Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.
1
N:0 6.
Ank. till Riksd. Kansli den 12 April 1886, kl. 1 e. m.
Konstitutions-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion
om ändring i §§ 5760 och 89 Regeringsformen.
Uti en från Andra Kammaren till Utskottet öfverlemnad motion,
N:o 87, har Herr J. G. Jansson i Hemmarö, under åberopande dels af
sin vid förra riksdagen i Andra Kammaren väckta motion om ändring
af § 89 Regeringsformen och de till Konstitutions-Utskottets Utlåtande,
N:o 15, angående densamma fogade reservationer, dels af Andra Kam¬
marens Tillfälliga Utskotts Utlåtande, N:o 13, vid 1883 års riksdag
i fråga om fyr- och båkafgifternas statsrättsliga natur, dels ock af all¬
mänt bekanta skäl, för hvilka motionären ansett det öfverflödigt att
redogöra, enär de framginge af förevarande motions innehåll, föreslagit,
»att Riksdagen måtte för sin del besluta följande tillägg till eller
förändringar uti nedanstående §§ af Regeringsformen, nemligen:
1:°) 57 §, till hvilken bör tilläggas ett tredje moment, så lydande:
»Inom af Riksdagen bestämda gränser må Konungen pålägga
näring, för bekostandet af anstalter till densammas förkofran, särskilda
afgifter, hvilka dock icke, äfven om de ingå till statsverket, få för
annat än det med dem åsyftade ändamålet användas. Konungen ege
ock att pröfva och fastställa de afgifter, som af kommuner, korpora¬
tioner eller enskilde må upptagas för begagnande af inrättningar till
enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet.»
2:o) 60 §, som bör erhålla följande lydelse:
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 3 Sami. 4 Raft.
1
2
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.
»Till bevillningar räknas tull- och. accismedlen, post- och telegraf¬
medlen, jernvägstrafikmedlen, stämpelpappersmedlen samt hvad hvarje
Riksdag dessutom särskildt såsom bevillning sig åtager. Ej må all¬
männa afgifter eller pålagor till staten af hvad namn och beskaffenhet
som helst utan Riksdagens samtycke kunna förändras, tullen å inkom¬
mande och .utgående spanmål i händelse af missväxt inom landet al¬
lena undantagen. Ej heller må Konungen statens inkomster förpakta
eller, till vinning för sig och kronan eller enskilde personer och kor¬
porationer, några monopolier fastställa eller annorlunda än i enlighet
med efter 87 § stiftade särskilda lagar, meddela koncessioner å an¬
läggning af jernvägar, kanaler, telegrafer eller liknande samfärdsanstal-
ter af monopolieartad beskaffenhet.»
3:o) 89 §, hvilken bör erhålla denna lydelse:
»Rikdagen ege ock att gemensamt med Konungen stifta lagar
och författningar, som röra rikets allmänna hushållning, eller grun¬
derna för allmänna inrättningar af alla slag äfvensom att sådan förut
stiftad lag eller författning förändra eller upphäfva. Dervid förfares
på sätt i 87 § angående civil- och kriminallag är stadgadt, och bör
Högsta Domstolens mening inhemtas rörande allt, som är af civil- eller
kriminallags natur.»
»Instruktioner och reglementen för embetsmän, embetsverk och
allmänna inrättningar af alla slag äfvensom föreskrifter, rörande verk¬
ställigheten af de af Konung och Riksdag stiftade lagar och författ¬
ningar, utfärdas af Konungen efter derom i Statsrådet fattadt beslut.
Sådana instruktioner, reglementen och föreskrifter må icke stå i strid
med gällande lagar och författningar.»
Egentliga anledningen till väckandet af detta förslag till grund¬
lagsändring torde, att döma af de i ingressen till detsamma gjorda
hänvisningar, vara den, att motionären anser de af Kongl. Maj:t fast-
stälda fyr- och båkafgifterna dels vara allt för tryckande för sjöfarts¬
näringen, särskildt hvad beträffar segelfartyg, dels ega den betyden¬
het, att deras påläggande utan Riksdagens hörande, om än icke for-
melt, dock materiell ingrepe i Riksdagens i grundlagen erkända rätt
att utöfva svenska folkets beskattningsrätt. Lika egendomliga som
dessa omständigheter måste förefalla såsom skäl för en förändring af
grundlagen, lika vidtomfattande och. genomgripande är det väckta än¬
dringsförslaget sjelf, ty i sin helhet betraktadt torde detsamma, med
afseende på den rubbning, dess antagande skulle åstadkomma i den af
1809 års Regeringsform gjorda magtfördelning mellan Konung och
representation, svårligen kunna anses öfverträffadt af något föregående.
Vid granskningen af förslaget, hvars hufvudsyfte, såsom redan eu
Konstitutions-TJtskottets Utlåtande N:o 6.
3
flygtig blick på detsamma låter skönja, är att inskränka de Konungen
i grundlagen tillerkända befogenheter, anser Utskottet lämpligt att först
pröfva den i hvarje särskild grundlagsparagraf föreslagna förändring
och derefter förslaget i dess helhet.
Beträffande då först det gjorda tillägget till § 57 Regeringsfor¬
men, så angår det tvenne ämnen, som med hvarandra knappt hafva
väsentligare samband än det, som deras delvis gemensamma upptagande
i Ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter § 3 förlänar dem. I
första momentet bestämmes, att Konungen inom af Riksdagen bestämda
gränser må pålägga näring, för bekostandet af anstalter till densam¬
mas förkofran, särskilda afgifter, hvilka dock icke, äfven om de ingå
till statsverket, få för annat än det med dem åsyftade ändamålet an¬
vändas. Frånsedt den omständigheten, att stadgandet, att dylika af¬
gifter endast få för det åsyftade ändamålet användas, är obehöflig!,
enär ju de afgifter, som här äro i fråga, kunna påläggas eu näring
allenast för bekostandet af anstalter till densammas förkofran, och man
väl svårligen lär kunna tänka sig, att en näring förkofras derigenom,
att en afgift lägges på henne för att tillfalla statskassan utan nå¬
gon förpligtelse för denna att använda hvad som inflyter för befor¬
drande af den i fråga varande näringen, kan man mot den föreslagna
bestämmelsen anmärka, att den enligt sin lydelse skulle hindra Ivongl.
Maj:t att utan Riksdagens hörande upptaga afgifter af en näring-
för begagnandet af en till densammas förmån inrättad anstalt, äfven
om näringens idkare hade full frihet att begagna sig af inrättnin¬
gen eller ej och således väl ej kunde anses komma att taga de
genom henne näringen beredda fördelar i åtnjutande, så vida de ej
funne detta vara med deras egna intressen öfverensstämmande. Men
äfven om uttrycket »pålägga särskilda afgifter» tages i den betydelse,
att det afser endast det fall, att näringens idkare, oberoende af om de
vilja eller ej, skola inom af Riksdagen bestämda gränser lemna bidrag-
till den af Kongl. Maj:t inrättade anstalten, synes stadgandet icke kunna
försvaras. Derigenom skulle man nemligen, enligt Utskottets tanke,
komma att i grundlagen göra ett uttalande, som strede mot den prin¬
cip, som bör vara bestämmande så väl för Konung som Riksdag vid
vare sig allmänna eller särskilda afgifters påläggande, nemligen att
näringarne i regel icke må belastas med speciella skatter eller afgifter,
icke ens för bekostandet af anstalter till deras egen förkofran, hvilken
torde bäst befordras af näringsidkarne sjelfve genom de åtgärder, de
pröfva lämpliga. Och derest en viss närings höjande eger det omedel¬
bara intresse för staten, att han anser sig höra upprätta särskilda an¬
stalter för nämnda ändamål, bör staten, för den händelse näringens
4
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.
idkare icke vilja begagna sig af inrättningen mot erläggande af den
påbjudna afgiften, sjelf bestrida kostnaderna för densamma, i likhet
med hvad som gäller om ofri ga statens anstalter. Denna regel är
emellertid ej fri från undantag, ty, om anstalten är sådan, att en näring
på grund af förhållandenas natur måste njuta de omedelbara frukterna
af henne, eller ock anstalten afser att förekomma vådor, som närin¬
gens drifvande utan skjuld af densamma skulle kunna medföra för
staten eller dess medborgare, lär intet vara att invända mot att staten
upptager en särskild afgift af näringen i fråga. Exempel på dylika
afgifter erbjuda fyr- och båkafgifterna. Att emellertid göra en grund¬
lagsändring för att med afseende å dessas fastställande begränsa
Konungens, ur hans ekonomiska lagstiftningsmakt härflytande, i An¬
svarighetslagen för Statsrådets ledamöter uttryckligen erkända befogen¬
het, torde föga öfverensstämma med den varsamhet, som med afseende
på ändringar i grundlagen bör iakttagas, och detta så mycket mer,
som Riksdagen ingalunda för närvarande saknar grundlagsenliga medel
att, derest den anser Konungen till sjöfartens skada utöfva bemälda
sin myndighet, gifva ett verksamt uttryck af sina önskningar.
Öfvergår man derefter till andra momentet af det föreslagna
tillägget till § 57, som stadgar, att Konungen eger att pröfva och fast¬
ställa de afgifter, som af kommuner, korporationer eller enskilde.må
upptagas för begagnande af inrättningar till enskildes gemensamma
nytta och beqvämlighet, så torde detsamma icke heller vara af beskaf¬
fenhet att böra tillstyrkas. Den föreslagna bestämmelsen skulle nem¬
ligen på ett betänkligt sätt utvidga Kong!. Maj:ts makt i förhållande
till kommuner, korporationer och enskilde. Enligt motionärens förslag
skulle nemligen, om en enskild person t. ex. på sin egendom gjorde
en anläggning, hvilken som helst, hvilken allmänheten fick rätt att
emot en viss afgift begagna, Kongl. Maj:t eg a att pröfva och fastställa
denna afgift, ty onekligen vore eu dylik anläggning en anstalt till
enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet. Att till en sådan grad
begränsa den enskilde i hans förvärf torde väl ej heller hafva varit
motionärens mening, utan lär han hafva afsett endast sådana af kom¬
muner, korporationer och enskilde upprättade samfärdsanstalter, hvilka,
derest afgifterna för deras begagnande kunde af anläggaren godtyck¬
ligt bestämmas, skulle vålla ett ingrepp i den rätt till fri samfärd¬
sel, som måste anses tillkomma rikets samtlige inbyggare. Exem¬
pel på afgifter af denna natur äro hamn-, bro-, färj- och andra af¬
gifter af dylik beskaffenhet. Den pröfningsrätt med afseende på dessa
afgifter, hvilken motionären vill tillerkänna Konungen, torde det
ligga i sakens natur att han eger i alla de fall, då i lag ej annor-
Konstitutions-UtsTcottets Utlåtande N:o 6.
5
ledes bestämts; åtminstone är intet stadgande i den föreslagna rigt-
ningen erforderligt, så länge Konungen är i besittning af den ekono¬
miska lagstiftningsmagten.
Hvad derefter angår den föreslagna förändringen af § 60 Re¬
geringsformen, anser sig Utskottet ej kunna förorda, att bränvins-
tillverkningsafgifterna icke uttryckligen upptagas bland bevillningarne
utan anses innefattade under uttrycket »accismedel». Sant är visserligen,
att nämnda afgifter äro att betrakta såsom en accis, men de äro allt
för vigtiga för att böra uteslutas, så mycket mer som ifrågavarande
paragraf för närvarande särskildt upptager »husbehofsbrännerimedlen»
och detta uttrycks fullständiga uteslutande i stället för förändring till
»bränvinstillverkningsmedlen» möjligen skulle kunna åberopas såsom
stöd för den åsigten, att lagstiftaren velat tillåta, att bränvins-
tillverkningsafgifterna bestämdes genom en af Konung och Riksdag ge¬
mensamt stiftad lag, hvarigenom Riksdagens befogenhet att ändra dem
för hvarje statsregleringsperiod kunde komma att gå förlorad. Att
åter, i likhet med motionären, upptaga telegraf- och jernvägstrafik-
medlen såsom bevillningar, eger icke större berättigande än den förra
förändringen. Man har visserligen till stöd för detta förslag anfört,
att nämnda statsinkomster vore af samma natur som postmedlen och
derför borde, liksom dessa, räknas till bevillningarne. Detta resoune-
ment är emellertid allt utom bevisande, ty slutsatsen blefve icke mera olo¬
gisk, om den innehölle, att postmedlen borde uteslutas från bevillningarne.
Till grund för en förändring i denna senare rigtning skulle man dess¬
utom kunna åberopa, att postmedlen icke såsom öfriga särskildt upp¬
räknade bevillningar (med undantag af vissa stämpelpappersmedel) äro
skatter, utan särskilda afgifter, som erläggas för begagnande af en
statens inrättning, och detta ett begagnande, som är från den enskil¬
des sida frivilligt. Men äfven med frånseende af telegraf- och jernvägs-
trafikmedlens egenskap att ej vara skatter, möta andra betänkligheter,
särskildt mot jernvägstrafikmedlens räknande såsom bevillning. Denna
inkomstkällas natur är utan tvifvel af den beskaffenhet, att Riksdagen i
de flesta fall skulle blifva tvungen att inskränka sig till fastställandet
af vissa allmänna grunder att af Kongl. Maj:t tillämpas och i detalj
närmare utföras, hvadan Riksdagens väsentligaste myndighet med af¬
seende å dessa afgifter i sjelfva verket skulle komma att begränsa
sig till bestämmandet af maximibeloppen för de särskilda taxorna.
Men just häri ligger en icke obetydlig fara för den stora mängden en¬
skilda jernvägar i vårt land. Dessa äro nemligen till sitt ekonomiska
bestånd i hög grad beroende af de taxor, som fastställas för statens
jernvägar, enär de sjelfva i de flesta fall svårligen torde kunna hålla
6
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.
sina egna taxor högre än statens; och derest Riksdagen egde, obe¬
roende af Kongl. Maj:t, vid hvarje lagtima riksdag bestämma trafik¬
taxornas för statens jernvägar maximibelopp, något som blefve följden
af jernvägstrafikmedlens upptagande bland bevillningarne, skulle de
enskilda jernvägarnes ekonomi blifva beroende af de vexlande menin-
garne vid särskilda riksdagar i en grad, som förutom den hårdhet,
detta beroende innebure för egarne af redan anlagda jernvägar, med
all säkerhet skulle verka afskräckande för den enskilda företagsam¬
heten att använda kapital och arbete på utvecklandet af det svenska
jernvägsnätet.
Andra momentet af § 60 skulle enligt motionärens förslag få
en lydelse, som dels inskränkte oqh dels kunde anses utvidga den
magt, Konungen för närvarande eger. Inskränkningen består deri, att,
under det grundlagen för närvarande blott förbjuder Kongl. Maj:t att
utan Riksdagens samtycke förhöja några allmänna afgifter af hvad
namn och beskaffenhet som helst, tullen å inkommande och utgående
spanmål allena undantagen, skulle enligt förslaget Kongl. Maj: t icke utan
Riksdagens bifall ega att förändra, d. v. s. icke kunna oberoende af
Riksdagen i något fall nedsätta dylika afgifter, hvarjemte Konungens
befogenhet att efter eget bepröfvande förändra tullen å inkommande
och utgående spanmål begränsades till det fall, att missväxt egde rum
inom landet. Den utvidgning af Konungens magt, som skulle kunna
anses uppstå genom förslagets antagande, ligger deri, att då enligt
grundlagens nuvarande lydelse Konungen icke har rätt att, med undan¬
tag af spanmålstullen, förhöja några afgifter af ofvannämnda beskaffen¬
het, de må ingå till staten eller kommunen etc., innehåller motionä¬
rens förslag förbud mot dylik förhöjning endast för det fall, då afgiften
eller pålagan ingår till staten. Häraf skulle man kunna sluta, att, då
bevillningen, såsom fallet är med allmänna sjukvårdsafgiften, icke in¬
går till staten utan användes direkt för ett kommunalt ändamål, Konun¬
gen skulle ega att oberoende af Riksdagen förändra densamma, d. v. s.
så väl höja som sänka den. Beträffande nu först borttagandet af Konun¬
gens rätt att nedsätta omförmälda afgifter, är Utskottet af den mening,
att en dylik förändring ingalunda skulle medföra gagn för samhället,
ty den magt, Konungen för närvarande eger i nämnda afseende, är af
behofvet påkallad för att sätta honom i stånd att reglera ojemnheter,
som vid bevillningarnes fastställande kunnat insmyga sig, samt att
uppfylla statens traktatsenliga förpligtelse!' och förekomma, att den af
Riksdagen utöfvade beskattningsrätten kränker samhällsintressen, Indika
det är Konungens grundlagsenliga rätt och pligt att skydda. Att
åter begränsa Konungens rätt att förändra tullen på spanmål till det
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6.
7
fall, då missväxt inom landet inträffat eller befaras inträffa, synes Ut¬
skottet vara en åtgärd, som ur konstitutionel synpunkt är förkastlig,
enär Konungen i så fall, för den händelse t. ex. krig utbröte eller
hotade utbryta, skulle vara ur stånd att utan öfverträdelse af grund¬
lagen vidtaga en förhöjning eller nedsättning af spanmålstullen, som af
omständigheterna möjligen oeftergifligt fordrades. Men större anled¬
ning, än som finnes till den ifrågasätta'5 minskningen af Konungens
magt, är ej tillstädes för den tillökning i henne, som skulle följa deraf,
att Konungens obehörighet att förhöja allmänna afgifter enligt § 60
endast faststäldes med afseende på dylika afgifter, som ingå till staten.
Något rimligt skäl, för att statsmagternas inbördes rätt att bestämma
allmänna afgifter skall vara beroende af huru vida afgifterna ingå eller
icke ingå till staten, torde nemligen ej kunna uppletas.
Med afseende derefter å tredje momentet af förevarande paragraf,
enligt hvilket Konungen ej annorlunda än i enlighet med efter § 87
stiftade särskilda lagar skulle ega att meddela koncessioner å anlägg¬
ning af jernvägar, kanaler, telegrafer eller liknande samfärdsanstalter
af monopolieartad beskaffenhet, så torde en dylik föreskrift, om den
öfver hufvud skulle kunna anses lämplig eller, så länge Kongl. För¬
ordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof af
den 14 April 1866 är gällande, behöflig, icke böra införas i grundlagen
utan i samband med antagandet af fullständiga lagar angående i fråga
varande ämnen, ty i annat bill skulle någon anläggning af enskilda
jernvägar, telegrafer etc. icke kunna ega rum, innan Konung och
Riksdag kommit öfverens om förevarande lagars innehåll.
Hvad till sist beträffar § 89 Regeringsformen i den form, hvari
densamma förekommer enligt motionärens förslag, eger den en ly¬
delse, som ej lemnar rum för någon tvekan med afseende på den
lagstiftningsmagt, som motionären velat tillerkänna Konungen. Un¬
der det nemligen vid föregående riksdagar väckta förslag om än¬
dring i förevarande § framstält Konungens ekonomiska lagstiftnings¬
magt såsom den, der borde delas af Riksdagen, men deremot an¬
sett den administrativa lagstiftningsmagten såsom eu nödvändig be¬
ståndsdel af den verkställande magten, har motionären i det förslag,
han framstält till ändrad lydelse af § 89 Regeringsformen, fråntagit
Konungen det väsentligaste äfven af hans administrativa lagstiftnings¬
magt och endast låtit honom behålla de delar af densamma, utan
hvilka en styrelse öfver hufvud vore omöjlig. Enligt motionärens för¬
slag skulle Riksdagen ega att gemensamt med Konungen stifta icke
blott lagar och författningar, som röra rikets allmänna hushållning,
utan äfven sådana, som bestämma grunderna, för allmänna inrättningar
8
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 6.
af alla slag. Gränsen mellan ekonomisk och administrativ lag må vara
huru obestämd som helst, säkert är dock, att af denna senare klass
af lagar en stor del äro rent administrativa. För denna sin åsigt eger
Utskottet ett stöd i 1809 års Konstitutions-Utskotts uttalande, »att
publika tjenstår kunna lämpligen inbegripas under hufvudtiteln af all¬
männa inrättningar». Blefve motionärens förslag lag, skulle Konungen
således t. ex. icke utan Riksdagens bifall kunna indraga en tjenst,
som enligt hans åsigt vore obehöflig, eller inrätta en sådan, som
han ansåg statens väl fordra, äfven om intet anslag af Riksdagen
för densamma behöfdes. Att samhället skulle förlora på att ega eu
styrelse, som blefve i ordets egentliga mening blott »verkställan¬
de», derom är Utskottet för sin del öfvertygadt. Beträffande åter
den ekonomiska lagstiftningsmagt, som gällande grundlagsstadgande
tillerkänner Konungen, har Utskottet redan vid föregående riks¬
dagar uttalat såsom sin åsigt, att den visserligen ej i hela sin ut¬
sträckning, men dock till en viss grad bör delas af Riksdagen. Motio¬
nären åter fordrar, att hvarje lag, som angår Rikets allmänna hus¬
hållning, skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt. Utskottet
vidhåller emellertid sin förut uttalade åsigt, ty dels saknas allt skäl
för att inskränka Konungens magt med afseende på sådana ekonomiska
lagar, som icke ingripa i medborgarnes frihet, och dels fordrar sam¬
hällets säkerhet, att den verkställande magten eger rätt att, äfven med
inskränkning af den enskildes fria åtgöranden, stifta sådana lagar, som
afse att förekomma eller förmildra faror, som i den ena eller andra
formen hota statens eller enskildes väl. Gränsen mellan den del af
den ekonomiska lagstiftningen, som borde vara gemensam för Konung
och Riksdag, och den del, som bör fortfarande ligga inom Konungens
uteslutande magtområde, är emellertid icke lätt att på en gång draga,
men man torde kunna hoppas, att den utveckling, vår konstitutionella
praxis alltjemt undergår i den rigtningen, att Riksdagens inflytande på
den ekonomiska lagstiftningen mer och mer utvidgas, i en icke allt för
aflägsen framtid skall hafva fortskridit så långt, att uppdragandet af
en sådan gräns icke har någon större praktisk betydelse.
Såsom formella brister i § 89, sådan den enligt motionärens
förslag skulle lyda, vill Utskottet anmärka, att bestämmelsen, om
att Högsta Domstolens mening skall inhemtas endast rörande det, som
är af civil- eller kriminallags natur, bort framställas såsom ett undan¬
tag från förfarandet enligt § 87 Regeringsformen, samt att stadgan¬
det, att instruktioner, reglementen och föreskrifter, som Konungen
utan Riksdagens hörande skulle ega utfärda, icke må stå i strid med
gällande lagar och författningar, torde vara så mycket mera öfverflödigt,
Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 6. 9
som, oaktadt § 7 Regeringsformen icke beröres af motionärens förslag,
i. detsamma likväl uttryckligen bestämmes, att Konungen skall fatta
sitt beslut angående dessa ämnen i Statsrådet.
Förutom dessa af Utskottet påpekade betänkligheter mot de sär¬
skilda delarne af motionärens förslag kan mot detsamma, såsom ett
helt betraktadt, anmärkas, att Riksdagens arbete, för att på tillbörligt
sätt fylla de nya kraf, förslagets antagande skulle ställa på Riksdagens
verksamhet, i en sådan grad skulle komma att ökas, att den tid, hvar¬
under Riksdagen under nuvarande förhållanden behöfver vara samlad,
skulle visa sig alldeles otillräcklig. Af göromål öfverhopade riksdagar
och en försvagad konungamagt blefve utan tvifvel det praktiska resultat,
förslagets antagande skulle medföra. Då emellertid Utskottet icke
häri kan finna en säker grundval för en lycklig samhällsutveckling,
utan fast mera är af den åsigten, att de af 1809 års grundlags stif¬
tare antagna principer för den svenska statsförfattningen i sina hufvud-
drag böra qvarstå orubbade, såsom förenande konungamagtens styrka
med folkets frihet, får Utskottet hemställa,
att Herr J. G. Janssons förevarande motion
icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 April 1886.
På Utskottets vägnar:
MAGNUS HALLENBORG.
Be servationer:
af Herr Siljeström: »Då obestridligt är, att den s. k. ekonomiska lag¬
stiftningen omfattar frågor, som i afseende på sitt inflytande på med-
borgarnes välfärd och frihet äro af vida större betydelse än en stor
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 3 Sami. 4 Höft. ' 2
10
Konstitutions-Utshottets Utlåtande N:o 6.
del af det, som hänföres under rubriken civil- och kriminallagstiftning,
äfvensom faktiskt ingriper i den Riksdagen principielt förbehållna be¬
skattningsrätten ;
då denna s. k. ekonomiska lagstiftning i en stor mängd fall gör
intrång på både civil- och kriminallagstiftningens område, det senare
till den grad att kunna för en obetydlig förseelse mot en ofta nog på
godtyckliga grunder uppgjord författning ålägga höga böter och fängelse;
då det är uppenbart, att hvad som i det fallet varit möjligt i
andra länder äfven måste vara möjligt i Sverige, det vill säga, att re¬
geringens magtfullkomlighet kan inskränkas till utfärdandet, i trän¬
gande fall, af provisoriska förordningar, som endast gälla till nästa
riksdag, då de af representationen fastställas eller förkastas;
då fordran på Riksdagens ovilkorliga rätt att deltaga i den eko¬
nomiska lagstiftningen ingalunda, såsom man stundom hör orätt påstås,
går ut på något obehörigt ingrepp i konungamagten, utan i verklig¬
heten endast syftar att förekomma ett ensidigt fackmanna- och embete-
mannainflytande;
då, i följd af allt detta, den af motionären ifrågasatta reformen
otvifvelaktigt förtjenar att af representationen allvarligen öfvervägas;
så har jag, i likhet med flere andra ledamöter af Utskottet, yrkat,
att Utskottet skulle företaga en sådan omarbetning af motionen, att
ett, så vidt möjligt, tillfredsställande förslag till ändring af de ifråga¬
varande grundlagsparagraferna, i den syftning motionären angifvit,
kunde för Riksdagen framläggas. Då emellertid detta yrkande blifvit
af Utskottets majoritet förkastadt, ber jag att mot Utskottets fattade
beslut i detta afseende få anmäla min reservation, på samma gång jag
reserverar mig mot motiveringen i sjelfva utskottsbetänkande!)).
af Herrar J. F. Carlsson, Johnson, Jönsson, Ljungman, Norén, A.
Peterson och Pamp: »Obestridligt torde vara, såväl att med bestämmel¬
serna i Regeringsformens 57, 60 och 73 §§ afsetts, att beskattningen
af svenska folket i vidsträcktaste omfattning skulle utöfvas af Riks¬
dagen allena, som att den beskattning, hvilken i sjelfva verket under
en eller annan form, med förment stöd af Konungens i 89 § Regerings¬
formen faststälda ekonomiska och administrativa lagstiftningsmagt, “utan
Riksdagens fria vilja och samtycke11 utöfvats af Kongl. Maj:t, står i en
mer eller mindre tydlig strid med svenska folkets “urgamla“ sjelf-
beskattningsrätt, och i öfverensstämmelse med denna uppfattning, har
motionären äfven med sin motion, tyckes det, i främsta rummet åsyf¬
tat att erhålla sådana tillägg till stadgandena i Regeringsformen, rö¬
rande beskattningsrättens utöfning, hvarigenom denna i enlighet med
Konstitutions-Utskottets Utlåtande K:o 6.
11
syftet i åberopade 57, 60 och 73 §§ så fullständigt som möjligt komme
att i verkligheten tillhöra Riksdagen allena. Detta mål står tvifvels¬
utan ock att vinna genom en fullständigt genomförd följdrigtig tillämp¬
ning af 1809 års grundlagsstiftares uppfattning af svenska folkets rättig¬
het att genom Riksdagen “sig sj eif t beskatta44 såsom en usjelfbeskatt-
ningsmagt, som befäster och upprätthåller nationalrepresentationen44 och
“hvars vårdande följaktligen är icke blott för nationens välstånd utan
äfven för dess frihet af yttersta vigt44, och detta utan att man behöf-
ver råka i strid med nämnde grundlagsstiftares uppfattning om att
umagten att styra44 bör “odelad tillkomma Konungen44 och att uden
ekonomiska lag stiftning enu bör vara “förbehållen den styrande magten,
hvars enhet och hvars upphöjning öfver små intressen äro nödige, för
att bringa hvarje särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem
till öfverensstämmelse med de öfrige delarne och med det hela'4 (Jfr
Konstitutions-Utskottets memorial den 2 Juni 1809 med förslag till
Regeringsform). Emot en sådan utveckling af den Riksdagen grundlags-
enligt tillkommande beskattningsmagten bör ej heller kunna med fog an¬
föras, vare sig att “dess praktiska resultat utan tvifvel skulle blifva
af göromål öfverliopade riksdagar och en försvagad konungamagtu, eller
att “samhället44 genom densamma skulle komma att “förlora på att ega
en styrelse, som blefve i ordets egentliga bemärkelse blott verkstäl¬
lande44, eller gå miste om en nu befintlig “säker grundval för en lyck¬
lig samhällsutveckling44 m. m. dylikt.
I öfverensstämmelse med denna uppfattning torde alltså Utskottet
hafva bort, med afstående från den ifrågasatta, men säkerligen ännu
allt för stora svårigheter mötande omskapningen af 89 § Regerings¬
formen, söka att med anledning af motionärens förslag i öfrigt under¬
kasta den 60 § Regeringsformen en omarbetning i en rigtning, hvars
syfte närmare antydes af följande försöksvis framstälda utkast:
§ 60.
1. Till bevillningar räknas tullmedlen, bränvinstillverknings- och
andra accismedel, stämpelpappersmedlen samt hvad hvarje Riksdag dess¬
utom särskilt såsom bevillning sig åtager. Ej må några allmänna
afgifter, af hvad namn och beskaffenhet som helst, utan Riksdagens
samtycke kunna förändras, tullen å spanmål allena undantagen. Ej
heller må Konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för
sig och kronan eller enskilde personer, några monopolier fastställa
eller annorlunda än i enlighet med uti lag eller författning faststälda
12
Konstitutions-UtsJcottets Utlåtande N:o 6.
grunder meddela koncessioner å anläggning af jernvägar, kanaler,
telegrafer eller liknande samfärdsanstalter af monopolieartad beskaffenhet.
2. Särskilda afgifter för begagnande eller omedelbar förmån af
statens inrättningar eller för påkallande af embetsåtgärd må af Konun¬
gen inom af Riksdagen bestämda gränser fastställas, dock att dylika
afgifter, hvilka pålagts näring för bekostandet af anstalter till den¬
sammas förkofran, äfven om de ingå till statsverket, blott få för det
med dem åsyftade ändamålet användas. Konungen ege ock att fastställa
de afgifter, som af kommuner, korporationer eller enskilde må upp¬
tagas för begagnandet af monopolieartade inrättningar till enskildes
gemensamma nytta och beqvämlighet.
§ 61.
Alla afgifter, som Riksdagen under de i mom. 1 af föregående
paragraf nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år,
under hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen faststäld blifver».
af Herr Hedin: »Hvad angår första punkten i motionärens förslag,
det ifrågasatta tillägget till § 57 Regeringsformen, så finner jag första
delen deraf lika betänklig som i dubbel mening omotiverad.
Motionären vill tillägga Kongl. Magt rätt att, inom vissa af Riks¬
dagen bestämda gränser, »pålägga näring särskilda afgifter», att an¬
vändas till den sålunda beskattade näringens förkofran. Jag frågar
mig då helt naturligt, hvilka de näringar månde vara, få eller många,
som antagligen skulle hugnas med denna exceptionella beskattning. Men
jag spörjer förgäfves, emedan hvarken motionären uppgifvit, eller jag
någonsin hört talas om, eller kan ens gissningsvis göra mig någon
föreställning om, hvilka näringars förkofran borde på sådant sätt till¬
godoses. Icke har man, mig veterligen, från näringarnas målsmäns
sida hört önskningar om sådana yrkesskatter till »anstalter» för deras
bästa. Och svårligen lär man lyckas att öfvertyga dem om, att dylik
åtgärd vore för dem helsosam. Dels torde de invända, att det är föga
billigt, att vissa näringar skola främjas blott genom yrkesafgifter, som
de sjelfva erlägga, medan andra näringar uppmuntras medelst bidrag
af de allmänna skatterna. Dels torde de icke hysa ett oinskränkt för¬
troende till statsmagtens visdom att genom »anstalter», som de nödgas
att betala, sörja för deras yrkens förkofran. Dels ock slutligen torde de
ej heller känna sig fullt förvissade, att deras afgifter — om hvilkas an¬
vändning icke de sjelfva, utan ena eller andra statsmagten eller båda
i förening skulle ega att besluta — icke möjligen kunde, trots det
Konstitutions-Utslwttets Utlåtande N:o 6.
13
föreslagna grundlagsbudets välmenande ordalag, blifva använda till
annat än det med dem åsyftade ändamålet, d. v. s. disponerade till
bestridande af allmänna statsutgifter.
Hvad åter vidkommer andra och tredje punkterna, så finner jag
dem visserligen oantagliga, sådana de af motionären framlagts, men
har likväl påyrkat, att Utskottet, med godkännande till en del af deras
syfte, måtte hänvisa dem till förberedande behandling i en af Utskottet
tillsatt komité. Då jag reserverar mig mot det höglofliga Utskottets
afslag å denna hemställan, hänvisar jag, i fråga om skälen för mitt
yrkande, till min vid Utskottets utlåtande N:o 15 år 1885 fogade re¬
servation.»
Bih. till Riksd. Prof. 1886. 8 Samt. 4 Bäft.
3