RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Första Kammaren. N:o 36.
Onsdagen den 5 Maj f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 28 nästlidne April.
_ Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
Km 37, ang. beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägs-
anl äggning ar;
No 38, ang. regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel;
No 39, ang. regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel;
No 47, ang. de i 63 § Regeringsformen föreskrifna kreditiv-
summor; samt
No 48, dels om fullbordande af stambanan Bräcke-—Sollefteå,
dels om beviljadt anslag till en stambana genom öfre Norrland, dels
ang. beviljadt låneunderstöd för anläggning af jernväg från Gföte-
borg till Varberg och dels om anvisande af statsbidrag för enskilda
jernvägsanläggningars understödjande medelst lån.
Upplästes och godkändes Särskilda Utskottets förslag till Riks¬
dagens underdåniga skrifvelse, N:o 49, till Konungen, i anl. af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag ang. de sven¬
ska Lapparnes rätt till renbete i Sverige och till lag ang. renmärken.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: Stats-Utskottets
utlåtande No 60 och memorial N:is 61 och 62, Lag-Utskottets ut¬
låtande No 57 samt Riksdagens Särskilda Utskotts memorial No 3.
Första Kammarens prat. 1886. N:o 36. 1
i
N:o 36.
2
Onsdagen den 5 Maj.
Pension för Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 1 och 4 i denna månad
Justitieråd^ 'böTdla.gda, utlåtande N:o lo a, i ant. af Kongl Maj:ts proposition till
' hågen. Riksdagen ang. rättighet för Justitierådet Claes Albert Lindhagen
till fyllnadspension å Allmänna indragningsstaten.
Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet von
Steyern: Den enhällighet, hvarmed samtlige ledamöterna från denna
Kammare i Stats-TJtskottet reserverat sig mot Utskottets beslut att
tillstyrka nedsättning i den af Kongl. Maj:t föreslagna fyllnadspen¬
sionen åt Justitierådet Lindhagen, gifver förhoppning om att Kam¬
marens beslut skall öfverensstämma med reservanternas förslag, icke
med Utskottets. För denna utgång af frågan tala ock, så vidt jag
förstår alla skäl. Justitierådet Lindhagen, som nu uppbär en lön
af 10,000 kronor, är berättigad att två år härefter vid uppnådd
pensionsålder afgå från embetet med pension från Allmänna indrag¬
ningsstaten af 8,000 kronor. Han har emellertid under sistlidne
September månad träffats af ett slaganfall, i följd hvaraf han sedan
dess varit och fortfarande är lam i högra sidan, så att han ej för¬
mår röra hvarken arm eller ben. Han är på grund häraf, enligt
hvad läkare intygat, oförmögen äfven för framtiden att sköta sitt
justitierådsembete.
Under sin sjukdom är han berättigad att uppbära hela sin af¬
löning oafkortad; denna är nemligen icke indelad i lön och tjenstgö-
ringspenningar, emedan justitierådsembeten enligt grundlagen ej
ansetts kunna genom vikarie uppehållas. Oaktadt således Justitie¬
rådet Lindhagen opåtaldt kan stanna qvar vid sitt embete och upp¬
bära hela sin lön, har han sjelfmant erbjudit sig att afgå mot det,
att han tillerkändes rätt till pension af 8,000 kronor. Detta före¬
slås äfven i den Kongl. propositionen, men Stats-Utskottets plurali¬
tet har velat nedpruta denna siffra till 7,000 kronor. Det är emel¬
lertid icke blott antagligt, utan ganska säkert att Justitierådet Lind¬
hagen icke kan antaga ett sådant anbud. Man skulle med skäl
kunna fordra detta, om han ännu vore vid yngre år, men då han
inom så kort tid är pensionsberättigad, må man ej förtänka honom,
om han föredrager att begagna sig af sin rätt att ännu i två år
uppbära sin lön och sedan afgå med 8,000 kronors pension, fram¬
för att redan nu och för all framtid nöja sig med 7,000 kronor. Så
vidt jag kunnat inhemta äro också hans förmögenhetsvilkor sådana,
att han ej skulle kunna underkasta sig en sådan uppoffring. Icke
heller kan han tvingas dertill, ty han innehar ett domareembete.
Man skulle sålunda nödga honom att mot sin vilja behålla en tjenst,
som han i följd af sin sjukdom vore oförmögen att sköta. Saken
gestaltar sig då på det sätt, att Riksdagen nödgas till ett Justitie¬
råd, som icke kan göra sin tjenst, först i två år betala 10,000 kro¬
nor och sedan under hans återstående lifstid 8,000 kronor, i stället
för att, ifall Kongl. Maj:ts proposition bifalles, utgiften för samma
ändamål inskränkes till 5,600 kronor om året. Ty just den om¬
ständigheten, att Justitierådet Lindhagen ifrågasatt pension före
uppnådda 65 år, gör det möjligt att till densammas fyllande anlita
Onsdagen den 5 Maj. 3
2,400 kronor af Civilstatens pensionsinrättnings tillgångar, hvilket
eljest, enligt inrättningens reglemente, ej skulle kunnat ske. Der¬
före är det ur statskassans synpunkt af vigt, att Kongl. Maj:ts för¬
slag bifalles.
Men det gifves äfven en annan, icke mindre vigtig synpunkt,
ock det är den af arbetenas behöriga gång inom Högsta Domstolen.
Högsta Domstolen arbetar på två afdelningar och utgöres af 16 leda¬
möter, hvilket är det minsta antal, som är möjligt, då enligt grund¬
lagens föreskrift i afgörande af vigtigare mål 8 eller minst 7 leda¬
möter skola deltaga. Om nu en ledamot, såsom fallet är med Ju-
stitierådet Lindhagen, åtnjuter ständig tjenstledighet och någon
vikarie icke kan för honom förordnas, så blir följden den, att hans
kamrater få göra hans tjenst i de fall, då domstolen måste vara
fulltalig. Så har också under de senaste åtta månaderna skett, men
man kan icke rimligtvis begära, att detta skall fortgå under ytterli¬
gare två års tid, helst om man besinnar att de flesta af dessa män,
som för utöfvande af egna embeten hafva en synnerligen ansträn¬
gande tjenstgöring, uppnått en ålder af 60 år och derutöfver. I
sådana mål åter, der domstolen icke behöfver vara fulltalig, der
kommer ett justitierådsembete att ligga nere, hvarpå rättsskipningen
och den rättssökande allmänheten måste komma att blifva lidande.
Således vore det äfven ur Högsta Domstolens och allmänhetens
synpunkt en fördel, om den Kongl. propositionen bifölles, hvarom
jag får hos Kammaren anhålla.
Herr Fosser: Sedan jag begärde ordet, har Herr Statsrådet och
Chefen för Justitie-Departementet så fullständigt yttrat sig i saken,
att knappt något vidare kan vara att tillägga.
Då jag emellertid var förhindrad att närvara i Stats-Utskottet,
då denna fråga afgjordes, och således icke heller var i tillfälle af¬
gifva min reservation mot dess beslut, så ber jag nu att få säga
några ord. Det vill synas mig, som om det knappt finnes mera än
ett sätt, på hvilket denna fråga kan nöjaktigt och tillfredsställande
lösas, och det är det, som af Kongl. Maj:t föreslagits. Genom att
bifalla Utskottets förslag blir frågan icke alls ordnad. Det är, som
redan af Herr Statsrådet påpekats, icke någon skyldighet för Justi-
tierådet Lindhagen — och man kan icke heller billigtvis begära
det — att han, som nu åtnjuter en lön af 10,000 kronor, skulle
mot den lägre pensionen 7,000 kronor om året afsåga sig sitt em¬
bete, då han, efter jemförelsevis så kort tid som två år, är berätti¬
gad till den högre, 8,000 kronor.
Icke heller skulle de olägenheter och den skada för rättsskip¬
ningen och rättsväsendet, som otvifvelaktigt blefve en följd deraf,
att en af Högsta Domstolens ledamöter under ett par års tid icke
komma att deltaga i göromålen, genom Utskottets förslag blifva af-
hjelpta.
Jag anhåller derför om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre von Krsemer: Jag kan, efter hvad som förut blifvit
yttradt i denna sak, inskränka mig till att helt enkelt yrka afslag
N:o 36.
Petition för
Justitierådet
C. A. Lind¬
hagen.
(Forts.)
N:o 86.
4
Onsdagen den 5 Maj.
Pension för
Tustitierådet
C. A. Lind¬
hagen.
(Forts.)
Om utver¬
kande af än¬
dring i han-
delstraktaten
med Frank¬
rike.
på Stats-Utskottets förslag i deri mån det skiljer sig från Kongl.
Maj:ts proposition och bifall till densamma.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på bifall till hvad Utskottet i förevarande utlåtande hemstält och
sedan derpå att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad; och förklarades den
senare propositionen vara med ja besvarad.
Föredrogos å nyo och biföllos Stats-Utskottets den 1 och 4
innevarande Maj bordlagda utlåtanden och memorial:
Ko 57, i anl. af Kongl. Maj:ts proposition ang. upplåtelse till
Stora Rörs hamnstyrelse af kronohemmanet Rörsberg på Öland;
Ko 58, i anl. af Kongl. Maj:ts proposition ang. öfverlåtelse till
Göteborgs stad af eganderätten till kronans andel i förra Ostindiska
kompaniets hus i nämnda stad; samt
Ko 59, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för Riksgäldskontor?.
Föredrogs å nyo Bevillnings-Utskottets den 1 och 4 i denna
månad bordlagda memorial Ko 14, i anl. af återremiss af 3:dje punk¬
ten i Utskottets betänkande Ko 11, ang. ännu oafgjorda delar af
tullbevillningen.
Herr Bennieh: Jag vill blott fästa uppmärksamheten på att
den skrifvelse, som Bevillnings-Utskottet föreslagit i öfverensstäm¬
melse med båda Kamrarnes återremiss, efter min tanke, icke kan
leda till framgång för det ändamål, hvartill man syftar.
Utskottet har förklarat sig sakna förmåga att ens antydningsvis
uppgifva, på hvilket sätt en strängare kontroll skulle kunna åstad¬
kommas, men på samma gång uttalar det sitt stora förtroende till
regeringens förmåga att kunna utfinna något lämpligt sätt. Mig har
det förekommit, som Riksdagen ej skulle vilja aflåta sådana skrif-
velser till Kongl. Maj:t.
Hvad sjelfva saken angår, är skrifvelsen visserligen oskyldig,
men det är icke alltid man bör skrifva, äfven om skrifvelsen icke
innebär någon skada.
Jag gör icke något yrkande, utan har endast velat fästa uppmärk¬
samheten på det alldeles egendomliga förhållandet vid denna sak.
Herr Reuterswärd: Då den siste ärade talaren icke gjort något
yrkande, kan jag inskränka mig till att blott yrka bifall till den af
Bevillnings-Utskottet föreslagna skrifvelsen. Likväl vill jag bemöta
den siste talaren i hvad han sade att en sådan skrifvelse är oegent¬
lig, derför att Utskottet förklarat sig sakna förmåga att ens antyd¬
ningsvis framhålla, huru den ifrågasatta kontrollen skulle kunna
Onsdagen den 5 Maj.
5 N:o 86.
åstadkommas. Detta måtte snarare bevisa det förtroende, som Ut- Om utver-
skottet hyser för Kong!. Maj:ts förmåga att utreda frågan, synner-^™^5 */
ligast som Kongl. Maj:t förfogar öfver större hjelpkällor för detta delstraktaten
ändamål, än hvad Utskottet kan göra. med Frank-
rike.
Herr Dahl: Jag kan för min del icke fatta denna fråga på (Forts.)
samma sätt, som Utskottets ärade ordförande, hvilken tyckes betrakta
den såsom ganska obetydlig. För min del anser jag den vara af
ganska betydligt intresse äfven för våra svenska näringar, bland
annat just för den näring, som vi, näst jordbruket, hålla för vår
hufvudsakligaste.
Vid öfvervägande af de förhållanden, som här beröras, har jag
hoppats att de fleste af denna Kammares ledamöter skulle så man¬
grant som möjligt ansluta sig till Utskottets framställning.
Det lär väl svårligen kunna förnekas, att, med afseende på jern-
handteringen, det från Sveriges sida finnes fullt fog för en dylik
framställning just till Frankrike. Ty näst jordbruket finnes väl ingen
näring, som är för vårt land vigtigare än jernhandteringen, och der¬
för ligger det väl oss alla lika mycket om hjertat att begagna hvarje
tillfälle, som kan yppa sig, till att betrygga densamma.
Då år 1882 handelsfördraget med Frankrike senast afslutades,
hade förhållandena så högst betydligt ändrat sig i jemförelse med
ställningen år 1865, då den första traktaten ingicks, att det varit
synnerligen önskvärd!, om större försigtighet iakttagits vid faststäl¬
lande af fördragets bestämmelser just i fråga om införselsafgifterna
här för alla slag af jerntillverkningar. Genom den allt vidsträcktare
tillämpningen af den s. k. basiska bessemermetoden, som dock ej är
äldre än sedan den 22 November 1877, då första patentet i England
uttogs, kan numera till mycket lågt pris ett ypperligt stål fram¬
ställas äfven ur mycket oartade malmer, och på verldsmarknaden
skall derföre antagligen vår utmärkta råvara finna en efter hand
betydligt minskad efterfrågan. Icke blott i vår verldsdel på jern-
marknaden ledande länder, såsom i England, Frankrike, Tyskland,
Belgien, Österrike och Ryssland, utan äfven i Nordamerika, har den
nämnda tillverkningsmetodens snabba utveckling utöfvat en nära nog
revolutionerande inverkan på jern- och stålprisen. Det ligger dock
utom ämnet för denna förhandling att nu lägga fram tillgängliga,
mycket utförliga redogörelser för hela jerntillverkningens nuvarande
ståndpunkt och för denna tillverknings oerhörda stegring under se¬
naste åren både i gamla och nya verlden.
När Frankrike sist uppgjorde sin »Tarif général», hade der förut
vidtagits de mest omfattande och grundliga undersökningar angående
alla näringars tillstånd. Franska jerntullarne bestämdes då öfver
hufvud lika med år 1860 och de närmast derpå följande åren, samt så
höga, att de med afseende på nuvarande pris i vissa fall uppgå till
mellan 40 å 50 / af varuvärdet, då den engelska traktaten på^ 1860-
talet bestämde dem böra stanna vid blott 25 %. Emellertid har
under detta starka skydd Frankrikes jernhandtering på exempellöst
sätt uppblomstrat och tillverkningen af jern och stål så uppdrifvits,
N:o 36.
6
Onsdagen den 5 Maj.
Om utver- att de franska tillverkarne till och med kunnat undersälja de engel-
i^fum Ska P®1 dessas aflägsnare marknader, på samma gång som genom den
dehtraktaten ^r}rgga täflan inom landet prisen äfven der stält sig allt billigare för
med Frank- förbrukarne. Jag skulle äfven kunna nämna, att efter återinförandet
rike. af jerntullarne i Tyskland år 1879 ställningen der så förändrats, att
(Forts.) enligt den redogörelse, som föreligger från Jern- och stålfabrikan¬
ternas förening i Tyskland, ej blott tillverkningen mycket vuxit,
utan äfven arbetarnes aflöning ökats och ställningen i allmänhet för¬
bättrats. Så har t. ex. arbetarnes antal ökats med öfver 33 %, af-
löningarnes totalbelopp med 52 / och enskilde arbetares öfver hufvud
med 14,2 %, allt i enlighet med redogörelsen från den nämnda för¬
eningen, som nu räknar 356 medlemmar, hvilka sysselsätta öfver
260,000 arbetare.
I de oss närmast belägne länder, i Danmark, Tyskland och
Ryssland, äro alla de jerntillverkningar, som till oss ingå tullfria,
belagda med införselsafgifter, som synnerligast för maskiner, redskap
och verktyg af de flesta slag äro mycket höga. Genom vår tariff-
traktat med ett enda land, Frankrike, få nu alla andra jernprodu-
cerande länder, som hafva fördragsenlig rätt att här behandlas som
den mest gynnade nation, full befogenhet att lika afgift sfritt till oss
införa sina jerneffekter.
När nu, såsom erfarenheten visat, den för oss bindande traktats¬
bestämmelsen i fråga om de franska jerntillverkningarna aldrig ländt
Frankrike sjelft till någon nämnvärd förmån, enär dess jernexport
hit alltjemt stannat vid en obetydlighet, men deremot är oss till
största förfång genom så många andra länders afgiftsfria konkurrens
på vår marknad, så borde väl en hemställan, sådan som den af Ut¬
skottet föreslagna, vara väl förtjent af Riksdagens anslutning.
Med afseende åter på den andra frågan, om drufbränvinet eller
s. k. konjak, så tror jag mig kunna säga, att ju mindre derom talas,
desto bättre.
Det bär under hela den första traktatsperioden varit en offent¬
lig hemlighet, att den spritvara, som under sådan förnämligare be¬
nämning oss tillförts från Frankrike, hufvudsakligen varit en helt
annan, som derför också bort draga högre tullafgift.
För hvar och en, som gjort sig besvär med att taga reda på
Frankrikes statistik öfver tillverkning och export af detta druf-
bränvin, kan intet tvifvel derom ega rum. När nu år 1882 var
fråga om förnyande af handelstraktat^ med Frankrike, så var det
också alldeles nödvändigt här att på grund af de många graverande
omständigheter, som förekommit, påyrka en strängare kontroll än
förut, för att derigenom förebygga fortsättandet af den uppenbar¬
ligen mindre ärliga trafik, som från fransk sida bedrifvits i detta fall.
Bestämmelser härom intogos i traktatens 8:de artikel och man
finner både utrikesministern och finansministern före Riksdagens an¬
tagande af traktatsvilkoren uttala fullaste tillförsigt till den betryg¬
gande effekten af den sålunda skärpta kontrollen. I sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 13 Januari 1882 yttrar finansministern,
att genom nu anordnade åtgärderna »förfaller den anmärkning, som
Onsdagen den 5 Maj.
7
N:o 86.
hittills med fog rigtats mot oegentligheten af den nuvarande régi- Om utver-
men, som möjliggjort, att den endast för drufbränvin afsedda för-*5^ ®/
månen tillämpats på all s. k. konjak, som från Frankrike på fat delstrahtatén
sjöledes inkommit, äfven om hufvudbeståndsdelen i varan icke ut- med Frank-
gjorts af drufsprit». rike.
Detta ordagrant återgifna yttrande får så mycket större bety- (Forts.)
delse vid det förhållande, att chefen för finansdepartementet sjelf
förut varit ledamot i generaltullstyrelsen. Detta yttrande innebär
nemligen, så vidt jag kan finna, både ett erkännande, att den en¬
dast för drufbränvin afsedda förmånen i fråga om tullbeskattningen
tillämpats, äfven om hufvudbeståndsdelen varit en annan, och att de
anmärkningar, som deremot rigtats, varit med fog gjorda. Likväl
behöfves nu blott, att herrarne kasta en blick på de i betänkandet
intagna, ur Frankrikes statistik hemtade officiella och alltså obestrid¬
ligen tillförlitliga sifferuppgifterna rörande tillverkning och utförsel
af drufbränvin, för att kunna med säkerhet komma till den öfver¬
tygelse, att den senast stadgade kontrollen alldeles icke räcker till
för att betrygga oss mot ett fortsättande af denna säkerligen för
Frankrike mycket indrägtiga rörelse, hvars beskaffenhet chefen för
finansdepartementet med ett mycket mildt uttryck angifvit, då han
rubricerat densamma såsom en »oegentlighet». Det måste erkännas,
att dock något blifvit åtgjordt från våra vederbörandes sida för att
infria 1882 års försäkran, att det skulle göras slut på det dittills
rådande sättet, att under den lindrigare tullsatsen införa annan sprit¬
vara än den afsedda. Man finner sålunda, att generaltullstyrelsen
i skrifvelse af den 19 Maj 1884, sedan det visat sig att både 1882
och 1883 införseln af drufbränvin varit nära nog densamma som förut,
gjort framställning till utrikesministern, hvilken åter i sin ordning
deraf föranleddes att i skrifvelse af den 23 September 1884 ställa
eu erinran till konsulatet i Bordeaux, att dess bekräftelse icke borde
åsättas andra intyg än dem, som voro affattade i noggrann öfverens¬
stämmelse med föreskrifterna i skrifvelsen af den 12 Juni 1882, i
sammanhang hvarmed också framhålles, att icke några andra pro-
duktionsbevis kunde betraktas såsom giltiga än de, som voro afgifna
inför vederbörande myndighet i produktionsorten, samt att staden
Bordeaux, såsom ej liggande inom konjaksdistriktet, icke kunde
anses såsom produktionsort för drufbränvin.
Nu har Utskottets ärade ordförande nyss anmärkt, att skrifvelse-
förslaget så mycket mindre kunde vara på sin plats, som Utskottet
icke ens antydningsvis kunnat uppgifva på hvad sätt en strängare
kontroll skulle kunna åstadkommas. Men jag hoppas, att herrarne
något hvar kunna hafva den godheten att bedöma saken, såsom den
bör bedömas och medgifva, att det alldeles icke tillkommit ett Riks¬
dagens Utskott att lägga fram förslag, vare sig i fråga om bättre
undersökningsmetoder eller lämpligare administrativa förfoganden
och i sådant afseende föregripa de myndigheter, som helt visst få i
saken yttra sig. Antagligen torde nog närmare bestämmelser, så väl
beträffande deklaration af producenten sjelf som embetsintygen af
dertill förordnad fransk myndighet såsom oundgängliga vilkor för
Nso 36. 8 Onsdagen den 5 Maj.
Om utter- legaliserandet af svenskt konsulat, kunna åstadkomma en ganska
äring t han- f*Wrei^SS^ä^an<^e kontroll, så att man endast i särskildt misstänkta
delstraktaten ^ ^ skulle behöfva anlita teknisk undersökning af varan. För min
med Frank- del är jag böjd att betrakta saken såsom mycket vigtig, icke så
rike. mycket i handelspolitiskt afseende som snarare från sanitär synpunkt.
(Forts.) Ty det har visat sig, att detta från Frankrike införda så kallade
drufbränvin verkligen innehållit en hel del för helsan skadliga
ämnen, och detta har icke allenast jag, genom de undersökningar
jag sjelf verkstält, funnit, utan månge andre hafva kommit till
samma resultat. Jag försäkrar derför herrarne, att denna sak väl
är värd att tagas i ompröfning.
Då jag således omöjligt kan anse en sådan framställning som
den nu föreslagna vara i minsta mån ogrannlaga utan i alla afse-
enden tvärt om mycket berättigad från svensk sida och jag tillika
anser, att denna framställning kan vara en mycket lämplig »spets»
på den föreslagna skrifvelsen i afseende å erhållande af ändrade
bestämmelser rörande tull å vissa jernfabrikat, vågar jag hemställa
om bifall till Utskottets förslag.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag har fäst mig vid det för¬
slaget, att man skulle begära »sådan ändring i traktatens bestäm¬
melser, att den å fransk sida betingade tullfrihet för jernvägsskenor,
maskinerier, redskap och verktyg samt ångmaskiner och ångpannor
mätte upphöra.» Den siste talaren har vidlyftigt för herrarne talat
om, huru i andra länder blifvit en allt starkare konkurrens med
det svenska jernet genom den basiska bessemermetoden, rättare
kallad Thomas-Gilchrist-metoden, hvarigenom man kan befria me¬
tallen från deri ingående fosfor. Men med hvilka konkurrerar ut-
ländingen genom denna metod och hvilka svårigheter hafva vi till
följd af dessa uppfinningar? Hvilka lida af denna konkurrens?
Jo, de exporterande bruksegarne. Men för dem och för de metall-
effekter de utsända är den franska handelstraktaten det bästa stöd.
Att sätta denna traktat i fara är att riskera att skada jernhand-
teringen genom att minska möjligheten till afsättning af jernvaror
till nämnda land. Hvad nu angår denna handtering, som skulle
lida så mycket genom konkurrensen, efter hvad den siste ärade
talaren uppgifvit, är det att märka, att förhållandet mellan export
och import af jernvaror är sådant, att år 1884 utgjorde exporten
284 millioner kilogram, värda 46 millioner kr., under det att im¬
porten uppgick af jernvägsskenor till 28 millioner kilogram, värda
{5,384,000 kr., och af öfriga jerneffekter till endast 49 millioner kilo¬
gram, värda 9 millioner kr. Men i fråga om jernvägsskenor har
Kammaren redan förklarat, att den icke vill hafva dem fördyrade
genom tull. Det som här är i fråga är således att till möjlig minsk¬
ning af konkurrensen med de inhemska jernvaror, som inom landet
förbrukas, riskera att väsentligen skada de intressen, som äro in-
förlifvade med en 5 å 6 gånger större utförsel. Emellertid går
detta förslag ut på att uppsäga traktaten om tullfrihet för jern¬
vägsskenor, maskinerier, redskap och verktyg samt ångmaskiner och
Onsdagen den 5 Maj.
9 N:o 86.
ångpannor. JHvad skulle nu följden blifva, om Frankrike går in Om utter-
på detta? År det icke meningen att säga B, då man sagt än'
Anse de som icke äro rena tullskyddsvänner, anser Kammaren, att dentraktaten
man bör beröfva samtliga andra näringar, som bero af maskiner för med Franh-
tillverkning_af sina artiklar, möjligheten att få in dessa maskinerier rike.
tullfritt? Äro herrarne beredde att fatta ett sådant beslut? Om (Forts.)
herrarne icke äro beredde dertill, hvarför då begära något sådant
som detta? Hvarför då begära frihet att göra, hvad som icke
ämnar göras? En sådan tull skulle ju också fördyra de tillverk¬
ningar, som åstadkommas vid alla de fabriker, hvilka begagna från
utlandet införda maskinerier och redskap. Ett sådant beslut vore
en olycka för landet, tv det finnes icke någon näring, icke ens någon
mekanisk verkstad, som har något större behof af maskinerier,
hvilken icke för att erhålla de maskinerier, som äro bäst afpassade
efter nutidens behof, måste taga dem från utlandet. De måste be¬
ställa i utlandet antingen dessa maskiner eller också modeller för
att sedan kunna göra dylika här i landet. Men denna senare åt¬
gärd blir både dyr och tidsödande. De inhemska maskinverkstä¬
dernas uppkomst har just varit, att de till modeller haft utifrån
införda maskiner och efterbildat dem, samt att täflan med den
utländska industrien gifvit anledning till behof af en mängd ma¬
skiner, hvilka väl först tagits uteslutande från utlandet, men se¬
nare allt mer och mer tillverkats inom landet. Att nu lägga ett
hämmande band på denna rörelse under en tid, då man talar så
mycket om näringarnas tryckta ställning, och under en tid, då just
de mekaniska verkstäderna börjat allt mer och mer att göra billigare
varor och exportera dem, det anser jag icke vara lämpligt. Ty
förhållandet är, såsom jag förut en gång haft tillfälle att nämna,
att nu mera en mängd, varor härifrån exporteras, som förut icke
kommit i fråga att' exportera. Kär nu denna export ökats år för
år, bevisar det, att våra mekaniska verkstäder för framgång i täflan
med utlandet slagit in på den enda rätta utvägen nemligen att göra
så billiga och goda varor att de icke blott inom utan äfven utom
landet kunna täfla med utländingen och att de äro på god väg att
härmed lyckas. Lägger man nu tull på utländska maskinerier och
dylikt, då skulle följden deraf blifva, att man hämmade denna rö¬
relse och återförde de svenska maskinfabrikerna till att söka sin ut¬
komst i mindre men dyrare tillverkningar till skada för öfriga nä¬
ringar och slutligen äfven för sig sjelfva, och det vore enligt min
tanke en ganska oklok åtgärd.
Efter hvad den ärade talaren nämnde om det franska druf-
bränvinet, skulle det vara bättre, ju mindre man talade om det.
Jag delar denna åsigt och vill blott erinra, att förhållandet var
sämst år 1880, då tillverkningen var under 10 men utförseln öfver
44 millioner liter, och att det sedan årligen förbättrats, så att till¬
verkningen fördubblats, men exporten minskats. Deraf drager jag
den slutsats, att det exporterade förbättrats. Ty i samma mån som
tillverkningen af drufbränvin ökas, äro de i tillfälle att lemna bättre
N:o 86. 10
Onsdagen den 5 Maj.
Om utver- vara. Yi hafva således den bästa anledning att tro, att vi få
^drin Tara'
delstraktaten Jag vill icke påstå, att ju icke grofva missbruk förefallit och
med Frank- att icke regeringen bör göra allt hvad den kan för att åstadkomma
rike. kontroller, men att besluta denna skrifvelse till Kongl. Maj:t tjenar
(Forts.) icke något till, och begäran om upphörande af den tullfrihet, som
nu finnes för jernvägsskenor, maskinerier, redskap och verktyg samt
ångmaskiner och ångpannor, skulle, om den beviljades, vara för oss
sjelfva olycklig. Jag kan derför icke annat än yrka afslag och får
slutligen endast nämna, att det är till följd af en ren tillfällighet,
som mitt namn icke står bland reservanternes.
Friherre Klinckowström: Jag tror, att den siste ärade talaren
något misstagit sig, när han så mycket ordat om den införsel från
Frankrike af vissa jerneffekter, som här är i fråga. Såsom jag
uppfattat frågan vill man blott begära, att Frankrike skall uppgifva
den förmån det har att till Sverige tullfritt införa vissa jerneffekter.
Det är för oss af vigt, ty om Frankrike får uppgifva denna fördel,
måste alla de nationer, som hafva ingått handelstraktat med Sverige
på den grund att de skola betraktas såsom »de mest gynnade na¬
tioner» äfven uppgifva samma fördel, och då har Sverige rättighet
att sätta tull på hit införda jerneffekter till fördel för våra egna
inhemska näringar. Jag kan icke tro, att någon svårighet att vinna
detta resultat skulle uppstå, om denna sak blir väl behandlad på
diplomatisk väg —• och derom böra vi väl icke tvifla. Ty det torde
väl icke lida något tvifvel, att Frankrike utan svårighet skulle upp¬
gifva en för detta land så litet vigtig förmån i tullväg. Enligt Korn-
merskollegii uppgifter för år 1883 rörande utrikeshandeln infördes
från Frankrike maskinerier, redskap och verktyg nämnda år till ett
tullvärde af endast 143,453 kronor; jern, gjutet för ett värde af
28,203 kronor samt smidt och valsätt plåtjern för 4,816 kronor.
Det är ju, kan man säga, en obetydlighet efter franska förhållanden
och med hänsyn till Frankrikes öfriga export på Sverige. Således
lider det väl intet tvifvel, att icke Frankrike skulle bevilja detta
mot erhållande af någon mindre förmån — jag vet nu icke hvilken
— kanhända i den rigtningen att få sin traktat förlängd, när tiden
för densamma utlöper. Men jag tror icke, att så skall kunna ske,
med mindre än att denna sak med skicklighet på diplomatisk väg
behandlas.
Att det icke är någonting nytt, att en tarifftraktat mellan två
länder kan förändras, oaktadt den icke utlöpt, derpå gifver traktaten
mellan Tyskland och Spanien ett lysande exempel. Det kan väl
icke vara de sakförståndige fallet ur minnet, att när Tyskland år
1879 satte tull på diverse spanmålssorter och sedan afslöt en traktat
med Spanien, ingick enligt i denna handelstraktat införda bestäm¬
melser rättighet för Spanien att för 1 mark per 100 kilo få införa
råg och hvete. När sedan Tyskland insåg, att denna tull icke var
tillräcklig för att skydda jordbruksnäringen i detta land, ökades
denna tull i Maj 1885 med 3 mark pr 100 kilo för råg och hvete.
Onsdagen den 5 Maj.
11
N:o 86.
Och då inträffade det att alla de länder, med Indika Tyskland af-
slutat traktat att behandlas »i likhet med de mest gynnade nationer»
fortfarande på grund af denna tysk-spanska traktat hade rättighet att
införa råg och hvete för den lägre tullen af 1 mark. Sverige bland
andra hade då kunnat begagna denna rättighet, om det haft någon
råg att aflåta — men tack vare våra frihandlare hafva vi upphört
att odla råg och köpa den i stället från Tyskland och Ryssland.
Detta gick en tid, men Tyskland insåg snart det origtiga häruti
och lyckades med Spanien förändra sin afslutade traktat, hvad
spanmål beträffade, och derigenom inträffade, att ingen nation, som
hade handelstraktat med Tyskland, derefter kunde få införa råg
och hvete för 1 mark per 100 kilo utan måste nöja sig med den
högre tullsatsen af 3 mark. Således tviflar jag icke på att, hvad
jernmanufakturvarorna beträffar, det skulle kunna lyckas att på
diplomatisk väg förändra den nuvarande traktaten.
Hvad deremot bränvin och sprit af drufvor beträffar, så tviflar
jag, att det lyckas få någon förändring, ty för Frankrike är detta
en fråga af väsentlig vigt, då denna artikel utgör till importvärdet
nära nog en tredjedel af värdet utaf alla de varor, som Frankrike
skickar hit till Sverige. Men det är med det som med mycket
annat: tullskyddsvänuerna måste i tid så sin säd, mine herrar, så
vida icke frihandelns ogräs skall förqväfva hvetet. Yi hafva oss
ju bekant, att det lider en gång till slut, tack vare Gud, med fran¬
ska handelstraktaten och då är det skäl att i tid hafva påvisat de
svårigheter, oegentligheter, förfalskningar, som egt rum med dessa
för Frankrike betydande exportartiklar, och derigenom vid den nya
traktatens ingående, i fall en sådan kommer till stånd, hvilket tro¬
ligen sker, om icke Riksdagens majoritet blir tullskyddsvänlig,
hafva beredt vederbörande negociatörer derpå, så att bättre vilkor
kunde beredas för våra näringar i en sådan traktat, såvida icke
hela traktaten, hvilket jag helst skulle se, alls icke blefve förnyad.
Det har här talats så mycket om produktionsbevis och för¬
falskning af dessa bevis för införsel af franskt drufbränvin, men
när denna fråga var före här i Kammaren för någon tid sedan tog
jag mig friheten att genom utdrag ur det statsrådsprotokoll, som
var bifogadt Ivongl. Maj:ts proposition om handelstraktat med Por¬
tugal, påvisa, att regeringen tagit denna fråga så lätt, att den för¬
säkrade de portugisiske underhandlarne, att drufbränvin från alla
länder finge inskickas till Sverige och der mottoges mot den ned¬
satta tull, som enligt tulltaxan vore förbehållen franskt drufbränvin,
inkommet till Sverige direkta sjövägen från Frankrike. Jag fäste
Kammarens uppmärksamhet på, huru oegentligt och origtigt detta
regeringens handlingssätt var, då regeringen icke hade rättighet
att förändra tulltaxans i detta fall alldeles tydliga bestämmelse.
Härpå svarades mig af en ledamot i denna Kammare, som är väl
bevandrad i diplomatiska ärenden, att Tyskland påstått, att enligt
äldre traktater med Sverige vore vissa dess landsdelar försäkrade
att behandlas som den mest gynnade nation, och skulle derför
Tyskland ega samma rätt, som Frankrike eger, nemligen monopolet
Om utver¬
kande af än¬
dring i häri-
delstraktaten
med Frank¬
rike.
(Forts.)
N:o 36.
12
Onsdagen den 5 Maj.
Om utver¬
kande af än¬
dring i han-
delstraktaten
med Frank¬
rike.
(Forts.)
att införa drufbränvin för den nedsatta tullen och nu skulle detta
äfven få ega rum från andra länder såsom Portugal. Jag kan icke
förstå, att det kan finnas någon ursäkt för detta regeringens hand¬
lingssätt. Ty när franska traktaten diskuterades både 1865 och
1882 gjorde jag just den anmärkningen, men då hette det, att detta
monopol skulle vara förbehållet ensamt åt Frankrike men seder¬
mera har regeringen utsträckt detta medgifvande, dertill af Riks¬
dagen oombedd. Enligt mitt förmenande är detta grundlagsvidrigt.
Jag vill ej vidare förlänga diskussionen, utan önskar endast
att Kammaren ville bifalla detta förslag till skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Kongl. Maj:t lär väl dervid fästa det afseende, han finner
vara för fäderneslandet nyttigast, och jag kan icke finna, att rege¬
ringens öron skulle vara så, ömtåliga, att de icke tålde vid en fram¬
ställning i ett ämne, som så nära rör landets näringar. Jag yrkar
bifall till Bevillnings-Utskottets betänkande.
Herr Forssell, Hans. Då denna fråga förra gången förevar,
yrkades återremiss, »på det att Utskottet må komma i tillfälle att
taga i öfvervägande, huru vida bestämmelserna i traktatens åttonde
artikel böra ändras eller icke.» Det var med anledning deraf jag
tillät mig att då motsätta mig ett sådant förslag, hvilket föreföll
mig orimligt i betraktande af bestående förhållanden och Frankrikes
intresse vid att behålla traktatens bestämmelser i denna punkt oför¬
ändrade, så länge traktaten gäller. Eu har Utskottet visserligen
undvikit denna stötesten så till vida, att det icke föreslagit någon
skrifvelse om ändring i den punkt utan i enlighet med 8:de arti¬
keln begärt, att regeringen skulle försöka träffa aftal om bättre
kontrollåtgärder i afseende på kognak än den nuvarande. Jag har
dock i Utskottet tillåtit mig afstyrka äfven en sådan framställning,
emedan jag är öfvertygad derom, att någon förbättring af de nu¬
varande kontrollbestämmelserna icke kan åstadkommas. Jp.g stödde
mig förra gången och jag stöder mig äfven nu i detta hänseende
helt och hållet på ett uttalande af samme man, som yrkade åter-
remissen. Han sade nemligen »för öfrigt förhåller det sig så med
denna sak, att, huru man än ställer sig, det blir omöjligt att åstad¬
komma eu fullt betryggande kontroll, då man till följd af varans
beskaffenhet ej kan med säkerhet säga, om den är tillverkad af
drufvor eller alkohol. I hvarje fall fordras en ytterst komplicerad
och svår operation, som för tullbehandling är alldeles olämplig och
oanvändbar». Häraf drog han den slutsatsen, att vi skola fort¬
farande blifva vilseledda, så länge vi hålla på denna traktat. Man
kan beklaga, att traktaten finnes, men ett sådant beklagande ändrar
icke förhållandet, att den finnes. Här är endast frågan, om vi
kunna erhålla några bättre och mera tillfyllestgörande kontroll¬
bestämmelser och med stöd af den nämnde talarens anförande anser
jag, att detta ej kan erhållas och drager deraf den slutsatsen, att då
är det icke skäl att besvära Kongl. Maj:t med eu skrifvelse i denna
punkt.
Onsdagen den 5 Maj. 13
Hvad beträffar den andra delen af skrifvelsen eller framställ¬
ning till Kong!. Maj:t, »att Kongl. Maj:t ville bos franska regerin¬
gen söka utverka sådan ändring i traktatens bestämmelser, att den
å fransk sida betingade tullfrihet för jernvägsskenor, maskinerier,
redskap och verktyg samt ångmaskiner och ångpannor måtte upp¬
höra», så är det gifvet, att man kan i oändlighet tvista derom, huru
vida det finnes någon utsigt, att Frankrike skall ingå på sådan än¬
dring eller huru vida det är troligt, att om Frankrike ingår på denna
ändring, det i stället fordrar medgifvanden från svensk sida, som
för oss icke är o angenäma. För min del är jag öfvertygad, att re¬
sultatet af framställningen skulle blifva sådant, att vi icke blefve
dermed belåtna, och derför yrkar jag afslag äfven å denna punkt.
Herr Forssman: Den föregående ärade talaren har fäst sig
vid ett uttryck af mig förra gången denna fråga behandlades, »att
man icke skulle kunna få en fullt betryggande kontroll». Ja, orden
folio sig så; men dermed har jag icke sagt, att man icke kan få en
kontroll, något bättre än den, som nu finnes, hvilken jag måste säga
lemnar mycket öfrigt att önska, såsom också tydligt framgår af den
sifferutredning, som Utskottet låtit åtfölja sitt betänkande, särskildt
när man granskar förhållandet mellan den i Frankrike producerade
qvantiteten drufbränvin och den derifrån exporterade. Det visar
sig af detta betänkande, att man från Frankrike årligen exporterar
ungefär tre gånger så mycket drufbränvin, som enligt den officiella
statistiken der produceras. Detta bevisar väl något; och är det
rimligt antaga, att just Sverige skulle få den äkta konjaken, under
det att alla andra länder fingo det som icke vore konjak? Det
finnes icke det minsta skäl för en sådan förmodan.
Traktaten förutsätter sjelf det fallet, att man icke skulle finna
den stadgade kontrollen tillfredsställande, ty det står ju, om jag
minnes rätt i samma artikel, som handlar om drufbränvin, att om
de båda ländernas regeringar finna de stadgade kontrollåtgärderna
otillfredsställande, så ega de öppna förhandlingar om ett annat för¬
faringssätt. Således, stödjande mig på traktatens egna förutsättnin¬
gar, anser jag, att framställningen icke är obefogad, ty man har på
förhand antagit, att det skulle kunna inträffa hvad nu har skett.
Jag tror, att det finnes en särskild anledning till den ifråga¬
satta framställningen utom den, som ligger i Utskottets sifferutred¬
ning. Det anfördes förra gången, att man på det sista året ändrat
förfaringssättet för produktionsbevisens utfärdande. Förut skulle
de afgifvas af myndigheterna på produktionsorten, men på franska
regeringens framställning har det andra alternativet införts, att be¬
visen utgifvas af tullmyndigheten på utskeppningsorten. Detta är
enligt min åsigt en försämring af kontrollen. Det måste finnas
någon orsak från franska regeringens sida för denna ändring. Jag
vågar icke uppgifva den, men det ligger nära till hands, att det
möjligen mött svårigheter att få dessa bevis på produktionsorten,
men att det gått lättare att få dem på afskeppningsorten.
N:o 86.
Om utver¬
kande af än¬
dring i lian-
delstraktaten
med Frank¬
rike.
(Forts.)
ST:o 36.
14
Onsdagen den 5 Maj.
Om utver- Det är af två skal man skulle kunna önska en inskränkning i
\\an ' ^enna import. Det första skälet är, att svenska staten icke får den
d2draUatfm^'^iv^i0m^-< soia me<^ råtta tillkommer densamma, ock det andra är
med Frank- att vi betala till Frankrike oskäliga summor för denna vara. Enligt
rike. handelsstatistiken uppgår värdet på hvarje liter konjak importerad
(Ports.) från Frankrike på fat till 1 kr. 70 öre utom tullen. Om nu, såsom
man har fullt skäl att antaga, denna består till öfvervägande delen
af sprit, tillverkad af betor, potatis eller spanmål, så är det ett
orimligt pris, då en liter sprit här endast kostar 15 å 20 öre. Så¬
ledes betala vi 10 gånger så mycket som varan är värd. Man kan
ju säga, att om smaken kan man icke disputera, och det är ju konsu¬
menternas smak, som fäller utslaget. Det är dock förunderligt med
den der smaken. Jag skall berätta något, som jag fått reda på
från ett utskänkningsbolag här i Sverige. Detta bolag importerade
till en början ganska betydliga qvantiteter konjak från Frankrike.
Det hade lager inne för 70—80,000 kr. på en gång. För några år
sedan kom man att tänka på att bespara sig denna utgift och bör¬
jade att tillverka sin konjak: sjelf, och under de sista åren har bo¬
laget tillverkat och försålt omkring 70,000 liter konjak om året.
Hufvudingrediensen är varmrenad sprit och dertill några mystiska
materialier, som hemtas på stadens apotek. Dessa uppgifter har
jag ur bolagets räkenskaper. Det har icke förmärkts något miss¬
nöje bland bolagets afnämare, utan afsättningen går lika bra som
förut.
Jag anser således, att det både är en verklig skada för stats¬
kassan, och en nationalekonomisk förlust, om nuvarande förhållande
får fortfara, och det är enligt mitt förmenande Riksdagens pligt att
gorå hvad på den ankommer för att hejda detta missbruk. Riks¬
dagen kan icke göra något annat än som här är föreslaget. Huru
vida det leder till det önskade resultatet, får man ju se. Om man
också icke kan få någon fullt betryggande kontroll, hyser jag dock
den förhoppningen, att man kan få något, som är bättre än den
nuvarande.
Det har till och med sagts att man skulle göra sig skyldig till
en stor ogranlagenhet, om man sade till den franska regeringen,
att dess tjensteman utfärdade bevis, som äro otillförlitliga. Jag har
icke afsett, att man skulle säga något sådant, och förmodar, att de,
som skola taga saken om hand, veta, hvad de skola säga och huru
de skola säga det, för att det ej skall stöta. I förhoppning på en
god utgång ber jag att få förorda bifall till Utskottets hemställan.
Herr Björnstjerna: När frågan förra gången förevar här i
Kammaren, förklarade jag, att jag icke motsatte mig den skrifvelse,
som då var i fråga, och som endast gälde jernvägsskenor, maskine¬
rier, redskap och verktyg samt ångmaskiner och ångpannor, hvaraf
blott obetydligt hit exporteras från Frankrike, men att, såframt en
af de för Frankrike allra vigtigaste artiklarne, nemligen konjak,
skulle inblandas i skrifvelsen, jag måste motsätta mig hela försla¬
get. Jag sökte då framhålla, att om en begäran att få lägga tull
Onsdagen den 5 Maj.
15
N:o 36.
på jernvägsskenor ock maskinerier m. m., som nu fira fria från tull
enligt traktaten, gjordes till den franska regeringen, så skulle denna
utan tvifvel svara, att, om än för närvarande blott obetydligt af
dessa artiklar utskeppas från Frankrike till Sverige, så kan ju för¬
hållandet. förändras, och vi kunna icke beröfva tillverkare af så¬
dana artiklar den rättighet, de på grund af traktaten hafva. Jag
hemställer till herrarne, ifall Frankrike vände sig till Sverige med
samma förfrågan beträffande någon artikel, hvaraf mycket obetyd¬
ligt exporterades till Frankrike, om vår regering ändå skulle kunna
samtycka dertill, utan att begå en uppenbar orättvisa mot tillver-
karne af denna artikel. Jag har nu icke vår exportlista till hands,
men föreställer mig, att t. ex. symaskiner och kulsprutor exporteras
från oss i någon ringa mån till Frankrike. Om nu den franska
regeringen kommer och begär att få lägga högre tull på dessa ar¬
tiklar, skulle då vår regering kunna ingå härpå, utan uppenbar
orättvisa mot tillverkarne af berörda artiklar? Jag tror det icke,
och om regeringen samtyckte dertill, så måste den åtminstone för¬
behålla sig fördelar, som kunde motväga den orättvisa, hvilken blefve
begången mot. tillverkarne af dessa samma artiklar. Komma vi till
franska regeringen med en sådan anhållan rörande jernvägsskenor
och maskinerier, så handlar den franska regeringen utan tvifvel på
samma sätt, och jag tillägger, att såsom kompensation ligger när¬
mast till hands för Frankrike att begära rättighet att få lägga högre
tull på det svenska jernek Vilja vi erhålla något, så måste vi ock
gifva något i utbyte; det förefaller mig påtagligt.
Hvad beträffar drufbränvinet, så infördes vid a.fslutandet af vår
sista traktat den strängare kontrollen, att, då det förut var tillräck¬
ligt med ett intyg, antingen från tillverkningsorten eller från tull-
utskeppningsorten, eller åt de förenade rikenas konsularmyndigheter,
så föreskrefs i den sista traktaten två intyg, ett antingen från den
franske fabriksorten eller tullmyndigheten och vidare, till bekräf¬
tande häraf, ett af det svensk-norska konsulatet. Sedermera vidtog
regeringen den åtgärden, som Herr Dahl redan omnämnt, att före¬
skrifva, det vår konsul i Bordeaux icke fick bestyrka ett certifikat,
afgifvet af tullmyndigheten i Bordeaux, eftersom Bordeaux icke låg
inom det distrikt, der drufbränvin tillverkades; och man trodde sig
deri hafva funnit en garanti, ty härigenom tvangs vederbörande att
taga intyg af myndigheten i tillverkningsorten. Jag hör nu af Herr
Forssman, att man i Frankrike icke underkastat sig detta beslut,
och jag undrar icke derpå, ty den föreskrift, som sålunda gafs till
konsuln, var uppenbart stridande mot traktaten. Der står nemligen,
att intyget skall vara utfärdadt antingen af myndigheten i tillverk¬
ningsorten eller af den franska tullkammaren i utskeppningsorten,,
och således kunde vi icke genom eu föreskrift härifrån underkänna
den franska tullkammarens intyg och bestämma, att intyget ovilkor-
gen skulle utfärdas å tillverkningsorten. Jag har många gånger
tänkt på, att denna föreskrift var stridande mot traktaten, men har
nu först af Herr Forssman hört, att franska regeringen vägrat god¬
känna densamma. Om vi komma med yrkande, att endast äkta
Om utver¬
kande af än¬
dring i han-
delstraktaten
med Frank¬
rike.
(Forts.)
N:o 86.
Om utver¬
kande af än¬
dring i han-
-delstrdktaten
med Frank¬
rike.
(Forts.)
16 Onsdagen den 5 Maj.
drufbränvin, oblandadt med sprit, får införas, så svarar den franska
regeringen: »Vi kunna icke garantera er att få bättre konjak, än
den vi sj elfva förtära kär i Frankrike ock utskicka till kela verlden
under detta namn. Kunnen I bevisa, att det icke är drufbränvin,
när det kommer till er, så kafven I ju rättighet att underkänna
certifikatet». Men, såsom vi veta, kan detta icke bevisas.
Jag tror således, att det är oklokt att samtycka till en skrif¬
velse, som efter mitt förmenande omöjligen kan leda till det resul¬
tat, man önskar, eller till något godt resultat, ock jag yrkar derföre
afslag å Utskottets betänkande.
Herr Reuterswärd: Den franska traktaten innehåller bland annat
följande: »För att styrka att bränvinet är af vindrufvor ock i Frank¬
rike tillverkadt, skall importören för svensk eller norsk tullkammare
förete antingen en officiel förklaring, afgifven inför embetsmyndighet
å produktionsorten, eller ock ett af föreståndaren för tullkammaren
å utskeppningsorten utfärdadt intyg; börande båda dessa slag af in¬
tyg vara bekräftade medelst intyg, som utan ersättning utfärdas af
de Förenade Rikenas konsul eller vicekonsul i den hamn, der in-
lastningen egt rum» ock i derpå följande moment heter det: »Derest
vid tillämpningen häraf dessa intyg skulle befinnas icke motsvara
sitt ändamål, så eger de Förenade Rikenas regering att gemensamt
med franska regeringen fastställa sådana kontrollåtgärder, som må
anses tillfyllestgörande.» När man redan vid traktatens ingående
förutsatte, att de kontroller, man kär stadgat, icke skulle vara
tillfyllestgörande, så gifver den redan vid sitt upphof tillåtelse till,
att man får söka underhandlingsvis åstadkomma bättre kontroll.
Kan man då säga, att den svenska regeringen begår någon ogrann-
lagenket, om den påvisar att missbruk eger rum, och kan man med
fog påstå, att Utskottet genom sin framställning skulle nödga vår
Kongl. regering att begå en ogrannlagenket mot Frankrike genom
att fästa dess uppmärksamhet på, att kontrollen är otillfredsställande
ock derför bör skärpas? Jag tror mig genom att kär uppläsa det
moment i traktaten, som berör denna fråga, kafva bevisat, att någon
ogrannlagenket har man icke från Utskottets sida velat framkalla.
Hvad nu vidare beträffar den andra afdelningen af ifrågavarande
framställning, så är jag fullt öfvertygad, att, så vida frågan blir på
ett lämpligt sätt från vår sida behandlad, det icke skall möta någon
oöfvervinnelig svårighet från Frankrikes sida att bevilja oss rättig¬
het att litet friare få handskas med vår tulltaxa med afseende på
jerneffekter, då ju Frankrike häraf beröres så obetydligt, och när
dertill kommer, att de traktater, vi senare afslutat med Spanien och
Portugal, redan hafva lemnat Frankrike mer än full ersättning för
den lilla eftergift, vi nu begära. Nog är det märkvärdigt, att, då
vi nu icke begära annat än att, när omständigheterna sådant på¬
kalla, lägga någon tull på dessa jerneffekter, eller med andra ord
blott begära något större handlingsfrihet, att våra frihandlare då
skola vägra oss detta. Men handelsfrihet och handlingsfrihet vill
man icke sammanställa, utan herrar frihandlare säga, att vi skola
Onsdagen den 5 Maj.
17
N:o 36.
handla fritt, men icke ega handlingsfrihet, utan vilja fastbinda sy- Om utver-
stemet. Jag antager, att Frankrike icke skulle lagt hinder i vägen,
om detta begärts i rätt tid, nemligen när underhandlingarna om dehtraktaten
traktaten pågingo. Men man gjorde då alla möjliga försök att binda med Frank¬
oss vid frihandeln, så att vi skulle stå alldeles maktlösa, och be- rike.
röfva oss vår urgamla rätt att oss sjelfva beskatta. (Forts.)
Herr Forssell yttrade, bland annat, att man icke kan hoppas,
att vinna något af det man önskar, utan att vara beredd på att
lemna någon gengäld; ja, hur vet Herr Forssell det? Här vi,' som
sagdt, utan att begära någon gengäld, sedan traktaten afslutades,
lemnat Frankrike åtskilliga förmåner, så föreställer jag mig, att
Frankrike skall handla lika nobelt emot oss och svara bifallande
till vår nu ifrågasatta begäran.
Jag fortfar att yrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr Casparsson: En ärad ledamot af Bevillnings-Utskottet
stödde sitt yrkande om afslag å förevarande betänkande på ett ytt¬
rande, som afgifvits af den person, hvilken påyrkat den skedda åter-
remissen. Jag ber att få stödja mitt yrkande om bifall till betän¬
kandet på ett yttrande, som afgafs af Herr Statsrådet och Chefen
för Finansdepartementet vid de förberedande underhandlingarne om
traktatens ingående. Herr Dahl har visserligen redan berört detta
yttrande, mea jag anser det så märkligt, att jag ber att få läsa upp
det något utförligare. Den 13 Januari 1882 yttrade Herr Chefen
för Finansdepartementet i statsrådet följande:
»Slutligen anhåller jag få erinra derom, att den undantagsställ¬
ning, hvilken hittills tillkommit franskt drufbränvin, infördt på fat
sjöledes direkte från Frankrike, väl skulle komma att fortfara, men
under skärpta kontroller med afseende på varans nyss angifna egen¬
skap att vara verkligt drufbränvin; och då de derom x traktaten
meddelade stadganden tydligen innebära, att Frankrike för framtiden
icke gör anspråk på förmånen af tullindring för annan vara, änden,
som kan konstateras såsom äkta drufsprit, förfaller dermed den an¬
märkning, som hittills med fog rigtats mot oegentligheten af den
nuvarande regimen, som möjliggjort, att den endast för drufbränvin
afsedda förmånen tillämpats på all s. k. konjak, som från Frank¬
rike sjöledes på fat hit inkommit, äfven om hufvudbeståndsdelen i
varan icke utgjorts af drufsprit.»
(Nu anser jag, att genom den utredning, Bevillnings-Utskottet
har åstadkommit, det är konstateradt, att den vara, som hit införes,
icke är sådan, som Herr Chefen för Finansdepartementet afsett, eller
»äkta drufsprit». På hvad sätt en skärpt kontroll skall åstadkommas,
derom handlar traktatens 8:e artikel, hvilken redan blifvit anförd, och
hvars sista moment lyder: »Det är öfverenskommet, att, derest vid
tillämpningen häraf dessa intyg skulle befinnas icke motsvara sitt
ändamål, så eger de Förenade (Rikenas regering att gemensamt med
franska regeringen fastställa sådana kontrollåtgärder, som må anses
tillfyllestgörande». Jag kan icke finna annat, än att (Riksdagen är
fullkomligt i sin goda rätt, då den hos Kongl. Maj:t anhåller, att
Första Kammarens prat. 1886. N:o 46. 2
]*:o 86.
18
Onsdagen den 5 Maj.
Om utver- Kongl. Maj:t ville tillse, att sådana betryggande kontrollåtgärder
med Frank- med en skrifvelse. Ja, men att tillse, att ingångna altal tillämpas
rike. är, om icke ett härt besvär, så åtminstone ett sådant, som jag tror,
(Forts.) att ingen regering kan eller bör eller får undandraga sig; och jag
hyser det förtroende till vår nuvarande regering, att den icke heller
vill undandraga sig ett sådant besvär, om det ifrågasättes.
Det är äfven sagdt, att några vidare kontrollåtgärder icke låta
sig verkställas. Ja, det är en möjlighet; men jag frågar med den
föregående talaren: hur vet man det? Deremot tror jag, att det
är af stor vigt för en liten nation att åtminstone hålla på sin rätt;
det är den svagares lott att icke alltid få sin rätt, men man bör
derför icke uppgifva den. Skriftens ord att »om någon slår dig på
det högra örat, skall du vända det venstra till», kunna nog vara
bra i det enskilda lifvet; der har jag ingenting emot att figurligt
tillämpa dem, men de duga icke i den internationella samfärdseln,
och derför yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och
Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad Utskottet i förevarande memorial hemstält
och sedan på afslag derå, samt förklarade sig anse den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Reuterswärd begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som bifaller Bevillnings-Utskottets memorial N:o 14, röstar
Vinner Nej, afslås memorialet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
kwuwe wj un~ * i oa hvonn-flnrtni tro it va Ton q nosr.am m o i flor [Trimma ar.r. i a irr.r.a träa
äring i han-
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
J a—50;
Nej—45.
Eöredrogs å nyo och bifölls Första Kammerens Tillfälliga Ut¬
skotts den 1 och 4 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 16, ro-
Onsdagen den 5 Maj.
19
rande tillägg till Kongl. kungörelsen den 26 April 1853 angående
rätt för part att återfå till öfverrätt ingifna handlingar.
Upplästes ett insändt läkarebetyg af följande lydelse:
Att Ledamoten af Riksdagens l:a Kammare Hr C. J. Christen-
son af sjukdom fortfarande är hindrad att deltaga i riksdagsarbetet,
intygas. Lund d. 3 Maj 1886.
Seved Ribbing,
e. o. Professor.
_ Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till Kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om de ledigheter inom Kam¬
maren, som skulle innan nästa lagtima riksdag genom val fyllas.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar¬
efter Kammaren åtskildes kl. 12,50 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.