Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 32.
1
N:o 32.
Ank. till Kiksd. Kansli den 24 April 1886, kl. 5 e. m.
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 10,
med anledning af Herr P. Zimdahls motion (N:o 119)
om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande än¬
dring af och tillägg till Kongl. förordningen af den 18
Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.
I denna motion har motionären föreslagit: »att Riksdagen måtte
besluta att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med anhållan,
dels att Kongl. Maj:t täcktes med ändring af nådiga förordningen
den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet låta utfärda skärpta
bestämmelser i fråga om vilkoren för öppnande af sådan handel,
hvaröfver bok skall föras; dels att Kongl. Maj:t derjemte täcktes till
samma nådiga förordning foga det tillägg, att den, som önskar utöfva så
kallad gårdfarihandel, skall hos kommunalstyrelse inom det samhälle,
der sådan handel är ämnad att idkas, utverka sig tillstånd dertill,
äfvensom att underlåtenhet härutinnan belägges med lämpliga böter.»
Af detta förslag framgår, att motionen sönderfaller i två delar.
Den ena af dessa afser skärpta bestämmelser för idkandet af sådan
handel, som drifves i öppen salubod; den andra afser särskilt till¬
stånd för utöfvande af gårdfarihandel.
Bih. till Riksd. Frat. 1886. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 25 Käft.
9
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 2) Utlåtande N:o 32.
Hvad idkande af handel i öppen salubod beträffar bar motionären
till stöd för sitt förslag hufvudsakligen anfört: att sådan handel sär¬
skild! på landsbygden tagit en alltför stor utsträckning och derföre
länge ansetts utgöra en kräfta på allmänheten och dess ekonomi; att
mången, som funnit det besvärligt att arbeta, öppnat bodhandel, ofta
med upplånadt kapital, och utan att vara i besittning af vare sig skrif-
eller räknekunskap, eller begrepp om bokföring, samt att dessa per¬
soner ofta efter ett eller annat års affärsverksamhet, till största delen
grundad på kredit och utborgningar, slutat med cession och dertill
mer än en gång i följd af bristande bokföring hamnat i fängelse.
Såsom eu utväg att förebygga dessa missförhållanden har motionären
föreslagit, att den, som vill utöfva handel i öppen bod, skall vara
skyldig att, innan sådan affärsverksamhet får begynna, inför myndig¬
het, som kan anses lämplig att sådant pröfva, förete bevis deröfver,
att den sökande inhemtat nödig insigt och kunskap i fråga om han-
delsböckers förande. Motionären förmenar, att härigenom otvifvel¬
aktigt skulle vinnas den fördelen, att mången, som utan all affärsvana
nu lockas in på det åsyftade området, skulle undgå att störta både sig
sjelf och andra i olycka.
Utskottet har i likhet med motionären ej förbisett, att vid idkande
af handel olägenheter och förluster så väl för handelsidkaren som för
hans kunder kunna uppstå och mången gång äfven uppstått, då den,
som handeln utöfvar, saknar och saknat de kunskaper, som äro erfor¬
derliga för att föra de i Kongl. förordningen af den 4 Maj 1855 §§
3—10 föreskrifna handelsböcker, nemligen: dagbok, brefbok och in¬
ventariebok. Likaledes finner Utskottet det vara tydligt, att då lag
föreskrifver att sådana böcker skola föras, så bör det deraf äfvenledes
följa att den, som vill utöfva handel, skall ega nödig skicklighet i bok¬
föring. Lagen förutsätter äfven detta, då den i § 11 stadgar: »Köp¬
man, som befinnes icke hafva efterkommit hvad om handelsböcker
nu stadgadt är, vare, der han i konkurstillstånd råkar, underkastad den
påföljd, konkurslagen i ty fall bestämmer», och i konkurslagen af den
18 September 1862 kap. 8 § 130 jemförd med Strafflagens 23 kap.
3 § mom. 3 stadgas att gäldenär, »der han idkat handel eller annan
rörelse, hvaröfver bok hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen full¬
gjort, straffes med fängelse.»
Underlåtenheten att föra ordentliga handelsböcker och deraf för¬
anledda olyckor är emellertid ej uteslutande beroende på bristande
kunskap, utan äfven på vårdslöshet och denna senare orsak torde tillika
i de flesta fall få anses hafva varit vållande till att handlande blifvit
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 32. 3
ådömda straff för att icke kafva efterkommit hvad lag stadgar om
förandet af handelsböcker. Och då inga preventiva lagstiftningsåtgär¬
der torde kunna förebygga vårdslöshet, skulle det således ej blifva
annat än i ett ringare antal fall, då den af motionären afsedda förde¬
len att förekomma det de, som sakna affärsvana, störta både sig
sjelfva och andra i olycka skulle kunna vinnas derigenom att den,
som vill utöfva handel i öppen bod, dessförinnan skall styrka sig vara
kompetent att föra de i lag stadgade handelsböcker. Hvad nu först
beträffar de handlande, som af bristande kunskap sjelfva störta sig i
olycka genom att i strid med hvad lag stadgar inlåta sig på företag,
som de ej äro vuxna, så kan Utskottet ej finna någon anledning, hvar¬
före man af handlande mer än af andra näringsidkare skall fordra
styrkt kompetens för yrkets utöfvande, då den, som ämnar blifva
handlande,'^ bör veta, att han, liksom hvarje annan yrkesutöfvare, bär
ansvaret för sina gerningar. Med afseende åter på dem, hvilka inlåta
sig i kreditförbindelser med handlande, som sakna nödiga kunskaper
att föra böcker, så vill det synas Utskottet, att äfven dessa personer,
för den händelse de lida men genom att sätta förtroende till handels¬
män, som ej förtjena sådant, böra bära följderna af sin bristande för¬
tänksamhet, eftersom hvarje förbindelse af denna natur är helt och
hållet frivillig.
Men äfven om man skulle, i likhet med motionären, anse det
vara möjligt och önskvärdt att genom i lag föreskrifven kompetens
för utöfvande af handel fritaga samhällets medlemmar från den nu
varande nödvändigheten att sjelfve taga vård om sina intressen vid
handel och köpenskap och från den omsorg detta onekligen kräfver,
så har motionären likväl ej närmare angifvit hvarken storleken af kom-
petensfordringarne, sättet hvarpå kompetensen skall pröfvas, eller den
myndighet, som skulle få sig ålagdt att betyg utfärda. I alla dessa
för förslagets realisation mycket vigtiga hänseenden har det synts Ut¬
skottet blifva med stora svårigheter förenadt att finna ett på eu gång
tillfredsställande och under alla förhållanden användbart förfaringssätt,
hvadan Utskottet, i saknad af all ledning för sitt omdöme, ej tilltror
sig kunna för Riksdagen framlägga något lämpligt förslag, hvarigenom
det af motionären åsyftade ändamålet skulle kunna vinnas.
Vid sådant förhållande får Utskottet hemställa
1) att hvad i motionens förra del föreslagits
icke må vinna Riksdagens bifall.
Beträffande den senare delen af motionärens förslag, så har han
derom anfört: »att den s. k. gårdfarihandeln, hvarmedelst snart sagdt
4
Andra Kammmens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 32.
det sista öret hos allmogen utprejas och hvaröfver, åtminstone inom
de norra orterna af landet, en nästan allmän klagan eger rum, är
egnad att i icke oväsentlig mån bidraga till allmogens ruinerande,
äfvensom att förstöra de bofasta och ordentliga affärsmännens verk¬
samhet,' torde äfven vara obestridligt. Hvad allmogen vidkommer,
blifver densamma genom denna handel ej sällan lockad att till höga
pris köpa dåliga varor.» Af hvad motionären sålunda framhållit har
Utskottet ej kunnat finna annat, än att de påpekade olägenheterna
måste vara synnerligen behjertansvärda, åtminstone hvad de norra or¬
terna af landet beträffar, och att det för den skull vore i högsta måtto
önskvärdt, om de på något till målet ledande sätt kunde förebyggas,
men då Riksdagen med anledning af den af Herr Lithander inom
Första Kammaren i enahanda syfte väckta motion redan beslutit att
till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse i ämnet, så får Utskottet alltså hem¬
ställa
2) att motionen, hvad dess senare del angår, ej
heller må föranleda till någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 April 1886.
På Utskottets vägnar:
J. H. G. FREDHOLM.
Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1886.