Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.
9
Om remiss till vederbörligt utskott anhålles vördsamt, med anhål¬
lan, att utskottet täcktes föreslå de redaktionsförändringar, som anses
nödvändiga, på det att motionens syftemål måtte vinnas.
Stockholm den 28 januari 1887.
S. M. Olsson.
N:o no.
Af herr 0. Sclienström, om ändrad lydelse af §§ 22 och 25 i
kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.
Bestämmelserna om förvärfvande af försörjningsort, eller så kallad
hemortsrätt i fråga om de från ett till annat samhälle inflyttande per¬
soner, utgöra otvifvelaktigt en bland de vigtigaste föremålen för fattig-
vårdslagstiftningen; och det torde icke sakna intresse att i minnet
söka återföra den skiljaktiga uppfattning, som i detta hänseende tid
efter annan genom lag gjort sig gällande.
Afvikelse från grundsatsen, att hvarje samhälle borde underhålla
de fattiga, som inom detsamma hade sitt bo och hemvist, inträdde
först genom kongl. kungörelsen den 5 december 1788, hvilken i fråga
om skyldigheten ett underhålla i behof af fattigvård komne, inflyttade
personer, stadgade: att den socken, der fattighjonet antingen haft eget
hemman eller såsom inhyses eller tjenstehjon senast varit i skatt an-
tecknadt, borde vidkännas dess vård, enär det med arbete icke kunde sig
uppehålla, men föreskref tillika såsom »både nödigt och billigt», att hvarje
församling emot nyssnämnda skyldighet må ega den rättighet, att icke
något inhyseshjon finge sig der nedsätta, eller något gammalt och mindre
arbetsfört tjenstehjon der antagas, innan sådant först blifvit å allmän
sockenstämma anmäldt, och samhället dertill sitt bifall lemnat. Ett
Bill. till llilcsd. Prot. 1887. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Käft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.
sådant hinder mot den fria inflyttningen kunde icke undgå att fram¬
kalla talrika tvister emellan de särskilda samhällena, och det blef följ¬
aktligen lagstiftningens uppgift att införa stadganden, som på en gång
lemnade obehindrad rätt för en hvar att inflytta från ett till annat
samhälle samt, så vidt ske kunde, bereda något skydd mot uppkom¬
mande fattigvårdstunga genom inflyttade personer. I det syftet tillkom
kongl. förordningen den 25 maj 1847, som i denna del hufvudsakligen
stadgade, att en hvar skulle i fråga om fattigförsörjning tillhöra det
fattigvårdssamhälle, hvarest han efter fylda femton år sist under tre
på hvarandra följande år stadigt vistats utan att hafva åtnjutit fattig-
vårdsunderstöd, som af annat fattigvårdssamhälle eller af staten er¬
sattes. Det dröjde ej länge, förr än missbelåtenheten med denna för¬
fattning föranledde rikets ständers underdåniga skrifvelse!- den 18 sep¬
tember 1848 och den 28 augusti 1851, hvarigenom ständerna anhöllo
om revision af 1847 års förordning; hvilket hade till påföljd kongl.
förordningen den 13 juli 1853, som öfvergick till eu annan, ofta öfver-
klagad ytterlighet, då derigenom bestämdes, att, derest behof af fattig¬
försörjning för någon person uppstår under de första sex månaderna
efter det mantalskrifning försiggått i det samhälle, till hvilken perso¬
nen inflyttat, eller, om mantalsskrifningen skett med afseende å tilltänkt
inflyttning, som ej blifvit verkstäld eller om personen under året före
inflyttningen eller under förloppet af de första sex månaderna efter
densamma af annat fattigvårdsamhälle åtnjutit understöd för sig, hustru
eller hemmavarande barn under femton år, den ifrågakomma försörj¬
ningen skulle åligga det samhälle, i hvilket personen först varit eller
bort vara mantalskrifven. Vid 1869 års riksdag anmärktes, att den tid
af allenast sex månader, som sålunda föreskrifvits, vore allt för kort,
efter hvars utgång en till ett fattigvårdssamhälle inflyttad person i af¬
seende på fattigvård skulle anses tillhöra ett samhälle och således der
kunde komma att falla fattigvården till last. Detta jemte annat gaf
anledning dertill, att Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj
1869 anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse gällande förordning
angående fattigvården i riket och utarbeta ny sådan förordning i hufvud¬
saklig öfverensstämmelse med de grunder, Riksdagen i samma skrifvelse
uppgifvit, hvaribland utan ringaste skiljaktighet uttryckligen begärdes den
förändring, att, på sätt äfven uti Kongl. Maj:t,s nådiga proposition den
17 mars 1871 tillstyrktes, för bestämmande af den kommun, till hvil¬
ken en fattig person i försörjningshänseende borde höra, skulle erfor¬
dras tvä mantalsskrifningar i stället för allenast en; men då ärendet hos
Riksdagen förekom till afgörande i denna del af det i den kongl. pro¬
Motioner i Andra Kammarm, N:o 110.
11
positionen framlagda förslaget och trots de öfvervägande skäl, som an¬
fördes för det af båda statsmagterna kort förut gillade antagandet, af
den tvååriga bestämmelsen, segrade den åsigt, som igenfinnes i 22 §
af nu gällande kongl. förordning af den 9 juni 1871.
Vid tillämpningen af den sålunda antagna grunden för förvärf¬
vande af hemortsrätt hafva följderna visat sig både orättvisa och obil¬
liga i en mängd fall, hvaraf också missnöje med den bestämda ettåriga
mantalskrifningen uppstått så väl på landet som i städerna. Men om
deremot eu person icke vunne hemortsrätt inom ett samhälle med
mindre än att han blifvit två gånger efter hvarandra der mantalsskrif-
ven, hade han åtminstone ett år tillhört samhället, hvilket väl synes
innebära ett billigt anspråk för förvärfvandet af en för personen så be¬
tydelsefull rättighet och för kommunen ofta nog mycket kostbar för¬
pligtelse. Deraf skulle äfven följa, att en husbonde, som i tjenst tagit
en oduglig och lättjefull tjenare, kunde efter förloppet af ett år skilja
honom ifrån sig, innan han vunnit hemortsrätt inom samhället. Nu
återigen blir en dylik odugling helt lättvindigt en känbar börda för en
kommun, som af hans arbetskrafter njutit ringa eller ingen nytta; och
någon motvigt borde väl nedläggas i fattigvårdssamhällenas hand mot
den genom inflyttningsfriheten uppkommande möjligheten för ett sam¬
hälle att på ett annat kasta bördan af underhåll åt personer, hvilka
rättsligen borde tillhöra det samhälle, hvarifrån de inflyttat. Denna
motvigt vinnes i någon mon genom ett års pröfvotid, och den idoge
och ordentlige arbetaren hade deraf icke något att befara. Talrika
faktiska exempel kunde anföras, huru som mannen endast någon kor¬
tare tid uppehållit sig i sin nya mantalsskrifningsort och tvärt emot
all rätt och billighet ändock förvärfvat det samhället till försörjnings¬
ort för sig, hustru och många barn. Dessa förhållanden måste likväl
antagas vara inom Riksdagen allmänt kända och torde jemväl komma
att beaktas.
Anmärkningsvärdt förekommer det äfven, att främmande länder,
hvilka antagit begreppet hemortsrätt, fordra vida längre tid för detta
förvärf inom vårt land. Så erfordras i Wiirtemberg och Sachsen ända
till 15 år, i Holland och Belgien 4 år, i Danmark 3 år samt i Norge
och Preussen 2 år för vinnande af hemortsrätt.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra anhålles vördsamt,
att Riksdagen för sin del ville besluta följande
förändrade lydelse af §§ 22 och 25 i nu gällande fat-
tigvårdsförordning:
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 110.
§ 22.
I fråga om fattigvård skall svensk medborgare,
för hvilken behof deraf uppstår, anses, med nedan
stadgade undantag, hafva hemortsrätt i det fattig-
vårdsamhälle, hvarest han senast författningsenligt
blifvit eller bort blifva för två på hvarandra följande
år mantalsskrifven.
§ 25.
Har någon, som till visst fattigvårdssamhälle in¬
flyttat och der blifvit eller bort blifva för två på
hvarandra följande år mantalsskrifven, såsom i 22 §
förmäles, af det samhället åtnjutit fattigvård, på grund
af 1 § för sig, hustru eller minderårigt barn före ut¬
gången af det första af dessa år, anses han, utan
hinder af nämnda mantalsskrifningar, fortfarande bi¬
behållen vid den hemortsrätt, han före inflyttningen
senast egde, till dess han annan erhåller. Lag samma
gäller der han för sig, hustru eller minderårigt barn
under det år, hvarom nyss är sagdt, eller under det
näst föregående af annat fattigvårdssamhälle undfått
fattigvård.
Om remiss till lagutskottet anliålles.
Stockholm den 28 januari 1887.
Oskar Schenström.