2
Motioner i Första Kammaren, N:o 25.
N:o 25.
Af herr A. F. 0. Cederberg, om vissa jägmästare nu tillkom¬
mande extra, ersättningars uteslutande från beräknade
tillgångar vid lönereglering för skogsstaten.
Vid den reglering af skogsstaten, som Kong!. Maj:t i sin proposition
n:o 1 till innevarande Riksdag föreslagit, är såsom tillgång beräknad bland
annat den ersättning, som för närvarande af enskilda hemmansegare m. fl.
utgifves till en del skogsstatens tjensteman för de utstämplingar, desse verk¬
ställa af till försäljning afsedt virke från staten icke tillhöriga skogar.
Om dessa ersättningar, i administrativ väg bestämda genom åtskilliga
författningar, anmärker domänstyrelsen i det utlåtande, hvarå Kong]. Maj:ts
ifrågavarande förslag till eu del grundats, bland annat att de i hög grad
vexla inom olika revir, och ingalunda alltid stå i skäligt förhållande till
det arbete, som utsyningen medför, i det att inom revir, der skogarne, hvarå
utsyningen eger rum, äro hvarandra närbelägna eller utgöra större sam¬
manhängande områden, en betydlig inkomst kan lätt nog intjenas, under
det att i andra revir, med ogynsammare förhållanden, inkomsten, oaktadt
utsyningsarbetet der kan vara långt mera betungande, blir jemförelsevis
mindre.
På grund af dessa och andra skäl väcker domänstyrelsen det af Kong!.
Maj:t accepterade förslaget, att ifrågavarande utsyningsafgifter skola ingå
till statsverket, i stället för att de nu tillfalla den jägmästare, som verk¬
ställer utsyningen.
Härigenom kornme de att fördelas mellan alla skogsstatens tjensteman
i orterna, d. v. s. icke blott dem, som verkställa utsyningar af ifråga¬
varande art, utan äfven sådana, som icke hafva det ringaste att skaffa med
göromål af denna beskaffenhet.
Ifrågasätter man hvarför ersättning skall af den enskilde skogsegaren
betalas, så möter man det svar, att då statens tjensteman hjelper den en¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 25.
3
skilde med skogsskötsel!), så bör denna hjelp ock betalas, t regeln har väl
dock knappast den enskilde begärt denna hjelp, och ytterst är det val det
allmänna ändamålet, skogens bevarande, som framkallat statens ingripande,
ehuru det är den enskilde, som får betala ersättningen. Men om ock detta
uttryck kan försvaras, när »ersättningen» utgår till den som verkställer
arbetet, så inträder dock ett helt annat förhållande, när man, efter att hafva
uppgifvit det ersättningen såsom sådan är för hög, fordrar dess leverering
till staten för att delvis användas till andra ändamål. »Ersättningen» för¬
vandlas härigenom till »skatt», och det är af denna anledning jag ansett
mig kunna påkalla Riksdagens särskilda uppmärksamhet för frågan; syn¬
nerligast som statsverkets finanser knappast påkalla uppletandet af nya
skatter, under det att ställningen i landet deremot påkallar synnerlig var¬
samhet vid skatters beviljande.
Inom de båda nordligaste länens lappmarker, der nästan hvarje hem-
mansegare är underkastad ifrågavarande ersättningsskyldighet, har redan
länge råd! missnöje med de åtminstone under der rådande förhållanden allt
för höga ersättningarne, och af ortens representanter hafva hemmansegarne
derstädes påräknat medverkan för vinnande af ersättningens minskning eller
nedsättning. Sedan nu till dessa bygder kännedom spridts om domänsty¬
relsens ifrågavarande förslag, har man ämnat direkte vända sig till Konungen
i frågan, men redan innan denna plan hunnit komma till utförande, var
Kong!. Maj:ts beslut i saken fattadt. Under sådana omständigheter återstår
vädjandet till Riksdagen som enda utväg, och är det af denna anledning
jag vågar föreslå,
det Riksdagen, med uttalande af den åsigt att de
vissa jägmästare tillkommande utsyningsersättningar, så
vida de icke anses böra alldeles upphöra, åtminstone torde
böra nedsättas så, att de stå i skäligt förhållande till det
arbete, utsyningen medför, ville besluta, det dessa ersätt¬
ningar icke må beräknas som tillgång för en tilläfventyrs
förestående reglering af skogsstaten.
Stockholm den 26 januari 1887.
Instämmer.
J. E. Nyström.
A. F. O. Cederberg.