enligt mig meddelad upplysning
har Första Kammaren för sin del beslutat tillsättande af ett sådant
utskott som jag föreslagit, men tillagt att ledamöternas antal skulle
vara 7. Jag hemställer derföre, att denna kammare också måtte fatta
samma beslut, nemligen att ledamöterna i utskottet måtte blifva 7,
hvarjemte jag tager mig friheten föreslå, att kammaren måtte besluta
utse suppleanter till lika antal som ledamöterna.
Vidare yttrades ej; och beslöt kammaren för sin del, att för be¬
handling af Kongl. Maj:ts omförmälda proposition, N:o 19, skulle till¬
sättas ett särskildt utskott, bestående af sju ledamöter från hvardera
kammaren; och skulle, jemlikt 37 § 1 mom. riksdagsordningen, Första
Kammaren inbjudas att i detta beslut förena sig med Andra Kammaren.
I sammanhang härmed biföll kammaren herr Lilienbergs fram¬
ställning derom, att denna kammare skulle utse lika många suppleanter
i det särskilda utskottet som antalet ledamöter eller sju.
§ 4.
Hänvisades till kammarens andra tillfälliga utskott den af herr
K. P. Arnoldson väckta motionen, n:o 187, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning i fråga om fördelning mellan rikets
samtliga församlingar af ett års inkomst från ledig presterlig tjenst
inom svensk-lutherska kyrkan.
Vidare hänvisades till kammarens tredje tillfälliga utskott den af
herr O. Erickson i JBjersby väckta motionen, n:o 188, om skrifvelse
7
N:o II.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
till Kongl. Maj:t angående rätt för delegare i socken- eller distrikts-
magasin att besluta om användande af deras fonder och magasinens
upplösning.
Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:
Lagutskottets utlåtanden nås 15, 16 och 17;
Andra tillfälliga utskottets utlåtande n:o 7; samt
Tredje tillfälliga utskottets utlåtande n:o 8.
§ 6.
Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande, n:o 1,
angående vissa delar af tullbevillningen.
I detta betänkande hade utskottet föreslagit i första punkten
åsättande af tull på omalen spanmål, råg, hvete, korn, majs, ärter
och bönor, samt alla öfriga slag utom hafre och vicker, samt vidare
föreslagit, bland andra tullsatser, i 8:de punkten å fläsk och i 9:de
—13:de punkterna å kött, smör, ost, ister och talg; och begärdes nu
i fråga om sättet för betänkandets föredragning ordet af
Herr Boström, som yttrade: Jag tillåter mig fästa herr tal¬
mannens uppmärksamhet på ett misstag, som insmugit sig i betän¬
kandet och icke blifvit rättadt. Det befinnes nemligen, att på sid. 57
förekommer ett yrkande under punkten 40 samt på sid. 60 ett annat
yrkande under samma nummer. Jag hemställer derföre att det första
af dessa yrkanden föredrages under punkten 40 a) och det senare
under punkten 40 b).
Kammaren beslöt att vid föredragningen iakttaga den af herr
Boström föreslagna rättelsen i nummerordningen.
I fråga om föredragningssättet i öfrigt begärdes ordet af
Herr Sj ö, som yttrade: Då jag anser önskvärdt att de punkter
betänkandet, som röra införselstull å de förädlade landtbruksalstren
komma att först behandlas, får jag vördsamt hemställa, att kammaren
ville antaga följande föredragningsförslag:
“att kammaren måtte besluta att till afgörande först föredrages
punkten 8, derefter 9:de till och med 13:de punkterna, hvarefter kam¬
maren öfvergår till behandling af punkten 1, dervid frågan om tull å
råg afgöres efter det frågan om tullsats å de i denna punkt omnämnda
öfriga sädesslag af kammaren afgjorts, och sedan punktvis i ordnings¬
följdoch vågar jag anhålla om proposition om bifall härå.
Härjemte anförde:
Herr E. G. Boström: Punkten 8, som herr Sjö önskar först må
blifva föredragen, handlar om tull på fläsk. För min del skall jag
Angående
föredrag-
ningssältet
eif tull-
bevillnings-
betänkandet.
N:o II.
8
Angående
föredrag-
ningssättet
af tull-
bevillnings-
betänkandet.
(Forts.)
Måndagen den 28 Februari, f. m.
gent emot herr Sjö yrka, att betänkandets olika punkter föredragas i
den ordning, hvari de der förekomma. För mig är det alldeles klart,
att rågtullen är det bestämmande i hela striden. Går den igenom,
komma de öfriga tullarne äfven att gå igenom och går den icke igenom,
då torde äfven alla de öfriga komma att förkastas.
Hvad särskildt ordningsföljden inom punkten 1 beträffar, anhåller
jag, att de särskilda sädesslagen må förekomma i den ordning, hvari
de i punkten äro uppstälda, och att således artikeln råg må komma först.
Herr Sven Nilsson i Efveröd: Det är väl icke så alldeles säkert
som den siste talaren påstod, att om rågtullen går igenom, äfven alla
de öfriga tullarne skola följa efter. Det skulle kunna inträffa, att det
blefve tull på råg, men deremot icke på de öfriga artiklar, som ut¬
skottet föreslagit tull på. Derföre anser jag det högst vigtig!, att
betänkandet föredrages i den ordning, som herr Sjö föreslagit, och
yrkar för min del bifall dertill.
Herr J. P. Nilsson i Käggla. Jag kan icke föreställa mig, att
den af herr Sjö omnämnda punkten i betänkandet skulle vara mera
vigtig än den första punkten och anser derför, i likhet med utskottets
ordförande, att föredragningen bör börja med första punkten och sedan
fortgå i ordning punkt efter punkt. Jag för min del anser frågan om
tull på råg fullt lika vigtig som frågan om tull på fläsk och tror att
om den ena fäller, den andra också kommer att falla, och att resultatet
kommer att i dessa båda frågor blifva detsamma. På grund häraf ber
jag att få yrka bifall till det af utskottets herr ordförande framstapla
yrkande.
Herr Wieselgren: Då föredragningssätt och röstsätt äro två
skilda saker, tror jag icke, att man kan fästa så synnerligen stort af¬
seende vid, huru kammarens beslut i denna sak, hvarom nu är fråga,
kommer att utfalla. För min del ber jag få instämma i den mening,
herr Sven Nilsson i Efveröd nyss uttalat.
Herr A. Rundbäck: Till de skäl som anförts af min granne
och bevillningsutskottets herr ordförande, ber jag få lägga det, att,
om vi icke börja föredragningen med första punkten, vi först få en
lång debatt om åttonde punkten och sedan vid behandlingen af den
första ånyo få höra upprepas hvad som sagts vid åttonde punkten.
För tidvinnings skull förenar jag mig alltså med den af utskottets ord¬
förande uttalade mening.
Herr H. Andersson i Nöbbelöf: För min del anser jag det icke
olämpligt, att hvarje punkt i betänkandet, som behöfver debatteras,
blir debatterad oberoende af de öfriga, och jag har äfven funnit, att
många punkter i utskottsbetänkandet icke kunna föredragas i den
ordning, hvari de finnas upptagna. Följaktligen synes det mig också
vara ändamålslöst att följa denna ordning och anser det således icke
olämpligt, utan tvärt om mycket gagnande att företaga behandlingen
af betänkandet i den ordning herr Sjö föreslagit.
Måndagen den 28 Februari, f. m. 9 N:o It.
Herr Sj ö: Logiken uti herr J. P. Nilssons i Knaggla anförande rörande Angående
föredragningssättet, må jag säga man icke gerna kan förstå, då han föredragr-
säger, att om icke rågtullen går igenom lära icke de andra tullarne till¬
gå; dermed är sagd t, att, ehuru han är en af förslagsställarne, om bevillnings-
ej eu af de minst vigtiga punkterna för landbruket bland dessa 45 betänkande t
förslag bifölles, skulle Kammaren afslå alla de öfriga 44 punkterna. (Forts.)
Ett sådant resonement förefaller mig, som sagdt, besynnerligt, och då
jag för min del har den åsigten, att förädlade landtbruksalster böra
hafva samma skydd som industriens alster, anser jag också, att tullen
för de förstnämnda bör behandlas först såsom varande den vigtigaste
frågan. Det skulle annars, i fall Kammaren antager herr Boströms före¬
dragningssätt, möjligen kunna hända att beslut kommer att fattas om
införselstull å råg men ej å förädlade landtbruksalster; hvilket för mig
synes blifva oegentligt. Jag vidhåller derför mitt förut gjorda yr¬
kande om föredragningssättet.
Herr Freden berg: Jag ber blott få upplysa om och fästa upp¬
märksamheten derpå, att Första Kammaren har i afseende å föredrag-
ningssättet af detta betänkande redan fattat beslut att företaga råg¬
tullen först till behandling. Det kan väl då icke vara skäl att Andra
Kammaren nu är skiljaktig i denna sak.
Herr A. P. Danielson: Det är ju mycket sällan, man frångår
det föredragningssätt, som ett utskott uppstad i eu fråga. Jag tror
derför ej heller, att det är skäl att redan nu börja att tvista härom,
utan att det är mera klokt att följa det föredragningssätt utskottet
föreslagit. Asigterna kunna ju derigenom lika väl göra sig gällande i
detalj. Att rifva upp en öfverläggning om föredragningssättet från bör¬
jan och derigenom söka inverka på hvarandra, anser jag ej vara lämp¬
ligt. Jag ber derför för min del få instämma med dem, som yrkat,
att det af utskottet föreslagna föredragningssättet må följas.
Herr Lyttkens: Det var bra underligt att höra den siste talaren
beklaga sig öfver den föreslagna ändringen i föredragningssättet, då
han har så många gånger sjelf haft i uppdrag att framställa förslag
i samma rigtning. Att det nu skulle vara så farligt att icke följa
ordningen i utskottets betänkande, kan jag icke finna. I sak anser
jag det vara högst olämpligt, om tullen på förädlade alster skulle
fälla, sedan rågtullen gått igenom. Då man således först bör få böra
om tullen på förädlade artiklar medgifves, för att sedan komma till
de öfriga, förenar jag mig i det yrkande, som af herr Sjö framstälts
beträffande föredragningssättet af nu föreliggande betänkande.
Herr Danielson: Jag kan icke erkänna, hvad herr Lyttkens
antyda nemligen att jag så ofta skulle hafva yrkat ändring i det före¬
dragningssätt, som ett utskott föreslagit. Jag tror tvärt om att det är
herr Lyttkens, som företrädesvis brukat göra detta.
Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag kan rakt icke förstå
den här benägenheten för fläsk, som man nyss fått höra här i kam-
N;o Ii.
10
Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående maren. Nog har jag också varit med om att besluta, att en senare
föredrag- skulle föredragas framför en annan, som stått före, men då har
af tull- det var^ fråga om någon särskildt vigtig punkt, som man trott vara
bevillnings- helt och håliet eller till stor del afgörande för frågan i sin helhet.
betänkandet. Som jag nu icke tror, att frågan hvilar derpå, huruvida tull lägges
(Forts.) på fläsk eller icke, kan jag heller icke finna någon anledning, hvarför
denna punkt skulle tagas framför de andra. På denna grund kan jag
ej vara med om förslaget härutinnan, utan anhåller för min del, att
betänkandet må föredragas i den ordning, som utskottet föreslagit.
Härmed var öfverläggningen angående föredragningssättet slutad;
och gaf herr talmannen, i enlighet med de yrkanden, som under öfver¬
läggningen förekommit, proposition å bifall till hvardera af de sär¬
skilda yrkanden, som blifvit af herr Sjö och herr E. G. Boström fram-
stälda, samt fann den senare propositionen vara besvarad med öfver¬
vägande ja. Votering blef emellertid begärd samt företogs enligt föl¬
jande af Kammaren godkända samt derefter anslagna voterings¬
proposition :
Den, som i fråga om föredragningssättet af bevillningsutskottets
betänkande n:o 1 bifaller det af herr E. G. Boström framstälda yr¬
kande, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har Kammaren godkänt det af herr J. A. Sjö före¬
slagna föredragningssätt.
Röstsedlarne sammanräknades samt visade 109 Ja mot 99 Nej;
hvadan alltså Kammaren, i enlighet med herr Boströms förslag, be¬
slutat, att punkterna skulle föredragas i den ordning, hvari de före-
kommo i betänkandet, och att, hvad särskildt anginge ordningsföljden
inom punkten 1, de deri upptagna sädesslagen skulle förekomma i den
ordning, hvari de i punkten uppstälts, hvadan alltså frågan om tull
å artikeln råg skulle först företagas till afgörande.
Angående I enlighet med detta beslut föredrogs nu l:sta punhten af bevill-
införande af ningsutskottets betänkande, deruti utskottet till en början i afdelningen
^tullar S~ ^ “Jordbrukstullar“ anförde följande:
“Å jordbruksnäringens alster hafva tullar föreslagits uti motio¬
nerna n:o 22 af herr P. Reutersivärd m. fl. och n:o 28 af herrar J.
S. F. Stephens och C. P. af Buren, inom Första Kammaren, samt i
motionerna n:o 20 af herr J. Petersson i Boestad, n:o 25 af herr J.
A. Sjö, n:o 39 af herr J. Pettersson i Alfvesta, n:o 63 af herr O. N.
Wagenius, n:o 78 af herr J. Eliasson, n:o 104 af herr J. Örwall
m. fl. och n:o 143 af herr J. W. Lindh, alla inom Andra Kammaren.
Rörande de motiv, de särskilde motionärerna förebragt, anhåller ut¬
skottet att till förekommande af tidsutdrägt få hänvisa till hvarje sär¬
skild motion.
Måndagen den 28 Februari, f. in.
11
N:o II.
kronor
Den nu gällande tulltaxan lemnar alla slag af omalen och
spanmål fria från tull.
Förslag till tull å dessa varor hafva framstälts af följande
närer sålunda:
af herrar Beutersivärd m. fl. och J. Örwall m. fl.
Spanmål, omalen:
Hvete....................................................................
Råg, korn och majs .....................................................
Hafre och vicker ...........................................................
Ärter och bönor, ej specificerade ................................
Andra slag, ej specificerade ........................................
Spanmål, malen:
Mjöl och gryn alla slag ..............................................
Kli alla slag .................................................................
Malt ...........................................................................
allt för 100 kilogram;
af herrar Stephens och af Buren:
Spanmål, om alen:
Hvete.........................................................................
Råg, korn och majs ......................................................
Hafre och vicker...........................................................
Ärter och bönor ........................................................
Andra slag.....................................................................
Spanmål, malen:
Mjöl och gryn, alla slag...............................................
Kli alla slag ................................................................
Malt ............................................................................
allt för 100 kilogram;
af herr J. Eliasson:
Spanmål, omalen, alla slag, med undantag af hafre och
vicker .................,.................................................
Mjöl, af spanmål, alla slag, siktadt..............................
D:o, sammalet eller gröpt ............................................
Kli ............................... ..............................................
Gryn af spanmål...........................................................
Malt, alla slag, äfven krossadt ...................................
för 100 kilogram;
af herr ,/. Pettersson i Boestad:
Majs och mjöl af majs................................................
för 100 kilogram;
af herr J. A. Sjö:
Majs ...........................................................................
Mjöl af majs...............................................................
för 1 kilogram;
af herr J. Pettersson i Alfvesta:
Majs .............................................................................
Majsmjöl ......................................................................
för 100 kilogram.
malen Angående
införande af
motio-
2: 50.
2: —
fria.
2:
1: 50.
3: 50.
0: 30.
2: —
3: 50.
2: 50.
fria.
2: 50.
2: —
4: —
0: 40.
2: 50.
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
50.
50.
50.
2: 25.
0: 02.
0: 03.
4: _
5- —«
^■° '!• 12 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående I den föredragna forsta punkten liemstälde härefter utskottet:
sparmåls- att omalen spanmål, råg, hvete, korn, majs, ärter och bönor,
tullar. samt alla öfriga slag utom hafre och vicker måtte sättas en tull af
(Forts.) 2 kronor för 100 kilogram.
Reservationer mot utskottets utlåtande hade anmälts af herrar
Heder stjerna, Nordenfélt och Wcern, som yrkat afslag å samtliga
föreslagna nya eller förändrade tullsatser samt af herrar Björnstjerna,
BarneJcow, Carlheim-Gyllensköld och A. Andersson i Intagan.
Ordet lemnades enligt begäran till en början åt
Herr Beckman, som anförde: Herr talman! Vid remissen af den
så kallade “störa11 tullmotionen anhöll en af Kammarens ledamöter
om utredning rörande ett par särskilda punkter. Bevillningsutskottets
ärade ordförande utlofvade också eu sådan. Han ansåg visserligen
icke, att den skulle kunna tillfredsställa talaren, meu han utfäste dock
att utskottet skulle söka utreda frågan. Han tröstade sig för öfrigt
dermed att i denna sak så mycket talats och skrifvits, att ingen be-
hölde stanna i tvekan på grund af bristande material.
Denna sista försäkran om materialets rikhaltighet gjorde också,
att äfven då man fick höra att bevillningsutskottet etablerat en slags
ilgodsexpedition för tullfrågornas snabba befordran, man ändock hop¬
pades att erhålla en verklig utredning eller åtminstone en klar sam¬
manställning af alla de bevis, som kunde framdragas för bevillnings¬
utskottets majoritets åsigter.
Så fick man efter någon tid detta digra betänkande i sina händer.
Hvad finner man nu när man genomläser det? Man finner, mine herrar,
icke en utredning — man finner en trosbekännelse!
Det tyckes, när man läser detta betänkande, som om ryktet talat
sanning, då det sagt att denna gång skulle lösen vara: icke resonera,
utan bara marschera, d. v. s. marschera kring talmansbordet för att
afgifva sina röstsedlar.
Men för oss, som icke hylla utskottsmajoritetens åsigt, gäller
det dock något annat, än att endast votera. Vi måste också prote¬
stera och detta icke allenast mot det slut, hvartill utskottet kom¬
mit, utan äfven deremot, att ett sådant betänkande kunnat utgå från
ett af Riksdagens ständiga utskott.
Jag vet, herr talman, att det kan synas förmätet att sådana ord
gå öfver mina läppar. Men då jag anser denna fråga vara af så stor
vigt för fosterlandet, kan jag icke underlåta att uttala det: denna
“utredning “ är icke utskottet värdig.
Jag skall angifva bevis för detta mitt påstående.
Under debatten förlidet år uttalades flere gånger i båda kamrarne,
att vår modernäring, jordbruket, som behöfde skydd, fordrade detta
skydd på den grund att rättvisan kräfde det, emedan andra näringar
redan äro . skyddade, eller, — såsom en talare i Första Kammaren
uttryckte sig, man fordrade “likhet inför lagen14. Deremot säges
i bevillningsutskottets betänkande, att om jordbruksnäringen erhåller
13
M:o II.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
skydd, så blifver deraf en nödvändig följd, att alla andra näringar
också skola erhålla skydd; det ena faller som ett “corollarium11 af
det andra. Man har härmed slutit kedjan. Och så är det ej lätt
att bryta igenom den samma.
Också har utskottet såsom insegel härpå denna gång samtidigt
framlagt förslag om tullskydd både för jordbruksnäringen och bergs-
handteringen.
Yi dela alla lifligt utskottets åsigter om det beklagliga deri, att
vår modernäring lider af betryck. Det finnes icke — jag tror man
kan våga detta påstående — någon här i kammaren som icke skulle
vara villig att taga under allvarligaste öfvervägande hvarje lämpligt för¬
slag att upphjelpa modernäringen ur detta betryck. Men det förslag
som utskottet framställer är ett universalmedel, hvars lyckliga följder
hittills, enligt “erfarenhetens vittnesbörd", icke någonstädes visat sig.
För att göra detta medel rigtigt frestande, har utskottet sökt
gifva det en så stor omfattning som möjligt. Utskottet har dervid
känt, att det linnes en ömtålig punkt i det nya systemet. Det är
just frågan om huru många jordbrukare skulle få verklig fördel af
spanmålstullarne. Fråh frihandelsvänlig sida har det antagits, att
endast 36 % rikets jordegare skulle få direkt nytta deraf, hvar¬
emot utskottet sökt bevisa att antalet skulle blifva något öfver 70 %•
Utskottet har i denna punkt frångått sin så att säga tullteo¬
logiska ställning och verkligen velat framställa, icke eu trossats,
utan en utredning; och för detta ändamål har det “låtit verkställa
en uträkning“. Utskottet har dervid användt ett par sifferserier,
hvilkas beskaffenhet det må tillåtas mig att med några ord närmare
belysa. Detta har visserligen redan förut skett i pressen; men jag
anser det likväl lämpligt att till riksdagens protokoll bevaras ett
vittnesbörd om beskaffenheten af det material, som lagts till grund
för denna s. k. utredning.
Den första af dessa serier återfinnes högst upp på sid. 4 i be¬
tänkandet och gäller de procenttal säd som ingå i den årliga medel¬
förbrukningen för hvarje individ. Enligt hvad statistiska byrån upp¬
lyser, röra dessa procenttal 1865—1867 årens medelförbrukning! Det
är alltså något gamla tal som här användas; men icke desto mindre
tyckes utskottet hafva ansett dem såsom en “för alltid gällande lag",
en lag som passade att tillämpa ännu 20 år sedan beräkningen gjordes.
Det har redan uppvisats till hvilka orimligheter detta skulle leda;
och jag har nu i detta afseende endast ett par erinringar att
tillägga.
Enligt statistikens redogörelser skulle åren 1882—1884 det “dispo¬
nibla qvantum" af hvete uppgått till något mer än 4 millioner tunnor.
Enligt beräkning grundad på de af utskottet framlagda siffror skulle
emellertid häraf endast 1 600,000 tunnor hafva åtgått till brödföda.
Skilnaden, det vill säga 2,400,000 tunnor, skulle således hafva maga¬
sinerats eller användts till — kreatursföda!
Den andra sifferserien förekommer längre ner på samma sida.
Den rör den odlade jordens fördelning på landets invånare. Statistiska
byrån har sjelf förklarat, att de uppgifter, på hvilka dessa siffror
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o II.
14
Måndagen den 28 Februari, f. ra.
spanm&ls-
tullar.
(Forts.)
Angående grunda sig, äro synnerligen opålitliga. Det har varit vanligt, att då
införande af vi frihandelsvänner användt statistiska byråns siffror, man förklarat
dessa vara otiilförlitliga och utan värde; och vi hafva fått höra huru
en framstående skyddtullsvän föraktfullt talat om “frihandlarnes
multiplikationstabellerMen nu har dock bevillningsutskottet an¬
vändt samma utväg och för att bevisa hvad det velat bevisa begagnat
sig af statistiska byråns siffror, men just af siffror, dem statistiska
byrån sjelf betecknat såsom högst otillförlitliga. En på sådant sätt
åstadkommen bevisning anser jag icke mycket värd.
Sedermera yttrar utskottet, att man i brist på närmare utred¬
ning, “måste11 antaga, att bland dem, som ega 4—40 tunnland, lika
många ega 5 som 6, 7 eller 8 tunnland o. s. v. Den slags beräkning
anser jag dock knappast ens kunna komma under probabilitetskalkylens
hägn. Den strider mot erfarenheten lika mycket som den strider
mot bevillningstaxeringen, der man ju finner en hastig degression i
samma mån man kommer till högre beskattade jordegendomar.
Jag tror således, att hela denna utredning, likasom den hvilar
på falsk grund, äfven leder till alldeles falska slutsatser.
Jag öfvergår nu till eu allmän sats, sofii utskottet uttalar och
som till en viss grad öfverensstämmer med de åsigter som tullarnes
motståndare hysa. Tullen, säger nemligen utskottet, höjer spanmåls-
priset, men “alldeles icke nödvändigtvis just med den åsätta tullens
belopp". Till stöd för detta antagande framdragas åtskilliga exempel
från utlandet, särdeles från Tyskland, exempel hvilka visa huru ringa
den ifrågavarande prisförhöjningen vore.
Jag förstår icke den egentliga afsigten härmed. År det meningen
att söka trösta konsumenterna genom att säga, att ökningen är så
obetydlig? Eller vill man genom påpekande deraf att prisförhöjning
verkligen skall inträffa hålla producenterna vid godt mod?
Det hade varit lyckligt om utskottet i stället velat meddela oss
en annan långt vigtigare upplysning; om utskottet nemligen hade
uppgifvit huruvida inom ett enda land, och i så fall hvilket land,
genom det nya systemet med jordbrukstullar, ställningen verkligen
blifvit bättre och jordbruket upphjelpt ur sitt betryck. EU sådant
exempel hade verkligen för oss vant af värde att få höra. Man talar
ju ständigt om “erfarenhetens vittnesbörd1*. Men det har åtminstone
icke hittills visat sig inom de länder, der jordbrukstull införts, att
systemet haft jordbrukets höjande till följd.
Jag har icke funnit annan förklaringsgrund för den betänkliga
luckan, än att utskottet icke gerna velat påpeka att det kanske tager
en temligen rundlig tid, innan detta nya system medfört de åsyftade
lyckliga verkningarne. Jag tillåter mig i detta hänseende anföra hvad
jag hört af eu person, som står mycket nära den tvifvelsutan rätt¬
trognaste protektionist i vårt land. Min sagesman påpekade för denne,
att dessa “lyckliga verkningar" icke ännu visat sig i Tyskland, fastän
man der haft tullskydd i sju år. Han fick till svar att skyddet icke
ännu verkat tillräckligt lång tid.“ Men hur länge anser ni då behöf-
vas eftersom icke 7 år förslå11 ? “För min del, svarade han, tror jag,
att åtta år är det minsta"!
15
M:o il.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
Jag nämde, att bevillningsutskottet med spanmålstullen samman¬
bundit förslag om tullskydd för jernhandteringen. Jag vill ej när¬
mare beröra denna del af utskottets betänkande, endast konstatera
en yttring af den märkliga förmåga som systemet säger sig ega att till¬
godose de olika näringarnas “inbördes solidaritet11. Herrarne hafva för¬
modligen sa väl som jag fått sig tilllsänd eu tryckt promemoria från
några af våra förnämsta verkstadsegare, hvari dessa förklara huru
tackjernstullen kommer att verka på dessa näringar. Och på ett
möte, som blifvit refereradt i tidningarna, yttrade en af dem, som
undertecknat promemorian, att tullen i fråga om hans näring skulle
stjelpa i stället för att hjelpa. Och han begagnade dervid uttrycket:
“medan gräset gror, dör kon“, ett uttryck hvarmed han väl ville säga
att så länge franska handelstraktaten eger bestånd är tullen för hans
näring till skada, ej till fördel.
Den slutsats, till hvilken utskottet kommit i sin motivering, är
verkligen ganska öfverraskande. Utskottet kallar deri sjelf “kärn¬
punkten i den tullpolitiska frågan", och den lyder som så: “Landet
har icke råd att afvara hvarken jordbruket eller bergshandteringen".
Hvad är meningen härmed? Är meningen att upplysa svenska
Riksdagen derom att landet icke har råd att afvara jordbruket eller
bergshandteringen? I sä fall anser jag detta uttalande onödigt och
mindre lämpligt. År måhända meningen endast att härom upplysa
minoriteten af utskottet och den del af svenska Riksdagen, som icke
hyllar utskottsmajoritetens åsigter, då anser jag, att det är en före¬
bråelse, som vi icke behöfva mottaga. Jag förstår verkligen icke
hvad meningen är och jag tycker, att det är eu tillfällighet som ser
ut som en tanke, att utskottets inledande behandling afslutas med
ett — frågetecken!
Det är en särskild sak, åt hvilken utskottet sökt gifva en ganska
betydande roll i sin s. k. utredning. Det är den punkt, der — lyck¬
ligtvis — vi alla mötas, både de som ifra för tullars påläggande och
de som motsätta sig dem. Det är frågan om arbetarnes bästa.
Utskottet erkänner härigenom oförbehållsamt att det för represen¬
tanterna är en synnerlig pligt att tillse, att de orepresenterades (eller
åtminstone endast delvis representerades) rätt skyddas.
Utskottet har icke heller sparat på löften åt dessa arbetare.
Det har särskildt framhållit, att genom tullskydd åt jordbruksnärin¬
gen ytterligare en stor del arbetare skulle få anställning i jord¬
brukets tjenst. Och detta må icke glömmas — det är genom en
tull af 2 kronor per 100 kilogram man tror sådant kunna vinnas!
Hvad beträffar de 187,371 jordegare, hvilka, om jag fattar utskottet
rätt, skola få “en direkt fördel af tull på råg och hvete", må det
dock, — till dess annorlunda bevisas, — vara tillåtet att draga i
starkt tvifvelsmål, att genom denna ringa ökning i inkomster de
mindre bland dem skulle få så pass mycket i behållning, att de
kunna anställa nya arbetare eller ens väsentligen öka lönerna för dem,
som hos dem redan äro anstäida. Jag tror icke heller att det
finnes någon borgen derför, att de stora godsegare, som genom det
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:g il. 16 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående nya systemet skulle få mycket större inkomster, verkligen anställa
införande af flere arbetare, utan användas kanske snarare de erhållna penningarne
SptuOar t*11 att köPa arbetsbesparande maskiner. Ja, det tinnes ju för öfrigt
(Forts.) ingen moralisk eller ekonomisk garanti ens derför att godsegarne
komma att använda penningarne till jordbruksnäringens förkofran i
en eller annan form.
Det lär dock icke blott vara jordbruksarbetarne, som skola hafva
stor fördel af dessa tullar, utan äfven arbetarne i städerna. Men
om premissen att jordbruket i följd af skyddet verkligen skall locka
till sig arbetare från städerna är obevisad och obevislig, så måste
också den härpå byggda slutsatsen om upphörande af konkurrensen
mellan stadsarbetarne och de talrika jordbruksarbetarne, som dragit
till städerna, vara detsamma, Och för min del är jag öfvertygad
om, att så skall visa sig vara fallet.
Äfven den norrländske arbetaren har utskottet haft i minne.
Han lärer vara i visst afseende jemnstäld med stadsarbetaren eller
stå i samma förhållande till landets öfriga arbetarecorps som städernas
arbetarebefolkning till landtbefolkningens arbetare. Utskottet anser att
“de minskade tillfällena till arbetsförtjenst i landets sydligare delar drifvit
skaror af arbetssökande till Norrland och der åstadkommit en kon¬
kurrens, som hotar att alldeles borttaga det försteg i aflöning, som
den norrländske arbetaren hittills intagit". Detta förhållande skulle
genom spanmålstullars påläggande upphöra. Dessa främmande arbetare
skulle dragas tillbaka från Norrland och “systemet" således “för den
norrländske arbetaren beteckna återkomsten af häfte tider med gyn-
sammare tillfällen till arbetsförtjenst och mindre konkurrens". Det
är verkligen svårt att förstå, huru utskottet ansett sig kunna fram¬
komma med en sådan förespegling. Men måhända finnas för ett
dylikt påstående djupare grunder, än jag lyckats utfundera. Jag kan
nemligen icke förstå, huru den ringa tillökning i arbetsförtjenst, som
genom dessa tullar anses skola uppstå i öfriga delar af landet, kan
utöfva en så kraftig verkan, att den af gammalt pågående immigra¬
tionen till Norrland af arbetare från andra provinser derigenom skulle
upphöra; att man t. ex. i Vermland, hvarifrån största delen af dessa
arbetare torde komma, skulle få så mycket större inkomster af jord¬
bruket, att dessa arbetare till och med vintertiden derstädes kunde
finna sin utkomst, allrahelst som Yermland ju, efter hvad vi alla veta,
icke ens kan producera brödsäd nog för eget behof.
Emellertid har utskottet, då det erkänt att genom införandet
af tull å spanmål brödet sannolikt kommer att fördyras — om också
icke just med tullsatsens fulla belopp —, likväl gått in på en sats,
för hvilken den under alla omständigheter måste söka att gifva
arbetaren någon tröst. Med ovanlig fyndighet har utskottet också
skridit till detta värf i ett yttrande, som förekommer på sidan 6 i
betänkandet. Utskottet säger der, att man “i fråga om arbetarnes
förhållande till tullfrågan bör också ihågkomma att lifsmedelstullar
icke äro någon nyhet i vår tullagstiftning". Det är en ganska egen¬
domlig tröst denna tanke på den existerande tullen å kafle och
socker, dessa lifsmedel, dem vi annars oftast pläga kalla njutnings-
Måndagen den 28 Februari, f. m. 17 N:o II.
medel. Kan det vara någon tröst för arbetaren, om man säger honom Angående
att då han redan bär en mindre börda, han snart skall få bära ännu införande af
en annan och tyngre? Jag förstår åtminstone icke detta. Och att
han genom påläggande af lifsmedeltullar skall få ytterligare en börda, (Forts.)
stöine eller mindre, derom kan man väl icke, om man ser saken i
stort, hysa ringaste tvifvel.
Arbetarens egen uppfattning framgår af mångfaldiga uttalanden
från olika delar af riket. Till tredje svenska arbetaremötets komité,
i hvilken jag och en kamrat på stockholmsbänken, herr Hammarlund,
blifvit invalde, hafva bland annat ingått icke mindre än 162 adresser
rörande denna fråga. Åt alla dessa är det endast 4, i hvilka man
uttalar en önskan om införande af tull å de oumbärligaste lifs-
medlen. Resolutioner från alla "de öfriga föreningarne, hvilka anses
representera ett medlemsantal af omkring 27,800 personer, uttala sig
på det lifiigaste emot införandet af sådana tullar. Och detta på
ganska goda grunder, efter hvad mig vill synas. Man anser nemligen
dels att statskassan icke behöfver den ökade inkomst, härigenom skulle
uppstå, dels att de föreslagna tullarne icke skulle vara rätta bote¬
medlet mot det rådande betrycket för jordbruksnäringen och slutligen
att den derigenom uppkommande bördan skulle hårdast trycka dem,
som hafva minsta förmågan att bära henne.
För min del är jag öfvertygad om att arbetarne äfven i den sista
punkten hafva fullkomligt rätt. Det torde nemligen numera vara fullt
utredt, att en kroppsarbetare måste använda mera brödföda till sitt uppe¬
hälle än personer i andra samhällsklasser. För min del förstår jag och
sympatiserar här vid lag djupt och innerligt med arbetarens oro, och jag
är öfvertygad att alla öfriga kammarens ledamöter göra detsamma.
En högt ärad protektionistisk motionär på uplandsbänken har i
sin motion, n:o 78, fält vissa yttranden, hvilka, ehuru jag ogerna vill
begagna detta uttryck, synas mig innebära ett hot. Han gör en antydan
om “sociala och dermed förenade politiska revolutioner", ifall skydds-
tullarne afslås; och yttrar att “de svenska bönderna skulle, om de i
massa ruineras, antagligen drifna af nöd och förtviflan, slutligen och
icke utan orsak kunna ställa sig på den sidan, hvarifrån de mötas af
det i deras läge dubbelt förföriska ropet om gemensamhet i egendom.“
Honom synes derföre att “statsmagterna icke böra bland jord-
brukarne skaffa sig flera missnöjda med och flera fiender till det be¬
stående än som finnas. “
För min del, herr talman, tror jag icke att den ärade motionären gör
rätt, dä han så uttalar sig om Sveriges^ allmoge. För min del har jag
högre tankar om den svenska bonden. A andra sidan tänker jag också
allt för högt om den svenske arbetaren, för att icke vara öfvertygad derom
att han, i händelse Riksdagen nu skulle vilja pålägga en sådan börda som
lifsmedelstullar, också skall såsom en laglydig medborgare bära den.
Men jag tror på samma gång att det för lagstiftaren vore mindre
klokt att för sig söka dölja de möjliga följderna af en dylik lagstift¬
ning. Han får icke såsom ordspråket säger, gömma hufvudet i busken.
Och jag bör derför nämna, att bland dessa resolutioner, som ingått
till tredje svenska arbetaremötets komité, finnas flera, hvilka uttala
Andra Kammarens Prat, 1887. N:o 11. 2
N.O ||, 18 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående såsom sin åsigt att, för den händelse brödfödan genom åsättandet af
införande af tullar skulle fördyras för arbetaren, så skulle knappast något medel
sparmåls- viga gig mera verksamt att här alldeles likasom i Tyskland bereda en
(bo “ti.) lämplig jordmån för socialisternas läror, Indika förmodligen åsyftats med
motionärens yttrande om “gemensamhet i egendom'1.
Häruti gifver jag dem fullkomligt rätt. Men jag anser dock all¬
deles icke, att dylika erinringar kunna rubriceras såsom “hot" från
arbetarnes sida; ty arbetarne visa ju just genom dessa sina utta¬
landen, att de sjelfve frukta att sådant skulle kunna inträffa. Derföre
synes mig att man i denna sak bör kunna väl betänka sig.
Jag medgifver visst, att när man granskar det stora antal resolu¬
tioner, som från olika håll afgifvits, den mängd massmöten som hållits,
de demonstrationer, som egt rum; jag medgifver, säger jag, att man
väl kan fatta deras tankegång, hvilka — såsom från protektionistisk
sida skett — förklara, att de alla äro platt intet värda; jag medgifver
också att i dessa tullbeskattningsfrågor finnes mycket, som för de djupa
lagren är alltför svårt att fatta. Men det finnes dock en sak, som
arbetaren väl kan fatta, en punkt, der jemväl han är sakkunnig: såsom
konsument. Naturligt är derför också, att arbetarne genom det enda
medel, som står dem till buds, söka gifva uttryck åt den oro de
känna. Det vore att ställa sig på eu allt för gammaldags ståndpunkt,
om man ville utan vidare stryka ett streck öfver dessa listor, mass-
petitioner och demonstrationer. Jag tror att man bär bör gå arbe¬
tarne till mötes, att man till att börja med bör erinra sig, att deras
uttalanden ega åtminstone den betydelse, att de bevisa att arbetarne
sjelfva börjat reflektera öfver saken. Tecknas nu dessa namn på den
ena eller den andra sidans listor, så må de åtminstone ega lika vits¬
ord; det är alldeles klart att de måste hafva lika mycken betydelse,
när de stå på frihandlarenas som på protektionisternas — denna be¬
tydelse må nu skattas stor eller liten.
För min del anser jag den ganska stor, eller är det icke af vigt
för lagstiftaren att få veta, huru tullarnes verkan uppfattas af den störa
allmänheten?
Jag har härmed, herr talman, endast velat gifva några korta an¬
tydningar för att visa, hvarför jag, såsom jag yttrat, för min del måste
anse bevillningsutskottets betänkande snarare såsom en “tullpolitisk
trosbekännelse" än såsom en verklig utredning af frågan. Jag har icke
här berört och jag skall icke ingå på frågan om utsträckningen af ut¬
skottets grundlagsenliga befogenhet att, såsom här skett, föreslå en för
statskassan obehöflig beskattning; jag vill endast konstatera, att ut¬
skottet satt till inskrift å den port, som leder in till det nya systemet,
den försäkran, att det föreslagit tullarne, icke derföre att statskassan
varit deraf i behof, utan af helt andra skäl.
För min del yrkar jag afslag å dessa tullar; och då jag det gör,
sker det, emedan jag anser dem icke vara behöfliga för statskassan,
emedan de i allt fall icke skulle komma att hjelpa jordbruket, sann
slutligen emedan de skulle komma att svårast drabba dem, hvilka
hafva minsta förmågan att bära dem, för så vidt nemligen tullarne
skulle hafva åsyftad verkan och höja varans pris.
Måndagen den 28 Februari, f. m. 19
På dessa grunder, herr talman, yrkar jag afslag å den föredragna
punkten af utskottets betänkande.
Med herr Beckman instämde herrar Grafström, Hammarlund,
Söderblom, Gumcélius och Nyqvist.
Vidare anförde:
Herr P å 1 s s o n: Af alla de frågor, vi vid denna riksdag hafva
att behandla, är denna säkerligen den, som tilldrager sig största upp¬
märksamheten så väl inom som utom Riksdagen. Det har åtskilliga
gånger blifvit uttaladt såsom en önskan, att denna fråga måtte blifva
löst på ett sådant sätt, att det lände till landets och svenska folkets
bästa. Då jag nu begärde ordet, gjorde jag det hufvudsakligen derför,
att jag ville i korthet skärskåda frågan från praktisk synpunkt. Här
i Andra Kammaren äro vi jordbrukare samlade från skilda delar af
landet, och vi äro derföre särskild! egnade att, hvar och en från sin
synpunkt, taga frågan i öfvervägande och se till hvad som i verklig¬
heten kan vara fördelaktigt för jordbruket eller icke. Och då nu frå¬
gan om rågtull först förekommer till behandling och afgörande inom
kammaren, så vill jag särskild! fästa mig vid denna tull och se till,
huru vida densamma verkligen kan vara fördelaktig eller icke.
Som herrarne veta. skötes jordbruket efter olika brukningssätt,
nemligen efter det gamla, det vill säga att man säljer så mycket säd
som möjligt, eller efter det nya sättet, bestående deri att man ut¬
fodra! så mycket säd som möjligt och tager sin största inkomst af
ladugårdsskötsel. Hvilketdera af dessa brukningssätt är fördelaktigast
för jordbruket? Jag tror det senare. Och vilja vi antaga detta senare
såsom det gynsaminaste, har frågan om införselstull på råg ringa be¬
tydelse. I Skåne, åtminstone i den ort, jag har äran representera,
uppfodras nästan all råg, och vid sådant förhållande betyder föga, om
den kostar ett par kronor mer eller mindre per 100 kilogram. Skall
man deremot sälja den, har det naturligtvis sin betydelse, om tull finnes
eller icke, ty i förra fallet får man mera betaldt för varan.
Här föreligger likväl en omständighet, som man särskild! måste
fästa uppmärksamhet på, den nemligen, att ju mera säd man upp¬
fodra^ desto mera höjer man sitt jordbruk, en uppfattning, som också
bevillningsutskottet i viss mån sjelft anfört, då det säger: “att ett
tynande landtbruk för med sig afmattning och tillintetgörelse för andra
näringar är en alldaglig erfarenhet, lika visst som att jordbrukets framåt¬
skridande och blomstring alstrar lifligare omsättning för öfriga hand-
teringar. “ Och huru skall ett landtbruk kunna gå framåt till det
bättre, om det icke skötes på det senare sättet? Derför har man också
i min hemort numera börjat kalla det gamla jordbrukssystemet svält-
och utmagringssystem, och sjelf kan jag, såsom jordbrukare, intyga,
att, så länge jag följde detta system, jordens bördighet aftog, dess
alstringsförmåga minskades, så att skördarne blefvo mindre år efter år.
Deremot har, sedan jag öfvergick till det nya brukningssättet, det vill
säga utfodrade största möjliga qvantitet säd och sålunda tog afkast-
ningen af jorden från ladugården, ej blott min årliga inkomst vuxit
N:o II.
Angående
införande «f
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o t!.
20
Mandagen den 28 Februari, f. m.
_ Angående än äfven i och med detsamma jordens produktionsförmåga succesivt år
införande af efter är tilltagit, så att skördand blifvit bättre i både qvantitativt
^tullar s~ och qvalitativt hänseende. För min del föredrager jag derför detta
(Forts.) senare brukningssätt, och då, mine herrar, har det som jag nyss nämnt
löga eller ingen betydelse, om rågen kostar ett par kronor mera eller
mindre. För en hvar, som på detta sätt vill sköta sitt jordbruk, skall
dock 2 kronors införselstull på 100 kilogram råg medföra förlust i viss
mån, ty vi böra också besinna, att markegångspriset bestämmes efter
gångbara priset, och att eu del tionde, som jordbrukarne särskildt måste
betala, utgår och löses efter markegångspriset, vanligen medelmarke-
gångspriset, hvilket skulle höjas, i samma mån som spanmålspriset år
efter år höjdes. En införselstull å spanmål skulle derför höja lösnings-
priset för tionden och sålunda för oss jordbrukare medföra förlust.
Vid betraktande af denna fråga måste ytterligare en omständighet
tilldraga sig stor uppmärksamhet, den nemligen, huru vida arbetsför¬
tjenst i större eller mindre mån kan beredas arbetarne, om införsels¬
tull å råg antages eller icke. Använder man rågen till utfodring, kan
man derigenom, enligt min åsigt, bereda arbetarne mera förtjenst än
man i annat fall kan göra. Detta påstående är lätt att bevisa. Så¬
som herrarne väl känna, tröskar man nu ut sin säd strax på hösten
i oktober eller senast i november. Säljer man nu säden allt hvad
säljas kan, har man intet vidare, hvartill man kan använda arbetarne,
och derför inskränker man deras antal så mycket. Behåller man der¬
emot säden för att begagna den till utfodring, behöfver man mera
arbete och bereder derigenom arbetarne mera förtjenst. Vi jordbrukare
hafva ju dessutom ett högt och eftersträfvansvärdt mål för oss upp-
stäldt, att söka höja svenska jordens produktionsförmåga så mycket
som möjligt. Och hvad gör, tron I, mine herrar, en tull af två kronor
per 100 kilogram, om t. ex. icke mera säd än 5 tunnor kan skördas
per tunnland? Höjer man i stället jordens fruktbarhet så, att 10 tunnor
kunna skördas på tunnlandet, skall man derigenom erhålla bättre in¬
komst än genom tullen. Och eu hvar, som vill försöka uppnå detta
mål, skall, sådan är åtminstone min erfarenhet, derigenom bereda sig
större förmån, än han kan få genom tull med bibehållande af det gamla
brukningssättet.
Jag har anfört detta blott såsom ett inlägg till besvarande af den
föreliggande frågan. För öfrig! vill jag ej framställa något yrkande
utan öfverlemnar åt en hvar att efter sin bästa öfvertygelse afgifva sitt
votum vid frågans afgörande, det må blifva ja eller nej.
Herr Johansson från Stockholm: Ja det hade måhända varit
så godt att låta diskussionen afslutas, när den nu höll på att domna
af, efter det endast två talare yttrat sig. För min ringa del hade
jag icke ämnat yttra mig förr än något längre fram, då jag hoppades
blifva i tillfälle att bemöta ett och annat, som från skyddstullsvänner-
nas sida blifvit anfördt. Nu deremot nödgas jag uppträda näst efter
tvenne talare, som på ett sakrikt sätt försvarat frihandelsidén. Då
jag nu emellertid fått ordet, ber jag att få inleda mitt lilla enkla an¬
förande med en sentens, ett citat, lånad! från en talare, som inom
Måndagen den 28 Februari, f. m. 21 N:o ii.
denna kammare är en i mer än ett hänseende stor auktoritet. Denna ingående
sentens lyder så: “Det är den rike man skyddar och den fattige man införande af
håller efter, ehuru man säger sig förfäkta den fattiges intressen". De ^fatbur.
tullsatser, som herrar Reuterswärd och Omval! m. fl. i sina motioner (Forts.)
begärt och hvilka i allmänhet af bevillningsutskottet tillstyrkts, äro
vida lägre, än hvad våra tullvänner i allmänhet äro belåtne med och
vilja hafva; och det blir också helt visst allt svårare och svårare, allt
dyrare och dyrare tider för dem, som icke hafva någon mjölk att be¬
reda ost utaf, icke någon grädde att tjärna smör på, inga oxar, kor,
kalfva!’, får eller svin att slagta ned, ingen jordlapp att beså, och
ingen qvarn att mala på. Detta framgår klart och tydligt af de
många motioner, som vid denna riksdag afgifvits i tullvänligt syfte och
i hvilka äskas vida högre, ja i vissa fall 2—3 hundra procent högre
tullskydd, än hvad herrar Reuterswärd, Örwall m. fl. begärt. Jag be¬
hof ver i det fallet endast göra en jemförelse emellan herrar Burdus
och Stephens motion, å ena sidan, och herrar Reuterswärds och Ör-
walls m. fl., å den andra. Jag finner då, att när herrar Reuterswärd
och Örwall m. fl. nöja sig med en tull på hvete af 2 kronor 50 öre,
så fordra herrar Buren och Stephens 3 kronor 50 öre; då herrar
Reuterswärd och Örwall in. fl. begära ett tullskydd af 2 kronor för
råg, korn och majs, så nöja sig herrar Burén och Stephens icke med
mindre än 2 kronor 50 öre; likaså begära herrar Reuterswärd och
Örwall in. fl. för ärter och bönor 2 kronor, men herrar Burén och
Stephens 2 kronor 50 öre. Herrar Reuterswärd, Örwall m. fl. vilja på
malt ha eu tull af 2 kroDor, herrar Burén och Stephens 2 kronor 50
öre. För mjöl och gryn, alla slag, nöja sig herrar Reuterswärd och
Örwall m. fl. med 3 kronor 50 öre, men herrar Burén och Stephens fordra
4 kronor. Då herrar Reuterswärd, Örwall m. fl. vilja låta lin-, hamp-
och rapsfrö ingå fritt, fordra herrar, Burén och Stephens 4 kronor,
allt pr 100 kilogi'am. Herrar Reuterswärd, Örwall m. fl. begära för
fläsk en tull af 10 öre, herrar Burén och Stephens deremot fordra 20
öre; för smör fordras i den ena motionen 10 öre, i den andra20 öre,
ost 15 öre i den ena, men 20 i den andra, ister 6 öre i den ena, 12
öre i den andra och under det herrar Reuterswärd, Örwall m. fl. i
fråga om kött nöja sig med 5 öre, fordra herrar Burén och Stephens
icke mindre än 15 öre, allt pr kilogram. Går man in på granskning
af jerneffekterna och de tullsatser, som der vid lag äskas, så visar sig
förhållandet vara enahanda. Herrar Reuterswärd, Örwall m. fl. nöja
sig med en tull af 80 öre för 100 kilogram tackjern, men herrar
Burén och Stephens fordra 1 krona 80 öre. Och för att nu tala om
en småsak, men som väl egnar sig att belysa situationen, så, under
det den ena jernbruksegaren herr Reuterswärd anser, att för en så
kallad oemaljerad gryta, afsedd att koka välling och gröt uti, för den
som icke har råd att hålla sig med emaljerade kokkärl, en tull af 4
öre kan vara tillräcklig, så fordra herrar Burén och Stephens, den
ene från Boxholm och den andre från Husaby grytbruk, att en dylik
simpel gryta skall draga eu tull af 10 öre per kilogram. Detta skall väl
vara konseqvent kan jag förmoda, då ju herrar Burén och Stephens också
föreslå högre mjöltull än herrar Reuterswärd och Örwall m. fl. fordra,
N:o II.
22
Angående
införande c
spanmåls-
iullar.
(Forts.)
Måndagen den 28 Februari, f. m.
Det ser ut som om de ansågo, att det icke är så noga, om man för¬
dyrar priset på den grafva grytan, afsedd för de mindre bemedlade
klasserna; men deremot då de gäller den finare emaljerade grytan,
hvilken herr Reuterswärd anser tåla vid en tull af 35 öre, så vilja
herrar Buren och Stephens för den fina grytan, som användes af den
finare delen af befolkningen, nöja sig med något mindre, och föreslå
en tull af 25 öre per kilogram. Der finner man sig frestad att för
andra gången åberopa den der sentensen: “Det är den rike man
skyddar och den fattige man håller efter, ehuru man säger sig för¬
fäkta den fattiges intressen1'. Sedan jag nu uppdragit en jemförelse
mellan de olika .motionernas tullsatser, ber jag att äfven få säga några
ord om den föreslagna tullens förhållande till varans värde. Jag vill
då erinra, att en gryta af 2 kannors rymd har en vigt af 4 kilogram,
en gryta om 3 kannors rymd väger 6 kilogram. Brukspriset för de
båda grytorna är 2 kronor 50 öre. Sålunda utgör tullen 10 öre för
kilogram, 40 procent af varans värde. Det är dock nog mycket, att
man af den gröfre arbetaren vill fordra eu så hög tull på den grafva
gryta, i hvilken han skall koka de grafva grynen och det grafva mjö¬
let. Hvart skall väl allt detta leda i längden? Jag vet det icke, men
säkert är, att om herrar Reuterswärds, Örwalls med deras förslag vid
denna riksdag går segrande ur striden, så kunna vi vänta, att vid
kommande riksdag herrar Burén och Stephens nog skola veta att be¬
reda seger åt sina förslag. Jag är icke van att klandra och vara
bitter, och jag skall icke heller nu förleda mig till något sådant, men
jag kan icke annat än finna det besynnerligt, att sedan herrar Burén
och Stephens först afgifvit en sjelfständig motion, uti hvilken de till
alla delar hufvudsakligen skilja sig från den Reuterswärdska, så för¬
klara de sedermera, att de förena sig med sin kammarkamrat herr
Reuterswärd, hvilkens åsigter de "hufvudsakligen" dela. Det är verk¬
ligen en något egendomlig och för mig alldeles ny betydelse af adver-
bet “hufvudsakligen".
På samma gång man emellertid nu vill fördyra de nödvändiga
lifsförnödenheterna, så söker man trösta den fattige arbetaren med att
förespegla honom en möjligen blifvande nedsättning i tullen på kaffe
och socker, och i det syftet hafva framkommit åtskilliga motioner; ja i
en sådan har man till och med föreslagit upphäfvande af kaffetullen.
Ja detta må nu vara godt och väl, men för min del anser jag, att
detta är en alldeles särskild fråga och att om statsverkets tillgångar
medgifva, att kaffetullen nedsättes eller borttages, så bör detta ske
utan alla vilkor och icke sättas i sammanhang med tullförhöjningar
på andra håll.
Jag ber herr talmannen om ursäkt, att jag gjort denna afvikelse
från ämnet; vill nu återgå till utskottets föreliggande förslag. Dervid
skall jag dock icke taga kammarens tid i anspråk med att söka in¬
verka på mina icke meningsfränder i fråga om sjelfva systemet, ty
det har jag försökt många gånger förut men lika ofta misslyckats.
Under hopp om att min öfvertygelse respekteras såsom jag respek¬
terar andras, skall jag sålunda i hufvudsak icke tala emot men ej
heller rösta för betänkandet. Vid 1885 års riksdag, då herr Örwall
23
M:o II.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
var bärare af den stora tullmotionen, var brödet alldeles uteglömdt.
Jag tog mig då friheten att göra påminnelse derom, men utan fram¬
gång. Förra året, då grefve Sparre bar fram en motion af samma
art, var, äfven då, brödet uteglömdt; jag gjorde samma påminnelse
som året förut men med lika liten framgång. I år har brödet emel¬
lertid blifvit ikågkommet, men de tullsatser som föreslagits äro i min
tanke olämpliga; den ena är för hög, den andra deremot för låg.
Men jag håller motionärerna i år dock räkning för att de kommit
ihåg brödet; ty skall man lägga tull på mjölet, så är det nöd¬
vändigt, att äfven brödet får draga tull i proportion derefter, ehuru
den nu föreslagna tullsatsen å det finare brödet synes mig onö¬
digt hög.
Jag har velat tala om de olika brödsorterna ocn tullsatserna å
dessa, för att få framhålla den grundtanken, att kan tullverket skilja
på groft och fint, mörkt och ljust bröd, så bör det vara lika lätt att
skilja emellan de olika mjölsorterna, de gröfre och finare, de mörkare
och ljusare, och sålunda icke åsätta — såsom bevillningsutskottet före¬
slår - lika hög tull på det grofva rågmjölet som på det fina hvete-
injölet, då det senare har dubbelt så högt varuvärde spm det förra
och då rågmjölet derjemte utgör hufvudbeståndsdelen af den fattiges
föda. Och är det eu orättvisa i och för sig att spanmåls- och mjöl¬
tullar åsättas, så är det än mer orättvist, när denna beskattning
kommer att drabba ojemnt, så att de största skattebördorna träffa
dem, som minst kunna bära dem. Jag vet nog, att man skall härvid
bemöta mig med det vanliga svaret, att våra tulltjensteman icke kunna
skilja mellan de olika mjölsorterna; ja det är mången gång de säga
sig icke kunna skilja på våra vanliga nödvändighetsartiklar äfven af
andra slag, och när helst de äro oförmögne dertill, är det den fattiges
pung det gäller. Jag skall be att i detta afseende få åberopa en
auktoritet från denna kammare. Vår nuvarande vice talman yttrade
nemligen för flere år sedan: “Det är detta jag velat hafva sagt mot
det ständiga talet om arbetarens fördel. Slår man upp tulltaxan fin¬
ner man raka motsatsen. Jag har förut påpekat, huru som särskildt
för vissa artiklar, såsom t. ex. kläde, arbetaren får betala flerdubbelt
*högre tull än den bemedlade, derför att han icke har råd att köpa
de finare, lättare tygerna utan måste köpa af de gröfre, de som väga
mera. Härigenom får han betala ända till 3 å 4 gånger högre tull
för sina kläder än den rike för sina kläder. Med tobak är förhållan¬
det enahanda. “ Till dessa båda af herr vice talmannen _ åberopade
artiklar skulle kunna fogas många andra, men jag- skall nöja mig med
att nämna blott eu enda, nemligen kaffe. Hvar och eu af lierrarne
vet, att det finnes kaffe, som kostar kronor 1: 25 skålpundet och der¬
utöfver. Men det finnes äfven sämre sorter Brasil, Santos, Costa Rica
och Laguiera med liera, som helt nyligen hafva kostat 50 a 70 öre
skålpundet och der under. Ehuru priset på det ena slaget således
ofta är dubbelt dyrare än på det andra, är dock tullen på allt kaffe
lika. Då jag förra året, när tullstriden pågick, fäste uppmärksamheten
härpå, fick jag samma svar som nu i afseende på mjölet: “man kan
icke skilja de olika sorterna åt i tullen.“ Häremot vill jag dock
Angående
införande af
spanmäls-
tullar.
(Forts.)
N:o II. 24 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående nämna, att om en yngling nyss kommen från skolan eller föräldrar
införande af hemmet vinner anställning såsom elev i en kryddkramhandel, dröjer
^tullar. c^et icke länge, innan lian liar lärt sig den skilnadskonsten. Jag skall
(Forts.) emellertid villigt erkänna, att, ehuru det tinnes många medel att skilja
de olika kaffesorterna åt såsom bönornas olika skapnad och storlek,,
färg och lukt, med mera, är det likväl svårare att skilja de olika
kaffesorterna från hvarandra än de olika brödsorterna. Ty det senare
är så lätt, att det vore rent af en förolämpning mot våra nitiske,
intelligenta och skarpsynta tulltjenstemän, om man påstode att de,
vare sig vid ett måltidsbord eller vid en tullförrättning icke skulle
kunna skilja på torrt groft s. k. spisbröd och mjukt fint hvetebröd:
att de icke skulle kunna finna olikhet emellan en mörkbrun ankar¬
stock och ett bländhvitt franskt bröd.
Det finnes ingen enda i denna kammare, derom är jag öfverty-
gad, som icke kan skilja mellan en grof skånsk limpa af rågmjöl och
en kringla, bakad af hvetemjöl. Och lika lätt som det är att skilja
emellan nu åberopade brödsorter, lika lätt och ännu lättare är det
att skilja emellan finsiktadt hvetemjöl och sammanmalet groft rågmjöl,
blott den göda viljan är med. Men om man icke dess mindre påstår,
att man icke kan skilja mellan de olika mjölsorterna, ber jag att få
förevisa ett normalprof, som bestyrker mina påståenden. Ett dylikt
normalprof af olika sockerslag finnes till tullverkets ledning vid för¬
tullning af socker. Allt sådant som är mörkare än N:o 18 enligt den
i verldsmarknaden gällande holländska standard, drager en tullsats af 234
öre per kilogram, och allt från och med JST:o 18 och högre 33 öre för
kilogram. Tilläggas må äfven, att det är mycket lättare att skilja
på olika sorter mjöl än på olika sorter socker. När man för att be¬
stämma slaget socker kan taga hänsyn till endast ett kännetecken,
nemligen färgen, har man vid mjölet två, nemligen både finhet och
färg. När jag talar om att tullsatsen för det grofva mjölet bör ned¬
sättas, är det derför att de fattigare skulle hafva nytta deraf, och om
Riksdagen fattade ett sådant beslut, skulle hvarje familj, som består
af man, hustru samt två eller tre halfstora barn få sin årliga brödföda
förbilligad med minst 8 å 10 kronor, och det är icke litet penningar,,
för en sådan familj. Utom för detta ändamål förordar jag nedsätt¬
ning i den föreslagna rågmjölstullen äfven derför, att man genom en
mindre tullsats derå undviker bedrägerier vid mjölimporten. Bestäm¬
mes nu tullen ä groft rågmjöl till kronor 3,60 och för kli till 30 öre
för 100 kilogram, så skall jag angifva ett lagligt och ett olagligt sätt
att kringgå denna {ullbestämmelse. Förutskickas må dock, att intet¬
dera sättet är lämpligt för den fattige att draga nytta utaf, ty dels
har han i allmänhet ej några penningar att köpa några större partier
för på en gång, dels, hvad städernas arbetare angår, äro de anvisade
till bagaren för sitt brödbehof, emedan de sj elfva icke hafva någon
bakugn till sin disposition; men för bagaren sjelf och alla andra, som
använda stora partier rågmjöl till groft bröd, och icke vilja under¬
kasta sig att betala den dryga tullen af 3,60, utan förskaffa sig en
billigare, eller 2,22 är sättet följande: man sammanblandar 60 kilo¬
gram prima rågsikt med 40 kilogram kli och får af denna samman-
Måndagen den 28 Februari, f. m. 25 N:o it.
sättning naturligt godt rågmjöl af vida vackrare beskaffenhet än det _ Angående
i allmänna handeln nu gängse och till 1 krona 28 öre billigare tull-
sats för 100 kilogram än den nu föreslagna. tullar.
Rörande det olagliga sättet, som lönar sig ändå bättre och derför (Forts.)
ännu mera kommer att praktiseras, må nämnas: att den eller de, som
vilja begagna sig deraf, beställa från sina hus, sina affärsvänner i ut¬
landet, Ryssland, Tyskland eller Danmark, en blandning af 25 procent
prima hvetemjöl eller rågsikt och 75 procent kli, d. v. s. tillsammans
100 kilogram. Val sammanblandadt der på platsen, skall ingen svensk
tullkammare kunna tullbehandla det för något annat än kli och så¬
lunda för en tullafgift af 30 öre, i stället för 1 krona 10 öre, som
det hade kostat, om det kommit in hvart för sig. Lika lätt som det
på så sätt är att bedraga statsverket, är det att för importören å
sina magasin skilja mjölet från kliet; en sak som tydligt åskådlig-
göres genom det af mig förevisade profvet.
En dylik import, i stor skala idkad, skall lemna importörerna en
vida större vinst än de hitintills på långliga tider varit vana vid.
Jag anser derför att man bör göra skilnad mellan finsikt å ena sidan
och det sammanmalda å den andra. Jag instämmer i det närmaste
uti herr Eliassons förslag. Han föreslår 1 kronas tull på 100 kilo¬
gram kli och 3 kronor på sammanmalet eller gröpadt mjöl af alla
slag. Om man tager steget fullt ut och sätter tullen till 1 krona 50
öre för kli och 2 kronor 50 öre för sammäld och gröpe, så torde nå¬
gon anledning till falsarium icke komma i fråga, emedan det då blir
blott 1 kronas skilnad i pris, men nu, då det är 3 kronor och 20 öres
skilnad, blir förhållandet ett annat, detta är ju alldeles för lockande
för den, som har benägenhet att bedraga. Nedsättes deremot tullen
å det grafva rågmjölet till 2 kronor 50 öre, så få qvarnarne å de
öfriga föreslagna tullsatserna på mjöl och gryn ingen orimlig fördel
utöfver den rättighet dem bör tillkomma.
Man säger att det icke skall fördyra brödet, om den nu föreslagna
mjöltullen går igenom: “Det skall ingenting verka* o. s. v. .Häremot
får jag åberopa qvarnindustriidkareföreningens egen utsago i sin peti¬
tion till Konungen, deri det heter, att den inregistreringsafgift som
egde rum å hvetemjöl endast en kort tid, ty den beviljades 1880 och
upphäfdes 1882 och utgjordes med blott 8 J öre för lispundet, dock
verkade så till fördel för den svenska qvarnindustrien, till följd af minskad
mjölimport, att de svenska qvarnegarne blefvo i stånd att sätta sina
qvarnverk i tidsenligt skick; och när 8J öre på så kort tid och blott
för ett slags mjöl kan verka så, ty det fordras icke små summor att
sätta en mängd qvarnar i fullgodt skick — hur skall det icke då
verka, när man vill åsätta en tull på alla mjölsorter af icke mindre
än 30 öre för lispundet. Det torde icke behöfva nämnas, att den
brödätande befolkningen får betala kalaset, och att den verkan åt
obehaglig art denna tull kommer att medföra icke är obetydlig.
Herr talman, det är svårt för mig att framställa något yrkande,
då jag icke vet, hur första punkten utfaller, och svårt i alla hänseen¬
den, då jag under inga förhållanden vill hafva tull å spanmål och
mjöl, men om den första punkten utfaller i enlighet med utskottets
N:o Ii,
26
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Måndagen den 28 Februari, f. m.
förslag, så måste jag anhålla att få yrka den ändring af andra punkten,
e att rågmjölet måtte draga en lämpligare och billigare tull än den som
föreslagits. Jag ber derför att få göra detta yrkande sedan.
Jag skall nu sluta mitt anförande med att ännu en gång upprepa
det af vår ärade vice talman fälda yttrandet: “Det är den rike, man
skyddar, den fattige man håller efter, ehuru man säger sig förfäkta
den fattiges intressen/" Jag har intet yrkande att göra, men har
velat uttala detta till protokollet.
Herr J. H. G. Fredholm: Då vi hörde herr talmannen fram¬
ställa förfrågan, om diskussionen kunde anses vara afslutad, och detta
efter det att endast två talare uppträdt i den bevillningsfråga, som
nu föreligger och hvilken, efter hvad bevillningsutskottet sjelf! säger,
innebär en fullständig systemförändring i tullpolitiskt afseende, då får
jag bekänna, att jag icke kunde afhålla mig från att begära ordet.
Det var mig nemligen omöjligt att fatta, att en af Riksdagens kamrar
skulle kunna skrida till afgörande af en så ytterst vigtig fråga efter
en så knapphändig öfverläggning. En votering utan föregående diskus¬
sion låter endast tänka sig under den förutsättning, att den system¬
förändring, som man nu vill genomföra, är så väl utredd och genom¬
tänkt, att det icke kan blifva rådande mer än en mening om syste¬
mets förträfflighet. Men detta är enligt min mening så långt ifrån
fallet med föreliggande utskottsbetänkande, att man tvärt om kan våga
det påståendet, att det icke finnes något system alls i den af utskottet
föreslagna systemförändringen.
Först och främst må det uppmärksammas, att det af utskottet
föreslagna tullsystem blott är en bit af ett system, alldenstund det,
såsom utskottet sjelft säger, ej är fråga om annat än skydd för våra
hufvudnäringar, jordbruk och bergsbruk. Vid sådant förhållande må
man med lätt förklarlig oro fråga, huru skall det då gå med landets
alla öfriga näringar? Utskotter behagar med afseende på dem förklara,
att, såsom ett corollarium till det hufvudnäringarne beredda tullskydd,
ett sådant skall beredas äfven öfriga näringar, men, säger utskottet,
detta senare låter ej genomföra sig i vidsträcktare män än “så långt
som möjligt". Denna möjlighet är föga hugnesam för den, som i
likhet med mig hyser en varm nitälskan för landets öfriga näringar i
ej mindre hög grad än för jordbruk och bergsbruk, och det skänker
blott ringa tröst i bedröfvelse!! att som undantag från regeln finna,
att utskottet med synnerlig förkärlek omhuldat blott en af landets
öfriga näringar, nemligen qvarnindustrien.
Utskottets system är vidare af beskaffenhet att icke hålla hvad
det lofvar, hvarken beträffande jordbruket eller bergsbruket. Med
afseende å den förstnämnda näringen skall tull å spanmål komma att
verka till spanmålsprisens fördyrande. Man har förnekat detta och
påstått, att låga tullsatser icke verka till förhöjning i spanmålsprisen.
Men om så är, hvad har då jordbruket för nytta af tullen? Jo! säger
man, den skall bereda jemvigt mellan produktionskostnaden och för¬
säljningspriset. Är detta meningen? ja! då är den af utskottet före¬
slagna tullsatsen för låg, ty så val i Tyskland som Frankrike, på
Måndagen den 28 Februari, f. m. 27 N:a il.
hvilka båda ställen den är högre, är man nu angelägen att höja spån- Angående
målstullen, emedan den i omnämnda hänseende visat sig vara overk-
sam. Den från tullvänlig sida förut så flitigt framhållna uppfattnin- ' tuuar.
gen, att spanmålstullen ej förhöjer spanmålsprisen, har utskottet dock (Forts.)
ej nu velat vidhålla, utan för sin del förklarat, att tull å spanmål
icke kan förnekas förhöja priset, ehuru icke med hela beloppet af
den åsätta tullsatsen. Förhöjningen må emellertid blifva hur stor som
helst, så kommer den i alla händelser endast en ringa del af landets
jordbrukare till godo och dessutom hvar och en af dem mer, i samma
mån han är i besittning af större jordagods. Men det förhöjda priset,
det får den fattigare befolkningen betala och af densamma den del
mest, som äter mest bröd. Visserligen har utskottet velat bjuda denna
befolkning ett vederlag i nedsättning af kaffetullen. Men om också
den fattiges utgifter på sådant sätt ej komma att stiga så mycket
som de annars skulle göra, så skipas dock den rättvisan på stats¬
verkets bekostnad, ty när kaffetullen går oförminskad in i statskassan
till hela sitt belopp, så är förhållandet ett annat med det förhöjda
pris å spanmålen, som genom den åsätta tullen uppstår, enär endast
i af den råg och 4- af det hvete, som inom landet konsumeras, passe¬
rar genom tullverket för att der tullbeskattas. Och skulle man i så
hög grad vinna det med tull å spanmål eftersträfvade målet, att allt
landets behof af höstsäd komine att produceras inom landet, då skulle
statsverket oj få in någonting alls af spanmålstullen, men väl förlora
kaffetullen.
Hvad beträffar jernhandteringen, lefver utskottet i den tron, att
denna näring skulle kunna få något verkligt gagn af de föreslagna
jerntullarne. Men huru ringa den betydelse är, som dessa kunna
hafva för jernhandteringen, synes mig böra framgå icke blott deraf,
att jern till ett belopp af 50 procent af den jernqvantitet, som för¬
brukas inom landet, utföres, utan ock deraf, att den importerade jern-
qvantiteten ej utgör mer än 10 procent af den i landet förbrukade.
Frånräkna!’ man gjutjern och jernvägsskenor, som uppgå till 70 pro¬
cent af hela importen, så utgör den återstående införseln af jern
endast 7 procent af hvad vi deraf utföra. Att utskottet sökt bereda
jernhandteringen fördel af tullskydd, derom är i och för sig ej något
att säga, när meningen ju är att nu införa ett tullskyddsystem, men
att bereda denna näring ett skydd, som för densamma kommer att
blifva af föga gagn, på samma gång det för landets hela öfriga indu¬
stri kommer att medföra de bedröfiigaste verkningar, det kan icke,
ur synpunkten af det allmänna bästa, anses klokt och är allt annat
än systematiskt; ty jernet är för industrien ett näringsmedel lika
mycket som spanmålen är detta för menniskan, och att lägga tull på
jern blir då detsamma som att lägga skatt på den produktionsförmåga,
hvilken man just alser att befrämja.
Värre än allt det öfriga är dock, att utskottets system just sak¬
nar den egenskap, som bör finnas hos hvarje system, om följdriktig¬
het får anses som ett väsentligt vilkor för ett sådant. Att utskottet
vid ett sådant vilkor ej fäst afseende, derpå gifvas mångfaldiga
bevis. På ena stället i betänkandet vill utskottet ej lägga tull å
N:0 II.
Angående
införande i
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
28 Måndagen den 28 Februari, f. in.
hafre, emedan detta är en exportartikel, men i fråga om smör, som också
är en exportartikel af ej mindre betydelse än hafre, får detta skäl ej
gälla. Ehuru en exportartikel, skall smör tullbeläggas, egentligen för
att förhindra täflan af infördt konstsmör, som skall tullbehandlas lika
med naturligt smör. Men på samma gång hög tull åsättes konstsmör,
göres talg tullfritt, och på sådant sätt liksom inbjuder man till fabriks¬
messig beredning af konstsmör inom landet och gör derigenom den
täflan med mejerismöret, som man ville förhindra, så mycket värre.
Å ena sidan tullbelägges majs — äfven vid ifrågasatt förbud att an¬
vända sådant till bränvinsbränning, hvadan annan majsens användning'
ej återstår än till kreaturs utfodring — emedan majs täflar med
den inhemska spanmålen vid kreaturs utfodring, å andra sidan kan
utskottet icke vara med om att höja tullsatsen på kli till det högre
belopp, som blifvit föreslaget, emedan denna artikel har betydelse för
kreatursutfodringen.
Utan tvifvel är det alldeles i sin ordning att, då man lägger tull
på spanmål, äfven lägga sådan på förmalningsprodukterna deraf, men
vid tillämpningen af denna rigtiga princip har utskottet återigen ur¬
aktlåtit iakttagande af följdrigtighet. Med ledning af uppgifter, som
jag tills vidare vill lemna ogranskade, har utskottet räknat ut huru
mycket prima mjöl fås af en viss qvantitet spanmål och derefter be¬
räknat tullen på mjöl i förhållande till tullen å spanmål. Men dervid
har utskottet alldeles lemnat ur räkningen den qvantitet sekunda mjöl,
som vid förmalningen jemte prima mjölet erhälles, ehuru det förra,
lika väl som det senare, under namn af mjöl importeras, produceras och
konsumeras. Det är tydligt, att mjöltullen på sådant sätt blifvit
högre än den i förhållande till mjölutbytet och spanmålstullen rätte¬
ligen skulle hafva varit. Ännu högre har den blifvit äfven derför, att
utskottet vid sin beräkning icke fäst afseende på att vid förmal¬
ningen erhålles icke endast mjöl utan äfven kli, och har detta fått
passera opåaktadt, ehuru kli i en senare punkt blifvit särskildt tu.ll-
belagdt. Hade vid mjöltullens uträkning vederbörlig hänsyn tagits till
utbytet äfven af sekunda mjöl och kli, så hade mjöitullen blifvit en
helt annan. Hade utskottet vid ett sådant tillvägagående kommit att
finna den ur tullen å spanmål framgående tullen å mjöl alldeles för
låg för qvarnindustriens förmenta behof af tullskydd, så hade detta
varit eu sak för sig, på hvilken jag nu ej vill ingå. Jag vill endast
framhålla den brist på logik och följdrigtighet, som vid bestämmandet
af mjöltullen blifvit ådagalagd, derigenom att icke hvar sak fått gälla
för sig, å ena sidan den på grund af spanmålstullen nödiga och af
densamma matematiskt beroende mjöltullen, å andra sidan det för
qvarnindustrien behöfiiga tullskyddet.
Ett tillvägagående så beskaffad!, som det nu framhållna, kan åt
den omkastning i vår tullpolitik, hvarom nu är fråga, ej förlama karak-
teren af system. Hvad är det då, som man kan antaga att utskottet
med sitt betänkande åsyftar? Jo! eu total omkastning i de politiskt-
ekonomiska grundsatser, som under lång tid gjort sig gällande på
näringslifvets område. För att belysa detta påstående ber jag få erinra,
att 1839 års tullkomité uppstälde som allmän regel för vår tullpolitik:
Måndagen den 28 Februari, f. m. 29 N-.o II.
att ädla metaller samt föremål för vetenskap och skön konst borde _ Angående
åtnjuta tullfrihet; att råämnen till förädling för näringarne och konst-
fliten borde vara tullfria eller åsättas endast låga tullsatser; att till
någon del förädlade föremål bordo beläggas med något högre tull; (Forts’)
samt att fullt förädlade slöjdvaror skulle draga högsta tull, med undan¬
tag för redskap och verktyg, som borde lägre beskattas.
Sådana voro de grundsatser, som framgingo ur eu noggrann under¬
sökning af näringsverksamhetens tillstånd inom landet för femtio år
sedan och som voro frukten af en dyrköpt, inom vårt land förvärfvad
erfarenhet under en föregående lång skyddsperiod. Faktiskt gjorde
sig dock dessa grundsatser ej gällande förr än vid 1854 års riksdag,
och detta endast i princip. 1854 års Riksdag säger nemligen i sin
till Kongl. Makt aflåtna skrifvelse: att riksens ständer beslutat an¬
taga såsom allmän grundsats att tullafgifterna böra göras sådana, att
de göra loflig handel med varorna möjlig. “Icke heller hafva vi“,
säga ständerna vidare, “förbisett den svenska industriens intresse, så
vidt detta beror af tullagstiftningen, utan fastmera sökt befrämja
detta, visserligen icke genom hinder mot fri täflan, utan genom att
söka undanrödja de hinder, hvilka försvåra en sådan täflan och som
förnämligast bestå i de på näringsidkarnes lefnadskostnader och på
materialierna för deras handteringar lagda höga afgifter.“
Långsamt och med stor försigtighet gick man till väga, då man
sista gången öfverändakastade det system, som länge legat till grund
för vårt ekonomiska lif och innan man omfattade det som sedan dess
varit rådande. Nu deremot vill man företaga en genomgripande sy¬
stemförändring, utan att ens diskutera frågan. Det synes för utskottet
endast gälla att förhindra bearbetandet af utländska råämnen och
utestänga den utländska konkurrensen, och detta förmenar man skall
gifva lyftning åt näringslifvet, bringa till stånd en nationel industri,
bereda billigt pris åt konsumenten genom producenternas täflan på
den inhemska marknaden, skapa ökade arbetstillfällen och högre
arbetslön åt arbetaren samt slutligen genom allt detta i förening åstad¬
komma en fördelaktig handelsbalans med utlandet, hvarigenom vi kunna
betala våra skulder. Om så beskaffade illusioner yttrade sig 1854
års Riksdag sålunda: “erfarenheten inom vårt eget fädernesland har
redan under en lång tidrymd ådagalagt, att skyddet för näringarne
saknat deri deraf förväntade kraft att lifva och befrämja industrien,
och att fast hellre just de näringar, som aldrig egt eller ock beröf-
vats detta konstlade skydd, under fri och öppen täflan med utlandet
vunnit stark utveckling i afseende på tillverkningarnes myckenhet och
godhet i förening med billigare pris.11
Erfarenheten sedan 1854 har ej jäfvat rigtigheten af de grund¬
satser, som då af Riksdagen uttalades. Genom tillämpning af dessa
grundsatser hafva våra näringar vunnit en utveckling, som bör utgöra
ämne till glädje för hvarje svensk man och till hvilken svenska histo¬
rien ej kan förete motstycke under någon som helst lika lång period.
Särskildt torde vid denna utveckling böra beaktas de mekaniska verk¬
städerna, hvilka vid förenämnde tidpunkt intogo det fjerde rummet af
de svenska förädlingsnäringarne, men som nu intaga det förnämsta.
N:o il.
30
Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående I fri täflan med utlandet, utan allt slags skydd hafva de under denna
införande af period af trettio år bragt sig upp till en sådan ståndpunkt, att de
^tullar S* nu utgöra en heder och en prydnad för det svenska näringslifvet.
(Forts.) Huru har nu utskottet visat sin månhet om dessa verkstäder,
dessa de förnämsta härdarne för det intelligenta svenska arbetet? Jo!
utskottet har för dem försvårat deras produktionsvilkor, och detta ej
blott genom att åsätta tull å de lifsmedel, som de mekaniska arbe-
tarne förbruka, utan äfven genom den föreslagna tullen å de råmate-
terialier, som äro behöfliga för sjelfva maskintillverkningen, och allt
detta utan att i tull å verkstädernas tillverkningar gifva dem den rin¬
gaste ersättning för dessa ökade utgifter. Utskottet, som säger sig
“bedöma allt ur synpunkten för det allmännas bästa*', yttrar om de
för verkstäderna uppkommande olägenheterna af de föreslagna jern-
tullarne: “då i vårt land de, hvilka frambringa sådana råämnen, äro
till antalet betydligt flere än de, hvilka förädla samma ämnen, bär
utskottet vid de olika intressenas vägande mot hvarandra funnit verk¬
städernas intressen, såsom mindre omfattande, i denna punkt böra
vika". Det är således i fullt medvetande om den skada, som kommer
att drabba de mekaniska verkstäderna genom de ifrågasatta jerntul-
iarne, som utskottet gått att föreslå dem, och detta ehuru de inga¬
lunda kunna bereda jernhandteringen en förenämnda skada motsva¬
rande nytta. Man kunde vara frestad att döma utskottet mycket hårdt
för denna bristande omtanke om en af våra förnämsta näringsgrenar,
om icke utskottet vore i viss mån ursäktadt för att det ej tagit veder¬
börlig hänsyn till vår förnämsta industris berättigade anspråk på att
ej skadas genom tullagstiftningen, då utskottet dervid haft att stödja
sig på en petition, som blifvit afgifven af ett mindre antal af denna
närings hufvudman, hvilka utan erhållet uppdrag fört denna närings
talan. Jag är emellertid fullt förvissad, att de protektionistiska peti-
tionärerna förväntat sig andra frukter af sitt ådagalagda nit “för det
allmänna bästa" än att för egen del komma i åtnjutande af tull
å de råämnen, som af dem förbrukas, men deremot tullfrihet å deras
färdiga tillverkningar.
Fästa vi oss endast vid en enda af de råmaterialier, som de me¬
kaniska verkstäderna förbruka, nemligen engelskt gjutjern, så finna
vi, att den åsätta tackjernstuilen kommer att utgöra ej mindre än
20 procent af det engelska gjutjernets pris, och att detta för verkstä¬
derna i gemen skall komina att medföra en högst betydligt ökad kost¬
nad för det af dem producerade gjutgods, i hvilket det engelska gjut-
jernet ingår till största mängden, det är alldeles tydligt. Utskottet
tror, att det engelska jernet skall kunna utbytas mot svenskt tack¬
jern, men detta är ett fullkomligt misstag. Engelskt gjutjern och
svenskt tackjern äro olika saker och kunna derför ej under alla för¬
hållanden bytas ut det ena mot det andra. Den tull, som de meka¬
niska verkstäderna få betala för hvad de måste af engelskt gjutjern
förbruka, kan således ej komma jernhandteringen till godo, och då blir
den åsätta tullen ingen skyddstull för jernhandteringen, utan endast
och allenast en finanstull, genom hvilken man lägger skatt på den
näring, som sysselsätter sig med tillverkning af maskiner. Och hvilka
31
N:o li.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
följder tro herrarne att en så beskaffad skattläggning skall medföra
för landets öfriga näringar, för hvilka maskinerna utgöra de händer,
med hvilka de arbeta? Jo! inga andra än att de mekaniska verkstä¬
derna af landets öfriga näringsidkare måste taga åter det förhöjda
pris, hvarmed maskinerna genom ökadt pris på råmaterialet komma
att fördyras, och på det sättet skola produktionsvilkoren för landets
hela industri komma att försvåras Sannerligen det är på det sättet
man befrämjar det svenska arbetet
På sätt nu visadt blifvit, hvilar hela det af utskottet uppgjorda
så kallade systemet på hvarandra motsägande grundsatser och är i
besittning af så liten följ dugtighet, att det för hvar och en, som när¬
mare tänker på saken, måste blifva alldeles tydligt och klart, att ut¬
skottets förslag omöjligen låter sig utan betänkliga vådor oförändradt
genomföras. Visserligen kan man med majoritetens magt votera fram
detta tullbetänkande vid denna riksdag, men följden deraf skall icke
blifva någon annan, än att hvarje kommande Riksdag skall blifva en
tullriksdag. Ett protektionistiskt tullsystem kan nemligen lika litet,
som hvarje annat system undvara logik och följdrigtighet, och innan
dessa nu felande egenskaper i utskottets förslag vunnits, skola enligt
min öfvertygelse kommande Riksdagar få sysselsätta sig med föga an¬
nat än att afgöra tullmotioner, som afse att afhjelpa de fel och bri¬
ster, som af förslagets antagande nu komine att blifva en följd.
Genom det nya systemet skulle, enligt hvad systemets förfäktare
upprepade gånger utbasunat, tillgången på arbete blifva rikligare och
arbetaren erhålla högre arbetslön. Tro nu herrarne att alla de, hos
hvilka detta ständiga tal om förhöjda arbetspris blifvit en trosarti¬
kel, hafva gjort sig reda för alla de förutsättningar, hvarpå tullvän¬
nerna bygga detta löfte? Nej visst icke! de arbetare som hysa den
tro, att de skola få högre aflöning i samma stund de nu föreslagna
tuliarne gå igenom, de bry sig litet om systemets finesser, de taga
löftet rätt och slätt sådant det gifvits och tro sig vara i sin goda
rätt, om de utan vidare yrka på högre aflöning i samma stund kam¬
maren godkänner utskottets förslag. Få de ej den högre aflöning, på
hvilken de gjort sig räkning — och hur skola de kunna få den? — så
anse de sig utan tvifvel hafva blifvit missledda. Och tro de detta
hafva skett med afsigt, hvilket med hänsyn till en mycket vanlig
misstro icke är alldeles oantagligt, så kan detta vara farligt.
Med antagande af nu föreliggande förslag äro nog eu hel del
andra faror förknippade. Det nya systemet står i fullkomlig motsats
till det nu rådande. Med alla sina fel och brister är det senare dock
eu produkt af 30 års praktik. Alla i nuvarande tulltaxa upptagna
tullsatser hafva här både debatterats och voterats, hvarenda en, och
man har derför trygghet för att de stå i harmoni med vårt nuvarande
näringsiif. Hvad veta vi deremot om det nya systemet? Intet annat
än att det är i högsta måtto ofullkomligt, att det föga sannolikt för¬
mår hjelpa, der det är meningen att hjelpa, men att det med visshet
kommer att hårdt drabba flera af våra förnämsta industrigrenar. Skola
vi då kasta bort hvad vi hafva och som vi pröfvat för något opröfvadt,
hvilket tullvännerna tro och påstå vara bättre, och detta blott på en
Angående
införande af
spantnåls-
tullar.
(Forts.)
N:o Ii. 32 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående eller några få. rösters öfvervigt? Nej, sådant vore för visso i högsta
införande af gra(j oklokt. Är det verkligen folkets mening, att vi nu skola införa
SPMlar protektionistiskt system i vår tullagstiftning och åter upprepa
(Forts.) ekonomiska experiment, som vi förut fått dyrt betala? Nå väl! så
besluta det då, men låt åtminstone folkets mening först få göra sig
gällande.
Herr talman! Det skulle kunna vara mycket mera att tillägga i
denna sak, men jag är rädd att redan alltför länge hafva upptagit
kammarens tid och jag skall derföre nu sluta med anhållan att fram¬
deles vid afgörandet af de särskilda punkterna få meddela sådana
faktiska upplysningar, som, innan punkterna afgöras, kunna vara för¬
tjena af att tagas i betraktande.
Herr Waldenström: Herr talman! Mine herrar! Jag känner
det mycket ansvarsfullt att taga till ordet i den föreläggande frågan;
och jag har från flera håll blifvit ifrigt uppmanad att icke tala. Men
å andra sidan kan jag icke finna annat, än att pligten bjuder mig
att tala, en pligt som åligger mig på grund af den ställning, jag in¬
tager såsom riksdagsman för en af Sveriges i industriel afseende mera
betydande städer.
Så mycket mer är det min pligt att tala, som jag har fått en adress,
hvilken under de tre å fyra dagar den varit tillgänglig blifvit under¬
tecknad af 3,500 af stadens invånare, tillhörande olika samhällsklasser,
deri man uppmanar mig att inlägga eu kraftig gensaga mot de lifs-
medelstullar, som nu af bevillningsutskottet blifvit föreslagna. Jag
skulle derför illa motsvara det förtroende, jag af Gefle stad erhållit,
om jag tege i denna fråga.
Det klagas och har länge klagats öfver ekonomiskt betryck i lan¬
det; och att ett sådant betryck är för handen måste man ju med¬
gifva. Likväl tror jag, att klagomålen öfver detta för handen varande
betryck äro icke så litet öfverdrifna. När en ande af missmod gri¬
per en menniska, ser hon allting i svart. En sådan ande har också
mycket lätt att smitta omkring sig. Det är i allmänhet lättare att
genom en klagovisa göra hundra menniskor missmodiga, än att genom
en glad visa uppmuntra en enda som är missmodig. Bland de skrifter,
som utdelats till Riksdagens ledamöter, har jag här eu liten sådan, med
titel: “Jordbrukets bankruttöfversatt från Neue preussische Zeitung.
Denna skrift förklarar, att det tyska jordbruket och den tyska indu¬
strien äro totalt till spillo gifna för den transmarina konkurrensen.
Jag anför detta endast såsom ett exempel på, huru missmodet leder
dertill, att man ser allting i svart. Hos oss griper också den socia¬
listiska rörelsen ganska hastigt omkring sig; och hvarpå beror detta,
om icke derpå, att det är så lätt att göra menniskor missmodiga och
lära dem se allting i svart.
Att klagomålen äro öfverdrifna i åtskilliga afseenden, är icke så
svårt att bevisa. De protektionistiska tidningarne hafva mycket sys¬
selsatt sig med att uppduka alla både möjliga och omöjliga, både rim¬
liga och orimliga historier, Indika sedermera befunnits icke ega någon
grund i verkligheten. Hvem känner t. ex. icke den der historien från
33
N:o Ii.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
Ormesberga socken, om hvilken en protektionistisk stockholmstidning
sade, att der funnos endast två hemmansegare, som icke gjort cession;
alla de öfriga hade strukit med på borgen, vexlar o. d. Vid när¬
mare undersökning, som tidningén “Nya Vexiöbladet" lät anställa, be¬
fanns det, att Ormesberga socken räknade inom sig en prest, två egen-
domsherrar och 23 hemmansegare. Presten var efter der varande
förhållanden ganska förmögen; de båda herrgårdarne voro bland de
största och bästa i länet; och af de 23 hemmansegarne hade blott
tre gjort cession under det de öfrige 20 stodo sig ovanligt godt. Så¬
ledes, när tre hemmansegare gjort cession sades det att det fans bara
två qvar.
Jag har ansett det vara min pligt att, när jag varit ute på resor
i landet, taga reda på folkets tänkesätt, der jag farit fram. I Boll¬
näs träffade jag för någon tid sedan eu bonde, som hade sålt sitt
hemman. Nu ångrade han till den grad, att han hade sålt det, att
han ingen ro hade derför. Nog har jag fått bra betaldt, sade han, för
hemmanet, men kunde jag få köpa det tillbaka, så skulle jag inte
högre önska. Då tänkte jag: här i Bollnäs är åtminstone ställningen
icke alldeles förtviflad. I allmänhet kan man säga, att den mindre
jordbrukaren, om hau förstår sitt jordbruk och icke nödvändigt skall
bruka jorden så som man gjort i fars och farfars tid; om han vi¬
dare är arbetsam, nykter och sparsam, om han icke är för mycket
skuldsatt, samt på den skuld, han har, icke nödgas betala för höga
räntor: i allmänhet, säger jag, kan man påstå, att han — ifall ingen
särdeles olycka träffar honom — reder sig temligen bra. Jag har ofta
frågat, om man någonstädes sett någon sådan bonde gå omkull. Men
jag har ännu ej träffat någon, som sagt, att han sett det. Men bön¬
der, som kastat sig in i öfverdådiga spekulationer med dertill hörande
vexelaffärer, borgensförbindelser m. m. d., de hafva ramlat den ene
öfver den andre. Och det kan ingen tull hjelpa.
Men äfven det större jordbruket, om det är väl skött och ej för
mycket skuldsatt samt i händerna på en duglig man, reder sig icke
så illa. Förlidet år strax efter tulldebattens slut träffade jag på en
af Stockholms gator en gammal bekant, som arrenderade en egendom.
Jag sade då genast till honom: “Huru bär det sig nu att vara arren¬
dator, när spanmålsprisen icke ens betacka produktionskostnaderna?"
Skrattande svarade han: “Ja, inte bär det sig inte; men icke är jag
protektionist ändå11. Ett par dagar derefter träffade jag en af vårt
lands förnämsta jordbrukare. Han bor nu i Östergötland. "Hvad gör
du i Stockholm?" frågade jag då. “Jo, sade han, jag är här för att
hjelpa grefve den och den med utarrendering af hans egendom.“ “Hvad?
sade jag; skall inte gamle W. ha den qvar?" W. var nemligen den
der arrendatoren, som jag dagarne förut träffat. “Nej, svarade min
vän, gubben har blifvit förmögen på egendomen och vill nu inte ha
den på tio år till.“ “Hvem skall då ha den?“ sporde jag ytterligare.
“Det skall hans son!“ svarade han. “Nå, genmälte jag, då får ni väl
sätta ner arrendet betydligt under så här dåliga tider. “ “Nej sva¬
rade han, vi satte upp det i stället med 2,000 kronor och det gick, det
Andra Kammarens Prof. 1S87. N:o 11. 3
Angående
införande af
spanmäls-
tullar.
(Forts.)
N o il. 34
Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående också.“ Sådant der synes mig bevisa, att ställningen icke är alldeles
jag skall taga ett annat bevis, som säkert skall för herrarne
(Forts.) betyda mycket mera; och det är bevillningsutskottets tabell Litt. O.
i dess betänkande för i år. Denna tabell framställer Sveriges införsel'
och utförsel af landtmannaprodukter under åren 1879—85 samt visar*
att under de sju åren, som tabellen omfattar, har Sverige på denna
import och export haft ett exportöfverskott — eller, hvad som är det
samma, en behållning på omkring 12 1/2 millioner kronor, alla åren
sammanräknade. Jag kan icke tänka mig, att ställningen skulle vara
förtviflad efter en sådan erfarenhet. Året 1885 har visserligen lem¬
na! ett införselsöfverskott på 2 x/2 millioner kronor; men man må ju
vara glad, att ett så dåligt skördeår icke lemnat sämre resultat, allra
helst när man tager i betraktande, att detta importöfverskott säkert
mer än väl uppväges af de fraktinkomster, som Sverige haft af sin
sjöfart i och för transport af de in- och utförda landtmannaproduk-
terna.
Jag tror, således, att det är mycket oberättigadt att säga, att
ställningen är förtviflad, och jag kommer härvidlag ihåg, hvad Tegnér
skref till sin bror:
Hvad vi böra i första hand göra, det är att tacka Gud för det goda
vi hafva. Sådant ingifver mod, så att man kan se svårigheterna i
synen, utan att do af förskräckelse för det att brödet blir billigt.
Jag vill dermed som sagdt alldeles icke hafva nekat, att betryck
råder. Och frågan är då: Huru skall detta betryck kunna afhjelpas?
Svaret på denna fråga förutsätter att man vet orsaken till betrycket.
För att en läkare skall kunna bota en sjuk fordras att han först ge¬
nom en noggrann diagnos fått reda på hvari sjukdomen består. Först
då kan han skrifva ett recept, som kan bota den sjuke. Bevillnings¬
utskottet säger nu uti sin diagnos på sidan 2 att orsaken till be¬
trycket är frihandel»! och ständigt fallande pris. “Prisen stå icke
i rimligt förhållande till produktionskostnaderna", heter det. Receptet
blir då också att genom tullar söka höja prisen. När säden är dyr,
säger man, så hafva alla det bra. Erfarenheten visar nemligen att
när det är goda tider så är allting dyrt. Nu ser det ut som om
många menniskor deraf drogo den slutsatsen, att om man gör allting
dyrt, så blifva också tiderna goda. I den logik, jag i min ungdom
läste, fans ett exempel, som lydde ungefär så: “När det har regnat,
så är det vått i gräset; men deraf får man alldeles icke draga den
slutsatsen, att så snart det är vått i gräset, så har det också regnat;
ty det senare följer alldeles icke af det förra." Så förhåller det sig
också här. När det är goda tider, så är visserligen allting dyrt; men
deraf följer alldeles icke att blott man gör allting dyrt, så blir det
iti/ui unue af förtviflad.
spann! als-
“att den bör sällast skattas,
som den gyllne regeln mins
att värdera, hvad som fins,
och ej endast hvad som fattas."
Måndagen den 28 Februari, f. m. 35 N.o il.
också goda tider. Om så vore, då vore ingenting lättare än att åstad- Angående
komma goda tider under hvad förhållanden som helst. införande af
I allmänhet må man väl säga att det är besynnerligt att det kla- ^tullar S"
gas öfver dåliga tider, derför att allt, hvad man behöfver för att lefva, (Forts.)
är lätt åtkommet. Då jag bodde i Yexiö år 1864, köpte vi potatis
för 2 riksdaler, mjölk för 10 skilling och smör, kött, fläsk och ved i
öfverensstämmelse dermed. Ingen menniska klagade då öfver dåliga
tider. Men nu finner bevillningsutskottet, att ett pris af två kronor
för en tunna potatis är totalt ruinerande.
Förnämsta orsaken till det rådande betrycket synes mig vara den,
att svenska folket tiar en synnerlig benägenhet att lefva öfver sina
tillgångar. En af vårt lands förnämsta landtbrukare, f. d. direktör
Hazelius i Östergötland, yttrade för icke så länge sedan vid ett tull¬
möte i Boxholm, att vårt största fel är att vi bytt ut de gamla, enkla
vanorna mot mera fina och dyra vanor, hvilka på samma gång gjort
oss odugliga till ihärdigt och allvarligt arbete, något som vore det enda
rätta medlet att upphäfva eller åtminstone segerrikt bekämpa de nu
varande svårigheterna. När jag säger att svenska folket lefver öfver
sina tillgångar, så menar jag dermed visserligen icke att detta folk
äter bättre mat, kläder sig i bättre kläder, bor i bättre och sundare
bostäder än i förflutna tider. Sådant må man ju tvärt om räkna som
en glädjande företeelse och tacka Gud att vi hafva de tider bakom
oss, då svenska folket måste äta barkbröd. Nej, men svenska folket
förstör otroliga summor på sådant, som, långt ifrån att befordra helsa
och trefnad, tvärtom undergräfver helsan, förstör arbetskraften, om¬
intetgör all trefnad. Svenska folket förbrukar på tobak årligen 12
millioner, på vin och spirituösa minst 90 millioner: summa mer än
100 millioner kronor. Om vi hade i behåll hvad svenska folket su¬
pit, snusat och rökt upp under tio år, så skulle vi dermed kunnat
betala l:o) alla svenska statens skulder; 2:o) alla landstings och kom¬
muners skulder; S:o) alla hypoteksbankens skulder; 4:o) alla hypoteks-
föreningafnes skulder; 5:o) alla enskilda jern vägars skulder. Sedan dessa
skulder voro betalda, skulle vi hafva medel qvar att 6:o) bygga norra stam¬
banan färdig ända till Haparanda; 7:o) bygga det nya riksdagshuset;
och så slutligen 8:o) ändå kunna lemna 100 millioner till förstärk¬
ning af statsverkets grundfond. Det finnes säkert ingen bland her¬
rarna, som icke inser, att om vi hade nn nämnda behållning, så skulle
vårt land utan synnerlig förskräckelse kunna se, att rågmjölet vore
så billigt, som det är.
Mina herrar! Hvad jag härmed velat säga, det är, att enligt min
tro är det framförallt nykterhetsfrågan, i hvars händer nyckeln ligger
till lösningen af det nationalekonomiska problemet. Det är nykter¬
het sv er 1c samhet en, som bär Sveriges framtid på sina skuldror.
Den andra härmed nära sammanhängande orsaken synes vaxa. jor¬
dens i allmänhet alltför stora skuldsättning. När en person ger sig
in i en affär, som han icke har kapital att bära upp, måste han duka
under, och så förhåller det sig äfven med den affär, som jordbruka¬
ren drifver. På sin skuld får han vanligen alltid betala samma ränta;
men af jorden får han icke alltid samma ränta. Tänkom oss en per-
N:o SI.
<56 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående son, som har ett kapital på 50,000 kronor. Han köper en egendom
*^ 100,000 kronor. Antaga vi nu, att lian, hvilket alls icke är ovan-
tullar. ligt» betalar egendomen för dyrt — kanske den icke är värd mer än
(Forts.) 70,000 kronor — samt att han dessutom länar till inventarier, rörelse¬
kapital etc. en summa af 20,000 kronor, så har han skulder att för¬
ränta till ett belopp af 70,000 kronor. Får han nu betala 5 å 6 °/0>
så uppgå räntorna till 4,000 kronor. Så komma tider, då hela be¬
hållningen uppgår till 2 å 3 % inköpspriset eller 2,500 å 3,000
kronor. Det är uppenbart, att ett sådant landtbruk går med förlust,
och måste slutligen blifva ruinerande för sin innehafvare. Men om
denne vore egare af hela kapitalet, hvad hade då händt? Jo ingenting
annat än att räntan på hans penningar hade gått ned till 2 å 3
procent, och det vore i och för sig ingen olycka. Man talar i all¬
mänhet mycket om önskvärdheten af räntans fallande. Men om i detta
tal ligger någon rimlig mening, så måste man naturligtvis i detta ränte¬
fall innesluta icke blott räntan på det i bank insatta eller eljest
utelånade kapitalet utan äfven räntan på det kapital, som blifvit ned-
lagdt i jordbruk och industri. Ty icke kan man väl med fog begära,
att jordbruket skulle å deri nedlagda penningar gifva 6 °/0> medan kapi¬
tal, som placerats på annat sätt, endast komme att gifva 3.
Det är mycket betecknande att den protektionistiska vind, som
nu blåser öfver vårt land, har sitt centrum i Östergötland. Man
frågar sig med förvåning hvadan det kommer att de häftigaste klago¬
målen härstamma just från denna jemförelsevis bördiga bygd. Men
skälen härtill framgår af chefens för justitiedepartementet berättelse för
år 1885. Enligt denna berättelse var vid 1885 års slut Östergötlands
jord skuldsatt mera än någon annan jord i vårt land. Nämnda år
uppgingo inteckningarna af hela den fästa egendomen i Sverige, om
man undantager Stockholm, till 37,2 procent af taxeringsvärdet. Men
i Östergötland uppgingo dessa inteckningar till 44,8 procent af taxe¬
ringsvärdet.
När det var fråga om tullar, och talet faller på Norrland, heter det
ofta: “Ja det är ingen nöd för Norrland, det har sina skogar.“ Men,
mina herrar, om Norrland reder sig bättre än Östergötland och många
andra trakter med bördigare bygd, så beror detta ej blott på skogen utan
i väsentlig mån på dess mindre skuldsättning. Så hade Norrbottens
län vid 1885 år slut sin jord intecknad till 28,9 °/0 af taxeringsvär¬
det, Yesternorrlands län till 29,8 %, Gefieborgs lön till 38,7 %. I
Yesterbottens län uppgingo inteckningarna till endast 21,6 % af taxe¬
ringsvärdet eller till icke fullt hälften så mycket som i Östergötland.
Om i allmänhet en menniska, som har för stora skulder, förr
eller senare dukar under, då hon icke kan göra sig större inkomster,
utan tvärt om inkomsterna sjunka, så är detta alls icke någon nyhet,
utan har tvärt om varit eu gammal erfarenhet. Och det förhåller sig
på samma sätt med den skuldsatte jordbrukaren. Att nu mot denna
sakernas gång inga tullar hjelpa, torde vara lika klart, som att det
icke hjelper att medicinera för hnfvudet, när hufvud värken beror på
dålig mage. Det enda, som hjelper i det fallet, är att undanrödja or¬
sakerna till sjukdomen. Der sjukdomen visar sig vara obotlig, der
Måndagen don 28 Februari, f. m. 37 N:o II.
kan den sjuke icke hjelpas. Han måste do. Dödsfallet kan vara graf- Angående
ligt ömmande, men han måste do. Han måste duka under. Jag kände införande eif
en man hvars dåliga affärer under några års tid hade uppburits af tullar
vänner och bekanta genom vexlar, borgen och låneunderstöd. Till slut (Forts.)
gick det icke längre, utan mannen gjorde konkurs. Jag frågade en
af hans vänner: Hade det icke varit mycket bättre, om Ni hade lå¬
tit honom falla för 5 år tillbaka. Då hade han kanske befunnit sig
i sunda ekonomiska omständigheter nu. Nu är han deremot ruinerad,
och han har dragit stora ekonomiska olyckor öfver många af sina
vänner.
Der således sjukdomen är obotlig, der kart den sjuke icke hjelpas.
Det är häråt, men det är naturens gång. Men der sjukdomen kan
häfvas, der må man uppbjuda alla sina krafter för att bidraga till eu
lycklig utgång samt med jemnmod i förtröstan till Gud uthärda de
plågor, som man under tiden måste lida. Ett gammalt ordspråk sä¬
ger: “långa år få gälda, hvad stunden bröt“. Huru mycket mer gäl¬
ler det då icke, att långa år få gälda hvad många år ha brutit.
Antag nu emellertid, att vi få dessa tullar. Då frågas: huru
skola de komma att verka? Derom äro först och främst landtmännen
icke ense. Vid sista riksdagen Ange vi här i kammaren höra det i
diskussionen och se det i voteringen. Men för det andra äro icke heller
protektionisterna i denna punkt ense. Vi hafva riksdag efter riksdag
hört somliga försäkra, att dessa tullar icke skola fördyra lifsförnödenhe-
terna, under det att andra af dem framhållit, att tullarne skola komma
prisen å landtbrubets alster att stiga. Bevillningsutskottet synes hafva
försökt åstadkomma en kompromiss emellan dessa båda åsigter. På
2:dra sidan af utskottsbetänkandet säger utskottet orsaken till landt-
brukets betryck vara den, att produktionskostnaderna öfverstiga span-
målsprisen eller, för att citera ordagrant, att det är “svårt för lan¬
dets jordbrukare att finna afsättning för sina produkter till pris, som
stå i något rimligt förhållande till produktionskostnaderna". Men på
5:te sidan i betänkandet heter det, att “spanmålstullarne framförallt
hafva till uppgift att bereda marknad åt landets egna jordbruksalster",
hvadan de icke kunna sägas “verka till spanmålsprisens fördyrande
med beloppet af den åsätta tullen". Hvad angår marknaden, så har
naturligtvis hvarje producent marknad för sin vara öfver allt, der han
genom varans qvalitet och pris förmår täfla med andra producenter
af samma vara. Hvad särskildt spanraål beträffar har detta visat sig
särdeles tydligt af Sveriges handel under det sist förflutna året. Im¬
porten af hvete och råg har nemligen under år 1886 högst betydligt
aftagit mot 1885. Hvad betyder det? Månne att vi under 1886 ätit
mindre hvete och råg än under 1885? Nej — men att den svenska,
produktionen funnit en villigare marknad inom landet, så att vi ej
behof! importera så mycket. Man må ej skylla på den öfverimport,
som i spekulation på tullar skedde 1885, och som blef öfver till 1886
samt genom sin tillvaro hämmade införseln under 1886, Ty en mot¬
svarande spekulationsimport skedde äfven under 1886.
Man säger, att köpmännen icke vilja köpa den svenska spanmå-
len. Jag tror emellertid, att detta omdöme är obilligt. I höstas t. ex.
N:o I!. 88 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående utsände Gefle köpmän en kungörelse af innehåll, att de landtbrukare,
sparmåls^ som ^ade spanmål till afsalu, skulle till en stadsmäklare uppgifva,
tullar. huru mycket de ansågo sig kunna sälja. Köpmännen ville nemligen,
(Forts.) om priset vore rimligt, köpa deras spanmål. Nog tror jag, att köp¬
männen försöka att göra hvad de kunna för att köpa den svenska
spanmålen, om blott landtmännen göra sitt till. Detta omdöme be¬
sannas också, såsom jag nyss sagt, af förhållandena under år 1886.
Utförseln af hvete steg rätt betydligt, medan införseln deraf sjönk.
Råginförseln sjönk med nära en half million tunnor, medan rågmjöls-
importen steg med ej fullt 50,000 centner och rågexporten föll med
endast 2,000 tunnor omalen säd och 65 tusen centner mjöl. Under
samma tid sjönk införseln af korn och malt med 118 tusen tunnor,
medan exporten deraf ökades med nära två hundra tusen tunnor.
Under samma år steg äfven hafreexporten med mer än 46 tusen tun¬
nor. Jag är ock viss — och hvem är icke det? — att, om icke tan¬
ken på att 1887 års riksdag skulle besluta tullar kommit emellan,
och om icke hoppet att på dessa tullar förtjena penningar hade eggat
många köpmän att importera spanmål i ofantliga qvantiteter —
något som ännu fortfar, hvarom för öfrigt hvar och eu kan göra sig
öfvertygad genom att gå och se rörelsen vid Stockholms kajer — så
skulle 1886 års spanmålsimport hafva understigit den nuvarande högst
betydligt och sålunda i jemförelse med 1885 års import gått ner ofant¬
ligt mycket mera än hvad nu verkligen skett. Tullbråket vid rilcs-
dagarne har alltså i sjelfva verket tillfogat vår spanmålsmarknad direkt
skada.
Att således införa tullar för att betrygga den svenska marknaden
åt de svenska producenterna, derom kan ej vara något tal. Utan
frågan gäller, att höja varans pris så, att den svenska producenten
må utan förlust kunna på den svenska marknaden konkurrera med
den utländska producenten. Höjes icke priset, så att den svenska
producenten får sina kostnader igen, så hjelper tullen ingenting. När
derför protektionisterna, för att lugna den konsumerande befolknin¬
gen, påstå att tullen icke kommer att höja prisen, så förklara de
ju i sjelfva verket, att det af dem förordade receptet icke duger. År
det någon mening med det talet, som utskottet för i sitt betänkande
på sidan 2, så måste det antagas att tullen höjer priset. Ty huru skulle
man kunna tänka sig att med tull, som icke verkade prisförhöjning,
afhjelpa ett betryck, som beror derpå, att “spanmålens försäljnings¬
pris ej står i rimligt förhållande till produktionskostnaden"? Utskottet
erkänner ock, att prisförhöjning är att motse, men påstår att tullen
dock aldrig kommer att verka till spanmålsprisets fördyrande med hela
dess belopp. Detta är ju möjligt, men huru vet utskottet det så be¬
stämdt? Och för resten är det väl klart, att ju mindre tullen
verkar, desto mindre hjelper han jordbrukaren. Låtom oss emellertid
antaga det för jordbrukaren fördelaktigare, det vill säga att eu
tull af 2 kronor kommer att verka en prisförhöjning af 2 kronor.
Häcker nu detta? det är frågan. I Tyskland räcka ej 5 mark
i tull för 100 kg., och i Frankrike ha jordbrukarne visat, att icke
7 francs pr 100 kg. räcka. Kan man då tro, att hos oss 2 kronor
Måndagen den 28 Februari, f. m. 39 N:o II.
skulle räcka? Men räcka icke två kronor, om de verka med hela sitt _ Angående
belopp, så räcka de ännu mindre, om tullen, såsom utskottet påstår,
icke med hela sitt belopp verkar till höjande af priserna. Professor tullar.
Arrhenius säger i sin senaste bok, “Vårt jordbruk och dess framtid", (Forts.)
att på somliga ställen i Östergötland uppgår produktionskostnaden för
en Hinna höstsäd till 21 kronor, i Skåne till 13 kronor 85 öre, i
Vestergötland 15 kronor 50 öre och i Stockholms län 18 kronor 18
öre. Uti en motion till Kalmar läns södra hushållningssällskap har
en direktör Wulff beräknat produktionskostnaden i Kalmar län för en
tunna råg till i medeltal 17,04 kronor och för en tunna hvete till
17,91 kronor. Om man antager medelförsäljningspriset å råg till 10
kronor 50 öre, hur långt räcker då eu 2 kronors tull? Men om den
genomdrifves och sedan icke visar sig hjelpa, hvad blir då följden ?
Jo endast den, att man strax måste ifra för en tullförhöjning. Ty
sedan man genomdrifvit den grundsatsen, att det är tullen, som skall
hjelpa, så måste man höja dess belopp, ända till dess den verkligen
hjelper. Detta har synnerligen tydligt visat sig i Tyskland och Frank¬
rike, i synnerhet det sistnämnda landet, der tullen på hvete sedan i
April 1885 femdubblats.
Man kan nu visserligen säga: “Litet är ändå alltid något". Ja,
men hvem skall då få detta lilla? Mati har i detta fall att skilja mel¬
lan industritullar och spanmålstullar. Om en industritull åsättes,
komma alla idkare af samma industri att få fördel deraf, men när
spanmålstullar åsättas, får eu del af jordbrukarne någon fördel, en
annan del ingen fördel alls och en annan del åter skada.
Utskottet är tvunget att erkänna detta, ehuru det söker genom
sina beräkningar visa, att procenten af de jordbrukare, som ingen
spanmål hafva att sälja och således komma att lida skada af tullen, icke
är så stor som man annars brukar antaga. Men utskottets beräkning
hvilar på en alldeles falsk grund, då den stödjer sig på statistiska
uppgifter, som äro 20 år gamla. Men under de sista 20 åren har
t. ex. hvetekonsumtionen i vårt land stigit med mer än 150 °/g.
Man måste således anse den beräkning vara vidamer tillförlitlig,
som på grund af taxeringsvärdena dragit den slutsatsen att af Sveri¬
ges jordbrukare ungefärligen 64. procent icke hafva någon spanmål att
till salu aflåta, medan 36 procent hafva större eller mindre qvantum att
sälja. Det är dock dermed alls icke sagdt, att hela detta sista antal
har någon fördel af tullarne, hvilket jag snart skall visa.
Af de 64 procent, som icke hafva nåigon spanmål att sälja, få som¬
liga direkt skada, nemligen alla de, som sjelfva måste köpa spanmål.
Andra deremot få indirekt skada, nemligen alla sådana, hvilka visser¬
ligen icke behöfva köpa, men som komma att lida af de förhöjda produk¬
tionskostnader, som tullen vållar genom eu förhöjning af prisen i allt
annat, som de måste köpa. Så förhåller det sig med de 64 procenten.
Af de 36 procenten åter skulle somliga få indirekt skada, nemli¬
gen alla spanmålssäljare, hvilkas vinst å tullen icke motsvarar de ge¬
nom densamma förhöjda produktionskostnaderna. I detta afseende
vill jag anföra ett märkligt uttalande från Östergötland, som visar att
fördelen för den mindre jordbrukaren, äfven der han har spanmål att
40
Angående
införande <
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Mandagen den 28 Februari, f. m.
sälja, skulle, blifva ingen. Detta uttalande är så mycket märkligare
som det stål' i sjelfva Östgöta Correspondenten. Brefskrifvaren, en
jordbrukare, säger nemligen: “DIeive vi endast lyckliggjorda med några
kronors förhöjning på priset af brödsäden, skulle icke detta i någon
mån kunna förbättra den åt grundskatter tryckta jordbrukarens ställ—
ty.. (t°!1 mermkomst, som deraf uppstod, skulle knappast räcka
till den ökade utgift, som af brödsädens fördyrande uppstod, till fat-
tigvården, till presterskapet och staten samt slutligen till ökad drift¬
kostnad-' . Det finnes mycket mer i denna skrifvelse, som vore värdt
att läsa upp, men jag skall spara.
En del af dessa 36 procent jordbrukare har således indirekt skada.
Al dem åter,, som ej finge någon skada, skulle långt ifrån alla få
något gagn af spanmålstullar. Till denna klass höra alla de span-
målssäljare, livUkas vinst och förlust på tullame ginge jemt ihop. Men
af dem, som verkligen skulle få gagn, skulle de flesta på vida natur¬
ligare väg kunna skaffa sig den inkomst som kunde vinnas genom den
föreslagna iullen.
Jag talade lör kort tid sedan med eu jordbrukare frän Jönkö¬
pings län. Han säde: “Om vi nu få tull på råg, och eu mindre bonde
t. ex- bär lem tunnor att sälja samt lår 2 kronor mer på tunnan så
gör det 10 kronor, och ni må tro, att 10 kronor icke är någon obe-
tydhg vinst för honom". — “Nå, men“, genmälde jag, “kan han icke
försöka att pa annat vida naturligare sätt skaffa sig denna summa?"
“På hvad sätt då?“ frågade lian. — “Jo", svarade jag, t. ex.
derigenom, att han spottar ut tuggbussen?" — “Ja, det tror jag för
väl, svarade min van, men hvem kan väl begära något sådant!"
“Alltså, tilläde jag, hellre än att spotta ut tobaken ur sin egen mun,
skall han fördyra brödet i munnen på den fattige". Det finnes ingen
reson, herr talman, i sådant.
jVIen äfven den större jordbrukaren skulle i många fall genom eu
alls icke orimlig inskränkning kunna bereda sig samma vinst, som han
nu hoppas al tullen. Jag talade med eu sådan eu gång. lian förklarade
sig halva 150 tunnor råg till afsalu om året, hvadan den nu föreslagna
tullen skulle bringa honom eu vinst af 300 kronor. Derpå genmälde
jag, att kunde han i sin ställning icke inskränka sina lefnadsonikost-
nader med 300 kronor, så vore han en dålig hushållare. Och märkvär¬
digt vore det verkligen, om icke eu jordbrukare i sådan ställning skulle
kunna i nödfall inskränka sig så pass mycket. Är det en regel, herr
talman,, att den soni råkar i betryck, i främsta rummet är pligtig att
söka hjelpa sig sjelf, så är det också en pligt för jordbrukare att
söua på en naturlig väg skalla sig de medel, hvilka de nu hoppas få
genom spanmålens fördyrande för dem, som nödgas köpa sådan. Att
på satt och vis taga sitt behof ur andras fickor, der man kan hjelpa
sig genom egna ansträngningar och försakelser, är icke rätt.
Jag träffade här om dagen en äldre man med långt, livitt skägg,
hvilken jag kände sedan lång tid tillbaka. Jag helsade honom väu-
ligt, men han helsade onådigt tillbaka, och med bister uppsyn och
ton tilltalade han mig så: “Jag tror ni äro galna!" — “Hur då?“ —
“Jo, derför att ni rösta mot spanmålstullarne". — “Men hitom oss då
41 Eko II.
Måndagen den 28 Februari, f. m.
först räkna litet1', svarade jag. — “Jag bryr mig icke om någon räk¬
ning ; det är verkligheten som skall tala, åtminstone för förnuftigt
folk". — “Men11, svarade jag, “2 gånger 3 måste väl få vara 6 äfven
för förnuftigt folk". — “Det bryr jag mig icke om", var svaret; och
så afslutades samtalet.
På sid. 5 i sitt betänkande säger bevillningsutskottet, att den lif-
liga tillslutningen till skyddstullsvännernas sak från de mindre jord-
brukarnes sida bevisar, att jemväl de vänta sig fördel af tullskyddet.
Jag vet icke hur härmed kan förhålla sig på andra orter; men åt¬
minstone i min hembygd hysa de mindre jordbrukarne icke eu sådan
åsigt. Det framgår dels af de adresser i tullfrågan, som derifrån ut¬
gått, dels af de tullmöten som hållits der. Vid ett sådant möte, om¬
kring 1 mil från Gefie, yttrade en bonde ungefär så här: “När jag får
80 öre pundet för kornet och 70 eller 75 öre pundet för hafren, men
köper ett pund rågmjöl för 90 öre, så tycker jag, vi icke kunna ha
det bättre. Här lämpar sig jorden bäst för korn och hafre. Ingen jord¬
brukare här i trakten kan sälja någon råg; alla måste köpa den.
Hvete odlar ingen. Få vi tullar på råg, så blir det så, att när vi
fara till staden för att köpa 6 tunnor råg, få vi betala 7 tunnor, men
den sjunde tunnan få vi icke, utan den tar tullen11. Och det var icke
några dumma ord.
Jag omnämnde nyss en hemmansegare från Bollnäs. Jag frågade
honom, hvad han tänkte om spanmålstullen. Han svarade: “För mig
och mina jemlikar gör den rakt ingenting. Har jag några tunnor
att sälja den ena gången, så behöfver jag köpa eu annan gång. Och
dock har jag ett af de villsta (bästa) hemmanen i socknen. Hvad
skola då de stiga, som hafva de sämre hemmanen?11
I Valla hölls i sistlidne januari månad ett tullmöte, der några
af herrar protektionister från denna kammare hade infunnit sig. Man
lyckades emellertid icke der att åstadkomma annat än en fribandels-
vänlig resolution. I Skellefteå hölls sistlidne december ett tullmöte,
hvarvid fattades en resolution i afgjordt frihandelsvänlig rigtning. I
början af innevarande år hölls dersammastädes ett nytt, af ortens pro-
tektionistiske riksdagsman utlyst möte; men resultatet blef precis det¬
samma som vid decembermötet. Vid ett tullmöte i Mockfjerd sökte
en studerande framhålla för dalkarlarne, att de icke skulle se på egen
fördel, utan liksom deras förfäder med sj el ('uppoffring skynda till
landets räddning. Men de vid mötet närvarande jordbrukarne för¬
klarade, att landet icke räddades genom brödets fördyrande.
Jag har fått mig tillsändt ett exemplar af Oskarshamn-Mön-
sterås tidningar, innehållande referat öfver ett möte i Staby. Refera¬
tet utgöres hufvudsakligen af provinsialläkarens tal i protektionistisk
rigtning. Emellertid framlemnades vid mötet eu längre skrift i fri¬
handelsvänlig rigtning, undertecknad af omkring 70 till 80 stycken mindre
hemmansegare, jordbrukare och arbetare, i hvilken skrift bland annat an¬
fördes bibelorden: “Du skall älska din nästa såsom dig sjelf". Liknande
möten har man sett omtalade från många håll i vårt land. De mindre
jordbrukarnes tillslutning till skyddssystemet är således alls icke allmän.
När jag tänker på allt detta, må det icke förundra någon, att
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N;o I!.
42
Angående
-införande'a
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Måndagen den 28 Februari, f. m.
jag icke på något vis kan biträda bevillningsutskottets förslag. Men
härtill finnas äfven andra skäl. Genom spanmålstullar ökas produk¬
tionskostnaderna för många industrigrenar med högst betydliga till¬
verkningsvärden. Af dessa har en de! för närvarande icke något tull¬
skydd alls, och är icke heller i fråga att de skola få något sådant; en
annan del deremot har skydd men skulle icke få detta förökadt trots de
ökade produktionskostnader som af spanmålstullen blefve en följd; eu
annan del åter förcspeglas ett blifvande tullskydd, som dock icke kan
inträda förrän 1892, då franska handelstraktaten upphör att gälla.
Gå alla dessa industrier redan nu lida af svårt betryck, kan det då
verkligen vara klokt att genom lifsmedlens fördyrande öka produktions¬
kostnaderna för dem? Gör man det, är det fara värdi, att mången
lofvande industri strypes, hvilken annars hade kunnat slå sig igenom.
En annan omständighet, som ock förtjenar att noga beaktas,
ehuru den ofta behandlas med ett visst förakt, är arbetarens behof.
Tullar på spannmål är o, såsom man rigtigt anmärkt, »en progressiv
beskattning nedåt», och jag ville i detta hänseende rekommendera till
genomläsande och begrundande af kammarens samtlige ledamöter den
högst beaktansvärda reservation, som presidenten Wsern fogat till
bevillningsutskottets betänkande. Han säger deri på sidan 71:
»att trycket af den hörda, spanmålstullarne skulle medföra, blefve
än känbarare derigenom, att den blefve så ojemnt fördelad, så att ju
hårdare klimat och sämre jordmån en landsort hade, desto tyngre
skulle den fälla på dess befolkning, och ju mindre råd en folkklass
hade att af dyrare matvaror hemta sin näring, ju mer den för sitt
lifsuppehälle vore inskränkt till spanmålsprodukter, desto större skulle
dess andel i beskattningen blifva;
att enligt utdrag af utspisningsstaterna för svenska handelsfartyg,
soldater, Stockholms brandcorps, hospitalshjon m. fl. den föreslagna nya
tullbeskattningen kunde i medeltal för en kroppsarbetare uppskattas till
kr. 8,35 och för eu familj af man, hustru och tre minderåriga barn till
kronor 86,73.»
Man bjuder nu visserligen arbetaren i ersättning en nedsättning
i kaffetullen, som skulle i någon män motverka den ökning i hans
lefnadskostnader, som spanmålstullarna skulle vålla, men, då den före¬
slagna tullbeskattningen å spanmål i en arbetarefamiljs lefnadsbehof
i medeltal motsvarar ett årligt belopp af 86,73 kronor, hvad tron I
väl, mina herrar, att den föreslagna nedsättning i tullen å kaffe har
att betyda för en arbetarefamilj ? Låtom oss t. ex. antaga, att en sådan fa¬
milj använder ända till 2 kilogr. kaffe i månaden, eller ungefär 25 kilogr.
om året. Det är alldeles för högt, men jag antager det högsta. Antagom vi¬
dare, att nedsättning beviljas i införseltullen å kaffe med föreslagna 14 öre
per kilogr. Då vinner arbetaren derigenom 8 kronor 50 öre årligen emot
36 kr., 73 öre, som han förlorar på lifsmedelstullarne. Detta natur¬
ligtvis under förutsättning, att spanmålstullen verkar ett fördyrande
af spanmålspriset med 2 kronor för 100 kilogr. hvilket jag antagit, då
jag beräknat jordbrukarens vinst, och således äfven bör antaga, när
jag beräknar arbetarens förlust. Dessutom skulle ju arbetaren äfven
N o II.
Måndagen den 28 Februari, f. in. 43
få vidkännas ett fördyrande af smör, ost fläsk och åtskilliga andra _ Angående
lifsförnödenheter. ^s^anm&ls
»Ja, säger man, men går spanmålstullen igenom, så får arbetaren ^tuUar. "
mera arbete». Af hvem då? vill jag fråga, Jo, af jordbrukaren sva- (Forts.)
rar man. Yi hafva nyss sett, att eu del landtbrukare lida direkt skada
af spanmålstullar, och dessa kunna väl icke då antagas blifva i tillfälle
att bereda flere arbetare arbete. Andra åter tillskyndas en indirekt
skada af tullarne, och dessa kunna då ej heller lemna mera arbete än
förut. Samma blir förhållandet naturligtvis med de jordbrukare, som
hvarken hafva gagn eller skada af tullarne. Återstår slutligen endast
den lilla del af landets jordbrukare, som verkligen drager fördel af
tullarne; dessa få verkligen råd att i sin tjenst anställa flere arbe¬
tare. Men huru många äro de? Och till dem skulle arbetarens hopp stå!
Härtill komma ytterligare politiska skäl, som tala emot bifall till
utskottets förslag. Tullfrågan har uppväckt i vårt land en sådan rö¬
relse, att man icke sett något motstycke dertill sedan representations¬
förändringen var på tal. Då härtill kommer, att allmänna nya val
till Riksdagen förestå till sommaren samt dessutom åtskilliga af denna
kammares ledamöter både veta och erkänna, att de i sina protektio¬
nistiska åsigter icke representera den allmänna meningen i sina respek¬
tive valdistrikt, så anser jag att det skulle i politiskt hänseende vara
i högsta grad oklokt att nu införa dessa lifsmedelstullar.
Jag föreställer mig, att herr Boström, som efter mig begärt
ordet, skall framställa den frågan, huru vi nu på annat sätt skola
kunna afhjelpa jordbrukets närvarande betryck. Ty att något måste
göras, anser utskottet vara tydlige. Att besvara denna fråga hör dock
egentligen, icke hit; här är frågan, huruvida tullar å lifsmedel förmå
att afhjelpa nöden, och kan det bevisas att de icke hjelpa, så är denna
fråga besvarad. Då bör man icke heller åsätta sådana tullar — ty
man bör ej ens på försök vidtaga åtgärder som man på förhand vet
icke hjelpa — utan i stället må man anstränga sig för att finna nå¬
got annat kraftigare medel, som förmår åstadkomma hvad man åsyftar.
Bland de böcker, som i denna fråga utgifvits och som mest
inverkat på mina åsigter härutinnan, är en med titel: »I arbeta¬
refrågan», utgifven af eu herr Tisell. Jag känner icke denne
man och vet icke, hvilken auktoritet han i dylika frågor kan ega,
men att boken blifvit prisbelönt af Östergötlands läns kongl. hus¬
hållningssällskap gör, att jag satt stort värde på densamma. I
denna bok antydas många goda sätt för afhjelpande af jordbruks¬
näringens betryck utan anlitande af lifsmedelstullar. - - Ännu eu liten
antydan ville jag sjelf tillägga. Man säger, att den svenska jordbru¬
karen öfver hufvud taget årligen säljer en million tunnor höstsäd, och
jag har icke skäl misstänka, att denna siffra icke är läglig. Låtom
oss antaga, att tullen å spanmål, om den nu infördes, skulle upplifva
modet lios våra jordbrukare till den grad, att de drefve upp produk¬
tionen så att de årligen kunde sälja två millioner tunnor höstsäd. An¬
tagom vidare, för att vara konseqvente, att tunnan (jag säger nu för
korthetens skull “tunna" i stället för hundra kilo) skulle fördyras med
tullens hela belopp eller 2 kronor —• hvilket bevillningsutskottet för-
N;0 II, 44 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående nekar, — så vinner jordbrukaren årligen på tullen 4,000,000 kronor.
införande af Qm nu ]au(jet befinner sig i ett sådant tillstånd, att betrycket kan
^tullar.S afbjelpas med 4,000,000 kronor årligen, då frågar jag herrarne: kan man
(Forts.) val då med rätt säga, att det vandrar på branten af sin undergång?
Bevillningsutskottets betänkande är verkligen så oresonligt, att, då jag
i förgår hade glädjen mottaga besök af en temligen protektionistiskt
sinnad vän, med hvilken jag läste betänkandet, så yttrade denne: “Vet
du, jag tror detta betänkande rent af gör mig till frihandlare !*‘ "Men,
säger man, fyra millioner äro i alla fall pengar11. Ja men huru mycket
äro verkligen fyra millioner? Fyra millioner äro en procent på hypo-
teksbankens och hypoteksföreningarnas obligationsskuld. Fyra millio¬
ner kronor äro endast två femtedels procent på den i landets jord¬
bruksfastigheter vid 1885 års slut intecknade skulden. Skulle det nu
vara alldeles omöjligt att i denna intecknade skuld åstadkomma två
femtedels eller en procents nedsättning? Jag tror det icke om de,
som saken närmast angår, göra hvad de kunna derför. Men om så är,
att detta icke låter sig göra, så äro fyra millioner icke mer än jemnt
hvad svenska folket snusar upp. För, att vinna dessa fyra millioner
och rädda landet från undergång — om nemligen fyra millioner hjelpa
— behöfva vi således icke annat än göra oss rena om näsan.
Herr talman! Jag slutar mitt föredrag med detta och hoppas få
framdeles komma igen, om anledning dertill gifves. Men af hvad jag
nu sagt, torde framgå, att jag på det mest eftertryckliga sätt måste
afstyrka det äfventyr för vårt folks ekonomiska välfärd, som bevill¬
ningsutskottet ställer i utsigt såsom dess räddning. Jag yrkar utslag
å utskottets betänkande.
Herr Frie k; Vid sist förflutna riksdag började mitt mandat så sent,
att jag endast fick deltaga i den gemensamma voteringen i denna fråga men
icke i diskussionen och således icke var i tillfälle att få uttala min åsigt;
då det synes mig att i eu så ytterst vigtig fråga som denna hvar och
eu bör klart och bestämdt tillkännagifva sin ståndpunkt, skall jag tillåta
mig göra detta med några fä ord. Jag skall fatta mig ganska kort,
både derföre att frågan genom den mångsidiga och uttömmande
utredning densamma erhållit såväl genom diskussionen i Riksdagens
kamrar under sistförflutne riksdagarne som äfven genom pressen
och i ämnet utgifva skrifter förefaller mig vara så utdebatterad, att
inga egentligen nya skäl lör eller emot torde kunna anföras, som oek
att om också, hvilket jag dock icke tror, någon ytterligare utredning
kan åstadkommas, jag i allt fall åtminstone icke är dertill i stånd.
Att såväl de industriella yrkena som Iandtbruket för närvarande
arbeta under tryckta förhållanden till följd af de nu gällande låga
prisen erkänner jag villigt, men jag kan deremot icke erkänna, att
denna ställning skulle komma att i allmänhet förbättras genom på¬
läggande af de förslagna skyddstullarne. Dåliga och goda tider för
näringarne hafva i alla tider vexlat och i alla tider torde de komma
att vexla lika säkert som i naturen oväder och vackert väder skifta
— och man får finna sig i den onda tiden så väl som i den goda.
Hufvudskälet till industriens betryck lärer ligga deruti, att eu allt för
stor öfverproduktion egt rum, att krediten för starkt anlitats och att
Måndagen den 28 Februari, f. in.
45
N:o il.
industrien ofta arbetat med en skuldmassa, som icke stått i något rim- Angående
ligt förhållande till tillgångarne, hvarigenom ock stockning i affärerna införande af
samt svårigheter naturligen måste uppkomma; de hafva också upp-
kommit och det i hög grad. Men detta kan icke afhjelpas genom (Forts.)
skyddstullar eller andra konstlade åtgärder. Det må vara hårdt; men
ingen annan hjelp finnes, än återgång till sundare och rigtigare aflärs-
vanor; och hvad beträffar att söka hjelpa genom skyddstullar, så skall det
i de flesta fäll mera stjelpa än hjelpa, ty många industrier äro så bero¬
ende af hvarandra att tullen, som skulle skydda den egna näringen fördy¬
rar en del för densamma erforderliga råämnen och mer eller mindre be¬
arbetade ämnen som deruti användas, hvarigenom industrien, i stort
sedt åtminstone, under ett utsträckt skyddssystem skall komma att
arbeta under vida ofördelaktigare förhållanden än som oskyddad.
Och icke heller landtbruket skall genom skyddstullar å lifsme¬
del kunna förbättras om än eu och annan större jordbrukares fördel
derigenom främjas. Ty för det stora flertalet landtbrukare, som pro¬
ducerar föga eller intet utöfver eget behof, skall tullen medföra mera
skada än gagn. Detta synes mig klart och tydligt ådagalagdt af den
utredning som jag förut åberopat.
Emellan industritullar och tullar å de oundgängliga lifsförnöden-
heterna är det dock den beaktansvärda skilnaden, att dessa senare
skulle i väsentlig mån försvåra lifsvilkoren för de mindre bemedlade,
enär priset på lifsförnödenheterna genom tullarnes påläggande otvifvel¬
aktigt skulle stegras — utan att dessa mindre bemedlade derigenom
bereddes någon motsvarande ersättning, ty att arbetarne t. ex. skulle
erhålla mera och bättre betaldt arbete derför att lifsmedlen fördyra¬
des, deremot talar all erfarenhet och mångfaldiga exempel finnas på
att arbetare, anstälda i de mest tullskyddade yrken hafva vida sämre
betaldt än i yrken som arbeta utan sådant skydd. Arbetsgivare!! be¬
talar säkerligen icke, och helt naturligt, högre arbetslön än han måste,
och detta betingas icke af hans större eller mindre vinst utan af till¬
gången på arbetskraft.
Det skulle derföre icke vara rättvist och billigt att genom på¬
läggande af tull å de oundgängligaste lifsförnödenheterna bereda en för¬
del åt en del större landtbrukare och dermed lägga eu skatt på andra
som icke producera sådana förnödenheter, en skatt som skulle blifva
så mycket orättvisare, som deii skulle drabba dem tyngst som minst
äro i stånd att bära densamma; det kan icke eller vara politiskt klokt
att utan tvingande nödvändighet — och en sådan nödvändighet före¬
finnes icke — pålägga en sådan skatt.
Såsom ytterligare stöd för min åsigt åberopar jag de skäl som
anförts af reservanterne emot bevillningsutskottets föreliggande betän¬
kande. Jag ber derjemte, herr talman, få omnämna att jag från den
ort jag representerar erhållit mig tillsända resolutioner, fattade vid
tvenne talrikt besökta tullmöten. Det ena af dessa möten hölls i rådhuset
i Carlskrona den 5 februari och dervid hade infunnit sig liera hundra
personer ■— så många som utrymmet medgaf. Till mötet hade endast
en person insändt ett skriftligt yrkande “att skyddstull måtte åsättas
alla de produkter, som äro föremål för import men kunna inom vårt
N:o ii. 46 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående eget land åstadkommas", men alla talare vid mötet yttrade sig emot
■införande af skyddstullar, isynnerhet å lifsmedel, och äfven mot nya tullar å indu-
tullar. strialster och råämnen, hvaremot mötet icke hade något att invända
(Forts.) emot s. k. finanstullar; och deruti instämde hela mötet enhälligt. Det
andra mötet hölls å Stortorget den 20 dennes och var som det upp-
gifves besökt af omkring 6,000 personer. Vid detta möte fattades en¬
hälligt följande beslut:
“Då för statsändamål icke kräfves ökad beskattning, enär sta-
tent finanser äro goda;
då Sveriges behof af råg och hvete för närvarande icke kan i
landet produceras, utan, lågt räknadt, 2 millioner tunnor måste årli¬
gen importeras;
då spanmålstullar icke kunna hjelpa upp jordbruket i dess hel¬
het, utan blott varda till gagn för ett fåtal större egendomsegare, men
deremot skada de små jordbrukarne, liksom för (ifrigt rikets alla an¬
dra invånare;
då spanmålstullar, genom att fördyra de oundgängligaste lifsmed-
len, komma att utgöra en känbar beskattning, hvilken varder orättvis
och obillig, derför att den utgår i omvändt förhållande till skatteför-
mågan, nemligen mest från de minst bemedlade, för att bereda fördel
åt jemförelsevis få — och detta i desto större grad, ju förmögnare
dessa förut äro, hvadan spanmålstullar i sin mån äfven bidraga att
öka afståndet mellan samhällsklasserna genom att göra den fattige
fattigare och några rike rikare;
då de arbetande klassernas vilkor genom spanmålstullar icke skola
förbättras, utan snarare försämras, enär med all säkerhet på mång¬
faldigt sätt ökade lefnadskostnader skola mera än uppväga den från
somliga håll förespeglade, men ytterligt ovissa höjningen af arbetslönen;
så uttalar mötet såsom sin lifiiga önskan, att spanmålstullar icke
må af Riksdagen antagas."
För min de! vill jag derföre på det lifligaste afstyrka påläggande
af tull på spanmål och andra lifsförnödenheter och får i det hänseen¬
det åberopa mig på den af herr W;ern vid betänkandet fogade reser¬
vation. Herr talman, jag yrkar afslag å den föredragna punkten och
å hela det föreliggande betänkandet.
Med herr Prick instämde herr Lilienberg.
Herr E. G. Boström anförde: Jag har dröjt med att begära
ordet för att såvidt möjligt bli satt i tillfälle att på en gång bemöta
de invändningar som kunde komma att framställas mot bevillnings¬
utskottets föreliggande betänkande. Det kan dock dervid icke fälla
mig in att inlåta mig på något bemötande af sådana anmärkningar,
som afse hela den rigtning, i hvilket utskottets förslag går. Jag skall
derföre ej besvära kammaren med något svar på sådana förebråelser,
som herr Beckman rigtade mot utskottet, då han tillät sig förklara
hela betänkandet vara dåligt, eländigt. Jag hoppas dock att ett ovel-
digt omdöme skall utfalla annorlunda.
Jag öfvergår då till att yttra några ord i anledning af ett par
anmärkningar i sak, som af den förste talaren framstäldes. Den för-
Måndagen den 28 Februari, f. m. 47
sta anmärkningen var, att utskottets beräkning af konsumtionen af
höstsäd per individ skulle vara för låg. Jag erkänner, att det ställer
sig mycket svårt, att i det fallet komma till ett tillförlitligt resultat,
men då man vill göra en dylik beräkning, är det ju alldeles gifvet,
att man icke får taga siffrorna efter eget godtycke, utan man måste
hålla sig till de uppgifter som vederbörande officiela myndighet, här
statistiska centralbyrån, framlagt. Och förhållandet är, att statistiska
byrån, då den 1867 framlade sin beräkning, hvarpå utskottet nu stödt
sig, i sin berättelse, som är kontrasignerad af samme person, som nu
är embetsverkets chef, förklarade dessa siffror vara så tillförlitliga som
man kunde få dem. Statistiska byrån har icke sedan dementerat dessa
sina beräkningar, och vid sådant förhållande vågar jag påstå, att ut¬
skottet varit i sin goda rätt, då utskottet begagnat sig af dessa siffror.
Det finnes dertill ett par omständigheter, som synas mig gifva vid
handen, att beräkningen ej kommer så långt från den rätta. Uti den
s. k. tullkomitén, som 1882 afgaf sitt utlåtande, och i hvilken nu
varande ledamoten å stockholmsbänken herr Fredholm var sekreterare,
uppgifves medelkonsumtionen råg till 1 tunna person, och då uti sam¬
mandraget af hushållningssällskapens berättelser för år 1884 det dispo¬
nibla qvantum säd uppgifves till 8,72 tunna, ingår deruti hvete med
0,30 tunna eller 8,07 % 0°h råg med 1>14 tunna eller 30,64 %, så¬
ledes tillhopa endast 38,71 %, medan uti utskottets beräkning det
ingår med 40,9 °/0. Jag vet väl, att enligt den beräkning, som herr
Beckman stöder sig på, och som är uppgjord af herr Walldén, resulta¬
tet blir ett helt annat, men denna antager hela det disponibla qvan¬
tum råg och hvete åtgånget till brödföda, och dock lärer det val icke
vara någon af kammarens ledamöter som är landtbrukare, som icke
väl känner att under detta år en stor mängd höstsäd användes till
kreaturens utfodring.
Den nästa anmärkning herr Beckman gjorde gälde beräkningen
af jordegare med en areal mellan 4—40 tunnland, och han erinrade,
att antagligen funnos vida flere, som egde t. ex. 5, 6 eller 7 tunnland
än större arealer. Jag kan ej annat än gifva honom rätt häruti, men
utskottet har fäst uppmärksamhet på ett par förhållanden, som torde
utjemna detta. Uti den grupp af jordegare, som eger under 4 tunn¬
land jord ingår en hel mängd, som äro der medräknade, men ej kunna
rätteligen anses som jordbrukare, då de köpt sig jord endast för att
derå bereda sig bostad med dertill hörande potatisland o. d. Utskottet
har vidare gjort sina beräkningar efter hushållningssällskapens upp¬
gifter om skörden, som år 1884 utvisade 4,960,775 tunnor, under det i
Kong], Maj:ts Befallningshafvandes årsväxtberättelser den är beräknad till
5,461,570 tunnor. Ett fördelaktigare resultat hade naturligen erhållits,
om den högre siffran begagnats. Herr Beckman hade påtagligen hellre
sett, att utskottet grundat sina beräkningar på taxeringsvärdet. Men
då man skall upptaxera en egendom, så måste man taga hänsyn till
många andra faktorer än arealen. Det ena hemmanet har t. ex. efter
den senaste taxeringen vid försäljningen, af en eller annan orsak, be¬
tingat en hög köpeskilling; då måste taxeringsvärdet höjas. Ett annat
hemman har väl sparad skog, som höjer dess värde; detta måste då
N:3 il.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o !!, 48 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående upptaxeras högre än ett lika stort hemman som måste köpa sitt behof
införande af af skogsprodukter etc. Jag är derföre öfvertygad, att man kommer
SVtniTafS* rigtigare resultat, om man lägger arealen till grund för sina be-
(Forts.) räkningar, än om man fäster sig vid taxeringsvärdet. Jag kan i det
hänseendet anföra ett konkret exempel från min hemtrakt. Der fin¬
nas i en by två hemmansdelar som gränsa intill hvarandra och äro
lika stora. Det ena som ligger vid saltsjön och har en vacker belä¬
genhet inköptes af en förmögen person som der uppförde åt sig ett
präktigt sommarnöje. Någon tid efter sålde han egendomen för 20,000
kronor och då blef hemmanet också åsatt enahanda taxeringsvärde.
Det andra hemmanet är åsatt ett taxeringsvärde af allenast 6,000
kronor. Dessa båda hemman ha, som sagdt, lika stor areal men icke
lär väl någon vilja påstå att hemmanet med 20,000 kronors taxerings¬
värde producerar 3 gånger så mycket höstsäd, som det andra lika stora,
men som är taxeradt till 6,000 kronor.
Det har anmärkts, att man borde begagnat de statistiska uppgif¬
terna om brukningsdelarnes ej jordegarnes antal. Men om begge dessa
uppgifter gäller det att de äro angifna såsom ej fullt tillförlitliga, och
utskottet bär användt uppgiften om jordegarnes antal, då det ju är
lättare kontrollera indika som äro jordegare, än huru jorden är för¬
delad i brukningsdelar.
Herr A. Andersson i Intagan har i sin reservation erinrat om
denna beräkning, att i ett någorlunda väl ordnadt vexelbruk endast en
sjundedel besås med höstsäd, och lian har derföre funnit beräknings¬
grunden ohållbar.' Men då utskottet antagit, att på en areal af 7,2 7
tunnland skulle årligen produceras 5, l tunnor höstsäd, så, äfven om
endast något öfver ett tunnland dertill användes, borde väl en skörd
af 5,1 tunnor utöfver utsädet ej anses öfverdrifven, och anmärkningen
synes mig derföre föga befogad.
Men äfven de än mindre jordbrukarne torde komma att få en
obestridlig fördel af tullarne. Ty ingen kan väl förneka att ju icke
hvarje jordbrukare, han må nu ega hur liten jord, som helst, måste
förvandla åtminstone någon del af jordens afkastning i penningar, som
han behöfver för att betala skatter och onera, aflöna tjenstefolk samt
anskaffa kläder och i allmänhet sådana förnödenheter, som han icke
kan sjelf producera. Hvarifrån skulle han väl taga dessa penningar
om icke från af kastningen af sin jord?
Äfven de små jordbrukarne, som ej kunna sälja höstsäd, måste
dock sälja något af sitt jordbruks alster. De af Eder, som sysselsatt
sig med jordbruk, måste erkänna att det finnes en viss relation mellan
prisen å olika jordbruksalster. Jag medgifver gerna att, när för några
år sedan den enorma tillförseln å höstsäd började, priset å rågen sjönk
så lågt att det understeg priset på hafre, och i följd af de relativt höga
hafreprisen höll sig kreaturspriset uppe. Men det kan icke heller
förnekas att här nu inträffat en utjemning. Nu är åter hafren billi¬
gare äu rågen och kreatursprisen hafva ock fallit betydligt och då
frågas: månne icke äfven den mindre landtbrukaren har känning af
dessa låga höstsädespris?
Jag påstår att, under nuvarande kritiska ställning för jordbrukarne,
Måndagen den 28 Februari, f. m. 49 No II.
alla dessa äro solidariska. Det finnes dock en klass af jordbrukare, Angående.
hvilka icke synnerligt beröras af dessa kritiska förhållanden. För her- ‘införande^ af
rar kapitalister, yrkesidkare, skogsegare, tjensteman m. fl,, hvilka be- ®*
drifva jordbruk såsom binäring eller eu slags sport, för dem är det (Forts.)
skäligen likgiltigt, hurudan afkastningen utfaller, men icke så för dem,
som skola lefva af jordbruket såsom hufvudnäring. Jag såg på en
petitionslista mot lifsmedeltuilar en person från Göteborg upptecknad
med uppgift, att han vore egare åt 5,000 tunnland öppen jord. Men
han hade glömt att tillägga huru många hundratusen tunnland skog,
som han eller, rättare sagd!, hans förfäder med klok omtanka för en
ringa penning förvärfvat af allmogen i Norrland. Det är dessa herrar,
för hvilka jordbruksaf kastningen icke spelar någon betydelse, som gjort
sig till målsmän för det svenska landtbruket, ehuru de sannerligen
icke äro dertiil berättigade.
Våra motståndare hålla sig dock företrädesvis till den teoretiska
sidan af saken, till läran om frihandeln och dess förträfflighet. Jag
tror att de möjligen skulle hafva rätt om vi lefde i fullkomlighetens
verld; eller åtminstone i en verld så fullkomlig som de anse sig sjelfve
vara. Men tyvärr är förhållandet icke sådant. Det ena systemet har
aflöst det andra, och begge hafva ansetts rigtiga för sin tid. Skydds-
systemet ansågs för sin tid som det enda rätta, tills det för omkring
BO år sedan krossades af frihandelssystemet. Nu har åter skyddstull¬
systemets vågsvall i sin ordning krossat frihandeln. Man må icke in¬
vända att England ännu qvarstår på frihandelns ståndpunkt; ty den
öfvervägande delen af befolkningen der sysselsätter sig icke med jord¬
bruk, utan England är ett industriidkande land, likaså Skoband.
Huru tillståndet deremot är i Irland, som är ett jordbrukande land,
behöfver jag icke beskrifva.
När friherre . Gripenstedt på 1850-talet borttog tullskyddet, var
han dock så pass praktisk, att han icke gjorde det förr, än det var
borttaget i alla öfriga europeiska länder med undantag af England.
Men nu, när herrarne äflas att bibehålla frihandeln, nu skola vi be¬
hålla densamma, fastän alla andra länder gått ifrån detta tullsystem!
Men äro uttalanden från de förnämste nationalekonomerna så gifvet
för frihandeln d. v. s. en sådan frihandel, som den vi hafva? För
min del är jag icke på det klara dermed. Jag kom för någon tid
sedan att läsa en belgisk landtbrukstidskrift, der en afhandling i just
den fråga, som i dag föreligger, refererades, och der läste jag någonting
helt annat, nemligen att, Jean Baptist Say förklarat “att frihandel
utan reciprocitet, frihandel utan det fria bytet, är en absurd sak, som
ingen menniska med sund! förnuft kan vidhålla. “ Vidare heter det i
nämnda tidskrift: “Bastiat, Say och äfven Adam Smith hafva aldrig
velat föra sitt land till de ytterligheter, hvartill frihandel utan reci¬
procitet leder: Hvad menas med denna frihandel? Helt enkelt att
ersätta en producent med en importör. Det är klart att så länge vi
hafva penningar, skall införseln stiga, och handeln ökas högst betyd¬
ligt. Jag kan vara med om frihandel, men låt oss då få strida med
lika vapen mot jordbrukarne i det öfriga Europa, men det är ej så.»
Jag slutar att citera denne talare med följande hans utrop: »I
Andra Kammarens Prof. 1887. N:o 11. 4
N:o II. 50 Måndagen den 28 Februari, f. m.
_ Angående sanningens namn besvär jag eder frihandlare utan reciprocitet, kallen
införande af ecjer ej för frihandlare, kallen eder för protektionister men för det
tullar utländska arbetet.
(Forts.) Jag kommer nu in på en annan sida af saken, på den verkan,
som skyddssystemet visat sig medföra, och den förste talaren i dag
förklarade, att det verkat till skada, ej till gagn. Ja, det beror på
hvad man menar med skada och gagn. En salt kunna vi vara ense
om, nemligen att under den tid, detta system varit rådande i Amerika,
detta land kunnat till största delen afbetala sin enorma statsskuld.
Men här anse vi det icke för någon synnerligt angelägen sak. Be¬
träffande Tyskland har man genom utdrag från en hel del handels-
kamrar sökt visa, att ställningen der är högst betänklig. Jag be¬
klagar att man icke haft några bättre auktoriteter att tillgå och att
icke till allmänhetens kännedom kommit bland annat de rapporter,
som antagligen afgifvits af vår minister i Berlin, ty jag föreställer
mig åtminstone, att han i en sak af sådan vigt meddelar sig med sin
regering. I eu rapport från de förenade rikenas konsul i Liibeck
heter det, att man ännu icke kan afgöra, huru tullskyddssystemet
verkat i Tyskland, men handelskamrarne äro fullt på det klara med
att det går på tok, och det undrar jag sannerligen icke öfver, ty hvaraf
bestå dessa handelskamrar? Jo, till största delen af köpmän och
industriidkare. Herr Svartling visade i fjor huru mycket den tyska
importen aftagit, under det att exporten deremot tilltagit. Det är klart,
att den massa köpmän, som förut sysselsatte sig med importhandeln
men helt hastigt funno denna sin verksamhet afskuren, skulle känna
sig ytterst litet belåtna med förändringen, och lika tydligt är, att
deras organ inom pressen i korus skulle ropa ve öfver det nya sy¬
stemet. Ty det är icke någon lätt sak att kasta om verksamhet, att
från importör blifva exportör. Hvilka relativt obetydliga insigter
fordras det icke för en importör! Han har endast att taga reda på
ställningen i sitt eget land och köper hvad han anser sig der kunna
afsätta. Gäller det deremot att söka införa en inhemsk vara på den
utländska marknaden, då kräfves långt större erfarenhet och arbete
för att icke tala om större kapital. Det är af dessa skäl, som jag
icke förundrar mig öfver handelskamrarnes yttranden rörande skydds-
tullarnes verkningar i Tyskland. Jag har redan en gång förut tillåtit
mig säga, att handeln skall vara produktionens tjenare men icke dess
herre, och den eger icke rättighet att bestämma produktionsvilkoren
efter som det faller sig för den beqvämast. Jag tror också, att ställ¬
ningen skulle visa sig helt annorlunda, om man såge frågan från en
större synpunkt och icke endast från köpmännens. Såsom skäl härför
vill jag bland annat åberopa ett uttalande i den norska venstertidnin-
gen Verdens Gång. Den framhåller i ett af sina nummer, hurusom
det äfven i Norge börjar blifva nödvändigt att lägga tull på jordbruks-
alster för att skydda sitt eget jordbruk. Jag vågar icke läsa upp
hela artikeln, ty den är kanske alltför lång, men skall åtminstone an¬
föra hvad författaren säger om de tyska förhållandena. »Vi minnas
alla» — säger han — »det förfärliga skrik som uppstod, då Bismarck
1877—1878 fick tyskarne att slå in på tullskydd för sitt jordbruk och
Måndagen den 28 Februari, f. m. 51 N:o II.
sill industri. Uet skulle blifva Tysklands ruin. Jag var i Tyskland Angående
vid den tiden, och det var en sorglig tid. Allt låg nere. Frihandeln
och svindeln hade burit sina frukter. Död och slapphet öfverallt. ytullar.
Tungt hvilade militarismens bördor på ett utarmadt folk. Engelska, (Forts.)
franska och amerikanska produkter öfverfylde marknaden, och Tysk¬
lands egne arbetare ledo svält. Tyskland tordes icke ens visa sig på
verldsutställningen i Paris. Då tog den starke Bisinarck, som sagdt,
fatt på saken. Och professorer, seminarister och judar svuro på att
nu var det slut med Tyskland. Jag reste till Tyskland. Och hvart jag
kom, så rynkade de på näsan: med Tyskland vore det förbi.» Litet
längre ned i samma artikel heter det vidare: »Då jag nyligen åter var
i Tyskland, hade jag ett lefvande intryck af att arbetarnes ställning
var ganska betydligt förbättrad, och biide i Miincheu och Berlin hade
hela nya stadsdelar vuxit upp. Välståndet har stigit alltjemt.11
Så säger en norsk radikal tidning. Jag skulle till detta yttrande
kunna lägga åtskilligt, som jag hört af så väl svenskar som tyskar,
hvilka enstämmigt förklara, att situationen i Tyskland är jemförelse¬
vis — jag begagnar med dit ordet jemförelsevis — god. Ty jag åt¬
minstone har den åsigten, att jordvärdet i Tyskland likasom bär i
Sverige är alldeles för högt och måste sättas ned, och jag tror, att
vårt lika som deras sträfvande bör gå derpå ut att gorå öfvergången
härtill så mild eller litet förlustbringande som möjligt. Hvad in¬
dustrien åter beträffar, veta herrarne, att densamma gått så framåt i
Tyskland, att den täflar med den engelska icke blott på Englands
gamla afsättningsorter, utan den har älven trängt sig in i sjeltva
England, och engelsmännen sjelfva börja nu att ropa på skydd för
den engelska industriell mot den tyska. Jag vill taga ett annat bevis,
den tyska penningemarknaden, hvilket steg framåt har den icke tagit.
Huru har icke Berlin gjort sig till en af permingemarknadens liufvud-
platser på bekostnad af London och Paris. Talar detta, frågar jag
eder mine herrar, för att det tyska systemet är så afvita? Jag kan
icke finna det. Jag vågar nu icke åberopa auktoriteter härför, icke
ens furst Bismarck, som ifrigt håller på det system han infört, ty
jag vet nog, att I, mine herrar, eller åtminstone flertalet åt eder anser
eder förstå den saken bättre än lian, samt rycka på axlarne och med¬
lidsamt säga: ja Bismarck, den token.
Men, säger man vidare, de svårigheter, vi nu äro utsatta för, aro
af öfvergående natur, och allt skall blifva godt igen, blott vi hafva
tålamod och hålla oss stilla ännu någon tid. Men, mine herrar, ett
sådant öfverflöd på spanmål, som vi nu haft en tid bortåt, kan bero
endast af tvenne orsaker, ökad produktion eller minskad konsumtion.
Alla anse, åtminstone har jag icke bort något annat påstående fram¬
ställas, att eu minskad konsumtion icke förefinnes. Tillgången^ på
spanmål måste alltså härröra från en ökad produktion. Nå, hvarifrån
kommer då denna ökade produktion? Jo, derom äro alla ense, att
den härrör från den massa jungfruliga jord, som nästan dagligen
bringas i kultur, och vi kunna väl vara ense om, att ännu är icke
all jord upptagen, som väl lämpar sig för odling. Äfven anser man
allmänt, att kommunikationsmedlen icke nått sin högsta utveckling,
N:o II.
52
Angående
införande a
spanmåls-
iullar.
(Forts.)
Måndagen den 28 Februari, f. m.
„ 0°h är således antagligt, att ötverproduktionen kommer att fort¬
fara och fortfara i än högre grad än hittills. Vi äro ännu blott i
början af de fallande prisen. Herrarno minnas helt säkert ännu mycket
väl, hvilken revolution öppnandet af Suez-kanalen åstadkom, hvar¬
igenom Indiens produkter funno eu lättad afsättning i Europa. I
kunnen vara visse om, mine herrar, att omstörtningen icke blir mindre,
när Panama-kanalen om några år öppnas, och de amerikanska vestra
staternas produkter för en än billigare frakt kunna bringas på den
europeiska marknaden.
Jag skall nu öfvergå till nästa punkt, den, vid hvilken man faster
sig mest, nemligen arbetarefrågan, och ber att dervid något få tala
om arbetareagitationen. Det är icke alls underligt, om man på dessa
arbetaremöten tår höra enstämmiga uttalanden mot lifsmedels-, mot
sadestullar, ty detta beror endast på huru man uppställer den fråga,
som bestämmer svaret. När man frågar arbetarn»: viljea I hafva
edert bröd tördyradt? kan man då på denna fråga vänta annat svar
än nej? Om man derjemte hölle fram för honom, att med detta låga
pris följer äfven minskad arbetsförtjenst, blefve svaret helt säkert annor¬
lunda. Ett faktum är, att på de arbetarecentra, der man upplyst ar¬
betande om hela sanningen, har svaret biifvit ett annat. Jag tänker
mig, om jag går till eu sockerbruksarbetare och frågar honom: skulle
du icke vilja, att priset på sockret blefve billigare? — det förhöjes
nu med en tull åt 14 öre per skålp. — Jo visst vill jag det, svarar
han till en början, men om jag då tillika upplyser honom om, att då
blifver sockertillverkningen i Sverige omöjlig, fabrikerna derför komma
att stängas och sockerarbetarne att afskedas, då skall han helt visst
svara: ja, då betalar jag hellre ett högre pris för sockret. Eller om
jag frågar^ en klädesarbetare, vill du hafva din klädnad tre kronor
billigare, sa skall äfven han först svara ja, men då jag upplyser honom
om, att i så fall klädesfabrikerna inom landet komma att stängas och
arbetarne att afskedas, så kommer nog svaret att utfalla helt annor¬
lunda, och anledningen härtill är mycket enkel.
Om hit i landet införes t. ex. eu last mjöl, så har fartyget och
dess besättning jemte de, som skola lägga upp lasten i köpmannens
magasin, förtjenst på denna import. Men dessa äro ju ett fåtal. Men
tänker jag mig, att den importerade varan i stället producerats här
inom landet, så framgår lätt hvilken massa personer, som då skulle
hatt arbetsförtjenst utöfver dem, som förmedla transporten till köp¬
mannen, genom hvilken i allt fall distributionen sker. Och om jag
tänker mig arbetarens förtjenst för en last jern, som bit i riket in¬
föres, så hvad utgör väl den vid införseln'af en sådan last, i jem¬
förelse^ med det arbete, som måste nedläggas och den arbetsförtjenst,
som skulle vinnas på sjelfva malmens upptagande och jernets fram¬
ställande inom landet? Om arbetaren finge dessa fakta klara för sig,
så synes det mig såsom om arbetarens svar skulle varda ett helt annat
än det han nu gifven Hvar och en vet att arbetarens första fråga,
när han nu skiljes från det arbete han haft, är den: hvad skall jag
nu taga mig till? Och på denna fråga finnes nu intet svar. Om det
icke funnes tillräcklig tilläng på arbetare inom landet, skulle vi hafva
Måndagen den 28 Februari, f. m. 53 N:o It.
anledning att importera, d. v. s. för våra behof använda alstren af Angående
den utländska arbetarens arbete, men så länge våra egna arbetare gå införande af
utan arbete, så är det i min tanke mer än ett fel att anlita utländska tullar
produkter, ty i huru hög grad ingår icke i betalningen af den ut- (Forts.)
ländska varan äfven arbetslönen? Och denna arbetslön blir i och med.
importen fråntagen våra egna arbetare.
Det sätt, hvarpå agitationen i denna fråga delvis af frihandels¬
vännerna bedrifvits, kallar jag derföre för ensidigt, och jag går icke
ifrån denna uppfattning. Jag syftar härmed särskildt på den s. k.
föreningen mot lifsmedelstullar och på det förvånande förhållande,
att två af Konungens högsta förtroendeembetsmän förklarat, att äfven
om Riksdagen skulle besluta införande åt skyddstullar, så skulle dessa
med all kraft söka utöfva tryck i ändamål att detta beslut snart
måtte blifva upphäfdt. Och vid det sammanträde, der man nyligen
gjort propaganda för dylika åsigter, huru har väl dervid tillgått? Jag
menar den sammankomst, som för några dagar sedan afhölls i musika¬
liska akademiens samlingsrum, och hvilken sammankomst hedrades
med statsministerns närvaro. Der tilläts skräddaren Palm att upp¬
träda. Hvad hade väl han der att göra? Yisste väl icke hvar och
en hvad han hade att säga? Kunde väl hans närvaro vara till någon
nytta? Eller ligger det väl någon sanning i det ryktet, att det skulle
förefinnas ett förbund emellan de högsta byråkratiska kretsarne och
radikalismen? — är det så, då är detta förbund till sin natur af
mer än löslig art, ett förbund, som, knutet i dag, brytes i morgon.
Och jag tror att på dem, som ingått ett dylikt förbund, kan tilläm¬
pas det kända uttrycket, säg mig, med hvem du umgås, och jag skall
säga dig hurudan du är!
Men är då arbetaren verkligen sakkunnig nog att yttra sig i den
fråga, som här föreligger, eu fråga, som jag för min del anser vara en af de
vigtigaste och största, som kunna föreläggas en riksförsamling att afgöra ?
Kunna dessa arbetare bedöma och afgöra denna fråga, ja, då kunna de
också bedöma och afgöra alla andra frågor och då boren I alla, som hysen
eu sådan uppfattning, arbeta för att bereda honom politisk rösträtt. Men
är arbetaren återigen icke mogen härför, så gör man orätt uti att genom
att inblanda honom i frågan väcka hos honom förhoppningar, som
man icke vill eller har makt att uppfylla. Om jag således icke kan
fästa synnerligt afseende vid dessa massor af petitionslistor, under¬
tecknade af tusentals namn, så är orsaken dertill den, att jag hellre
väger rösterna än jag räknar dem. Och det är också derför jag
måste för min del fästa ett väsentligt större värde vid de uttalanden,
som utgått från kommunalstämmorna, der de politiskt röstberättigade
hafva säte och stämma. Och ännu mera afseende vill jag fästa vid
uttalandena från landstingen, hvilka, på sätt jag redan vid ett före¬
gående tillfälle påpekat, hafva den närmaste kännedomen om för¬
hållandena på landsbygden, och från hvilka många uttalanden såväl
direkta som jemväl indirekta genom de förliden höst afhållna valen
till Första Kammaren föreligga.
Fördyren icke brödet för arbetaren, heter det öfverallt i tonarter
än bevekande och. än hotande! Jag tror dock för min del icke att
N:o II.
54
Angående
införande a
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Måndagen den 28 Februari, f. m.
det är så mycket brödets fördyrande som är orsaken till arbetarens
missnöje, utan att helt andra faktorer inverka derpå. Hvad som
väcker oro är icke så mycket brödets fördyrande som det förhållande,
att arbetaren äfven med friska armar och god vilja icke kan få arbete
äfven när han vill. Detta väcker missnöje, det allenast! Hvad nu be¬
träffar lifsmedlens fördyrande genom tullsatser, så läste jag nyligen
en uppsats, som jag tror författad af herr Beckman, deri framhölls
att en tull äfven af 100 kronor per tunna hafre icke skulle höja
priset. Jag tror så också, och detta beror derpå, att hafre till så
öfvervägande del produceras i Sverige i förhållande till det lilla som
importeras. Deremot på råg, hvaraf ungefär af behofvet produceras
i landet och ■]- importeras, der tror man att tullen skulle höja råg¬
priset med hela sitt belopp och ej endast på det importerade utan
äfven på det här producerade.
För min del tror jag detta icke på något sätt skulle blifva fallet,
men meningarna äro också härom inom motsidan mycket delade, ty,
läser jag Stockholms Dagblad, så finner jag, att man der säger “akten
eder för tull, ty den fördyrar spanmålen med hela sitt belopp'* och
läser jag Dagens Nyheter, så säger denna tidning till jordbrukaren
“bryn eder icke om tullen, ty den inverkar icke på sädespriset.“ Jag
tror härom, att man icke behof ver hålla sig till gissningarnes område,
utan att man kan hålla sig till hvad som faktiskt passerat, och jag
tror, att ett sådant förfaringssätt lemnar eu ganska god ledning för
omdömet. Jag har här i min hand eu uppgift på priset årågiLibau
levererad i Stockholm, sådant det stälde sig år 1885, då, såsom jag
vågar säga, tullfrågan började få akut karakter. Nämnda år, 1885,
gälde rågen under månaderna januari—mars 95 å 94, följande år, 1886
samma tid, 80 å 79 och innevarande år 75 till 78 öre, allt per lispund.
Herrarne skola kanske anmärka, att mars månad i år ännu icke kom¬
mit, men hvar och eu, söm hål’affärer, vet, att uppgörelse redan nu skett
om marsleverans. Deraf visas, att prisen alltjemt äro i nedgående.
Men har arbetarens ställning förbättrats med prisens fallande? Kan
detta bevisas, så skall jag tro på frihandeln, men så länge detta icke
visas, få herrarne förlåta mig, att jag icke tror derpå. För öfrigt ber
jag herrarne komma i håg, att det finnes folk äfven utanför staden,
hvilkas röster hafva svårt att göra sig hörda, och jag tror icke, att
man, liksom man i Frankrike säger att Paris är Frankrike, här kan
säga, att de stora städerna eller Stockholm är Sverige. För öfrigt
synes mig icke vara mycket ^bevändt med den frihet, som här är gängse,
ty det är ett faktum att, om en arbetare från landsorten söker sin
utkomst i Stockholm, så möter hau de största obehag. Herrarne hafva
måhända någon gång läst huruledes Stockholms arbetare hotat med att
göra strejk, om arbetare från landsorten vunne anställning, och öfver-
ståthållareembetet har till och med utfärdat uppmaning till arbetare
i landsorten att icke begifva : sig hit, emedan tillgång på arbete här
vore knapp. Skola vi hafva frihet, så tror jag, att den frihet är den
bästa, somjänedgitver lika rätt'åt alla.
Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på en sak, som runnit
mig i sinnet och som, efter hvad jag kan minnas, icke hittills blifvit
Måndagen den 28 Februari, f. m. 55 N:o Ii.
berörd, nemligen jemförelsen mellan tullfrågan och bevillningsförord- Angående
ningen. I den sistnämnda har på senare tiden den principen blifvit införande af
allt mera tillämpad, att inkomst af rörelse och arbete skall be- ^tullar
skattas, der rörelsen och arbetet drifves, och derest en person drifver (Forts.)
rörelse på flera ställen, har man såvidt möjligt varit sökt portionera
ut hans beskattning, så att han på de särskilda orterna skulle blifva
beskattad, på det han måtte bidraga till de olika beskattningsorternas
utgifter. Om jag håller mig till stockholmstrakten, der jag känner
till förhållandena, så bo invid staden en hel del personer, framför
allt slagtare, som på landet drifva sin rörelse men i Stockholm afsätta
sina produkter. Nu kunde man väl tro, att stockholmarne skulle
säga till dessa “varen välkomna och hafven tack för att I säljen edra
varor billigare än våra slagtare1' men nej, detta göra de alldeles icke.
Landtborna få icke sälja utan att blifva beskattade, och af min er¬
farenhet från beskattningsnämnder vet jag hvilka tvister kunna före¬
komma emellan Stockholms stad och Stockholms län om hvarest och
huru dessa skola beskattas; och de få skatta på båda hållen, såväl
der de drifva sin rörelse som här, der de sälja sina varor. Är det
nu icke samma förhållande mellan Stockholms stad och Stockholms
län som mellan Sverige och utlandet ? Men om man anser att det bör
inom landet beskattas för förmånen att här afsätta sina produkter,
då rafsar man bort det. Är icke det att sila mygg och svälja ka¬
meler?
Jag ber att slutligen få öfvergå till den ekonomiska sidan af
saken, och jag kan då vara kortare, ty derom äro alla, både frihand¬
lare och protektionister, styrande såväl som styrda, öfverens, att ställ¬
ningen är betänklig. Jag ber att ur en nyligen utgifven bok, som
blifvit till herrarne utdelad och som innerhåller en del statistiska siffror
i sammandrag, få meddela att år 1885 ökade svenska staten sin skuld
med 16,8 millioner och hypoteksbanken med 13,r millioner. Samma
år ökades de intecknade skulderna med 72,9 millioner, städernas skul¬
der med 12 millioner, landstingen med 775,000 och landtkommunernas
med 273,000 kronor. Jag menar att detta är en ganska god grad¬
mätare på vår in- och utförsel.
Eu bankofullmäktig har i ett föredrag i nationalekonomiska före¬
ningen yttrat, att man kunde beräkna våra till utlandet gående annui-
teter till BO millioner kronor, men han tilläde, att summan nog vore
för låg; jag har hört en annan säga, att denna summa tryggt kunde
räknas till 36 millioner, och jag har hört icke en utan flere förklara
att de skulle stanna i förlägenhet för tillhandahållande af guldvaluta,
om de ej hade att indraga utländska lån.
Huru skall det gå, om man på det sättet ökar skulden med
belopp, hvarå annuiteterna kunna beräknas skola uppgå till inemot 2
millioner kronor om året? En gräns måste sättas derför, ty hvarifrån
taga penningar till detta? Och dermed har jag äfven besvarat den
anmärkningen, som herr Beckman gjorde mot sista meningen i betän¬
kandet. Herrarne hafva sett af en betänkandet åtföljande bilaga, att
under år 1885 infördes jordbruksalster till ett värde af 2,5 millioner
kronor mera än utförseln; flera år förut har skilnaden mellan in-och
N;o II. 56 Måndagen den 28 Februari, f. m.
Angående utförseln af dessa alster varit ungefär noll. Af en annan utaf våra
införande af vigtiga industrier, som i kommerskollegii berättelser sammanföras
S^MlarS' un(^er grupperna mineralier och metaller, infördes under 1885 för 52
(Forts.) millioner kronor och utfördes för 44 millioner. Der var således ett
deficit af 8 millioner. Den enda artikel, hvarifrån något större be¬
lopp är att påräkna, äro skogarne, som lemna ungefär 100 millioner.
Men jag frågar herr Beckman: huru skall det gå om vi endast
blifva hänvisade till skogarne? Hvar och en, som något sysselsatt sig
med skogshandtering, vet hurusom våra skogar mer och mer aftagit
och hurusom exempelvis numera erfordras 35 stockar för en standard
virke, då dertill förr blott åtgingo 25.
Såvidt jag kan förstå, så utgöres underlaget för den politiska
sjelfständigheten af sjelfständighet i ekonomiskt hänseende. Kunna
vi icke behålla den ekonomiska sjelfständigheten, så blir det oss säker¬
ligen ganska svårt att behålla den politiska. Erfarenheten har gifvit
vid handen huru det gått med dessa ruinerade länder, såsom t. ex.
Egypten, nemligen att fordringsegarne fått skicka dit sina ombud för
att taga affärerna om hand. Och ni skall icke tro att vi kunna göra
om 1830 års realisation och med ett penndrag stryka bort skulden
till utlandet. England och Tyskland skulle i sådant fall nog säga:
kunnen 1 icke sköta Eder sjelfva, så skola vi hjelpa Eder. Och när
det kommit så långt, tror jag det är slut med gamla Sverige. På
dessa skäl och då jag är i den öfvertygelse att jag gör hvad som en¬
ligt min uppfattning är för fäderneslandet nyttigast, yrkar jag bifall
till bevillningsutskottets hemställan.
I anseende till den framskridna tiden och då flere ledamöter
ytterligare begärt ordet, uppsköts den vidare öfverläggningen till klockan
7 e. in., då detta sammanträde, enligt derom utfärdadt anslag, komme
att fortsättas.
§ 7.
Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes klockan 3^ e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1887.