6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
N:o 40.
Ank. till Riksd. Kansli den 8 Mars 1886, kl. 1 e. in.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändradt
sätt för offentliggörande af allmänna kungörelser och
tillkännagifvanden.
Till Lag-Utskottets handläggning har af Andra Kammaren hän¬
visats en inom nämnda Kammare af Herr E. J. Ekman väckt motion,
N:o 60, hvaruti anföres:
För närvarande funnes intet annat sätt för publicerandet af Kongl.
Maj:ts, landshöfdingeembetenas eller annan offentlig myndighets kungö¬
relser med bindande kraft, vare sig för menigheterna i sin helhet eller
för enskilda medlemmar af dem, än genom det offentliga uppläsandet
deraf från predikstolarne i våra kyrkor. Endast ett sådant publicerande
hade officiel giltighet, då fråga vore om tid för besvärs inlemnande eller
för bevakande på annat sätt af ens rättigheter. Att i städer myndig¬
heter plägade meddela sina kungörelser i stadens tidningar vore helt
och hållet ett frivilligt tillmötesgående, hvartill de i allmänhet icke hade
någon skyldighet. Att emellertid det närvarande sättet för publikation
med officiel giltighet nu mera vore i högsta grad opraktiskt, för att
icke säga vådligt, vore lätt att inse, om man besinnade: l:o) att med¬
lemmar af lagliga dissenterförsamlingar alls icke infbnne sig på sven¬
ska kyrkans predikolokaler på söndagsförmiddagarne, hvilket man ej
heller skäligen kunde begära; 2:o) att äfven medlemmar af svenska kyr¬
kan egde rättighet enligt Kongl. förordningen af den 11 December 1868
att under pågående gudstjenst samlas till Guds ords betraktande på
annat ställe än i kyrkosalen, blott detta icke egde rum så nära denna
lokal att gudstjensten deraf störes, af hvilken rättighet tusentals sven¬
ska medborgare begagnade sig, mången gång i en sådan utsträckning,
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40. 7
att de enskilda samlingslokalerna vore öfverfylda af menniskor, under
det att kyrkorna mångenstädes stode nästan tomma; 3:o) att till och
med de, som besökte svenska kyrkans predikolokaler, i flesta fall lem-
nade kyrkan genast efter gudstjenstens slut och icke inväntade kungö¬
relsernas uppläsande, hvadan det ofta hände, att den tjenstgörande pim¬
sten jemte kyrkobetjeningen vore de ende, som vore qvar i kyrkan un¬
der publicerandet af nämnda kungörelser. Särskilt vore detta händel¬
sen i städerna. Det torde dock vara statens oafvisliga pligt att utan
hänsyn till kyrkliga och religiösa förhållanden tillse, att dess medlem¬
mar finge del af dessa mången gång vigtiga publikationer, hvilka an-
ginge den borgerliga _ rätten, på ett sätt, som uppfylde sitt ändamål.
Kunde det tydligt bevisas, att det hittills brukliga sättet för kungörel¬
sers publicerande nu icke mera uppfylde sitt ändamål, så torde tiden
vara inne, att ett lämpligare sätt väljes.
På grund af hvad motionären sålunda anfört föreslår han, att
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga de åtgärder, som erfordras, på det att publicerandet af myndig¬
heternas kungörelser och af öfriga offentliga handlingar, som förut blif¬
va från predikstolarne i kyrkorna upplästa, måtte ske på annat sätt än
hittills, så att allmänheten måtte derom få nödig kännedom.
Såsom motionären anför, skola, enligt gällande föreskrifter, åt¬
skilliga Kongl. Maj:ts förordningar och andra myndigheters kungörelser
uppläsas från predikstolarne; hvarjemte enskilda tillkännagifvanden af
allehanda slag på samma sätt meddelas allmänheten. Enligt före¬
skrifterna i 2 kap. 5 § af 1686 års kyrkolag samt 32 § af Kongl. reso¬
lutionen på Presterskapets besvär den 10 Mars 1719 skulle Kongl. Maj:ts
och Dess Befallningshafvandes kungörelser äfvensom lysningar efter
borttappadt och stulet gods uppläsas från predikstolen, »sedan bönerne
äro förrättade», d. v. s. innan gudstjensten blifvit af slut ad; hvaremot alla
andra verldsliga saker skulle på kyrkovallen eller i socknestugan afkun-
nas. I sistnämnda bestämmelse gjordes genom Kongl. resolutionen på
allmogens besvär den 9 December 1766, § 10, den ändring, att alla kun¬
görelser och publikationer, som från Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande, embetsmän eller någon undersåte ankomme till kyrkorna, skulle å
predikstolarne, men icke å kyrkovallen uppläsas. Då det emellertid
ansågs störande, att gudstjensten afbröts genom uppläsandet af alla
dessa tillkännagifvanden, förordnades den 8 Maj 1849, att, med undan¬
tag af böndagsplakat, hvilka, såsom varande af religiös egenskap,
efter predikan och näst efter bönen »Fader vår» borde uppläsas, alla
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
andra Kongl. Maj:ts förordningar och auktoriteters samt enskilda perso¬
ners kungörelser skulle omedelbart efter gudstjenstens slut från predik¬
stolen af presten uppläsas i den ordning, som dittills varit föreskrifven.
Hvad sålunda blifvit stadgadt är ännu gällande lag.
Vid 1868 års Kyrkomöte väcktes flera motioner i syftning, att
uppläsandet från predikstolarne af alla slags kungörelser måtte an¬
tingen helt och hållet upphöra eller i väsentlig mån inskränkas. I
anledning af dessa motioner ingick ock Kyrkomötet till Kongl. Maj:t
med en skrifvelse, hvaruti i synnerhet framhölls den störande inverkan,
som uppläsandet af verldsliga kungörelser omedelbart efter gudstjen¬
stens slut måste utöfva på de i gudstjensten deltagande, hvarjemte äfven
antyddes, att ifrågavarande sätt för nämnda handlingars offentliggörande
numera icke vore ändamålsenligt; och anhöll Kyrkomötet om vidta¬
gande af sådana åtgärder, som Kongl. Maj:t kunde finna af omstän¬
digheterna påkallade, på det kungörelsers och allmänna författningars
uppläsande å predikstolarne måtie upphöra, men att så vidt detta i
afseende å Kongl. Maj:ts kungörelser mötte hinder, Kongl. Maj:t likväl
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke antalet af de författningar
och kungörelser, hvilkas uppläsande anbefaldes, kunde i väsentlig mån
inskränkas.
I anledning af denna Kyrkomötets framställning lät Kongl. Maj:t
utarbeta ett förslag till förordning angående förändradt sätt för offent¬
liggörande i kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt en¬
skilda tillkännagifvanden, hvilket förslag hufvudsakligen innehöll: att
det hittills föreskrifna årliga offentliggörandet i kyrka af vissa i Svensk
författningssamling intagna kungörelser skulle upphöra, att så väl de
i nämnda samling intagna författningar och kungörelser som Öfverståt-
hållare-embetets och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i de tryckta
länskungörelserna meddelade kungörelser icke vidare skulle i kyrka
fullständigt uppläsas i andra fall, än när sådant särskildt förordnades,
att då dom, utslag eller resolution borde medelst offentliggörande i
kyrka någon menighet delgifvas, skulle för sådant ändamål, jemte upp¬
gift å den myndighet, som domen, utslaget eller resolutionen meddelat,
och å den menighet beslutet anginge, endast sjelfva beslutet med be¬
svärshänvisning uppläsas; att deremot de kungörelser, livilka ej vore
att hänföra till de ofvanomförmälda, men likväl till följd af vederbö¬
rande embetsmyndighets förordnande skulle i kyrka allmänheten del¬
gifvas, så ock sådana meddelanden af kommunala embetsmän eller en¬
skilda personer, hvilka på grund af föreskrift i lag borde i kyrkan of¬
fentliggöras, skulle för sådant ändamål der fullständigt uppläsas; men
9
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
att, i fråga om alla andra enskilda meddelanden, allenast ett tillkänna¬
gifvande derom, att sådana meddelanden blifvit till en af vederbörande
kommunalstyrelse utsedd person aflemnade för att bållas kommunens
medlemmar tillgängliga jemte en kort uppgift om de ämnen meddelan¬
dena afsåge, borde i kyrka uppläsas.
Detta förslag blef af 1873 års Kyrkomöte godkändt och framla¬
des derefter för 1874 års riksdag, som dock förklarade sig icke kunna
antaga detsamma.
Frågan återupptogs emellertid vid 1878 års Kyrkomöte i en af
Herr C. G. Hammarskjöld väckt motion. Med bifall till hvad i denna
motion föreslagits, aflät Kyrkomötet till Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvar¬
uti Kyrkomötet anhöll: l:o) att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande
af Kongl. resolutionen den 9 December 1766 § 19 samt Kongl. förord¬
ningen den 8 Maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge kungö¬
rande i kyrkorna så väl af Kongl. Maj:ts förordningar utom böndags¬
plakat, som ock af auktoriteters och enskilda personers kungörelser,
förordna som följer: »Der Konungens förordningar samt myndigheters
och enskilda personers kungörelser skola församling i kyrka delgifvas,
skall det sålunda ske, att gudstjensten ej derigenom afbrytes;» 2:o) att
Kongl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, som kunde finnas af om¬
ständigheterna påkallade, att uppläsande i kyrkorna af andra kungörel¬
ser och författningar än dem, som stå i sammanhang med det kyrk¬
liga lifvet, måtte så fort ske kunde upphöra. Med det i förra delen af
skrifvelsen formulerade författningsförslaget afsåga, att derest en sådan
författning af Kongl. Maj:t och Riksdagen antoges, Kyrkomötets hörande
icke skulle vara erforderligt för de förändringar, som Kongl. Maj:t och
Riksdagen i öfrig! kunde finna lämpligt att besluta i afseende å kun¬
görelsers uppläsande i kyrkorna.
Denna Kyrkomötets framställning föranledde icke någon Kongl.
Maj:ts åtgärd.
I skrifvelse den 8 Oktober 1883 förnyade Kyrkomötet sin i förra
delen af 1878 års skrifvelse gjorda hemställan samt anhöll vidare, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke — intill dess
sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom publicerandet i kyrkorna af
andra kungörelser och författningar än dem, som stå i sammanhang
med det kyrkliga lifvet, kunde upphöra —• frågan om dessa handlin¬
gars offentliggörande kunde ordnas på det sätt, att, med upphäfvande
af skyldigheten_ för prest att från predikstol uppläsa Kongl. författnin¬
gar samt myndigheters och enskildes kungörelser, prest ålades att me¬
delst anslag å en på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 7 Samt. 15 Häft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40.
tabula för hvarje söndag bereda allmänheten tillfälle att taga kännedom
om de till offentliggörande ankomna handlingar.
Icke heller denna framställning har hittills föranledt någon åt¬
gärd från Kongl. Maj:ts sida.
Såsom af den här ofvan lemnade redogörelsen för de förslag i
förevarande ämne, som i senare tider blifvit framstälda, kan inhemtas,
har Kyrkomötet visserligen upprepade gånger uttryckt sin önskan, att
publicerandet af sådana handlingar, som icke röra det kyrkliga lifvet,
måtte helt och hållet från kyrkorna förvisas, men icke tilltrott sig att
gifva anvisning på någon annan publikationsform, som skulle kunna på
ett tillfredsställande sätt ersätta den nu föreskrifna formen. Med det
af Kongl. Maj:t för Kyrkomötet och Riksdagen framlagda förslag i äm¬
net afsågs heller icke ett fullständigt upphörande af kungörelsers m. fl.
handlingars uppläsande i kyrkorna, utan endast en inskränkning deri.
Uti den nu föreliggande motionen yrkas, att publicerandet af så¬
dana handlingar, som för närvarande pläga från predikstolarne i kyrkorna
uppläsas, måtte ske på annat sätt än hittills; men motionären har icke
lemnat. den ringaste antydan om hvad som borde sättas i stället för det
nu brukliga sättet.
Det torde icke heller vara lätt att angifva någon annan form af
offentliggörande, som på ett lika tillfredsställande sätt skulle uppfylla
så väl samhällets som den enskildes anspråk. Utskottet anser ock för
sin del, att den nu vedertagna formen ännu är, i det hela taget, den
för förhållandena i vårt land mest lämpliga.
Hvad angår de två första skäl, motionären för den nuvarande
publikationsformens afskaffande anfört, kan Utskottet icke tillmäta dem
någon vidare betydelse. Så väl främmande trosbekännare som medlem¬
mar af svenska kyrkan, hvilka hellre söka uppbyggelse i enskilda sam¬
mankomster än i den allmänna gudstjensten, äro ju, om de icke på an¬
nat sätt kunna skaffa sig kännedom om kungörelsernas innehåll, i till¬
fälle att vid gudstjenstens slut infinna sig i kyrkan för att åhöra kun¬
görelsernas uppläsande. Beträffande vidare motionärens uppgift, att
allmänheten omedelbart efter gudstjenstens slut lemnar kyrkan, så att
den tjenstförrättande prestmannen vanligen blefve ensam med kyrko-
betjeningen under kungörelsernas uppläsande, så torde väl förhållandet
stundom vara sådant i städerna, der allmänheten genom tidningar eller
på annat sätt kan skaffa sig upplysning om tillkännagifvandenas inne¬
håll. Deremot är förhållandet på landsbygden, så vidt Utskottet kän¬
ner, icke sådant som motionären uppgifvit. De der bosatte personer,
hvilka hysa intresse för allmänna angelägenheter, torde, åtminstone i
11
Lag-TJtshottets Utlåtande N:o 40.
de flesta delar af vårt land, i allmänhet qvarstanna i kyrkorna, för att
åhöra de tillkännagifvanden, som uppläsas från predikstolen.
Denna form för allmänna och enskilda tillkännagifvanden torde
ock på landsbygden hafva så ingått i vårt folks seder och uppfatt¬
ningssätt, att en rubbning deri ej bör företagas utan synnerligen tvin¬
gande skäl. Allmänheten på landet skulle troligen hafva ytterst svårt
att finna sig till rätta med en annan publikationsform och att tillägga
denna samma betydelse som den nu brukliga.
Slutligen vill Utskottet framhålla, att uppläsande i kyrkan såsom
form för offentliggörande af en handling är så lätt att konstatera, att
några tvister derom svårligen kunna uppstå — en fördel af det nuva¬
rande förfarandet, som ur rättssäkerhetens synpunkt ej är att förakta.
Utskottet finner sig sålunda böra hemställa,
att motionen ej må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 8 Mars 1886.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Reservationer:
af Herrar Bergström, Hasselrot och J. Andersson i Lysvik, hvilka
ansett, att Utskottet bort tillstyrka Riksdagen aflåtande af skrifvelse till
Konungen, med begäran:
l:o) att Kongl. Maj:t måtte med upphäfvande af Kongl. resolu¬
tionen på Allmogens besvär den 9 December 1766, § 10, samt Kongl.
Förordningen den 8 Maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge
kungörande i kyrkorna så väl af Kongl. Maj:ts nådiga förordningar
utom bönedagsplakat, som ock af auktoriteters och enskilda personers
kungörelser, förordna som följer:
»Der Konungens författningar samt myndigheters och enskilda
12
Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 40.
personers kungörelser skola i kyrka offentliggöras, skall det ske så att
gudstjenst ej derigenom afbrytes».
2:o) att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huru
vida icke — intill dess sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom pu¬
blicerandet i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än dem,
som stode i sammanhang med det kyrkliga lifvet, kunde upphöra —
frågan om dessa handlingars offentliggörande kunde ordnas sålunda,
att, med upphäfvande af skyldigheten för prest att från predikstol
uppläsa nådiga författningar samt myndigheters och enskildes kungö¬
relser, prest skulle åläggas att hvarje söndag låta offentliggöra de för
sådant ändamål ankomna handlingar på det sätt, att de antingen an-
sloges å en på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt tafla eller
ock, derest sådant anslag ej lämpligen kunde eg a rum, upptoges å en
på nämnda tafla anslagen förteckning, utvisande deras rubrik eller
innehåll; samt
af Herr Claeson, att Utskottet bort tillstyrka Riksdagen aflåtande
af skrifvelse till Konungen med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes vid¬
taga sådana ändringar i gällande bestämmelser rörande förevarande
ämne, att från predikstolarne skulle endast kortare kungörelser, såsom
om kommunalstämmas eller kyrkostämmas hållande, tings begynnande
eller afslutande m. m. fullständigt uppläsas, och att, rörande längre
kungörelser samt Kongl. Maj:ts författningar, endast behöfde omförmälas,
att de för offentliggörande ankommit till kyrkan och att de under viss
tid funnes tillgängliga å det rum, som af församlingen dertill bestämts.
Herrar Bokström och H. Andersson i Nöbbelöf hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.
Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1886.