Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
1
N;o 61.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1886.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kongl. Maf.ts
proposition med förslag till stadga angående eftersökande
och bearbetande af stenkols fyndigheter.
(Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 55 och 58).
Till Konungen.
Genom proposition af den 14 sistlidne Januari, åtföljd af ej mindre
förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af stenkols-
fyndigheter än äfven de i ämnet inom Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, har Eders Kongl. Maj:t velat inhemta Riksdagens yttrande
öfver nämnda förslag och tillika förklarat sig vilja, efter emottagandet
af Riksdagens svar, företaga den slutliga pröfningen af samma förslag
och om författnings utfärdande i ämnet förordna.
Riksdagen, som funnit berörda proposition icke kunna i oförändradt
skick bifallas, har för sin del antagit en lag angående eftersökande och
bearbetande af stenkolsfyndigheter, för hvars innehåll, i hvad detsamma
afviker från hvad Eders Kongl. Maj:t föreslagit, här nedan redogöres.
Jemte det smärre redaktionsjemkningar gjorts i 4, 6, 7, 10, 12, 17,
19, 20, 21, 41, 43 och 46 §§, för hvilka jemkningar någon motivering
icke lärer erfordras, hafva mera betydande ändringar vidtagits i afseende
å 5, 13, 14, 16, 22 och 45 §§. För dessa senare ändringar går Riks¬
dagen nu att närmare redogöra.
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Höft.
1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
5 §•
I fråga om koncessionsområdets storlek hade komiterade föreslagit
ett maximum af 500 hektar. Det sålunda föreslagna området ansågs
emellertid otillräckligt så väl af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Malmöhus län som ock af de målsmän för den svenska stenkolsindu-
strien, hvilka i en till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift framstält åtskil¬
liga anmärkningar mot komiterades förslag. I sistnämnda skrift ifråga¬
sattes, huru vida det öfver hufvud taget kunde anses nödigt att bestämma
något maximum för koncessionsområdets storlek, då de stora depositions-
beloppen och den stadgade arbetsskyldigheten ej syntes kunna fresta
någon att begära koncession å större område, än som vore förenligt
med hans förmåga att utföra arbetsskyldigheten och sannolikhetsberäk¬
ning att af företaget kunna hemta någon vinst. Skulle dock en gräns
för områdets storlek bestämmas, vore 500 hektar allt för ringa. Med
den brytning, som nu skedde vid de i gång varande grufvorna, vore
500 hektar utbrutna på en tid af 60 ä 70 år, och toge man derjemte
hänsyn dels till de inskränkningar af det till brytning upplåtna om¬
rådet, hvilka vore eu följd så väl af redan gällande som ock af nu
föreslagna bestämmelser om skydd för byggnader och andra anlägg¬
ningar, dels ock till möjligheten och sannolikheten af betydligt ökad
årlig utbrytning, så kunde ett område af nämnda storlek komma att
utbrytas på vida kortare, möjligen endast hälften så lång tid. Då
emellertid, anföres vidare i nämnda skrift, för tillgodogörande af de
eldfasta lerorna och de i mängd förekommande sämre kolen, industriella
anläggningar måste göras och dessa, jemte erforderliga byggnader för
grufarbetet och arbetarebostäder, som i Sverige, i motsats till hvad i
utlandet eger rum, måste af grufegaren bekostas och underhållas samt
hyresfritt upplåtas, kräfde kapital, uppgående till millioner kronor, hvarå,
enligt hvad vunnen erfarenhet från alla våra svenska grufvor bestyrkte,
någon utdelning under de första tjugu åren ej vore att förvänta, så
syntes föga utsigt vara för handen att under den återstående korta
tiden kunna erhålla sålunda förlorad ränta, än mindre att återfå det
nedlagda kapitalet. — Häraf följde, att ringa sannolikhet funnes för att
någon skulle vilja uti grufföretag nedlägga kapital för bearbetande af
ett så inskränkt område. — Vore stenkolsflötserna här i landet af samma
mäktighet som i utlandet, der de i allmänhet egde tjugu till ett hundra
gånger så stor mäktighet som här och hvarest brytning finge ske under
enstaka hus, ja till och med under hela städer, kunde det föreslagna
maximum af 500 hektar hafva varit fullt tillräckligt, men våra förhållan¬
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
den kräfde ovilkorligen tillgång till större arbetsfält. — På grund af
nu anförda omständigheter och förhållanden hafva industriens represen¬
tanter ansett, att, derest maximum för området ej blefve helt och hållet
borttaget, detsamma icke borde sättas under 2,000 hektar.
Vid ärendets föredragning för Eders Kongl. Maj:t den 14 sistlidne
Januari yttrade Statsrådet och Chefen för Civildepartementet: »Om det
än icke kan anses tillrådligt, att koncessionsområdet utsträckes till eu
sådan vidd, hvarigenom rätt till stenkolens bearbetande kunde på några
få händer monopoliseras, så torde dock goda skäl tala för att koncession
må kunna medgifvas å större område än 500 hektar. Fall kunde in¬
träffa, der det för industrien och det allmänna skulle lända till verklig
skada, om en anläggning hindrades deraf, att för densamma icke finge
anvisas ett område, som kunde anses betingadt af anläggningskostnaden
och utgjorde ett vilkor för anläggningens tillkomst. Hvad jordegaren
angår, synes hans rätt vara oberörd af frågan, huru vida större områden
borde tilldelas ett färre antal anläggningar, eller om det stenkolsförande
distriktet skulle fördelas på flera mindre sådana. I allt fall vore den,
som sökte koncession, icke berättigad till det i stadgan högst medgifna
område, utan detta berodde på den pröfning, som, efter vederbörandes
hörande, föreginge koncessionen. Områdets maximum synes derföre
utan olägenhet kunna sättas något högre, än komitén föreslagit. Eu
vidd af 750 hektar eller omkring 1,500 tunnland torde i detta afseende
motsvara skäliga anspråk och jag anser derföre koncessionsområdets
högst medgifna storlek böra dertill bestämmas».
Riksdagen anser för sin del, att det sålunda föreslagna maximum
kan utan fara ytterligare höjas. Den af föredragande departements¬
chefen antydda betänkligheten, att stenkolsnäringen skulle genom en
sådan höjning kunna monopoliseras, finner Riksdagen icke vara af nog
betydenhet att kunna uppväga de olägenheter, som, på sätt i ofvan
anförda skrift framhållits, skulle blifva en följd af ett allt för knappt
tillmätt maximiområde. Att frågan om detta områdes storlek icke har
någon större betydelse för jordegaren har, på sätt ofvan synes, Stats¬
rådet och Chefen för Civildepartementet ådagalagt; och Riksdagen har
derför antagit sådan ändring af 5 § i förslaget, att koncession icke må
omfatta område öfverstigande 1,600 hektar. Då det af komiterade före¬
slagna måttet, 500 hektar, ansetts under nuvarande förhållanden mot¬
svara en arbetstid af 60 å 70 år, så skulle det af Riksdagen antagna
maximiområdet under samma förhållanden svara mot en arbetstid af
omkring 200 år, hvilken tidrymd dock torde komma att ej obetydligt
reduceras, då man kan hysa förhoppning, att den årliga brytningen kom¬
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
mer att i framtiden ökas. Men äfven om man antager, att en tid af
200 år skulle komma att åtgå för utbrytningen af hela det upplåtna
området, synes detta ej orimligt, då man tager i betraktande omfatt¬
ningen och. dyrbarheten af de anläggningar, som stenkolsindustriens
ändamålsenliga bedrifvande ovilkorligen förutsätter.
Ett korrektiv mot den förutsatta olägenheten, att ett bolag, på
grund af en sådan bestämmelse, skulle kunna slå under sig ett större
område, än det eger förmåga att bearbeta, och derigenom hindra andra
från tillgodogörandet af der befintliga fyndigheter, ligger, såsom jem¬
väl af industriens målsmän blifvit framhållet, i föreskriften att deposi-
tionsbeloppen och arbetsskyldigheten bestämmas i förhållande till om¬
rådets storlek.
13 §.
Då det i 2 mom. af 13 § stadgas, att område för arbete i dagen
utan tillstånd af vederbörande myndighet ej må sträcka sig på mindre
afstånd än 30 meter från sådan jernväg eller kanal, som är upplåten
för allmän trafik, lärer det vara uppenbart, att afsigten med detta stad¬
gande är, icke så mycket skyddande af statens eller de enskilda jern-
vägsbolagens egendom som icke fast mera den trafikerande allmän¬
hetens trygghet. Deraf synes åter följa att, i afseende å enskilda jern-
vägar, tillstånd af ifrågavarande beskaffenhet icke bör meddelas afjern-
vägsbolaget eller dess styrelse, utan endast af den myndighet, som eger
öfvervaka, att allmänhetens trygghet i detta afseende icke äfventyras,
nemligen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, under det sådant tillstånd
i fråga . om statens jernvägar tydligen bör meddelas af Styrelsen för
statens jern vägstrafik. Till undanrödjande af all tvekan härutinnan har
Riksdagen ansett ordet »myndighet» böra utbytas mot »embetsmyndighet».
Det i samma moment förekommande uttrycket »trettio meter från
sådan jernväg» synes kunna gifva anledning till olika tolkningar i af¬
seende å den punkt, hvarifrån nämnda afstånd bör räknas. Man kan
ifrågasätta att räkna detsamma från närmaste jernvägsspår eller från
gränsen för jernvägens område eller från någon mellan dessa båda linier
belägen punkt. Då emellertid storleken af ifrågavarande afstånd icke
lärer vara af någon väsentlig betydelse för industrien, men deremot kan
vara af mycken vigt för jernvägstrafikens trygghet, och då samma skäl
torde ega giltighet i afseende å kanal, har Riksdagen ej tvekat att åt
stadgandet gifva den ändrade lydelse, att afståndet skall räknas från
området för jernvägen eller kanalen.
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
14 §.
Då det synes vara af vigt, att stängsel, som enligt 4 mom. af 14 §
skall hållas kring det för arbete i dagen utlagda området är af sådan
beskaffenhet, som i stängsel-förordningen närmare angifves, och då er¬
farenheten visat, särskildt vid enskilda jernvägsanläggningar, att uttryck¬
lig erinran härom ej är obehöflig, har Riksdagen infört den bestäm¬
melse, att ifrågavarande stängsel skall vara af laggild beskaffenhet.
16 §.
De i 16 § meddelade bestämmelser afse att skydda vissa byggnader
och platser mot skada eller förstöring i följd af grufarbete under jord.
Då, på sätt stenkolsindustriens målsmän framhållit, de inskränkningar,
som i sådant syfte göras i koncessionsinnehafvarens rätt att bearbeta
de inom det upplåtna området befintliga mineralier, alltid måste blifva
ganska hinderliga för grufvans ordnande och arbetets ändamålsenliga
bedrifvande, enär arbetet under jord på större sträckor måste komma
att afbrytas samt rent af omöjliggöra grufdrift under tätt bebyggda om¬
råden, anser Riksdagen det vara af synnerlig vigt, att dessa inskränk¬
ningar icke göras större, än det med dem afsedda ändamålet ovilkor¬
ligen kräfver.
Vid den granskning, som Riksdagen i sådant hänseende underkastat
bestämmelserna i förevarande paragraf, har Riksdagen kommit till den
åsigt, att nämnda bestämmelser i vissa delar äro mera än nödigt be¬
tungande och hämmande för industrien, på samma gång som ofantliga
qvantiteter stenkol derigenom onödigtvis lemnas värdelösa i en relativt
särdeles fattig kolformation. Riksdagen har då i främsta rummet fäst
sig vid likställandet uti ifrågavarande afseende af boningshus å ena
sidan samt andra vid gård uppförda åbyggnader äfvensom tomtplatser
och trädgårdar å andra sidan. Att arbetet utan vederbörandes tillstånd
ej får drifvas under boningshus och ett visst område kring sådana bygg¬
nader, anser Riksdagen, med hänsyn till det obehag och den fara, sådant
åtminstone kan tänkas medföra för husets invånare, vara en berättigad
inskränkning; men i fråga om öfriga ofvannämnda byggnader och platser
torde förhållandet vara ett annat. Skada å dessa föremål synes endast
kunna medföra en ekonomisk förlust, och genom de i förslaget med¬
delade bestämmelser om pant för skada och intrång torde full trygghet
vara egaren beredd, att denna förlust ej skall komma att drabba honom.
Riksdagen har derför ansett särskildt tillstånd icke böra i regeln vara
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
erforderligt för att arbetet må bedrifvas lodrätt under sådana bygg¬
nader och platser, men, enär faran för skada onekligen ökas i den mån
arbetet närmar sig jordytan, bibehållit detta vilkor äfven i afseende å
nu ifrågavarande föremål, om arbetet bedrifves på mindre djup än trettio
meter från jordytan.
Till bestämmelsen om det afstånd från jernväg, inom hvilket arbetet
under jord får bedrifvas, lärer, af det vid 13 § här ofvan angifna skäl,
ett förtydligande tillägg vara erforderligt. Då Riksdagen emellertid hyser
den öfvertygelse, att faran af ett närmande till jernvägen här är mindre
än i fråga om arbetet i dagen, har Riksdagen ansett, att afståndet i
förevarande fall lämpligen kan räknas från närmaste jernvägsspår.
I en punkt har Riksdagen deremot vidtagit eu ändring, som kan
medföra en inskränkning i deri- grufegaren enligt Eders Kongl. Maj:ts
förslag tillkommande rätt att bedrifva arbetet under jord, nemligen med
hänsyn till kyrka. Enligt Riksdagens tanke bör samma skydd, som till-
erkännes boningshus, äfven tillkomma kyrka. Sådant skydd kan dock
icke anses vara beredt genom föreskriften, att arbete ej får bedrifvas
lodrätt under kyrkogård, då det ju kan inträffa, att kyrkan är belägen
invid sjelfva gränsen af kyrkogården. Förbudet mot arbete under ett
område af 15 meter från kyrka torde böra vara ©vilkorligt.
22 §.
Den af Eders Kongl. Maj:t i denna paragraf föreslagna afgift till
egare af jord inom det område, hvarå koncession meddelats, har, med
afseende å de betydande ekonomiska svårigheter, med hvilka den svenska
stenkolsindustrien haft och ännu har att kämpa, synts Riksdagen vara
alltför högt tilltagen. Riksdagen har derför ansett denna afgift böra
nedsättas från en femtiondedel eller två procent till en sjuttiofemtedel
eller en och en half procent af värdet å de stenkol och i sammanhang
dermed förekommande eldfasta leror, hvilka å området vinnas och i dagen
uppfordras.
Om koncessionsinnehafvaren också icke kan anses såsom egare till
det område för arbete i dagen, som enligt 12 § skall af bergmästaren
anvisas och enligt 14 § af koncessionsinnehafvaren lösas, så synes dock
billigheten fordra, att den sistnämnde, hvilken med belopp motsvarande
jordens fulla värde och hälften derutöfver nödgats lösa nämnda område,
i afseende å den i 22 § stadgade afgift likställes med jordegare, d. v. s.
att koncessionsinnehafvaren berättigas att å samma afgift sig till godo
afräkna så stor del deraf, som i förhållande till hela koncessionsområdet
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
belöper sig å det af honom inlösta området i dagen. Bestämmelse härom
har derför blifvit i 22 § införd.
I sista punkten af 22 § stadgas: »Aro inom området flere jordegare,
njute de lott i afgiften efter som de i jorden ega del.» Såsom detta
stadgande i förslaget är affattadt, synes det öfverlemna åt koncessions-
innehafvaren att bedöma, huru stor andel i afgiften bör tillkomma hvarje
jordegare inom koncessionsdistriktet och i öfverensstämmelse dermed
till en hvar af desse erlägga det honom tillkommande afgiftsbelopp.
Då ett sådant bedömande stundom kan vara förenadt med svårigheter
och derigenom medföra obehag och till äfventyrs förluster för koncessions-
innehafvaren, har Riksdagen ansett lämpligare, att afgiften för hela om¬
rådet erlägges till en person, hvilken utses af jordegare inom området,
de der i förevarande afseende torde kunna betraktas såsom en samfäl¬
lighet; hvarefter den sålunda utsedde på jordegarne fördelar afgiften
efter ofvan angifna grund.
45 §.
Uti den förut omförmälda, af åtskillige målsmän för stenkolsindu-
strien till Eders Kongl. Maj:t ingifna skrift anmärktes mot de i 45 § mom. a)
meddelade bestämmelser om det afstånd, inom hvilket de i 3 § af 1884
års grufvestadga angifna boningshus och åbyggnader äfvensom tomtplats
och trädgård skulle vara mot grufarbete skyddade, att då komiterade,
enligt hvad motiven till 16 § utvisade, ansett ett afstånd af 15 meter i
fråga om arbetet under jord ur teknisk synpunkt fullt betryggande,
giltigt skäl ej förefunnes att här bibehålla det i 1885 års grufvestadga
föreskrifna afståndet af 100 famnar, motsvarande 178,14 meter. I samma
syfte hafva jemväl Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus
län och Bergmästaren i Södra bergmästaredistriktet uttalat sig. Statsrådet
och Chefen för Civildepartementet, som vid ärendets föredragning hos
Eders Kongl. Maj:t omnämnde den sålunda gjorda anmärkningen, erinrade
dervid: »Att innehafvare af äldre grufva icke kan tillåtas att med arbete
under jord gå lika nära boningshus m. m., som är koncessionsinnehafvare
medgifvet, har sin förklaringsgrund deri, att väl koncessionsinnehafvaren,
men icke egaren af den äldre grufvan är skyldig att nedsätta pant för
skada, som af arbetet kan uppkomma. Någon ändring af bestämmel¬
serna i denna punkt kan jag derför icke tillstyrka.))
Då emellertid, på sätt industriens målsmän framhållit, den ifråga¬
varande bestämmelsen utgör ett synnerligen väsentligt hinder för ett
ändamålsenligt drifvande af de grufvor, som tillkommit i enlighet med
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
föreskrifterna i 1855 års grufvestadga — hvilket närmare belyses af en
vid ofvanberörda skrift fogad karta — har Riksdagen sökt finna någon
utväg att befria innehafvarne af sådana grufvor från denna olägenhet,
utan att vederbörande jordegare derigenom blottställes för förluster.
En sådan utväg tror Riksdagen sig hafva funnit i ett tillägg till mo¬
mentet, hvarigenom åt innehafvare af äldre grufva medgifves rätt att
framdrifva grufarbetet under jord så nära omförmälda byggnader och
platser, som i 16 § af förslaget sägs, så vida han för skada och intrång,
som genom sålunda framdrifvet arbete kunna jordegare eller annan till¬
skyndas, före arbetets början hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ställer borgen af sådan beskaffenhet som i 12 § omförmäles. Då emeller¬
tid grufinnehafvaren härigenom erhåller rätt att förfoga öfver de inom
det eljest skyddade området befintliga stenkol och eldfasta leror, synes
billigheten fordra, att jordegaren i afseende å dessa tillerkännes rätt till
sådan afgift som i 22 § sägs, och har stadgande i sådant syfte derför
blifvit i förevarande moment infördt.
På grund af hvad Riksdagen nu inför Eders Kongl. Maj:t anfört
har Riksdagen, som på sätt ofvan är nämndt, funnit sig icke kunna bi¬
falla Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition i oförändradt skick,
för sin del antagit en
Lag
angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter
af den lydelse, bilagan Litt. A. till denna skrifvelse utvisar.
Stockholm den 14 Maj 1886.
Med undersåtlig vördnad:
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
9
Bil. Lift. A.
Lag
angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter.
1 Kap.
Om koncession.
1 §•
Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet är beroende
på särskildt tillstånd (koncession), som meddelas af konungen; och må
förty inmutning af sådan fyndighet icke ega rum.
2 §.
Ansökning om koncession göres skriftligen och ingifves till Konun¬
gens Befallningshafvande i länet. Sådan ansökning skall innehålla upp¬
gift å
sökandens namn, hemvist och yrke;
det jordområde, hvarå koncession sökes, med angifvande af hemman
eller lägenhet samt socken, der området är beläget;
huru stor ytvidd i dagen inom sagda område, som sökanden anser
sig för arbetet behöfva; samt
den mark för väg till området, som kan vara erforderlig.
Ansökningen skall åtföljas af karta öfver området i skala af 1 : 4,000,
upprättad af behörig landtmätare enligt de för kartor vid egoskiften
gällande bestämmelser, samt upptagande de å området befintliga bygg¬
nader och platser af det slag, hvarom i 13 § sägs.
Sökanden skall derjemte, så vidt ske kan, uppgifva den omfattning,
hvari han har för afsigt att drifva arbetet; bifoge ock de intyg, som
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 10 Hälft. 2
!
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
han vill åberopa för att styrka, att arbetet kan af honom ändamåls¬
enligt utföras och att nödiga tillgångar dertill stå till sökandens för-
fogande.
3 §•
Då koncessionsansökning inkommit, läte Konungens Befallningshaf¬
vande ofördröjligen kungörelse derom införas tre gånger i allmänna
tidningarna; foge ock anstalt, att kungörelsen jemte bevis om dagen, då
den första gången varit i allmänna tidningarna införd, varder, sist inom
fjorton, dagar från sagde dag, uppläst i kyrkan till socken, der det i
ansökningen uppgifna område är beläget, samt derjemte anslagen i socken¬
stugan . eller annat lämpligt ställe i socknen, äfvensom, der så ske kan,
införd i tidning inom orten.
Kungörelse, hvarom ofvan är sagdt, skall innehålla erinran om den
i 4 § bestämda tid och ordning för bevakande af rättighet, som är af
frågan beroende.
Kostnaden för ansökningens offentliggörande skall af sökanden för¬
skjutas.
4 §•
Inom tre månader från den dag kungörelse om ansökningen första
gången v.arit i allmänna tidningarna införd eger den, som anser sin rätt
vara af frågan beroende, att hos Konungens Befallningshafvande i länet
skriftligen anföra hvad han till bevarande af sin rätt aktar nödigt.
Efter utgången af denna tid och sedan bergmästaren i orten öfver
ansökningen meddelat yttrande, insände Konungens Befallningshafvande
samtliga handlingarna jemte eget utlåtande till Konungen, som pröfvar,
huruvida, med afseende å företagets gagn för orten och det allmänna,
koncession i enlighet med denna lag må sökanden beviljas.
5 §•
Koncession må icke omfatta område öfverstigande ett tusen sex
hundra hektar.
6 §.
o
A område, som, innan denna lag trädt i kraft, blifvit för bearbetande
af stenkolsfyndighet inmutadt eller annorledes lagligen upplåtet, vare,
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
utan tillstånd af den som innehar sådan rätt, koncession icke gällande,
såvidt den äldre rättigheten är behörigen försvarad.
7 §•
Söka flere koncession å samma område, bestämme Konungen, obe¬
roende af tiden då ansökningarna inkommit, hvilken af sökandena, vare
sig de äro jordegare, upptäckare eller andre, må ega företräde till kon¬
cessionens erhållande; dock vare den, som dervid visar sig hafva upptäckt
fyndigheten, berättigad att, om annan erhåller koncessionen, af denne
undfå skälig godtgörelse, hvars belopp i koncessionen bestämmes.
8 §•
I koncession skall utsättas:
gränserna för det område koncessionen omfattar;
den ytvidd i dagen inom sagda område, som må sökanden för
arbetet anvisas;
den mark för väg till området, som sökanden eger begagna; samt
den årliga arbetsskyldighet koncessionens innehafvare minst skall
fullgöra.
9 §•
För det område, hvarå koncession meddelats, skola gränserna på
djupet räknas lodräta, så vidt det utan förnärmande af annans rätt
kan ske.
10 §.
Den, som erhållit koncession, ege uteslutande rätt att, med de
vilkor och inskränkningar denna lag innehåller, inom det område kon¬
cessionen omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig der¬
städes befintliga stenkolsfyndigheter äfvensom de eldfasta leror, hvilka
i sammanhang med sådana fyndigheter förekomma.
Öfriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området för
koncessionen må äfven af koncessionsinnehafvaren brytas, i den mån
sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga drifvande, och ege
koncessionsinnehafvaren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål
behöfves. Hvad sålunda icke användes må innehafvaren af koncessionen
ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande af godt¬
görelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas inom sextio
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
dagar efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å krono¬
jord af jordens innehafvare.
År mineralfyndighet inom området inmutad, vare lag som i 17 § sägs.
11 §•
Det åligger den, som erhållit koncession, att såsom pant för skada
och intrång, som genom arbetet kan jordegare eller annan tillskyndas,
hos Konungens Befallningshafvande nedsätta i penningar eller svenska
statens eller allmänna hypoteksbankens obligationer tvåtusen kronor,
innan något arbete får börjas, samt derutöfver, innan annat arbete än
fyndighetens undersökning medelst borrning får ega rum, ett belopp
af femtio kronor för hvarje hektar af det område, koncessionen om¬
fattar. År koncessionsinnehafvaren tillika egare af detta område, må
i koncessionen medgifvas honom befrielse, till hela beloppet eller viss
del deraf, från nedsättning, hvarom nu är sagdt; dock med skyldighet
för koncessionsinnehafvaren att sedermera, om jorden eller andel deraf
kommer i annan egares hand, inom åtta dagar efter tillsägelse af nye
egaren fullgöra hvad härofvan är i afseende å nedsättande af pant i
allmänhet föreskrifvet.
Har nedsatt belopp blifvit till större eller mindre del för gäldande
af skadeersättningar användt, skall koncessionsinnehafvaren inom åtta
dagar fylla bristen, så att beloppet åter uppgår till ofvan bestämda
summa.
12 §.
1 mom. Det område i dagen, som innehafvare af koncession för
arbetet behöfver, skall, med iakttagande af hvad i koncessionen är stad¬
gadt angående den i sådant afseende högst medgifna ytvidd, af berg¬
mästaren i orten, efter kallelse å jordegaren, på stället anvisas, antingen
på en gång vid arbetets början, eller i mån som koncessionsinnehafvaren
deraf är i behof. Det anvisade området skall vid förrättningen på marken
utstakas och förses med rosen eller andra lämpliga skiljemärken samt
derjemte å koncessionskartan inläggas.
Öfver förrättningen skall bergmästaren föra protokoll, upptagande
fullständig beskrifning öfver det anvisade området.
Kostnaden för förrättningen skall gäldas af koncessionsinnehafvaren.
2 mom. Innan koncessionsinnehafvaren må taga i besittning om¬
råde i dagen, som blifvit enligt denna § anvisadt, eller mark till väg,
då rätt dertill är i koncessionen medgifven, åligger det honom att för
Riksdagens Skrifvelse N:o 61. 13
lösen af området eller marken ställa borgen hos Konungens Befallnings¬
hafvande i länet, som har att tillse, att sådan borgen är vederhäftig,
och att densamma varder behörigen förnyad.
13 §.
1 mom. På mindre afstånd än tvåhundra meter från boningshus
eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid gård, eller från tomt¬
plats eller trädgård må område för arbete i dagen enligt 12 § icke an¬
visas utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller
trädgården som den, hvilken dertill har nyttjanderätt.
2 mom. Område för arbete i dagen må ej heller sträcka sig inpå
kyrkogård eller begrafningsplats eller, utan tillstånd af vederbörande
embetsmyndighet, på mindre afstånd än trettio meter från området för
sådan jernväg eller kanal, som är upplåten för allmän trafik.
3 mom. Hvad i denna § är sagdt om hinder mot anvisande af om¬
råde i dagen vare dock icke gällande, om hindret tillkommit efter det
koncessionen meddelades.
14 §.
1 mom. Område, som enligt 12 § af bergmästaren för arbete i
dagen anvisas, skall, med det undantag som i 2 mom. härnedan sägs,
af koncessionsinnehafvaren lösas med belopp, motsvarande jordens fulla
värde och hälften derutöfver. Lösesumman skall, om öfverenskommelse
ej kan träffas, bestämmas af särskild nämnd i den ordning, som i
gällande författning angående jords eller lägenhets afstående för all¬
mänt behof stadgas; och fälle kostnaden härför koncessionsinnehafvaren
till last. I fråga om lösesummans utbetalande och vilkoren derför lände
ock samma författnings bestämmelser till efterrättelse.
2 mom. År området afsedt endast för fyndighetens undersökning
medelst borrning och vill innehafvaren af koncessionen icke under längre
tid än högst tre år deröfver förfoga, vare han icke skyldig att sådant
område till sig lösa; gifve dock, så länge detsamma användes, inne¬
hafvaren af jorden förskottsvis för hvarje, år ersättning, motsvarande
dubbla beloppet af jordens afkastning utan afdrag för brukningskostna-
den. Koncessionsinnehafvaren skall derjemte, då platsen icke vidare be¬
gagnas, ersätta jordegaren eller den, som i hans ställe är till sådan
godtgörelse berättigad, all skada, som marken genom arbetet för fram¬
tiden kan hafva tagit. Under tiden till dess denna ersättning blifvit
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
erlagd, ansvare koncessionsinnehafvaren för fulla beloppet af den årliga
afgiften för områdets begagnande.
3 inom. Då rätt till mark för väg är i koncessionen medgifven,
galle i fråga om lösen af sådant område eller ersättning för dess be¬
gagnande hvad som för hvardera fallet är i denna § föreskrifvet.
4 mom. Det åligger koncessionsinnehafvaren ensam att kring om¬
råde, som han enligt denna § fått till sig lösa, hålla stängsel af laggild
beskaffenhet.
5 mom. A område, som blifvit enligt denna § inlöst, må lagfart
icke koncessionsinnehafvaren meddelas.
15 §.
Innehafvare af koncession må icke ofvan jord taga i besittning eller
eljest förfoga öfver annan del af området för koncessionen, än som blifvit
honom af bergmästaren anvisad såsom i 12 § sägs.
Visar sig under arbetets fortgång att för detsamma eller för väg
till området större utrymme i dagen erfordras, än som är i koncessionen
medgifvet, ege koncessionsinnehafvaren att om vinnande af ökadt ut¬
rymme göra ansökning i den ordning, som för erhållande af koncession
är föreskrifven.
16 §.
Innehafvare af koncession vare berättigad att å hela det område,
koncessionen omfattar, under jord drifva arbetet, dock med följande in¬
skränkningar;
a) sådant arbete får icke ega rum lodrätt under kyrkogård eller
begrafningsplats eller under ett område i dagen med utsträckning af
femton meter från kyrka.
b) arbete af förutnämnda beskaffenhet må utan sådant tillstånd,
som i 13 § omförmäles, icke verkställas lodrätt under ett område i da¬
gen med utsträckning af 15 meter från boningshus och med utsträck¬
ning af trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är upplåten
för allmän trafik; skolande detta afstånd hvad angår jernväg beräknas
från dess närmaste spår; samt
c) grufarbete, som bedrifves på mindre djup än trettio meter under
jordytan, må utan tillstånd, som i 13 § 1 mom. sägs, icke ske lodrätt
under ett område i dagen med utsträckning af femton meter från nå¬
gon vid gård uppförd, till boningshus ej afsedd åbyggnad eller tomt¬
plats eller trädgård.
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
Hvad i denna paragraf är stadgadt om hinder mot arbete under
jord vare icke gällande, om hindret tillkommit efter koncessionens med¬
delande.
17 §•
Sker å område, hvarå koncession meddelats, inmutning af mineral¬
fyndighet, som enligt grufvestadgan den 16 Maj 1884 är dertill lofgifven,
eller meddelas koncession å område, som förut är för annan mineral¬
fyndighet än stenkol inmutadt, må arbete för fyndighetens eftersökande
och bearbetande, som verkställes på grund af först vunnen rättighet,
icke hindras eller uppehållas af arbete på grund af inmutning eller
koncession, som senare tillkommit. Uppstår i detta fall tvist om sättet
för drifvande af de särskilda slagen af arbete, bestämme bergmästaren
i orten, huru arbetena skola ordnas, så att innehafvare af äldre inmut¬
ning eller koncession kan ändamålsenligt drifva sitt arbete med minsta
förfång för den senare rättsinnehafvaren.
18 §.
Skada och intrång, som tillskyndas jordegare eller annan .genom
arbete, som på grund af koncession verkställes, skall ersättas af den, som
innehar koncessionen.
19 §.
Yppas tvist om ersättning, som enligt denna lag skall utgå, varde
frågan, der den ej gäller jordlösen, hvarom i 14 § sägs, pröfvad af tre
ojäfvige skiljemän, af hvilka hvardera parten utser eu och de sålunda
utsedde tillkalla den tredje; tredskas den, mot hvilken anspråket väckes,
att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej om valet af den tredje
sig förena, ege Konungens Befallningshafvande eller rätten i stad och
domaren å landet eller utmätningsmannen i orten att på ansökan af
den, som anspråket väckt, om valet förordna. Varder till ersättning
döindt, skall den ersättningsskyldige ock förpligtas att gälda kostnaden
för skiljemännens sammanträde samt motpartens utgifter å saken; sättes
ersättningen ej högre än den ersättningsskyldige före sammanträdet
bjudit, stånde hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva sainman-
trädeskostnaden.
Hvad de fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera parten vill
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren eller öfverexekutor
annorlunda förordnar; den af parterne, som med beslutet ej nöjes,
dock ej förment att tvisten under rättens pröfning draga, så framt han
sin talan instämmer inom nittio dagar från det skiljemännens beslut
honom tillstäldes. I skiljemännens beslut skall tydlig hänvisning lem-
nas om hvad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande un¬
der rättens pröfning.
Vill den, som ersättning fordrar, hellre genast lita domstol än
skiljemän till, stånde det honom öppet.
20 §.
1 mom. Om innehafvare af koncession verkställer arbete utan att
pant är enligt 11 § nedsatt, eller vidtager förfoganden öfver område i
dagen, som icke blifvit honom anvisadt af bergmästaren såsom i 12 §
sägs, eller sätter sig i besittning af anvisadt område eller af mark för
väg innan borgen är enligt 12 § stäld, eller mot bestämmelserna i 16
§ under jord drifver arbete å område, som är deremot skyddadt, an-
svare såsom för åverkan, om åtal derå i laga tid anställes.
2 mom. I fall, hvarom i 1 mom. är sagdt, så ock om koncessions-
innehafvare underlåter att enligt 11 § fylla uppkommen brist i ned¬
satta medel, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift i fråga om
borgen, som af Konungens Befallningshafvande enligt 12 § meddelas,
eller att utgifva ersättning enligt 14 § 2 inom.; då varde arbetet in-
stäldt intilldess hvad i hvarje fall är föreskrifvet blifvit fullgjordt; och
åligger det utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas, att lemna
den för arbetets inställande nödiga handräckning.
21 §.
*
Vill koncessionsinnehafvare frånträda koncessionen, göre skriftlig
anmälan hos Konungens Befallningshafvande i länet, och upphöre kon¬
cessionen från den dag, sådan anmälan skett; skolande Konungens Be¬
fallningshafvande låta underrättelse härom intagas i länskungörelserna.
Då koncession sålunda upphört likasom då densamma genom laga
kraft egande dom förklarats förverkad, ege den, som innehaft konces¬
sionen, att återfå den af honom enligt 12 § stälda borgen, sedan han
visat, att alla frågor om jordlösen inom området för koncessionen blifvit
slutligen afgjorda; och vare han derjemte berättigad att, sedan ett år
förflutit från koncessionens upphörande, återbekomma så stor del af
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
det enligt 11 § nedsatta belopp, som icke motsvarar anspråk på ersätt¬
ningsskyldighet, hvarom tvist då kan vara anhängig.
Önskar koncessionsinnehafvare afstå endast från viss del af det om¬
råde koncessionen omfattar, göre derom ansökning hos Konungen, och
varde ärendet behandladt i den ordning, som för erhållande af konces¬
sion är föreskrifven.
Medgifves koncessionsinnehafvare att afstå från en del af området
för koncessionen, galle om återbekommande af det för den delen ned¬
satta belopp hvad här ofvan är i ty fall stadgadt.
2 Kap.
Om afgift till jordegaren.
22 §.
Egare af jord inom det område, hvarå koncession meddelats, vare
berättigad att, utan deltagande i kostnaden för arbetet, af koncessions-
innehafvaren erhålla en afgift motsvarande värdet af en sjuttiofemtedel
af de stenkol och i sammanhang dermed förekommande eldfasta leror,
hvilka å området vinnas och i dagen uppfordras; egande dock konces-
sionsinnehafvaren att å denna afgift sig till godo afräkna så stor del, som
på det honom enligt 12 § anvisade område i dagen sig belöper i för¬
hållande till hela det område, koncessionen omfattar. Aro inom det
senare området flere jordegare, njute de i hvad af afgiften dem samfäldt
tillkommer lott efter som de i jorden ega del. Koncessionsinnehafvaren
skall för hvarje arbetsår inom Januari månad nästföljande år till jord¬
egaren eller, der jordegare äro flere, till den person, hvilken de hafva
att utse, erlägga hvad enligt denna paragraf jordegare tillkommer.
23 §.
A kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på
viss tid åt annan upplåten, skall kronoåbon, boställsinnehafvaren eller
den, som eljest besittningsrätten innehar, njuta den jordegaren enligt
Bill. till Rilcsd. Prat. 1886. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Höft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
22 § tillkommande afgift till godo. Å annan kronojord vare konces-
sionsinnehafvaren från afgift befriad.
24 §.
Ej må någon för längre tid, än han är egare eller innehafvare af
jorden, till annan öfverlåta rättigheten att uppbära afgift, hvarom i 22
§ sägs.
25 §.
Fråga om beloppet af den afgift, som enligt 22 § bör jordegare
tillkomma, skall, der öfverenskommelse ej kan träffas, pröfvas af skilje¬
män, såsom i 19 § är föreskrifvet.
3 K a p.
Om arbetsskyldighet och li vilo stånd.
26 §.
1 inom. Den årliga arbetsskyldighet, som enligt 8 § skall i kon¬
cessionen bestämmas, må icke sättas lägre, än att värdet af arbetet
motsvarar femton dagsverken för hvarje hektar som koncessionen om¬
fattar till och med etthundra hektar, tio dagsverken för hvarje hektar
derutöfver till och med trehundra hektar, och fem dagsverken för hvarje
hektar derutöfver.
Denna arbetsskyldighet skall för hvarje kalenderår innan dess slut
fullgöras; och räknas första arbetsåret från den 1 Januari året efter
det då koncessionen utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet mött
hinder, hvars undanrödjande icke af koncessionsinnehafvaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 Januari året efter det, då
hindret upphört.
2 mom. För de tre arbetsår, som följa näst efter koncessionens
meddelande, må Konungen nedsätta arbetsskyldigheten, dock ej lägre än
till en fjerdedel af hvad ofvan är föreskrifvet.
3 mom. Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall vara af be¬
skaffenhet att kunna främja det ändamål, för hvilket koncessionen be¬
viljats; och må arbete, som uppenbarligen afser tillgodogörande af andra
19
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
ämnen än stenkolsfyndighet, icke räknas koncessionsinnehafvare till godo
i fråga om arbetsskyldighetens fullgörande.
27 §.
Befrielse från stadgad arbetsskyldighet må, på skriftlig ansökning,
af bergmästaren beviljas hvarje gång för högst fyra arbetsår, då mot
arbetets fullföljande förefinnas väsentliga hinder, som icke kunnat af
koncessionsinnehafvaren förekoinmas, eller andra giltiga anledningar till
hvilostånd uppgifvas och styrkas.
Ej må dock hvilostånd medgifvas, om ej arbetsskyldigheten är för
minst sex arbetsår fullgjord.
Hvilostånd skall utsättas att gälla från och med den 1 Januari året
efter ansökningens ingifvande till den 1 Januari det år, då arbetsskyldig¬
heten skall åter inträda.
28 §.
Sökes hvilostånd för sådan stenkolsgrufva, hvarifrån annan i arbete
varande grufva kan under hviloståndstiden blifva af ökadt vattentillopp
besvärad, må hvilostånd af bergmästaren icke beviljas förr, än antingen
egaren till den angränsande grufvan sådant medgifvit, eller visas kan,
att öfverenskommelse med honom om vattnets undanhållande under
hviloståndstiden träffats, eller ock sökanden stält pant eller borgen,
som blifvit af öfverexekutor godkänd, för all den skada, som under
samma tid genom ökadt vattentillopp egaren till angränsande grufva
tillskyndas.
Visar det sig, sedan hvilostånd redan är beviljadt, att angränsande
grufvor, på sätt förut är nämndt, förnärmas, bestämme bergmästaren de
vilkor, hvarunder hviloståndet får tillgodonjutas.
29 §.
Nytt hvilostånd må icke meddelas, med mindre än att arbetsskyldig¬
heten blifvit fullgjord för minst sex arbetsår från den tid, förut bevil¬
jadt hvilostånd gått till ända.
30 §.
Beslut om hvilostånd skall genom koncessionsinnehafvarens försorg
inom tre månader från det beslutet meddelades uppläsas i kyrkan till
20
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
socken eller församling, der området för koncessionen är beläget, vid
påföljd att hviloståndet eljest förfaller, hvarom erinran bör i beslutet-
intagas.
31 §.
Försummas utan behörig tillåtelse den i koncessionen bestämda
arbetsskyldighet för något arbetsår, vare vid det årets utgång konces¬
sionen och den derpå grundade rätt förverkad, så framt talan derom
sker inom två år från utgången af det arbetsår, under hvilket försum¬
melsen egt rum.
Utom den, hvars enskilda rätt är i fråga, må äfven kronans om¬
budsman tala å försummelse, hvarom i denna paragraf sägs.
32 §.
Då koncessionen förverkats eller eljest upphört att vara gällande,
skall all den mark, hvilken koncessionsinnehafvaren enligt 14 § inlöst,
hemfalla till jordegaren utan ersättning, dock att koncessionsinnehafvare
må under två år derefter å sådan mark afgiftsfritt behålla qvar bygg¬
nader och andra tillhörigheter.
Schakt och gruföppningar samt de i grufvan befintliga, för dess
styrka och bestånd nödiga byggnader skola utan lösen tillfalla den, som
sedermera i laga ordning förvärfvar rätt till grufvans bearbetande.
4 K a p.
Ordningsstadganden.
33 §.
Bergverksstyrelsen eger att öfver arbete för eftersökande och be¬
arbetande af stenkol utöfva sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes
arbetsmanskapet, och att icke genom sättet för arbetets drifvande gruf¬
vans framtida bestånd äfventyras eller fara för annans egendom uppstår.
Den, som icke ställer sig till efterrättelse föreskrift, som på grund
af denna paragraf af bergsöfverstyrelsen eller bergmästaren meddelas,
straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kronor.
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
21
34 §.
Särskild! skall vid gruvbrytning iakttagas, att inrättningar för van¬
dring upp och ned i grufvan samt uppfordringslinor äfvensom de ma¬
skiner, hvilka för gruldriften användas, underhållas i sådant skick, att
olyckshändelse genom bristfällighet derå ej må inträffa.
35 §.
Utan tillstånd af bergmästaren må icke schakt eller gruföppning
igenfyllas eller de i grufvan befintliga, för dess styrka och bestånd
nödiga byggnader skadas eller förstöras. Den häremot bryter, straffes
med böter från och med tio till och med fem hundra kronor.
36 §.
Finner bergmästaren nödigt, att i stenkolsgrufva anstalt göres till
trygghet för arbetsmanskapet eller till förekommande af fara för gruf¬
varp framtida bestånd eller för annans egendom, ege bergmästaren
förelägga koncessionsinnehafvaren att inom viss tid hafva utfört sådan
anstalt vid äfventyr, förutom ansvar enligt 33 §, att, efter omständig¬
heterna, det föreskrifna arbetet varder på hans bekostnad genom berg¬
mästarens försorg verkstäldt eller arbetet inställes, till dess sådan an¬
stalt blifvit gjord.
37 §.
Medför arbete i stenkolsgrufva synnerlig våda för arbetsmanskapet,
eller drifves det på sådant sätt, att uppenbar fara för grufvans bestånd
eller annans egendom derigenom uppstår, ege bergmästaren att för¬
bjuda arbetet; och stånde sådant förbud vid makt intill dess, på förd
klagan, annorlunda varder af bergsöfverstyrelsen förordnadt.
38 §.
Då bergmästaren förordnat om inställande af arbete i stenkols¬
grufva, må han, der så nödigt är, för verkställighet deraf anlita krono-
betjeningens biträde.
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
39 §.
Då koncession å annan öfvergått, skall denne, vid bot af etthundra
kronor, inom trettio dagar derefter hos bergmästaren derom göra an¬
mälan.
40 §.
Hafva flere del i koncession eller innehafves koncession af bolag,
skall för hvarje år utses en föreståndare för arbetet, hvilken är ansvarig
för fullgörande af de föreskrifter, hvarom i detta kapitel stadgas.
Val af föreståndare skall anmälas hos bergmästaren.
Sker ej sådan anmälan, är hvarje delegare eller, om koncessionen
innehafves af bolag, hvarje ledamot af dess styrelse ansvarig såsom vore
han föreståndare för arbetet.
41 §.
Öfver stenkolsgrufva, som är under arbete, skall, der icke grufvan
i sin helhet är från dagen fullt åskådlig, finnas fullständig och nog¬
grann grufkarta (markscheiderkarta) i skala 1 : 1,500; och böra nya
grufarbeten inom sex månader å kartan inläggas.
Grufkarta skall, på bekostnad af koncessionsinnehafvaren, upprättas
af bergstjensteman eller annan, som af bergsöfverstyrelsen förklarats
behörig att verkställa grufmätningar; börande såväl kartan som kom-
pletteringsarbetena uppgöras i två exemplar, deraf det ena skall finnas
vid grufvan eller på tillsägelse vara för bergmästaren eller jordegare
derstädes tillgängligt, och det andra insändas till bergsöfverstyrelsen.
Försummar koncessionsinnehafvare hvad sålunda är föreskrifvet,
vare straffet böter från och med tio till och med etthundra kronor,
och ege bergmästaren låta å hans bekostnad karta upprättas eller kom¬
pletteras.
42 §.
Innan den 1 Mars hvarje år skall koncessionsinnehafvaren till berg¬
mästaren insända uppgift å de stenkol och eldfasta leror, som under
föregående året brutits och uppfordrats, jemte de öfriga statistiska redo¬
görelser, som bergsöfverstyrelsen kan föreskrifva.
23
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
Försummar koncessionsinnehafvare hvad i denna paragraf påbjudes,
böte tio kronor; och ege bergmästaren förelägga ytterligare tid, hvarje
gång vid vite, ej öfverstigande sjuttiofem kronor.
43 §.
Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.
Böter och viten, som jemlikt denna lag ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän lag.
44 §.
Ofvertididelse af stadgandena i detta kap. må af allmän åklagare
åtalas, der öfverträdelsen af bergstjensteman eller målsegande till åtal
angifves.
5 Kap.
Särskilda bestämmelser.
45 §.
För stenkolsgrufva, hvartill rättighet genom inmutning eller annor¬
ledes vunnits innan denna lag trädt i kraft, skall grufvestadgan den 16
Maj 1884 i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med följande undantag:
a) det afstånd, inom hvilket boningshus och annan i 3 § grufve¬
stadgan angifven åbyggnad äfvensom tomtplats och trädgård äro enligt
11 och 26 §§ i samma stadga skyddade mot grufarbete i dagen och
under jord, skall, i öfverensstämmelse med hvad i 2 § 1 stycket af
grufvestadgan den 12 Januari 1855 fans förordnadt, beräknas, icke till
200, utan endast till 178,14 meter (100 famnar); dock må de i 16 § af
denna lag gifna bestämmelser om koncessionsinnehafvarens rätt att så
nära intill omförmälda byggnader och platser, som i samma paragraf
sägs, under jord framdrifva arbetet äfven gälla för innehafvare af äldre
stenkolsgrufva, så framt han för skada och intrång, som genom sålunda
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
framdrifvet arbete kunna jordegare eller annan tillskyndas, före arbetets
början ställer borgen hos Konungens Befallningshafvande, som i fråga
om sådan borgen har att iakttaga hvad i 12 § 2 mom. af denna lag
beträffande der omförmäld borgen är föreskrifvet; och vare grufvans
innehafvare derjemte skyldig att till egare af jord inom de områden i
dagen, hvilka, med utsträckning af 178,14 meter från förr berörda bygg¬
nader och platser, omgifva desamma, i den ordning och med belopp,
som 22 § af denna lag med afseende å koncessionsinnehafvare bestämmer,
erlägga afgift för de stenkol och i sammanhang dermed förekommande
eldfasta leror, hvilka å samma områden vinnas och i dagen uppfordras;
b) innehafvare af stenkolsgrufva vare berättigad att bearbeta och
tillgodogöra sig äfven de eldfasta leror, hvilka i sammanhang med sten-
kolsfyndigheten förekomma;
c) för stenkolsgrufva skall utmål utläggas, då fyndigheten blifvit
genom borrning undersökt och prof å fyndigheten erhållits; och må i
utmål tilldelas ett område af högst 356,28 meter (200 famnar) i längd
och bredd;
d) den årliga arbetsskyldigheten för stenkolsgrufva må icke för
hvarje inmutadt område eller utmål understiga hvad som i värde mot¬
svarar etthundra dagsverken; och galle i fråga om arbetets beskaffenhet
hvad i 26 § 3 mom. af denna lag är föreskrifvet;
e) afgift i stället för arbetsskyldighet enligt 41 § grufvestadgan må
icke för stenkolsgrufva ega rum;
f) hvilostånd å stenkolsgrufva må icke enligt 44 § grufvestadgan
förlängas; ej heller får nytt hvilostånd å grufvan meddelas, med mindre
än att arbetsskyldigheten blifvit fullgjord för minst sex år från den tid,
förut beviljadt hvilostånd gått till ända;
g) om ordningen för grufdriften skall för innehafvare af stenkols¬
grufva gälla hvad i 4 kap. af denna lag är för innehafvare af koncession
föreskrifvet;
h) den tid, inom hvilken enligt 21 § grufvestadgan det för utmåls
tilldelande erforderliga arbete skall vara fullgjordt och ansökning om
utmål ingifven, skall i fråga om stenkolsgrufva, som ej erhållit utmål
före den 1 Januari 1887, beräknas från sagde dag.
46 §.
Har anmälan om inmutning af stenkolsfyndighet enligt 3 och 4 §§
grufvestadgan den 12 Januari 1855 skett, men, i följd af Kongl. kun¬
görelsen angående förbud tills vidare mot utfärdande af mutsedlar å
25
Riksdagens Skrifvelse N:o 61.
stenkolsfyndigheter den 24 Maj 1872, matsedel å fyndigheten ej blifvit
meddelad; då ege den, hvilken enligt grufvestadgan varit till inmutning
berättigad, företräde framför annan till koncession å det område, som
utgjort föremål för inmutningen, derest han inom ett år efter det denna
lag trädt i kraft söker koncession å området i den ordning 2 § inne¬
håller. Göres ej sådan ansökning inom nämnda tid eller afslås konces-
sionsansökningen, vare anmälan, hvarom i denna paragraf är sagdt,
förfallen.
47 §.
Vill egare af stenkolsgrufva, hvarom i 45 § sägs, å densamma söka
koncession, då skall, om koncession vinnes, den äldre rättigheten till
grufvan upphöra att vara gällande från den dag, koncessionen meddelades.
48 §.
Klagan öfver bergmästares beslut må föras hos bergsöfverstyrelsen
genom besvär, som skola, vid talans förlust, dit insändas i mål från
Norrbottens, Yesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län innan
klockan tolf å fyrationdefemte dagen och i mål från öfrige orter i riket
innan klockan tolf å trettionde dagen från delfåendet af det beslut, som
öfverklagas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1887, då grufvestadgan
den 12 Januari 1855 samt förordningen angående vilkoren för utländings
behörighet att inom riket bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka
grufdrift den 12 April 1872 i de delar, der dessa författningar jemlikt
grufvestadgan den 16 Maj 1884 ännu lända till efterrättelse, skola upp¬
höra att gälla.
Bih. till Rilcscl. Prof. 1886. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Haft.
4