Lag-Utskottets Utlåtande, N:o 22.
3
N:o 22.
Ank. till Riksd. Kansli den 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 17 kap. 4 § Handelsbalken.
Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått emottaga en inom
samma Kammare af Herr J. Erikson i Stockholm väckt motion, N:o 172,
hvari hufvudsakligen andrages följande:
Under närvarande kritiska penningförhållanden, hvilka förhållanden
i synnerhet framkallats af en för långt drifven spekulation i industriella
och byggnadsföretag, förefunnes det ett starkt behof att genom lagen
bereda skydd åt den fattige dagsverkaren, som efter att hafva nedlagt
sina krafter ofta stode rättslös gent emot sina arbetsgivare, när fråga
blefve om ersättning för arbetet. Af fruktan för att genom för stränga
fordringar förlora icke blott sitt tillgodohafvande, utan äfven sin sys¬
selsättning, läte han sig esomoftast nöja med fagra löften, intill
dess arbetsgifvaren försattes i konkurs, och i sådana fall egde han
ej annan rätt till betalning än sådan borgenär, som i Handelsbalken
kap. 17 § 16 omförmäles. — Vid en närmare undersökning af den
ställning, som en kroppsarbetare eller tjenare intoge till sin arbetsgi¬
vare eller husbonde jemte beskaffenheten af de kraf, som han kunde
hafva på denne, framstode tydligt och klart nödvändigheten af ett
tillägg i nu gällande lagbestämmelser, hvarigenom sådan arbetare tillför¬
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.
säkrades förmånsrätt jemlikt 17 kap. 4 § Handelsbalken. Om eu af¬
färsman eller industriidkare levererade varor eller penningar till ett
företag, stode det honom fritt att före aflemnandet skaffa sig den sä¬
kerhet, som kunde anses erforderlig. Om han det oaktadt nödgades
göra förluster, vore det antingen hans eget fel eller berodde det på
oförutsedda händelser; det funnes ock för honom alltid en möjlighet
att genom nya spekulationer reparera den skada han lidit. Annorlunda
vore förhållandet med en dagsverkare eller sådan arbetare, som åtagit
sig ackordsarbete. Plan måste i förskott gifva sin tillhörighet, det vill
säga sin arbetsförmåga eller kroppskrafter; när så arbetet är utfördt,
då och först då egde han rätt att utfordra liqvid. Om denna då för¬
vägrades honom, stode han hjelplös. Återtaga sitt en gång nedlagda
arbete kunde lian ej, tillgodogöra sig detsamma på annat håll vore
äfven omöjligt, och slutligen beträffande den skada han lidit kunde han
aldrig återvinna det en gång förlorade. Plan kunde ju endast arbeta
och tjenstgöra med sin egen person, sina egna kroppskrafter; dessa
toges emellertid i anspråk hvarje dag, hvarje timme, på det han må
kunna tillförsäkra sig och familj det allra nödvändigaste för lifvets
uppehälle. Skulle det sedermera än lyckas honom att genom försakel¬
ser och umbäranden eller genom utslitande af sina krafter återskaffa
hvad han under denna pröfningens tid sett sig nödsakad sälja eller
pantsätta, så åtginge dock många år, innan han kunde återhemta sig
efter det slag han erhållit, och hvad hade han då icke gifvit härför?
Jo, kan hända kraft och helsa, trefnad, familjefrid och huslig lycka.
Många funnes äfven, som efter en dylik förlust helt och hållet förlorat
energi och håg för arbetet samt slutligen fallit kommunerna till last
antingen som brottslingar eller som fattiga och sjuka. Att andemenin¬
gen i förut nämnda 11 kap. 4 § Plandelsbalken ansåges vara, att alla
arbetare skola erhålla förmånsrätt vid konkurs, framginge af de prejudikat,
som vid flera olika tillfällen ^ifvits af Kongl. Maj:t, af hvilka särskildt
åberopades dom af den 27 December 1869 i målet mellan arbetare och
Arnäs bruksbolag. Enahanda förmånsrätt hade äfven tillerkänts arbe¬
tare vid en gäldenärs fabrik enligt Kong]. Maj:ts dom af den 9 Majl8 70.
Plärvid vore dock att anmärka, det dessa arbetares fordringsanspråk
ej grundade sig på tillfälligt arbetsaftal, utan på arbete, som fullgjorts
till följd af stadig anställning, och att sålunda ej något prejudikat fun¬
nes, som särskildt gälde dagsverkare eller arbetare med tillfällig an¬
ställning.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.
o
Med stöd af det härofvan anförda, och alldenstund en lagbestäm¬
melse tydligen borde utvisa hvad som dermed åsyftas, har motionären
föreslagit, att Riksdagen ville besluta, att 17 kap. 4 § Handelsbalken
måtte erhålla följande ordalydelse:
»År gäldbunden man död, och häfver någon försträckt penningar,
eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas, sedan det gods
afskildt är, som förr - är sagdt. Dernäst den kostnad, som å egen¬
domens uppteckning skäligen gjord är; sedan läkarelön, läkedom och
föda under den dödas sista sjukdom, deras arfvode, som honom deri
skött hafva, så ock betjenters och tjenstehjons samt handtverkares och
tillfällige arbetares lön för sista året, dessa senare ehvad gäldenären
är död eller ej.»
Hvad motionären sålunda andragit är utan tvifvel så till vida be-
hjertansvärdt, som en person, hvilken är för sitt uppehälle uteslutande
hänvisad till den inkomst, han dag efter annan kan med sitt arbete
förvärfva, vida hårdare än andra borgenärer drabbas af den ekonomiska
förlust, som kan förorsakas derigenom, att den, för hvilken han utfört
arbete, nödgas att afträda sin egendom till konkurs. Dock torde ofta
nog vid konkurs äfven andra fall inträffa, hvilka ur mensklighetssyn-
punkt synas lika ömmande som de af motionären påpekade, utan att
derför lärer kunna ifrågasättas en lagstiftningsåtgärd af sådan beskaffen¬
het som den nu föreslagna. I sådant afseende kan erinras om det icke
sällsynta fall, då en person insatt ett med arbete och försakelser sam-
mansparadt kapital i en bankinrättning eller hos en enskild affärsman,
kanske endast några timmar förr, än mottagarens insolvens blifvit. åda¬
galagd.
Utskottet anser ock, att en lagförändring i det af motionären före¬
slagna syfte — huru tilltalande för känslan detta ock må förefalla —
icke skulle vara välbetänkt. Motionären föreslår, att den i 4 § af 17
kap. Handelsbalken stadgade förmånsrätt skulle utsträckas jemväl
till »handtverkares och tillfällige arbetares lön för sista året». — Hvad
då först angår »handtverkare», så åtnjuter han enligt 3 § af samma
kap. förmånsrätt för arfvode å det gods, som hos honom qvar är,
och genom denna bestämmelse torde hans rätt i allmänhet få anses
tillräckligt skyddad. Mot den derpå följande kategorien »tillfällige ar¬
betare» måste till en början anmärkas, att densamma skulle vid tillämp¬
ningen blifva ytterst svår att begränsa. Under benämningen »arbetare»
fl
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22.
torde böra hänföras icke blott sådana personer, som mot lega utföra
ett öfvervägande kroppsligt och mekaniskt arbete, såsom motionären
uppenbarligen anser, utan ock sådana, som utföra ett arbete af mera
intellektuel art; och säkerligen kunna också fall inträffa, då en arbe¬
tare af sistnämnda slag är i lika stort och omedelbart behof af att
utfå lönen för sitt arbete som den egentlige kroppsarbetaren.
Det synes emellertid för personer i den ställning, som i motionen
åsyftas, eller tillfälliga arbetare, vara det naturligaste, att de, allt efter
som de fullgöra det betingade arbetet, också utfå den derför öfverens-
komna lönen. Så torde väl ock i allmänhet ske. Motionären anför
visserligen, att arbetaren af fruktan att genom för stränga fordringar
förlora icke blott sitt tillgodohafvande, utan äfven sin sysselsättning,
ofta skulle låta förmå sig att någon längre tid fortfara med sitt arbete
utan att derför fordra betalning. Sådana fall torde ej ofta inträffa,
och skulle i senare tid någon benägenhet hafva visat sig för en sådan
afvikelse från den på sjelfva det ifrågavarande arbetsaftalets natur
grundade sed, så bör lagstiftningen ingalunda uppmuntra till ett fort¬
gående i denna rigtning.
Endast i den mån arbetsaftalet antager eu mera varaktig karak¬
ter och sålunda närmar sig till ett tjenstehjonsförhållande, torde det
vara regel, att arbetarens lön förblifver längre tid innestående hos ar-
betsgifvaren. De af motionären anförda prejudikaten (hvilka återfin¬
nas i Chr.' Naumanns Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och för¬
valtning, årg. 1870, sidd. 273 och 350) visa också, att. lagskipningen
är benägen att åt uttrycken »betjenter och tjenstehjon)) gifva den tolk¬
ning, att arbetare med mera stadig anställning må kunna under de¬
samma hänföras. Att lagstiftaren i den nu ifrågavarande §:n satt tjen¬
stehjon i en bättre ställning än tillfällige arbetare har ju uppenbarligen
sin grund deri, att ett tjenstehjon icke har anledning eller, såvidt
legostadgans bestämmelser äro på detsamma tillämpliga, ens rätt att
fordra sin aflöning förr än efter en viss tids förlopp, hvarigenom det
också mera är utsatt för förlust genom husbondens obestånd.
Den gräns, som sålunda blifvit uppdragen mellan tjenstehjon och
arbetare med mera varaktig anställning å ena samt tillfällige arbetare
å andra sidan, anser Utskottet vara rigtig och rättvis. Med den var¬
aktigare anställningen följer i regeln, att aflöningen utbetalas med
längre mellanrum: derför skyddas arbetaren genom förmånsrätt. Den
tillfällige arbetaren får deremot, efter förhållandets natur, oftare ut
sin betalning: han har derför icke samma behof af skydd.
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23. 7
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer Utskottet,
att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 15 Februari 1886.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
af Herr Smedberg.
Reservation:
N:o 23.
Ant till Riksd. Kansli don 15 Febr. 1886, kl. 12 midd.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om upp¬
häfvande af 41 § Konkurslagen eller införande af ett
tillägg i samma lags 73 §.
Till handläggning af Lag-Utskottet har från Första Kammaren
blifvit hänvisad en inom nämnda Kammare af Herr C. J. Fogelin af-
gifven motion, N:o 25, hvaruti anföres:
»Då det i praxis visat sig, att Rättens ombudsmans-institution är
alldeles obehöflig samt att hans åligganden mycket väl kunna ombe-