4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 28.
N:o 28.
Herrar 0. W. RcdclillS och J. P. NilsSOll, om indragning
af ordinarie anslaget till kongl. teatrarne m. in.
Under nu rådande allmänna betryck är det mer än eljest nödvän¬
digt, icke blott för den enskilde utan äfven för staten, att noga se till,
huru inkomster och utgifter skola kunna gå i hop. Inkomsterna minskas.
Derför måste också utgifterna minskas. När så skall ske, måste skilnad
göras emellan sådana utgifter, som äro alldeles oundgängliga, och sådana,
som kunna, om än med svårighet, undvikas. Granskar man i sådant
syfte »Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående statsver¬
kets tillstånd och behof gifven Stockholms slott den 29 april 1887», så
finner man bland andra utgiftsposter under sjunde hufvudtiteln en, som
torde kunna utan olägenhet för riket undvikas, nemligen anslaget till
teatrarne. Hvad man än må tänka om teatrarne i och för sig, så torde
dock. alla vara ense derom, att de ej kunna anses ega så stor betydelse
för riket, att statsutgifter för deras uppehållande skola anses alldeles ound¬
vikliga. Oss synes, som om staten icke alls borde befatta sig med teater¬
väsendet. Staten tiar vigtigare och högre intressen att taga vara på.
I öfverensstämmelse härmed hemställa vi:
a) att Riksdagen icke måtte bevilja de under sjunde
hufvudtiteln (17—18) begärda anslag af dels 28,820
kronor till reparation å stora teaterns hus, dels 25,000
kronor till teaterverksamhetens uppehållande under spel¬
året den 1 juli 1887—1 juli 1888;
5
Motioner i Ändra Kammaren, N:o 29.
f>) att Riksdagen måtte indraga det å ordinarie stat
uppförda anslaget 60,000 kronor till teatrarne för ofvan-
nämnda spelår och 1888;
och således intet anslag måtte beviljas till teatrarne.
Om remiss till statsutskottet anhålles.
Stockholm den 12 maj 1887.
O. W. Eedelius. J. />. Nilsson.
N:o 29.
Herr E. Åkerlund, om ändringar
tulltaxan.
De stadigt både inom och utom landet sjunkande prisen å landt-
mannaprodukter och den i följd deraf allt mer tilltagande arbetslösheten
å landsbygden, som förorsakar stegrade utgifter inom landskommunerna,
hafva, såsom allmänt erkännes, nu gjort landtmännens ställning inom
större delen af vårt land sådan, att lindring i de nödiga utgifterna mer
än någonsin erfordras, derest »ej ett eller annat tiotusental» af dem skola
bringas till tiggarstafven, innan de hunnit eller förmått vidtaga de åt¬
gärder, som sägas skola medföra deras framtida välstånd, eller jordbrukets
ombildning i enlighet med inom Riksdagen gifna möjligen välmenta råd
och anvisningar; och då Norrlands hufvudnäring på det öfriga landets
bekostnad fått sig tillerkända stora fördelar genom de ingångna handels-
traktaterna, och då städernas invånare så väl som industriens idkare, vare
sig arbetstagare eller arbetsgivare, ega den förmånen att få förskaffa sig
större delen af hvad de behöfva köpa, eller sådana varor, som jordbruka¬
ren måste producera, från det håll, der de billigast kunna fås, men landtmän-
nen i högst få fall fått sig någon sådan rätt tillerkänd i fråga om de varor, som
de behöfva förskaffa sig från handel och industri, och då deruti tydligen ligger