Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
1
N:o 2.
Ant. till Riksd. kansli den 9 juni 1887, kl. 10 f. in.
Betänkande, angående allmänna bevillningen.
Sedan bevillningsutskottet förehaft till behandling samtliga till ut¬
skottet hänvisade motioner rörande allmänna bevillningen, får utskottet
jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.
Två motionärer hafva vid innevarande riksdag inom Andra Kam¬
maren väckt förslag med hänsyn till den praxis, som gjort sig gällande
vid tillämpningen af bevillningsförordningen i afseende å det sätt, hvarpå
skogs- och sågverksrörelse beskattas.
Herr P. Näsman, med hvilken herr Joll. Nydahl instämt, anför i
sin motion n:o 19, att genom ett nyligen tillkommet lagakraftvunnet
utslag, hvarigenom ett sågverksbolag blifvit befriadt från beskattning för
virke, som bolaget för förädling och export afverkat på egna och arren¬
derade skogar, tillkommit ett prejudikat, som, på samma gång det in¬
skränkte statsverkets inkomster enligt hittills tillämpade beskattnings-
grunder, tillika komme att göra ett betydande intrång på de kommuners
rätt, hvarinom förädlingen och exporten försigginge; enär öfrige skatt¬
skyldige inom dessa kommuner skulle, derest den i ofvan antydda utslag
Bill. till Rilcsd. Prof. 1887. B. ö Sand. 1 Afd. 2 Höft. \
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
uttalade princip blefve allmän praxis, få betydligt ökade kommunala
utgifter, och kommunerna, som ofta gjort stora uppoffringar för de vid
nämnda rörelse anstälde arbetare, icke genom beskattning af deras ar-
betsgifvares inkomst kunde återfå, hvad de för arbetarnes och således
indirekt äfven virkesegarnes bästa iitgifvit.
För att, om möjligt, förekomma detta hemställer herr Näsman:
att Riksdagen måtte besluta ett sådant tillägg till 2 och 5 §§ af nu
gällande bevillningsförordning den 14 september 1883, att hela den vinst,
som uppkommer genom förädling och export af virke ifrån arrenderade
skogar med längre eller kortare afverkningstid, hädanefter som före
meddelandet af ofvan åberopade beslut skall åsättas bevillning, att på¬
föras egarne inom de kommuner, der sågverken och exportplatserna
äro belägna.
Herr W. Farup åter, med hvilken fem ledamöter inom Andra Kam¬
maren instämt, hänvisar i sin motion n:o SO till hvad han i motionen n:o
123 inom Andra Kammaren vid förra riksdagen innevarande år anfört,
af hufvudsakligt innehåll, att sedan genom kongl. proposition till 1883
års Riksdag föreslagits, att bevillning skulle utgöras för inkomst genom
skogsafverkning å egen eller annans mark för annat ändamål au hus¬
behof, samt, efter hufvudsakligt tillstyrkande af bevillningsutskottet,
propositionen med de af utskottet föreslagna ändringar bifallits af Första,
men afslagits af Andra Kammaren, så hade alltjemt stora olägenheter
vållats de kommuner, der afverkning drefs, genom att de gingo för¬
lustiga alla skattebidrag för skogens afverkning och att hemmanen, be-
röfvade sin värdefullaste del, skogen, icke längre mägtade bära sina
forna skattebördor. Herr Farup hade då, utan att ana att hithörande
stadgande i bevillningsförordningen kunde tolkas så, att bevillning för
vinst af skogsafverkning icke skulle kunna påföras, vid 1884 och 1885
årens riksdagar väckt motioner i syfte att få den bevillning, som erlades
härför, der virket förädlades, Överflyttad till de orter, der det afver-
kades. Motionerna hade dock afslagits, af Riksdagen år 1885 med för¬
klarande, att stadgande icke funnes att sådan rörelse skulle beskattas. Det
hade ock på senare tider tillkommit af högsta myndighet faststälda ut¬
slag, stödda på samma grund som Riksdagens ofvannämnda förklarande,
nemligen att vinsten af afverkningen måste anses vara att hänföra till
sådan afkastning af fast egendom, som genom fastighetsbevillningen redan
vore beskattad, hvarför ock befrielse från bevillning för sådan inkomst
vunnits. Rättelse häri borde åvägabringas, och herr Farup föreslår
derför:
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 3
att till gällande bevillningsförordning, § 8 inom. 2, måtte fogas eu
punkt af följande innehåll: »inkomst genom skogsafverkning eller för¬
säljning af skog å annans mark», samt att äfvenledes till samma förord¬
nings § 12 måtte fogas ett moment af följande lydelse: »innehafvare af
rätt till afverkning af skog å annans mark, för inkomst deraf: der sko¬
gen är belägen».
Utskottet har funnit ifrågavarande båda motioner, ehuru ämnade
att tillgodose skilda intressen, den ena de kommuners, der virkets till¬
godogörande eger rum, den andra deras, der skogsafverkningen sker,
dock båda åsyfta åstadkommande af bestämmelser i afseende å den
bevillning, som bör erläggas för inkomst af skogsafverkning och
förädling, hvarför äfven utskottet tagit dem under gemensam be¬
handling.
Utskottet har då till en början genomgått de af motionärerna om-
förmälda utslag och deraf inhemta!:
dels att, sedan vederbörande taxeringsnämnder för år 1884 beskattat
Korsnäs sågverksaktiebolag, som drefve rörelse i Gefie stad och Koppar¬
bergs socken, i Gefie för en till 254,536 kronor beräknad inkomst och
i Kopparbergs socken för 357,634 kronors inkomst,
och Gefleborgs läns pröfningsnämnd, efter besvär af bolaget och
sedan inhemtadt blifvit, att Gefie stads taxeringsnämnd ansett bolaget
böra i anseende till betydelsen och omfånget af den rörelse, bolaget
bedrefve i Gefie, der beskattas för två tredjedelar af bolagets enligt 1883
års bokslut till 381,803 kronor 34 öre uppgående vinst af hela dess
rörelse, eller i jemnadt tal för 254,536 kronor, med godkännande af
detta beräkningssätt och skälen dertill, ogillat bolagets besvär;
samt Kopparbergs läns pröfningsnämnd — der bolaget yrkat, att
efter afdrag af dels 5 procent å taxeringsvärdet, 516,372 kronor, af bola¬
gets i och för dess rörelse använda byggnader, utgörande 25,818 kronor,
dels värdet af 301,167 till 1 krona stycket uppskattade, af bolaget i rö¬
relsen använda timmer å rot från bolagets egna och arrenderade skogar,
dels ock 4,169 kronor, hvartill bolaget ansåge dess taxering i Gefie böra
upptagas, bolagets taxering i Kopparbergs socken måtte nedsättas till
50,648 kronor 13 öre — enär bolaget icke företett utredning om, huru
stor del af ofvan angifna timmerparti vore tagen från bolagets egna
skogar, och då pröfningsnämnden icke kunde medgifva bolaget rätt att
från taxeringsbara vinsten afdraga värdet å timmer, utdrifvet från ar¬
rendeskogar, samt pröfningsnämnden vunnit upplysning, att bolaget lem-
nat eu utdelning af 256,000 kronor, hvaruti icke inginge några från
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
föregående år afsätta medel, endast på det sätt bifallit besvären, att
taxeringen i Kopparbergs socken nedsattes till 256,000 kronor;
äfvensom kongl. kammarrätten, der bolaget anfört besvär, sig ut¬
låtit, att emedan handlingarne i målet föranledde dertill, att uti bola¬
gets vinst enligt 1883 års bokslut, utgörande 381,803 kronor 34 öre,
jemväl inginge värdet af de från bolagets egna och arrenderade skogar
i rörelsen under året använda 301,167 stycken sågtimmerträd, men
nämnda värde måste anses vara att hänföra till sådan afkastning af fast
egendom, som vore genom fastighetsbevillning beskattad, och följaktligen
icke bort inräknas i bolagets beskattningsbara inkomst; ty och som
värdet af hvarje dylikt träd å rot skäligen borde beräknas till 1 krona
eller enahanda belopp, som, enligt hvad upplyst vore, Kopparbergs läns
pröfningsnämnd bestämt i afseende å andra sågverks från egna skogar
hemtade sågtimmerträd, samt i följd häraf det belopp, som för omför-
mälda antal träd borde från bokförda vinsten afdragas, utgjorde 301,167
kronor; alltså och då bolaget derjemte på grund af gällande bevillnings¬
förordning vore berättigadt, att vid beräkningen af beskattningsbara in¬
komsten af dess rörelse åtnjuta afdrag med 25,818 kronor 60 öre eller
5 procent af taxeringsvärdet å de fastigheter, som för bolagets rörelse
användes, funne kammarrätten skäligt att, med ändring af pröfnings-
nämndernas beslut, fastställa beräkningen af bolagets hela år 1884 be¬
skattningsbara inkomst af rörelse till 54,818 kronor, hvilket belopp borde
upptagas till beskattning med hälften eller 27,409 kronor i Gefie stad
och andra hälften i Kopparbergs socken;
så har Kongl. Maj:t, efter besvär, anförda af kronans ombud t. f.
landskamreraren C. M. Ström och Kopparbergs sockens kommunalstämma,
uti nådig resolution, gifven den 3 december 1886, funnit klagandena
icke hafva anfört skäl, ledande till ändring i kammarrättens utslag;
dels ock att kongl. kammarrättens åberopade utslag af den 20 de¬
cember 1886 angående Stora Kopparbergs bergslags beskattning icke
vunnit laga kraft och således icke må kunna anses böra i förevarande
fråga vinna något afseende. %
Det kan icke bestridas, att fastigheterna mångenstädes, isynnerhet
i de norrländska länen, der do hufvudsakligen bestå af skogsmark, för¬
lora betydligt af, ja, stundom hela sitt värde och således äfven minskas
såsom föremål för fastighetsbevillning genom den afverkning, som nu,
stundom snart sagdt hänsynslöst, bedrifves, och detta utan att någon
ersättning lemnas för den minskning i bevillningsafgifter, som härigenom
uppstår, och hvaraf såväl statsverket som indirekt äfven kommuner och
enskilde drabbas, men tyngst dock de kommuner, der skogarne varit
5
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
belägna. Man kan invända, att det återstår dock att beskatta det kapi¬
tal, som fastighetsegaren erhållit såsom ersättning för skogen, men erfa¬
renheten har visat, att ett sådant kapital ofta försvunnit såsom beskatt-
ningsföremål. Det har äfven invändts, att sjelfva afverkningen af skog
gifver_ ingen vinst, endast kostnader, att det är först genom förädlingen
och virkets förande i marknaden, som man kan förtjena derpå, samt att
skogen på rot uppe i obygderna har ringa eller intet värde, ty den kan ej
användas der. Det är visserligen sant, att i allmänhet råmaterialet utan
bearbetning har föga värde, men det är en lika stor sanning, att arbe¬
tet måste hafva ett råmaterial att nedläggas på och att något arbete
fordras äfven för att skilja här ifrågavarande råmaterial från fastigheten,
der det alstrats. Rättast torde derför vara att säga, det bådadera, såväl
råmaterialet som arbetet derå, bidraga till den färdiga varans värde. Och
det lärer väl ingen vilja förneka, att en vara med samma bearbetning får
olika värde allt efter det råmaterial, hvaraf den är förfärdigad. Det
torde således vara klart, att en sågverksegares vinst af rörelsen upp¬
kommer såväl af sjelfva råvaran, den afverkade skogen, som af det
arbete, som blifvit nedlagdt vid förädlingsorten och å platserna för ut¬
skeppning. och hufvudkontor. Svårare blir dock att bestämma dessa
faktorers inbördes förhållande, då detta snart sagdt i hvarje fall vexlar
och då virket för ett enda sågverks behof kan heintas från många kom¬
muner. Det torde äfven kunna ifrågasättas, om icke den växande sko¬
gen inom vart land är i och för sig af så stor omfattning och vigt,
att för densamma särskilda grunder kunna i afseende å beskattning fast¬
ställas, om behofvet så krafvel’. *
Utskottet vill här påminna om, hvad dåvarande statsrådet och chefen
för finansdepartementet, vid aflåtande till 1883 års Riksdag af Ivongl.
Maj:ts förut oinförmälda proposition angående förslag till ny bevillnings¬
förordning, i hithörande delar anförde till statsrådsprotokollet:
»Frågan, yttrar herr statsrådet, huruvida växande skog bör beskattas
efter dess afkastningsförmåga, och således genom fastighetsbevillning,
eller efter den inkomst, som.egaren verkligen drager af skogen, d. v. s.
genom inkomstbevillning, hör till de svårlöstaste inom bevillnings-
lagstiftningens område. Svårigheten beror derpå, att växande skog visser¬
ligen, såsom ett adpertinens till marken, till sin juridiska karakter är att
betrakta såsom fastighet, men att skogen i afseende på den form, hvar¬
under afkastningen af densamma vinnes, i många stycken företer större
likhet med lös egendom än med fastighet. Då man beskattar fastighet
efter dess afkastningsförmåga, sker detta derföre, att man anser° sig
kunna efter noggrann undersökning af fastighetens naturliga förmåner
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
på förhand beräkna den afkastning, fastigheten med ändamålsenlig sköt¬
sel kommer att i årligt medeltal lemna. Fullt exakt kan afkastnings-
beloppet naturligtvis icke beräknas, då man dervid måste lemna utom
räkningen det inflytande, som väderleks- och andra konjunkturförhållan¬
den kunna komma att på detsamma utöfva, men, om uppskattningsmän-
nen äro sin uppgift vuxne och med ortens förhållanden fullt förtrogne,
bör dock beräkningen af jordbruksfastighetens afkastning kunna ske med
den noggrannhet att, om ock i särskilda fall afkastningen. kan öfver-
eller understiga den antagna, vexlingarne i detta afseende i allmänhet
begränsas inom området för nyssnämnda, af den skattskyldiges vilja obe¬
roende förhållandens verkningskrets. Helt annorlunda gestalta sig för¬
hållandena i fråga om beräkningen af växande skogs afkastning. Man
kan visserligen äfven här verkställa eu beräkning öfver den afkastning
skogskapitalet med en rationel vård bör kunna lemna, en beräkning, som
dock redan den är vansklig nog, dels derföre att åsigterna om en ratio¬
nel skogsskötsels fordringar kunna betydligt vexla, dels derföre, att då
en skog är stadd i uppväxt, den först i en framtid kan gifva afkastning,
men derföre icke vid beskattningstillfållet får anses värdelös. Men äfven
förutsatt att en sådan beräkning med erforderlig noggrannhet låter sig
verkställa, kan med visshet antagas, att den uppskattade afkastningen
endast jemförelsevis sällan kommer att öfverensstämma med den verk¬
liga. Ty, i motsats mot förhållandet vid jordbruksnäringen, står det
den skattskyldige i hvarje ögonblick fritt att kullkasta beräkningen der¬
igenom, att han antingen vid sin skogsafverkning går utöfver den efter
rationella grunder beräknade årsafkastningen eller ock, med bibehållande
af eganderätten till sjelfva marken, till annan man afhänder sig den derå
växande skogen till större del än nämnda årsafkastning, och sålunda för¬
vandlar hela°eller en del af sitt skogskapital i penningar. Om beskatt¬
ningen af skogsrörelsen ordnas under formen åt fastighetsbevillning, blir
följden för staten af ett sådant den skattskyldiges tillvägagående den,
att sjelfva skatteföremålet försvinner och att dermed den skatt, som dess¬
förinnan under förutsättning af dess fortbestånd för detsamma utgjorts,
visar sig hafva blifvit beräknad efter felaktig grund. Och det är nog¬
samt kändt, att nyssnämnda sätt för skogens tillgodogörande i vårt land,
långt ifrån att utgöra undantag, på många orter tillämpas i stor ut¬
sträckning. Med undantag för statens och för sådana boställs- och andra
under enskild disposition varande allmänna skogar, som sta under sta¬
tens kontroll, äfvensom för skogarne å vissa större egendomar, kan man
i allmänhet säga, att skogen, i de delar af riket, der sådan icke i större
myckenhet förefinnes, tillgodogöres utan att dervid följes någon med
7
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
hänsyn till omsorgen om skogens framtida bestånd uppgjord plan, medan
åter i de delar af riket, som företrädesvis äro att anse såsom skogs-
producerande, dispositionsrätten öfver skogen till stor del öfvergått, från
jordegarne till sågverksegare eller andra förädlare af skogsprodukter.
Lägges härtill, att svårigheten att beräkna skogens rätta värde säker¬
ligen i många fall föranledt dess fullständiga åsidosättande vid uppskatt¬
ningen af fastighetstaxeringsvärdet, saknas för visso icke skäl för anta¬
gandet, att ett så väl för den skattskyldige rättvisare som för staten
fördelaktigare resultat skulle vinnas genom fastighetsbevillningens utby¬
tande mot inkomstbevillning vid beskattningen af afkastningen utaf skog.
förbises bör ej heller, att äfven ur kommunalbeskattningens synpunkt
skäl tala för en sådan förändring. Inom de trakter af riket, der afverk-
ningsrätt till skog å annans mark i större utsträckning plägar upplåtas,
inträffar nemligen eljest lätt, att en kommun går miste om all skatt för
de inom dess område belägna, under afverkningsrätt upplåtna skogs¬
sträckor. Då jordegaren förlorat all dispositionsrätt öfver skogen, anser
man sig icke billigtvis kunna taga hänsyn till denna vid fastighetstaxe¬
ringsvärdets bestämmande, och då skogsrörelse såsom sådan hittills icke
kunnat beskattas genom inkomstbevillning, har följden blifvit, att inkom¬
sten af skogsrörelsen inräknats i inkomsten af afverkningsrättsinnehafva-
rens sågverksrörelse och beskattats, der denna bort beskattas, eller oftast
utom kommunen. Blir deremot inkomst af skogsrörelse särskildt beskat¬
tad, kan föreskrift lemnas, att detta bör ske inom den kommun, der
skogen är belägen.
Vid öfvervägande af dessa förhållanden synes mig skattekomiténs
förslag om skogsrörelses beskattande genom inkomstbevillning böra vinna
godkännande, och de betänkligheter, som deremot kunna framställas och
blifvit af kammarrätten i dess underdåniga utlåtande öfver komiténs be¬
tänkande sammanfattade, böra få vika. Dessa betänkligheter,'afse i främ-
sta rummet den minskade betydelse, köpeskillingen för fastighet såsom
norm för fastighetsvärdets bestämmande skulle erhålla derigenom, att
värdet af skogen, som naturligtvis inverkat på köpeskillingens belopp,
icke Unge vid uppskattningen af taxeringsvärdet tagas i betraktande i
vidsträcktare mån, än skogen vore erforderlig till husbehof. Äfven bort-
sedt derifrån, att vid det stora antal fastigheter, som endast ega skog
till husbehof, köpeskillingen komme att bibehålla sin fulla betydelse så¬
som taxeringsgrund, torde man kunna antaga, att vid öfriga fastigheter
nämnda taxeringsgrunds minskade brukbarhet komme att motvägas af
den ökade duglighet i berörda hänseende, som genom förändringen komme
att tillvinnas ej mindre de numera allmänt förekommande hypoteksvär-
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
dena, vid hvilkas bestämmande hänsyn till växande skog enligt regeln
icke tages i vidsträcktare mån, än den är erforderlig till husbehof, än äfven
arrendebeloppen, som likaledes i det vida öfvervägande antalet fall ej
afse den å egendomen befintliga skog. Jag vågar derföre antaga, att
skogsrörelsens särskilda beskattning icke skall medföra så stora olägen¬
heter för fastighetstaxeringens verkställande, som kammarrätten befarat,
och det synes mig uppenbart, att ett tillfälle derigenom beredes att upp-
hemta inkomst af ett skatteobjekt, som hittills ofta endast i ringa mån
varit föremål för taxering.»
Ehuru utskottet, såsom ofvan är antydt, fullväl inser de svårigheter,
som komine att uppstå både vid utarbetandet och sedermera äfven vid
tillämpningen af bestämmelser, sådana som motionärerna föreslagit, sär¬
skilt i det syfte herr Farup afsett, tror dock utskottet dessa svå¬
righeter icke vara omöjliga att öfvervinna, men dertill torde likväl
erfordras en så grundlig förberedande utredning, att det blefve omöjligt
för utskottet att under nu pågående riksdag verkställa densamma,
helst tör hända äfven andra än de af motionärerna anmärkta paragrafer
i bevillningsförordningen i följd af den föreslagna förändringen be-
höfde omarbetas.
Utskottet får derför hemställa,
l:o
att ofvanberörda, af herrar. Näsman och Farup
väckta motioner icke måtte till någon annan Riksda¬
gens åtgärd föranleda, än att Riksdagen — under åbe¬
ropande, att gällande bevillningsförordning vid tillämp¬
ningen visat sig i afseende på det sätt, hvarpå skogs-
och sågverksrörelse beskattas, gifva anledning till tolk¬
ning, som kan synas oegentlig — ville hos Kong!.
Maj:t i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes rö¬
rande dessa förhållanden låta åstadkomma utredning
och utarbeta samt för nästa års Riksdag framlägga
förslag till förtydligande af bevillningförordningens
stadganden om det sätt, hvarpå vinst af såväl skogs¬
avverkning som sågverksrörelse lämpligast bör beskattas,
särskildt med afseende fästadt på de olika kommuners
fordringar, inom hvilka sådan rörelse till sina skilda
delar bedrifves.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. g
I. en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 44, om tillägg till
21 § i bevillningsförordningen yttrar herr G. Ericsson i Stockholm, att
det vore allmänt bekant, att taxeringsnämnderna för många arbetare
nedsatt den årliga inkomsten under 800 kronor och att många af dem,
som besvärat sig häröfver, icke vunnit ändring. Taxeringsnämnderna
egde på sådant sätt magt att beröfva hvar och en politisk rösträtt, som
icke kunde styrka storleken af sin inkomst. Ehuru i nämnda 21 § stad¬
gades, att en hvar vore obetaget att för taxeringen meddela upplysning
om sina inkomsters och tillgångars verkliga belopp, funnes der dock icke
stadgadt, att vederbörande taxeringsmyndigheter hade ovilkorlig skyl¬
dighet att fästa afseende vid sålunda lemnade uppgifter. Det kunde väl
också vara betänkligt att stadga som allmän regel, att taxeringsmyn¬
dighet ej finge uppskatta en person till lägre belopp än han uppgifvit,
då mången kunde frestas att, för att stärka sin kredit, falskeligen upp¬
gifva sin inkomst till större belopp än den verkliga, men detta fall
kunde ej tillämpas på dem, hvilkas inkomst uppginge till endast 800
kronor. Det vore för en arbetare, som, utom sin vanliga och således
beräknelig arbetsförtjenst, kunde både sjelf och med tillhjelp af sin familj
förtjena åtskilliga smärre belopp, så att hans sammanlagda inkomster upp¬
ginge till fullt 800 kronor, ej lätt att styrka detta förhållande, hvarför han
ej heller kunde vinna ändring i en orättvis taxering, som beröfvade honom
hans politiska rösträtt. Den enda invändning, förmenar motionären, som
kunde göras mot förslaget, vore att personer skulle genom att origtigt
uppgifva sina inkomster till 800 kronor, erhålla politisk rösträtt, men,
säger herr Ericsson, om detta också skulle blifva förhållandet med eu
eller annan, så skedde dermed ingen orättvisa, enär politisk rösträtt
borde tillkomma alla, som betala skatt, stor eller liten sådan.
Motionären hemställer derför, att Riksdagen måtte besluta införa
följande tillägg till 21 § bevillningsförordningen:
»Har skattskyldig uppgifvit sin årliga inkomst till 800 kronor, må
den vid taxeringen ej kunna nedsättas derunder».
Redan deri att genom bifall till motionen skulle, såsom af mo¬
tiveringen till densamma tyckes framgå, i vår bevillningsförordning
inplantas frön till politiska tvister, som i tider, då sinnena äro upp¬
rörda, kunna fa nu oberäkneliga följder, synes utskottet ligga anledning
nog att afslå motionen. Men äfven andra skäl kunna härför framhållas.
I materielt hänseende önskar utskottet särskildt fästa uppmärksamheten
dervid, att när man, såsom motionären sjelf yttrar, icke bör genom
lagstiftning gifva någon tillfälle att falskeligen stärka sin kredit, det
icke heller bör lemnas fritt fält för den, som kunde vilja deraf begagna
Bill. till Ri/esd. Prof. 1881. B. .5 Sami. 1 Afd. 2 Haft. 2
10
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
sig, att genom veterligen origtig uppgift förvärfva politisk rösträtt,
äfvensom att såsom en af grundprinciperna vid den nu gällande bevill-
ningsförordningens antagande framhölls, att den personliga sjelfbeskatt-
ningen var för densamma främmande. I formelt hänseende vill utskottet
påpeka, att ett tillägg, sådant motionären åsyftat, torde, derest det
beslutades, rätteligen hafva sin plats i 20 § och icke i 21 §.
Utskottet hemställer alltså,
2:o
att herr Ericssons motion måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.
§§ 58 och 60 i bevillningsförordningen hafva följande lydelse:
§ 58.
»Protokollet vid pröfningsnämndens sammankomster föres och de af
nämndens beslut föranledda anteckningar i taxeringslängd erna samt i
den uti § 59 omförmälda särskilda längd verkställas af den eller de
personer, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill förordnat. Sa-
dant förordnande får icke meddelas åt någon, som i annan egenskap
skall hos pröfningsnämnden vara tillstädes.»
§ 60.
■ »Å pröfningsnämndens sammanträdesort icke bosatte ledamöter i
denna nämnd samt de kronofogdar och andra personer, som på Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes kallelse från annan ort vid pröfningsnämnden
sig infunnit, äro berättigade att under sin närvaro hos nämnden åtnjuta
tråktamentsersättning med sex kronor om dagen samt resekostnadser-
sättning, då resan sker med skjuts efter tre kronor för milen, men då
resan sker på ångfartyg eller jernväg med ett belopp, motsvarande i
förra fallet afgiften för enkel hyttplats, eller, då hytt ej förekommer,
en salongsplats, och i senare fallet afgiften för plats i första klassens
vagn.»
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 22, anmärker herr
H. Behm, att i nu gällande förordning angående bevillning af fast egen¬
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 11
dom och af inkomst saknas hvarje bestämmelse om, huru vid justering
af det vid pröfningsnämndens sammanträden förda protokoll bör förfaras.
Nämnda förordning bestämmer i 48 §, huru justering af protokollet hos
taxeringsnämnden skall verkställas, och borde derför följdrigtigheten fordra,
att föreskrift äfven lemnades om tiden och sättet för justering af det
ej mindre vigtiga protokollet vid pröfningsnämndens sammankomster,
hvarvid lämpligen skulle med lag kunna fastställas, i enlighet med nu
gällande praxis, att pröfningsnämnden hade att efter slutade arbeten
utse två eller tre bland sina ledamöter, hvilka, sedan protokollet hunnit
uppsättas, senast 14 dagar efter nämndens sista sammankomst skulle på
kallelse af ordföranden sammanträda inför denne och justera det då för
dem upplästa protokollet.
Motionären anmärker vidare, att i förordningens 60 §, der godt-
görelse för inställelse vid pröfningsnämnds sammanträde fastställes, saknas
uttrycklig bestämmelse om ersättning för inställelse vid justeringen af
pröfningsnämnds protokoll, i följd hvaraf det, såsom motionären in-
hemtat, hade inträffat, att, sedan vederbörande till dem, som verkstält
justeringen, utanordnat fordrad traktainents- och resekostnadsersättning,
denna, efter derom i kongl. kammarrätten gjord anmärkning, blifvit
dömd att återbäras.
Med anledning häraf hemställer motionären,
att Riksdagen behagade för sin del besluta sådana ändringar och
tillägg i den nu gällande nådiga förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst, hvarigenom stadgas, huru justering af det
vid pröfningsnämnden förda protokoll bör verkställas, samt att enahanda
ersättning, som för närvaro vid pröfningsnämndens sammanträden är
bestämd, bör tillerkännas den på sammanträdesorten ej bosatte ledamot
af nämnden, som, efter dertill erhållet uppdrag, infinner sig vid juste¬
ring af pröfningsnämndens protokoll.
Utskottet, som instämmer i hvad herr Behm anfört, får på de af
honom angifna skäl föreslå,
3:o
att Riksdagen ville besluta:
att till § 58 i bevillningsförordningen göres föl¬
jande tillägg:
»Justeringen af det hos pröfningsnämnden förda
protokoll skall verkställas inför nämnden, eller senast
14 dagar efter nämndens sista sammanträde inför ord¬
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
föranden jemte minst 2 af nämnden dertill utsedde
ledamöter, hvilka skola inställa sig på ordförandens
kallelse. Justeringen bestyrkes genom ett af nämn¬
dens ordförande och två ledamöter å protokollet teck-
nadt intyg»; samt
atl följande punkt tillägges § 60 i sagda för¬
ordning:
»Enahanda ersättning tillkommer äfven ledamot
af pröfningsnämnden, som, på annan ort bosatt, efter
kallelse af ordföranden inställer sig för att i proto¬
kollsjusteringen deltaga.»
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 78, har herr
I. Månsson jemte 20 andra af kammarens ledamöter hemstält, det Riks¬
dagen ville besluta,
att statens embets- och tjensteman samt pensionstagare, hvilkas
löner eller pensioner öfverstege 2,500 kronor, skulle erlägga en särskild
tilläggsbevillning under år 1888 af 20 kronor för hvarje 100 kronor af
Överskjutande delen af lönen eller pensionen.
Till stöd för förslaget anföra motionärerna, att då för åtskilliga år
tillbaka prisen, synnerligast på spanmål och andra lifsförnödenheter,
stälde sig betydligt högre, ja nära nog dubbelt mot nu, beslutades på
derom gjord framställning tillökning i embetsmännens löner under namn
af dyrtidstillägg och blefvo derefter, med hänsyn till dåvarande dyra
tider, lönerna med dyrtidstillägg reglerade på ordinarie stat. Denna
reglering var, enligt motionärernas förmenande, ett misstag, då dyrtids-
tillägget borde hafva kunnat åter indragas, när de dyra tiderna voro
förbi. Då nu alla öfriga medborgare hade känning af de tryckta tiderna,
vore det ej förenadt med rättvisa och billighet, att en klass icke blott
icke lede deraf, utan tvärt om hade fördel. Som nu emellertid de höga
lönerna voro faststälda på ordinarie stat, samt de fleste embetsman hade
fullmagt på tjenstetid och derefter pension på lifstid och således dessa
voro oberörda af hvarje beslut om lönenedsättning, såge motionärerna
ingen annan utväg till rättelse häri, än att embetsmännen, isynnerhet
de högre, hvilka befunne sig i så utomordentligt gynsamt förhållande
gent emot landets öfriga befolkning, finge för att bringa jemvigt häri
erlägga en högre särskild bevillning.
Utskottet, som villigt erkänner, att lefnadskostnaderna nu äro min¬
dre än då vid 1874 års riksdag beslöts det af motionärerna åsyftade
dyrtidstillägg, som sedermera faststäldes på ordinarie stat, och att sta-
-Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. \3
tens embets- och tjensteman äro i förhållande till landets öfriga befolk¬
ning bättre stälda nu än då, kan dock icke gilla det af motionärerna
föreslagna sätt att minska lönerna och icke heller den grund, hvarefter,
enligt den väckta motionen, afdraget å de olika lönerna skulle ske.
Det är en ny och farlig väg, motionärerna här vilja, att Riksdagen skall
med afseende å beskattningen träda in på. Deifc blefve ett afvikande,
hvad endast en viss klass af medborgare beträffar, från den i bevill-
ningsförordningen följda grunden för den allmänna bevillningens ut¬
görande, nemligen från grundsatsen om lika beskattning af all inkomst
af kapital eller arbete. Den föreslagna skatten komme icke att träffa
den beräknade inkomsten, utan vore, såsom motionärerna sjelfva antydt,
ett billigtidsafdrag. Medlet att nå detta mål vore dock föga hedrande
för Riksdagen, då det bestode uti att på eu omväg upphäfva hvad
tidigare blifvit beslutadt. Ej heller är grunden för afdraget, i förhål¬
landet löntagarne emellan, rättvis eller billig. Då 1874 års Riksdag i
sina underdåniga skrivelser angående regleringen af riksstatens utgifter
beträffande dyrtidstilläggen fastslog som princip, att sådant tillägg borde
utgå med 20 procent å alla löner och arfvoden, som ej öfverstego 5,000
kronor, att å löner från 5,000 kronor till och med 9,000 kronor tillägget,
der sådant beviljades, borde utgöra 1,000 kronor samt att å löner och
arfvoden, som öfverstego 9,000 kronor, något dyrtidstillägg icke borde
medgifvas, så hafva deremot motionärerna föreslagit att för alla löner
och. pensioner öfverstigande 2,500 kronor skulle erläggas 20 procents
bevillning å den del deraf, som öfverskjuter sagda belopp, utan att
motionärerna, som dock sjelfva vidgå, att motionen afser återtagandet
af nämnda dyrtidstillägg, fästat afseende vid, om genom dyrtidstilläg-
get och den derpå följande löneregleringen vunnits ett lika stort
belopp, som skulle förloras, om motionen bifölles. Så skulle t. ex. en
embetsman, som före år 1874 åtnjutit 7,000 kronor i lön och således
genom dyrtidstillägget erhållit en iön af 8,000 kronor, efter afdrag af
den i motionen föreslagna särskilda bevillning 1,100 kronor hafva endast
6.90.0 kronor och således mindre, än han hade, innan det dyrtidstillägg,
motionärerna åsyftat att indraga, tillkommit, eller en med 9,000 kronors
lön före 1874 försedd embetsman, som således genom dyrtidstillägget
erhållit 10,000 kronor i lön, efter sagda afdrag erhålla endast 8,500
kronor. Ännu obilligare visa sig verkningarne, om man ser på dem
som före 1874 haft öfver 9,000 kronor i lön och således icke alls er¬
hållit något dyrtidstillägg. En sådan embetsman skulle, om han haft
10.000 kronor, nu förlora 1,500 kronor och, om han haft 12,000 kronor,
14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.
1,900 kronor, allt utan att i den dyra tiden beredts honom någon löne¬
förbättring.
Utskottet hemställer derför,
4:o
att förevarande af herr I. Månsson m. fl. väckta
motion icke må af Riksdagen bifallas.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 23, har herr Nyström,
för den händelse afskrifning af grundskatter och indelningsverk beslutas
med anledning af derom väckta motioner, hemstält,
att nu gällande bevillningsförordning måtte ändras derhän, att an¬
tingen fastighetsbevillningen upphör och inkomstbevillning införes, så
att en och samma beskattningsgrund må gälla för alla, och hvar och eu
får skatta för sin inkomst utan afdrag för lefnadskostnader, denna in¬
komst må komma af kapital, lön, handel, jordbruk, handtverk, fastighet,
boskapsskötsel, skogsbruk eller hvad det vara må, eller, derest sådant
möter giltiga hinder, att fastighetsbevillningen höjes och bestämmes
till exempel till 15 öre för hvarje 100 kronors taxeringsvärde, dock i
båda fallen med skälig lindring för privilegierad jord, intill dess staten
inlöst med jorden förenad frihet; och
att all bevillning debiteras af landskontoren, uppbäres af kommu¬
nerna i sammanhang med deras kommunala utskylder samt redovisas
till statsverket.
Då den för motionen betingade förutsättning ännu icke inträffat,
har utskottet icke kunnat företaga motionen till slutlig behandling,
hvilket utskottet får
5:o
för Riksdagen anmäla.
Stockholm den 6 juni 1887.
På utskottets vägnar:
F. BARNEKOW.
Bevillningsutskottets Betänkande R:o 2.
15
Reservati oner:
vid punkten l:o)
af herrar Reuterswärd, Nyström, Huss och Meyer, med tillkänna¬
gifvande, att de inom utskottet yrkat anslag å de uti denna punkt be¬
handlade motioner.
Herr Lothigius har anhållit få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta betänkande.