6
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.
N:o 31.
Ant. till Riked. Kansli den 22 Febr. 1886, kl. 12 midd.
Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
a/ 2 mom. i 5 § af förordningen om egors fredande mot
skada af annans hemdjur och om stängsel skyldighet den 21
December 1857.
5 § i förordningen om egors fredande emot skada åt annans
hemdjur samt om stängselskyldighet den 21 December 1857 har följande
lydelse:
»Utgöras egor, emellan indika stängas skall, al skog, utmark
eller beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan af stängsel märk¬
ligen betungas, utan motsvarande nytta; då må, der den sidan ej sjelf
stängseln fordrar, dess stängselskyldighet, efter tv som domaren skäligt
pröfva!-, nedsättas under hvad i 3 § stadgadt är.
Finnes emellan egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så
länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till
gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är».
Uti eu inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 101, som
blifvit till Lag-Utskottet hänvisad, föreslår Herr Gunnar Eriksson, med
hvilken Herrar O. N. Wagenius, P. O. Eriksson och Olot Jonsson i Hof
förklarat sig instämma, att 2 mom. åt anförda paragraf måtte ur för¬
ordningen uteslutas; och anför motionären såsom stöd för sitt yrkande:
Förordningen om egors fredande emot skada af annans hemdjur
samt om stängsel skyldighet den 21 December 1857 inledde i § 1 sina
Lag-Utskotfds Utlåtande N:o 31. 7
stadgande!! med eu bland de vackraste och oemotsägligaste grundsatser,
hvarpå någon svensk lagstiftning hvilade, då den bjöde, att »hvar som
hemdjur eger, vare pligtig att, medelst, hägnad eller vallning eller på
annat sätt, om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen inkomma på
annans egor». — Det goda ändamålet med detta stadgande vore der¬
jemte så enkelt och lättfattligt, att någon vidare förklaring derom icke
erfordrades. — Man hunne dock icke längre än till förordningens § 5,
förr än ofvananförda stadgande omintetgjordes, der det bäst behöfdes.
— Under en tid som vår, då uppmärksamheten så allmänt och med
rätta iner och mer rigtades på kreatursskötselns och ladugårdsproduk-
ternas höjande, läge det i sakens natur, att hvarje jordegare måste till¬
godogöra sig alla de utvägar, som till detta ändamåls vinnande lofligen
stode till buds, således äfven att för sina kreatur tillgodogöra dem de
mer eller mindre rikliga gräsbeten, som vore att tillgå uti hans egen¬
doms skogs- och betesmarker, utan intrång af andras kreatur. Hvad
särskildt, Norrland beträffade, förefunnes i så väl dess skogs- som fjell-
trakter i allmänhet göda gräsbeten, som bidroge till kreaturens rikliga
näring sommartiden. Emellertid och så länge som det anförda stad¬
gandet qvarstode, att ohägnad skogs- och betesmark skall anses vara
till gemensamt mulbete upplåten, kunde egaren deraf för egna kreatur
aldrig hemta den nytta, som han med all säkerhet hade att påräkna,
om det olyckliga stadgandet om gemensam betesrätt ej funnes till. —
Det intrång i egande- och nyttjanderätten till väl förvärfvad egendom,
som detta stadgande framkallat och underhölle, blefve så mycket mera
odrägligt, då det besinnades, att egaren deraf underkastat sig dryga
kostnader för laga skifte å all sin jord, således äfven på skogs- och
betesmarken, i den lofliga afsigten att derigenom vinna eu fri och af
andra okränkbar dispositionsrätt till sin egendom och den afkastning
han deraf ensamt borde åtnjuta, men hvilka kostnader lian, då han seder¬
mera studerade stängselförordningens berörda § 5, funne vara till eu
god del förgäfves bortkastade penningar och gäckade förhoppningar,
då andra jordegare, utan ringaste begränsning, för sina boskapshjordar
egde betesrätt å hans skogs- och utmarker. — Den utväg som då åter-
stode att förhindra dylikt intrång vore att begagna sig af stängselvits¬
ordet och uppföra skifteshägnader; men det torde klarligen inses att
stängsel vitsordet, begagnadt till hägnaders upprättande omkring betes¬
marker i fjelltrakterna, förlorade all betydelse, då dylika trakter saknade
skog, och tillgång till virke för stängande af hägnader helt och hållet
felade mångenstädes i sådana trakter på milsvida områden. Att under
antydda förhållanden söka åstadkomma hägnader i fjelltrakter medelst
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.
ditforslande af häguadsvirke från långt aflägse skogstrakter omöjlig¬
gjordes af så väl läget som dermed förenad kostnad, hvilken ej sallat
skulle komma att uppgå till belopp, motsvarande fjellhemmanets hela
värde, och derjemte förblifva bortkastade penningar, då ju snömassorna
i fjellen skulle nedbryta gärdesgården redan första vintern efter dess
uppförande. — Vallning af kreaturen i så väl fjell- som skogstrakterna
vore således den enda och i alla afseenden den billigaste och säkraste
utvägen, som för deras behöriga vårdande kunde anlitas; men under
sådana förhållanden borde stängselförordningens § 5 icke legalisera eu
gemensam mulbetesrätt i lagligen skiftade egor, som ur ingen synpunkt
längre kunde försvaras. — Med anledning af hvad han sålunda anfört,
föreslår motionären att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 2
mom. i § 5 i Kongl. förordningen den 21 December 1857 angående
egors fredande emot skada af annans hemdjur m. in, skall till all kraft
och verkan upphöra att vara gällande och följaktligen ur förordningen
utgå.
Utskottet får till eu början hänvisa till den framställning af de
bestämmande principerna i nu gällande stängselförordning, som Utskottet
meddelade i sitt till 1884 års Riksdag afgifna utlåtande, N:o 21, i an¬
ledning af en vid samma riksdag väckt motion om ändring i nämnda
förordning. Utskottet anförde då:
»§ 1 af ifrågavarande förordning innehåller den allmänna grund¬
sats, att hvar som eger hemdjur skall vara pligtig att medelst hägnad
eller vallning eller på annat sätt om dem hålla sådan vård, att de icke
olofligen inkomma på annans egor. Af nämnda grundsats följer, att en
jordegare icke har laglig skyldighet att vidtaga någon åtgärd för att
skydda sina egor emot skada af annans hemdjur. Han kan således
låta dem ligga ohägnade utan att derigenom gå förlustig anspråk å
ersättning för skada, som annans hemdjur, Indika olofligen inkommit
på egorna, der åstadkomma. Men å andra sidan är klart, att, om af två
jordegare, hvilkas egor gränsa till hvarandra, den ene finner för sig
beqvämligast att utöfva den honom enligt § 1 åliggande vård om sina
hemdjur dymedelst, att han uppför stängsel i rågången mellan de an¬
gränsande egorna, samma stängsel jemväl blir till gagn för grannen,
hvars hemdjur derigenom förhindras att inkomma på den förres egor och
som således vinner en väsentlig lättnad i vården om samma hem¬
djur, eu lättnad, i hvars bekostande han derför billigtvis bör deltaga.
9
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.
Afseende å detta förhållande har föranledt lagstiftare}! att i § 2 af för¬
fattningen uppställa ett annat lagbud af innehåll, att, om egor äro
skilda genom rågång eller genom faststäldt. eller laga kraft egande skifte
och å ena sidan yrkas, att stängsel i egoskilnaden skall till ömsesidigt
skydd mot skada af hemdjur gemensamt hållas, så egor, med vissa
stadgade undantag, den sidan vitsord, som stänga vill. Då stängsel¬
vitsord begagnas, skola, enligt § 3, de, som i egoskilnaden hvarandra
mota, taga del i stängseln till hälften hvardera, utom i ett undan¬
taget fall.
Med afseende å de mötande egornas beskaffenhet å den tid, del¬
tagande i stängseln äskas, äro två fall möjliga. Det första fallet är,
att egorna å ena sidan äro odlade (åker, äng eller plantering), men å
andra sidan ouppodlade (skog, utmark eller beteshage), således af olika
beskaffenhet. Det andra fallet är, att de mötande egorna äro af lika
beskaffenhet. Härvid kunna åter två händelser inträffa. Egorna kunna
nemligen å båda sidor utgöras antingen af åker, äng eller plantering,
eller ock af skog, utmark eller beteshage.
Hvad nu angår först omförmälda fall, stadgas derom i § 4, att
den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller betes¬
hage, har såsom hittills ej stängselvitsord, men att. om stängsel å
andra sidan fordras, hvardera skall taga del deri till hälften. Detta
stadgande, hvilket, såsom lätt finnes, utgör ett af de flere undantag
från lagbudet i § 2, hvilka i samma paragraf omförmälas, tager icke
någon hänsyn till huru vida kronan eller enskild man eger vare sig
de. odlade eller ouppodlade egorna, och är således i detta afseende
0 vilkorligt.
I händelse de mötande egorna å ömse sidor utgöras af åker, äng
eller plantering gäller lagbudet i § 2 ovilkorligt och utan undantag,
vare sig att egorna å ena sidan tillhöra kronan eller enskild man.
Beträffande slutligen den tredje händelsen, eller att skog, utmark
eller beteshage möter egor af samma beskaffenhet, gäller lagbudet i §
2; dock med det undantag, som innefattas i § 7 af författningen.»
Det undantag från den i 1 § uppställa regel, som innefattas i
2 mom. af 5 §, fans icke ursprungligen i det inom Justitiedepartementet
utarbetade förslaget till förordning om egors fredande emot skada af
annans hemdjur och om stängselskyldighet, utan blef, efter det för¬
slaget granskats af Högsta Domstolen, tillagt vid ärendets föredragning
1 Statsrådet. Enligt det vid Kongl. Maj:ts proposition till Rikets Stän¬
der den 25 Augusti 1857 fogade utdrag af statsrådsprotokollet anförde
Justitiestatsminister!! såsom skäl för ifrågavarande tillägg: »Alla så-
Bih. till Rilisd. Prof. 1886. 7 Sami 12 Höft. 2
10
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.
dana skogs- och utmarker, som, ehuru genom rågång från hvarandra
skilda, ligga utan hägnad sig emellan, måste förklaras vara till gemen¬
samt mulbete upplåtna, så att i slikt fall den ene jordegaren ej må
anses skyldig att afhålla sina kreatur från den andres egolott, der ej
sådan skyldighet på särskildt aftal grundas. Hittills har detta varit
en gifven följd af egofridslagens beskaffenhet; men behöfver i den nya
lagen uttryckligen bestämmas såsom undantag från den allmänna regeln.»
Sedermera hafva vid flere riksdagar förslag om denna bestämmelses
borttagande varit å bane, dervid man dock hufvudsakligen fäst sig vid
den uppmuntran, som stadgandet gåfve till sådan marks användande
till bete, och den skada å ungskog, som deraf blifvit eu följd. Med
afseende härå begärde ock Riksdagen i skrifvelse den 20 Maj 1874,
att Kongl. Maj:t täcktes, efter landstingens hörande, taga i öfvervägande,
huruvida för landstingsområde eller viss del deraf borde förordnas om
en efter ortförhållanden lämpad inskränkning i rättigheten att låta får
och getter beta å skogsmark, som anses vara till gemensamt mulbete
upplåten på grund af 2 mom. i 5 § af ifrågavarande förordning. I
öfverensstämmelse med denna framställning utfärdades ock, efter lands¬
tingens hörande, den 28 Januari 1876 en kungörelse, hvarigenom gjor¬
des inskränkning i betesrätten å ohägnad mark inom 17 af rikets län.
De i denna kungörelse meddelade bestämmelser hafva ock, så vidt Ut¬
skottet känner, visat lyckliga resultat i hvad dermed afsågs, nemligen
förekommande af skogsförödelse.
Sjelfva den allmänna bestämmelsen om gemensam betesrätt å
ohägnad mark synes emellertid Utskottet vara mera till gagn än till
olägenhet. Förhållandena inom vårt land, der jorden på de flesta stäl¬
len är fördelad i smärre lotter, å hvilka endast ett mindre antal hus¬
djur kan födas, medgifva icke användande af vallning såsom det regel-
messiga sättet att hindra husdjuren från att göra skada å annans mark.
Det skulle för den mindre jordegaren blifva alltför dyrbart att hålla
vallhjon, då kreatursuppsättningen är fåtalig och rågränserna ofta lång¬
sträckta. Derför har också stängselvitsordet blifvit bibehållet. Fn följd
af nämnda förhållande är äfven föreskriften i 2 mom. af 5 §. Bort¬
tagande af denna föreskrift skulle, i anseende till svårigheten att an¬
vända vallning, antagligen på många orter antingen hindra allt betande
å mark af ifrågavarande beskaffenhet eller ock, till skada för skogen,
föranleda betydlig tillökning af stängsel utöfver hvad under nuvarande
förhållanden eger rum.
Utskottet vill visserligen icke förneka, att på vissa orter, exempel¬
vis de af motionären särskildt framhållna fjelltrakterna, stadgandet om
11
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 31.
den gemensamma betesrätten kan medföra olägenheter. Men just hvad
fjell trakterna beträffar, möter en alldeles särskild betänklighet mot eu
rubbning af de nu bestående förhållandena, nemligen hänsynen till den
inverkan en sådan rubbning skulle kunna utöfva på lapparnes ställning.
Utskottet, som nu icke har anledning att närmare inlåta sig på frågan
härom, har dock ansett sig böra fästa uppmärksamheten jemväl å denna
synpunkt.
För öfrigt synes man på de orter, der stadgandet verkligen med¬
för någon olägenhet, hafva eu i de flesta fall tillfyllestgörande utväg
att undvika dessa i de bestämmelser, som meddelas i 19 § af stängsel-
förordningen rörande särskilda öfverenskommelser mellan angränsande
jordegare, hvilka ej vilja hålla stängsel emellan sina egor.
På grund af hvad sålunda blifvit anför dt, får Utskottet hemställa,
att motionen icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 22 Februari 1886.
På Lag-Utskottets vägnar:
Axel Bergström.
Herr F. Andersson i Helgesta har begärt få här antecknadt, att
han icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.