4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
Jag yrkar, med anledning af ofvanstående, att
Riksdagen måtte besluta ny fatalietid för inlösen af
skattefrälseräntor, så långt utsträckt, att Trippska
arfvingarne få rundlig tid att underhandla med sina
utrikes boende medintressenter, t. ex. ett år eller mera
från nya förordningens datum, om så anses nödigt.
Om remiss till vederbörligt utskott ankålles, och skall jag derstädes
prestera 2:ne från herr kabinettssekreteraren Lagerheim erhållna bref.
Stockholm den 20 januari 1887.
Lars Börjesson.
IN:o 10.
Af herr P. Zimdalll, om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande ändradt
sätt för offentliggörande af allmänna kungörelser och till-
kännagifvanden.
Lifligt öfvertygad om olämpligheten af så väl allmänna som enskilda
kungörelsers uppläsande i kyrkorna, var jag redan vid sistlidne riksdag
betänkt på att väcka motion för åstadkommande af ändring härutinnan;
men förekommen af en annan ledamot af Andra Kammaren, nöjde jag mig
med att i min ringa mån understödja den af honom väckta motionen i
ämnet. Då denna motion emellertid ej vann Riksdagens bifall och då jag
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
5
har mig bekant, att samme motionär ej har för afsigt att vid innevarande
riksdag förnya sin ifrågavarande motion, dristar jag härmedelst draga
ärendet under Riksdagens pröfning.
Åsigterna om lämpligheten eller olämpligheten af kungörelsernas upp¬
läsande i kyrkorna måste helt och hållet vara beroende på uppfattningen
af kyrkans uppgift och ändamål. Vill man uti kyrkan so eu lokal, der
icke blott församlingens religiösa behof skall tillgodoses, utan äfven ett
rum, der rent timliga saker lämpligen kunna förehafvas, så är ju äfven
publicerandet af kungörelser derstädes fullt berättigad!.
Betraktar man åter kyrkan såsom varande uteslutande afsedd för för¬
samlingens uppbyggelse, då lärer det väl ej lida tvifvel, att publicerandet
af allehanda kungörelser på ett sådant rum blir, såsom en af vår kyrkas
mera framstående män yttrat, att anse som ett »liturgiskt ogräs» och som
alltså bör dess förr ju hellre undanrödja». Att otaliga önskningar härom
äfven blindt af både piaster och lekmän såväl offentligt som enskildt ut¬
talade lärer väl ingen, som i någon mån beaktat den senare tidens före¬
teelser på det kyrkliga området, på allvar vilja förneka. Att sådana ut¬
talanden längre skola ske förgäfves torde säkerligen icke heller vara för¬
enligt med vår kyrkas rätt förstådda intresse; ty i en tid sådan som vår,
då så många anfall från skilda håll rigtas emot vår statskyrka, synes det
vara så mycket mer angeläget att söka undanrödja hvad som kan gifva
befogade anledningar till klander, och dit måste, enligt mitt förmenande,
uppläsandet af allehanda kungörelser i kyrkan hänföras. Knappast behöf-
ver väl bär påpekas, hurusom äfven 1878 års kyrkomöte, med bifall till
en af nuvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet väckt
motion, aflat eu skrifvelse i ämnet till Kong! Maj:t i syfte, att upp¬
läsandet af kungörelser i kyrkorna måtte så fort ske kunde upphöra, hvilken
framställning 1883 års kyrkomöte fann skäligt förnya, dock utan att det
föranledde till någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida. Ku är det onekli¬
gen eu sanning, att det i allmänhet är lätt att yrka på ändringar uti det
bestående, men deremot mer och mindre svårt att erbjuda något fullt an¬
tagligt och lämpligt att sätta i stället, eu omständighet som äfven synes
hafva utgjort hufvudsakliga skälet, hvarför den under sistlidne riksdag
uti ifrågavarande hänseende väckta motionen blef, i enlighet med lag¬
utskottets afstyrkande, af Riksdagen afstå gen. För min del kan jag dock
icke annat än hysa den öfvertygelsen, att, om den grundsatsen erkännes,
att det höga ändamålet med kyrkan, såsom varande uteslutande invigd till
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.
bön och gudstjenst, icke kan stå tillsammans med uppläsandet af allehanda
kungörelser derstädes, det äfven skall finnas medel för afhjelpande af detta
kyrkliga oskick.
Publicerandet af kungörelserna i kyrkan har för öfrigt numera inga¬
lunda den betydelse för allmänheten som det fordom haft, emedan inom
en stor del af landet de flesta kungörelser intagas eller omnämnas i de
talrika, på olika orter utkommande tidningar^ och sålunda äfven komma
till allmänhetens kännedom. Det är med anledning dels af detta nu på¬
pekade förhållande och dels derför, att allmogen börjat inse olämpligheten
af kungörelsernas uppläsande i kyrkan, som det gifves landsförsamlingar,
der icke ens en enda person under årets lopp sitter qvar för att höra eu
kungörelse uppläsas, och att presterna, sådant oaktadt, skola vara tvingade
att från predikstolen hvarje söndag uppläsa en hel mängd allmänna och
enskilta kungörelser är rent af eu orimlighet, hvars undanrödjande utan
tvifvel, så vidt det på Riksdagen ankommer, vore densamma fullt värdigt,
och detta så mycket mer som kyrkomötet, som väl icke minst i denna
fråga måste tillerkännas auktoritet, gjort förnyade framställningar i ena¬
handa syfte. Att kungörelsernas publicerande, om detta skiljes från kyr¬
kan, måste ega rum annorledes än i tidningarne, är emellertid uppenbart.
Om sättet, hvarpå detta lämpligast kunde ske, hafva tankarne, som
man vet, varit något delade. Utan att i detta afseende tilltro mig kunna
framlägga ett till alla delar fullt tillfredsställande förslag, har jag tänkt
att saken skulle kunna ordnas på ungefärligen följande sätt:
att, hvad kongl. författningar och länskungörelser beträffar, läns¬
männen eller kommunalnämndsordförandena finge sig ålagdt att hvarje söndag
deröfver upprätta en förteckning samt före gudstjenstens början anslå den¬
samma å en i sockenstuga, kommunalrum eller annan i kyrkans närhet
befintlig, af församlingen bestämd lokal anbringad tafla; att kungörelser om
kyrko- och kommunalstämma samt kyrko- och skolråds- äfvensom kommu¬
nalnämnds och fattigvårdsstyrelsesammanträden genom vederbörande ord¬
förandes försorg och med iakttagande af den nu för pålysning^ om sagda
stämmor och sammanträden i lag stadgade tid, varda på enahanda ställe
anslagna; att tillkännagifvanden rörande af myndigheter utfärdade domar,
resolutioner och utslag, Indika angå menighet, varda, allt efter de olika
handlingarnes art och beskaffenhet, genom vederbörande ordförandes i kyrko-
eller kommunalstämma försorg å här ofvan angifna ställe anslagna tillika
med uppgift om, att den, som sådant önskar, kan hos den ena eller andra stäm¬
Motioner i Andra Kammaren, N:o 16. 7
mans ordförande få taga närmare kännedom om handlingens innehåll; att
alla enskildes kungörelser och meddelanden finge, genom deras egen för¬
sorg, som dem utfärdat, på samma ställe, som för öfriga kungörelsers
meddelande blifvit bestämdt, för allmänheten bekantgöras, samt slutligen,
att all sådan publikation skulle, såvidt den vore af behörig person styrkt,
i lag tillerkännas samma vitsord och giltighet som den, hvilken nu sker
medelst uppläsande i kyrkan.
På grund af och med hänsyn till hvad jag sålunda dristat anföra
får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte besluta att till Kong! Maj:t
aflåta skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täck¬
tes, med upphäfvande af kongl. resolutionen på all¬
mogens besvär den 9 december 1766 § 10 samt kongl.
förordningen den 8 maj 1849, den sistnämnda i hvad
den anginge kungörande i kyrkorna så väl af kongl.
förordningar, utom bönedagsplakater, som ock af auk¬
toriteters och enskilda personers kungörelser, vidtaga
sådana åtgärder, hvarigenom publicerandet i kyrkorna
af andra kungörelser och författningar än dem, som
stå i samband med det kyrkliga lifvet, kunde helt och
hållet upphöra, eller att, i händelse detta med afseende
på Kongl. Maj:ts kungörelser mötte hinder, Kongl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke an¬
talet af de författningar och kungörelser, hvilkas upp¬
läsande anbefaldes, kunde i väsentlig mån inskränkas.
Om remiss till lagutskottet anhålles.
i
Stockholm den 24 januari 1887.
P. Zimdahl.