Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.
1
'
N:o 21.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, om antagande
af ny Tryckfrihetslag och dermed sammanhängande
ändringar i Regeringsformen och Riksdagsordningen;
Gifven Stockholms slott den 14 Februari 1887.
Under åberopande af bifogade i Statsrådet förda protokoll vill Kongl. Maj:t
härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlägga förslag till ny
Tryckfrihetslag och dermed sammanhängande ändringar i 85, 107 och 108 §§ Re¬
geringsformen samt 69 och 70 §§ Riksdagsordningen.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest städse väl¬
bevågen.
OSCAR.
Nils von Steyern.
Bih. till Rilcsd. Prot. 18S7. 1 Sami. 1 Afd. U Haft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Förslag
till
Tryckfrihetslag.
I Kap.
Om tryckfrihet och missbruk af tryckfriheten.
(R F. 86 §; 1 §•
T. F. 0. in-
Eu hvar ege att, utan något af offentlig myndighet i förväg lagdt hinder, i
tryck utgifva skrifter. Ej må någon för förbrytelse begången genom tryckt skrift
tilltalas eller straffas i annan ordning eller i annat fall, än denna lag stadgar.
(T. F. * S-
Med tryckt skrift förstås i denna lag hvarje skrift, som utgått från tryck¬
pressen eller blifvit mångfaldigad genom annat likartad! mekaniskt medel, jemte af¬
bildning som till skriften hörer.
Tryckt skrift anses utgifven, då den blifvit såld eller annorledes spridd, eller
utlemnad till salu eller till spridande på annat sätt. .
(l: s.) 3 §.
Angående cganderätt till skrift galle hvad som stadgas i särskild lag, stiftad
i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver.
(1:3.) 4 §.
Privilegier å skrifters utgifvande må icke hädanefter meddelas; Konungen
dock obetaget att sådana till allmänna inrättningars understöd redan förlänta pri¬
vilegier förnya, hvarje gång på högst tjugu år.
(2:<-) 5 §.
l:o) Domstolars, embetsverks och öfriga till statens eller kyrkans förvaltning
hörande myndigheters samt embets- och tjenstemäns instruktioner, protokoll och
Kongl. Maj:ts Nåd. "Proposition, N:o 21.
3
beslut, jemte alla andra till ärenden, som af dem å det allmännas vägnar handläggas,
hörande handlingar må, med här nedan stadgade vilkor och undantag, af en hvar
i tryck utgifvas och skola förty utan tidsutdrägt utlemnas åt den det äskar, antin¬
gen i afskrift mot lösen, eller, om ej betydande hinder möta, till afskrifning på
stället utan lösen.
Är allmän inrättning eller stiftelse, som icke hörer till statsförvaltningen, satt
att vårda eller förvalta någon statens egendom, skall om handling, som hos inrätt¬
ningen eller stiftelsen finnes och angår nämnda egendom, gälla hvad ofvan sägs.
2:o) Rättigheten att i tryck offentliggöra enskild handling, som afses i 1 mom.,
medför ej befrielse från ansvar för innehållet, der detsamma finnes brottsligt; dock
att offentliggörande af enskild handling i rättegångsmål må föranleda ansvar endast
för hvad af innehållet kan vara af beskaffenhet att såra tukt och sedlighet eller
innefatta smädelse mot någon, som saken icke rörer.
3:o) Om rätt att erhålla del af kommunala myndigheters handlingar stadgas
i kommunallagarna.
6 §. (2:1.)
1:6) a) Protokoll, hållna hos Konungen i ministeriela ärenden eller kom¬
mandomål, Statsrådets protokoll och handlingar, Konstitutionsutskottets protokoll
rörande granskning af statsrådsprotokollen, samt protokoll hållna hos Riksdagens
Hemliga utskott eller hos de i 50 § Riksdagsordningen omförmälda deputerade;
äfvensom
b) Banko- och Statsutskottens, Fullmäktiges i Riksbanken och Riksgäldskon-
toret samt Revisorernas öfver Riksbanken och Riksgäld skontoret protokoll och hand¬
lingar rörande hemliga ärenden
må icke utan vederbörligt tillstånd förr än femtio år efter protokollets eller
handlingens datum utlemnas eller i tryck offentliggöras.
Sådant tillstånd sökes i de fall, som omförm älas under a), hos Konungen och
i de fall, som afses under b), hos Fullmäktige i Riksbanken eller Riksgäldskontor!.
2:o) Ministeriela handlingar, hvilka icke äro att hänföra till de i 1 mom.
omförmälda, äfvensom i diplomatisk tjenst anstälda personers enskilda anteckningar
eller berättelser angående ministeriela ärenden må, så vida de beröra förhållanden
under senast förflutna femtio år, ej utan Konungens tillstånd utlemnas eller i tryck
utgifvas. ,
3:o) Har Konungen förordnat, att vissa handlingar rörande försvarsverket
hvilkas kungörande kan medföra våda för rikets säkerhet, skola hållas hemliga, må
sådana handlingar icke utlemnas eller i tryck offentliggöras.
4:o) Till polismyndighet eller allmän åklagare inkomna angifvelser, anmälan-
den och rapporter om brott, så ock hos polismyndigheten eller åklagaren förda
anteckningar i dylika ärenden må ej utlemnas eller i tryck offentliggöras i sådana
fall, då den brottsliges upptäckande eller sakens utredning derigenom kan hindras.
4
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.
5:o) I andra fall, än då allmän lag eller författning dertill föranleder, må ej
utlemnas eller i tryck offentliggöras sådana utdrag af kyrkoböcker eller andra
själavården eller kyrkotukten rörande handlingar eller vid fängelse, sjukhus eller
hospital förda anteckningar, som kunna lända någon till skada eller förklenande.
6:o) Handlingar, som af enskilde öfverlemnats i allmän vård, må ej utlemnas
eller i tryck offentliggöras i strid mot de vilkor, som vid öfverlemnandet blifvit
faststälda.
7 §•
Angående utlemnande af handlingar i ärenden rörande patent, så ock om
utlemnande från post- eller telegrafverket af försändelse eller telegram, eller från
postverket, tullverket eller statens jernvägstrafikförvaltning eller beskattningsmyndig-
heter af handlingar, hvilka röra enskildes affärsförhållanden, galle hvad särskild! är
diet' varder stadgadt.
(2: 4; 3: 12.) 8 §.
l:o) Enskildt bref, som ej hörer till något rättegångsmål, må ej utan för¬
fattarens eller hans rättsinnehafvarcs tillstånd i tryck utgifvas förr än femtio år
efter författarens död.
2:o) Ej må i tryckt skrift meddelas inbjudning till deltagande i inländskt
lotteriföretag, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri.
3:o) Har Konungen vid krigsfara eller under krigstid genom offentlig kun¬
görelse förbjudit meddelande åt allmänheten af underrättelser om krigsmaktens
ställning eller rörelser eller om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, må
sådana underrättelser icke i tryck offentliggöras.
(3 §0 9 §.
Förutom i de fall, då öfverträdelse af hvad i 6 eller 8 § sägs eger rum,
anses tryckt skrifts innehåll brottsligt, då skriften innefattar:
l:o) Hädelse mot Gud, eller gäckeri af Guds heliga ord eller sakramenten
eller af svenska kyrkans eller främmande till offentlig religionsöfning berättigad
församlings troslära eller gudstjenst;
2:o) Smädelse mot Konungen eller mot annan person af konungahuset, som
åtnjuter konglig eller furstlig värdighet inom riket;
3:o) Smädelse mot Riksstyrelse, som i Konungens ställe förer regeringen,
eller mot Riksdagen eller någon af dess afdelningar eller utskott;
4:o) Uppmaning till förräderi, som i 8 Kap. 1 eller 6 § strafflagen sägs;
5:o) Uppenbarande af hemliga underhandlingar, rådslag eller slut i ärende,
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
derå rikets säkerhet eller rätt mot främmande makt ligger, eller kungörande af
handling, som i sådant ärende bör hållas hemlig;
6:o) Smädelse mot främmande stats öfverhufvud eller dess här anstälda
sändebud;
7:o) Smädelse mot svensk embets- eller tjensteman eller annan innehafvare
af allmän befattning i och för embetet eller befattningen;
8:o) Uppmaning till uppror;
9:o) Uppmaning till våld å person eller egendom;
10:o) Ärekränkning mot enskild person;
1 Iso) Framställning, som sårar tukt och sedlighet;
12:o) Lögnaktiga uppgifter eller vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande.
10 §. (2:40
Bryter embets- eller tjensteman eller annan, åt hvilkens vård handlingar, om
hvilka i 5 och 6 §§ förmäles, äro anförtrodda, mot hvad i afseende på handlingar¬
nas utlemnande är i nämnda §§ stadgadt, straffes efter allmän lag.
11 §. (2: i; 3.)
l:o) Öfverträdelse i tryckt skrift af hvad i 6 eller 8 § sägs straffes med
böter från och med tjugufem till och med fem hundra kronor; dock att för öfver¬
trädelse af 6 § 3 mom. eller 8 § 3 mom. må kunna dömas till fängelse från och
med en månad till och med två år.
2:o) Brott, som i 9 § 1—11 mom. sägs, straffes enligt allmän lag.
3:o) Brott, som i 9 § 12 mom. sägs, straffes med böter från och mod femtio
till och med fem hundra kronor. Har uppgift eller framställning, hvarom här är fråga,
förekommit i tidning, och har den blifvit i ett senare nummer af skriften, innan
åtal anstälts, utan omsvep berigtigad eller återtagen, må, der Rätten pröfvar upp¬
giften eller framställningen hafva i tidningen intagits i god tro, böterna kunna
nedsättas under hvad sålunda blifvit bestämdt.
12 §. Ö; 4:*•)
l:o) I de fall, som omförmälas i 11 §, vare skriften förbruten, dock ej till
större del än det eller de blad, nummer eller häften, i hvilka det såsom brottsligt
ansedda förekommer.
2:o) Är tryckt skrifts innehåll ej brottsligt, men har genom densamma (3:»; 513.)
missförstånd med främmande makt sig yppat, må Konungen kunna förordna, att
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
skriften utan rättegång skall vara förbruten, och vare i sådant fall skriftens egare
berättigad till don ersättning af allmänna medel, som Konungen kan finna skälig.
(3; 4:9.) j o §_
1 :o) Beslut, hvarigenom tryckt skrift förklarats förbruten, galle alla till
spridning afscdda exemplar af skriften, i hvilkons ego do än må finnas; skolande
dessa exemplar genom offentlig myndighets försorg tagas i beslag och förstöras.
2:o) Den som med vetskap derom, att tryckt skrift förklarats förbruten,
säljer eller annorledes sprider skriften, straffes med böter från och med femtio till
och med fem hundra kronor eller fängelse från och med en till och med sex månader.
3:o) Utgifver någon med vetskap derom, att tryckt skrift förklarats förbru¬
ten, å nyo af trycket sådana stycken af skriften, som ansetts vara af brottsligt
innehåll, straffes som i 2 mom. sägs, och gällo i fråga om ansvar för den nya
skriftens innehåll hvad om tryckt skrift i allmänhet i denna lag stadgas.
4:o) Hvad i 2 och 3 mom. stadgas skall tillämpas äfven om beslut, hvar¬
igenom skrift dömts förbruten, icke vunnit laga kraft.
2 Kap.
Om viikoren för skrifters tryckning, utgifvande och spridning.
(1:6.) 14 §.
l:o) En hvar svensk undersåte, som råder öfver sig och sin egendom och
icke är förlustig medborgerligt förtroende, ego idka boktryckerirörelse, så väl för
egen räkning, som i egenskap af målsman för sin hustru eller förmyndare för
omyndig.
2:o) Aktiebolag, hvars styrelse har sitt säte inom riket, må ock idka bok¬
tryckerirörelse, om bolagsordningen sådant medgifver.
Sterbhusdelegare eller förmyndare för dem, om de äro omyndige, ege fort¬
sätta boktryckerirörelse, som idkats af den aflidno. Konkursbo ege ock fortsätta
dylik rörelse, som utöfvats af gäldenären.
För aktiebolags, sterbhusdelegares eller konkursbos räkning må dock bok-
tryckorirörelso ej drifvas med mindre viss person, som är behörig att idka
sådan rörelse, blifvit antagen till föreståndare för boktryckeriet. Sådan förestån¬
dare vare ensam underkastad de skyldigheter och det ansvar, denna lag stadgar
för boktryckare; dock svare bolaget, sterbhusdelegarne eller, om de äro omyndige,
deras förmyndare eller konkursboet såsom för egen skuld för betalning af böter,
skadestånd och rättegångskostnad, som föreståndaren i denna sin egenskap kan
enligt denna lag kännas skyldig att utgifva.
Kong!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
7
15 §. (1:0.)
Boktryckeri må inrättas i stad eller köping; Konungen obetaget att tillåta
inrättande af boktryckeri äfven å annan ort.
16 §. (1:0.)
Inrättas nytt boktryckeri, skall innehafvaren minst fjorton dagar förr, än nå¬
gon skrift derifrån utgifves, i Stockholm hos Öfverståthållareembetet, i annan
stad hos magistraten eller, der sådan ej finnes, hos den för staden särskildt till¬
satta styrelse, samt i köping och å landet hos kronofogden skriftligen anmäla,
att och hvarest boktryckeriet inrättats, och dervid aflemna do bevis, som erfordras
för ådagaläggande af hans behörighet att idka boktryckerirörelse, så ock, der bok¬
tryckeriet innehafves af aktiebolag, bevis att behörig person antagits till förestån¬
dare för boktryckeriet.
Öfverlåtes boktryckerirörelse å annan, eller ombytes föreståndare, eller varder
föreståndare antagen för boktryckeri, för hvilket särskild föreståndare förut ej fun¬
nits, skall, innan derefter någon skrift från boktryckeriet utgifves, anmälan om
förändringen göras hos samma myndighet och dervid aflemnas bevis angående nye
innehafvaren eller antagne föreståndaren, på sätt nyss är sagdt.
Magistrat, stadsstyrelse eller kronofogde, hos hvilken anmälan skett, skall
derom ofördröjligen underrätta Konungens Befallningshafvande; och åligge det Öfver¬
ståthållareembetet samt Konungens Befallningshafvande att genast efter det anmälan
gjorts eller underrättelse derom inkommit gifva Justitiekansler]! deraf del.
17 §• (1:5.)
Idkas boktryckerirörelse af någon, so.m icke är till rörelsens drifvande behö¬
rig, eller, icko antagit föreståndare, der sådan bort antagas, eller icke gjort anmälan
på sätt ofvan föreskrifves, eller idkas boktryckerirörelse utan Konungens tillstånd
utom stad eller köping, vare för hvarje gång åtal sker straffet böter från och med
tjugufem till och med fem hundra kronor. Har den tilltalade förut varit straffad för
dylik förseelse, eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må straffet
kunna höjas till fängelse från och med en månad till och med ett år.
18 §.
Till boktryckeri hänföres i denna lag hvarje inrättning för skrifters mång¬
faldigande genom tryckpress eller annat likartadt mekaniskt medel.
i
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
19 §.
Hvad i 14, 15, 16 och 17 §§ sägs galle icke om boktryckeri, från hvilket endast
utgå sådana alster, å hvilka enligt 20 § boktryckarens namn icke behöfver vara
utsatt; skolande i fråga om drifvande såsom yrke af sådan boktryckerirörelse gälla
hvad om idkande af näring i allmänhet är stadgadt.
(l:io.) ' 20 §.
A hvarje tryckt skrift, med undantag af notifikationer och formulär med
mera af dylik beskaffenhet, skola boktryckarens namn eller firma, tryckningsorten
och årtalet utsättas. Försummas det, eller utsättes å tryckt skrift orätt boktryc¬
karenamn eller tryckningsort, höte boktryckaren från och med tjugufem till och med
fem hundra kronor. Har skriftens innehåll förklarats brottsligt, må straffet kunna
höjas till fängelse från och med en till och med sex månader.
l:o) Utsätter någon utan författares tillstånd hans namn å tryckt skrift,
straffes med böter från och med femtio till och med fem hundra kronor.
2:o) Lag samma vare, om utgifvare, förläggare eller boktryckare utan för¬
fattares tillstånd eljest uppenbarar hans namn, utan att anstäldt åtal dertill för¬
anleder. Har författares namn blifvit uppenbaradt i anledning af åtal, som pröfvas
vara anstäldt i otriingdt mål, vare den, som anstält åtalet, förfallen till böter
som i 1 mom. sägs.
3:o) Den som å tryckt skrift falskeligen utsätter namn å författare, utgifvare,
eller förläggare, hvilket betecknar annan person än den verklige författaren, utgif-
varen eller förläggaren, straffes med böter från och med femtio till och med fem
hundra kronor eller fängelse från och med eu månad till och med ett år.
22 §.
l:o) Å hvarje nummer eller häfte af tidning eller tidskrift skall utsättas namnet
på den, som i egenskap af hufvudredaktör har inseende öfver skriftens utgifvande
och eger bestämma dess innehåll. Försummas det, böte boktryckaren från och
med tjugufem till och med två hundra kronor.
2:o) Uppgifves å tidning eller tidskrift såsom hufvudredaktör annan person
än den verklige hufvudredaktören, skola så väl den uppgifne, der han egt
kunskap om uppgiften och dertill samtyckt, som ock den verklige hufvudredaktören
i
9
Kong!,. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.
och förläggaren, den sistnämnde der uppgiften tillkommit med hans vetskap, straffas
med böter från och med femtio till och med fem hundra kronor. Har skriftens inne¬
håll förklarats brottsligt, må straffet kunna höjas till fängelse från och med en
till och med sex månader.
3:o) Varder hufvudredaktör af tidning genom tillfälligt förfall hindrad att
utöfva inseende öfver tidningens utgifning och bestämma dess innehåll, må han
ändock under en tid af högst åtta dagar låta å tidningen uppgifva sig såsom hufvud¬
redaktör, och vare han, der så sker, ansedd såsom hufvudredaktör af tidningen
äfven under denna tid.
23 §.
Hufvudredaktör af tidning eller tidskrift må endast den vara, som är svensk
undersåte, råder öfver sig och sin egendom, åtnjuter medborgerligt förtroende och
personlig frihet samt är bosatt inom riket.
Är den, som å tidning eller tidskrift uppgifves såsom hufvudredaktör och
jemväl utöfvar denna befattning, icke, jemlikt hvad ofvan sägs, dertill behörig, höte
så väl hufvudredaktören som förläggaren från och med femtio till och med fem
hundra kronor.
24 §.
Innan första numret eller häftet af tidning eller tidskrift utgifves, skall för¬
läggaren till Justitiekansler!! mot bevis aflemna skriftlig anmälan, innehållande upp¬
gift å skriftens titel och tryckningsort samt förläggarens namn. Sker förändring i
något af dessa hänseenden, skall, innan derefter något nummer eller häfte af skrif¬
ten utkommer, förändringen anmälas på sätt nu är närnndt. Ej må titel å tidning
eller tidskrift uppgifvas, som företer sådan likhet med förut anmäld titel å annan i riket
utkommande tidning eller tidskrift, att förvexling mellan dem lätteligen kan ega rum.
Utgifves tidning eller tidskrift innan anmälan blifvit gjord i öfverensstämmelse
med hvad här föreskrifves, böte förläggaren äfvensom boktryckaren, den sistnämnde
der han egt vetskap om försummelsen, för hvarje gång åtal sker från och med
tjugufem till och med två hundra kronor.
25 §.
(1:4: 4: 2.)
(4: 2.)
Af hvarje tryckt skrift, hvarå boktryckarens namn bör vara utsatt, skall bok¬
tryckaren, ej senare än skriften utgifves, aflemna ett exemplar i Stockholm till
Justitiekansler!! och å annan ort till hans der förordnade ombud. Den det för¬
summar böte från och med tjugufem till och med två hundra kronor.
26 §.
(1:11.)
Boktryckare vare pligtig att af allt, som hos honom tryckes, till Kongl.
biblioteket samt till hvarje af rikets universitet utan betalning aflemna ett fullständigt
och felfritt exemplar enligt de närmare föreskrifter och vid det ansvar Konungen stadgar.
Bih. till Uilcsd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 14 Haft. 2
10
t
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
27 §.
Förlägges tryckt skrift för aktiebolags, sterbhusdelegares eller konkursbos räk¬
ning, vare den, hvilken å bolagets, sterbhusdelegarnes eller konkursboets vägnar utöfvar
förläggareverksamheten, ensam underkastad de skyldigheter och det ansvar, denna
lag stadgar för förläggare; dock svare bolaget, sterbhusdelegarne eller, om de äro
omyndige, deras förmyndare eller konkursboet såsom för egen skuld för betalning
af böter, skadestånd och rättegångskostnad, som han på grund af samma befatt¬
ning kan enligt denna lag kännas skyldig att utgifva.
(1: 12.) $•
l:o) Eu hvar svensk undersåte ege att idka handel med tryckta skrifter.
För rättighet att sälja sådana skrifter i öppen bod galle dock enahanda vilkor,
som för idkande af sådan handel med andra varor äro eller blifva i allmänhet
stadgade.
2:o) Huruvida och på hvilka vilkor sådan rätt, som i 1 mom. sägs, må till¬
komma utländing, derom förordnar Konungen.
3:o) Idkar någon handel med tryckta skrifter utan att vara dertill berät¬
tigad, eller öfverskrider någon den rätt honom i sådant afseende tillkommer, straffes
med »böter från och med fem till och med fem hundra kronor.
4:o) Ej må någon sälja eller annorledes sprida tryckt skrift, hvarå före-
skrifven uppgift om boktryckarens namn eller firma eller om tryckningsorten saknas.
Bryter någon häremot, straffes med böter från och med fem till och med två hundra
kronor. Lag samma vare, om någon säljer eller annorledes sprider tryckt skrift, hvarå,
honom veterligt, boktryckarens namn eller firma eller tryckningsorten äro origtigt
uppgifna.
29 §.
För spridning af tryckt skrift genom anslag vid allmän plats galle de vilkor
och inskränkningar, som för dylik spridning af annan skrift äro eller varda stadgade.
3 Kap.
Om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.
30 §.
(1:6, 8.)
l:o) För innehållet af tryckt skrift, med undantag af tidning eller tidskrift,
ansvare författaren. Kan det ej visas hvem han är, vare utgifvaren för innehållet
11
Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition No 21.
ansvarig. Finnes ej särskild utgifvare, eller kan det ej visas hvem han är, ansvare
förläggaren och, om särskild förläggare ej finnes, eller det ej kan visas hvem han
är, boktryckaren.
2:o) Yar författare, utgifvare eller förläggare, hvilken ansvaret för tryckt
skrifts innehåll bort åligga, vid den tid då skriften utgafs i anseende till ålder eller
sinnesbeskaffenhet sådan, att ansvar enligt lag ej kan honom ådömas, eller under¬
gick han då straffarbete, eller var han vid den tiden icke i riket bosatt, och kan
han i sistnämnda fall ej heller, då ansvaret göres gällande, här i riket anträffas,
svara i hans ställe den som, enligt hvad i 1 mom. sägs, närmast efter honom är
för skriftens innehåll ansvarig.
§■ (1: 7, 8; 4: 7.)
l:o) För innehållet af tidning eller tidskrift svara, der ej annorlunda här
nedan sägs, hufvudredaktören.
2:o) Finnes hufvudredaktörens namn ej å skriften utsatt, eller finnes upp¬
giften derom vara falsk eller eljest origtig, och kan det ej visas hvem hufvud¬
redaktören är, eller var hufvudredaktören, efter ty i 23 § sägs, obehörig att utöfva
sådan befattning, vare förläggaren ansvarig för skriftens innehåll.
3:o) Kan det ej visas hvem förläggaren är, eller inträffar i afseende på
honom sådant fall, som omförmäles i 30 § 2 mom., ansvara boktryckaren.
4:o) Författare af särskild uppsats i tidning eller tidskrift, så ock den, hvilken
låtit i tidningen eller tidskriften införa annons, vare jemte hufvudredaktören ansvarig
för uppsatsens eller annonsens innehåll, der han genom att låta vid densamma ut¬
sätta sitt namn eller annorledes åtagit sig sådant ansvar; och må i ty fall Rätten
kunna, om den finner skäligt, nedsätta straffet för hufvudredaktören under hvad i
allmänhet bör å brottet följa.
Den som utgifver öfversättning af annans skrift vare i fråga om ansvar för
innehållet ansedd såsom författare. Lag samma vare om den, som utgifver annans
skrift utan hans samtycke, eller utgifver skrift hvars författare aflidit.
Hvar som säljer eller annorledes sprider tryckt skrift, hvarå saknas uppgift
om boktryckarens namn eller firma eller om tryckningsorten, vare i fråga om ansvar
för skriftens innehåll ansedd såsom boktryckare, der det ej kan styrkas, från hvilket
boktryckeri skriften utgått. Lag samma vare om den, som säljer eller annorledes spri¬
der tryckt skrift, hvarå, honom veterligt, boktryckarens namn eller firma eller tryck¬
ningsorten äro origtigt uppgifna.
12
Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 21.
(4: I, 5.)
(4: «.)
(4: 3, 5; 5: 11
34 §.
Saknar författare, utgifvare eller hufvudredaktör tillgång till betalning af böter,
skadestånd eller rättegångskostnad, som i anledning af åtal för tryckt skrifts inne¬
håll ådömts honom efter denna lag, vare skriftens förläggare för betalningen deraf
ansvarig.
Hvad här stadgas galle ej om författare, som omförmäles i 31 § 4 mom.
4 Kap.
Om tillsyn öfver lagens efterlefnad, så ock om åtal och qvarstad.
35 §.
Justitiekansler!! åligge att sjelf och genom ombud, som af honom förordnas,
vaka öfver denna lags efterlefnad.
Ombud för Justitiekansler!! förordnas å hvarje ort utom Stockholm, hvarest
boktryckeri blifvit i behörig ordning anlagdt. Ombuden skola vid utöfningen af
sin befattning ställa sig till efterrättelse denna lag jemte de särskilda föreskrifter,
som af Justitiekansler!! meddelas, samt njuta det skydd och vara underkastade det
ansvar allmän lag stadgar för tjenstemän.
36 §.
Allmän åklagare i mål, som angå förbrytelse mot denna lag, är Justitie-
kanslern eller den han för hvarje särskildt fall dertill förordnar.
Hvad sålunda är stadgadt utgör ej hinder för annan allmän åklagare eller
Riksdagens Justitieombudsmän att mot embets- och tjenstemän för förbrytelser i
embetet, begångna mot denna lag, föra den talan, hvartill gällande lag och instruk¬
tioner gifva anledning.
.) 37 §.
År förbrytelse mot denna lag af beskaffenhet att böra straffas efter allmän
lag, skall i fråga derom, huruvida förbrytelsen hörer under allmänt åtal eller må
åtalas endast af målsegande, gälla hvad i allmän lag finnes stadgadt.
Öfriga förbrytelser mot denna lag höra under allmänt åtal, derest de ej,
enligt hvad nedan i denna § sägs, äro från sådant åtal undantagna.
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Förbrytelse, som i 8 § 1 mom. eller 21 § omförmäles, må åtalas endast af
målsegande. Lag samma vare om öfverträdelse af hvad i 6 § 5 eller 6 mom.
sägs, der den ej innefattar brott i embete eller tjenst, så ook om brott, som i 9 §
12 mom. sägs, då allenast enskild persons rätt derigenom förnärmas.
38 §.
Åtal för förbrytelse, begången genom tryckt skrift, må ej af allmän åkla¬
gare anställas sedan sex månader förflutit från den dag, då skriften jemlikt 25 §
aflemnades till Justitiekanslern eller hans ombud. Hvad nu är sagdt utgör dock
ej hinder för allmän åklagare att, sedan åtal för tryckt skrifts innehåll blifvit inom
nämnda tid anstäldt mot någon af dem, hvilka, enligt hvad i 3 kap. stadgas, an¬
svaret för skriftens innehåll kan komma att åligga, efter utgången af samma tid i
målet instämma annan, som jemte denne eller i hans ställe kan vara för inne¬
hållet ansvarig.
Om tid för målsegande att anställa åtal gälle hvad i allmän lag sägs.
39 §.
Anses tryckt skrift innefatta förbrytelse, som medför ansvar enligt 11 § i
denna lag, må, derest det pröfvas nödigt, skriften beläggas med qvarstad i den
ordning nedan stadgas.
40 §.
l:o) Innan åtal väckes, må, om förbrytelsen hörer under allmänt åtal, qvar¬
stad förordnas af Justitiekanslern, så ock af hans ombud i den ort, hvarest skriften
blifvit tryckt, eller, om densamma utgått från boktryckeri, som blifvit obehörigen
anlagdt å ort der ombud ej finnes, af ombudet i närmaste stad. Saknas å
skriften uppgift om tryckningsorten, eller finnes uppgiften derom origtig, vare såsom
tryckningsort ansedd den ort der skriften anträffas.
Förordnande, som här sägs, skall, för att vara gällande, sist inom fyra dagar
efter det skriften jemlikt 25 § aflemnades till Justitiekanslern eller hans ombud, vara
moddeladt den, som har att ombesörja qvarstadens verkställande i tryckningsorten.
2:o) Sedan åtal blifvit väckt, må Rätten kunna förordna om qvarstad,
ehvad talan föres af allmän åklagare eller målsegande.' Ej må yrkande derom
göras senare än å den rättegångsdag, då svaranden första gången kommer inför
Rätten tillstädes. År sådant yrkande hos Rätten gjordt, skall Rätten genast eller
sist inom två dagar deröfver meddela beslut.,
(4: 6.)
=; 3; 5: 8, u.)
(4: 3.)
(5: 8, u.)
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
(4:8.) 41 §.
Förordnande om qvarstad skall innehålla uppgift å det eller de stycken af
skriften, som föranledt qvarstaden, och må allenast gälla blad, nummer eller häfte,
hvari samma stycken förekomma.
(4: s; 5: 8.) 42 §_
Förordnande om qvarstad, som meddelats af Justitiekansler]! eller hans om¬
bud, skall underställas pröfning af den Rätt, hvarest åtal för skriftens innehåll
bör väckas; skolande förty förordnandet anmälas hos Rätten eller dess ordförande,
om skriften blifvit tryckt i stad, der Rätten har sitt säte, sist inom två dagar
och i annat fall sist inom åtta dagar efter det förordnandet meddelades. Rättens
beslut i sådan fråga skall meddelas sist inom fyra dagar efter det underställnin¬
gen skedde.
Har ej underställning skett eller beslut meddelats inom tid, som nu är nämnd,
vare förordnandet förfallet.
Justitiekanslern ege, der hau finner skäligt, återkalla förordnande om qvar¬
stad, som meddelats af hans ombud, ändå att förordnandet faststälts af Rätten.
(4: s. «, 6;5:8.) 45 §.
Har förordnande om qvarstad blifvit af Rätten faststäldt, och fihner ej Justitie-
kanslern, derest förordnandet meddelats af hans ombud, skäligt detsamma återkalla,
skall åtal för skriftens innehåll ofördröjligen väckas. Varder ej stämning å någon
af dem, hvilka, enligt hvad i 3 kap. stadgas, ansvaret för skriftens innehåll kan
komma att åligga, hos Rätten begärd i Stockholm inom två dagar, i Westerbottens
och Norrbottens län inom trettio dagar och i öfriga län inom fjorton dagar efter
det fastställelsen skedde, eller visar ej åklagaren å tid, som för målets handlägg¬
ning i stämningen utsattes, att denna blifvit behörigen kungjord, eller att laga
hinder derför mött, förklare Rätten förordnandet hafva förfallit. Har sådant hinder
mött, åligga åklagaren vid enahanda påföljd att inom ny tid, som af Rätten ut¬
sattes, visa antingen att åtal anstalta eller att påstående att skriften skall dömas
förbruten blifvit anhängiggjordt på sätt i 59 § sägs.
44 §.
Varder åtal för tryckt skrifts innehåll eller påstående att skriften skall
dömas förbruten af Rätten ogilladt, skall förordnande om qvarstad i sammanhang
dermed af Rätten upphäfvas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
15
45 §.
Öfver Rättens beslut, hvarigenom qvarstad förordnats eller af Justitiekansler!!
eller hans ombud meddeladt förordnande om qvarstad faststälts, må utan inskränk¬
ning i afseende på tiden föras klagan genom särskilda besvär.
Öfver Rättens beslut, hvarigenom yrkande om qvarstad ogillats, eller förord¬
nande om qvarstad upphäfts eller förklarats hafva förfallit, må klagan ej föras. Ej
heller må, sedan yrkande om qvarstad ogillats, eller förordnande om qvarstad upp¬
häfts, förfallit eller återkallats, fråga om skriftens beläggande med qvarstad ånyo
upptagas.
46 §.
Förordnande om qvarstad gånge i verkställighet utan hinder af underställ¬
ning eller besvär.
47 §.
För verkställande äf qvarstad skall skyndsam handräckning lemna.s i Stock¬
holm af Öfverståthållareembetet, i annan stad, som ej lyder under landsrätt, af
magistrat, samt i stad, som lyder under landsrätt, äfvensom i köping och å landet
af kronofogde eller länsman.
Underkastade qvarstad äro alla till spridning afsedda exemplar af skriften,
i hvilkens ego de än må finnas.
Skriftligt bevis om antalet af de exemplar, som å hvarje ställe beläggas med
qvarstad, skall genast utan lösen tillställas den, hos hvilken qvarstaden verkställes.
48 §.
På Justitiekanslerns pröfning ankomme, huruvida qvarstad, som förordnats af
hans ombud, skall verkställas äfven å andra orter än i tryckningsorten.
49 §.
Då förordnande om qvarstad upphäfves, förfaller eller återkallas, gånge all
verkställighet af qvarstaden åter; åliggande det myndighet, som i 47 § sägs, att
ofördröjligen lemna handräckning till qvarstadens häfvande.
50 §.
Do) Den som, medan förordnande om qvarstad å tryckt skrift är gällande,
(5: 11.)
(5: 8, il.
(5: 8, 12.
(5: 12.)
(5: 8.)
(4: 9.)
16
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
med vetskap om förordnandet säljer eller annorledes sprider skriften, straffes med
böter från och med femtio till och med fem hundra kronor eller fängelse från och
med en till och med sex månader.
2:o) Utgifver någon, medan förordnande om qvarstad å tryckt skrift är gäl¬
lande, med vetskap om förordnandet ånyo af trycket sådana stycken af skriften,
som föranledt qvarstaden, straffes som i 1 mom. sägs, och gälle i fråga om ansvar
för den nya skriftens innehåll hvad om tryckt skrift i allmänhet i denna lag
stadgas.
5 Kap.
Om rättegången i tryckfrihetsmål.
(1:*; 5: 6.) Öl §.
l:o) Åtal angående förbrytelse mot denna lag upptages, der ej annorlunda
här nedan sägs, vid Rådstufvurätten i den stad, der skrift, som föranledt åtalet,
blifvit tryckt, eller, om den blifvit tryckt i stad, som lyder under landsrätt, eller i
köping eller på landet, vid Rådstufvurätten i närmaste stad. Saknas å skriften
uppgift om tryckningsorten, eller finnes uppgiften derom vara origtig, gälle om tryck¬
ningsort hvad i 40 § för sådant fall stadgas.
2:o) Om laga domstol för åtal å förbrytelse, som omförmäles i 13 § 2 mom.,
17 §, 21 § 2 mom., 28 § eller 50 § 1 mom., gälle hvad i allmän lag sägs.
3:o) År förbrytelse att hänföra till brott i embete eller tjenst, gälle om laga
domstol hvad i sådant afseende, är för embetsbrott stadgadt.
(5: l.) 52 §.
Tilltalas någon för brott, som i 9 § sägs, skall frågan, huruvida skriftens
innehåll är brottsligt, pröfvas af särskild nämnd eller jury, der ej parterne för¬
klara sig vilja utan sådan pröfning hänskjuta målet till Rättens omedelbara af¬
görande.
(5:»)• 53 §.
l:o) Rådstufvurättens samtlige ledamöter skola, i Stockholm vid början af
hvarje år och i annan stad när jury i tryckfrihetsmål första gången under året skall
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
sattas, välja en jurymauuakorps, bestående i Stockholm af trettio och i annan
stad af tjugu, i staden eller inom fem kilometer derifrån boende, myndige och
allmänt aktade personer, att intill samma års slut i den ordning här nedan sägs
tjenstgöra såsom jurymän. Har mer än halfva antalet ledamöter i jurymannakorpsen
före årets slut afgått, skall ursprungliga antalet fyllas genom nytt val.
2:o) Juryn i hvarje mål skall, sedan ransakningen fullbordats, bildas sålunda,
att' Rätten genom lottning ur den i 1 mom. oförmälda jurymannakorps uttager
fem, samt parterne, bland korpsens öfrige ledamöter eller andre till ledamöter i korp¬
sen valbare, å hvardera sidan nämna sex, enligt hvad allmän lag stadgar om do¬
mare, ojäfvige personer. Derefter ege hvardera parten att utan anförda skäl ute¬
sluta en bland de af Rätten uttagne och tre bland de af vederparten nämnde. De
återstående nio utgöra juryn.
3:o) Undandrager sig part genom uteblifvande från Rätten eller eljest att
nämna eller utesluta jurymän, skall Rätten i förra fallet nämna i partens ställe
och i senare fallet genom lottning verkställa den uteslutning, som eljest tillkommit
parten. Äro å endera sidan flera, som hafva del i saken, och drager sig nå¬
gon af dem undan att nämna eller utesluta jurymän, vare det val, som göres af de
öfriga, för honom gällande. Kunna flera parter, som på samma sida hafva i saken
del, ej förena sig om nämnande af jurymän, nämne hvardera en man till juryn.
Går ej antalet till sex, nämne de ytterligare en hvardera. Går antalet öfver sex,
minskas det genom lottning. Sämjas de ej, hvilka bland de å andra sidan nämnde
eller hvilken bland de af Rätten uttagne skola uteslutas, varde ock sådant utrönt
genom lottning.
54 §. (5: s.
De som blifvit välde- till jurymän skola af Rätten eller dess ordförande
kallas att å viss tid infinna sig vid Rätten och varde vid kallelsen erinrade om
den påföljd för förfallolöst uteblifvande, hvarom i 55 § stadgas.
55 §.
Den, som är öfver sextio år gammal, vare ej skyldig att deltaga i jury; ej
heller embets- eller tjensteman, som af sin befattning är hindrad att fullgöra upp¬
draget. Eljest må ingen utan laga förfall undandraga sig sådant uppdrag. Sker
det ändå, ege Rätten förelägga honom vid vite att inställa sig, och skall han er¬
sätta det besvär och den kostnad, som genom hans tredska tillskyndas parterna och
öfriga ledamöter i juryn.
Är någon, som kallas att deltaga i jury, af förfall hindrad att komma till¬
städes, gifve det Rätten tillkänna senast å tid, som af Rätten dertill utsättes.
Godkätines förfallet, skall vid val af ny ledamot i den afgångnes ställe förfaras i
Bill. till Riksd. Prof. 1887. 1 Smil. 1 Afd. 14 Häft. 3
18
Rongt. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.
tillämpliga delar som i 53 § sägs, så att part alltid, eger utesluta halfva antalet
af de af vederparten nämnde och en af de af Rätten uttagne. Ej må till jury¬
man nämnas någon som förut blifvit i samma mål af part utesluten.
Ledamot i jury åtnjute ej godtgörelse för sin inställelse.
(5: s.) 56 g_
När fulltalig jury inför Rätten tillstädeskommit, skola dess ledamöter aflägga
edlig försäkran att etter bästa förstånd och samvete besvara de frågor, som af
Rätten till juryn framställas, och att i obrottslig tystnad hålla så väl hvad som
under öfverläggningen yttras, som huru de särskilda ledamöterna rösta. Juryn välje
derefter inför Rätten en af sina ledamöter att vid juryns öfverläggningar föra
ordet.
(5: *, 5.) 57 §.
Rätten skall till juryn öfverlemna, jemte alla till målet hörande handlingar,
en skriftlig sammanfattning af hvad i saken förekommit, samt derefter till juryns
besvarande framställa den fråga, huruvida skriftens innehåll är brottsligt efter det eller
de lagrum, åklagaren (målseganden) åberopat. Afser åtalet flera förbrytelser eller
föranleder målets beskaffenhet i öfrigt flera frågor, varde de hvar för sig fram-
stälda. Derefter öfverlägge juryn, sedan Rättens ledamöter afträdt, om det beslut
som skall fattas. Framstäld fråga skall af juryn med ja eller nej besvaras. Ej
må juryn åtskiljas, innan samtliga frågor blifvit besvarade. För den tilltalades
fällande fordras minst två tredjedelar af rösterna. Uppnås ej detta röstetal, varde
han frikänd.
Juryns beslut skall, om det ej muntligen tillkännagifves inför Rätten innan
juryn åtskiljes, skriftligen affattadt och af samtlige jurymännen undertecknadt till¬
ställas Rättens ordförande.
Sedan juryns beslut blifvit inhemtadt, afgöre Rätten målet och afkunne oför¬
dröjligen för parterne utslag.
58 §.
År i mål, hvarom i 52 § sägs, tvist om hvem som är för skriftens inne¬
håll ansvarig, skall samma tvist af Rätten afgöras innan fråga om jurys väljande
förekommer.
Beslut, som Rätten i denna tvist under rättegången meddelar, må ej komma
under högre Rätts pröfning annnorledes än i sammanhang med slutliga utslaget.
Varder beslutet and rad t, och finnes vid sådant förhållande någon tilltalad
icke hafva fått utöfva den rätt att deltaga i val af jury, som honom tillkommit, vare
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
valet jemte juryns utlåtande förfallet, der ej utlåtandet är i alla delar friande eller
den tilltalade förklarar sig ändock åtnöjas med detsamma.
59 §.
Utan hinder deraf, att den eller de, hvilka bort för tryckt skrifts innehåll
ansvara, aflidit eller icke kunna anträffas, må påstående, att skriften skall dömas
förbruten, af Rätten pröfvas, sedan, der så kan ske, förläggaren eller boktryckaren
blifvit deröfver hörd.
60 §. (5:7> »•)
Varder i mål, deri pröfning af jury egt rum, den tilltalade eller, om de äro
flere, någon af dem till ansvar dömd, skall målet i hela dess vidd underställas
Hofrättens pröfning.
61 §. (5:160
Mål angående ansvar för tryckt skrifts innehåll må ej handläggas gemen¬
samt med mål, som icke bedömes enligt denna lag.
62 §.
(5: 6.)
I allt, hvad genom denna lag icke uttryckligen annorlunda stadgas, gälle
om rättegången i tryckfrihetsmål hvad i allmän lag om rättegång i brottmål sägs.
6 Kap.
Om utrikes tryckt skrift.
63 §. U;10, “•)
Hvad här ofvan i 1 kap. 9 § 1—11 mom., 11 § 2 mom. och 12 § 2 mom., 2 kap.
14—20 §§, 21 § 1 och 2 mom., 22—27 §§ och 28 § 4 mom., 3 kap., 4 kap.
38 — 40, 42—46 och 48 §§ samt 5 kap. sägs skall icke ega tillämpning å skrift,
som blifvit tryckt utrikes.
I fråga om sådan skrift stadgas särskilt som följer:
20
t
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
l:o) Utrikes på svenska språket tryckt skrift, med undantag af notifikationer
och formulär med mera af dylik beskaffenhet, må ej här i riket hållas till salu
eller till spridande på annat sätt, innan ett exemplar af skriften blifvit aflemnadt
till Justitiekansler!]. Hvar som bryter häremot straffes med böter från och med
tjugufem till och med två hundra kronor.
2:o) Föröfvar någon genom utrikes tryckt skrift gerning, som i allmän lag
är med straff belagd, straffes såsom der sägs. Till enahanda ansvar vare den för¬
fallen, som med vetskap om skriftens innehåll säljer eller annorledes sprider den¬
samma. I öfrigt skall om delaktighet i brott som här afses gälla hvad i allmän
lag stadgas.
Då ansvar ådömes enligt detta inom., skall skriften dömas förbruten.
3:o) Finner Justitiekansler!! utrikes tryckt skrift, som i riket införts, vara
af brottsligt innehåll, ege han förordna, att skriften skall beläggas med qvar¬
stad; göre dock ofördröjligen anmälan derom hos Konungen, som, derest han ej
finner qvarstaden böra förfalla, förordnar, att skriften skall vara förbruten, dock
med rätt för innehafvare af skriften att inom viss tid låta utföra densamma ur riket.
4:o) Om tid för anställande af åtal så ock om rättegång i mål angående
förbrytelse genom utrikes tryckt skrift gälle hvad i allmän lag stadgas.
7 Kap.
Allmänna bestämmelser.
(5: 15, 16.) 64 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.
65 §.
Hvad i allmän lag stadgas om dem, som äro underkastade svensk straffrätt,
om sammanträffande af brott, om förening eller förändring af straff, om särskilda
grunder, som utesluta, minska eller upphäfva straffbarheten, samt om skadestånd,
gälle äfven förbrytelser mot denna lag, så vida ej i samma lag annorlunda be¬
stämmes.
66 §.
^ J s y Alla mål angående förbrytelser mot denna lag skola vid ansvar för domare
och andre embetsmål! med största skyndsamhet handläggas.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
21
Denna lag skall i stället för Tryckfrihetsförordningen af den 16 Juli 1812
gälla till efterlefnad från och med den 1 Januari 1889.
Den som, då lagen träder i kraft, utöfvar boktryckerirörelse, hvartill han en¬
ligt äldre lag varit berättigad, ege fortsätta samma rörelse, ändå att han enligt
denna lag icke skulle vara behörig att idka boktryckerirörelse. Drifves rörelsen
för aktiebolags, sterbhusdelegares eller konkursbos räkning, skall dock, innan någon
skrift efter utgången af år 1888 från boktryckeriet utgifves, föreståndare för rörel¬
sen antagas och anmälan derom göras på sätt i 14 och 16 §§ af denna lag stadgas.
Enligt äldre lag gjord anmälan om utgifvande af tidning eller tidskrift gälle
endast för tidningens eller tidskriftens utgifvande intill utgången af år 1888; sko¬
lande, innan derefter något nummer eller häfte af tidningen eller tidskriften utkom¬
mer, anmälan göras enligt 24 § i denna lag.
Anmälan, hvarom i 16 eller 24 § förmäles, må göras redan under November
och December månader 1888.
Mål, som då denna lag träder i kraft är vid domstol anhängig!, skall i allt
hvad till rättegången hörer behandlas enligt äldre lag.
22
Kongl Maj-.ts Nåd. Proposition N;o 21.
Förslag
till
ändringar i 85, 107 och 108 §§ Regeringsformen.
§ 85.
Såsom grundlagar skola anses: denna Regeringsform samt den Riksdagsord¬
ning, den Successionsordning och den Tryckfrihetslag, hvilka i öfverensstämmelse med
de grundsatser, som i denna Regeringsform bestämmas, Riksdagen och Konungen
gemensamt fastställa.
§ 107.
Skulle Konstitutionsutskottet anmärka, att Statsrådets ledamöter samfäldt
eller en eller flere af dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakt¬
tagit rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke med oveld, nit,
skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, ege då utskottet att sådant till¬
kännagifva för Riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl det kräfva, kan hos
Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att Han ville ur Statsrådet och ifrån em-
betet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord.
Frågor uti detta ämne kunna i Riksdagens Kamrar väckas och af andra
Riksdagens utskott än Konstitutionsutskottet hos Kamrarne andragas, men icke af
Riksdagen afgöras förr, än sistnämnda utskott deröfver blifvit hördt. Under Riks¬
dagens öfverläggningar derom skola icke Konungens beslut uti mål, som röra en¬
skilda personers eller korporationers rättigheter och angelägenheter, kunna ens näm¬
nas, ännu mindre någon Riksdagens pröfning underställas.
§ 108.
Allt hvad Riksdagen efter granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, bör
anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och ingen ny, till an¬
svarighet förbindade, granskning af ny Riksdag i samma mål vara tillåten; dock
bör, oaktadt den af Riksdagens utskott eller revisorer förrättade generella öfversigt
af statsmedlens utdelning, det åligga vederbörande embetsmän att verkställa den
speciella revision, som dem i kraft af deras embetsbefattning tillkommer.
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
23
Förslag
till
ändringar i G9 och 70 §§ Riksdagsordningen.
§ 69.
Lagtima riksdag skall hvart tredje år tillsätta en nämnd af fyratioåtta per¬
soner, deraf hvardera Kammaren genom sluten omröstning inom sig utser tjugofyra,
och hvilken nämnd, i den ordning 103 och 104 §§ Regeringsformen stadga, eger
att döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjort sig förtjento att i
deras vigtiga kall bibehållas, eller om visse af dem, utan bevisligen begångna fel
och brott, hvarom Regeringsformens 102 § handlar, likväl kunna anses böra från
utöfningen af Konungens domsrätt skiljas.
§ 70.
Den i föregående paragraf omförmälda nämnd träder samma dag den blifvit
vald tillsammans. Nämndens samtlige ledamöter rösta först, man för man, öfver
den frågan: skall omröstning anställas till uteslutande af någon bland Högsta Dom¬
stolens ledamöter? Besvaras donna fråga enhälligt eller af de flesta rösterna med
nej, blifva Högsta Domstolens samtlige ledamöter bibehållne. Besvaras den åter med
ja, uppgör hvar och eu af nämnden en sluten lista på dem af Högsta Domstolens
ledamöter, flere eller färre, som han anser böra entledigas. De tre bland dessa,
som då fått det största antal röster emot sig, ställas hvar efter annan under ny
omröstning, hvarvid två tredjedelar af rösterna fordras emot den eller dem, som
skola anses vara från Riksdagens förtroende uteslutne; och förhålles derefter såsom
i Regeringsformens 103 § vidare föreskrifves.
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Utdrag af protokollet öfver Justitiedepartements ärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Måndagen den 14 Februari 1887,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Lovén, .
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Rechert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm.
Departementschefen Statsrådet von Steyern anförde: “Då jag nu till åtlydnad
af Eders Kongl. Maj:ts den 21 November 1884 gifna föreskrift går att underställa
Eders Kongl. Maj:ts pröfning förslag till en ny tryckfrihetslag,- tillåter jag mig
erinra derom, att såsom förnämsta skälet för meddelande af berörda föreskrift an¬
fördes bristerna i gällande stadganden om ansvarighet för tryckt skrifts innehåll.
Angående uppkomsten och verkningarna af dessa stadganden hafva Konstitu¬
tionsutskotten vid 1869 och 1871 årens riksdagar lemnat en framställning, af
hvilken det väsendtliga här må i minnet återkallas.
Den tryckfrihetsförordning af år 1766, genom hvilken pressen i vårt land
erhöll sitt första i lag grundade skydd, hade så väl för periodisk som icke periodisk
skrift stadgat, att författaren skulle bära ansvar för innehållet, men ålagt bok¬
tryckaren att, der författaren icke utsatt sitt namn å skriften, styrka hvem som
vore skriftens författare eller ock sjelf ansvara för dess innehåll. Detta förhållande
25
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 21.
förändrades dock under de närmast följande årtiondena efter kand derhän, att an¬
svaret för tryckt skrifts innehåll stannade på boktryckaren ensam, ej blott i af¬
seende på skrifter i allmänhet, utan äfven i afseende på periodiska skrifter, till
hvilkas utgifvande endast boktryckare kunde erhålla tillstånd.
En bland de främsta uppgifterna för den lagstiftning, hvars resultat fram¬
trädde i tryckfrihetsförordningen den 9 Mars 1810, blef att befria boktryckaren
från den ovilkorliga ansvarsskyldighet, som dittills ålegat honom, medan man på
samma gång ville, så långt möjligen kunde ske, skydda författares rätt att, om han
det önskade, vara okänd. Så snart författarens namn fans å skriften utsatt, blef
det derföre han som, på sätt af lagens 1 § 5 och 7 mom. samt o § 1 mom.
framgick, stäldes till ansvar för dess innehåll, derest det bofans brottsligt. Men
hade författaren icke låtit utsätta sitt namn å skriften, kunde boktryckaren, som
i sådant fall i första hand åtalades, leda ansvaret ifrån sig genom att förete en
af författaren undertecknad namnsedel, bevittnad af två af boktryckaren väl kända
personer, på hvilka ansvaret för skriftens innehåll öfvergick, om författarens namn
eller hemvist befunnos i namnsedeln origtigt uppgifna eller ock der saknades. Namn-
sedeln kunde dock först sedan målet efter ransakning vid underrätt öfverlemnats
till hofrätten, för att der afdömas, affordras boktryckaren, och detta endast efter
inhemtande af tryckfrihetskomiténs yttrande och då målet var af urbota beskaffen¬
het, eller boktryckaren pröfvades ega den ringa förmögenhet att böterna, då do
öfverstego 16 rdr. 32 sk. bco, måste förvandlas i fängelsestraff. Sålunda nöjde
man sig i allmänhet med boktryckarens ansvarighet, så vida ej urbota brott var
begånget, i hvilket fall författaren, då han kunde anträffas, alltid borde svara.
Samma bestämmelser gälde jemväl för periodiska skrifter, i afseende på hvilka
dock särskildt stadgades, att utgifvaren borde stå författareansvar. Deremot sak¬
nades ännu hvarje föreskrift om uttagande af tillståndsbevis och innehafvande af
vissa behörighetsvilkor för utgifvande af sådan skrift.
De hinder denna lag lade i vägen för den rätte svarandepartens upptäckande
och inställande redan vid rättegångens början funnos snart föranleda onödigt upp¬
skof i rättegången. Den nya tryckfrihetsförordning, som utfärdades den 16 Juli
1812, efter att hafva blifvit, i strid med regeringsformen, föreslagen och antagen vid
samma riksdag, stadgade derföre i afseende på andra skrifter än periodiska, att om
ej författaren sjelfmant gaf sig hos domaren tillkänna, hans namnsedel skulle genast
vid rättegångens början till domstolen ingifvas, och, såsom det vidare heter, den
derigenom upptäckta rätta parten för domstolen inkallas (1 § 8 mom.). Detta har
tolkats så, att blotta företeendet af en namnsedel, äfven om boktryckaren varit fullt
medveten om origtigheten af deri lemnade uppgifter, gjort tillfyllest för att befria
honom från ansvar för skriftens innehåll. Också hafva namusedlar blifvit företedda,
som innehållit uppenbart origtig uppgift om åtalad skrifts författare. Vidgår den
uppgifne det oaktadt författareskapet, fälles han till ansvar för en förbrytelse, i hvars
Bill. till Rilcsd. Prot. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
föröfvande lian icke tagit någon del, men om lian nekar eller utan laga förfall från
svaromål uteblifver, träffar ansvaret för skriftens innehåll de om möjligt ännu mer
oskyldiga namnsedelvittnena. (1 § 6 mom.)
Af ännu större betydelse voro den nya tryckfrihetsförordningens stadgande!!
om don periodiska pressen, hvilken nu, i likhet med hvad före 1809 egt rum, gjor¬
des till föremål för särskild lagstiftning. Sedan för detta ändamål den ännu qvar-
ståendo definitionen på periodisk skrift fått inflyta i 1 § 1 mom., uppstäldes i 4 mom.
af samma § för rättigheten att utgifva sådan skrift det vilkor, att utgifvare!! er¬
hållit hofkanslerns bevis, att hinder för skriftens utgifvande oj förekomma, hvilket
bevis dock icke kunde vägras i andra fall, än då sökanden var för nesligt brott
dömd eller förklarad ovärdig att föra andras talan. Dessa föreskrifter äro likväl
endast att betrakta såsom eu inledning till och en nödvändig förutsättning för det
stadgande, som var hufvudändamålet med de förändringar tryckfrihetsförordningen
vid 1812 års riksdag undergick, nemligen upplifvandet af den sedan år 1809 hyl¬
lande indragningsmakten. Härom stadgades i 4 § 8 mom., att hofkansler!! kunde,
när han ansåg ett dagblad eller eu periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller
utan skäl och bevis förnärmande enskild rätt eller af en fortfarande smädlig egen¬
skap, genast låta inställa skriftens utgifvande, till dess efter anmälan hos Kongl.
Maj:t, hvilken anmälan borde ske sist inom åtta dagar sedan hofkanslern blifvit under¬
rättad om qvarstadens verkställande, Kongl. Maj:t i statsrådet förordnat, huruvida
den instälda skriftens fortsättning kunde vidare tillåtas. På Kongl. Maj:ts förord¬
nande skulle det ankomma, huruvida utgifvare!! af en sålunda indragen periodisk
skrift framdeles finge utgifva annan sådan skrift.
Det är från denna tid, från tillståndsbevisets och indragningsmaktens införande,
som uppkomsten af legda s. k. ausvaringar härleder sig. Den osäkra ställning,
hvari eu tidningsutgifvare genom bruket af denna godtyckliga makt försattes, i det
att han icke blott förlorade rättigheten att fortfarande utgifva sill tidning utan
ock förklarades obehörig att i egenskap af utgifvare befatta sig med något annat
tidningsföretag, gjorde det för honom nära nog nödvändigt att, om ock på sidan om
gällande lag, bereda sig utväg att fullgöra sina förbindelser mot den allmänhet,
hvars prenumerationsmedel han uppburit. Utvägen bestod deri att, efter aftal mod
annan person, denne anmälde sig såsom ansvarig utgifvare af en tidning, hvilken,
oafsedt någon obetydlig förändring af titeln, i allt öfrigt liknade den indragna, och
hvilken nya tidning lemnades såsom ersättning åt den indragna tidningens prenume¬
ranter. Något annat hade den nye ansvaringen icke med skriftens utgifvande att
skaffa, än att han till boktryckaren aflemnade det för sådant ändamål nödiga till-
ståndsbeviset. Den ursprunglige redaktören fortfor att utöfva ledningen af tidnings¬
företaget, medan ansvaringarna aflöste hvarandra allt efter som tidningens indrag¬
ning upprepades.
Från början hade således bruket af legda ansvaringar tillgripits såsom det
enda medlet att mot den stränga utöfningen af indragningsmakten skydda det mellan
27
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
en tidnings utgifvare och dess prenumeranter ingångna aftal. Men sedan indrag-
ningsmakten år 1844 blifvit afskaffad, och intet hinder vidare mötte för hvar och
en välfrejdad person att utgifva tidningar eller andra periodiska skrifter, har saken
antagit en annan karakter. Man bibehöll nemligen tillståndsbeviset i 1 § 4 mom.
jemte föreskrifterna i 1 § 8 mom. att, när rättegång blifvit mot dagblad eller pe¬
riodisk skrift anstäld, utgifvarons namn skulle af justitiestatsministern enligt den
hos honom gjorda anmälan uppgifvas, och i 4 § 2 mom., att skriftens utgifvande
skulle inställas, till dess utgifvaren iakttagit hvad som föreskrifvits om sådan an¬
mälan. Dessa lagrum, sammanstälda med hvarandra, hafva af domstolarna tolkats
så, att den, som i tillståndsbeviset fans nämnd såsom utgifvare, -ovilkorligen skulle
såsom sådan anses, och i denna sin egenskap uppbära det ansvar för skriftens
innehåll, som 1 § 7 mom. ålägger utgifvaren. Med denna af lagstiftaren säkerligen
icke äfsedda men af ordalagen lätt framkallade tolkning af lagen var fältet lemnadt
öppet för det slag af ansvaringar, öfver hvars tillvaro man nu klagar. Med lagens
rätta förstånd ansågs det ej längre oförenligt att såsom utgifvare af en tidning upp¬
sats en person, som icke hade något med skriftens utgifvande att skaffa och icke
ens innehade de egenskaper, hvilka kunde hafva satt honom i stånd att utöfva en
sådan befattning. Det kunde till och med inträffa, att en person, som i sin egen¬
skap af tidningsutgifvare eller af annan orsak dömts förlustig sin frihet och således
var absolut oförmögen att egna någon uppmärksamhet åt tidningsföretaget, fortfor
att vara ansvarig utgifvare och i sådan egenskap ådömdes ansvar för innehållet af
skrifter, hvilkas beskaffenhet, ja tillvaro var honom fullkomligt obekant. Ett sådant
fall har inträffat under de senaste åren, utan att det lyckats åklagaren att oaktadt
alla bemödanden afvärja straffet från ansvaringen och rigta det mot den verklige
utgifvaren, hvars skuld icke af någon betviflades eller kunde betviflas. Eu lag, som
tillstädjer eller rent af inbjuder till ett sådant för rättskänslan upprörande hand¬
lingssätt, kan ej göra anspråk på det anseende och den helgd, som borde tillkomma
den särskildt i dess egenskap af grundlag.
Men till en revision af tryckfrihetslagstiftningen finnas äfven andra skäl. I
fråga om straff för tryckfrihetsbrott, om vilkoren för idkande af boktryckerirörelse
och bokhandel, om åtalsrätt och rätt att belägga tryckt skrift med qvarstad, om
juryns sammansättning och reglerna för dess verksamhet samt om rättegången i
öfrigt i tryckfrihetsmål, äfvensom om vilkoren för spridning här i riket af utländska
skrifter och om ansvar för dylika skrifters innehåll lemnar lagen rum för allvar¬
samma anmärkningar. Dess uppställning är synnerligen oredig. Ämnena förekomma
blandade om hvarandra på ett sätt, som gör uppfattningen svår och tillämpningen
i hög grad osäker och vacklande. Sjelfva språket afviker på ett ingalunda lyck¬
ligt sätt från de öfriga grundlagarnas och från det i lagstiftningen i allmänhet
vedertagna. Det är ej möjligt att i en sådan lag omarbeta något eller några af
hufvudpartierna, utan att omskrifva hela lagen. Detta är ock hvad som nu i
öfverensstämmelse med Eders Kongl. Majt:s nådiga befallning blifvit verkstäldt.
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Bland dot nya förslagets särskilda bestämmelser ådraga sig do, som röra
ansvarigheten för tryckt skrifts innehåll, helt naturligt den största uppmärksamheten.
Enligt straffrättens allmänna grunder äro alla de personer, som samverkat
vid utförande af eu brottslig handling, vare sig såsom anstiftare, gerningsman eller
medhjelpare, i högre eller lägre grad för handlingen ansvarige och underkastade det
för densamma bestämda straff. Tillämpas dessa grunder på brott, begånget genom
tryckt skrift, såsom fallet är i flora länders presslagar, särskild! Tysklands och Frank¬
rikes, skulle ej ' blott skriftens författare straffas, utan ock jemte honom utgifvare,
förläggare, boktryckare och försäljare af skriften, derest de med vetskap om inne¬
hållet bidragit till skriftens utgifvande och spridning. Att den abstrakta rättens
fordringar härigenom bäst tillgodoses, kan icke bestridas. Deremot har ur syn¬
punkten af pressens intresse åtskilligt erinrats mot ett dylikt forskande efter alla
dem, som deltagit i en begången förbrytelse, särskilt efter författarne till olika
artiklar i eu tidning. Och på samma gång har erfarenheten visat, att det sällan
eller aldrig lyckas att med tillämpning af dessa grunder träffa don skyldige, om
han vill hålla sig undan. Det är icke lätt att ådagalägga, att en tidningsredaktör,
förläggare eller boktryckare haft den vetskap om innehållet just af det brottsliga
stället i en skrift, som fordras för hans fällande till ansvar, och någon anvisning
till författarens upptäckande kan man desto mindre vänta af desse medbrottslige,
som en sådan upptäckt icke minskar deras straff, utan snarare bidrager att röja
deras egen delaktighet i den begångna görningen och befordra dem sjelfve till straff. Då
det visat sig, att tillämpningen af allmänna ansvarighetsgrund satser på brott, begångna
genom tryckt skrift, vanligen leder till strafflöshet för den skyldige, har man derföre
sökt bredvid do allmänna straffen uppställa ett system af särskilda straff, hvari¬
genom, då den skyldige ej kan till ansvar befordras, åtskilliga personer, såsom
tidningsredaktörer, förläggare, boktryckare och försäljare, hvilka bort åt skriftens
innehåll egna uppmärksamhet, men ej fullgjort sin skyldighet i detta hänseende,
beläggas med s. k. oaktsamketsstraff, vanligen bestående i böter eller någon kortare
tids fängelse. Dessa straff lära ock vara de som, exempelvis i Tyskland, oftast
komma till användning.
Enligt ett annat system — det hos oss oafbrutet sedan år 1766 tillämpade —
vill man, med uppoffring af möjligheten att för en i tryckt skrift begången för¬
brytelse träffa odla deri deltagande, nöja sig med att under alla omständigheter
träffa en, sa vidt ske kan den mest skyldige. Ansvaret ålägges derföre dem, som
vid eu skrifts tillkomst medverkat, i bestämd ordning, så att det i främsta rummet
träffar den mest brottslige, författaren eller om skriften är periodisk redaktören,
derefter hans närmaste man, utgifvaren eller om sådan icke finnes förläggaren o. s. v.
Den i mindre grad delaktige blir fri, när man lyckats finna någon, som står brottet
närmare. Häri ligger en sporre för den förre att medverka till afsäljande af den
senare, emedan han, i händelse denne blir upptäckt och stäld för rätta, undgår
allt straff. Till ett sådant afslöjande har han i de allra flesta fall medel i sina
29
Kongl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 21.
händer, men någon gång kunna dessa medel saknas, och det kan då inträffa, att
en för brottet jemförelsevis främmande person blir dömd såsom, gerningsman. Trots
denna brist i systemet, mot hvilken man svårligen kan uppställa annat korrektiv
än Konungens benådningsrätt, har man dock i vårt land aldrig på allvar ifrågasatt
att afvika från detsamma, och jag betviflar högeligen att man skulle, åtminstone
för det närvarande, vara benägen att inlåta sig på ett ansvarighetssystem, hvars
verkningar äro för allmänheten okända och oberäkneliga, och som derföre säkerligen
skulle mötas af en ganska förklarlig misstro.
Bibehållande det nu varande systemet i dess allmännelighet, har jag derföre
endast sökt fylla de mest uppenbara luckorna i detsamma.
Hvad dervid först beträffar icke periodisk skrift, hör regeln vara den, att
för innehållet af sådan skrift författaren är i främsta rummet ansvarig, samt, om
det ej kan visas hvem han är, utgifvaren, förläggaren eller boktryckaren i ordning
efter hvarandra, såsom närmare angifves. i förslagets 30 §. En undantagslös till-
lämpning af denna regel skulle emellertid kunna i vissa fall framkalla betänkliga
missbruk. Om en författare bosatte sig utom riket, skulle hans brottsliga skrifter
kunna ostraffadt utgifvas och spridas inom riket. Utgifvare, förläggare och bok¬
tryckare bohöfde endast hänvisa på den kände författaren, och denne kunde, såsom
bosatt å utländsk ort, ej dragas inför rätta. Ungefär samma förhållande inträffar,
om författaren väl vistas inom riket, men är i den belägenhet, att straff ej kan
honom ådömas, såsom då han är minderårig eller efter skriftens författande förlorat
förståndets bruk, eller] att det straff, som kan följa på tryckfrihetsbrottet, blir för
honom af ringa eller ingen betydelse, såsom då han efter skriftens författande för
annat brott undergår straffarbete, kanske på lifstid. Allt detta gäller i tillämpliga
delar äfven utgifvare och förläggare. De nödiga bestämmelserna till förekommande
af missbruket äro gifna i BO § mom. 2.
Det vigtigaste spörsmål, som i hela detta ämne framställer sig, är emellertid
det, huru man i hvarje särskildt fall skall träffa den mest skyldige, eller med
andra ord frågan om bevisningens åstadkommande. Jag har förut redogjort för
gällande lags stadganden om namnsedeln. Då det visat sig att grafva missbruk
uppstått af det ovilkorliga vitsord, som tillagts detta bevisningsmedel, finner man
lätt den naturliga utvägen vara att med undanrödjande af detta vitsord tillåta
bevisning derom, att annan person än den uppgifne är författare etc. och detta
genom hvilket slags bevisningsmedel som helst. På någon rätt att få med behållande
af sin anonymitet, äfven då skriften befinnes så brottslig, att den gjorts till föremål
för åtal, låta en oskyldig undergå straff i sitt ställe, kan författaren ej med skäl
göra anspråk. En sådan rätt är honom, så vidt jag vet, icke i något lands lag¬
stiftning tillförsäkrad och är det ej heller enligt gällande tryckfrihetsförordning, om
den rätt förstås. Denna lag befriar visserligen eu författare från skyldigheten att
å tryckt skrift utsätta sitt namn, .men. då den derjemte ålägger honom att, ehvad
han vill vara okänd eller ej, tillställa boktryckaren eu förseglad sedel, innehållande
30
Kongl. Majits Nåd. Proposition N:o 21.
hans namn och hemvist, samt boktryckaren att vid rättegångens början ingifva
författarens namnsedel till domstolen, så är det uppenbarligen lagens mening, att
författarens namn genast efter åtalets anställande skall afslöjas. Boktryckaren är ock
endast i det fall straffbar, att han röjer författarens namn eller hemvist, då sådant
honom ej af domaren lagligen ålagdt är. Men då den bristfälliga redaktionen fram¬
kallat den tillämpning af lagen, att namnsedeln ovilkorligen skall innehålla uppgift om
den verklige författaren, har derigenom beredts denne en af lagstiftaren säkerligen
icke afsedd utväg att hålla sig okänd genom att i namnsedeln upptaga en annan
persons namn.
De skäl som föranledt, att förslaget liksom gällande lag och för öfrigt de
flesta andra länders lagstiftning i ämnet gjort hufvudredaktören af en periodisk skrift
ansvarig för dess innehåll, och ej medgifvit inqvisition efter författarne till de sär¬
skilda uppsatser, som i skriften förekomma, är det öfverflödigt att nu anföra, då,
så vidt jag vet, ingen på allvar yrkat förändring i detta förhållande, som tvärtom
af den periodiska pressens representanter anses såsom ett oeftergifligt vilkor för dess
sjelfständighet och existens. Fråga blir då huru man, när ansvar för skriftens
innehåll skall göras gällande, må kunna träffa den verklige redaktören. För att
undanrödja den uppfattning, som hittills gjort sig gällande, att den, som hos
chefen för justitiedepartementet uppgifvits såsom utgifvare, ock nödvändigt måste
antagas vara det, har skyldigheten att meddela denna uppgift borttagits. Anmälan
om tidningens förestående utgifvande har dock bibehållits såsom ett medel att redan
från början fästa den öfvervakande myndighetens uppmärksamhet på tidningsföre¬
taget. Den uppgift om förläggarens namn, som enligt 24 § skall bifogas, afser
hufvudsakligen att utgöra ett bevisningsmedel för eganderätten till periodisk skriit.
För hufvudredaktören åter skulle i stället för anmälningspligten inträda skyldighet
enligt 22 § att å hvarje nummer af skriften låta uppgifva sitt namn. Denna upp¬
gift, som föreskrifves i många utländska presslagar och äfven hos oss ganska all¬
mänt iakttages, afser ej att utgöra något osvikligt bevisningsmedel i fråga om hufvud-
redaktörens person, men man har tänkt sig, att föreskriften skulle i sin mån stäfja
bruket af legda ansvaringar, då eu tidning, som vore mån om sitt anseende, svår¬
ligen skulle vilja vedervåga detta genom att inför allmänheten uppträda med ett
uppenbarligen falskt redaktörsnamn. Lagen förutsätter emellertid uttryckligen möj¬
ligheten deraf, att uppgiften kan vara origtig, och belägger en sådan uppgift med
straff, alldeles oberoende deraf, huruvida skriftens innehåll är brottsligt eller ej. För
skriftens innehåll skulle deremot en sådan skenredaktör, såsom tillbörligt är,
aldrig ansvara, utan skulle sådant ansvar åligga den verklige redaktören eller, om
det ej kunde visas hvem han vore, förläggaren.
För att ej lemna domstolarna utan all vägledning vid pröfning af frågan hvem
som är hufvudredaktör eller ej, torde den antydan böra gifvas, att den verklige
redaktören är den, som har inseende öfver skriftens utgifvande och eger att bestämma
dess innehåll. Närmare kan man ej komma, och något mera torde ej heller be-
31
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
höfvas, då man besinnar att redan nu i do fall, då on tidning begagnar sig af legd
ansvaring, tvifvel ej plägar råda om hvem som är den verklige redaktören.
Om hufvudredaktören af tillfälligt förfall, som endast varar någon kortare
tid, är hindrad att bestämma skriftens innehåll, bör det vara honom obetaget att,
derest han det önskar, fortfarande uppgifva sitt namn å skriften. Om under sådana
förhållanden hufvudredaktören, fullt litande på sin redaktionspersonals uppmärksam¬
het och goda vilja, behåller redaktörskapet i egen person, ligger det ej någou ju¬
ridisk orimlighet deri, att han undergår straff för hvad som brutits på hans ansvar
och kanske rent af i öfverensstämmelse med de af honom till iakttagande under
hans frånvaro meddelade föreskrifter. Men deremot kan det allmänna rättsmedve¬
tandet ej känna sig tillfredsstäldt dermed, att han under eu längre sjukdom eller
bortresa fortfarande framträder såsom ansvarig för hvad i tidningen förekommer,
ehuru han uppenbarligen derom ingenting kan bestämma, och ehuru uppgifvandet af
annan hufvudredaktör under sådana förhållanden icke kan hafva varit förenadt med
någon som helst svårighet eller olägenhet.
För rättigheten att vara hufvudredaktör af periodisk skrift har lagförslaget
i 23 § uppstält vissa qvalifikationer i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de tyska
och franska presslagarna. Bland annat fordras, att redaktören skall vara i åtnju¬
tande af personlig frihet och att han följaktligen måste afträda redaktörskapet under
den tid han för undergående af ådömdt straff är beröfvad frihetens bruk. Ilar någon,
som saknar dessa qvalifikationer, af förläggaren antagits till redaktör, bör ansvaret
för skriftens innehåll åligga förläggaren.
Mot grundsatsen om hufvudredaktörens ansvarighet för allt hvad i en periodisk
skrift förekommer har anmärkts, att man härvid ställer på redaktören en fordran,
som han mången gång ej kan motsvara. Vissa tidningsföretag hafva utvidgat sig
till det omfång, att det ej är möjligt för en enda person att öfvervaka skriftens
innehåll i alla dess särskilda delar. Häri ligger ett slags försvar, det enda tänk¬
bara, för den som, inseende vådan af on dylik ansvarighet, låter den uppbäras af en
skenredaktör. Vill man undanrödja äfven denna sista förevändning att hålla ansvarings-
systemet uppe, bör man bereda hufvudredaktören utväg att på fullt tillförlitliga och
verkligen ansvarsskyldiga personer öfverlåta tillsynen öfver och ansvaret för någon
del af skriften. Svårligen kan man derföre bestrida den principiella rigtigheten af
ett stadgande, som innehåller, att då för någon bestämdt betecknad och från öfriga
delar tydligt skild hufvudafdelning af tidning eller tidskrift finnes anstäld särskild
redaktör, hvilken innehar de egenskaper, som utgöra vilkor för behörighet att vara
hufvudredaktör, han må, derest han å skriften uppgifvits såsom särskild redaktör
af samma afdelning, för innehållet deraf ansvara i hufvudredaktörens ställe. Ett
sådant stadgande, hvartill en motsvarighet finnes i den tyska presslagen, och som
säkerligen har framtiden för sig äfven hos oss, har jag dock ej vågat intaga i lagen,
enär jag fruktar, att det under nuvarande förhållanden endast skulle bidraga att i
eu ny form och på ett nytt fält gifva näring åt det ansvarighetssystem, som det
32
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.
vore en af lagens uppgifter att söka utrota. Det är nemligen vida lättare att
presentera en antaglig ansvaring såsom redaktör af notis- eller aunonsafdelningen
i en tidning, än att med hopp om framgång utgifva honom såsom hela tidningsföre¬
tagets ledare. Visar sig en ny lag verksam att undertrycka de missbruk, som
under den gamlas välde fått obehindradt utveckla sig, och har det sålunda lyckats
att leda lagtillämpningen in på det rätta spåret, är tidpunkten snart inne, då man
kan, utan att behöfva befara nya missbruk, genom ett medgifvande i ofvan antydda
rigtning bereda hufvudredaktörer af större tidningar den lindring, som omfånget af
deras verksamhet utan tvifvel gör högeligen önskvärd.
Eu annan inskränkning i regeln om hufvudredaktörens uteslutande ansvar
har jag deremot trott mig kunna föreslå till dennes förmån. Tidningspressen är i
hög grad beroende af medverkan af personer, hvilka stå utom den egentliga redak¬
tionen, men bidraga med uppsatser, innehållande faktiska meddelanden eller utred¬
ningar i förekommande ämnen. En särskild form för sådana meddelanden är annonsen.
För en dylik medarbetare ligger frestelsen nära att öfverskrida det tillåtnas gräns,
då han vet sig hvarken kunna kontrolleras af redaktören eller under några förhållanden
ställas till ansvar för hvad han skrifvit. Och å andra sidan måste en samvetsgrann
redaktör mången gång föredraga att icke offentliggöra ett meddelande, som möjligen
kan innehålla fullt rigtiga uppgifter, för hvilka han dock af obekantskap med för¬
hållandena ej vågar ikläda sig ansvar. Det bör derföre lända redaktören liksom
allmänheten till båtnad, att ett medel gifves, hvarigenom författaren kan dragas till
ansvar för innehållet af en sådan uppsats. För att ej främja uppkomsten af ett
nytt slag af ansvaringar, bör redaktören ansvara jemte författaren, med rätt för
domstolen att, när redaktören finnes hafva handlat i fullt god tro, nedsätta straffet
för honom under hvad som eljest bör å brottet följa.
Så väl periodisk som annan skrift afses med det i 34 § tillagda nya stad¬
gande, att om författare, utgifvare eller redaktör saknar tillgång till betalning af
böter, skadestånd eller rättegångskostnad, som i anledning af åtal för tryckt skrifts
innehåll ådömts honom efter tryckfrihetslagen, skriftens förläggare skall vara för
betalningen deraf ansvarig. Att skriftens förläggare, som lika med författaren och
redaktören, och mången gång i vida högre mån än desse, drager inkomst af skriften,
samt icke sällan bestämmer, om icke dess lydelse i hvarje särskild! fall, åtminstone
dess allmänna rigtning, skall med sin förmögenhet deltaga i ansvaret för hvad
genom skriften brutits, är i och för sig fullt rättvist, och säkerligen skall med¬
vetandet om detta ansvar i sin mån bidraga till att afskräcka egare af periodiska
skrifter från bruket af legda ansvaringar, hvartill enligt hvad erfarenheten visat
inga andra personer pläga låna sig än sådana, som sakna alla tillgångar att när
det gäller fullgöra rättvisans kraf.
Innan jag från hufvudfrågan om ansvarigheten öfvergår till lagförslagets en¬
skildheter, torde det tillåtas mig att i ett sammanhang yttra mig om den föreslagna
lagens straffbestämmelser, jemförda med den gällandes. Begge lagarna hänvisa till
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 21. .‘i3
allmän lag för bestämmande af straff för de flesta af de brott, hvilka genom tryckt
skrift begås. Den nedsättning, som anses kunna ega rum i straffen för dessa brott,
bör ske genom ändring i strafflagen. I den af Eders Kongl. Maj:t denna dag be¬
slutade proposition angående ändringar i vissa kapitel af nämnda lag bar ock före¬
slagits en dylik lindring, gående ut derpå, att de så kallade religionsbrotten icke
vidare skulle kunna beläggas med straffarbete. Derest denna förändring godkännes,
skulle i följd af tryckfrihetslagens föreslagna lydelse straffmildringen komma jemväl
den förbrytelse af detta slag till godo, som begås genom tryckt skrift.
För andra brott äfvensom för öfverträdelser af ordningsföreskrifter äro straffen
bestämda i sjelfva tryckfrihetslagen. Dessa bestämmelser, såsom de nu lyda, kräfva
en grundlig revision. Någon gång äro straffen uppenbarligen för låga, såsom när
förbjudet offentliggörande i tryck af enskilda bref eller vigtiga allmänna handlingar, af
beskaffenhet att skriften bör kunna påräkna betydande spridning, endast straffas med
75 kronors böter, utan att skriften konfiskeras; likaså när offentliggörande af in¬
bjudning till lotteri straffas med högst 150 kronors böter, 'under det att bötes¬
beloppet, • då inbjudningen sker annorledes än i tryckt skrift, kan stiga vida högre.
A andra sidan, och vida oftare, finner man i tryckfrihetsförordningen straff,
som drabba allt för tungt. I fråga om bötesstraffen har detta sin grund redan
deri, att straffen äro fixa. Att straffa hvarje föryttrande af tryckt skrift, å hvilken
boktryckarens namn saknas, med 75 kronors böter och hvarje* försummelse att i
rätt tid aflemna exemplar af en utgifven skrift till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud med böter till samma belopp, är för strängt, medan deremot
detta straff kan anses för lågt, då förbrytelsen flera gånger upprepas. I förslaget
är latitudsystemet tillämpad^ så att i allmänhet de svårare förbrytelserna äro be¬
lagda med böter från 25 eller 50 till 500 kronor, de ringare med böter från 25
till 200 kronor, dock att i fall, der mildrande omstiindigheter kunna tänkas i högre
grad förefintliga, minimum sänkts ända till 5 kronor.
I fråga om frihetsstraffen är gällande tryckfrihetsförordning ännu strängare.
Utsättande af orätt boktryckarenamn eller tryckningsort bör aldrig, såsom nu är
fallet (1 § 10 mom.), kunna beläggas med straffarbete, ej heller olofligt utsättande
af författarens namn med o vilkorligt fängelse, utan att ens möjlighet fins, att i detta
fall stanna vid böter (1 § 8 mom.). Böter eller fängelse i förra fallet och böter
i det senare (se förslagets 20 och 21 §§) torde bäst motsvara rättvisans fordringar.
Orimligast af allt är beläggandet med straffarbete från och med 6 månader till
och med 2 år af utsättande af orätt, författare- eller utgifvarenamn (1 § 9 mom.),
en gerning, som under. vissa förhållanden alls icke kan anses såsom något brott.
Då lagen icke såsom ordningsregel påbjuder, att författarens, utgifvarens eller för¬
läggarens namn skall finnas å tryckt skrift utsatt, har man ej anledning att straffa
utsättande af orätt namn, der det ej skett utan vetskap och samtycke af namnets
egare och således är att hänföra till bedrägeri. (Se förslagets 21 § 3 mom.). Vill
Bill. till Riksd. Prof. 1887. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 5
84
Koncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
åter en författare gälla såsom upphofsman till eu skrift, som flutit ur en annans
penna, kan ett sådant öfvertagande af författareskap icke i och för sig anses straff¬
bart. Naturligtvis behöfver aftalet ej hindra, att, i händelse skriften befinnes brotts¬
lig, den verklige författaren åtalas och straffas.
En straffbestämmelse i gällande lag, som icke öfverensstämmer med de grund¬
satser angående ansvar för tryckt skrifts innehåll, lagen i allmänhet hyllar, är den
att innehafvare!! af ett boktryckeri, som försummat att i föreskrifven ordning göra
anmälan om sin rörelse, skall jemte författaren vara ansvarig för skriftens innehåll
(1 § 5 mom.). Det rätta är, att om författaren kan anträffas, han ensam skall
straffas för innehållet, men att deremot boktryckaren för försummad anmälan under¬
går ett särskildt efter denna förbrytelse lämpadt straff, som dock gerna kan höjas
för det fall, att anmälan uppenbarligen försummats i afsigt att befordra tryckningen
af brottsliga skrifter.
I fråga om ansvar för tryckt periodisk skrifts innehåll stadgar tryckfrihets¬
förordningen (4 § 7 mom.), att utgifvare af sådan skrift skall umgälla sin för¬
brytelse dubbelt i alla do fall der med penningar pliktas. Såsom en allmän regel
kan detta stadgande svårligen försvaras. Det har ock uteslutits i förslaget.
Det har ansetts nödigt att i lagens 2 § förklara de i 1 § förekommande
uttrycken “tryckt skrift11 och “utgifven skrift11, det sista särskildt med afseende
derpå, att lagen fäster vissa rättigheter och förpligtelser vid sjelfva utgifvandet,
såsom då det sägs i 1 § att offentlig myndighet ej får i förväg lägga hinder för
utgifvande af tryckta skrifter, samt i 25 § att ej senare än skriften utgifves ett
exemplar af densamma skall aflemnas till justitiekansler!! eller hans ombud.
Meningen med den förändrade redaktion, som i 5 § gifvits åt stadgandena
i gällande tryckfrihetsförordnings 2 § 4 mom. första stycket, har icke varit att göra
någon som helst inskränkning i rättigheten att utbekomma och trycka offentliga
handlingar. Icke blott alla till statens och kyrkans dömande och förvaltande
myndigheter ingifua samt från dem utgående handlingar skulle, såsom hittills, vid
embetsmannaansvar utlemnas åt den det önskar, utan äfven andra stiftelser och
inrättningar skulle, likaledes på sätt hittills egt rum, vara underkastade samma
skyldighet i afseende på den staten tillhöriga egendom de kunna vara satta att
förvalta eller vårda, t. ex. Vetenskapsakademien i fråga om Naturhistoriska riks¬
museum, Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien i fråga om Statens Histo¬
riska museum o. s. v. Det torde vara uppenbart, att med statens egendom här
ej kan afses ett årligt statsanslag, som i och med utbetalandet öfvergår till inrätt¬
ningens eller stiftelsens egendom. Under de generela uttryck, som i denna § äro
valda, innefattas allt, som uppräknas i motsvarande afdelning af gällande lag, men
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
35
denna uppräkning af embetsverk ock myndigheter, hvilka nu mera ej existera eller
som existera under helt andra former och benämningar, har under tidernas lopp
blifvit så föråldrad, att den omöjligen kan bibehållas i en ny lag.
Att rättigheten till utbekommande af kommunala myndigheters handlingar
kan tarfva en utsträckning, särskildt i fråga om stadsmyndigheterna, vill jag icke
förneka. Men derom har hittills stadgats i kommunallagarna och det vore inga¬
lunda lämpligt att öka antalet af de många för en grundlag främmande ämnen,
som för närvarande finnas i tryckfrihetsförordningen upptagna genom att i grund¬
lagen inflytta bestämmelser, hvilka väl kunna vara af intresse för det kommunala
lifvet, men hvilka icke beröra grundvilkoren för statsmaktens organisation och verk¬
samhet. Jag tror mig ock veta, att chefen för civildepartementet är betänkt på
att vidtaga nödiga åtgärder för åstadkommande af de ändringar i författningarna
om kommunalstyrelse- i stad och om kommunalstyrelse i Stockholm, som för ända¬
målet kunna anses erforderliga.
Den för vår presslagstiftning egendomliga regel, som tillerkänner en hvar
den mest utsträckta rättighet att offentliggöra allmänna handlingar, krafvel' natur¬
ligtvis undantag i åtskilliga fall, der handlingarnas meddelande åt offentligheten
skulle lända statsändamålet till skada. Dessa undantag hafva i den nu varande
lagstiftningen ej upptagits med nödig fullständighet. Det måste anses oeftergiflig^
att till de redan stadgade undantagen läggas de fall, då allmänna handlingar ej
kunna offentliggöras utan att statens säkerhet gent emot främmande makt. derigenom
äfventyras (6 § o mom.) eller att staten sättes ur stånd att uppehålla rättssäker¬
heten genom efterspaning och afslöjande af begångna brott (6 § 4 mom.). Likaså
är det nödigt att, när staten uppträder såsom idkare af industriel verksamhet, dess
kunder behandlas med den diskretion och grannlagenhet, hvarpå man hos enskilde
i dylika förhållanden anser sig hafva ovilkorligt anspråk, samt att staten, när den
för beskattnings- eller andra ändamål ålägger enskilde att tillhandahålla vissa upp¬
gifter, ej medgifver andra att af dessa uppgifter göra ett orätt bruk. Af sistnämnda
anledningar är 7 § i förslaget tillkommen. Den innehåller intet annat än hvad
som redan nu tillämpas, ehuru behörigheten af denna tillämpning kan vara tvifvel
underkastad i betraktande af grundlagens ovilkorliga bud’ om offentlighet i allt,
som af statens tjenstemän å tjenstens vägnar handhafves.
Frågan, huruvida den, som utgifver offentliga handlingar, skall vara ansvarig
för deras innehåll, synes tryckfrihetsförordningen vilja besvara nekande. Eu sådan
ansvarsfrihet bör väl dock såsom regel fastställas endast för handlingar och skrifter,
utgångna från don offentliga myndigheten sjelf. Men om enskild person till offent¬
lig myndighet ingifvit en handling, hvars innehåll befinnes brottsligt, bör han ej
derigenom hafva torvärfvat rätt att strafflöst offentliggöra den. För' sådana hand¬
lingar bör derföre ansvar ega rum, med den inskränkning som är nödig för bevarande
af rättigheten att meddela redogörelse för domstolarnas offentliga förhandlingar.
Bland de i 2 § af gällande tryckfrihetsförordning uppräknade undantag från
36
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
regeln om rätt att offentliggöra allmänna handlingar förekommer ett, som ej hör till
denna kategori, och som jag derföre ansett böra derifrån utbrytas och sättas såsom
ett sjelfständigt stadgande i spetsen af 8 §, stadgandet om offentliggörande af en¬
skilda bref. Dermed har sammanförts en bestämmelse af i visst hänseende likartad
natur, nemligen om otillåtet uppenbarande af krigsrustningar och krigsföretag. I
begge dessa fall beror brottsligheten icke på skriftens innehåll, hvithet i och för
sig kan vara ganska oskyldigt, utan derpå, att sjelfva publikationen under för banden
varande förhållanden ansetts otillåten. Dylika öfverträdelser påkalla ej något be¬
dömande af jury, och äro derföre enligt 52 § undantagna från juryns behandling.
Det samma gäller, ehuru af andra skäl, om den förbrytelse, som i 8 § upptagits
under 2 inom., om inbjudning till olofligt lotteri. Den enda fråga, som bär kan
blifva föremål för tvekan, nemligen huruvida i tvifvelaktiga fall ett företag är att
anse såsom lotteri eller icke, bedömes uppenbarligen bättre af domstol än jury.
Ett dylikt undantagande af vissa slags brott från juryns bedömande är intet ovan¬
ligt ens i länder, der juryn har fast insteg. Enligt franska presslagen skola till
och med mål angående smädelse mot enskild person handläggas af sådana dom¬
stolar, der jury icke fungerar.
De nu nämnda förbrytelserna bilda öfvergången till de egentliga tryckfrihets-
brotten, och straffbestämmelserna för dessa hafva derföre fått sin plats redan här,
i lagens första afdelning. Ehuru i afseende på dessa brott skäl icke saknas för
den mening, att allt som är brottsligt, när det framföres muntligen eller spri-
des i handskrift, jemväl bör vara straffbart då det framträder i tryckt skrift, håller
jag dock före, att en sådan afvikelse från den grundsats, som hittills i svensk
lagstiftning gjort sig gällande, och enligt hvilken endast några vissa af de i straff¬
lagen med ansvar belagda handlingar i tryckfrihetslagen uppräknas såsom press¬
förbrytelser, icke motiveras af praktiska skäl, och att densamma följaktligen skulle
sakna all utsigt att tillvinna sig ett allmännare bifall.
Ehuru sålunda den grund, på hvilken tryckfrihetsförordningens 3 § hvilar,
lemnas orubbad, kunna dock ej de i §:ns tretton moment uppräknade brottkate-
goriorna bibehållas alldeles oförändrade. Från religionsbrotten bör uteslutas hvad
som ej vidare är straffbart enligt allmän lag, nemligen det som hittills hänförts
under: »förnekelse af Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran».
De öfriga böra kännetecknas i öfverensstämmelse med Eders Kongl. Maj ds denna
dag beslutade proposition angående ändringar i 7 och 10 kap. strafflagen, hvar- *
igenom under lagens skydd indragits äfven främmande till offentlig religionsöfning
berättigad församlings troslära eller gudstjenst. Åt riksstyrelse, som i Konungens
frånvaro förer regeringen, torde på sätt i strafflagen skett böra beredas samma skydd
som åt riksdagen. Uppmaning till förräderi är enligt gällande lag (mom. 7) straff¬
bar, när den åsyftar don brottsliga afsigtens utförande medelst uppror, men äfven
uppmaning till annan gerning, som innefattar fullbordan eller försök till utförande
af så groft uppsåt, som omförmäles i 8 kap. 1 och 6 §§ strafflagen, bör ej lemnas
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
87
ostraffad, när den framträder i tryckt skrift. Af 8 kapitlets öfriga §§ äro den 18:de och
19:de redan tillämpliga på tryckt skrift (jfr. tryckfrihetsförordningen 3 § 10 mom.)
och skulle fortfarande så' förblifva (5 mom.). Den ytterst omfattande straffbestäm¬
melse, som innefattas i 9 mom. af. 3 § tryckfrihetsförordningen och som, derest den
verkligen tillämpades, skulle lägga band på hvarje strängare omdöme om utländska
förhållanden, är inskränkt till sina tillbörliga dimensionen i förslagets 6 mom. Full¬
komligt nytt är 9 mom., hvars införande beror deraf huruvida Eders Kongl. Maj:ts
förslag att tillägga en dylik § i 10 kap. strafflagen vinner framgång. Mom. 10
torde ej hafva undergått någon förändring till innehållet, fastän ordalagen äro jem-
kade till öfverensstämmelse med strafflagens. Detsamma har skett med 11 mom.,
i detta fall likväl med full afsigt att åstadkomma en förändring af innehållet.
Motsvarande stadgande i den gällande * tryckfrihetsförordningen, 3 § 13 mom.:
»Sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror till någon last, särdeles
den, som sårar ärbarheten, eller sådana ohöljda och skändliga framställningar af
denna lasts utöfning, hvarigenom främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas»,
är så beskaffad! att efter den bokstafliga lydelsen de gröfsta och skändligaste fram¬
ställningar skulle vara oåtkomliga för straff, så vida det ej kunde styrkas, att för¬
fattaren haft för afsigt att med dem främja ett förderfligt lefnadssätt. Svårig¬
heten att åstadkomma en dylik bevisning och de ringa utsigterna att under sådana
omständigheter uppnå hvad som åsyftas med ett åtal hafva mången gång afhållit
den offentliga myndigheten från ingripande äfven der den allmänna sedlighetskänslan
funnit sig mest kränkt och de olycksbringande verkningarna af en osedlig litteratur
varit mest uppenbara. En lagändring, hvarigenom det som kräuker denna känsla
blir straffbart, äfven utan att uppsåtet varit bestämdt rigtadt på åstadkommande
af förderfliga verkningar, är eu bland de angelägnaste uppgifter för lagstiftningen
i detta ämne.
I fråga om förbrytelser efter 12 mom. har i 11 § 3 mom. medgifvits en
strafflindring till förmån för den periodiska press, som, i följd af den skyndsamhet,
hvarmed den måste arbeta, är särskild! utsatt för faran att äfven omedvetet med¬
dela förvillande uppgifter och framställningar, nemligen tidningspressen. Om eu så¬
dan uppgift, som ju kan tänkas vara i illasinnad afsigt meddelad tidningen, men i
god tro i densamma intagen, blir innan åtal anställes återtagen eller berigtigad
utan omsvep, d. v. s. utan något slags tillägg eller förbehåll, som antyder att upp¬
giften ändock kan vara åtminstone till någon del sanningsenlig, bör domstolen kunna
nedsätta böterna under hvad i lagen bestämts, d. v. s. till eu ren obetydlighet.
I lagens andra kapitel, som afhandlar vilkoren för skrifters tryckning, utgif¬
vande och spridning, möta först reglerna om rätt att anlägga boktryckeri och idka
boktryckerirörelse. A den af riksdagen år 1870 beslutade grundlagsändring, enligt
hvilken boktryckerier skulle få anläggas äfven på landet, vägrade Eders Kongl. Maj:t
sanktion, enär svårighet kunde uppstå att på hvarje ort, der boktryckeri enligt
riksdagens förslag finge anläggas, finna lämplig person för uppdraget att såsom
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 21.
chefens för justitiedepartementet ombud vaka öfver tryckta skrifters allmängörande,
samt i betraktande jemväl deraf, att handräckning till verkställande af qvarstad å
tryckt skrift icke kunde å landet med erforderlig skyndsamhet erhållas. Så mycket
torde Eders Kongl. Maj:t dock kunna gå riksdagens en gång uttalade önskan till
mötes, att det må vara medgifvet att anlägga boktryckeri utan särskildt tillstånd
i köpingar, samt med Konungens tillstånd å de ställen på landsbygden i öfrigt,
der Konungen finner det kunna ske utan åsidosättande af den tillsyn, som åt skrif¬
ters utgifvande bör egnas.
I öfrigt äro stadgandena om vilk.oren för bedrifvande af boktryckerirörelse
fullständigade med ledning af den erfarenhet, som vunnits vid tillämpningen af de
nu gällande temligen bristfälliga bestämmelserna i ämnet. Hvad som i tredje
stycket af 2 mom. i 14 § tillagts angående skyldighet för aktiebolag, sterbhus-
delegare eller konkursbo, som drifver boktryckerirörelse, att anställa behörig före¬
ståndare, samt om bufvudmännens ansvar för böter, skadestånd och rättegångskost¬
nad, som till gäldande ådömas denne, torde lika litet som motsvarande stadganden
i 27 § angående förläggare erfordra någon närmare motivering. Oundgängligen
nödvändigt är att föreskrifva nu saknade straffpåföljder för den, som anlägger bok¬
tryckeri å förbjuden ort eller eljest utan att vara dertill behörig. Om sjolfva straff¬
bestämmelserna har jag redan i allmänhet uttalat mig, och vill nu endast erinra,
att maximum af de för vanliga fall i 17 § stadgade böter icke öfverstiger hvad
förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 Juni 1864 stadgar för för¬
summelse att anmäla utöfning af yrke.
På många orter inom landet finnas redan nu inrättade s. k. accidenstryckerier
för tryckning af etikettor, blanketter m. in. Så länge från dessa tryckerier endast
utgå sådana alster, å hvilka boktryckarens namn, tryckningsort och årtalet ej be¬
höfva vara utsatta, böra de ej behandlas efter tryckfrihetslagen, utan i den ordning
näringslagstiftningen föreskrifver.
Boktryckares skyldighet att af allt som hos honom tryckes aflemna tre exem¬
plar för Kongl. biblioteket och universitetsbiblioteken kan utan olägenhet lindras,
så vidt angår sistnämnda bibliotek. För dem lärer enligt mig meddelade upp¬
gifter en stor del af den inom riket utkommande litteraturen utan afsaknad kunna
undvaras, och skyldigheten att mottaga allt anses snarare vara till besvär än till
nytta. Att i grundlagen bestämma hvad som bör lemnas' till det ena eller andra
biblioteket kan emellertid ej vara lämpligt. 26 § är derföre affättad så, att bok¬
tryckarens skyldighet att lemna allt, der det påfordras, är bibehållen, men att det
ankommer på Konungen att meddela do bestämmelser i syfte att inskränka skyldig¬
heten, som han finner nödiga.
I fråga om bokhandel är endast den ändring föreslagen (28 §), att för rättig¬
het att idka handel med tryckta skrifter i öppen bod skola gälla samma vilkor,
som för idkande af handel i öppen bod med andra varor i allmänhet stadgas.
Till förekommande af all tvekan, huruvida polismyndighet må ega rätt att
39
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
meddela föreskrifter angående det sätt att sprida tryckt skrift, som sker genom
dess anslående på offentliga platser, har en hänvisning härom intagits i 29 §.
Genom de i detta kapitel meddelade utförligare bestämmelser om rätt att
utöfva boktryckerirörelse och om skrifters spridande, har visserligen denna del af
lagstiftningen vuxit ut till en bredd, som föga egnar sig för en grundlag, men
något annat val har ej stått öppet, så länge man ej vågat helt enkelt utesluta alla
bestämmelser i dessa ämnen ur grundlagen, ett förfarande som eljest af flera skäl
varit att förorda.
Konstitutionsutskottet hade i sina 1871 och 1872 afgifna förslag uppdragit
tillsynen å lagens efterlefnad åt justitiekansler!!. Utskottet anförde härvid såsom
skäl, att då de s. k. ordningsmålen, hvilka nu afdömas af chefen för justitiedeparte¬
mentet, enligt utskottets förslag skulle afgöras af domstol, och departementschefens
befogenhet följaktligen endast skulle innefatta rättigheten att förordna om åtal och
qvarstad, denna befattning, som vore af natur att tillkomma allmän åklagare, helt
naturligt läte hänföra sig till området af den verksamhet justitiekansler!! såsom
chef för åklagaremakten egde utöfva. På dessa skäl, hvartill kunde .läggas olämp¬
ligheten deri, att eu dylik befattning utöfvas af eu ledamot af Konungens råd, har
jag i mitt förslag upptagit konstitutionsutskottets tanke.
I fjerde kapitlet, som i öfrigt innehåller stadgandena om åtal och qvarstad,
har man sökt så vidt möjligt förringa olägenheterna af qvarstaden för de fall, som
ju kunna tänkas inträffa, att qvarstad af administrativ myndighet lägges utan till¬
räckliga skäl och derföre af domstol upphäfves. För detta ändamål är föreskrifvet,
att frågan om qvarstadens bestånd skall underställas domstols pröfning så fort ske
kan, innan åtal väckes och innan justitiekanslerns gillande af qvarstad, som hans
ombud förordnat, hunnit inhemtas. Härigenom, liksom genom förkortning af de tider,
inom hvilka i hvarje särskildt fall föreskrifna åtgärder böra vidtagas, har man
uppnått det resultat, att qvarstad, som domstol finner obehörig, blifver, der bok¬
tryckeri ligger i stad, upphäfd inom sex dagar, i stället för att ett dylikt beslut
af rätten enligt gällande lag kan dröja i Stockholm ända till, 2 veckor och i andra
städer ända till 5 eller 6 veckor efter det qvarstaden verkstälts. Såsom en olägen¬
het kan visserligen anmärkas, att domstolen möjligen kan fastställa ett af justitie-
kanslerns ombud utfärdadt förordnande om qvarstad, hvilket justitiekansler!! seder¬
mera finner så obefogadt, att han ej vill förordna om åtal i anledning af skriftens
innehåll. För detta fall har det ock varit nödigt att förbehålla justitiekansler!!
rätt att återkalla en af rätten faststäld qvarstad. De fall, då detta kommer att
inträffa, lära dock blifva ytterst sällsynta, när man tager i betraktande att justitie-
kanslern såsom åklagare i allmänhet torde få anses mera benägen för strängare
åtgärder än domstolen.
Såsom en lindring må ock anses föreskriften (44 § och 45 § 2 mom.) att,
då åtal ogillas, förordnande om qvarstad i sammanhang dermed skall af rätten upp-
häfvas och att öfver sådant beslut klagan ej må föras, hvadan det genast går i
40
Rongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 21.
verkställighet. Deremot har det ansetts nödigt, för att ej göra en qvarstadsåtgärd
alldeles betydelselös, att, när rätten på ansökning af enskild part belägger skrift
med qvarstad, detta beslut får gå i verkställighet utan hinder af anförda besvär.
Bland femte kapitlets stadganden om rättegången i tryckfrihetsmål intages
främsta rummet af dem, som röra juryn och dess sammansättning. För våra äldre
presslagar var jury i tryckfrihetsmål eu okänd inrättning. Den förekommer ej ens
i 1810 års tryckfrihetsförordning, som deremot åt de enligt regeringsformen utsedde
komiterade för tryckfrihetens vård uppdrog en befattning, egnad att i viss mån ersätta
juryn. Komitén skulle, innan hofrättens dom i tryckfrihetsmål gafs, meddela utlåtande,
om ansvar för skriftens utgifvande borde ega rum, och hofrättens dom måste, derest
den afvek från komiterades yttrande, underställas högsta domstolens pröfning. Vid
påföljande riksdag gjordes emellertid ett försök att ur tryckfrihetskomitén utbilda
en verklig jury. Konstitutionsutskottet föreslog i Oktober 1810 den ändring i tryck¬
frihetsförordningens 5 §, att lagligheten af åtalad tryckt skrifts innehåll skulle,
pröfvas af en för hela riket gemensam jury eller nämnd, bestående af 36 personer,
deribland tryckfrihetskomiténs 6 ledamöter voro sjelfskrifna, och de öfriga 30 valdes
till hälften af Konungen och till hälften af rikets ständer. Af juryns ledamöter
skulle den tilltalade få utesluta så många, att 24 ojäfvige återstodo. Denna jury
skulle hafva sina sammanträden i Stockholm. Förslaget föll vid 1812 års riksdag,
hvaremot konstitutionsutskottet då framlade ett nytt, hvilket icke såsom öfriga vid
samma riksdag ifrågasatta ändringar i tryckfrihetsförordningen omedelbart antogs,
utan förklarades hvilande till vidare grundlagsenlig behandling, hvarefter detsamma
under 1815 års riksdag blef och ännu fortfar att vara gällande lag. Denna inne¬
håller, att parterna i tryckfrihetsmål ega välja hvar sina fyra och domstolen fem,
tillsammans tretton, i staden der målet anhängiggöres eller orten närmast derintill
boende, för medborgerlig dygd väl kände personer, af hvilka, sedan de efter lag
blifvit af domstolen ojäfvige förklarade, en bland de af vederparten och en bland
de af domstolen nämnda bör af hvardera parten utan anförda skäl uteslutas, så att
antalet af nämndens ledamöter blir nio.
Man har varit temligen ense derom, att denna sammansättning af juryn icke
är tillfredsställande. De af parterne för hvarje särskildt fall valde jurymännen
uppträda oftare såsom Kriga anhängare hvar af den part, som utsett honom, än
såsom oväldige domare. Vid sådant förhållande ligger afgörandet i de flesta fall
hos de ledamöter, hvilka domstolen i juryn insätter. Visserligen har man i allmänhet
ej försport något berättigadt missnöje med det sätt, hvarpå domstolarne utöfvat sin
valrätt, men erkännas måste, att om man ej ansett det nog betryggande att låta
domaren under embetsmannaansvar afdöma ett tryckfrihetsmål, har man åtminstone
ej ökat tryggheten genom att lägga denna makt i händerna på okontrollerade och
ansvarslöse förtroendemän, som af domaren för hvarje särskildt mål utses.
Mångfaldiga hafva ock de förslag varit, genom hvilka man sökt afhjelpa
bristerna i juryns nu varande sammansättning. Man har varit ense om ändamåls-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
41
enligheten af jurymannakorpser, valda för längre tid, åtminstone ett år, ur hvilka det
antal jurymän, som skulle tjenstgöra i hvarje särskildt mål, kunde genom lottning
uttagas. Men enigheten har upphört, så snart det hlifvit fråga om sättet för jury-
mannakorpsernas väljande och valkretsarnas storlek. Konstitutionsutskottet vid 1856
—58 årens riksdag föreslog en centraljury för hela riket, som skulle utses af riks¬
dagen eller dess delegerade, men utskottet lyckades icke genomdrifva detta förslag.
Lika liten framgång rönte konstitutionsutskottets förslag vid 1871 och 1872 årens
riksdagar. Enligt det förra skulle eu jurymannakorps utses för hvarje landstings¬
område af landstinget och för hvarje stad, som ej deltager i landsting, af stadsfull¬
mäktige. Det senare skilde sig från det förra så till vida, att i sistnämnda städer
de vid val af ledamöter i andra kammaren röstberättigade skulle hvarje år inför
magistraten utse 25 valmän, hvilka hade att välja jurymannakorpsen. Reservanter
inom utskottet hafva yrkat, dels att i de städer, som ej deltaga i landsting, dels i
alla städer jurymannakorpserna skulle utses genom direkta val af de vid val af riks¬
dagsmän i andra kammaren röstberättigade. Andra reservanter hafva antydt såsom
lämpligt, att jurymannakorpsen utsåges af underdomstolarne.
Skiljaktigheterna mellan de många olika förslagen, till hvilka skulle kunna
läggas ytterligare ett icke ringa antal, väckta dels inom dels utom riksdagen, vittna
om svårigheten för att ej säga omöjligheten att på den hittills inslagna vägen komma
till ett önskvärdt resultat. För min del fruktar jag, att hvarje dylikt förslag skall
möta oöfvervinneliga hinder i svårigheten att bereda något intresse åt valet af en
jurymannakorps, som, derest valkretsen blefve landstingsområde eller stad och icke
hela riket, i regeln aldrig komme att utöfva någon verksamhet. Så länge juryn
endast användes i tryckfrihetsmål, och sådana mål endast ytterst undantagsvis före¬
komma annorstädes än i hufvudstaden, synes derföre det nu varande ofullkomliga
sättet att utse juryn vara det enda användbara. Jag har derföre funnit mig nödsakad
att i förslaget hufvudsakligen bibehålla gällande stadganden i fråga om parternas
valrätt, dock att parterna skulle få i högre grad än hittills utöfva uteslutningsrätten
bland motpartens jurymän, hvarigenom de ensidigaste valen borde kunna göras
oskadliga. I fråga åter om domstolens jurymän torde hinder ej möta att låta dem
genom lottning uttagas ur en jurymannakorps, bestående af ett mindre antal ledamöter,
som i Stockholm kan af rådstufvurätten utses vid början af hvarje år, men hvars
utväljande i andra städer, der tryckfrihetsmål sällan eller aldrig förekomma, torde
böra företagas när ett tryckfrihetsmål, der jury skall fungera, första gången under
året förekommer till behandling. I enlighet med dessa grunder innehåller förslaget
i 54 §, att parterna skola välja hvar sina sex och domstolen ur jurymannakorpsen
genom lottning uttaga fem, hvarefter hvarje part skulle få utesluta tre af motpartens
och en af domstolens jurymän.
I öfrigt äro stadgandena om juryns val och verksamhet fullständigade med
åtskilliga föreskrifter, som ej torde behöfva närmare förklaras.
Bill. till llilcsd. Prof. 1887. 1 Sand. 1 Afd. 14 Höft.
6
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
Föreskriften om underställning af tryckfrihetsmål synes kunna inskränkas till
det fall, att någon blifvit, efter det juryns utlåtande inhemtats, till ansvar fäld.
De s. k. ordningsmålen, som enligt 4 § 2 mom. af tryckfrihetsförordningen
hittills afgjorts af chefen för justitiedepartementet, hafva genom den lydelse förslagets
51 § erhållit förlagts till domstol.
I detta kapitels 59 § är tillagdt ett stadgande, huru förfaras skall när tryckt
skrift befinnes brottslig, men den som bör för innehållet ansvara ej kan anträffas.
Rätten skulle i sådant fall kunna döma skriften förbruten, sedan, der så kan ske,
förläggaren eller boktryckaren blifvit hörd.
Genom den allmänna regeln i förslagets 61 §, att i allt hvad ej genom lagen
uttryckligen annorlunda stadgas skall gälla hvad i allmän lag om rättegång i brottmål
sägs, skulle den nu i tryckfrihetsförordningens 5 § 6 mom. intagna föreskrift, att
boktryckare eller författare alltid skola personligen inställa sig vid domstol, upphöra
att gälla, och det således stå dem öppet att begagna sig af den i allmän lag med-
gifna rättegångsförmån att endast i mål, der straffarbete efter lag kan å brottet
följa, behöfva iakttaga personlig inställelse, men att i andra fall kunna inställa sig
genom ombud, der ej domaren annorlunda förordnar.
Om utrikes tryckt skrift äro i tryckfrihetsförordningens 4 § 10 och 11 mom.
meddelade några ganska otydliga och bristfälliga stadganden. Att åtal för sådan
skrifts innehåll icke kan ske i den ordning tryckfrihetsförordningen stadgar för
inrikes tryckt skrift är uppenbart, då sådant åtal skall väckas vid rådstufvurätten
i den stad, der skriften är tryckt; men ej ens föryttrare af utländska skrifter synas
vara underkastade annat ansvar efter tryckfrihetsförordningen än det, som åligger
föryttrare af skrift, tryckt utrikes på svenska språket, om han underlåter att till
chefen för justitiedepartementet eller hans ombud aflemna exemplar af skriften.
Huruvida någon kan för skriftens spridning åtalas efter allmän lag, lemnar tryck¬
frihetsförordningen osagdt, Att qvarstad kan af administrativ myndighet läggas å
skriften, om den är författad på främmande språk, framgår af 11 mom., men om
någon rätt att lägga qvarstad å skrift, tryckt på svenska språket, talas ej, och i
sjelfva verket lärer man mot brott begångna genom sådana skrifter stå temligen
rättslös. Af yttersta vigt torde det således vara, att genom tydliga och verksamma
lagbud afvärja den öfversvämning af brottsliga skrifter på svenska språket, som
från grannländerna kan hota oss och på senare tider åtminstone från ett håll allt¬
mer tilltagit i omfång.
Förslaget innehåller angående utrikes tryckt skrift hufvudsakligen, att hvarje
gerning, som enligt tryckfrihetslag eller allmän lag är brottslig, belägges med straff,
då den begås i sådan skrift; att den som med vetskap om innehållet sprider
utländsk skrift, som är brottslig enligt allmän lag, straffas såsom gerningsman, utan
inskränkning i straffet för den som författat eller utgifvit skriften; att äfven andre med¬
hjelpare till den brottsliga handlingen blifva underkastade straff; att åtal får anställas
endast af justitiekansler!!, till hvilken ett exemplar af hvarje utrikes på svenska språket
43
' Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
tryckt skrift, som kär i riket hålles till salu, skall allemnas; att qvarstad oberoende
af åtal må förordnas af justitiekanslern, som derom gör anmälan hos Konungen,
hvilken, der han ej finner qvarstaden böra förfalla, förordnar, att skriften skall vara
förbruten, dock med rätt för innehafvare af skriften, att inom viss tid låta utföra den
ur riket; samt att i fråga om rättegången allmän lags bestämmelser skola lända
till efterrättelse.
Enligt det förslag till tryckfrihetslag, för hvars hufvudsakliga innehåll jag
nu redogjort, skulle de i 108 § regeringsformen och 70 § riksdagsordningen om-
förmälda komiterade till tryckfrihetens vård icke vidare få någon särskild verksamhet
sig uppdragen. Dessa komiterades hufvudsakliga uppgift att till hofrätten, innan
dess dom fäldes, afgifva utlåtanden i frågor om åtalade skrifter, upphörde med juryns
införande, och deras skyldighet enligt nu gällande tryckfrihetsförordning att i vissa
fall yttra sig angående skrifts beläggande med qvarstad (5 § 8 mom.) samt angående
innehållet af skrift, som på yrkande af främmande stats sändebud eller regering
blifvit med qvarstad belagd (5 § 13 mom.), kan så mycket hellre upphöra, som
den endast i ytterst få fall lärer hafva tagits i anspråk. Enahanda är förhållandet
med det i 108 § regeringsformen komiterade meddelade uppdrag att, i händelse
någon författare eller boktryckare före tryckningen af en skrift begär komiterades
yttrande, huruvida åtal derå efter tryckfrihetsförordningen kan ega rum, sådant
yttrande skriftligen afgifva, med den påföljd att, derest de förklara, att skriften må
tryckas, både författare och utgifvare blifva från ansvar fria och detta kommer att
drabba komiterade. Då denna institution sålunda numera förlorat sin egentliga
betydelse, anser jag mig böra föreslå dess upphäfvande, i följd hvaraf 108 §
regeringsformen och 70 § riksdagsordningen skulle utgå. För att icke nummer¬
följden i senare §§ af dessa grundlagar måtte behöfva ändras, har jag i öfverens¬
stämmelse med 1872 års konstitutionsutskott! föreslagit att dela 107 § regerings¬
formen och 69 § riksdagsordningen hvardera i två §§, på sätt i förslaget till
Kongl. proposition närmare angifves.
Då den nya grundlagen enligt nu mera inom lagstiftningen följd regel lärer
böra benämnas tryckfrihetslag, blifver det nödigt att i 85 § regeringsformen,
der grundlagarna uppräknas, utbyta den nu varande benämningen tryckfrihetsförord¬
ning mot tryckfrihetslag.
Jag hemställer underdånigst, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagens
antagande framlägga de i öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört utarbetade
förslag till tryckfrihetslag samt till ändringar i regeringsformen och riksdagsord¬
ningen.
44
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.
I hvad departementschefen sålunda hemstält instämde
statsrådets öfrige ledamöter, och täcktes Hans Maj:t Konungen,
med godkännande af de anmälda förslagen till ny tryckfrihetslag
samt till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen,
besluta, att desamma skulle till Riksdagens pröfning i grund¬
lagsenlig ordning öfverlemnas medelst nådig proposition af den
lydelse bilagan litt. D till detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
t
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1887.