Lag-Utskottets Utlåtande N:o 86.
1
~N:& 36.
Ånk. till Riksd. Kansli den 2 Mars 1886, kl. 12 midd.
Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om
ändring i förordningen angående särskilda sammankomster
för andaktsöfning den 11 December 1868.
Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 71, som blifvit
till Lag-Utskottet öfverlemnad, liar Herr J. Nyqvist föreslagit ändring i
förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11
December 1868.
Da Utskottet nu har att öfver nämnda motion afgifva utlåtande,
anser sig Utskottet böra först ånyo meddela följande kortfattade historik
rörande lagstiftningen i detta ämne, som Utskottet lemnade i sitt vid
1882 års riksdag afgifna utlåtande N:o 9, i anledning af då väckt motion
i liknande syftning med den nu föreliggande:
»Såsom en fortsättning och vidare utveckling af förut angående
olofliga religiösa sammankomster utgångna förordningar, bland hvilka de
af den 1 December 1713 och af den 8 December 1721 i synnerhet för¬
tjena att anmärkas, förklarades genom »Kongl. Maj:ts förnyade Placat och
Förbud, angående de olofliga Sammankomster, hvilka uti enskilde Hus
til eu särskild och enkannerlig Gudstjensts förrättande anställes; samt
Bill. till Bikscl. Prof. 1886. 7 Sami. 14 Höft. 1
2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.
deras straff, som dermed beträdes» af den 12 Januari 1726 hufvudsak¬
ligen följande:
»Åt uti private och enskildte Hus, Man- och Qvinkön, gamla och
unga, kände och okände, få eller flere, skola hafva frihet sig åt samla
och tilhopakomma, alt under förevändning åt bruka sin andakt och
enkannerliga Gudstjenst, den der med de vanliga Sön- och Helgedagars
Texters predikande och utläggande, Böners och nya Bönesätts förklarande,
linnes på åtskilliga ställen vara förrättad; Det anse AV! hvarken för
nyttigt eller oumgängeligt, utan mera såsom eu skadelig nyhet, som
eu god ordning i våra Ohristeliga Församlingar förstörer; hvilket i
längden til sjelfsvåld, missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle
och anledning gifva, utom det til befruktandes är, åt mången af oför¬
stånd och okunnighet i sin Christendom, lätteligen kunde blifva til så-
dane irrige meningar och Lärosatser anförd, som med den rena Evan¬
geliska läran ej voro öfwerenskommande. Alt derföre, emedan sådane
Sammankomster desto mindre kunna pröfwas til den sanna Christendomens
utöfning nödige, som AVart, Rike, Gudi lof! de stora fördelar äger, åt
Guds Ord hos oss rikeligen varder lärdt och predikadt, och hvar och en
dessutan är frihet lemnad, i sine Hus åt bruka sin andakt; Ty finne Wi
rådsamt, åt afskaffa och aldeles förbjuda slike oloflige Sammankomster,
så åt den, som sig understår dem åt hålla och tillåta, skal första gången
höta Tvåhundrade Daler Slint, andra gången Fyrahundrade Daler Sunt,
eller i mangel af böter, plikta första gången med Fjorton dagars Fängelse
på vatten och bröd och andra gången med Tre veckors fängelse på
vatten och bröd: men kommer han tredje gången igen, skal han pa
Twänne år Riket förvisas. 1 lika måtto skola, de, som sig til sådane
Sammankomster inställa, hvar för sig första gången bota Fyratio Mark
Sunt, andra gången dubbelt och tredje gången fyrdubbelt.»
Sedan efterlefnaden af dessa stadganden yttermera blifvit inskärpt
genom 8:de punkten uti Kongl. Maj:ts bref till samtliga konsistorierna,
angående villfarelsers förekommande, af den 2 Maj 1751, förklarades
emellertid, uti Kongl. brefvet den 15 December 1762, på förekommen
anledning, att lands- och stadsfiskaler uti slika mål ej Unge börja någon
lagsökning, innan de af kyrkoherden i församlingen inhemtat skriftlig
berättelse om saken och dess sammanhang, och sådant med alla dertill
hörande omständigheter hos Justitiekansleren anmält, samt derpå erhållit
hans svar och utlåtande; och enligt Kongl. cirkuläret till hofrätterna den
20 Januari 1837 skulle vederbörande domare förständiga^, att mål af
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.
B
förenämnda beskaffenhet icke finge till handläggning upptagas, innan
åklagaren visat, att fullgjordt blifvit hvad 1762 års bref stadgade.
Vid 1856—1858 års riksmöte föreslog Kongl. Maj:t en »författning
angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande
ämnen», afsedd att upphäfva, bland annat, 1726 års plakat, hvilken för¬
fattnings § 6 lydde sålunda:
»Rättigheten för svenska kyrkans medlemmar, att äfven utom den
allmänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar,
skall vara fri och obehindrad, så vidt ej vid sådan sammankomst före¬
tages något, som mot lag eller sedlighet stridande är, eller eljest allmän
ordning störer. Ej må dock vid religionsöfning, som sker under annan
än vederbörande presterskaps omedelbara ledning, och icke är att hänföra
till enskild husandakt, tillträde vägras presterskapet i församlingen, eller
den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde myndighet, i hän¬
delse af inträffad olaglighet eller oordning, eget’ att, der så nödigt anses,
sammankomsten upplösa. Icke heller må så beskaffad sammankomst,
hvarom nu sagdt är, utan särskildt tillstånd hållas å tid, da allmän guds¬
tjenst i församlingen förrättas, vid påföljd af böter från och med Femtio
till och med Ett hundra Riksdaler för den eller dem, som föranstaltat
sammankomsten eller dertill upplåtit hus, och till högst Tio Riksdaler
för annan deltagare.»
Med hemställan, att den Kongl. propositionen, så vidt den afsåge
eu utvidgad religionsfrihet, icke skulle bifallas, föreslog Utskottet Rikets
Ständer att för sin del besluta, bland annat, »en författning, hvarigenom
Kongl. plakatet den 12 Januari 1726 emot särskilda religionssamman-
komster, jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda till
all kraft och verkan upphäfna.»
Denna fråga, sade Utskottet, vore ingen nyhet för representatio¬
nen. Sist förflutna riksmötens förhandlingar vore derom det ojäfakti-
gaste vittnesbörd. Men ju längre frågans lösning blifvit fördröjd, desto
mera hade nödvändigheten af eu lösning tilltagit. — Förbudet i 1726
års plakat innefattade en inskränkning af den andliga friheten, hvilken
desto mindre syntes kunna försvaras, som eu full frihet till samman¬
komsters hållande för öfverläggning om verldsliga angelägenheter blif¬
vit genom lag faststäld. — Fråga kunde derför ej vidare blifva om för¬
budets bibehållande, utan endast om sättet för dess upphäfvande. Derom
syntes ock åsigterna blott vara stridiga; och denna stridighet hade äfven
gjort sig gällande i de framställningar, som i ämnet blifvit gjorda, dels
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.
af Kong! Maj:t, dels ock af enskilde motionärer. Vid granskning deraf
möttes man af två hufvudsakliga meningsbrytningar. Då, å ena sidan,
allenast yrkades, att förbudet eller konventikelplakatet måtte upphäfvas,
både man, å den andra, ansett nödigt att förhållandena blefve i stället
ordnade genom en ny lag, om hvars innehåll de framlagda förslagen
äfven vittnade om olikhet i åsigter. — Angående lämpligheten af hvad
i sådant hänseende blifvit föreslaget hyste emellertid Utskottet tvifvels¬
mål. Om det förbud, som hindrade enskilda att sammankomma för re¬
ligionsöfning, borttoges, följde af sig sjelft att denna frihet inträdde, utan
vidare medgifvande, samt underordnades de lagar, som för bruket af
medborgares frihet att sammankomma i allmänhet voro gifna. Vanligen
visade sig ock, att ett reglementerande i frågor af förevarande art sna¬
rare skadade än gagnade. Ju ömtåligare ett ämne till sin natur vore,
desto mindre tålde det att vidröras. Derföre hade ock kyrkolagskomitén,
sedan dess underdåniga yttrande i ämnet blifvit infordradt, föreslagit kon¬
ventikel plakat ets upphäfvande, utan att några nya bestämmelser sattes i
stället; och dessa åsigter hade, efter en långvarig strid, jemväl segrat
i Norge.
Vid behandling inom riksstånden af Utskottets förslag, blef det¬
samma af Ridderskapet och Adeln, Preste- och Bondestånden till Utskottet
återförvisadt; men Borgareståndet biföll Kongl. Maj:ts förslag. Inom.
stånden voro meningarne visserligen icke skiljaktiga i fråga om olämp¬
ligheten af 1726 års plakat, så vida det innefattade förbud mot ifråga¬
varande sammankomster; men man anmärkte hufvudsakligen mot Ut¬
skottets förslag, så väl som mot hvad Kongl. Maj:ts proposition innehöll
i denna del, saknaden af kontroller på den lärareverksamhet, som, oansedt
det i plakatet innefattade förbud, redan utöfvades af lekmän, särdeles
kringresande kolportörer af andliga skrifter, och som, derest förbudet
undanröjdes, ostridigt skulle i betydlig grad tillväxa. I följd af dessa
anmärkningar och med anledning af ett inom Bondeståndet framstäldt
och der i allmänhet godkändt förslag, att öfverlemna åt församlingarnes
kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka deröfver, att den lekmannaverk¬
samhet, som vid förefallande konventiklar utöfvades, ej blefve skadlig,
framlade Utskottet ett förslag till författning, som uti underdånig skrif¬
velse den 26 Februari 1858 anmäldes hos Kongl. Maj:t, och den 26 Ok¬
tober 1858 utfärdades såsom Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning, af samma datum, så lydande:
»Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment
Lag-Viskotfets Utlåtande N:o 36.
5
att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
presterskap:^ omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan
särskilt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen
förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till
enskild husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af
dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda
myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, egen att, der
så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är
prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik
sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till
söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjenst^]
eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankormne på kyrko¬
rådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vi¬
dare uppträda.
Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagd!
är, a tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter bus
eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot ut¬
öfvande af lärareverksamhet, böte från och med Femtio till och med Tre
hundra Riksdaler Riksmynt, till tveskiftes emellan åklagaren och försam¬
lingens fattiga. Saknar den bötfälde tillgång till böterna, skola de för¬
vandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling af
böter enligt Utsöknings-Balken.»
Denna författning blef emellertid icke beståndande längre än tio år.
Redan vid 1867 års riksdag framlade Utskottet, med anledning af väckt
motion i ämnet, förslag om den ändring i författningen, att, i stället för
det absoluta förbudet mot andaktsöfningar, utan särskildt tillstånd, å tid
då allmän gudstjenst i församlingen förrättades, förbud endast skulle med¬
delas mot sådan andaktsöfning å nämnda tid, så nära det ställe, der guds-
tjensten hölles, att denna eller ordningen dervid stördes. Förslaget bi¬
fölls af Första Kammaren, utan votering, men Andra Kammaren fattade
för sin del med 85 röster mot 42, hvilka senare voro för återremiss, det
beslut, »att den författning, om hvars antagande Utskottet hemstält, borde,
i stället för den af Utskottet föreslagna, erhålla följande lydelse: Med¬
lemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment på hvilka tider,
de sjelfva firma lämpligt, att sammankomma till gemensamma andakts¬
öfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning». Sedan
emellertid, på Utskottets hemställan, Andra Kammaren frångått’ sitt förut
fattade beslut samt utan votering antagit Utskottets förslag, samt Riks¬
6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.
dagens sålunda fattade beslut i underdånig skrifvelse den 6 Maj 1867 blifvit
anmäldt hos Kongl. Maj:t, så förklarade Kongl. Maj:t, jernlikt nådig skrifvelse
den 81 December 1867, att, enär för detta förslags upphöjande till lag erfor¬
drades kyrkomötes samtycke, men Kongl. Maj:t icke för andra ärenden be¬
slutat sammankallande af sådant möte före nästa riksdag, samt gällande lag
medgåfve att särskildt tillstånd kunde lemnas till hållande af sådana sam¬
mankomster, som Riksdagens förslag afsåge att tillåta, så hade Kongl.
Maj:t, som ansett samma förslags antagande ej vara af den angelägenhet,
att kyrkomöte ensamt för denna fråga borde sammankallas, funnit skä¬
ligt låta Riksdagens förslag förfalla.
Vid 1868 års riksdag förnyade Riksdagen i allt hufvudsakligt sitt
förra beslut, och, sedan äfven 1868 års kyrkomöte lemnat sitt samtycke,
utfärdades den nu gällande förordningen angående särskilda sammankom¬
ster för andaktsöfning, den 11 December 1868, så lydande:
»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att
sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande pre-
sterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då all¬
män gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,
der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller
må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,
tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller
den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i hän¬
delse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses,
sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enligt
Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrk¬
ligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten, eller eljest till
undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom
förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.
Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets för¬
bud mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till
och med trehundra riksdaler.»
1 sist anförda förordning yrkas nu af Herr Nyqvist den ändring, att
de två sista punkterna må utgå; och anför han till stöd för detta yr¬
kande :
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.
7
Allt sedan införandet af vårt nu varande statsskick hade religionsfri¬
hetens höga grundsatser varit uttryckta i 16 § Regeringsformen, som
stadgar: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan
skydda hvar och en vid fri utöfning af sin religion, så vidt han dervid
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Riks¬
dagen hade sedan tagit flera steg till att genomföra detta grundlagens
bud. Så hade, i den fråga, motionen omfattade, det ovilkorliga förbudet
för särskilda sammankomster för andaktsöfning, uttryckt i 1726 års kon¬
ventikel plakat, blifvit afskaffadt och sedermera ur 1858 års förordning
borttagits bötesansvar för den, som uppläte hus för andaktsöfningar. Samma
skäl, som talade för dessa nämnda förändringar, talade äfven för den nu
föreslagna. Att ett kyrkosamfunds tjensteman vakade öfver att ordning
och skick iakttages och att icke söndringar och villfarelser derinom upp¬
stå, vore fullt berättigad!, ty kristendomens urkunder anbefalde att varna
och förmana, ja »hålla på dermed i tid och otid och med fullt allvar».
De allvarliga föreställningar och varningar, hvilka kyrkorådet borde gifva
enligt 28 § i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om kyrkostämma samt om
kyrkoråd och skolråd af den 21 Mars 1862, vore steg att inverka på
öfvertygelsens väg. Men nu ifrågavarande förordnings sista moment, hvars
borttagande yrkades, strede helt och hållet mot religionsfrihetens grund¬
sats, den Heliga skrifts lära och ofvan nämnda 16 § Regeringsformen, ty
att veta att annars oförvitliga personer vid bristande tillgång af böter
kunde få utstå ett borgerligt straff af fängelse blott för den rent kyrk¬
liga förseelsen att ej ställa sig till efterrättelse hvad ett kyrkoråd Danser»
vore lika så väl upprörande för den kristliga menniskokärleken och rätts¬
medvetandet, som då personer straffades för öfverträdelse af 1726 års
konventikelplakat. — Man skulle kanske fråga hvad skydd samhället se¬
dan komme att ega mot spridande af samhällsvådliga läror under reli¬
gionens täckmantel. Enligt motionärens öfvertygelse funnes tillräckligt
skydd i den i motionen åsyftade förordningens andra moment, som stad¬
gade tillträde till gemensam andaktsöfning för offentlig myndighet i or¬
ten, med rätt att upplösa sammankomsten vid inträffad olaglighet eller
oordning, och det syntes böra erkännas, att öfvervakandet af den all¬
männa .församlingsrätten borde ligga i den borgerliga, icke i den kyrk¬
liga myndighetens hand. Som religionsfrihetens höga grundsats vunnit
erkännande af jordens mest civiliserade folk, ansåge motionären, att Sve¬
riges aktade ställning bland dem kräfde den här föreslagna förändring.
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.
Vid flere riksdagar äfvensom vid 1878 och 1883 års kyrkomöten
hafva förslag till ändring af ifrågavarande förordning varit under be¬
handling. Vid riksdagarne 1881 och 1882 tillstyrkte dåvarande Lag¬
utskott samma ändring, som nu af motionären yrkas; men 1883 års Lag¬
utskott ansåg sig icke böra hemställa om bifall till den jemväl då före¬
slagna ändringen,
Meningarna hafva vid de tillfällen, då förordningens innehåll sålunda
varit under diskussion, varit delade derom, huruvida förordningen bör
anses vara endast en borgeidig ordningsstadga eller om den jemväl afser
rent kyrkliga ändamål. Ett faktum, som redan af 1877 års Lag-Utskott
framhållits, är att författningen tillkommit i den för stiftande af kyrko¬
lag stadgade ordning; och i sin senare del innehåller förordningen be¬
stämmelser, hvilka kyrkolags natur näppeligen kan frånkännas.
Det är just i dessa bestämmelser, som det nu föreliggande förslaget
åsyftar ändring. De ändamål, hvilka dessa bestämmelser afse att främja,
äro, enligt hvad författningens ordalydelse gifver vid handen, förekom¬
mande af söndring i kyrkligt afseende, bibehållande af aktningen för den
allmänna gudstjensten och värnande af religionens helgd. Om ock dessa
ändamål icke sakna betydelse för det borgerliga samhället, utan tvärtom
för detsamma äro af stor vigt, kan det dock icke nekas, att de omedel¬
bart och i främsta rummet böra anses såsom kyrkliga. Den allmänna
uppfattningen af stadgandenas betydelse torde ock vara den nu nämnda,
och deri har man utan tvifvel att söka grunden till det missnöje med
dessa stadgande!!, som upprepade gånger gifvit sig luft i ändringsförslag.
Det förefaller nemligen stötande och med vår tids uppfattning af förhål¬
landet mellan kyrkan och det borgerliga samhället icke förenligt, att man
söker befrämja ett väsentligen kyrkligt ändamål genom medel af så rent
verldslig art som böter och fängelse.
Vid 1883 års kyrkomöte väcktes af en motionär förslag om ändring
af ifrågavarande förordning i den rigtning, att det för öfverträdelse af
kyrkorådets förbud stadgade bötesansvar skulle utbytas mot vissa, af mo¬
tionären närmare angifna påföljder af kyrklig art. I det betänkande,
N:o 13, som Kyrkolags-Utskottet afgaf öfver nämnda motion, yttrade Ut¬
skottet, att Utskottet funne det vara önskvärdt, att den i förordningen
förekommande straffbestämmelse snarast möjligt blefve utbytt mot stad-
ganden om påföljder af kyrklig art, och att en hemställan från kyrko¬
mötet i sådan rigtning borde tillrådas. Dock ansåg Utskottet ej lämpligt,
att med en dylik hemställan förenades ett fullkomligt förslag till lag¬
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 86.
9
bestämmelser i ämnet. Frågan om de arter af kyrklig påföljd, hvilka
borde för öfverträdelsen fastställas, syntes nemligen ej föreligga Kyrko¬
mötet i det utredda skick, att densamma kunde anses vara mognad för
slutligt afgörande. Kongl. Maj:t vore bäst i tillfälle att egna frågan den
fullständiga utredning, utan hvilken intet fullständigt förslag till lag¬
bestämmelser borde uppställas. På grund af det sålunda anförda hem-
stälde Utskottet, att Kyrkomötet ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det täck¬
tes Kongl. Maj:t låta vidtaga erforderliga åtgärder för sådan ändring i
förordningen den 11 December 1868 om särskilda sammankomster för
andaktsöfning, att den i samma förordning förekommande bestämmelse
om straff för den, hvilken underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrko¬
råds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, varder utbytt mot stad-
ganden om påföljder för den felande af kyrklig art.
Denna Kyrkolags-Utskottets hemställan blef af Kyrkomötet godkänd,
och aflat Kyrkomötet i följd deraf en skrifvelse till Kongl. Maj:t af ofvan-
berörda innehåll.
Lag-Utskottet anser sig för sin del böra tillstyrka Riksdagen att in¬
stämma i Kyrkomötets sålunda gjorda framställning. Sker en sådan
ändring af 1868 års förordning, som deri förordas, så skall man ej längre
kunna förebrå kyrkan att hon söker med verldsliga straffpåföljder skydda
sin bekännelse och inre organisation; men lagstiftaren har dock derigenom
icke godkänt de handlingar, hvilka i förordningen stämplas såsom otill-
låtliga, och icke heller beröfvat kyrkan de skyddsmedel, som hon sjelf
bör ega till sitt förfogande utan att anlita den verldsliga maktens hjelp.
Enligt vår kyrkas lära är kyrkan icke blott berättigad, utan äfven
förpligtad att värna om sin bekännelse och sin författning genom använ¬
dande af kyrkotukt. Utskottet får i detta afseende åberopa hvad en af
Sveriges biskopar uti ett under hans verksamhet såsom universitetslärare
utgifvet arbete anför (t?. Billing: Om luthersk kyrkotukt. Lund 18S0).
Det heter der (sid. 263): »Om en församlingsmedlem, som är kallad till att
med församlingen bekänna hennes tro, icke blott icke gör detta och således
visar sig ännu icke hafva tillegnat sig denna, utan äfven aflägger en be¬
kännelse, som å ena sidan ådagalägger, att han ej längre är frågande
och derför närmande sig till kyrkans tro utan att han i stället fixerat
sig i motsägelse till denna, och som å andra sidan visar sig vara i af¬
gjord strid mot hvad som ej blott skenbart utan verkligen är kyrkans
trosbekännelse, så måste samfundet, för att värna om sin bekännelseupp¬
gift, göra en sådan förargande medlem till föremål för tukt. Den luther-
Bik. Ull Likså. Prof. 1886. 7 Sami. 14 Höft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 86.
ska kyrkan har härvid ett stöd i den apostoliska kyrkans exempel (jfr. 2
Joll.) liksom i sin egen tradition. Sedan gammalt har nemligen vår
lutherska kyrka uti spridande af villfarande lära sett en anledning till
kyrkotukts öfvande.»
Vidare säges om kyrkotukt såsom medel till skydd för kyrkans inre
ordning (sid, 264): »Ehuru lutherska kyrkan ej lägger samma vigt på sin
författning som på sin trosbekännelse, ringaktar hon dock ej den förras
betydelse. Tvärtom motiverar hennes uppfattning af bekännelsens vigt,
att hon äfven accentuerar betydelsen af sin kyrkoordning, då denna vill
vara ett uttryck och ett förverkligande af hennes trosmedvetande. År
hon berättigad och förpligta^ till att göra dem till föremål för tukt, som
affalla från hennes trosbekännelse, så måste hon äfven känna sig upp¬
fordrad till att medelst tukt värna om sin författning gent emot dem, som
försöka sönderbryta den.»
Hvad nu angår beskaffenheten af de påföljder af kyrklig art, som
Utskottet anser böra träda i stället för det i 1868 års förordning stad¬
gade bötesansvar, så har visserligen blifvit med beklagande framhållet,
att svenska kyrkans lagstiftning i detta afseende är bristfällig. Det må
ock medgifvas, att hithörande lagstiftning lider af en viss ofullständighet
och brist på systematisk anordning; men åtskilliga nu gällande bestäm¬
melser torde dock vara på förevarande fall användbara och det torde
vara att hoppas, att frågan om kyrkotuktens ändamålsenliga ordnande,
som af Kyrkomötet omfattats med synnerligt intresse, skall inom en icke
alltför aflägsen framtid erhålla en slutlig lösning.
Bland de nu gällande bestämmelser, hvilka synas Utskottet tillämp¬
liga på fall af ifrågavarande beskaffenhet, vill Utskottet särskildt erinra
om hithörande stadgande! i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd. I 22 § stadgas, bland annat, att kyrkorådet tillkommer
»att vaka deröfver, att spridande af vilseförande läror må, så vidt möjligt
är, förekommas, samt kyrklig tvedrägt och söndring förhindras.» Rörande
utöfningen af detta kyrkorådets åliggande föreskrifves i 28 §: »Kyrko¬
rådet må i frågor, som röra religionens och sedernas helgd, ej annorledes,
än genom allvarliga föreställningar och varningar, söka förmå den felande
till bättring.» Detta stadgande fullständigas genom bestämmelsen i 3:dje
punkten af 1868 års förordning, som gifver kyrkorådet tillfälle att in¬
skrida mot personer, hvilka tillhöra annan församling, men uppträda med
föredrag inom den församling, der kyrkorådet har att utöfva sin myndig¬
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36. 11
het. Utskottet anser således äfven af detta skal, att sistnämnda punkt
bör bibehållas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,
att Riksdagen ville, i anledning af motionen, i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta vidtaga erforderliga åtgärder för sådan
ändring i förordningen angående särskilda samman¬
komster för andaktsöfning den 11 December 1868,
att den deri förekommande bestämmelse om straff för
den, hvilken underlåter att ställa sig till efterrättelse
kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,
varder utbytt mot stadganden om påföljder för den
felande af kyrklig art.
Stockholm den 2 Mars 1886.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Reservation
af Herr J. Andersson i Tenhult: Orden »Söndring i kyrkligt hänseende»,
som återfinnas i den Kongl. förordning, som motionären åberopat, är eu
bestämmelse, som synes mig stå i strid med Kongl. förordningen den 81
Oktober 1878, hvari är tillåtet att, den, som omfattat främmande kristen
lära och vill för den skull ur kyrkan utträda, har dertill rättighet.
Den, som på grund' af sistnämnda Kongl. förordning öfvergått till an¬
nat trossamfund, lärer icke kunna eller böra straffas om han predikar
den religionsåskådning han omfattat, äfven om från statskyrkans synpunkt
det »anses leda till söndring i kyrkligt hänseende». Om så är torde det
vara origtigt, att lagstadganden skola stå i uppenbar strid med hvaran¬
dra, och derför vill jag på det sätt bifalla motionen, att Kongl. förord¬
ningen den 11 December 1868 får följande förändrade lydelse:
»Medlemmar af Evangelisk-Lutherska kyrkan — — — — — —
sammankomsten upplösa.» Uppträder någon, som ej är prest eller enligt
12
Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 37.
kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dyli sammankomst
såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till förakt för den
allmänna gudstjensten, eller till undergräfvande af religi nens helgd, an-
komme på kyrkorådet att hononf förbjuda att i berörda egenskap inom
församlingen vidare uppträda.
»Hvar som underlåter--—--— —----Riksdaler.
Herrar Claeson
att de icke deltagit
och Grefve Strömfelt hafva begärt få här antecknadt,
i ärendets behandling inom Utskottet.
H:o *7.
An k. till Riksd. Kansli den 2 Mars 1886, kl. 12 tnidd.
Lag-Utskottets Utlåtande i anledning af väckt motion om för¬
ändrad lydelse af 22 § i förordningen om kommunal¬
styrelse på landet den 21 Mars 1862.
Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till handläggning
emottaga en inom nämnda Kammare af Herr Back Per Ersson i Buska
afgifven motion, Nio 41, af följande lydelse: