RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Första Kammaren. N:o 34.
Onsdagen den 28 April, f. m.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 21 i denna månad.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att han, jemlikt Kam¬
marens beslut, låtit å Kammarens vägnar efterhöra Hans Excellens
Herr Statsministern Themptanders helsotillstånd och taga afskrift af
den derom senast utfärdade bulletin, hvilken hade följande lydelse:
Natten har varit lugnare än den föregående, och har Hans Ex¬
cellens njutit några timmars sömn. Svårigheten att andas qvarstår
ungefär som förut, och tillätes ännu blott en sittande ställning. Den
28 April 1886.
P. J. Wising. A. Werner.
Efter uppläsande häraf tilläde Herr Grefven och Talmannen, att,
så länge Herr Statsministerns tillstånd fortfore att vara oroande,
komme förfrågningar derom att å Kammarens vägnar dagligen göras
samt de i anledning deraf meddelade undex-rättelser att hållas Kam¬
marens ledamöter till hända genom sekreteraren.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Banko-Utskottets under gårdagen bordlagda utlåtande N:o 11.
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 34.
1
N:o 34.
2
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols-
fyndigheter.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 14 ock 17 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till stadga angående eftersökande och bearbetande af
stenkolsfyndigheter.
Herr Wsern, Carl Fredrik: Jag anhåller att vid föredragningen
af detta betänkande 10 § måtte föredragas först efter 17 §. Den
sistnämnda medgifver nemligen, att inmutning må ega rum i fält, på
hvilket koncession meddelats, och 10 § innehåller, hvilka rättigheter
i afseende på brytningen af de mineral, som kunna finnas, tillkomma
den, som erhållit koncessionen, och jag anser, att det kan uppstå tvif¬
vel, om han fått allt som utlofvas, derest inmutningsrätt medgifves..
Jag anhåller derför, att 10 § måtte föredrages först efter 17 §.
På gjord proposition beslöt Kammaren, att förevarande lagförslag
skulle punktvis företagas till afgörande, dervid 10 § skulle förekomma
näst efter 17 §, och rubriken behandlas efter det lagbestämmelserna
blifvit genomgångna, samt att Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan
skulle föredragas sist.
Herr Hallenborg: Jag får härmed hemställa till Kammaren,,
att Utskottet, för den händelse lagförslaget skulle i vissa delar komma
att af den ena eller andra Kammaren återförvisas, må lemnas öppen
rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i afseende å de paragrafer,,
hvilka må hafva blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå så¬
dana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar
kunna föranledas.
Denna hemställan bifölls.
Utskottets förslag till lag angående eftersökande och bearbetande
af stenkolsfyndigheter.
1 kapitlets öfverskrift och 1 §.
Grefve Ström felt: Det torde ursäktas mig, om jag vid detta
tillfälle, då en -ny lag för den svenska stenkolsindustrien, fotad på
helt främmande grund, föreligger till antagande, skulle yttra mig
något omständligt. Det sker, derför att denna industri har en viss,
ganska stor betydelse för det allmänna, derför att jag genom mång¬
årig praktik är väl förtrogen med densammas vilkor och behof och
slutligen derför att, om någon i framtiden skulle forska i Riksdagens
arkiv angående den diskussion, som förts vid detta vigtiga förslags
debatterande, och denne person till äfventyrs vore förtrogen med, som
man säger, den “svarta diamanten“ och vilkoren för dess bringande
till samhällets nytta, det är min rätt såsom representant och skyldig¬
het såsom industriidkare att hafva min åsigt om förslaget till proto¬
kollet förvarad.
Den svenska stenkolsindustrien arbetar redan till följd af naturens
Onsdagen den 28 April, f. m.
3
N:o 34.
anordning af tunna, ojemna och stundom genom förkastningar af¬
bruten flötser under vida hårdare vilkor än den utländska. Till be¬
lysning af detta förhållande får jag nämna, att då hittills kända och
bearbetade svenska flötser äro af omkring två fots mäktighet, någon¬
gång med en deröfver liggande flöts af omkring en fot, men dessa då
skilda af ett omkring trettio fots mellanrum, har utlandet på de flesta
ställen att uppvisa från 15 till 30 flötser öfver hvarandra med en
sammanlagd stenkolsmäktighet af 20 till 150 fot. Häraf framgår, att
den svenska stenkolsindustrien för sin utveckling har behof af en gyn-
sammare lagstiftning än utlandets, men förhållandet både har varit
och kommer att förblifva motsatsen. Hvarför? Jo, emedan man i
Sverige vill åt jordegaren inrymma ett vida större skydd mot denna
industri än i utlandet och derför att man i detta förslag pålagt
industrien hittills i svensk lagstiftning okänd beskattning. Deraf här-
flyter just svårigheten att afväga industriens förmåga att lemna mot
jordegarens kraf att erhålla så väl det ena som det andra, och det
var med kännedom om dessa förhållanden, som jag år 1884, då af
regeringen tillkännagafs att en lagstiftning för den svenska stenkols¬
industrien skulle utarbetas, på detta rum yttrade: “kan regeringen
lösa en sådan uppgift på ett för denna för landet så vigtiga industris
framtid i förening med jordegarnes framstäida eller framställande for¬
dringar gagnande sätt under en tid, då man tydligen förnimmer att
motståndet är stort inom representationen, skall jag upprigtigt gratu¬
lera regeringen.“ §§ 5, 16, 22 och 45 i regeringens förslag innehålla
bestämmelser, som äro af rent prohibitiv natur. Jag kan således icke
med den allra bästa vilja framföra någon gratulation. Jag skall under
debatten söka gifva skäl för detta mitt yttrande, så mycket mer, som,
derest förslaget faller, det ju alltid är af nytta vid ett blifvande för¬
slags uppgörande att hafva tillgång till de olika åsigter, som under
diskussionen blifvit uttalade.
Jag ber att få förutskicka den anmärkningen, att jag väl uppfattar
komiténs svårlösta problem; min kritik gäller derför icke komitén,
och jag ser mycket väl, hvilka svårigheter ordföranden i denna komité
måste hafva haft för att förena åsigterna, men jag beklagar, att inga
reservationer blifvit anförda; jag vet ändock att olika åsigter i flera
frågor förekommit.
Det första som möter, när man granskar detta förslag, är att det
egentligen innehåller två afdelningar, ehuru med en viss sammanbland¬
ning. Den första afdelningen innefattar de 4 första kapitlen, hvilka
lagstifta för en möjligen blifvande stenkolsindustri; de 4:de och 5:te
kapitlen, eller den andra afdelningen, såsom jag vill kalla den, inne¬
håller bestämmelser angående hela den redan varande industrien.
Denna hänvisas dock till alla hufvudsakliga delar och med få undan¬
tag till 1884 års grufvelag för malmfyndigheter, detta oaktadt Herr
Civilministern 1884 till statsrådsprotokollet säger: “såsom jag förut
nämnt, innehåller förslaget inga bestämmelser om stenkols bearbetning
och tillgodogörande. Stenkolsindustrien erbjuder i så många hän¬
seenden olikheter med den öfriga bergverksindustrien, att, såsom jag
flere gånger erinrat, den i alla händelser bör utgöra föremål för sär¬
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts. 1
N:o 34.
4
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
skild lagstiftning." Det är då efter mitt förmenande icke följdrigtigt
att två år derefter, sedan man sagt, att stenkol hafva med andra
mineral en så olika natur, att för dem måste särskild lagstiftning
anordnas, hänvisa all den redan existerande stenkolsindustrien till
bestämmelserna för “den öfriga bergverksindustrien“, så mycket mindre,
som, just på grund af detta civilministerns uttalande, hvarje ord om
och hvarje häntydan på stenkol blifvit ur 1884 års gruflag utesluten.
Detta gör dock icke den nu gällande 1855 års stadga. Den nämner
stenkol hvarje gång stenkol behöfver nämnas. Detta Suddande med¬
för naturligtvis eu mängd olägenheter; det lemnar två lagar för samma
slags fyndighet, två lagar med helt olika bestämmelser för ett och
samma fall. Man måste söka sina bestämmelser i tvenne olika lag¬
böcker, och denna olägenhet ökas betydligt, såsom jag nämnt, deraf,
att man på ett för stenkolsindustrien olyckligt sätt återförvisar den¬
samma till sammanblandning med andra, helt olikartade fyndigheter
och till en lag, som icke med ett ord nämner stenkol; detta är be¬
stämdt en stor brist. Det står visserligen i 45 §, att 1884 års grufve-
stadga skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse, men hvad som
blir tillämpligt kommer sannolikt icke att afgöras annat än genom
process; att skrifva lagar, som måste leda till processer, anser jag vara
ett fel. Detta hade mycket lätt kunnat undvikas; man borde, sedan
inmutningsrätteu blifvit aflyst och således inga kapitel, som beröra
denna, mer kunna hafva tillämpning, ur 1884 års lag om utmål här
i 5 kapitlet infört alla de bestämmelser, som röra den nuvarande
industrien, och man kunde hafva låtit de paragrafer i 1886 års lag,
som vore användbara äfven för denna stenkolsindustri, tillämpas på
densamma. Derigenom hade ordning och reda åstadkommits, och det
hade alldeles icke varit ett arbete, som öfverstigit en jurists förmåga
och krafter; värre konstverk får man se dem uträtta. Industrien både
härom gjort underdånig hemställan, men denna bar icke blifvit be¬
aktad. I Utskottet yrkade jag på eu sådan åtgärd, men Utskottet
ansåg, att den skulle rifva sönder förslaget, och som jag icke ville
åstadkomma eu sådan sönderrifning, för den händelse att förslaget
både utsigt att blifva antaget, så har jag icke reserverat mig.
Går man till första paragrafen, så införes der koncessionssystemet.
Detta är hemtadt ur den franska lagstiftningen; man har med tillämp¬
ning af detta system skaffat jordbrukaren skydd samt i 22 § infört
en afgift till hans fördel, hvilket är något hittills okändt i vår lag¬
stiftning. Detta till jordegarens fördel; men man bar noga aktat sig
att ur franska lagen taga de bestämmelser, som vore till industriens
fördel. Jag vill bevisa detta. Artikeln 11 i franska lagen säger, att
den, som söker koncession, skall styrka, att han egen medel att be¬
strida afrad och skadestånd.
Det är allt, som beköfves enligt franska lagen; men i den före¬
liggande lagens 11 § införes en stor deposition till säkerhet för skada
och intrång, dels af 2,000 kronor och dels af 50 kronor för hvarje
hektar, som koncessionen omfattar — således för ett utmål af 1,500
hektar icke mindre än 77,000 kronor, och dessa penningar ligga för
industrien oanvändbara under hela den tid, arbetet fortgår. Artikeln
Onsdagen den 28 April, f. in.
5
N:o 34.
15 innehåller, att grufegaren måste i det fall, att arbeten måste ut¬
föras under boningshus in. in. ställa borgen för erläggandet af hvarje
skadestånd, som må honom ådömas i händelse af olycksfall.
Enligt det föreliggande regeringsförslaget skulle, utom den säker¬
het, som afses med bestämmelsen om den nyss nämnda depositionen,
lemnas stora pelare för hvarje uthus, äfven om dessa icke äro större,
än att grundplanen är en qvadrat med fyra fots sida. Sådana be¬
stämmelser äro för grufarbetet rent af förhindrande. Artikeln 19
säger, att från det ögonblick koncessionen å eu grufva är vorden med¬
delad, äfven om det är till jordegaren, är denna egendom skild från
jorden och betraktas derefter som ny egendom, i hvilken nya inteck¬
ningar kunna tagas.
Detta är en ofantlig fördel för industrien. Hvad föreslår rege¬
ringen här? Sedan det industriella företaget löst till sig hela det er¬
forderliga området och betalat detsamma med fulla värdet och hälften
derutöfver, skall det till jordegaren erlägga en afgift, hvartill något
motsvarande icke fins i svensk lagstiftning, hvilken går till 2 procent
af värdet på hvad som produceras; och när arbetet är slut, skall hela
detta lösta område utan ersättning återfalla till jordegaren, och så
sträng är lagens 32 §, att alla hus skola vara borta från området
inom två år derefter. Detta senare är en för industrien orimligt hård
bestämmelse, ty om jag t. ex. icke räknar annat än boningshus, Indika,
qvarstående efter arbetets slut, hafva värde, går detta vid Bjuf till
öfver 300,000 kronor och vid Höganäs till flera gånger detta belopp;
men när de skola borttagas, tillintetgöres värdet,
I SO artikeln säges, att en plan af utmålet i tre exemplar i skala
af tio millimeter på hundra meter skall vara bifogad ansökningen;
denna skall vara bestyrkt af bergsingeniören och bekräftad af departe-
mentsprefekten.
§ 2 mom. 6 i regeringens förslag stadgar i detta hänseende: “an¬
sökningen skall åtföljas af karta öfver området i skala af 1 : 4,000,
upprättad af behörig landtmätare enligt de för kartor vid egoskiften
gällande bestämmelser. “ I förgår kom en förste landtmätare från
mellersta Sverige till mig och gjorde mig uppmärksam på, hvad detta
betyder. För 1,500 hektar komme en karta att kosta omkring 6,000
kronor, utom tidsutdrägt, så vida icke laga skifte nyss förut öfver-
gått området, ty man måste då lägga in hvarje dike och alla hus
samt göra en fullkomligt ny uppmätning. Om franska lagen i detta
fäll tjenat till föredöme, hade hela arbetet icke kostat öfver 600 kronor.
Vidare framstälde han den åsigt, att icke Konungens befallnings¬
hafvande, derest jordegaren tredskas, skulle kunna förordna om upp¬
mätningen, emedan koncessionssökanden ej vore jordegare; jag lemnar
derhän, huru det kan vara med den saken.
I 31 artikeln heter det, att flere koncessioner kunna förenas i
en och samma koncessionsinnehafvares hand o. s. v.
Läser man civilministerns motiv till 5 §, der det bestämmes att
koncessionsområdet ej må innefatta större areal än 750 hektar, finner
man af dessa, att området begränsas, emedan man, enligt hans åsigt,
ej bör monopolisera industrien. Deraf följer, att ingen person eller
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
lcolsfyndig-
heter.
(Forts)
N:o 34.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfynåig-
heter.
(Forts.)
6 Onsdagen den 28 April, f. m.
bolag må innehafva mer än en koncession, och detta kan blifva ett
verkligt hinder för en svensk stenkolsindustri, om området sättes för litet.
Jag har härmed visat, att man i regeringens lagförslag utele/nnat
de fördelar, som äro industrien beviljade i den franska lagen, ur hvil¬
ken koncessionssystemet är hemtadt. Artikeln 10 i franska lagen skil¬
jer eftersökande af stenkol från bearbetande. Enligt densamma behöf-
ver eftersökaren blott uppgöra med jordegaren och så vida detta ej
låter sig göra, erhåller han tillstånd af regeringen, sedan jordegaren
blifvit hörd och området betaldt. Det område, som vid en undersök¬
ning behöfves, är icke stort; mer än tunnland torde ej behöfvas för
uppsättande af en ångpanna med behöfiigt maskineri och borrhus,
och detta kan eftersökaren utan svårighet stå ut med. Men genom
föreliggande lags lista § intvingar man eftersökaren i koncessions¬
systemet med hela dess kostsamma och vidlyftiga apparat af kartas
anskaffande, lysning och kungörelser, klago- och anmärkningstid, som
medför en tidsutdrägt i lindrigaste fall af månader men äfven möj¬
ligen af år. Geologien säger, att formationen är kolförande, men
ingen geolog har ännu kunnat säga att i formationen finnes stenkol;
detta bestämmer endast jordborren. Att borrning medför stora kost¬
nader, deri har Lag-Utskottet fullkomligt rätt, men att onödigtvis på¬
lägga eftersökaren ännu större kostnader, deri tror jag att regeringen
gjort orätt. Det ligger något alldeles orimligt deri, att man skall be¬
gära koncession för bearbetande af en fyndighet, som då icke finnes
till annat än i inbillningen. Dessutom vågar jag påstå, att efter detta,
kommer det att blifva mycket sparsamt med eftersökare, om ens några,
ty dermed är törenadt för stor uppoffring och risk. Om jag antager
att någon fått koncession på ett fält af 1,500 hektar, och att vid
borrning på ena hörnet af området finnes t. ex. en 2-fots arbetsvärd
flöts med goda stenkol, så är det troligt, då icke mer än ett kon-
cessionsområde får finnas på en hand, att jordegarne bredvid skynda
att taga koncession på så stort område, som lagen medgifver, och
under tiden, medan den förstnämnde fortsätter undersökningen på
andra delar af sitt område, försvara sina koncessioner. Om då, såsom
i vår nyckfulla formation lätt kan inträffa, det icke träffas några
stenkol i de andra borrhålen, så har den förste undersökaren med
sina borrningar och alla andra åtgärder, som medfört ofantliga kost¬
nader, endast haft nöjet att med sitt arbete gynna sina grannar.
Deri ligger en fara för att, såsom jag tror, eftersökandet icke hädan¬
efter kommer att bedrifvas. Hvad göra de nämnde jordegarne under
sådana förhållanden? De hålla helt naturligt på sina fält, hvilka de
genom försvarsarbetes utgörande behålla, och fordra 50 å 100,000
kronor för rättigheten att der bedrifva stenkolsindustri, och sålunda
hafva vi samma historia i gång, som man velat förebygga genom in-
mutningsrättens borttagande; skilnaden är endast, att spekulationen
och möjligheten dertill blifvit Överflyttad till jordegarne. Jag ytt¬
rade äfven häremot mina betänkligheter i Utskottet, men det svarades,
att i och för afhjelpandet af denna brist förslaget också skulle sönder -
rifvas, och då jag icke ville medverka dertill, har jag icke heller mot
1 § reserverat mig. Ännu ett skäl derför finner jag deri, att en de!
Onsdagen den 28 April, f. m.
7
N:o 34.
.af den svenska stenkolsformationen är så undersökt, att åtskilliga
koncessioner möjligen skulle kunna begäras, sedan den ene mutsedels-
innehafvaren efter den andre sannolikt måste, efter denna lags anta¬
gande, släppa sina rättigheter. Det hade dock varit en gagnelig an¬
ordning, att hafva skilt mellan eftersökande och bearbetande och låtit
det förra bero på uppgörelse med jordegaren. Så väl bergsöfver-
styrelsen som bergmästaren i södra distriktet, hvilka närmast känna
till denna industri, hafva också gjort anmärkningar derom.
Jag har anledning förmoda, att jag får tillfälle att granska de
öfriga §§ 5, 16, 22 och 45 under diskussionen och vill derför icke
upptaga tiden med att nu göra det.
Mine herrar! Denna lagstiftning berör fullt ut lika mycket det
allmännas intresse som något enskilda vare sig jag ser på jordegarens
eller industriidkarens. Stenkol är den mäktigaste häfstången för ett
lands industri och utgör numera vilkoret för ett lands förmåga af
sjelfförsvar. Hvarje land, som varit nog lyckligt att ega detta mineral,
har ock ansett detsamma utgöra en källa till nationalrikedom och till
sjelfständighet, och har uppfattat dess bringande ur jordens innan¬
döme — hvilket just är det arbete, som benämnes stenkolsindustri —
såsom ett statsintresse. Hvarje industris förmåga till utveckling beror
på den lagstiftning, under hvilken den skall arbeta.
Sådana länder hafva också skyndat att för denna industri stifta
sådana lagar, att de kunnat befordra industriens utveckling. De sven¬
ska statsmakterna hafva också en gång varit af sådan mening. Den
hafva de fordomdags, i början af detta århundrade, inskrifvit i Höga-
näsverket.s historia; men det är nu länge sedan.
Lika gagnande som 1855 års nu gällande stadga har varit för
eftersökande af stenkol, lika ogynsam har den i flera hänseenden varit
för bearbetande af detta mineral; och detta derföre, att den har inne¬
hållit samma bestämmelser för så till natur som förekomst alldeles
olika fyndigheter som stenkol och malm. Att så varit förhållandet,
framgår deraf, att sedan år 1855 icke mindre än inemot 400 borr¬
hål nedslagits, vexlande emellan 50 å 60 och 900 fots djup, under
det att under samma tid icke mer än tre stenkolsgrufvor kunnat upp¬
stå och arbeta. Erfarenheten från dessa tre stenkolsgrufvor har visat,
att ingen industri i Sverige har haft så svårt att kunna hållas vid
lif och på samma gång lemnat kapital och arbete så utan all afkomst,
som stenkolsindustrien.
År 1885 utbrötos vid de 4 i gång varande stenkolsgrufvorna
8,251,017 kubikfot stenkol, hvilket, efter medeltal af 10 års senast
varande import utaf stenkol, utgör en sjettedel af hela Sveriges sten-
Jcölskonsumtion. Den 22 April 1875 skref Generalstabschefen för första
gången till Kongl. Maj:t och fordrade, att statens jernvägstrafikstyrelse
skulle i beredskap hålla ett förråd af stenkol för 16 månader, endast
och allenast för att värna landets sjelfständighet; ty om ett krig ut-
bröte, och stenkolstillförseln afstannade, vore i annat fall försvars¬
förmågan begränsad, om icke alldeles slut. Då svarade trafikstyrelsen
och undanbad sig detta åliggande, enär det skulle medföra en kost¬
nad af öfver 1,400,000 kronor, men hänvisade på tillgången af svenska
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
N:o 34.
8
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
stenkol. Sedan dess är denna fara afhulpen genom den nu i gång
varande industriens åtgöranden. År 1885 förbrukades på statens
lokomotiv 31| procent svenska stenkol af hela årets lokomotivförbrukning.
Jag har med detta visat, att den svenska stenkolsindustrien är
ett statsintresse. Det är då angeläget, att med största varsamhet
lagstifta för denna industri, så att man icke förhindrar en uppkom¬
mande industri, och att man icke qväfver den, som nu arbetar.
Under förhoppning, att Lag-Utskottets ändringar varda af Riks¬
dag och regering antagna, har jag icke mer än vid en paragraf reser¬
verat mig, men beder nu att få säga, att om en enda af dessa än¬
dringar skulle falla, det enligt min åsigt vore vida lyckligare för det
allmänna och för stenkolsindustrien, om hela lagen folie.
Jag yrkar bifall till den första paragrafen.
Herr Waern, Carl Fredrik: Den anmärkning, jag har att göra
vid den 1 §:n, är densamma, som blifvit gjord af Kommerskollegium
och biträdts af eu ledamot af Högsta Domstolen. Den rörer nemligen
det förhållande, att efter förslaget en och samma koncession skall
meddelas för så väl eftersökande som ock bearbetande af stenkols-
fyndighet. Herr Civilministern har vid föredragningen af denna punkt
i statsrådet anfört, att i afseende å gruflagstiftningen följes denna
regel; der meddelas väl icke koncession men inmutningen medförer
nyttjanderätt, utan att någon föregående undersökning egt rum. Herr
Civilministern har också ansett, att större enkelhet och reda på detta
sätt skulle åstadkommas och att jordegaren borde besparas omkost¬
nader och besvär, föranledda af eftersökningarna, hvarför sådana icke
utan föregående koncession borde få ega rum. Nu är emellertid för¬
hållandet det, att i Frankrike och de andra länder, som hafva följt
Frankrikes lagstiftning, en alldeles motsatt åsigt gjort sig gällande.
Jag är visserligen alldeles icke den, som i vår lagstiftning vill härma
främmande mönster, utan anser dem böra byggas på fosterländsk
grund, men om vi finna skäl att antaga ett i utlandet redan följt
system, böra vi väl ej derifrån göra väsentliga afvikelse!’, utan att
noga tillse att de skäl, som för dem kunna förebringas, gifva fullt
giltig anledning att förkasta hvad en mångårig erfarenhet visat vara
i andra länder ändamålsenligt.
Jag har ansett, att detta särskiljande emellan inmutning och efter¬
sökning bör göras i grufvestadgan, men anser, att det är ännu mycket
större skäl dertill, då fråga är om koncession.
Om jag ser på de skål, som i statsrådet anförts af Herr Civil¬
ministern, har jag redan nämnt, hurusom han hufvudsakligen synes
hafva afsett, att icke jordegaren skulle tillskyndas skada och förfång
genom eftersökandet. Jag har icke något emot, hvad som i det fallet
bestämts till skydd för jordegaren, och om Kongl. Maj:t skulle vilja
göra eftersökandet beroende af koncession, skulle jag väl anse pröf-
ningen af ansökningar derom vara ett för Kongl. Maj:t onödigt besvär
men icke principielt hafva något deremot.
Min invändning är att eftersökande och nyttjanderätt för fram¬
tiden icke böra innefattas i en och samma koncession. Låtom oss
Onsdagen den 28 April, f. m.
9
N:0 34.
föreställa oss, huru det går till i verkligheten. Den person, som vill
eftersöka stenkol, har icke rätt att beträda jordegarens område, och
denne kan afvisa honom derifrån. Han har ingen skyldighet att på
något sätt visa, att det verkligen finnes några stenkol inom det om¬
råde, hvarå han söker koncession. Således kommer det att hädan¬
efter tillgå såsom förut vid inmutningar, att den, som blott har
en förmodan eller förhoppning om att stenkol någorstädes äro till
finnandes, han begär koncession, att på det stället upptaga grufva,
och om denna af Kong], Maj:t blir honom beviljad, får han nyttjande¬
rätt till området, utan att han sjelf eller Kongl. Maj:t eller någon
annan vet, om der finnas några stenkol. Det är detta, som jag anser
vara mycket obehörigt och kunna leda till ganska stora olägenheter.
Den siste ärade talaren nämnde, hur det kunde tillgå, att eu
person, som begärt koncession och fått sådan af Kongl. Maj:t, gör en
borrning och finner stenkol på ett ställe, nära gränsen af det honom
beviljade område, hvarefter genast andra spekulanter begära och er¬
hålla koncession för närgränsande områden. Det befinnes sedan att
inom hela det den förste upptäckaren beviljade område, stenkol endast
finnas på det ställe, der de upptäcktes, hvaremot rika fiötser sträcka
sig derifrån inom de områden, som blifvit beviljade de senare sökan¬
dena. Den uppenbara orättvisa, som häraf följer, har tydligen sin
grund deruti att upptäckaren ej först fick rätt att utröna och visa
hvar stenkolsfiötserna funnos, och derefter kunde begära och erhålla
koncession på ett efter deras läge afpassadt område.
Men en annan olägenhet är att det icke förr än stenkolsflötsernas
läge blifvit någorlunda utrönt, kan afgöras om en verklig upptäckt
egt rum eller ej, och deraf synes mig att beviljandet af koncession
bör vara beroende. Täfla en spekulant, som kallar sig upptäckare,
och egaren till en stenkolsgrufva, om koncession till ett område i denna
grufvas närhet, så bör enligt mitt förmenande grufve-egaren hafva
företräde om de stenkol som kunna finnas tillhöra af dem redan be¬
arbetade flötser, men upptäckaren få den, om han funnit ett nytt
system af flötser, äfven om dessa vore i nästan omedelbar närhet af de
gamla.
Jag anser det vara nödvändigt, att, innan koncession till nyttjande¬
rätt lemnas, en undersökning blifvit gjord, så att man först vet, om
stenkol verkligen finnas och om flötserna äro värda att bearbetas,
vidare om samma flötser redan äro bearbetade, eller om det är ett
nytt, sjelfständigt system o. s. v.; allt sådant är för Kongl. Maj:t full¬
komligt obekant, då någon inkommer med sin ansökan om koncession,
samt begär att få nyttjanderätt till ett mycket stort område och för
obegränsad tid. Kongl. Maj:t har, såsom sagdt, icke ringaste sakskäl
att gå efter vid bedömandet af koncessionsfrågan; men om man der¬
emot bestämde, att en undersökning först skulle ske, och att först
derefter nyttjanderätten genom Kongl. Maj:ts koncession skulle med-
gifvas, tror jag, att det skulle blifva mycket lämpligare och bättre,
samt att icke blott rättvisa skulle öfvas, utan äfven många missbruk
förekommas.
Rätten att inmuta stenkol upphäfdes derför, att stort missbruk
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
N:o 34.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kols fyndig¬
heter.
(Forts.)
10 Onsdagen den 28 April, f. m.
dervid egde rum och att skojet dermed gick så långt, att det väckte
allmän förargelse, så att Kongl. Maj:t fann sig föranlåten att helt
och hållet inhibera denna inmutningsrätt. På den grunden undantogos
stenkolen från inmutning, men om nu detta koncessionssystem icke gifver
den ringaste garanti för att stenkol verkligen finnas å det område,
som koncessionen afser, så kommer samma historia att upprepas ehuru
det numera är Kongl. Maj:t. som meddelar koncession, i stället för att
det förut var bergmästaren, som medgaf inmutningsrätt. Kongl. Maj:t
har mycket svårt att medgifva den ene koncession och neka den andre,
der fullt ut lika goda skäl förefinnas, och om man icke vet, huruvida
stenkol finnas, äro skälen lika goda för att medgifva som för att icke
medgifva den begärda koncessionen.
En erhållen koncession på 1,500 hektar kan man troligen sälja
för ganska mycket penningar, äfven om der icke finnas några stenkol,
man kan förmå folk att grunda bolag och äfven tillskansa sig god
ersättning af jordegaren, som är rädd för intrång och skada på sitt
område.
Då allt detta synes mig vara särdeles olämpligt, tillåter jag mig
anhålla om återremiss af den första paragrafen, på det att dessa för¬
hållanden må af Utskottet tagas i närmare öfvervägande.
Herr Hallenborg: Jag är den förste talaren tacksam, derför
att han insett de svårigheter, som komitén haft vid fullgörandet af
sitt uppdrag och utarbetandet af förslaget. Dessa svårigheter hafva
verkligen icke varit små. Å andra sidan kan jag icke annat än
beklaga, att han fått den uppfattningen af komiténs arbete, att den
tillgodosett jordegarens intresse utan allt afseende på industriidkarens.
Att komiténs arbete, allt efter den enes eller den andres uppfattning,
kan mer eller mindre fördelaktigt bedömas, är naturligt, men att
komitén, ensidigt tänkande på jordbrukarens intresse, icke tillgodo¬
sett industriidkarens, deremot protesterar jag på det bestämdaste.
Såsom ledamot af denna komité, tröstar jag mig likväl med, att,
sedan förslaget undergått granskning af Kommerskollegium och åt¬
skilliga andra myndigheter äfvensom Kongl. Maj:t och slutligen Lag¬
utskottet, det egna förhållandet inträffar i afseende å skilnaden emellan
Kongl. Maj:ts och komiténs förslag, att endast 2 eller 3 paragrafer
ändrats och emellan Kongl. Maj:ts och Lag-Utskottets förslag att
endast 4 eller 5 punkter äro olika; och då nu betänkandet undergått
så noggrann och allvarlig pröfning samt resultatet af komiténs
arbete så nära öfverensstämmer med, hvad nu föreslagits, tror jag
ändå, att komitén kan fritagas från beskyllningen att icke hafva sökt
att efter bästa förmåga tillgodose alla de olika intressena.
Då komitén afslutat sitt arbete, utgick projektförslag, till såväl
de i ämnet sakkunnige som till alla, som ansågos intresserade i
frågan. Den förste ärade talaren har också tacksamt erkänt, att han
bekommit det exemplar, jag tog mig friheten sända honom. Jag be¬
klagar, att icke några af de värdefulla upplysningar, som han nu
lemnat, kommit komitén till godo, ty det är mycket sannolikt, att
Onsdagen den 28 April, f. m.
11
N:o 34,
komitén allvarligt skulle hafva tagit dessa anmärkningar i öfver¬
vägande. Jag säger detta med så mycket mera anspråk på trovärdig¬
het, som komitén rättat sig efter anmärkningar, som gjordes från
flera håll och hvaraf följden blef, att komitén betydligt reducerade
stenkolsverkens arbetsskyldighet samt gjorde åtskilliga andra för¬
ändringar, som ansågos vara just till gagn för industrien.
Man må betrakta stenkolsindustrien med hur mycket intresse som
helst ur det allmännas synpunkt och tydligen inse, hurusom denna
industri är åt oberäknelig fördel för landet, så måste man ändå
tänka på denna industris historia, och denna har, åtminstone i den
provins, der stenkol finnes, varit af sorglig beskaffenhet. Det sätt,
hvarpå inmutningar egde rum, och det ytterliga vingleriet med af¬
seende å dessa åstadkom, att snart sagdt hela provinsen kom i upp¬
ror, enär icke någon var säker på att icke få sin egendom inmutad
af personer, hvilka hvarken egde något begrepp om saken eller pen¬
ningar för dess utförande, utan endast kommo och trängde sig in
på hans område och der åstadkommo de största olägenheter.
Jag ber endast att få fästa uppmärksamhet på det, som står i
komiténs betänkande, att under åren 1858—1872 uttogos icke min¬
dre än 32,608 mutsedlar, motsvarande ett område af omkring 838,000
tunnland eller öfver 36 qvadratmil och att, när inmutningsrätten år
1872 suspenderades, funnos hvilande inmutningsansökningar uppgående
till icke mindre än 29,583 stycken, motsvarande ett område af om¬
kring 760,000 tunnland eller 33 qvadratmil, hvilka ansökningars bi¬
fallande visserligen skulle inbringa bergmästaren ganska stora inkomster,
men i öfrigt endast bidraga till att bibehålla eller föröka det nuva¬
rande osäkerlietstillståndet. Det inmutade området skulle då komma
att utgöra 69 qvadratmil, motsvarande öfver en och en half million
tunnland jord. Det var derför komitén ansåg, att, när den skulle
arbeta i denna fråga, den skulle söka ställa så till, att jordegarne
icke skulle stå fiendtliga mot stenkolsindustriens idkare. Och för att
den icke skulle stå fiendtlig fordrades åtminstone, att jordegarne
skulle, hafva säkerhet för att inga andra än de, som hade makt att
bedrifva ett sådant företag, skulle få tillfälle att dermed befatta sig,
så att icke hvilken landstrykare som helst skulle kunna komma att
säga: “bär skall jag arbeta." Man må vara huru välvillig som helst
mot stenkolsindustrien, så måste man väl ändå respektera egande-
rätten.
Den förste talaren yttrade, att detta komiténs arbete innefattade
två afdelningar, den ena rörande den kommande industrien och den
andra angående den nuvarande. Det är ju också helt naturligt, att,
när man skall, stifta ny lag i afsende på vissa förhållanden, man får
se till, att man icke kränker de rättigheter, som förut finnas; och
hvad angår de stenkolsverk, som arbeta på grund af äldre bestäm¬
melser, kan man ju icke ålägga dessa andra förpligtelse!’ än sådana,
som förut ålegat dem. Men å andra sidan måste det vara synbart i
lagen, hvilka gamla företag, som förut finnas, och deras rättigheter.
En nödvändig följd af detta har varit, att man måste i lagen införa
särskilda bestämmelser för dessa äldre grufvor. Komitén kunde
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande o.f sten-
kolsfyndig-
heter.
(Förta.)
W:o 34,
12
Onsdagen den 28 April, f. ra.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
hals fyndig-
heter.
(Forts.)
visserligen hafva ur 1884 års grufstadga infört åtskilliga bestäm¬
melser, så som den förste talaren påpekat, men ansåg att derest så¬
dant vore beköfiigt. komme säkerligen de, som egde att granska för¬
slaget, att formulera sådana på sätt som kunde vara lämpligt.
Den förste talaren yttrade sig äfven om de höga pris, som skulle
uppstå, när koncessionsområdet beräknades till 1,500 hektar, eller
77,000 kronor. Han stälde sig på ståndpunkten af 1,500 hektar.
Jag åter står på ståndpunkten af 500 hektars utmål, såsom komitén
föreslagit och som den ansett tillräckligt på grund af de upplysningar,
den förskaffat sig i den vägen. Om man tager i betraktande de nu¬
varande förhållandena, finner man, att vid de stenkolsverk, som för
närvarande äro i gång, utbrytes årligen ett område af i medeltal 10
tunnland. Komitén ansåg då 500 hektar vara tillräckligt. Det be¬
lopp, som skall deponeras, utgör i så fäll 27,000 kronor. Sättes åter
koncessionsområdet till 1,500 hektar, blir depositionsbeloppet 77,000
kronor, och med beräkning af 750 hektar utgör det 89,500 kronor.
Jag kan dock icke vara med om att lemna ett så stort område
som 1,500 hektar, hvarom jag skall vidare yttra mig, när vi komma
till den paragraf, som handlar härom.
Den siste talaren yttrade, att koncessionssystefnet icke bättre än
inmutningssystemet hindrade, som han uttryckte sig, “skojet" i detta
afseende. Men det är ju en stor skilnad, när den, som begär kon¬
cession, får deponera ett belopp, innan han börjar sitt arbete; hvilket
icke var nödvändigt, då mutsedlarne funnos — ty då kunde ju hvem
som helst springa omkring och oroa hela orten, utan att behöfva
deponera någonting, och eu sådan hlef till och med, efter hvad jag
tror, på många ställen både herbergerad och trakterad, utan att det
kostade honom något. Men nu skall han åtminstone visa, att han
har medel till att kunna bedrifva en sådan rörelse, för deri händelse
han kan få koncession.
Det är hufvudsakligen i afseende på den förebråelsen, som jag
begärt ordet, att komitén skulle hafva begagnat sig af det franska
koncessionssystemet för att göra allt till fördel för jordegaren men
ingenting för industriidkare!!. Det är eu helt och hållet obefogad
beskyllning. Och det är den åsyftade talaren lika omöjligt att be¬
visa hvarken det ena eller det andra i denna beskyllning. Bästa
beviset för att den icke är sann ligger i det sätt, hvarpå komiténs
arbete genomgått granskning. Och när vi i det afseendet stå på
samma ståndpunkt som Kongl. Maj:t och Lag-Utskottet i den före¬
liggande frågan, tror jag, att vi också kunna vara säkra på, att vi
icke uppträdt så för jordegarnes fördel, att industrien skulle kunna
iida någon skada. Komiténs syfte har varit att “ställa kyrkan midt
i byn“ —; om den icke lyckas, har sådant icke sin grund i bristande
god vilja eller i saknad af intresse för sienkolsindustrien.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Statsrådet, Friherre Tamm: Jag får bedja Kammaren
om ursäkt att jag uppträder i denna fråga, då jag icke gjort mig
beredd att yttra mig, men den förste talaren har med hela kraften
Onsdagen den 28 April, {. m.
13
N:o 34.
af en under långa tider förvärfvad erfarenhet och med hela den öfver-
tygelsens värme, som uppenbaras hos ett nära berördt enskildt intresse,
uppträdt så, att några af de af honom lemnade upplysningar måste
af mig bemötas. Han har här vändt sig både mot komitén och
Utskottet — hvilka han dock funnit af omständigheterna urskuldade —
men särskildt mot regeringen med den beskyllningen, att regeringen
icke i detta förslag velat tillgodose industriens intresse på sätt som
vederbort, och han har anmärkt, att några särskilda paragrafer, nem¬
ligen den 5:te, 16:de, 22:a och 45:te äro rent af prohibitiva och utan
tvifvel skulle helt och hållet omöjliggöra all stenkolsindustri i landet.
Hvad nu dessa paragrafer beträffar, förhåller det sig så, att några af
dem, efter det komiténs förslag till regeringen inkommit, blifvit så
redigerade, att en större fördel för stenkolsindustrien blifvit medgifven,
än enligt komiténs förslag varit fallet. I den 5:te paragrafen t. ex.
har området blifvit ökadt genom regeringens förslag till 1 \ gång så
mycket, som komitén föreslagit, i det att nemligen komitén före¬
slagit 500 hektar, men regeringen 750 hektar. I den 16:de paragrafen
har det af regeringen framlagda förslaget blifvit af Lag-Utskottet
skärpt till jordegarens förmån. Och hvad den 22:a paragrafen be¬
träffar har Utskottet, i öfverensstämmelse med regeringens förslag,
hemstält om samma procenttal af inkomsten, som skulle till jord-
egaren lemnas, deremot dock flere reservationer blifvit anförda. Och
den 45:te paragrafen i regeringens förslag visar alldeles tydligt, att
derigenom äro tillgodosedda de intressen, för hvilka denna lagstiftning
egentligen är afsedd, under det att den ändring, som i 45:te para¬
grafen af Utskottet föreslagits, har sträckt sig till att åt de gamla
inmutningarne bereda ökade fördelar, lika med dem som genom kon¬
cession erhållas, utan att ålägga dem motsvarande skyldigheter. Med
detta har jag velat visa, att regeringens förslag icke varit mot indu¬
strien fiendtligt, då man å ena sidan om detsamma bär komiténs för¬
slag och å den andra Utskottets.
Civilministern skulle efter samme talares yttrande icke hafva in¬
friat det ord, som han år 1884 vid föredragning af grufvestadgan
hade gifvit, nemligen att stenkolsindustrien skulle behandlas i lagstift¬
ningsväg olika med bergverksindustrien. Den har dock blifvit det,
jemväl rörande de två sista kapitlen i denna lag, men särskildt an¬
gående hela det öfriga lagförslaget. Det är ju obestridligt, att en
helt och hållet ny princip lagts till grund för stenkolsindustrien och
att således endast de bestämmelser, som kunnat vara gemensamma
för så väl malmer som stenkol, blifvit bibehållna att gälla för båda.
Det är således utan skäl, som han ansett, att Civilministern icke in¬
friat sitt år 1884 gifna löfte.
Han ansåg vidare, att det vore ett bestämdt fel att uppgöra en
lag så, att processer deraf skola följa. Men jag vill fråga, huru det
är möjligt, att man skall kunna skrifva en lag så, att processer icke
vid dess första tillämpning kunna uppkomma, och om det icke i
allmänhet är fallet, att just genom sådana rättegångar vinnas be-
bestämda grunder att följa i afseende å en ny lag.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
ltolsfynäig-
heter.
(Forts.)
N:o 34.
14
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
Den klandrade skilnaden mellan de franska bestämmelserna och
det nu föreslagna svenska koncessionssystemet skulle gälla åtskilliga
af denna lags bestämmelser, såsom med afseende på deposition af
medel, hvilka koncessionssökanden skulle aflemna, förr än han får
bearbeta fyndigheten. Hvad detta beträffar är det sant, att genom
det utvidgade område, som Utskottet föreslagit, det blir en större
summa penningar, som skall deponeras. Men på denna deposition
eger koncessionssökanden sjelf att uppbära afkomst, om han depone¬
rar dessa medel i obligationer och icke i penningar. Om han åter
deponerar dem i penDingar, eger han naturligtvis icke att uppbära
ränta, då den myndighet, som skall mottaga medlen, icke har någon
skyldighet att göra dem fruktbärande.
Att icke flera koncessioner skola få sammanslås till en enda
torde vara i det allmännas intresse föreskrifvet. Ty om hela det sten-
kolsförande området, som uppgifves till 7 qvadratmil, tages i beräk¬
ning, skulle det icke lemna utrymme för mer än 50 koncessioner och
det torde icke vara orimligt begärdt, att 50 koncessionsegare, som
kunna drifva stenkolsindustri, i Sverige skola få finnas. Men genom
sammanslagning af flera koncessioner skulle dessas antal minskas, och
derigenom skulle äfven eu för industrien nyttig och behöflig konkur¬
rens helt och hållet dödas.
Hvad kartornas noggrannhet och dyrhet angår, är det visser¬
ligen sant, att de måste blifva dyra, om de skola vara noggranna, och
dyrheten kommer också till stor del i följd af de stora områden, som
vid koncessionen kunna tilldelas. Men det torde dock icke förhålla
sig så, som talaren nämnde, att hela denna dyra kostnad måste
läggas blott på undersökningen. Ty visserligen är det sant, att kar¬
torna skola ingifvas, innan koncessionen meddelas. Men så mycket
känner man nog de stenkolsförande lagren i Sverige, att något sär-
skiidt eftersökande icke för blifvande koncessioners meddelande torde
behöfva förekomma, hvadan det är antagligt, att icke något efter¬
sökande utan påföljande bearbetning skall behöfva företagas. Det
uppgafs att eftersökande af stenkol icke skulle behöfva medföra upp¬
tagande af mer än ett enda borrhål och att för detta ändamål ett
hälft tunnland jord vore allt hvad som erfordrades. Om man skall
göra en noggrann undersökning, föreställer jag mig dock, att man
icke kan nöja sig med det utrymme, som erfordras för ett enda borr¬
hål med plats för maskiner och dylikt eller ett hälft tunnland jord,
utan att dertill erfordras flere borrhål och således flere gånger ett
hälft tunnland.
Jag torde, för den händelse att någon särskild diskussion eger
rum om de efterföljande paragraferna, få tillfälle att återkomma till
åtskilligt, af hvad den förste talaren anfört. Jag har nu endast velat
yttra mig till följd af det skarpa klander, som rigtats mot regeringen
för dess bristande intresse att vilja tillgodose den enskilda stenkols-
industrien.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Sedan nu de stora
föredragen, under hvilka de särskilde talarne funnit nödigt eller lämp¬
Onsdagen den 28 April, f. m. 15
ligt att angifva sina respektive ståndpunkter, blifvit hållna, går jag
att i korthet bemöta den andra talaren i ordningen, nemligen herr
Waern.
Hans yttrande gick derpå ut, att första paragrafen skulle till Ut¬
skottet återremitteras, på det att Utskottet måtte få tillfälle att taga
i öfvervägande, huruvida det icke vore lämpligt att i enlighet med
hans åsigt särskilja tillåtelse att eftersöka och koncession att bearbeta
stenkolsfyndigheter. Det är kändt, att denna åsigt är hyllad af
Kommerskollegium, icke endast hvad angår koncessionssystemet uhan
äfven vid fråga om inmutningssystemet. Han åberopade äfven såsom
stöd för denna åsigt Högsta Domstolen. Jag vill i anledning deraf
erinra, att endast en ledamot af Högsta Domstolen, nemligen Justitie-
rådet Naumann, biträdt den åsigt, som blifvit af Kommerskollegium
i denna fråga framstäf. För öfrigt blef denna fråga grundligt be¬
handlad, då 1884 års grufvestadga var under handläggning, och Kom-
merskollegii åsigt blef lika litet då som nu adopterad. Nu finner jag
det derför olämpligt att åter remittera denna paragraf till Utskottet
af sådan anledning, helst Utskottet verkligen tagit frågan i öfver¬
vägande. Utskottets betänkande visar också, att Utskottet vägt skälen
för och emot, och förklarat sig finna de skäl öfvervägande, som tala
mot att särskilja rättighet att eftersöka och rättighet att bearbeta
stenkolsfyndigheter.
Af den andre talarens i ordningen anförande tycktes framgå, att
han förmenade, att enligt den franska lagstiftningen den, som fått
tillåtelse att eftersöka fyndighet derigenom också i viss mån skulle
vara försäkrad om företrädesrätt i fråga om bearbetandet. Men så
vidt jag känner nämnda lagstiftnings bestämmelser, är förhållandet icke
sådant, utan tvärtom åtskilnaden mellan tillåtelsen att eftersöka fyn¬
dighet och koncessionen att bearbeta densamma så strängt genomförd,
att det mycket väl kan inträffa, att eftersökaren icke får den önskade
koncessionen å bearbetningen. Alldeles motsatt är förhållandet enligt
nu föreliggande lagförslag, i ty att den som eftersökt fyndigheten äfven
får bearbeta densamma, enär koncessionen afser båda befogenheterna.
Komitén har med mycket skäl gjort åtskilliga lättnader i vilkoren,
så vidt koncessionshafvaren endast afser eftersökande af fyndigheter,
i det att det för rättighet dertill endast behöfver deponeras 2,000
kronor, så länge allenast eftersökningsarbete pågår. Under den tid
sådant eftersökningsarbete eger rum behöfver icke heller lösas egande-
rätten till det i dagen anvisade området; och vidare är i lagen an¬
tyda att det antal dagsverken, som skulle utgöras, möjligen kan ned¬
sättas, enligt Kong!. Maj:ts förslag, ända till en fjerdedel af hvad detta
arbete skulle utgöra, när bearbetning kommer att ega rum.
Om nu Kammaren bifölle den andre talarens yrkande, voro det
blott att derigenom besluta, att Utskottet ånyo skulle taga i öfver¬
vägande, hvad Utskottet redan grundligt och samvetsgrant tagit i
öfvervägande; och jag tror mig kunna försäkra, att Utskottet då icke
skall komma till annat resultat, än hvartill det redan nu kommit.
På dessa grunder och med afseende å den redan långt framskridna
tiden af riksdagen anser jag det vara lämpligt, att de, som gilla kon-
N:o 34.'
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols¬
fyndigheter.
(Forts.)
N:o 34.
Onsdagen den 28 April, f. in
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols-
fyndiqheter.
(Forts.)
IG
cessionssystemet, sådant det blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget, redan
nu bifalla förevarande paragraf, och att de, som icke gilla systemet,
afstå densamma; men i denna senare händelse faller också hela för¬
slaget.
För min del anhåller jag om bifall till den föredragna första
paragrafen.
Grefve Strömfelt: Jag instämmer med Utskottets ordförande
och anhåller fortfarande om bifall till paragrafen samt motsätter mig
återremiss, emedan den icke skulle tjena till något.
Jag har icke i mitt första yttrande klandrat komitén; jag tror,
att jag tillräckligt betonade det, och jag hade nästan väntat mig Herr
Hallenborgs erkännande, att jag till och med komplimenterat honom,
i det jag medgifvit, att han försökt “ställa kyrkan midt i byn“. Men
jag har kriticerat lagförslaget — och det har varit min rättighet —
och jag har jemfört det med det koncessionssystem, ur hvilket det är
till en del hemtadt och helt och hållet i den del, som gynnar jord-
egaren.
Han behagade yttra, att det skulle hafva varit förmånligt, om jag
framstält denna kritik, när komitén hade gjort sitt första utkast till
förslag. Jag tror, att så delvis kunnat vara förhållandet. Men jag
har en alltför stor erfarenhet, huru det går, när man lemnar en
komité sina anmärkningar och icke är i tillfälle att försvara dem:
den plockar sönder dem och så får man på grund af denna sin kritik
in just sådana ändringar, som enastående och lösryckta motverka det,
man velat. Detta var det ena skälet och derom aflät jag skrifvelse
till ordföranden. Den andra anledningen, hvarför jag icke insände
mina anmärkningar till komitén, var, att jag mottog ordförandens bref
dagen före julaftonen. Han infordrade svaret med kritik öfver komi-
téns förslag, inom medlet af Januari månad. Jag hade då så mycket
annat att göra med enskilda affärer och med förberedelser för min
resa till Riksdagen, att man icke gerna kunde begära, att jag skulle
resa till Skåne för att hålla sammanträde med grufdisponenter och
ingeniörer, och verkställa en sådan granskning. Dessa voro skälen för
att vår kritik uteblef.
Han sade vidare, att Lag-Utskottet hade kunnat göra ändringar
i afseende å de klandrade delarne i lagen. Nej, det kunde Utskottet
icke göra, ty då hade hela lagförslaget fallit.
Jag har bevisat, att samma “skoj11, som man velat förebygga,
och hvarom Herr Wsern talade, kan med den nya lagen under vissa
omständigheter komma till stånd.
Mot Herr Statsrådet Tamm måste jag yttra några ord. Han
sade, att jag uppträdt i enskildt intresse. Ja, det är sant, att det
enskilda intresset stundom icke kan alldeles frånskiljas en fråga, men
jag har till och med, tror jag, i mitt föregående anförande betonat
det allmänna intresse, som denna industri har för hela landet, och
att jag derför ansett mig pligtig att kasta en kritisk blick på försla¬
get i dess helhet. Jag tror för den skull, att hans uttryck mot mig
var särdeles oberättigad!; så mycket mer, mine herrar, som den sten-
Onsdagen den 28 April, f. m.
17
N:o 34,
kolsinclustri, som existerar och för hvilken jag här skulle vara måls¬
man, icke har den allra ringaste fördel af detta förslag, hvilket gäller
-den 'kommande stenkolsindustrien, utan tvärt om; om förslaget faller,
har den existerande industrien sin fördel deri. enär det är alldeles
klart, att ju mera konkurrens den får under en tid, då det är svårt
att existera, dess värre är det för den. Jag har här icke uppträdt
för det enskilda intresset, tv här hafva vi att handla såsom landets
representanter för hela landets intressen.
Jag har icke sagdt, att regeringen icke tillgodosett industrien på
något sätt, så mycket mindre som bestämmelserna angående försvars-
arbete äro väsentligen förändrade i Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Statsrådet sade vidare, att i 16 § hade Utskottet skärpt be¬
stämmelserna till jor degar ens förmån? — Det menades väl till indu-
striiäkarens förmån. Ja, det har regeringen rätt att säga, men detta
var också alldeles nödvändigt. Regeringen känner icke förhållandena
vid en stenkolsbrytning och jag begagnar tillfället upplysa, att om
det förslag, som regeringen framlagt, blir antaget, är det slut med
all stenkolsindustri. Jag har aldrig hört, att i någon europeisk lag¬
stiftning finnes föreskrifvet, att man skall lemna pelare för hus, än
mindre, att man skall lemna så många och stora pelare, som i rege¬
ringens förslag är föreslaget. Enligt detsamma skulle det, till och
med för ett litet uthus på 4 fot i qvadrat, enligt 45 § lemnas eu
pelare med 5- ända till 700,000 tunnor stenkols innebörd, och upp¬
tagande 18 tunnlands areal. De pelare, som till följd af regeringens
förslag i 16 § måste qvarlemnas i de tätt bebyggda delarne af kol¬
formationen, äro vida mindre, men skulle der ändock blifva tillräck¬
ligt många för att hindra arbetet under jord.
Den 45 § lemnar, sade herr Statsrådet, den nuvarande industrien
samma fördelar som den kommande utan motsvarande skyldigheter.
Det är hvad Utskottet gjort, men alldeles icke regeringen. Ty jag vill
icke tala om den lilla present af eldfast lera, som kan erhållas. Yi
stå nu i en sådan period, att vi skulle kunna undvara denna present —•
en fabrik är redan stängd, och snart få vi väl stänga flera. Billes-
holm tillhör den gamla stenkolsindustrien, och der ligger allra största
delen af eldfasta leran oanvändbar, ty den kan icke säljas och ännu
finnes der ingen fabrik för att bearbeta den. Dessutom är det allde¬
les icke afgjordt om stenkolsindustrien icke redan eger rätt till den¬
samma enligt lag.
Herr Statsrådet drog den mening ur mitt första yttrande, att
Civilministern icke skulle hafva infriat sitt ord. Jag tillåter mig i så
fall fortfarande hysa tvifvel derom, ty hela den gamla industrien, och
om “luftindustrien11 — den, som icke finnes och som kanske aldrig
kommer att finnas — behöfver jag icke tala, är hufvudsakligen hän¬
visad till en lag, som icke varit ämnad att gälla för den, och som af
Civilministern en gång förklarats oduglig för detta ändamål.
Flera koncessioner få icke sammanslås, sade vidare Herr Stats¬
rådet, på det att en konkurrens måtte erhållas, hvilket skulle vara så
nyttigt. Men konkurrens eger rum, hvad andra varor beträffar, ge¬
nom olika pris, och stenkolskonkurrens hålles nog vid makt af Eng-
Första Kammarens Prof. 1886. N:o Si. 2
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols-
fvndiqheter.
' (Forts.)
N:0 34. 18 Onsdagen den 28 April, f. m.
land. Den är redan nu så stark, att det mången gång kan vara
fråga, om man skall fortsätta eller icke. Det kan icke vara tvifvel¬
aktigt, att det vore fördel, om det uppstode stora grufetablissement..
Det vissa är, att det icke finnes något land, som gjort detta ingrepp,
och att man kan i alla land utom Sverige erhålla huru många ut¬
mål som helst, och i Frankrike förena flera koncessioner på en hand.
Herr trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Sedan öfverläggningen nu ansetts slutad, gjordes enligt de der¬
under framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande af
den föredragna öfverskriften och paragrafen samt vidare derpå, att
dessa delar af lagförslaget skulle till Utskottet återförvisas; och för¬
klarades den förra propositionen, som upprepades, vara med öfver¬
vägande Ja besvarad.
2-4 §§■
Godkändes.
5 §.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: I fråga om koncessions-
områdets storlek har Kongl. Maj:t föreslagit ett maximum af 750 hek¬
tar. Detta har Utskottet fördubblat till 1,500 hektar, eller omkring
3,000 tunnland.
Af komiténs betänkande ser man att i de stora skånska stenkols-
grufvorna utbrytas minst 5, högst 15 tunnland, eller i medeltal 10
tunnland årligen. Således skulle ett område af 750 hektar utbrytas
på 150 å 100 år, det af Utskottet föreslagna på 3 å 200 år, hvilket
dock synes mig vara att gifva koncession för väl lång tid.
Jag hemtar stöd för denna uppfattning i förhållandena uti andra
länder. I Frankrike, hvarest samma koncessionssystem är gällande,
bestämmes koncessionsområdet, efter hvad som meddelas uti en af
Grefve Strömfelt år 1882 utgifven skrift, vanligast till högst 6 ä 700
hektar, och i Bayerns lagstiftning är det bestämda maximum 800
hektar, alltså vida mindre, än hvad Utskottet föreslagit. Och för
arbetet i våra skånska stenkolsgrufvor har äfven tagits i anspråk be¬
tydligt mindre område, än hvad här är fråga om. Bjufs ena utmåls-
komplex, den enda som bearbetas, har en areal af 800 hektar, Skrom-
bergas område innehåller 250 och Bosarps 62 hektar.
Man skulle väl kunna anse att, då fråga endast är om bestäm¬
mande af ett maximum, hvilket ej alltid behöfver tilldelas, vore det
ej så farligt att sätta det temligen högt. Men, såsom jag yttrat till
statsrådsprotokollet vid föredragningen af detta ärende, rättigheten
till stenkolsbrytning skulle derigenom lätt kunna komma att monopoli¬
seras på ett fåtal händer. Hela den areal, der stenkol förekommer i
Skåne, är ungefär 7 qvadratmil, fördelade på 3 särskilda områden.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols-
fyndigheter.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, f. m.
19
N;o 34.
Sju qvadratmil motsvara 80,000 hektar. Fördelad på koncessionsområ-
den om 1,500 hektar skulle således hela Skånes stenkolsareal icke
komma att delas på mera än ungefärligen 50 koncessionshafvare.
Detta synes mig nästan vara att monopolisera den ifrågavarande rättig¬
heten.
Jag får derföre hemställa, att Kammaren, med förkastande af
Utskottets förslag, ville bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna
paragraf.
Grefve Ströjmfelt: Denna siffra, 750 hektar, kan synas ganska
betydelselös, särdeles efter det anförande, som herr Civilministern nyss
haft. Men jag kan försäkra att den är bland det mest prohibitiva,
som förekommer i regeringens förslag, och jag skall bevisa det.
För det första ber jag få upplysa, att Bosarps åberopade grufva
icke är någon grufva, utan endast en jordhöjd, der man ingått, utlagt
räler och bryter stenkol med de mest primitiva anordningar. Hela
ventilationen sker genom att man borrat hål genom kullens betäck¬
ning o. s. v. Arbetsstyrkan utgöres ungefär af 15 å 20 arbetare.
Det är således ingen grufva. Vidare har Herr Statsrådet nämnt, att
ett område af 750 hektar skulle vara tillräckligt för grufanläggning.
Tron I, mine herrar, särskildt de, som hafva med industrien att göra,
att någon menniska med kapital skall vilja offra ett öre på denna
industri, om, då grufvan för hvarje tunna stenkol, som uppfordras,
förlorar en del af sin värdefulla innebörd, området icke är så till¬
räckligt, att åtminstone kapital och ränta kunna beräknelsevis åter-
bekommas? Nej, mine herrar, områdets storlek utgör cn bland de
allra vigtigaste faktorerna för att kunna få en stenkolsindustr i
gång.
Nu säger herr Statsrådet, att från de grufvor, hvarifrån uppgifter
insamlats, man erhållit den upplysning, att der utbrytes i medeltal
årligen stenkol på en areal af cirka 10 tunnland. Men detta bevisar
ingenting. Blott att den stenkolsindustri, som nu arbetar, icke hun¬
nit utveckla sig tillräckligt. Men upplysningar hafva ock lemnats,
att derest den icke kommer till inemot dubbelt så stor utbrytning,
så har den svårt att bära sig och kan icke amortera sitt kapital.
Tager man då 750 hektar, så reducera sig herr Statsrådets siffror från
100 å 150 år till 60 å 70 år. Tjugu tunnland om året gör ju 1,500
tunnland på 75 år. Och detta under den förutsättning dessutom, att
stenkolsfiötsen vore alldeles jemn, utan förkastning, hvilket dock icke
alltid är händelsen. I den svenska formationen mynnar stenkolsfiötsen
ofta ut så, att den på eu del af området icke är brytbar.
De huspelare, hvilka herr Statsrådet inrymt i det Kongl. förslaget,
hafva beräknats. Alla dessa böra dock räknas ifrån, hvarför ock ut¬
brytningen derigenom kommer att gå vida fortare, än hvad kalkylen
innehåller.
Ser jag på Höganäsverkets historia — jag tror att det anlades
år 1797 — så började det att göra utdelning först omkring 60 år
efter anläggningen, och sedan det ena bolaget efter det andra gjort
bankrutt.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols-
fyndigheter.
(Forts.)
N:o 34.
20
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols-
fyndigheter.
(Forts.)
Billesholmsbolaget bildades 1866 på Ib million kronor och med
hela aktiekapitalet inbetaldt., då deri inräknas mutsedelspriset. Redan
1872 måste bolaget skaffa sig mera penningar. Meningen var att
upptaga lån, men det gick icke. Och så upplades préférence-aktier till
ett belopp af mellan 6 å 700,000 kronor, som löpa med ovilkorlig ränta.
År 1883 var det första gången som detta bolag lemnade ränta
på préférence-aktierna och ligger således efter med räntan omkring 10
år. Kroppsbolaget bildades 1872 på 2 millioner kronors aktiekapital
och nödgades sedan låna mellan 5 å 600,000 kronor; detta bolag
amorterade skulderna, men — ingen utdelning till aktieegarne har
ännu kunnat ske. Skromberga nämndes. Ja, sedan den ene egareu
och arrendatorn efter den andre gått öfver ända, så bildades nyligen
detta bolag, som redan står på samma sluttande plan, som öfriga
gjort under början af deras tillvaro. Alla svenska stenkolsverks historia
bekräftar, att det åtgått flera decennier innan det i dem nedlagda
kapital erhållit någon afkomst, och stundom har det förlorats.
Taga vi nu hänsyn till förhållandena i Frankrike, ur hvars system
man här hemtat alla fördelarne för jordegarne, men förbisett dem för
industriidkarne, så visar sig, genom rapport af en regeringens repre¬
sentant, att de franska stenkolsverken aldrig lemnat någon afsevärd
utdelning till sina egare.
Tron I då, mine hemir, att någon skulle vilja placera sina pen¬
ningar i ett dylikt grufföretag, der koncessionsområdet vore förbru-
kadt på 60 å 70 år? Områdets storlek spelar, som jag nyss nämnt,
eu bland de vigtigaste rollerna för denna industri. Kapitalet skall
hafva tid att, jemte de förlorade räntorna, kunna återvinnas, och detta
låter sig icke göra på den korta tiden af 60 till 70 år, helst dertill
kommer att, redan två år efter arbetenas slut, alla byggnaderna skola
vara jemnade med jorden och således gjorda värdelösa.
Slutligen, mine herrar, det finnes icke ett enda land, hvars lag¬
stiftning gjort någon begränsning af koncessionsområdet. Och jag ber
att få fästa Herr Statsrådets uppmärksamhet derpå, att i vår lag har
det aldrig varit och är icke ännu i dag begränsadt. Ty enligt 1855
års stadga har hvarje stenkolsindustriidkare rättighet att skaffa sig
så många utmål han kan, och som svara emot hans förmåga att an¬
skaffa och försvara.
Enligt 31 artikeln i franska lagen medgifvas så många koncessioner
som helst, vare sig på enskilda personer eller bolag, likaså i England,
Tyskland och Belgien.
När man nu nödvändigt vill begränsa området, hvartill jag för
min del ej kan finna något skäl, så måste åtminstone denna begräns¬
ning tagas så rymlig, att området blifver fullt tillräckligt att bearbeta
under åtminstone ett par hundra år.
1 utlandet har inom hvarje koldistrikt i närheten af kolgrufvorna upp¬
stått en stor industri, nemligen jernverk, sockerbruk, glasbruk o. s. v. Ett
sådant var det, som nyligen brunnit i Belgiens koldistrikt. Det har
för de svenska kolgrufvorna alltid utgjort ett önskningsmål att sådan
industri vid dem skulle uppstå, för att på stället förtära de sämre
och ringa fraktkostnad tålande kolen.
Onsdagen den 28 April, f. m.
21
N:o 34.
Tror någon af Eder, mine herrar, att en industriidkare skulle i
sådan afsigt våga placera ett öres kapital derstädes, om han visste
att bränslet toge slut inom 30 å 40 år?
Det finnes, som sagdt, hvarken i Sverge eller i utlandet någon
områdesbegränsning. Det är således första gången, den skulle in¬
föras hos. oss, och då måste man gå mycket försigtigt till väga. Jag
sade, att jag icke förstod, hvarför en sådan begränsning skulle komma
att göras. Men jag tror mig förstå hvar knuten ligger. Den är
uppenbarligen för jordegarnes räkning. Ju mindre koncessionsområ-
det är, desto förr blifver det visserligen slut med de i 22 § bestämda
inkomsterna, men dess större blifva dessa årligen, och ju större om¬
rådet är, desto längre komma inkomsterna att fortgå, men dess mindre
blifva de årligen.
Jag ber herrarne noga betänka den saken vid voteringen. Ty
bestämma vi oss för att gå under hvad Utskottet föreslagit, då är
också all storindustri i denna väg omöjlig. Det finnes till denna
paragraf i betänkandet en reservation från en ledamot af Andra Kam¬
maren, Lag-Utskottets vice ordförande. Jag misstänker att det är
meningen dermed söka få ett beslut, som går ut på 1,000 hektar.
Jag yrkar derför, med anledning af Herr Hallenborgs, vid början
af denna diskussion gjorda framställning i afseende å möjligen blif¬
vande återremiss, ett område af 2,000 hektar, hvilket ock industri-
idkarne hos Kong!. Maj:t begärt. Konungens Befallningshafvande i
Malmö samt vederbörande bergmästare hafva funnit den af komitén
föreslagna siffran alldeles omöjlig.
Jag yrkar att koncessionsområdet må bestämmas till högst 2,000
hektar. ’
Herr Hallenborg: Det är ganska bekymmersamt att här upp¬
träda efter den mörka skildring, som nyss blifvit gjord, och enligt
hvilken hela vår stenkolsindustri skulle gå under, derest ej konces-
sionsområdets maximum sattes till 1,500 hektar.
Jag kan dock icke finna mig deraf öfvertygad. Jag tror att det
vore olämpligt att bestämma så stort område, om ock jag anser att
för jordbrukaren denna fråga ej spelar någon synnerligen stor rol.
Dock anser jag att, om man skall hafva rätt att utan jordegarens
medgifvande få taga hans jord i anspråk för egen räkning, denna rätt
ej bör tilltagas allt för vidsträckt.
Komitén har föreslagit 500 hektar. Grefve Strömfelt åberopar
deremot Konungens Befallningshafvande i Malmö och bergmästaren;
men de hafva icke bestämdt föreslagit någon areal, utan blott sagt att
500 hektar är väl litet.
Kongl. Maj:t föreslår 750 hektar. En reservant inom Utskottet
föreslår 1,000 hektar. Och som jag fortfarande önskar ställa kyrkan
midt i byn, ber jag att få yrka på 1,000 hektar och tillåter mig
hemställa, om icke den siffran skulle kunna accepteras.
Jag anhåller alltså att, i afseende på koncessionsområdets storlek
få förena mig med reservanten, Herr Thomasson, i yrkande på 1,000
hektar.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af
stenkols-
fyndigheter.
(Forts.)
N:o 34.
22
Onsdagen den 28 April, f. in.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bear¬
betande
af stenkols-
fyndigheter.
' (Forts.)
Grefve Strömfelt: Den siste ärade talaren framdrog eu af mig
1882 utgifven brochyr. Der står att utmålets storlek bör vara minst
1,000 tunnland. Men detta derför, att försvarsarbetet skulle kunna
utgöras så, att det icke blefve såsom hittills till olägenhet för jord-
egaren och till tunga för industriidkaren.
Men både den lagstiftning, som nu gäller, och den, som då var
ifrågasatt, medgifver huru många utmål som helst i eu och samma
grufegares hand. Äfven den franska lagen medgifver så många ut¬
mål som helst, och fransmännen hafva ändå fördelen af att deras
stenkolsflötsar äro G0 till 100 gånger mäktigare än våra.
Jag yrkar fortfarande ett område af 2,000 hektar.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! I det närmaste
ansluter jag mig till hvad den siste ärade talaren yttrade. Lika med
honom håller jag före, att det icke är nödvändigt att stadga någon
begränsning för koncessionsområdet. Men att, om så skulle finnas
lämpligt, man då icke bör sätta maximum allt för lågt.
Hvad angår den ledning, man från den utländska lagstiftningen
söker hemta för bedömande af hvad som vid bestämmande af kon¬
cessionsområdet hos oss kunde vara lämpligt; så tror jag, att man
dervid förbiser att de svenska stenkolsflötsarne icke äro på långt när
så mäktiga, som de i utlandet förekommande. Följden häraf är, att
koncessionsområdet här i Sverige måste blifva betydligt större än i
utlandet.
Industriens målsmän yttra, att “vore stenkolsflötsarne här i landet
af samma mäktighet som i utlandet, der de i allmänhet ega tjugu
till ett hundra gånger så stor mäktighet som bär och hvarest bryt¬
ning får ske under enstaka hus, ja till och med under hela städer,
kunde det föreslagna maximum af 500 hektar hafva varit fullt till¬
räckligt, men våra förhållanden kräfva ovilkorligen tillgång till större
arbetsfält1'. Enligt hvad Herr Statsrådet och Chefen för Civildeparte¬
mentet yttrade i sitt anförande till statsrådsprotokollet, ansåg han
jordegarens rätt vara oberoende af frågan huruvida ett koncessions-
område skulle tilldelas ett större eller mindre antal personer. Från
jordegarens synpunkt kan således icke något vara att invända mot eu
höjning af ifrågavarande maximum.
Denna nya lag har verkligen i hög grad sett till godo jordegar-
nes intresse, och detta med allt skäl, när den förnämligast afser en
med jordbruk så uteslutande sysslande provins som Skåne. Sålunda
skall det område, som åt koncessionshafvaren anvisas i dagen, lösas
med fulla värdet och 50 procent derutöfver. Enligt 1884 års grufve-
stadga, som faktiskt får tillämpning i det öfriga Sverige, måste eu
jordegare nöja sig med fulla värdet. Enligt den nya lagen har kon-
cessionshafvare att, under det försöksarbetet pågår, till jordegarne ut¬
gifva årlig ersättning för två gånger bruttoafkastningen. Gerna skulle
man, om jag i Skåne egde jord, få taga i anspråk hela mitt om¬
råde, om jag finge åtnjuta dubbla bruttoafkastningen deraf så länge
försöksarbetet derå egde rum.
23
N:o 34,
Onsdagen den 28 April, f. m.
Det egentliga skälet, hvarför man önskar inskränka koncessions¬
området, skulle således vara fruktan för monopolisering.
1,500 hektar utgöra omkring 3,000 tunnland. På en qvadratmil
gå mellan 23 å 24,000 tunnland, alltså falla mellan 7 å 8 konces-
sionsområden på en qvadratmil. Huru stort är nu det stenkolsförande
distriktet i Skåne? Här i motiveringen till komiterades betänkande
uppgifves blott 7 qvadratmil, hvaraf blifver 50 koncessionsområden,
såsom Herr Statsrådet uppgaf. Men på ett annat ställe uppgifver
komitén, att icke mindre än 36 qvadratmil inmutats såsom stenkols¬
förande. För min del tror jag visserligen att så stora stenkolsförande
områden ej i Skåne finnas; men det häntyder på att man vid inrnut-
ningstiden var af den åsigt, att de kolförande distrikten vore vida
större än 7 qvadratmil.
Jag anser att redan 50 koncessionsområden äro fullt tillräckliga
för att utestänga all fara för monopolisering. Femtio koncessionsinne-
hafvare lära nog komma att konkurrera med hvarandra, hvartill äfven
kommer den konkurrens, som den svenska stenkolen måste utstå gent
emot den engelska.
Då, på sätt Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
förklarat, denna fråga icke gäller jordegarens rätt, så tror jag, att det
ej är skäl sätta koncessionsområdet för lågt. Jag skulle nöjt mig med
1,500 hektar, men då jag hört att Andra Kammaren lär vara för en
nedsättning till 1,000 hektar, och jag tänker mig möjligheten att vid
en blifvande sammanjemkning kunna erhålla just den siffra, som jag
anser lämpligast, så förenar jag mig med Grefve Strömfelt och yrkar,
att koncessionsområdet skall bestämmas till högst 2,000 hektar.
Herr Statsrådet von Krusens tj ernå: Med anledning af Grefve
Strömfelts erinran, att i den franska grufvestadgan af år 1810 sam¬
manslagning af två koncessionsområden är medgifven, vill jag fästa
uppmärksamheten derpå, att dylik sammanslagning visserligen icke
varit förbjuden i nämnda lag, men att genom ett dekret af franska
republikens president af den 23 Oktober 1852 är uttryckligen stad¬
gadt, att sammanslagning af två koncessionsområden icke får ega rum,
med mindre än att regeringen dertill lemnat sitt bestämda samtycke,
och detta motiveras dermed, att man bör söka förebygga all monopo¬
lisering.
Grefve Strömfelt: Att en sådan lag utfärdats af franska repu¬
blikens president, har jag icke haft kännedom om. Det är så mycket
märkvärdigare, att den finnes, som eljest hvarje gång ändring af lagen
blifvit gjoid, i den upplaga jag begagnat, till år och dag angifves, när
ändringen blifvit gjord, men någon dylik hänvisning förekommer icke
vid artikeln 31. För öfrigt betyder ändringen ingenting, då presiden¬
ten ändock kan meddela huru många koncessioner han vill åt samma
person. Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen, att i afseende på förevarande §, hvars godkännande i oför-
Lagförslag
angående
eftersökande
och bear¬
betande
af stenkols-
fy ndigheter.
(Forts.j
M:o 34.
24
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bear¬
betande
af stenkols-
fyndigheter.
(Forts.)
ändradt skick ej blifvit under öfverläggningen begärdt, framstälts föl¬
jande yrkanden: l:o) af Grefve Strömfelt, att paragrafen skulle god¬
kännas med den ändring, att talet “1,500“ höjdes till 2,000; 2:o af
Herr Hallenborg, att ifrågavarande § skulle godkännas med den än¬
dring, att talet “1,500“ nedsattes till 1,000; samt 3:o) af Herr von
Krusenstjerna, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att,
på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, koncessionsområdet bestämdes till
högst 750 hektar.
Sedermera gjorde Herr Grofven och Talmannen propositioner,
först på godkännande af förevarande § med den lydelse Utskottet
föreslagit samt vidare å hvart och ett af förenämnda tre yrkanden,
och förklarade sig finna propositionen på bifall till Grefve Strömfelts
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan såsom kontrapro¬
position dervid antagits godkännande af Hei'r von Krusenstjernas för¬
slag i ämnet, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposi-
sion af följande lydelse:
Den, som vill, att 5 § i Lag-Utskottets förslag till lag angående
eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter skall godkännas
med den ändring, att talet “1,500“ höjes till 2,000, röstar
J a;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, att konces¬
sionsområdet bestämmes till högst 750 hektar.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 57;
Nej — 15.
6— 9 §§ samt 11—lo §§.
Godkändes.
16 §.
Herr Hallenborg: Jag har en anmärkning att göra i afseende
på mom. b. Här har Utskottet, i olikhet mot hvad komitén och
Kongl. Maj:t föreslagit, tillstyrkt, att arbetet skall under jorden få
gå fritt fram under alla byggningar med undantag af boningshus.
Under alla andra skulle man kunna arbeta. Det är visserligen sant,
Onsdagen den 28 April, f. m. 25
att arbetet sker på ett djup af 30 meter under jordytan, men jag tror
ändå icke, att det är alldeles fullt betryggande. Jag föreställer mig
att man icke kan vara fullt säker, att icke skada kan ega rum genom
att arbetet bedrifves under sådana byggnader. I den trakt, som
Grefve Strömfelt närmast borde känna till, bar bland befolkningen
rådt stor oro öfver att arbetet skulle få gå under alla slags bus, och
de anse att den skada, som möjligen uppkommer på ett större uthus,
ofta kan vara betydligare, än om den hade skett på ett vanligt bo¬
ningshus. Jag föreställer mig att man bestämt sig för uttrycket
“boningshus", derför att det skulle vara förenadt med fara för men¬
niskolif, om ett sådant hus ramlade, men får då fästa uppmärksam¬
heten på, att menniskor vistas äfven i andra hus, såsom till exempel
ladugårdsbyggnader, hvarför det kan vara lika farligt om ett sådant
ramlar.
Jag har icke stor förhoppning om framgång, att den anmärkning
jag framstält vinner gehör, men jag anhåller i alla fall, att paragrafen
måtte återremitteras till Utskottet, för att få denna bestämmelse
ändrad till likhet med Kongl. Maj:ts förslag.
Grefve Strömfelt: Intet arbete i någon stenkolsgrufva, vare sig
utomlands eller i Sverige, har kunnat till dato ega rum med sådan
begränsning i utrymmet under jord, som blir en följd af de i Kongl.
Maj:ts förslag intagna bestämmelserna om skydd mot arbetet. Ut¬
skottet bär, med kännedom om den utländska lagstiftningen, föreslagit,
att under alla bus utom boningshus skulle, då grufvan vore på ett
visst djup, eller öfver 30 meter, få arbetas fritt. I England arbetar
man under hela städer. I Belgien arbetar man under alla hus, äfven
under städer, och det finnes till och med en stad, der grufvan går
ned inom sjelfva staden. I Frankrike arbetar man äfven under alla
hus, men der är den försigtighetsåtgärden vidtagen, att i händelse
grufarbetet skall drifvas under boningshus, skall koncessionsinnehafva-
ren ställa borgen för den skada, som kan uppkomma. Här skall till
säkerhet för skada deponeras ett kapital, som, om området uppgår
till 2,000 hektar, skulle utgöra tillsammans 102,000 kronor, och om
skadeersättning häraf beköfver utbetalas, skall koncessionsinnehafvaren
inom åtta dagar åter hafva fylt denna summa. Hvad finnes då för
fara att gå fram under uthus? I den svenska lagstiftningen fin¬
nes angående stenkol en paragraf i 1855 års grufvestadga, som be¬
gränsar afståndet från hus för arbete ofvan jord, men jag vill fästa
synnerlig uppmärksamhet derpå, att ännu är det omtvistadt, huruvida
detta hindrar arbete under jord, och det hindrar bestämdt icke så¬
dant arbete, der husen blifvit inlagda på utmålet.
Den siste ärade talaren sade, att vid Bjuf skulle befolkningen
vara rädd för att grufarbetet under jorden skulle få framgå under
husen. Jag ber honom vara god och konstatera detta yttrande, ty
det är alldeles origtigt. På de 1,100 tunnland, som Bjuf bearbetar,
hafva jordinnehafvarne utan ersättning lemnat bolaget rättighet att
arbeta under alla bus, äfven boningshus. För två år sedan tillkalla¬
des jag af hemmansegarne i samma socken men på ett angränsande
N:o 34.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
N:o 34, 26 Onsdagen den 28 April, f. in.
Lagförslag territorium, Bjufs by, livilka skulle bestämma vilkoren för bearbetan-
eftersökande det af ett stenkolsfält, bestående af 600 tunland. De ville icke del-
oeh öearbe- ^a8a ' bolaget. Alla dessa innehafvare af jord voro samlade. De
tande af sten- hade en femtonårig erfarenhet om det arbete, som framgår öfver det
kolsfyndig- strax bredvid belägna fältet, och här har jag i min hand det kon-
f Forts) trakt’ som underskrefs af alla dessa hemmansegare. För att man icke
1 framdeles skulle komma med några protester, bestämdes en afgift af
1 öre per tunna om 6 kubikfot och eu städjepenning af 300 tunnor
prima stenkol årligen, men den förstnämnda afgiften skulle icke utgifvas
förr, än arbetet kommit in på deras område, och i stället lemnade
jordegarue rättighet att gå under hvarje hus, äfven boningshus, så
att rädd är befolkningen icke härför.
Jag ber tillika få anmärka, att grufegaren har skyldighet att er¬
sätta den skada han gör, men ännu har ingen framställning om er¬
sättning gjorts till oss åt någon jordegaro, och grufarbetena hafva
ändock fortskridit under många byggnader. Hittills har det varit
omtvistadt, huruvida man haft rättighet att gå under byggnader, men
nu införes ett bestämdt förbud deremot. Då, såsom jag har sagt, och
herrarne kunna sjelfve konstatera det, i ingen gruflagstiftning i ut¬
landet är förbjudet att gå under alla slags hus, till och med hela
städer, då hos oss skall deponeras ett så oerhördt kapital, och då,
såsom Utskottet säger, här endast är fråga om skadestånd och der¬
till finnas medel, så har Utskottet föreslagit, för att göra denna in¬
dustri möjlig, att man skulle få arbeta under alla hus, med undantag
endast för boningshus. Det finnes dock äfven ett annat allmänt in¬
tresse. som talar härför. Under ett hus af 40 fots gafvel och 100
fots längd, måste man, om stenkolsflötsen är af 3 fots mäktighet, en¬
ligt 16 § lemna en pelare, innehållande 24,000 tunnor stenkol. Här¬
till kommer det hinder, som dessa pelare förorsaka grufarbetet och
som på många håll gör, att intet arbete alls kan der gå fram, och
då blir det ännu mera stenkol, som måste lemnas qvar i jorden. När
den ringaste skada inträffar, får grufegaren betala densamma. Om
en spricka uppstår i eu mur eller på en stenfot, och detta skett till
följd af grufarbetet, så skall grufegaren lemna ersättning. Då så är
förhållandet, och jordegaren alltså icke har någon risk, anhåller jag,
med hänsyn till möjligheten för stenkolsindustrien att arbeta, att
Kammaren måtte godkänna Lag-Utskottets förslag.
Herr Hallen b or g: Om den siste ärade talaren icke hade varit
så snabb i sin uppfattning af hvad jag icke sagt, så hade vi kunnat
komma till samma resultat. Jag åsyftade nemligen med mitt yttrande
icke Bjuf utan Billesholm. Der arbetas nemligen på 110 fots djup,
d. v. s. större djup än Utskottet omförmäler. När jag hade tillfälle
att besöka Billesholm, såg jag på flere ställen huru marken sänkt sig,
och det sades att det skett till följd af arbetet uti grufvan. Särskild!
fästes min uppmärksamhet på eu byggnad, som betydligt sjunkit. Jag
behöfver således icke inlåta mig på något stort och högtidligt försvars¬
tal för mitt yttrande, utan vill endast säga, att när sådant kan ske
vid Billesholm, der man arbetar på 110 fots djup, så anser jag mig
27
N:o 34.
Onsdagen den 28 April, f. m,
icke hafva orätt att påstå, att det kan vara farligt att ga under ^förslag
husen, såvida man icke gör någon begränsning i afseende på djupet efte/sö1cande
Jag har icke sagt, att risken var densamma med uthus och 0CÄ iearbe
boningshus, blott att det kan vara farligt i båda fallen, ty uthusen tande af sten¬
frö ofta så dyrbara, att den skada, som uppstår, om ett sådant sätter ltölsfynäig-
sig eller ramlar, kan vara större, än att det finnes tillgång till ersätt-
ning, derför. Vissa tider äro de äfven bebodda af de personel, som
skola sköta kreaturen, så att det kan äfven i dem uppstå fara för
menniskolif. ...
Jag är icke nu i tillfälle att förelägga Kammaren de raaterialier,
hvarpå komitén grundat sina uppgifter, men i komitébetänkaudet står
å sidan 21, att djupet under jordytan är vid:
Höganäs..........
Hjul'.................
Billesholm........
Skromberga.....
Stabbarp ........
circa
n
11
11
n
300 fot
150 „
no „
45—70 „
60 „
Är den uppgift, komitén här lemnat, origtig, vore det mycket ledsamt.
Jag fortfar att yrka återremiss.
Grefve Strömfelt: Jag skulle anhålla, att f. d. komiténs ärade
ordförande, när han yttrar sig i en så vigtig fråga som denna, ty i
denna paragraf är fråga om stenkolsindustriens vara eller icke vara,
ville vara god och läsa, hvad han sjelf låtit skrifva, från början till
slut. Det står nemligen: “den underslå flötsen är vid de särskilda
grufvorna belägen olika djupt under jordytan, nemligen1' och så följer
hvad han läste. Men då han sjelf varit vid Billesholm, borde han
veta, att den tlötsen aldrig utbrutits, utan att det är en annan på
50 ä 80 fots djup som bearbetas. Den understa flötsen kan, enligt
hvad förre grufingeniören sagt mig, aldrig bearbetas, emedan den be¬
står blott af smala ränder. Här står i komiténs anförande, att det
är den understa flötsen, som ligger på Ilo fots djup, men den bär,
som sagdt, aldrig arbetats vid Billesholm. Deremot säger Herr Hrd-
mann, som äfven var ledamot af komitén, i sitt utgrina arbete, att
det endast är de två öfre kolflötserna, som der bearbetas, och att
deras ungefärliga djup under jorden är 85—90 fot, så att det åter¬
står 25 fot för att komma till de 110.
Jag kan icke bestrida, att icke någon sjunkning under tidernas
längd kan ske, men hvad gör det? Brytes det under byggnaderna,
så sker sjunkningen, om sådan inträffar, ytterst jemnt, så att den
icke märkes. Farligare är att lemna, qvar pelare såsom sker vid
Billesholm, ty om då eu sjunkning sker, uppkommer ett brott. Vid
Höganäs stämdes bolaget angående ersättning för skada, som skett
till följd af dylikt sjunkande. Jag har talat med professor N. som
var der och undersökte sjunkningen. Den gamla sättningen var, der
den var störst, om jag ej missminner mig, omkring fem luder. Det gör
ju ingenting. Icke kan man då tala om “olycksfall1*, eller tior
H:d 34
28
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
herr Hallenborg, att han kan bryta halsen af sig på 5 liniers sätt¬
ning?
Jag påstår att för stenkolsindustrien äro Utskottets bestämmelser
nödvändiga. Ingen grufva i Sverige har någonsin kunnat arbeta med
qvarlemnande af så många pelare, som skulle blifva följden, om Kong!.
Maj:ts förslag antages, och det allmänna har kraf på, att dessa kol¬
pelares innebörd icke onödigtvis lemnas qvar i jorden. Jag vill
nämna, att den karta, jag låtit urklippa ur min brochyr och utdela
här i Kammaren, visar, att hela det fältet omöjliggjorts för allt arbete
genom pelare, som måste qvarlenmas. Men detta fält, som sålunda
har gjorts obrukbart, skulle innehålla, efter beräkning af en 2-fots
öts, 33,600,000 tunnor stenkol.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Då fråga inom
Utskottet väcktes att lemna arbetet fritt under andra åbyggnader än
boningshus, äfvensom under trädgårdar och tomtplatser, såvidt nemli¬
gen arbetet bedrefs på större djup än trettio meter under jordytan,
cå hyste jag visserligen betänkligheter mot inrymmande af en sådan
frihet, men jag fann ett starkt stöd för att vidtaga en sådan åtgärd
\ llYad komitén sjelf hade utredt. På 22 sid. af komiténs betänkande
finnes följande passus:
”Vid stenkolsbrytningen lemnas sandstenen i taket vanligen orörd,
men af leran eller skiffern i bottnen måste en del uppbrytas jemte
stenkolen, för att orterna må erhålla tillräcklig höjd. Sjelfva arbets¬
rummen äro (utom vid Höganäs) blott omkring 3 fot höga. Då dessa
rum, allt eftersom de lemnas, delvis igenfyllas med lösbrutet berg, bör
en inträffad sänkning, hvilken i de flesta fall dessutom sker ganska
långsamt, i vanliga fall och vid arbete på större djup, knappast blifva
märkbar på jordytan ofvanför. Enstaka orter inom en för öfrigt obru¬
ten del af ett grufområde kunna i allmänhet anordnas så, att faran
för ofvanför belägna bygnader är ringa eller ingen.“ Då vi nu hafva
bibehållit oförändradt stadgandet angående boningshus, (och till bonings¬
hus räknar jag icke endast hvad man vanligen kallar corps de logis,
utan äfven sådana byggnader, i hvilka menniskor pläga bo, således i
Skåne äfven ladugårdsbyggnader, för så vidt drängar pläga bo der),
så kan jag icke finna, att någon fara här är å färde. Man kan möj¬
ligen såga, att djupet 30 meter är för ringa, men vi hafva rådfört
oss med Sveriges störste grufkännare, Professor Nordenström, och han
kom till det resultat, som den förre talaren nämnde. Jag medgifver,
att något beror på jordlagret; om det består af lösare jord, så blir
sänkningen naturligtvis större, än om berg utgör underlaget; men i
Hvarje fall finnes ju depositionen, som lemnar full garanti för, att den
ringa skada, som kan åstadkommas på en uthusbyggnad, varder ersatt.
Underkännes Utskottets förslag i förevarande afseende, leder sådant
till förlust för nationalförmögenheten, genom borttagande af tillfället
att vinna de stenkolstillgångar, som finnas i dessa s. k. pelare, hvilka
skola lemnas orörda såsom stöd under de skyddade ställena.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
29
Onsdagen den 28 April, f. m.
Herr Gahn: Jag vill visserligen icke tillerkänna mig någon in¬
sigt i stenkolsgrufvors bearbetande, men jag har dock så pass stor
kännedom om grufveväsendet, att det förefaller mig besynnerligt, att
man bär velat stifta absolut förbud mot all grufdrift under bygg¬
nader, utan att taga någon hänsyn till de berg- eller jordarters bärig¬
het kvilka ligga öfver grufvan, ty deraf beror, om skada kan ske eller
icke. Det förekommer stora skiljaktigheter i de jord- och berglager
som ligga öfver stenkolen; de kunna vara så lösa att sättning lätt
egen rum, men på andra ställen så fasta, att sådant aldrig kan be¬
faras. Det är naturligt, att vid bearbetande af stenkolsfält måste det
vara eu stor olägenhet att nödgas gå omkring vissa ställen, och der
lemna stora pelare kvarstående, derför att några hundra fot ofvanför
ligger ett hus. Det stör hela det system af gallerier och brytningar,
som är nödvändigt. Dessutom kan det i många fall inträffa att, vid
fel å utmätningen af pelarnes läge, dessa komme att stå på sidan om
de hus för hvilkas säkerhet de skola afsättas. Med hänsyn till nöd¬
vändigheten, att arbetet må kunna fortgå under jordytan utan dessa
afbrott, och med hänsyn derjemte till säkerheten för husen tycker jag
det vore bäst att låta det bero på en sakkunnig undersökning för
hvarje grufvefält, huruvida tillstånd kunde meddelas till brytning un¬
der husen eller icke. Förekomma så starka sandstens- och skifferlager
öfver stenkolsflötserna, eller utbrytas de på sådant sätt att någon
sättning icke gerna kan ifrågakomma, då bör det ovilkorligen med-
gifvas att bryta under hela distriktet. Men betinnes å andra sidan
jordlagret vara så löst, att eu sättning kan befaras äfven på större
djup, då bör det förbjudas att bryta under byggnader. Om en åter-
remiss skulle komma att ske till Lag-Utskottet, ville jag derför hem¬
ställa till Utskottet, att taga i ompröfvande, huruvida det icke kunde
i denna paragraf föreskzdfvas, att det må bero på sakkunnige perso¬
ners undersökning och bestämmande, om grufbrytning får fortgå eller
icke under byggnader. Någon skilnad emellan boningshus och andra
byggnader finner jag ej behöflig, ty vid möjligen inträffande ras kan
det finnas menniskor lika väl i den ena som i den andra.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de
derunder framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande af
förevarande § och vidare derpå att densamma skulle till Utskottet åter-
förevisas; hvarefter propositionen på paragrafens godkännande förnyades
och förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
§ 17.
Herr Waern, Carl Fredrik: Jag fruktar, att man genom denna
paragraf gifver samma sak åt två personer, och att man öfverlemnar åt
bergmästaren att göra något, som öfverstiger hans och hvarje annans
förmåga att göra på ett förnuftigt och praktiskt sätt. Så fort nem¬
ligen som i denna paragraf förklaras, att det är tillåtet att inmuta
mineralfyndighet i fält, som är bearbetadt för stenkol, så skall ju det
hända, att begge de, som sålunda arbeta i fältet, söka att tillgodogöra
N:o 34.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
Tcolsfyndig-
heter.
(Forts.)
N.o 34.
30
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts J
Onsdagen den 28 April, f. m.
sig samma material. Meningen har väl varit att detta skulle vara för¬
bjudet och att den, som har koncession på stenkol skulle vara inskränkt
till stenkolen. Men han eger äfven tillgodogöra sig andra material på
grund af den 10 paragrafen, som ännu icke är afgjord. Der står det:
"Den, som erhåller koncession, ege uteslutande rätt att, med de vilkor
och inskränkningar denna lag innehåller, inom det område koncessio¬
nen omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig derstädes be¬
fintliga stenkolsfyndigheter äfvensom de eldfasta leror, Indika i samman¬
hang med sådana fyndigheter förekomma".
”Öfriga på djupet anträffade mineraliska ämnen inom området för
koncessionen må äfven af koncessionsinnehafvaren brytas, i flen mån
sådant är erforderligt för arbetets ändamålsenliga drifvande, och ege
koncessionsinnehafvaren deraf använda hvad för grufdriftens ändamål
behöfves. Hvad sålunda icke användes må innehafvaren af koncessio¬
nen ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande af
godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas inom
sextio dagar efter tillsägelse.”
På samma sätt har man förmodligen tänkt sig, att om någon inom
ett område för en stenkolsgrufva gör inmutning å t, ex. jernmalm, han
skulle hålla sig till denna, och ej förnärma stenkoisbrytarens rätt. Men
nu står det åter i grufvestadgan: ”Inom det inmutade området eller
utmålet eger inmutaren uteslutande rätt att, med de vilkor och in¬
skränkningar denna stadga innehåller, bearbeta och tillgodogöra sig
såväl den inmutade mineralfyndigheteu som äfven andra inmutningsbara
mineral, hvilka derstädes förekomma.”
”Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller ut¬
målet må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt
för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf an¬
vända hvad för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke an¬
vändes må inmutaren ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot
erläggande af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader af¬
hemtas inom sextio dagar efter tillsägelse . Både den, som fått in-
mutningsrätt och den, som erhållit koncession, hafva således rätt till
andra mineral och kunna hvar för sig tillgodogöra sig dem. Nu har
jag visserligen hört att bland de mineral, som inmutaren skulle ega
tillgodogöra sig, ingå icke stenkol, och man grundar detta påstående
derpå, att först står, att inom det inmutade området eger den, som
har inmutningsrätt, att tillgodogöra sig inmutningsbara miueralfyndig-
heter, och när det sedan står öfriga mineraliska ämnen”, så skulle
stenkolen icke vara deri innefattade, emedan de icke äro inmutnings¬
bara, utan hafva egen lagstiftning. Jag tror dock, att det blir mycket
tvistigt vid domstolarne, huruvida paragrafen skall anses utesluta sten¬
kolen eller icke. Men äfven om det verkligen är så, hvilket jag dock
ej kan fatta, att den, som har inmutningsrätt, icke skulle få tillgodo¬
göra sig stenkol, så eger dock ovilkorligen den, som fått koncessions-
rätt, att tillgodogöra sig andra mineral. Således finnes det alltid en
sak, som båda hafva rätt att tillgodogöra sig inom samma område.
Jag anser detta mycket olämpligt.
Men vare sig dermed huru som helst och antaget att den ene
31
Onsdagen den 28 April, f. m.
uteslutande söker stenkol och den andre uteslutande jernmaln, så qvar¬
stå dock olägenheterna af två eller flere olika grufegares arbete på sam¬
ma plats, och den resurs, hvartill anvisning bär blifvit lemnad, att
bergmästaren skall dela emellan dem, påstår jag blifva alldeles omöjlig
i tillämpning. Hvar och en skall hafva sina gångar korsande eller öfver-
eller undergående den andres, och hvar och en sina olika uppfarts¬
vägar nära eller kanske alldeles intill den andres; huru skall det blif¬
va möjligt? Här talades nyss om faran för hus. Men om man inom
en trång rymd med flera olika mellanlager gör tomrum härs och tvärs,
så skola naturligtvis ras ännu mycket lättare och med antaglig säker¬
het ganska ofta inträffa; bergmästaren skall då föreskrifva huru de
olika slagen af grufarbete få bedrifvas. Men huru skall han kunna
göra detta?
Jag har läst en afhandling om ett sådant fall i Westfalen. Der
fans ett stenkolsfält. När stenkolen upptogos medföljde en lera, som
var mycket jernhaltig, så att det kunde löna sig att taga ut jernet
derur, och det fans personer i närheten, som ville göra det. De vände
sig till egarne af stenkolsverket, men desse sade: vi vilja icke taga upp
någon lera åt er, och vi bry oss icke heller om den för egen del. De
andre gjorde då inmutning och fingo rätt att bearbeta leran, och der
blef eu svår process emellan dem och egarne af stenkolsverket, hvilken
slutade dermed, att regeringen måste ingripa och öfverlemna åt en
sakkunnig person att skilja dem emellan. Han sade, att här finnes in¬
gen möjlighet till någon annan praktisk lösning, än att båda äro be¬
rättigade att nyttja samma uppfartsvägar och samma uppfordringsverk
ömsesidigt. De få komma öfverens om arbetsfördelning och kostnads¬
ersättningar bäst de gitta. Nu invänder man praktiskt, att i Skåne
finnas inga andra arbetsnyttiga mineral än stenkol, och derföre är hela
bestämmelsen utan fara. Det är nu emellertid sådant, som vi icke
kunna veta; det kan hända att man äfven der hittar lera, som är jern¬
haltig. Men äfven om man antager, att der endast finnes stenkol, så
kan jag ändå icke anse paragrafen oskyldig, ty gruflagstiftningen i all¬
mänhet är öppen för missbruk af personer, som icke sky att trakassera
andra och hvilkas enda syfte är att få ersättning för att de skola af¬
lägsna sig. Många bruksegare i Sverige veta väl, att det finnes per¬
soner, som inmuta mark på deras område utan annat motiv, än att
tvinga bruksegaren att gifva dem ersättning för att blifva dem qvitt.
På samma sätt kan det ock hända i Skåne, och missbruk kunna ske
på flera sätt. En person hittar på en stenkolsfyndighet och söker
koncession derå. En annan person, som får höra det, skyndar sig att
inmuta samma område; den, som erhåller koncession, får sålunda en
annan inom sitt område, som är berättigad att göra icke allenast under¬
sökningar, utan verkligt grufarbete, och om han tillgodogör sig stenkol,
så är han dertill berättigad i den mån, som det erfordras till hans ar¬
bete. Sedan är det tvifvel underkastadt samt kan blifva föremål för
långa rättegångar, huruvida han icke har rätt att tillgodogöra sigalla
stenkol, emedan de falla under benämningen: ”öfriga mineraliska äm¬
nen”. Jag tror, att huru mycket man än söker förringa de inkast, som
kunna göras mot denna paragraf, så skall den dock alltid leda derhän,
N:o 3L
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
N:o 34.
32
Onsdagen den 28 April, i, m.
Lagforslug
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
att det blir, stora olägenheter för den, som får koncession, och slut¬
resultatet blir, att ett eller annat tusental kronor öfvergår i händerna
på den, som icke gjort mer, än haft tilltagsenheten att inmuta för några
få kronor. Det är sant, att enligt grufvestadgan förlorar inmutaren sin
rätt, om han icke bearbetar grufvan, men det varar tre år, innan han
behöfver lägga utmål, och när den tiden är slut, så kan han få någon
bulvan, som gör en ny inmutning och får arbeta i tre år igen, innan
han behöfver bevisa, att det tinnes någon mineralfyndighet. Jag tror,
att sjelfva risken af ett sådant missbruk är vida större, än den olägen¬
het, som kan uppkomma, derest man uttryckligen förbjuder inmutning
inom stenkolsfälten, ty finnas der några värdefulla mineral, så lärer nog
egaren af stenkolsgrufvan se till, att de komma i dagen.
Jag får alltså yrka återremiss i det syfte, att i lagen må införas
förbud emot all inmutning inom fält, der någon erhållit koncession för
bearbetande af stenkolsfyndighet.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Att till äfventyrs några
svårigheter kunna uppstå vid tillämpligheten af det föreslagna stad¬
gandet, har komitén sjelf erkänt och Kommerskollegium äfven fram¬
hållit vid förslagets granskning. Men såväl komitén som kollegiet haf¬
va, som jag tror, med fullt fog, kommit till den åsigt, att stadgandet
icke kan borttagas utan att lemna en bestämd lucka i lagstiftningen.
1884 års grufvestadga 8 § 1 mom. medgifver eu inmutare rätt att
bearbeta och tillgodogöra sig först och främst den inmutade mineral¬
fyndigheten och vidare andra inmutningsbara mineral, hvilka förekomma
inom det inmutade området. Rättigheten omfattar således icke sten¬
kol, ty stenkol äro numera icke inmutningsbara. Stenkol hänföras till
de i paragrafens 2:a mom. omnämnda ”öfriga mineraliska ämnem’
och i fråga om dem gäller, att de få af inmutaren brytas endast i den
mån sådant är erforderligt för grufarbetets ändamålsenliga drifvande.
Eljest har han öfver dem icke någon rättighet. Alldeles motsvarande
stadgande linnes i 10 § af förevarande lag. Den, som erhållit kon¬
cession att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndighet, har endast rättig¬
het att tillgodogöra sig stenkolsfyndigheter och eldfasta leror. Öfriga
mineraliska ämnen få brytas endast i den mån sådant är erforderligt
för arbetets ändåmålsenliga drifvande. Således skulle en verklig fält¬
spärrning kunna uppstå, om icke möjlighet vore medgifven för den, som
vill eftersöka t. ex. en jernmalmsfyndighet, att erhålla inmutning derå
inom koncessionsområdet, eller för den, som vill bearbeta en stenkols¬
fyndighet, att erhålla koncession derå inom ett inmutadt område. Några
svårare förvecklingar tror jag icke böra uppstå. Ett likartadt stadgan¬
de förefinnes i Preussen, och om äfven några svårigheter der uppstått, så
har dock stadgandet varit tillämpadt.
Jag tror, som sagdt, att, om man tager bort detta stadgande, så
uppkommer derigenom en lucka i lagstiftningen; och jag anhåller der¬
före, att Kammaren måtte antaga den föredragna paragrafen oförändrad.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner,
först på godkännande af förevarande § och vidare derpå att densamma
Onsdagen den 28 April, f. m. 33
skulle till Utskottet återförvisas, hvarefter propositionen på paragra¬
fens godkännande upprepades och förklarades vara med öfvervägande
ja besvarad.
10 § samt 18—21 §§.
Godkändes.
2 kapitlets öfverskrift och 22 §.
Grefve Strömfelt: I denna § är från den franska lagen införd
en afgift, lagd på industriidkaren och tillkommande jordegaren, hvilken
afgift är främmande för den svenska lagstiftningen. Jag har något
utförligare reserverat mig för att i reservationen för hvar och en leda¬
mot åt Riksdagen framlägga de hufvudsakliga skäl, hvarföre jag icke
kunnat biträda Utskottets beslut. Jag skall nu icke upprepa detta
men vill likväl gorå några tillägg.
Såsom det i reservationen står, har det hittills enligt gällande lag
varit och är jordegarens rätt att sist vid utmålsläggning bestämma, om
han vill i företaget deltaga, i hvilket fall han också får deltaga i alla
de omkostnader, som med grufdriften äro förenade. Nu skall han i
stället få en inkomst af industriens arbete utan något deltagande i ar¬
betskostnaden eller i risken. Jag vill icke bestrida eu afgift, efter
som det numera anses nödvändigt för att genom denna, om jag så får
saga, kurtis få en lag igenom. Men jag bestrider, att afgiften skall
sättas, så hög, att den kommer att verka hämmande för industrien. Jag
har här gjort en utredning, hvilken jag meddelat Lag-Utskottet, huru
det år 1885 skulle stält sig vid Bjufs grufva, derest detta bolag skulle
hafva betalt ifrågasatta afgiften. Denna beräkning, som är kontrolle¬
rad åt en af komiténs ledamöter och sedermera ytterligare granskad,
visar, att arbetspenningarne för stenkolen förhålla sig till bruttovinsten
som 7 till 2. Jag menar då med bruttovinst revenykontot, sedan ad¬
ministrationskostnaden afgått, men inga räntor på lån afdragits eller
afskrifningar blifvit gjorda. Här skall således grufegaren betala 2 pro¬
cent på sina arbetspenningar, som stå i sådant förhållande till vinsten!
Hvad eldfasta leror beträffar, stå arbetspenningarna i förhållande till
bruttovinsten som 11 till 2. Jag skall således betala 2 procent äfven
på denna siffra, hvari ingå aflöningspenningarne till arbetarne o. s. v.
Jag har i min reservation påpekat, vid hvilket tillfälle denna afgift skall
kännas olidlig, och det är när, såsom vid hvarje hittills varande gruf¬
drift, penningarne äro slut, och styrelsen nödgas på sin borgen låna er¬
forderliga medel, hvarvid hon således ock får låna tusentals kronor för
att lemna åt jordegaren. Dertill kommer att komitén och regeringen,
hvilket är helt naturligt — ty ingendera känner förhållandet — ansett,
att eldfast lera skall vara ett under alla förhållanden och i alla tider
värdefullt fynd eller material. Men, mine herrar, så är det icke. Här
i landet finnas för närvarande två större fabriker, som tillverka eldfast
tegel. Jag ber om ursäkt, att jag icke talar om Gustafsberg, der till¬
verkningen är ringa. Men vid Bjuf och Höganäs tillverkas mer eldfast
Första Kammarens Vrot. 1886. N:o 34. 3
N:o 34.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
leolsfyndig-
heter.
(Forts.)
H\o 34.
34
Onsdagen den 2S April, f. ra.
Lagförslag
angående
eftersökande
och be¬
arbetande af
stenköls-
fyndigheter.
(F orts.)
tegel än Sverige förmår konsumera. Om det skulle inträffa, att någon
grufva framdeles får en bättre lera än den bästa engelska, hvaraf vi
nu ega motsvarighet, så kan denna tränga oss ur marknaden, och hvad
blir då vår lera vard? När det emellertid redan tillverkas mera eld¬
fast tegel än som i Sverige konsumeras, så blifva dessa eldfasta leror
i annat fall värdelösa för den industri, för hvilken vi här i denna §
lagstifta. Förhållandet är redan sådant för den industri, som nu ar¬
betar. Herr Hallenborg kan konstatera, att han sett berg af lera vid
Billesholm. Der säljes visserligen en del till Höganäs, som icke eger
så fin lera, och en liten del äfven till Tyskland, men det mesta får
ligga qvar och blifva ”ofyndigt berg". Eu grufegare skall således, enligt
denna §, först betala 2 procent på sina arbetspenningar och sedan 2
procent på en del af det ofyndiga berget. Det är för hårdt. Derföre
hafva också sju reservanter anmält sig vid denna § och yrkat, att af-
giften skulle nedsättas till en procent eller att orden ”en femtiondedel”
måtte utbytas emot ”en hundradedel”, och jag anhåller om Kammarens
bifall till detta vårt yrkande.
Herr Hallenborg: Jag kan icke uppgifva någon särskild an¬
ledning, hvarföre denna siffra, en femtiondedel, blifvit, bestämd. Då
komitéu granskat de undersökningar, som blifvit gjorda, tror jag, att
man ansåg att denna siffra skulle utgöra det lämpliga ersättnings¬
beloppet till jordegaren. Det är visserligen sant, att, såsom den siste
talaren yttrade, det kan kännas tungt för industriidkare!! att betala
detta, men man bör å andra sidan äfven behjerta jordegarnes ställning,
i synnerhet om de bo i närheten af eller invid grufvan, ty de hafva
ganska stora olägenheter deraf. Den omständigheten t. ex. att den
mängd arbetare, som vid grufvan äro anstälde, få högre aflöning än
jordegarne i allmänhet kunna gifva, blifver för dessa senare ganska
'betungande. På vissa orter åtminstone — utgöra vidare, så vidt jag vet,
grufbolagen icke något särskildt område för fattigvården eller skol¬
undervisningen för den befolkning, som der fins, hvilket gör kommunal¬
utgifterna granska dryga för de socknar, der sådana industriela verk
finnas. Detta är den hufvudsakliga anledningen till det nu föreslagna
ersättningsbeloppet, och i det afseendet kan jag, för min del, icke
annat än hålla på hvad komitén föreslagit, i synnerhet då det vunnit
understöd af både Kongl. Maj:t och Lag-Utskottet.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Det är klart, att ett
yttrande i denna fråga af den förste talaren bör tillmätas en viss be¬
tydelse, och jag är också den förste, som erkänner hans stora sak¬
kunskap på detta område. Men jag vill dock göra en gensaga mot
början af hans yttrande, hvaraf syntes framgå, att han skulle vara
snart sagdt den ende, som här egde sakkunskap. Utan att vilja eller
kunna tillerkänna mig särskilda insigter i detta ämne, får jag fästa
uppmärksamheten derpå, att Kongl. Maj:ts regering, innan propositionen
framlades, hört myndigheter, hvilka också måste antagas ega sak¬
kunskap, såsom Kommerskollegium, Konungens Befallningshafvande i
det län, der stenkolsindustri företrädesvis bedrifves, och bergmästaren
35
Onsdagen den 28 April, f. m.
i distriktet, och ingen af dessa myndigheter hafva haft något att
erinra emot komiténs förslag i denna fråga.
Af Grefve Strömfelts yttrande kunde man tro, att här vore fråga
om en nyhet i vår gruflagstiftning. Men jag tror icke, att så är för¬
hållandet. Vår svenska gruflagstiftning skiljer sig från de flesta andra
länders, hvilken i likhet med den svenska hvilar på inmutningsrätten
eller på kronans och sedermera inmutarens, koncessionshafvarens rätt,
derutinnan att enligt den svenska lagstiftningen jordegaren har någon
rätt till de mineralfyndigheter, som anträffas på hans jord. Denna
rätt har i vår hittills varande lagstiftning funnit uttryck i bestäm¬
melsen om rättighet för jordegare att, derest han till viss andel del¬
tager i driftkostnaden, äfven få motsvarande andel i vinsten. I förbi¬
gående och med anledning af uttryck i Grefve Strömfelts reservation
vill jag anmärka, att enligt 1855 och 1884 års gruflagstiftning jord¬
egare icke behöfver deltaga i kostnaderna för fyndigheters under¬
sökning och blottande, hvilka kostnader ju kunna vara ganska dryga.
Således är han icke här skyldig att deltaga i borrningskostnaden.
Nå väl, nu har man ansett, att det för grufindustrien i allmänhet
icke kan vara annat än lämpligt, att grufinnehafvaren, koncessions-
innehafvaren, slipper denna tvungna gemensamhet med jordegaren, och
för sådant ändamål samt för att jordegaren, hvilkens verksamhetsfält
ligger åt annat håll än grufidkarens, skall hafva någon fördel af på
hans mark funna fyndigheter, har man föreslagit, att till jordegaren
skulle lemnas en afgäld, hvilken således skulle träda i stället för den
honom hittills tillkommande rätt att deltaga i vinsten efter andel i
driftkostnaderna. Denna afgäld är vidare afsedd att vara en ersätt¬
ning för de olägenheter af många slag, hvilka af stenkolsindustrien
obestridligen tillfogas jordegarne inom den trakt, der industrien be-
drifves, såsom t. ex. ökad fattigvård, högre arbetspris m. m., hvilka
olägenheter icke äro af den beskaffenhet, att grufegaren kan hafva
någon skyldighet att derför lemna kontant’ ersättning, men som likväl
kunna vara ganska känbara. Detta är anledningen till afgiften. Att
den icke är någon nyhet synes vidare deraf, att redan i 1723 års
förordning finnes ett stadgande, som syftar åt samma håll. Der var
nemligen föreskrifvet, att om jordegare icke vill sjelf upptaga eu
grufva eller deri participera, ej heller mot kontanta penningar eller
jemngodt vederlag godset och grunden till upptagaren afstå, »skall
jordegaren då vara skyldig att låta dem, som det åstundan, samma
upptaga, samt till verket så stort utrymme lemna, som till hus och
vedrum behöfs; njutandet af tillverkningen 1 procent fritt för alla
omkostningar, sedan frihetsåren äro förbi». Sista gruffagskomitén af
år 1872 föreslog en afgäld till jordegaren, beräknad till en femtionde¬
del vid andra mineralfyndigheter, men i fråga om stenkol till en
trettiondel, således till högre belopp än nu är af komitén och Köngl.
Maj:t föreslaget. Denna afgäld till jordegaren är vidare stadgad i den
franska lagstiftningen, hvarifrån koncessionssystemet är taget, och be¬
fogenhet för jordegaren att behålla en viss, mindre del af grufvan
var derjemte medgifven i några äldre tyska bergsrätter genom deras
N:o 34.
Lagförslag
angående
eftersökande
och be¬
arbetande af
stenkols-
fyndigheter.
(Forts.)
N:o 34.
36
Onsdagen den 28 April, f. m.
fyndigheter.
(Forts/)
Lagförslag bestämmelser om jordegarens rätt till eu s. k. Ackertheil eller Erbkux.
angående Denna bestämmelse är således ingen nyhet.
eftersökande Hvad angår sjelfva beloppet, vill jag fästa uppmärksamheten derpå,
arbetande af att nu har jordegaren rätt att taga hälften eller 50 procent af vinsten,
stenhop- om han i samma proportion deltager i kostnaderna. Enligt detta för¬
slag lemnas grufegaren 48 procent, och jordegaren får 2 procent.
Antagligen har komitén valt denna siffra 2 procent med hänsyn till
den afgift, som nu befintliga stenkolsgrufvor erlägga till jordegaren.
Enligt uppgift af geologen Erdman, i hans nyss utgifna arbete om
Skånes stenkolsfyndigheter erlägges vid Bjufs grufva 1 öre, vid Vall-
åkra 3 öre och vid Skromberga 5 öre per tunna stenkol. Således i
dessa särskilda fall 1, 3 och 5 procent — med beräkning att en tunna
stenkol är värd en krona — eller i medeltal tre procent. Här är
dock i 22 § föreslaget endast 2 procent.
Slutligen tillåter jag mig ännu en gång erinra,
denna del icke rönt motsägelse af de sakkunnige myndigheter, som
yttrat sig, hvarken af Konungens Befallningshafvande eller af berg¬
mästaren. Jag hemställer, att paragrafen, sådan den lyder enligt
Utskottets förslag, måtte bifallas oförändrad.
att förslaget i
Grefve Strömfelt: Först ber jag att få bemöta, hvad Herr
Hallenborg yttrade om de stora olägenheter, som grufindustrien kan
förorsaka närboende jordegare. Ått olägenheter med afseende på
arbetsfolk råda i de trakter der industrien arbetar, det erkänner jag.
Men jordegaren har å andra sidan äfven stora fördelar deruti, att
han i närheten har en afsättningsort för sina produkter.
Hvad beträffar deltagande i fattigvården och skolväsendet, så bi¬
drager industrien till dessa kommunens utgifter i mån af sin beskatt¬
ning och med afseende härpå kan jag nämna, att jag på Bjufs bolags
vägnar erbjöd Bjufs socken att bekosta fyra småskolor och två eller
tre fasta skolor med hela sin utgiftsstat och fullt qvalificerade lärare och
lärarinnor, om socknen ville tillåta värt eget område att utgöra särskild!
skoldistrikt, helst detta territorium låg begrägsadt af eu jernväg och
tre landsvägar. Men då inbillade sig jordegarne, att detta var någon
förmån för bolaget, och afslogo anbudet. Kongl. Maj:t försökte hvad
göras kunde för att få förslaget till stånd, och återförvisade ärendet
till förnyad behandling på kyrkostämman, på det att socknen skulle
hafva tid att besinna hvilka stora fördelar som erbjudits. Men an¬
budet afslogs ändå, och nu har socknen fått bygga två nya skolhus.
Belastar industrien skolväsendet mer än någon annan, så betalar den
också mera, så att i det fallet tror jag icke, att jordegaren har skäl
att klaga.
Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet anmärkte, att
enligt nu gällande lagstiftning skulle icke jordegare, som beslutat sig
för att gå in i företaget, vara skyldig att deltaga i förberedande ar¬
beten. Men jag vill minnas att det är föreskrifvet, att, om han an¬
mäler sig till deltagande i anläggningen, han skall vidkännas sin andel
i både de utgifter, som sedermera förekomma, och de, som blifvit
gjorda före grufvans anläggning, och dit hör äfven borrningsarbetet.
Obetagen den 28 April, £. m.
37
N:o 34.
Vidare nämndes, att vid Bjufs grufva erlägges till jordegaren ett
öre för hvarje tunna stenkol. Det är för mig obekant, och den upp¬
giften får stå för Herr Erdrnans räkning. Vi betala icke ett enda öre.
Men vi hafva träffat den öfverenskommelsen, att, när vi i en aflägsen
framtid kommit in på ett fält, hvilket vi år 1884 köpte oss rätt att
bearbeta, vi då skulle betala till det fältets jordegare ett öre per tunna
för den stenkol, som på detta fält kunde erhållas. Men det kan dräja
50 år till dess.
Hvad Billesholm beträffar, så förmodar jag att den grufvan för-
sutit sin inmutningsrätt till något område, som låg bredvid dess arbets¬
fält, och om jordegarne dervid tagit ersättning, förvånar det mig icke.
Det gör hvarje jordegare, så snart han kan komma åt. Hvad Skrom-
berga angår, är det ledsamt, att denna grufva alltid skall komma på
tal. Der var först en herre, som betalade 8 öre per tunna stenkol.
Han gjorde konkurs, och innan dess skref Herr Erdman att det val¬
en mönstergrufva. Sedermera bildades der ett bolag, och det är be¬
kant, att detta icke gjort några göda affärer. Det betalade visserligen
fem öre per tunna, men det var för bolaget en alldeles för dryg afgift.
Jag har icke velat bestrida en afgift, men visa, att denna icke
blott kommer att utgöras på industriens arbetspenningar, hvilka för
närvarande äro 3 å 4 gånger högre än vinsten, utan ock utgå för en
Syndighet, som icke eger något värde, såsom jag har visat, att vid
kommande verk förhållandet blir med afseende på lera, samt slutligen
att den skall erläggas för hela koncessionsområdet, oafsedt om der
finnas sträckor, som hvarken hafva stenkol eller lera, och således, på
grund af allt detta, icke bör sättas så hög, som Utskottet föreslagit.
Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen och hoppas, att
någon af Lag-Utskottets ledamöter måtte uppträda och förena sig med
mig om samma yrkande.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! För min del
finner jag fullt berättigadt, att en koncessionshafvare erlägger någon
afgift till jordegaren, och i så måtto står jag på annan ståndpunkt
än den förste talaren, men då det blef fråga om att bestämma denna
afgälds belopp, så kom jag jemte flere andra ledamöter i Utskottet,
Herrar Claesson, Ericsson, Leffler, F. Andersson i Helgesta och C.
Persson i Stallerhult, till det resultat, att -fa af värdet eller 2 procent
var en alltför hög afgift. Den förste ärade talaren framlade för Ut¬
skottet en kalkyl, som visade att alla dessa stenkolsverk gingo med
stor förlust och åtminstone icke kunde egentligen betala någon afgift,
om man toge hänsyn dertill. Då jag derjemte tog i betraktande, att
denna afgift utgår efter bruttoinkomsten, utaf afseende på huru af¬
fären går, så fann jag för min del billigt att den nedsattes från 2
procent eller fa till ] procent eller Tfa. Det vore i stenkolsindustriens
intresse att man icke satte denna afgäld högre än som nu af reservan¬
terna är föreslaget. Man måste alltid besinna att jordegaren sitter
lugnt och stilla och bär upp en hundradel af värdet utaf det som
brytes. Det är koncessionshafvaren som drifver affären och är utsatt
för stora förluster. Detta är enligt mitt förmenande något, som man
Lagförslag
angående
eftersökande
och be¬
arbetande af
stenkols-
fyndigheter.
(Forts.)
N:o 34.
38
Onsdagen den 28 April, f. m.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
icke bör förbise. Jag yrkar lika med ^Grefve Strömfelt, att afgälden
måtte sättas till en hundradedel och icke till eu femtiondedel.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen, att, då särskilda yrkanden framstälts i afseende på den före¬
dragna 22 §, under det att beträffande 2 kapitlets öfverskrift något
egentligt yrkande icke förekommit, proposition på godkännande af be¬
rörda öfverskrift torde böra gifvas, först efter det beslut fattats an¬
gående lydelsen af förenämnda §.
Härefter gjordes propositioner, först på godkännande af 22 § med
den lydelse Utskottet föreslagit och sedan på paragrafens godkännande
med den ändring, att orden: “en femtiondedel1' utbyttes mot orden:
en hundradedel; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.
Vid sedermera framstäld proposition på godkännande af 2 kapit¬
lets öfverskrift förklarades denna proposition vara med ja besvarad.
23—25 §§, 3 kapitlets öfverskrift, 26—32 §§, 4 kapitlets öfver¬
skrift samt 33—40 §§.
Godkändes.
41 §■
Grefve Strömfelt: Jag är ledsen att icke bergsöfverstyrelsens
chef är här närvarande. Jag vill icke yrka ändring af denna para¬
graf, utan blott till protokollet uttala, att då ingen stenkolsgrufva kan
arbeta utan att hålla en fullt kunnig ingeniör, hvilken i vanligaste fall
utgått från bergsskola, det synes onödigt att bergmästaren skall kunna
dekretera att en bergsingeniör skall resa ned och mäta grufvan. Hetta
är så mycket mer olämpligt som under den tid en sådan ingeniör verk¬
ställer mätning i grufva allt arbete måste afstanna i den del, der
mätningen sker. Våra grufingeniörer mäta och afväga grufvorna minst
två gånger i månaden. Man har svarat mig i Utskottet att det vore
troligt att genom anmälan hos bergsöfverstyrelsen man kunde få sin
egen ingeniör förordnad att göra dessa arbeten; men nu är dock re¬
dan för Skåne en ingeniör förordnad att utföra detta arbete.
Jag har endast velat till protokollet uttala denna anmärkning.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och den ifrågavarande
paragrafen godkändes.
42-44 §§.
Godkändes.
45 §.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Mot den ändring, som Lag¬
utskottet vidtagit i mom. a) af 45 § synas åtskilliga anmärkningar
Onsdagen den 28 April, f, in.
39
N;o 34-
kunna och böra göras. Kongl. Maj:t har föreslagit att de äldre sten- Lagförslag
kolsgrufvorna skulle sortera under 1884 års grufvestadga och således
komma i åtnjutande af de många lättnader för industrien, som denna och^earbe-
stadga bereder i jemförelse med 1855 års grufvestadga, och särskildt tandeafsten-
den stora vinsten att genom arbete i ett utmål kunna försvara flera kolsfyndig-
sammanhängande utmål äfvensom den fördelen att få i lag befäst den fp^rts)
nu åtminstone tvifvelaktiga rättigheten till de eldfasta leror, som an- ■ '
träffas inom utmålet. Då emellertid det område, inom hvilket jord-
egar.es byggnader äro skyddade mot grufarbete, är något större enligt
1884 års grufvestadga än enligt den förut gällande, i det att det frid¬
lysta området enligt den förstnämnda stadgan är en cirkel med 200
meters radie, men enligt 1855 års stadga allenast sträcker sig till ett
afstånd af 178,14 meter (100 famnar), från byggnaden, har Kongl.
Maj:t, för att icke stenkolsindustrien i detta hänseende måtte lida
någon inskränkning i sin redan befästa rättighet, föreslagit, att i fråga
■om det fridlysta området 1855 års och icke 1884 års grufvestadga skall
tillämpas i afseende å äldre stenkolsgrufvor.
Men Utskottet har gått vida längre. I den af Kammaren redan
antagna 16 § äro byggnader inom det åt koncessionshafvaren upplåtna
område mindre skyddade mot grufarbete än enligt 1885 års grufstadga.
Enligt 16 § får man med arbete under jord gå så nära boningshus
som 15 meter i stället för enligt 1855 års grufvestadga 100 famnar
(178,14 meter) och i fråga om andra byggnader får man arbeta äfven
under dem, blott man icke går närmare dagytan är trettio meter. Det
är detta Utskottet vill tillämpa äfven på de gamla grufvor, som i öf-
rigt qvarstå under inmutningssystemet och icke gå in under den nya
lagens koncessionssystem.
Då man kommit till den uppfattning, att det ur teknisk synpunkt
icke är förenadt med någon synnerlig betänklighet att låta grufarbete
under jord fortgå närmare byggnader än förut varit medgifvet, har
Utskottet ansett det vara en gärd af billighet mot de gamla grufvorna
att man läte denna liberalare uppfattning komma äfven dem till godo.
Men Utskottet har härvid icke fäst tillräcklig uppmärksamhet vid en
omständighet, som jag för min del anser böra tillmätas stor vigt och
det är jordegarens klara rätt. Den enligt 16 § koncessionshafvare gifna
rätt att med sitt grufarbete under jord gå närmare byggnader än förut,
motsvaras å andra sidan af den nya skyldighet han fått att till jord¬
egaren erlägga en afgäld af 2 procent af värdet af de stenkol och eld¬
fasta leror, som uppfordras. Här åter gifver Utskottet de gamle gruf-
egarne rättighet att under jord gå lika nära intill byggnaderna som
koncessionshafvarne, utan att de derför behöfva erlägga motsvarande
afgäld. Man vill derigenom ställa de gamle grufegarne icke blott i
samma, utan i en vida bättre ställning än koncessionshafvarne, och
denna bättre ställning beredes dem på jordegarens bekostnad. Nu är
jordegaren obestridligen fredad för allt grufarbete inom ett område af
178,14 meters radie kring hans byggnader. Inom detta område är han
nu obestridligen egare till alla stenkolstillgångar, som der anträffas.
Han ensam kan arbeta der. Inmutaren har ingen rätt till dem. Dessa
tillgångar vill man nu med Utskottet taga ifrån jordegaren och skänka
N:o 34.
40
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kols fyndig¬
heter.
(Forts.)
Onsdagen den 28 April, {. m.
åt grufegaren. Här är dock, mine herrar, icke fråga om någon obe¬
tydlighet, det har Utskottet sjelf sagt och derom yttrade sig äfven
Grefve Strömfelt i något af hans anföranden i dag. Vid motiveringen
• till 16 § talar nemligen Utskottet om “de ofantliga qvantiteter sten¬
kolf som genom bestämmelserna i denna § onödigtvis lemnas värde¬
lösa. Dessa ofantliga qvantiteter tager man från jordegaren och skän¬
ker åt grufegaren. Om det är, hvilket jag icke vill bestrida, behöfligt
och angeläget för grufegaren att komma i besittning af dessa stenkols-
tillgångar, då finnes derför en mycket enkel och naturlig utväg, och
det är att han söker koncession. Men han får då betala afgäld till
jordegaren. För min del kan jag icke finna annat än att den ändring,
Lag-Utskottet här föreslagit, är betänklig med hänsyn till jordegarens rätt.
Härtill kommer en anmärkning mot förslagets redaktion. Det
stadgas, att innehafvare af äldre grufva skall för rätt att under jord
framdrifva arbetet enligt 16 § ställa pant för skada och intrång, som
han kan komma att tillskynda jordegare eller annan. Jag vill då till
en början erinra att denna pant icke utgör någon lösen, som motsva¬
rar den koncessionshafvaren åliggande afgäld utan en säkerhet för den
möjliga skada, han kan komma att göra. Det föreskrifves nu i Utskottets
förslag att han skall ställa denna pant i penningar eller obligationer,
utan att någon föreskrift lemnats om obligationernas beskaffenhet, på
sätt det förekommer i 11 § af lagförslaget, der det stadgas, att dessa
obligationer skola vara statens eller allmänna hypoteksbaukens. Här
kan således grufinnehafvaren aflemna obligationer af hvilken beskaffen¬
het som helst och då kan säkerheten för jordegaren blifva ganska klen.
Herr Bergström: Herr grefve och Talman! Då Statsrådet och
Chefen för Civildepartementet inför Kongl. Maj:t föredrog detta lag¬
förslag, omförmälde han också den af stenkolsindustriens målsmän ut¬
talade önskan att innehafvare af äldre stenkolsgrufva skulle få samma
förmån som innehafvare af de nya grufvor, hvilka inträdde under kon-
cessionssystemet, nemligen att under jord framdrifva arbetet så nära
intill byggnad, tomtplats och trädgård, som en koncessionshafvare egde
göra. Efter att hafva omnämnt detta, anförde Herr Statsrådet, att
en sådan förmån alldeles icke kunde förunnas, ty egaren af den äldre
grufvan vore icke skyldig att nedsätta pant för skada och intrång som
af arbetet kunde uppkomma. Något annat skäl för hinder mot bifall
till hvad stenkolsindustriens målsmän önskat uppgafs icke. Nå väl, just
detta hinder har Utskottet undanröjt! Såsom Herr Talmannen behagade
finna, har Utskottet föreslagit att, om innehafvare af äldre grufva vill
åtnjuta den rätt, koncessionssystemet erbjuder, nemligen att framdrifva
arbete under jord ända till 15 meter nära boningshus in. m., skall
han göra en deposition, hvars minimum är 27,000 kronor. Vid sådant
förhållande kan jag icke förstå annat än att all rättfärdighet är upp-
iyld och att det af Herr Departementschefen såsom hinder åbei’opade
förhållande icke vidare förefinnes. Jag kan icke tro, att någon Ko¬
nungens Befallningshafvande skulle tillåta sig att godkänna deposition
af andra obligationer än de, som äro omnämnde i 11 § d. v. s.
‘■statens eller allmäna hypoteksbaukens11 och hvilken det enligt samma
Onsdagen den 28 April, f. m.
41
N:o 34.
paragraf åligger en koncessionsinnehafvare att nedsätta. Det kan väl
icke falla någon förnuftig menniska in att antaga, det en innehafvare
af en äldre grufva skulle vara berättigad att deponera andra och
sämre obligationer än en koncessionsinnehafvare enligt 11 § är skyldig
nedsätta. Derom kan enligt mitt förmenande icke uppstå något
tvifvel.
Ifrågavarande bestämmelse är gifven i jordegarens intresse. Hvarken
1855 eller 1884 års grufvestadga lemnar jordegaren något annat skydd
mot arbete under jord än det han åtnjuter mot arbete i dagen. I
dessa författningar stadgas, att man icke får inmuta mineralfyndighet
å ställe, som ligger närmare till boningshus, annan åbyggnad, tomtplats
och trädgård än 100 famnar (178,14 meter) enligt den förra stadgan
och 200 meter enligt den senare; och samma författningar innehålla
vidare i fråga om utmål, att sådant i regeln skall läggas i qvadratisk
eller rektangulär form, men att bergmästare!! får afvika från denna
form, i händelse sådant område, som är skyddadt mot inmutning,
lägger hinder i vägen för den regelrätta utmålsläggningen. Dylikt
område får således icke läggas inom utmålsgränser. Nu äro två fall
möjliga, antingen äro dessa områden belägna utom utmålet och i denna
händelse kan icke sådan fråga, hvarom nu är tal, uppstå, ty så väl
den äldre grufvans innehafvare, som koncessionshafvaren äro förbjudne
arbeta utom gränserna för utmålet eller koncessionsområdet och dessa
gränser räknas såsom i lagen föreskrifves lodräta; eller ock hafva inom
ett utmåls gränser lagts byggnader och platser, som enligt grufvestad-
gorna bort vara skyddade mot att komma inom utmålet. Detta kan
hafva skett på två sätt, antingen så, att egaren till dylika byggnader
och platser medgifvit det, eller ock så, att bergmästaren, med förbi¬
seende af lagens stadgande, lagt dem inom utmålet och jordegaren för¬
summat klaga, i hvilken händelse utmålsförrättningen vunnit laga kraft.
Men i begge dessa fallen har grufegaren rätt ätt utan inskränkning
bedrifva arbetet under jord, ty hvarken 1855 års grufvestadga eller
1884 års stadga lemna särskild! skydd mot arbete under jord, så
vidt detta icke drifves utöfver utmålets gränser. Nu har deremot
Utskottet beträffande de äldre grufvorna föreslagit, att äfven dessa
byggnader och områden skola få samma skydd, som de hafva i afseende
å en koncessionshafvare. Man får icke närma sig ett boningshus på
kortare afstånd än 15 meter o. s. v. Jag kan icke förstå annat än
att detta är i jordegarens eller husegarens intresse. Saken är visser¬
ligen den, att det för jordegare vore önskligt, att de måtte kunna lag¬
ligen hindra äldre grufvors innehafvare från att arbeta så nära intill
boningshus m. m. som 15 meter, hvarigenom jordegarne förmena sig
ega utsigt till att kunna förmå grufinnehafvare att söka koncession
och sålunda underkasta sig skyldigheten att erlägga afgäld. Men det
är fråga om lagstiftningen bör understödja en sådan önskan. Man
söker visserligen på alla sätt tvinga grufinnehafvare att ingå på kon-
cessionssystemet och den dermed följande skyldigheten att erlägga afgäld,
men jag kan dertill icke finna någon anledning. Jordegaren har en
gång haft valet att antingen gå in och deltaga i arbetet eller låta bli
det. Har han valt det senare, eger han icke anspråk på någon afgäld.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
Icolsfyndia-
heter.
(Forts.)
N.o 34.
42
Onsdagen den 28 April, f. m,
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts.)
Man må teoretiskt antaga och påstå, att en jordegare framför alla är
egare till de mineral, som finnas i hans jord, men tager han icke sjelf
upp dem och icke heller någon annan får uppfordra dem, är det
endast att tillskynda nationalhushållningen en stor förlust, om man
låter sådana pelare som dessa under ett område med radie af 100 fam¬
nar eller 178,14 meter stå ouppbrutne.
På dessa grunder yrkar jag att Kammaren måtte bifalla Utskottets
förslag i punkten a) af 45 §.
Herr Hall en borg: Jag är till alla delar förekommen af Herr
Statsrådet och Chefen för Civildepartementet. Jag inskränker mig
följaktligen endast till att yrka, det Kammaren, med förkastande af
Utskottets föreliggande förslag, så vidt det skiljer sig från motsvarande
paragraf af Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, måtte godkänna paragrafen
med den af Kongl. Maj:t derför föreslagna lydelse.
Grefve Strömfelt: Sedan det nu blifvit yrkadt afslag, ber ..jag
att få säga några få ord.
Denna paragrafs lagstiftning omfattar hela den hittills varande
industrien, den industri som nu existerar. Det är denna industris
arbete, som, utan all afkomst för egen räkning, lyft den svenska
stenkolsindustrien till den punkt af statsintresse, hvartill den kommit,
som gifvit fosterlandet förmåga af sjelfförsvar under alla omständig¬
heter, utan att fosterlandet betalat ett öre till densamma, ty de grufvor,
som förse statens jernvägar med stenkol, äro de sist anlagda, egent¬
ligen Bjufs grufva. Nu vill man drifva in dessa gamla grufvor under
koncessionssystemet för att få dem att skatta till jordegaren; vilja de
ej krypa under oket, söker man här i paragrafen göra dem lifvet så
surt som möjligt.
Jag skulle bedja att få besvara ett uttryck af Herr Statsrådet
och Chefen för Civildepartementet. Han medgaf att dessa ofta omtalade
pelare, hvarom äfven här är fråga, äro oerhörda. Han sade vidare
att då icke jordegaren afsagt sig rätten till dem, de äro jordegarens
egendom. Jag vill icke tvista om, huru vida de äro hans egendom;
men har han icke afsagt sig rätten till dem ?
Jag vill be herrarne fästa uppmärksamheten vid detta. Då berg¬
mästaren frågar jordegaren vid utmålsläggningen: Vill ni deltaga i
företaget? Och jordegaren svarar nej; hvad erbjöds honom då? Honom
erbjöds deltagande i industriens varande och framdeles blifvande för¬
måner i afseende å företaget. Då han svarade nej, hvad gjorde han
då? Han afsade sig naturligtvis så väl industriens varande som dess
framdeles blifvande förmåner. Alltså eger han icke, så vidt jag kan
finna, dessa under hans jord befintliga fyndigheter. Finnes det dess¬
utom någon rimlighet deri, att, derför att en lagstiftning förut varit
orimlig, såsom t. ex. med afståndet 178,14 meter, bibehålla den, då en
ny utarbetats och pröfvas? Jag kan icke fatta detta.
Hvad är det, som här begäres af den äldre stenkolsindustrien?
Ingenting annat än full likställighet. Man talar så ofta om likställig¬
het inför lagen. År då den varande industrien en pariasklass, som
Onsdagen den 28 April, f. m.
43
N;o 34,
skall ställas utanför en ny lags på den tillämpliga bestämmelser ? Hvad
äro dessa 178,14 meter? Endast en teknisk fråga. Komitén härefter
undersökning funnit, att 15 meter gifva fullt tillräckligt skydd, men
likväl vill man behålla 178,14 meter här. Detta är fullkomligt orätt¬
vist, och för min del ber jag att få instämma i det af Utskottets ord¬
förande gjorda yrkandet om bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen, att i afseende på förevarande paragraf yrkats, dels att den
skulle godkännas med den lydelse Utskottet föreslagit, dels ock, af Herr
Hallenborg, att Kammaren, med förkastande af Utskottets berörda för¬
slag, så vidt det skilde sig från motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet, skulle godkänna paragrafen med den af Kongl. Maj:t
derför föreslagna lydelse.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på paragrafens godkännande med den lydelse
Utskottet föreslagit vara med öfvervägande ja besvarad.
46—48 §§, 5 kapitlets öfverskrift, slutmeningen och rubriken.
Godkändes.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom Kammarens förut fattade, här ofvan
antecknade beslut.
Föredrogs å ny o och bifölls Riksdagens Särskilda Utskotts den 21
och 27 i denna månad bordlagda utlåtande Ko 2, i anledning deraf
att Riksdagen, jemte godkännande i öfrigt af det af Utskottet i dess
utlåtande Ko 1 framlagda förslag till lag angående de svenska lappar-
nes rätt till renbete i Sverige och till lag angående renmärken, till
Utskottet återförvisat slutmeningarna i dessa lagförslag.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Odelberg under
12 dagar från och med den BO innevarande April.
Kammaren åtskildes kl. 3,12 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Lagförslag
angående
eftersökande
och bearbe¬
tande af sten-
kolsfyndig-
heter.
(Forts)
M:e 34,
*
Om vilkoren
för enskilda
telefonliniers
anläggande.
41
Onedagen den 28 April. e. m.
Onsdagen den 28 April, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet på förmiddagen.
Föredrogs å nyo och bifölls Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 21 och 27 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 12, i fråga
om utfärdande af en allmän författning rörande koncession till tele¬
graf- eller telefonanläggningar;
och skulle, jemlikt stadgandet i 3 mom. af 63 § Riksdagsord¬
ningen, detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Medkam-
maren.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 21
och 27 innevarande April bordlagda utlåtande N:o 13, med anledning
af väckt fråga om framställning till Kongl. Maj:t rörande vilkoren
för enskilda telefonliniers anläggande.
Herr Ro os, Wilhelm: Såsom af ordalagen i föreliggande betän¬
kande framgår, har Utskottet ansett sig böra tillstyrka motkmen, för
den händelse att icke det först föredragna betänkandet skulle bifallas.
Det förut föredragna betänkandet innehåller en hemställan, att
“Kammaren ville för sin del besluta, det Riksdagen skall i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och till Riksdagens
pröfning framlägga förslag till författning rörande meddelandet af
koncessioner åt enskilde att anlägga telegraf- eller telefoninrättnin¬
gar.
Sedan denna hemställan blifvit af Kammaren bifallen, anser jag
en sådan skrifvelse, som i det förevarande betänkandet föreslås, knapt
nog vara erforderlig och anhåller derför om afsteg å Utskottets hem¬
ställan.
Ilerr Bäckström: Då jag har anledning tro, att den föregående
motionen i Andra Kammaren har föga utsigt till framgång, men min
motion deremot torde hafva utsigt att bifallas, hemställer jag vörd¬
samt om bifall till den föreslagna skrifvelsen.
Onsdagen den 28 April, e. m.
45
N:o 34
Herr Leffler: Den föregående talaren har yrkat bifall till sin
motion på den grund att min motion skulle hafva föga utsigt till
framgång i Andra Kammaren. Men det är, såsom jag tror, precis lika
mycken eller lika liten utsigt för att hans motion skulle i Andra
Kammaren bifallas; och jag vet derför icke, om det kan vara skäl
att besvära Kongl. Maj:t med två skrivelser.
Det finnes för öfrigt en sak i hans motion, som jag skulle vilja
opponera mig emot. Frågan synes mig vara alltför ensidigt betraktad.
Syftet med min motion var att få eu lagstiftning, som afsåge icke
allenast de enskildes och bolagens utan äfven statens och den stora
allmänhetens intressen. Jag tror att deremot den nu förevarande mo¬
tionen mycket lätt kunde tydas så, som om meningen vore att, med
förbiseende af den stora allmänhetens och statens bästa, den hufvud-
sakliga vigten borde fästas vid telefonegarnes.
På grund häraf får jag yrka bifall till Utskottets förslag, att nu
föreliggande motion icke måtte till någon åtgärd föranleda, emedan
hvad i densamma kan vara berättigadt redan innehålles i den motion,
som nyss blifvit af denna Kammare bifallen.
Herr Bäckström: Då jag finner, att det kunde vara lämpligare
att, i stället för att för det närvarande bifalla min motion, yrka åter-
remiss af densamma, till dess man finge höra, huru Andra Kammaren
i frågan beslutat, ber jag att få återtaga mitt förra yrkande och an¬
håller vördsamt om återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad och Herr Leffler
återtagit sitt yrkande, gjordes propositioner, först på bifall till hvad
Utskottet i förevarande utlåtande hemstält, vidare derpå att utlåtan¬
det skulle till Utskottet återförvisas och sedermera på afslag å Ut¬
skottets hemställan, hvarefter propositionen på utlåtandets återförvis¬
ning upprepades och förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 21
och 27 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 14, i fråga om ned¬
sättning af telegramportot.
Herr Roos, Wilhelm: Då en Kammare skall besluta i fråga om en,
af en annan Kammare redan antagen skrifvelse, så böra naturligen orda¬
lagen vara alldeles lika; men här i detta betänkande hafva emellertid
ett par ord blifvit omkastade, hvarförutan ett tryckfel insmugit sig,
så att förslaget icke blir precis lika lydande med Andra Kammarens.
Jagj ber derför få hemställa, att i stället för det förslag, som
innehålles i betänkandet, Kammarens beslut måtte inskränkas derhän,
att Kammaren för sin del biträder det i Andra Kammaren i ärendet
fattade beslut. Derigenom blifva båda skrifvelseförslagen fullkomligt
lika lydande.
Om vilkoren
för enskilda
telefonliniers
anläggande.
('Förta.)
Om nedsätt¬
ning i tele¬
gramportot.
H:o 34.
46
Onsdagen den 28 April, e. m.
Om nedsätt¬
ning i tele¬
gramportot.
(Forte.)
Ifrågasatt
nedsättning i
grundskatter
samt lindring
i rustnings-
oeh roterings-
besvären.
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt Kammaren biträda An¬
dra Kammarens i ämnet fattade beslut.
Föredrogs å nyo och bifölls Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 21 och 27 innevarande April bordlagda utlåtande N:o 15, i an¬
ledning af väckt förslag angående förändrade bestämmelser i fråga
om vilkoren för utöfvande af medicinsk praktik.
Föredrogos å nyo och biföllos Stats-Utskottets den 24 och 27 i
denna månad bordlagda utlåtanden:
N:o 12 a, med anledning af Kong!. Maj:ts framställningar angående
anslag till vissa byggnader för hospitalsvården;
N:o 52 i anledning af väckta motioner om nedsättning af annui-
teterna å de till vissa enskilda jernvägsaktiebolag lemnade låneunder¬
stöd af statsmedel; samt
N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående pen-
sionsrätt för innehafvare af en professur, afsedd att vid Karolinska
mediko-kirurgiska institutet genom särskilda gåfvomede! upprättas.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 24 och 27 innevarande
April bordlagda utlåtande N:o 54, i anledning af väckta motioner rö¬
rande dels nedsättning i de på viss jord hvilande grundskatter samt
dels lindring i rustnings- och roteringsbesvären.
Friherre Klinckowström: Det något knapphändiga förslag till
beslut, som Stats-Utskottet i frågan aflättat, som jag förmodar och
och att döma af de talrika reservationer, Andra Kammarens Stats-
Utskottsledamöter afgifvit, med hjelp af den förseglade sedeln, kan
icke annat än på det högsta förvåna mig. En så vigtig fråga som
den här föreliggande a härdar Stats-Utskottet på summa 5 rader och
uppgifver såsom skäl, att det beslut, föregående Riksdag fattat om
30 procents afskrifning af grundskatterna samt rustnings och roterings¬
besvären, först med innevarande år tillämpas, och således anser Ut¬
skottet detta vara ett tillräckligt och fullgiltigt skäl att icke nu till¬
styrka Riksdagen att vidtaga några åtgärder med anledning af före¬
nämnde motionärers förslag. Om man äfven icke vill ingå på en af¬
skrifning, som naturligtvis icke vid denna riksdag kan komma i fråga,
synes det mig dock vara rättvist och billigt, att hvad reservanterna i
Stats-Utskottet tillstyrkt, nemligen en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, på det Kongl. Maj:t måtte till nästa Riksdag framlägga för¬
slag till en ytterligare afskrifning af grundskatterna och motsvarande
lättnader i rustnings- och roteringsbesvären är verkligen en ganska
billig begäran. När man tänker på, hvilka svårigheter landtmannen
Onsdagen den 28 April, e. ro.
47
N:o 34.
har, i synnerhet de mindre hemmansegarné och skattejordsinnehafvarne, Ifrågasatt
som mest äro betungade af dessa skatter, att kunna draga sig fram, nedsättning i
i synnerhet under nu varande, för landtbruket så ofördelaktiga förbål- fa^tlindring
landen, så synes det verkligen vara ett ganska godt medel att lindra i rustnings-
och förminska denna nöd och dessa svårigheter genom att nu ytter- och roterings-
ligare få en afskrifning till stånd, och då Kongl. Maj:t redan har ge- besvären.
nom sin främste rådgifvare erkänt, att grundskatterna äro sekelgamla ^Forts,-)
orättvisor mot det jordbrukande ståndet, måste man finna, att man
icke nog hastigt kan göra sig af dermed; och äfven om icke grund-
skatteafskrifningen och motsvarande lindringar af indelningsverkets
bördor kunna ega rum till nästa riksdag, vore, om en sådan skrifvelse
afgår till Kongl. Maj:t, att förmoda, att Kongl. Maj:t dock ville taga
denna för jordbruksnäringen så vigtiga fråga under det betraktande,
att frågan blefve i princip afgjord och på samma gång äfven nå¬
gra grunder lemnade till Riksdagens afgörande angående vår armé¬
organisations förändring, denna grundad på de bestående förhållan¬
dena med afseende på stamtruppen. Att få dessa frågor afgjorda i
princip och en öfverenskommelse träffad mellan de båda statsmakterna
rörande så väl tiden som sättet för grundskatternas afskrifning samt
äfven att landet med afseende på den nya arméorganisationen må få
säkerhet derom, att denna kommer att grunda sig på bibehållandet af
hvad som är godt och friskt i den indelta armén, det är med hänsyn
till dessa frågor, som det synts mig vara af vigt, att Kongl. Maj:t
framträder med nådig proposition derom till nästa Riksdag, hvilket
skulle bidraga till att frågorna blefve till allas belåtenhet afgjorda.
Sker det icke, fruktar jag, mine herrar, att åtminstone på 4:de hufvud-
titeln vid nästa statsreglering alla nya organisationsförslag, i fall pro¬
positioner derom blifva af Kongl. Majrt framstälda, blifva illa upptagna
af Riksdagens flertal, och detta med rätta.
På grund af hvad jag här i största korthet haft äran anföra, får
jag vördsamt anhålla om utslag på Stats-Utskottets här föreliggande
hemställan, och att Kammaren ville bifalla reservanternas förslag till
underdånig skrifvelse, hvarom jag får bedja, att Herr Talmannen ville
framställa. proposition.
Grefve Sparre; Hänvisande till hvad Utskottet i sitt betänkande
anfört, anhåller jag att i korthet få yrka bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och Tal¬
mannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad Utskottet i förevarande utlåtande hemstält och se¬
dan derpå att Kammaren med afslag å Utskottets hemställan, skulle
godkänna det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen, samt förklarade, efter att hafva upprepat propositionen
på bifall till Utskottets hemställan, sig finna denna proposition med
öfvervägande ja besvarad.
Friherre Klinckowström begärde votering, i anledning hvaraf
N:o 34.
48 Onsdagen den 28 April, e. m.
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som bifaller Stats-Utskottets utlåtande N:o 54, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utlåtandet och godkännes det förslag, som inne¬
fattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—41;
Nej—5.
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Grefve Barnekow un¬
der fjorton dagar från denna dag.
Kammarens åtskildes kl. 7,36 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, Isaac Mareng’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1886.