RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Första Kammaren. N:o 33.
Onsdagen den 21 April.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades prototokollen för den 14 i denna månad.
Upplästes ett inlemnadt läkarebetyg af följande lydelse:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr General¬
postdirektören Wilhelm Roos tills vidare är af sjukdom hindrad att
deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygar
Stockholm den 19 April 1886.
P. J. Wising,
Med. D:r.
Anmäldes och bordlädes:
Riksdagens Särskilda Utskotts utlåtande N:o 2, i anledning deraf,
att Riksdagen, jemte godkännande i öfrigt af det af Utskottet i dess
utlåtande N:o 1 framlagda förslag till lag angående de svenska Lap-
parnes rätt till renbete i Sverige och till lag angående renmärken,
till Utskottet återförvisat slutmeningarne i dessa lagförslag; äfvensom
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 12, i fråga om utfärdande af en allmän författning rörande
koncession till telegraf- eller telefonanläggningar;
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 33.
1
N:o 33.
2
Anslag till
kommersiella
attachéer.
Onsdagen den 21 April.
N:o 18, med anledning af väckt fråga om framställning till
Kongl. Maj:t rörande vilkoren för enskilda telefonliniers anläggande;
N:o 14, i fråga om nedsättning af telegramportot; och
N:o 15, i anledning af väckt förslag angående förändrade be¬
stämmelser i fråga om vilkoren för utöfvande af medicinsk praktik.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 17 och 19 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 7 a, med anledning dels af Kongl. Maj:ts
proposition om anslag till kommersiella attachéer vid beskickning
eller konsulat och dels af väckt motion om anslag till handelsagen¬
ters anställande i utomeuropeiska länder.
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena, Grefve
Ehrenswärd: På samma gång jag ber att få betyga Stats-Utskottet
min tacksamhet för det sätt, hvarpå det i allmänhet behandlat den
nu ifrågavarande Kongl. propositionen, anhåller jag dock att få göra
ett par erinringar vid Utskottets betänkande. Jag afser härvid icke
den lilla mellanmening, Utskottet inskjutit i sin kläm, och hvarige¬
nom desse attachéer skulle åläggas att till Kongl. Maj:t insända redo¬
görelser, hvilka sedan skulle delgifvas Riksdagen och på lämpligt sätt
offentliggöras. Deremot har jag icke desto mindre något att erinra, som
det aldrig varit afsedt att undanhålla några af de upplysningar, som
dessa kommersiella attachéer skulle anskaffa, hvilket jag tror tydligen
framgå af Kongl. Maj:ts framställning i frågan. Det ligger nemligen
i sakens natur, att åt alla upplysningar och uppgifter, som dessa
attachéer kunde anskaffa, skulle gifvas så stor offentlighet som möj¬
ligt. Jag ber att få erinra, att i det fallet Utrikesdepartementet hit¬
tills ingalunda gjort sig skyldigt till någon obehörig eller onödig
secretesse, utan tvärtom förekomma hvarje vecka, för att icke säga
hvarje dag, genom departementets försorg i de allmänna tidningarne
meddelanden i ämnen, som angå handeln, sjöfarten och de öfriga nä¬
ringarna.
De erinringar, som jag anser mig pligtig framställa, röra der¬
emot Utskottets motivering. Utskottet har nemligen der, ehuru vis¬
serligen på ett ytterst mildt och undfallande sätt, antydt möjligheten
af att besparingar skulle kunna göras å Utrikesdepartementets budget,
och hemstält att, om sådana besparingar kunde åstadkommas, de
skulle användas för detta ändamål, för hvilket Utskottet endast för
år 1887 vill lemna det äskade beloppet 20,000 kronor. Det är detta
Utskottets antagande, som jag icke kan vara med om, utan måste
jag deremot inlägga en bestämd gensaga. Huru Utskottet kunnat
komma till den uppfattning, att besparingar å Utrikesdepartementets
stat skulle kunna åstadkommas under år 1887, förstår jag alls icke.
För knappa två månader sedan hemstälde Utskottet utan menings¬
skiljaktighet, så vidt jag kan erinra mig, om godkännande af den af
Kongl. Maj:t framlagda staten, och denna blef äfven af Riksdagen
Onsdagen den 21 April. 3
godkänd. Då fans. således icke för Utskottet någon anledning att
antaga, att besparingar å samma stat skulle kunna under år 1887
göras, och derför är det för mig svårt att fatta, huru Utskottet två
manader senare kunnat komma till den förmodan, att besparingar
skulle kunna göras, till hvilka man förut icke sett någon möjlighet. För
min del tror jag icke, att några besparingar under åren 1887 eller
1888 kunna göras hvarken å kabinettskassan eller ännu mindre å
konsulskassan.
Men det är icke blott derför, som jag anser mig skyldig att mot¬
sätta mig Utskottets här begagnade motivering. Utskottet ifråga¬
sätter,. . att detta extra anslag å 20,000 kronor skulle kunna ersättas
af möjligen uppkommande besparingar, företrädesvis på den så kal¬
lade kabinettskassan. Nu vill jag erinra om en sak, som naturligtvis
Utskottet vet. bättre än någon annan, ehuru det för ögonblicket synes
hafva undfallit den, som skrifvit betänkandet, nemligen att de å kabi-
nettskas.san anvisade utgifterna äro af unionel natur, med undantag
af aflöningen åt ministern för utrikes ärendena. Till dessa unionella
utgifter bidraga, såsom vi veta, Sverige och Norge i en för länge
sedan antagen, en gång för alla bestämd proportion. Skulle nu af
de bidrag, Sverige lemnar, eller 12/n-delar, till de gemensamma utgif¬
terna, ett belopp af t. ex. 20,000 kronor från dragas och användas till
ett uteslutande svenskt ändamål, skulle proportionen förryckas på ett
sätt, som visserligen vore i pekuniärt afseende för Sverige förmånligt,
men ingalunda i öfrigt .fördelaktigt, tv då komme det att från norsk
sida sägas, att Sverige icke fullgjorde sina unionella förpligtelser. Jag
år fullkomligt ötvertygad om, att detta ej varit Utskottets mening,
utan beror på ett förbiseende af nu anmärkta förhållanden. Utskot¬
tet har sa manga gånger och i det hela taget ganska välvilligt be¬
handlat Utrikesdepartementets budget, att det är tydligt, att Utskottet
ej velat åstadkomma några unionella svårigheter i detta afseende.
För min del kan jag således ej biträda Utskottets motivering, i
hvad den afser de ifrågasatta besparingarna å kabinettskassan, först
emedan jag tror, att sådana besparingar icke kunna åstadkommas och
vidare emedan jag anser att, äfven om de skulle kunna åstadkommas,
de icke kunna användas på det sätt, som här föreslagits. Jag skulle
visst icke hafva något emot att förorda sådana besparingar, om de
kunde på något sätt låta sig göra. Det är mig vill bekant, att Riks¬
dagen gerna ser, att besparingar kunna föreslås, äfven om de ej skulle
vara synnerligen stora. Men jag upprepar, att det är min bestämda
öfvertygelse, att några besparingar härvidlag icke låta sig göra. Jag
går ett steg längre och säger ärligt ifrån, att det snarare kan komma
i fråga att begära tillökning i anslagen å tredje hufvudtitel. Då jag
säger detta, vill jag dock tillika uttryckligen betona, att jag anser en
sådan tillökning icke behöfva ifrågakomma å den så kallade minister¬
staten, den . egentliga ministerstaten, ehuru från denna stat äfven utgå
pensioner till de diplomatiska tjenstemännen, under det alla de öfriga
departementen äro befriade från alla pensionsstater, som för dem hvila
på allmänna indragningsstaten och nionde hufvudtiteln. Deremot kan
och bör en sådan tillökning ega rum å centraladministrationen eller
N.o 33.
Andag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
N:0 33. i
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
för Utrikesdepartementets expedition och till konsulstaten. Det är
utom allt tvifvel, att arbetet inom departementet vuxit i högst betyd¬
lig grad och för hvarje dag blir allt mer och mer betungande; och
derför kan den stund inträffa, då det för Utrikesministern blir en
pligt, att föreslå och likaledes för Eiksdagen en pligt att bevilja till¬
ökning i anslaget till detsamma.
För att nu komma till ett slut, upprepar jag, att den divergens,
som förefinnes mellan Utskottet och mig, afser endast motiveringen.
Mot sjelfva klämmen har jag ingen anmärkning att framställa, utan
biträder gerna och med tacksamhet det slut, hvartill Utskottet kom¬
mit, men kan icke göra det, om motiveringen får stå qvar. Jag kan
icke göra det, emedan det skulle kunna sägas, att jag derigenom lik¬
som gifvit på hand icke blott för mig sjelf, utan äfven för min efter¬
trädare — och han kan snart nog komma — att besparingar å kabinetts-
kassan möjligen skulle kunna åstadkommas. Då jag anser detta
omöjligt, hoppas jag att Kammaren, som ju alltid visat sig välvillig
mot tredje hufvudtiteln, lemnar sitt understöd åt mitt yrkande, att
Kammaren måtte, med ogillande af ifrågavarande del af motiveringen
och under förutsättning, att den utgår, bifalla det slut, till hvilket
Utskottet kommit.
Grefve Barnekow: Utskottet har sammanfört Kongl. Maj:ts för¬
slag och Herr StjernspetF motion, emedan de båda hafva mycket ge¬
mensamt och i flera delar icke synas skilja sig från hvarandra. Detta
är mycket sant; men de båda förslagen skilja sig dock i ett visst
väsentligt fall, nemligen i fråga om ändamålet med de föreslagna
kommersiella attachéerna. Enligt motionen skulle dessa förnämligast
hafva till uppgift att bereda och förmedla direkta handelsförbindelser,
med andra ord, vara handelsagenter, som till Kongl. Maj:t skulle af¬
gifva berättelse rörande sin verksamhet. Enligt den Kongl. proposi¬
tionen åter skulle de vara anstälda såsom attachéer vid konsulat eller
beskickningar. De skulle således, enligt sistberörda förslag, vara ett
slags konsulataspiranter. Jag betvifla!- icke det behöfliga och nyttiga
i en dylik anordning. Jag är tvärtom för min ringa del och på
grund af någon personlig erfarenhet innerligt öfvertygad om, att eu
sådan praktisk förskola för aspiranter vore af stort värde och skulle
i väsentlig mån höja våra konsulattjenstemäns duglighet. Men jag
vågar dock vördsamt hemställa, om icke under en för vår handel och
industri så bekymmersam tid som denna, skäl kunde vara att i första
rummet försöka att lemna en mera direkt hjelp, än den våra konsulat
kunna erbjuda, äfven om de vore biträdda af kommersiella attachéer.
Vi hafva för närvarande, om jag icke missminner mig, omkring 700
konsulat, hvilkas innehafvare genom sina instruktioner äro förpligtade
att underlätta och skydda vår handel och sjöfart o. s. v. Detta torde
väl vara för det uppgifna ändamålet tillräckligt, tillräckligt äfven för
de uppgifter, som skulle föreläggas dessa kommersiella attachéer,
nemligen att egna sig åt undersökning rörande möjligheten och vil¬
dren för afsättning af våra industriella alster och deröfver afgifva
rapporter. Sådana rapporter afgifvas i sjelfva verket tidt och ofta
5 N:o 33.
Onsdagen den 21 April.
af våra konsuler. Icke nog med, att man gifver goda råd och an¬
visningar till våra handelsmän, man måste också sätta dem i tillfälle
att kunna begagna sig af och efterfölja dessa råd, och det är här som
handelsagenter, af staten stipendierade, om jag så må säga, vore be-
höfliga, ja, under nuvarande förhållanden kanske nödvändiga för att,
så att säga, komplettera och göra rätt fruktbringande konsulatens
grundläggande verksamhet. De i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna
attachéerna skulle icke här göra tillfyllest. De kunde för öfrigt desse
unge män, huru lämpliga de än vore till konsulattjenster, då de icke
egnat sig åt affärsverksamhet och genom praktisk verksamhet för-
värfvat sig detaljkännedom i handelsförhållanden, icke vara till något
direkt gagn, icke med framgång ingripa i affärslifvet. De kunde,
enligt min åsigt, icke göra så stort gagn som en, låt vara mindre
teoretiskt bildad, pålitlig handelsagent kunde göra, hvilken vore väl
förtrogen med vår export och med fackkunskap förenade praktisk er¬
farenhet.
Jag vågar derför hemställa, att det begärda anslaget af 20,000
kronor må utgå i form af stipendier eller reseunderstöd till yngre
affärsmän, och sluter mig således till Herr Sven Nilssons reservation.
Friherre Klinckowstrom: Jag tog mig friheten att, då Kongl.
Maj:ts nådiga statsverksproposition remitterades till Stats-Utskottet af
denna Kammare, rörande den nu ifrågavarande punkten afgifva en
motion, i hvilken jag anförde:
“Innan vi erhålla en mera lifskraftig industri än för närvarande
är fallet och som de i senare tider med Frankrike och Spanien af-
slutade handelstraktater i flera afseenden hämmat och bringat i ett
förtvinande tillstånd, kunna ifrågavarande handelsattachéer rätt väl
undvaras, då våra konsuler borde kunna mera fullständigt och säkert
lemna alla de upplysningar, som med dessa attachéer afses.
Ville Kongl. Maj:t och Herr Utrikesministern egna mera upp¬
märksamhet åt våra äldre handelstraktater och dessas reglerande, i
afsigt att derigenom skydda våra näringar, handtverk och industri,
skulle detta gagna vada mer än de nya tjenster, som genom ifråga¬
varande förslag afses. “
Jag yrkade derför afslag å den ifrågavarande punkten. Stats-
Utskottet har med en sällspord enighet deremot föreslagit bifall till
hvad Kongl. Maj:t här begärt. Det förekommer endast en reservation
från en Förste Kammarens ledamot i fråga om motiveringen och en
från en Andra Kammarens ledamot, hvilken sistnämnda reservation
nära ansluter sig till Herr Stjernspetz’ motion, utan att dock fullt
uppgå i densamma. Hvad frågan nu beträffar, finner jag, för att nyttja
en liknelse, att detta bemödande af Kongl. Maj:t, beträffande vår han¬
del och våra näringar, verkligen är att likna vid en morfininsprutning
på de i själatåget liggande näringarna. Det kan bringa dem till sömn
och minska plågorna under dödsarbetet, men — det hjelper icke. Jag
fruktar att, om dessa attachéers anställande vid våra beskickningar
kommer till stånd, dessa 20,000 kronors extra anslag komme att snart
följas af dubbelt eller tredubbelt belopp på ordinarie stat, och Utrikes-
Anslag till
'kommersiella
attachéer.
(Forts.)
N:0 33. 6
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Fort*.)
Onsdagen den 21 April.
ministern låter verkligen å sid. 6 i statsrådsprotokollet rörande tredje
hufvudtiteln påskina något dylikt. Han säger der: “Jag har ock
tänkt mig, att den anordning, jag för Sveriges del ifrågasätter, skulle,
om tillräckliga medel kunna erhållas, jemväl bereda tillfälle till anvi¬
sande af stipendier åt konsulsaspiranter, på samma gång antagligen
bland dem, hvilka blefve utsände såsom kommersiella attachéer, lämp¬
liga kandidater till mer framstående konsulsbefattningar understundom
skulle kunna erhallas.* Vidare säges: “Den åtgärd, jag vågar före¬
slå, är ett försök, och det är derför också naturligt, att endast ett
föga betydligt belopp nu bör för ändamålet ifrågasättas, jag anser
likväl, att mindre belopp än 20,000 kronor icke bör ifrågakomma,
helst om dermed skall kunna ernås möjlighet att jemväl till länder
utom Europa utsända personer för det uppgifna ändamålet."
Han synes derigenom vilja låta påskina, att det kommer att for¬
dras mera medel, och att denna institution blir att likna vid en upp¬
fostringsanstalt för konsulsaspiranter, något som äfven den siste tala¬
ren ganska tydligt påpekat. Jag fruktar för, att ändamålet icke med
dessa attachéer kommer att uppfyllas. Det är alldeles omöjligt, en¬
ligt mitt förmenande, att af dessa — på sin höjd 4 — personer be¬
gära, att de skola pa ett tillfyllestgörande sätt skaffa regeringen och
landet upplysningar om handels- och näringsförhållanden, som kunna
vara fördelaktiga för oss att veta. Det är förut påvisadt af den
siste talaren, att våra konsuler och vice konsuler äro så ofantligt öf¬
vervägande till antal, jemförda med dessa attachéer, att jag tror, att
det vore mycket nyttigare att måhända genom andra instruktioner för
dessa konsuler kunna göra dessa nu begärda eller önskade upplysnin¬
gar vida _ mera omfattande, än hvad genom dessa attachéer 'skulle
kunna blifva fallet. Om man jemför våra konsulers berättelser med
dem, som afgifvas i-andra länder — jag har tillfälligtvis något sys¬
selsatt mig med Tysklands — finner man af de tryckta redogörelserna,
att de utländska konsulernas berättelser från verldens alla delar äro
långt mera omfattande och för näringarna nyttiga, än hvad någonsin
våra konsulsrapporter, i den del nemligen, som oftentliggöres af Kom¬
merskollegium, synes vara. En förändring af denna instruktion för
konsulerna, tror jag, skulle mycket mer tillfyllestgörande skaffa land
och regering de äskade upplysningarne än dessa 4 — möjligtvis 5 —
handelsagenter skulle åstadkomma.
Jag fruktar storligen, mine herrar, att komma dessa attachéer till
stånd, blifva de snart nya tjenstemän med nya tjenstår, som komma
att roa sig på de hufvudorter, der legationer finnas, och blifva ganska
hyggliga unge män för förlustelser etc., men hvilka icke komma att
gagna våra näringar eller vår handel i någon betydligare mån eller
på något tillfyllestgörande sätt. Jag vill icke utsträcka diskussionen
om detta ämne, så mycket hellre, som jag icke ämnat yttra mig till
följd af summans ringhet, och då min motion ju varit öfverlemnad
till Utskottet; men då jag förmodar, att jag icke i denna Kammare
kommer att stå ensam i mitt yrkande om utslag, ville jag nu anföra
dessa grunder såsom stöd för detta yrkande, på hvilket jag anhåller
om proposition.
OnBdagen den 21 April.
7 N:o 33.
Friherre von Krsemer: Under den ganska långa tid denna fråga
var, om jag så må säga, sväfvande i Stats-Utskottet och vid de olika
stadier af behandling, densamma der undergick, blef så småningom
ställningen för densamma inom Utskottet betydligt förändrad. Vid
dess första förekomst såg det i sanning, jag erkänner det, fullkomligt
hopplöst ut att kunna vinna Utskottets bifall för densamma, men se¬
dan hafva sympatierna för förslaget allt mer vuxit; och slutligen gick
den igenom, snart sagdt, utan något motstånd; och endast de obe¬
tydliga vilkor, som i motiveringen förekommo, intogos. Det är då
rätt ledsamt, att vid denna frågas slutliga behandling likvisst det bästa
af alla understöd skall, befarar jag, komma att saknas oss. Utrikes¬
ministern har nemligen, så vidt jag rätt uppfattat hans yttrande, gjort
till ett oundvikligt vilkor för sakens framgång borttagande af en del
af motiveringen, just den del, vid hvilken förslagets motståndare mest
fäst sig. Hans yttrande kan svårligen tydas annorlunda än att, om
denna del af motiveringen bibehölles, han slöte sig till dem, som vilja
afslag å förslaget. Det vore rätt ledsamt, om vid förslagets slutliga
behandling det skulle komma att stranda på en sådan oförmodad
klippa.
Att saken är tänkvärd och berättigad, derom torde jag i denna
Kammare icke behöfva tala. Att vår industri är i betryck, har man
också här tillräckligt hört omtalas. Det bör derför icke kunna anses
vara annat än fullt tidsenligt, att man åtminstone försöker att upp¬
söka nya marknader och skaffa industriidkare anvisning om afsätt¬
ning för deras produkter. Ett särskildt skäl för att detta sätt är tids¬
enligt, ligger i hvad som i statsverkspropositionen är anfördt om de
.åtgärder, som vidtagits i andra länder. Dessutom har helt nyligen
underrättelse yppats, som ytterligare stärker min åsigt om, att detta
sätt öfverallt i handelsverlden uppfattats såsom ändamålsenligt och
tidsenligt. Det stod nemligen helt nyligen i en större tidning här¬
städes en notis från England, innehållande att en ledamot af under¬
huset väckt förslag om anställande af handelsagenter i alla större stä¬
der i Europa. Förslaget förkastades på den grund, att det upplystes
att regeringen just hölle på med utarbetande af ett förslag om an¬
ställande af dylika agenter “i alla hufvudstäder i Europa1*. 1 Eng¬
land förebådas således ett förslag att tillsätta handelsagenter i främ¬
mande hufvudstäder.
Att, såsom af en talare yrkats, anställa i handel förut sysselsatta
personer på några orter utomlands, tror jag för visso vara mera verk¬
samt, men det blir betydligt dyrare. Jag tager mig friheten erinra,
att för några år sedan en sådan agent anstäldes i Kina. Endast hans
lön gick till 30,000 kronor, om jag icke missminner mig. Hvarför
man med det obetydliga anslag, som här begäres, skulle kunna få
antagligen 3 eller 4 attachéer anstälda på olika orter, är att de blifva
tjensteman med vilkor af möjligt avancement och möjlig framtida
pension. De kunna derför under sin tjenstgöring nöja sig med en
betydligt mindre lön än en sådan tillfälligt anstäld, ur handelsverlden
tagen agent, som icke har sådan förhoppning eller sådan ställning,
som tjenstemannaförhållandet bereder. Staten måste derför med fulla
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.).
N.-O 33. 8
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
Onsdagen den 21 April.
beloppet kontant ersätta denne, och härtill kan in anslaget tvdligtvis
icke räcka till. J ö
Utrikesministern trodde, att Stats-Utskottet förbisett förhållandet
med Norges bidrag af 5/u till utgifterna för kabinettskassan. Det
vore i sanning alldeles oförklarligt, om Stats-Utskottet skulle förbisett
något sådant, som oupphörligen icke blott stått i Kongl. Maj:ts pro¬
position, utan ätven här upprepats. Ingalunda har sådant förbiseende
egt rum. Man har naturligen tänkt sig, att på samma gång någon
minskning egde rum i de svenska utgifterna, skulle eu besparing upp¬
komma till Norges fördel. Det kan icke hjelpas, att detta förhållande
minskar effektiviteten af en sådan besparing. Detta är jag den förste
att erkänna.
Hvad Utrikesministern yttrat om, att en sådan besparing antag¬
ligen icke kunde i alla händelser åstadkommas, står det i full sam¬
klang med yttrandet i statsrådsprotokollet, pag. 10. Det står der:
“Under den korta tid, jag förestått Utrikesdepartementet, har jag väl
funnit, att under de^27 år, jag icke tillhört departementet, ärendenas
saväl antal som omfång i högst betydlig mån tillvuxit, men anser mig
icke derför. berättigad att ännu yttra mig hvarken i fråga om möj¬
ligen behöflig tillökning i arbetskrafter eller förändring i organisatio¬
nen eller arbetssättet — frågor, hvilka alltid kräfva försigtighet och
framför allt en sakkännedom, äfven beträffande detaljer, som det icke
rimligtvis kan begäras af mig.“ Det är naturligt således, att enligt
Utrikesministerns åsigt någon minskning icke kan ega rum.
Jag hemställer dock, huruvida det icke på Utrikesdepartementets
stat finnes anslag, som möjligen skulle kunna indragas eller inskränkas.
På vinst och förlust framkastar jag ordet: militärattachéer. Om man får
ett nytt slags attachéer, skulle de ej möjligen kunna försvinna? Jag vet
mycket väl att äfven de äro bekostade både af Sverige och Norge, så
att genom deras indragande blott den svenska andelen, 8,000 kronor,
af kostnaden för dem blefve disponibel; men det vore alltid något.
Slutligen hemställer jag dock, om det är skäl att fästa sig så
mycket vid. ett sådant uttryck i motiveringen, som det här afsedda.
Utskottet erinrar i motiveringen: “att ganska betydliga anslag äro för
departementet anvisade; och att medel till förverkligande af Kongl.
Maj:ts föreliggande förslag synas böra kunna anskaffas genom bere¬
dande af tillgångar och besparingar å dessa anslag; särskild! å de till
kabinettskassan hörande*. Det är ju icke derigenom bestämdt sagdt,
att medel på så sätt skola anskaffas.
Slutligen tillägges — sedan man påpekat att enligt nu gällande
riksstat kabinettskassan erhåller i ordinarie anslag 447,800 kronor och
konsulskassan 160,000 kronor — i motiveringen: “Med allt erkän¬
nande af den stora vigten af att behörigen tillgodose de landets kraf,
hvilka ministerstaten har att bevaka, torde det likväl vara tydligt, att,
med hänsyn till dessa båda anslags olika belopp, besparingar för det
?u0 ifra£avaranJe ändamålet endast å anslaget till kabinettskassan böra
ifrågasättas, enär det synes antagligt, att kabinettskassans behof möj¬
ligen skulle kunna fyllas med ett något mindre belopp än för näi*-
varande derför tages i anspråk. Då emellertid vigt ligger derpå, att
Onsdagen den 21 April.
9 N:0 33.
åtgärder snarligen kunna vidtagas i syfte, att bereda ökad afsättning
åt svenska näringarnas och industriens alster, samt då för närvarande
förslag till sådana besparingar icke föreligga, särskilda medel för än¬
damålet erfordras, föranlåtes Utskottet att tillstyrka att anslag för
nästkommande år till det af Kongl. Maj:t föreslagna belopp må af
Riksdagen beviljas.
För närvarande bär Utskottet icke sett annan utväg öppen än att
bevilja ett särskildt anslag, och hvad framtiden bär i sitt sköte, kan
man icke veta. Af de skäl, som jag här anfört, hemställer jag, om,
då man kan vänta att i den andra delen af representationen striden
kommer att stå mellan afslag å Utskottets förslag och bifall till
detsamma, vi icke nu borde taga Utskottets förslag såsom innebä¬
rande den för saken gynsammaste utgång.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Friherre Leijonhufvud: Då Utrikesministern uttalat sin tack¬
samhet mot Stats-Utskottet för den välvilja, Stats-Utskottet i allmän¬
het visat mot Utrikesdepartementet, skulle' jag, för min del, såsom
ledamot af Utskottet och särskildt den afdelning, som behandlat tredje
hufvudtiteln, med nöje kunna taga åt mig denna hans tacksamhet,
men deremot är det icke säkert, att samma vore förhållandet med
Stats-Utskottet i dess helhet. Det är otvifvelaktigt, att majoriteten
inom Utskottet starkt misstänker, att på tredje hufvudtiteln skulle
kunna göras indragningar. Denna uppfattning är så svår att be¬
kämpa, att man har måst låta sig nöja med den motivering som
finnes i betänkandet. Jag var för min del icke nöjd dermed, och jag
förklarade, att det stred mot min personliga öfvertygelse att några
indragningar kunde ske på ministerstaten. Jag uppbjöd den lilla kun¬
skap jag hade i ämnet att visa, att det icke fans någon sannolikhet
för, att sådana besparingar skulle kunna ske. Min insigt var emel¬
lertid icke tillräcklig, och jag tror, att det vore till mycket gagn för
tredje hufvudtiteln, om Utrikesministern ville gifva oss en fullt popu¬
lär framställning om hvad som behöfves för vår diplomati. Då man
ser summor på 60,000 och 80,000 kronor anslagna till ministerlöner,
väckes lätt den tro att de kunde reda sig med något mindre summor.
Jag är icke antecknad såsom reservant, men gillade ej den uppfatt¬
ning, som i motiveringen gjorde sig gällande. Jag skall derför gerna
vara med om att stryka denna motivering.
Hvad sjelfva benämningen attachéer beträffar, väcker den hos
mig vissa betänkligheter. Denna benämning antyder, såsom i Kongl.
Maj:ts proposition äfven medgifves, att de skulle vara anstälda vid
beskickningar och således vara ett bihang till desse. Under hand har
emellertid meddelats i Stats-Utskottet, att meningen vore att anställa
dem på följande ställen: Schweiz, Kap och Buenos-Ayres, och på
ingen af dessa platser finnas beskickningar. Benämningen är således
oegentlig, och detta föder oegentliga begrepp om, att de skulle vara
bihang till ministrarne och lefva på diplomatisk fot.
Jag tror, för min del, att något i den vägen, som Herr Sven
Nilsson föreslagit, är bättre. Jag bär ingen fruktan för, att, såsom
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
N:o 33. 10
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
Friherre Klinckowström antydde, kostnaderna skulle ökas. Detta ta¬
ger jag tvärtom för alldeles gifvet och skall ingalunda beklaga det.
Med 20,000 kronor till personer, som skola lefva på utom Europa
belägna ställen, kommer man sannerligen icke långt. Denna summa
måste nödvändigtvis två- eller tredubblas. Vunnes något med detta
lilla anslag, vore det verkligen icke illa använda Jag tror emellertid
att, om frågan kommer upp ännu en gång, det vore ändamålsenligt
att gifva desse personer andra benämningar, och hemställer huruvida
det icke vore lämpligare att uppföra dem på sjette hufvudtiteln än
på tredje. Hvad som i år räddade frågan i Stats-Utskottet var i
sjelfva verket att vi på sjette hufvudtiteln hade en motion som kunde
behandlas gemensamt med Kongl. Maj:ts proposition och som föranledde
frågans utbrytning från tredje hufvudtiteln vid dennas behandling.
Eljest hade säkerligen saken blifvit afstyrkt af Utskottet. Jag för
min del röstar, såsom Utrikesministern hemstält, för bifall till Ut¬
skottets förslag med ogillande af den utaf Utskottet begagnade moti¬
vering.
Herr Björnstjerna: Så framt Utskottet inskränkt sig till att
helt enkelt tillstyrka Kongl. Maj:ts proposition utan den motive¬
ring, som nu finnes, och utan reservationer, skulle jag visst icke be¬
gärt ordet, i synnerhet som min högt ärade vän, utrikesministern, an¬
ser att denna nya institution kan vara af vigt, och hans åsigt synes
delas af åtskilliga andre. Då likväl motiveringen, hvarmed Utskottet
beledsagat sitt utlåtande, icke för mig lemnar det allra ringaste tvif¬
vel om, att detta anslag skulle gifvas endast för nästa år, men att
.sedermera ett motsvarande belopp komme att indragas å anslagen
till kabinettskassan, kan jag omöjligen tillstyrka bifall till förslaget.
Jag har hela tiden haft stora tvifvel angående detsammas ända¬
målsenlighet och nu måste jag uttala dessa, emedan jag anser en
verklig fara ligga i att bifalla betänkandet, sådant det nu föreligger.
Utrikesministern yttrar till statsrådsprotokollet: “Det synes mig
derför vara nödvändigt att, om staten vill, mer än hittills hos oss
skett, ingripa i syfte att skaffa den inhemska industrien afsättnings-
tillfällen eller åtminstone i syfte att dertill bidraga, välja samma me¬
del som man i andra länder med fördel anlitat bland annat genom
att utsända för ändamålet särskilt lämpliga personer, hvilka för vin¬
nande af en mera ansedd ställning och lättare beröring med embets-
myndigheter borde anställas vid någon beskickning eller något konsulat. “
Han tillägger: “I åtskilliga främmande länder har denna tanke redan
vunnit tillämpning eller synes på väg att vinna sådan. England har
sålunda haft och har kommersiella attachéer. I Italien har ministern
för åkerbruket, handeln och näringarne nyligen framlagt begäran om
anvisande af ett anslag till belopp af 40,000 lire för anställande af
dylika attachéer. Vid konferensen i Budapest nästlidna år framstäldes
förslag i liknande syfte, ehuru mera särskilt afseende landtbrukets
intressen.* Jag har mig icke bekant att England haft eller harmera
än en enda person Mr Crowe, i egenskap af kommersiel attaché.
Hans uppdrag är emellertid så vidt jag vet något helt annat än det,
11 N:o 33.
Ousdagen den 21 April.
som skulle lernnas åt de i detta betänkande afsedda attachéerna. Han
är anstäld i Paris, men användes äfven på andra platser, der Eng¬
land har vigtigare underhandlingar angående tullfrågor, såsom en sak¬
kunnig rådgifvare åt beskickningarne. När man betänker det ofantligt
stora antal artiklar, som England utför, finner man lätt, af hvilken
vigt det kan vara vid dylika underhandlingar att kunna påräkna en
person med vidsträckt erfarenhet i sådana frågor.
Så vidt jag har mig bekant, är han deremot alldeles icke utskickad
vare sig för att befordra afsättningen af engelska artiklar eller ännu
mindre för att utbildas till konsulatstjensteman. De öfriga länder, hvilkas
exempel Hans Excellens åberopar, äro Italien, der regeringen begärt
40,000 lire för ändamålet, och Ungern, der man på den sista kon¬
gressen i Budapest uttalade önskningar att erhålla sådana attachéer
i landtbrukets intressen, men man kan väl icke påstå, att medlet blif-
vit med fördel anlitadt, innan det ännu är ens kändt huruvida dessa för¬
slag ledt till någon åtgärd. Det är visserligen sant, såsom en ärad
talare upplyst, att engelska regeringen förklarat sin afsigt vara att
framlägga förslag om en dylik inrättning, men England befinner sig
i en helt annan ställning än Sverige. Såsom jag nyss nämnde, har
det ett ofantligt stort antal artiklar att sälja till utlandet, under det
vi beklagligen blott hafva några få; jag återkommer härtill längre
fram. Jag skulle icke hysa samma betänklighet att tillstyrka ett för¬
slag, som detta, så framt det gälde ett land sådant som England eller
Italien, der man är säker, att hvad som begäres till Utrikesdeparte¬
mentet beviljas, under det ett motsatt förhållande här eger rum. Min
erfarenhet är åtminstone icke den, hans Excellens uttalade, att Stats¬
utskottet och Riksdagen i allmänhet visat sig välvilliga mot Utrikes¬
departementet, utan alldeles motsatsen.
Hans Excellens anser att för vinnande af en mer ansedd ställ¬
ning och lättare beröring med embetsmyndigheter de föreslagna tjen-
stemännen borde anställas vid beskickningarne och konsulaten såsom
attachéer. Jag kan icke heller deri dela hans åsigt. En attaché vid
en beskickning eller ett konsulat har en mycket underordnad ställ¬
ning, ty han innehar den lägsta tjenstegraden; och en lättare berö¬
ring med myndigheterna vinnes icke genom anställningen såsom så¬
dan, ty myndigheterna se helst, att ministern eller konsuln sjelf vänder
sig till dem. Jag tror att deras ställning blifver bättre, om de skic¬
kas utan titel af attaché, men af ministern eller konsuln presenteras
såsom utsände i ett särskildt uppdrag, hvarigenom de få tillträde till
alla myndigheter, och då inträder icke det hinder, jag nyss nämnde,
att en attaché icke bör annat än undantagsvis vara den, som upp¬
träder hos myndigheterna. Jag tror dessutom, att ställningen såsom
attaché vid en beskickning skulle snarare försvåra hans uppdrag.
En sådan tjensteman är alltid i större eller mindre mån i åtnjutande
af de diplomatiska prerogativen, och detta skulle göra det svårt för
honom, så vidt meningen är att han skall gå och bjuda ut svenska
artiklar till salu. Särskildt har jag hört framhållas, att de skulle
sälja svenskt utsädesfrö, men en attaché vid en beskickning kan icke
gerna gå från bod till bod och bjuda ut frö eller andra varor.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
N.o 33. 12
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
En annan olägenhet af den föreslagna institutionen ber jag få
framhålla. Ministrarne och våra diplomater i allmänhet böra sjelfva
fullgöra den tjenst, som man fordrar af en dylik kommersiel attaché.
De böra på allt möjligt sätt intressera sig för vår handel och industri
samt meddela de underrättelser, som kunna vara af gagn, och de göra
det verkligen i allmänhet. På de deremot särskilda attachéer för så¬
dana göromål, kunna de derigenom anse sig fritagna från dessa plä¬
ter. Mången föreställer sig, att våra diplomater icke hafva annat att
göra än att äta goda middagar samt promenera omkring och se
magnifika ut, men så är icke förhållandet. Allmänheten visar också
beskickningarne ett ganska stort förtroende. Jag skulle dervidlag
kunna åberopa, att under den tid, jag hade äran vara minister, hade jag
en ständig korrespondens med enskilda personer, hvilka jag ofta icke
kände till eller hört talas om; de vände sig till mig för att erhålla
underrättelser om utsigterna för att sälja allt möjligt, hummer, lös¬
kragar, Öl, velocipeder och lokomobiler in. m.; man begärde upplys¬
ningar om handelsfirmors soliditet, eller anhöll om indrifning af för¬
fallna fordringar o. s. v. Det är verkligen för ministrarne ett he¬
drande förtroende, att man sålunda vänder sig till dem, och de bjuda
äfven till att gå allmänhetens önskningar till mötes. Jag tror då
icke, att det vore lämpligt att särskilda personer anstäldes vid be¬
skickningarne för att uträtta allt detta; det skulle förtaga ministerns
eget intresse för saken.
Hans Excellens åberopar i statsrådsprotokollet, “att Norges Stor¬
ting 1874 anvisade ett anslag af 12,000 kronor, sedermera höjdt till
15,000 kronor, att användas såsom arfvoden åt två personel-, hvilka,
efter förslag af departementet för det inre, på föredragning af mini¬
stern för utrikes ärendena anställas såsom attachéer vid våra beskick¬
ningar, med tjenstgöring undantagsvis jemväl vid konsulat.* Hans
Excellens tillägger med rätta, “att åtskilligt kan vara att anmärka
mot en sådan anordning, som icke saknar olägenheter*. Dessa atta¬
chéer inrättades emellertid för att tjenstgöra såsom vanliga sådana
vid beskickningar, och de blefvo icke bemyndigade att, såsom Ut¬
skottet här föreslagit, skrifva till Kongl. Maj:t, hvarefter Kongl. Maj:t
skulle meddela deras skrifvelse!- till Riksdagen, utan de skulle helt
simpelt tjenstgöra vid beskickningarne för att utbildas till diplomater
eller konsuler. När förslaget väcktes i stortinget, hade jag äran att
vara utrikesminister, och det hänsköts till mitt utlåtande. Jag sva¬
rade, att så framt meningen vore att utbilda dessa unge män till
både diplomater och konsuler, föreslog jag, att de skulle anställas vid
de beskickningar, som på samma gång äro konsulat, således i Kon¬
stan tinopel, Lissabon eller Washington, eller också i någon af de
stora sjöstäderna, der båda delarna finnas, såsom London, Köpenhamn
eller Petersburg. Resultatet blef, att inga sökande anmälde sig till
någon af dessa platser; men en juris kandidat till attaché i Paris och
eu löjtnant att blifva anstäld i Berlin. Dessa voro i flera år i åtnju¬
tande af stipendierna. Juris kandidaten blef sedan professor vid uni¬
versitetet i Kristiania och någon tid statsråd, och löjtnanten åter¬
vände äfven hem. Något annat resultat af dessa stipendier under
Onsdagen den 21 April.
13 N:0 33.
dessa 12 eller 13 år har jag ej kunnat finna än att en af de senare
nämnde norska stipendiat-attachéer för närvarande är andre sekrete¬
rare i Utrikesdepartementet, hvilket han kunnat blifva lika väl i alla
fall, så vidt jag kan se, och nu nyligen har ett sådant stipendium
tilldelats eu person, som redan var anstäld såsom attaché och tjenst-
gjorde i Utrikesdepartementet. Detta är det resultat, som Norge vun¬
nit med en utgift'af omkring 150,000 kronor.
Hans Excellens yttrar vidare, att den af honom föreslagna åt¬
gärden vore blott ett försök. Jag förenar mig fullkomligt med den
föregående talaren, som påvisade, att så vida inrättningen verkligen
skulle visa sig vara af gagn, vore det alldeles gifvet, att mycket
större anslag dertill komme att fordras än för närvarande. Herr
Stjernspetz yttrar i sin motion: “det torde vara väl bekant, huru en
rigtig jagt af flera stater satts i gång för att med stora kostnader
och faror förvärfva kolonier i aflägsna länder, under tydlig afsigt, att
derigenom finna afsättningsorter för samma länders industrialster.
Lika förvånande som denna lifliga jagt företer sig för åskådaren, lika
förvånande är det utomordentliga lugn, hvarmed vi här i Sverige be¬
trakta densamma och ej göra den ringaste ansträngning i dylikt syfte,
icke ens så mycket som att söka inleda direkta handelsförbindelser
med förut befintliga stora och rika stater utom Europa.” Jag för¬
modar, att Herr Stjernspetz härmed icke menar att vi skola följa an¬
dra länders exempel och jaga efter nya kolonier; Riksdagen har tyd¬
ligt ådagalagt, att den icke älskar kolonier; han åsyftar väl således
blott, hvad han i sista punkten uttrycker, nemligen att det är för¬
vånande, att vi icke inleda direkta handelsförbindelser med stora,
utom-europeiska länder. Jag ber att få påpeka, att vi verkligen hafva
sökt göra det, men att en sådan sak icke är så lätt, till och med
ofta omöjlig. Jag vill derför åberopa ett exempel. På 1860-talet
utsändes till Kina såsom vår agent en mycket intelligent och verk¬
sam man; han hade en stor lön, jag minnes ej rigtigt, men tror att
det var 30,000 kronor. Han var ute några år och skref hem högst
intressanta och vidlyftiga rapporter, som väckte mycket uppseende,
och man trodde, att deraf skulle blifva åtminstone något resultat.
Efter några år inkom han helt tvärt med sin afskedsansökan, hvilken
jag skulle önska hafva här, för att kunna för herrarne uppläsa den¬
samma, ty den var verkligen så sann och träffande. Han säger deri:
jag har nu varit bär så och så många år samt arbetat och skrifvit
mycket, och jag hör att man varit nöjd med min verksamhet; men
hvad jag här skrifvit kunde jag mycket bättre hafva författat i Lon¬
don, ty de flesta af mina materialier har jag måst förskaffa mig från
London, och som nio tiondelar af Kinas handel med Europa går öf¬
ver London, kan man verkligen der bäst bedöma, hvad som här kan
säljas eller icke. Han slutar med att säga, att han skämdes att sitta
der och uppbära en så stor lön, då han ingenting kunde uträtta och
ej lyckats förskaffa våra produkter någon afsättning, hvarför han be¬
gärde sitt afsked. Kan man få bättre och driftigare handelsagent än
denne person, skulle det förvåna mig. Hvarför kunde han intet ut¬
rätta? Derför att vi med undantag för några stora utförselartiklar
Anslag till
kommersiella,
attachéer.
(Forts.)
N:0 33. U
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
arbeta för dyrt. Hvart vi än vända oss, komma våra produkter i täf¬
lan med hela verldens. Våra industriartiklar äro i allmänhet ganska
goda, men de äro för dyra och kunna således med få undantag icke
säljas utomlands. För att förvissa sig härom, behöfver man endast
gå in i en bod här i Stockholm och fråga efter priset på utländska
artiklar samt på motsvarande svenska, och man skall med förvåning
finna, hvilken skilnad redan här i Sverige eger rum. Jag har samlat
flere exempel härpå, som jag icke nu skall framdraga; men jag tillå¬
ter mig det med afseende på ett, emedan det förefaller slående. När
det stora nya barnhuset byggdes här i Stockholm, fann man att må
hända största delen deraf var utländskt gods: teglet var tyskt, åtmin¬
stone beklädnadsteglet, jernbalkar, värmeledning och ångpannor m. m.
var utländskt; sängar och sängkläder voro tagna från London, med
ett ord, en stor, om ej den största, delen af huset och dess inredning
var hemtadt utifrån. När jag talade med en ledamot af direktionen
för barnhuset och frågade hvarför, svarade han, att man gjort upp
kontrakt med en erfaren och skicklig byggmästare, hvilken funnit det
billigare att hemta materialet utifrån. Detta är betecknande nog, och
vi kunna icke begära att få afsättning på utlandet, så länge vi ej
kunna täfla med utländingen hemma hos oss. Yi måste lära oss att
producera billigare, men innan detta sker, kunna icke dessa attachéer
skaffa oss afsättning. Särskilt har man klandrat, att vi icke begagna
oss af direkt export; men det återstår att bevisa, att den direkta ex¬
porten under alla omständigheter är fördelaktigare än den indirekta.
Jag tror det nemligen icke. Så snart stora partier af samma vara
utföras, så att man kan skicka hela skeppslaster deraf, är den direkta
afsättningen naturligtvis fördelaktigare; men då detta icke är fallet,
utan man skickar ut mindre partier, som icke finna köpare genast,
tror jag det vara klokare, och att man vinner oftast mer, genom att
sälja varan till något säkert hus i England eller Hamburg, som be¬
talar kontant, än om man på egen risk skickar en vara till Kina eller
Australien, hvilket förutsätter en viss kapitalstyrka, ty vanligen får
man då vänta länge, innan betalning erhålles. Det är således alls
icke sagdt, att den indirekta handeln är mindre fördelaktig.
Herr Stjernspetz fortfar: “under det vi totalt sakna egna agenter
och handelshus i sådana länder som Ostindi en, Kina, Japan, Austra¬
lien, hela Sydamerika och Afrika m. fl., ega vi deremot ett alldeles
för stort öfverflöd deraf i England, Frankrike, Tyskland och andra
europeiska länder.” Jag bestrider att vi helt och hållet sakna agen¬
ter i utom-europeiska länder. Yi hafva i främsta rummet konsuler,
af hvilka några, såsom den på Cap nyligen aflidne, med stort nit
verkade för afsättning af svenska produkter. Jag talade t. ex. här om da¬
gen med en af våra största trävaruexportörer. Han berättade att han för
några år sedan skickat ut en agent till Australien, som sedan anstält
underagenter i de olika australiska- kolonierna. På sådant sätt hade
han fått en betydlig export på Australien, och han nämnde på samma
gång, att han sedan många år haft agent i Egypten och Buenos
Ayres. Han tilläde: jag vet mycket väl, att en stor del af vår till¬
verkning går den indirekta vägen genom handelshus i England eller
15 N:o 33.
Onsdagen den 21 April.
Frankrike, och jag har hört att förlidet år svenska varor genom dem
blifvit sålda i Senegal och orter vid Persiska viken, men dessa han¬
delshus betala ärligt våra varor och må sedan skicka dem, hvart de
vilja. Många sådana exempel kunna säkerligen framdragas.
Jag tror icke det tillhör staten att skicka ut agenter, sådana som
de föreslagna, eller i allmänhet att hafva andra handelsagenter än
konsulerna, till hvilka jag strax återkommer, utan detta tillhör väl
snarare sådana föreningar som jernkontoret, trävaruexportförenin¬
gar, fabriksföreningar eller de föreslagna handels- och industri-kam-
rarne; derifrån böra de utsändas, ty i dessa föreningars intresse äro
de afsedda att verka. Skola sådana kommersiella attachéer utsändas,
höra de icke lyda under Utrikesdepartementet, utan snarare stå på
Civildepartementets eller Kommerskollegii stat, hvarigenom man und¬
viker den stora olägenheten, att under det unionella Utrikesdeparte¬
ment anställa särskilda svenska handelsagenter. För närvarande hafva
vi 121 konsuler och generalkonsuler, 39 konsulatsekreterare och vice-
konsuler vid konsulsstationerna, samt 585 andra vice konsuler eller
summa 745 konsulatstjenstemän. Detta antal bör vara tillräckligt, och
deras åliggande är obestridligen att uträtta just det, som man med
dessa 2 eller 3 nya attachéer afser.
För att visa, huru andra länder tillvägagå, ber jag att få uppläsa
en liten bit, som jag häromdagen fann i en tidning: “Ett nytt syndi¬
kat till skydd och spridning af den franska industriens produkter har
bildat sig i Paris. Det tänker sända de franska fabrikaten till alla trakter
af verlden och, om detta är nödigt, på ort och ställe anställa agenter.
Syndikatet har fäststält fyra turer: 1 Nord-Amerika, 2 Syd-Amerika,
3 Australien och 4 Afrika och Vest-Asien. De franska fabrikan¬
terna torde för 200 francs årligen kunna skicka mönster på två af
dessa linier och för 300 på alla fyra, så att adresser, priskuranter och
mönster för alla de deltagande husen kunna spridas till alla större
handelsplatser.* Detta tror jag vara rätta vägen, att sålunda bilda
särskilda syndikat, som på ett eller annat sätt öfvertaga saken. Vill
staten underlätta deras arbeten, må den det göra, men att staten sjelf
intager deras plats, anser jag icke vara lämpligt.
Herr Stjernspetz uppräknar de varor, han anser att vi med fördel
kunna utföra till andra verldsdel- än Europa: de äro “trä, jern och
förädlingar deraf, jordbruksalster såsom smör, ost, hafre, utsädesfrö
och spannmål* m. fl. Jag undrar, huruvida vi verkligen med fördel
kunna utföra sådana landtbruksprodukter till andra verlsdelar, hvari¬
från vi få dylika alster och få dem i så stora qvantiteter och till så
orimligt billiga pris. Jag fruktar derför att vi måste stryka ut de
fleste af de artiklar, som motionären särskild! uppräknat såsom lämp¬
liga för en dylik afsättning. Han nämnde äfven utsädesfrö, och som
fröhandeln spelar en ganska stor roll, och många föreställa sig, att vi
hafva en stor framtid i att afsätta frö till utlandet, vill jag omnämna
ett förhållande, som synes mig särskild! beaktansvärdt. Vår minister
i Brussel och Haag, som ständigt visat stort intresse för befordrande
af svenska produkters afsättning, har skrifvit en lång rapport, hvilken
herrarne kanske sett i tidningarne; deri säges, att han sökt skaffa af-
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forte.)
N:0 33. 16
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
sättning för svenskt skogsfrö, men att i Antwerpen köpa fröhandlarne
belgiskt och tyskt granfrö för 2 francs per kilogram och sälja det
för 2 7, francs". Tallfrö köpes för 4 francs och säljes för 4 V2 francs
per kilogram. Han tillägger, att han vändt sig till Friherre v.
Paykull på Vallox-Säby, och att han derifrån fått en leverans
svenskt tallfrö till ett pris af 11 francs per kilogram fritt ombord
i Antwerpen med frakt och inpackning. Grosshandlaren i Örebro
Hagendal, som äfven anmält sig till afyttring af tallfrö, betingade sig 8 V2
francs per kilo fritt ombord i Göteborg, men utan inpackning, hvartill
sedermera äfven kommer frakten. För att förvissa mig att härvid icke
något misstag förelåge, frågade jag, hvad svenskt tallfrö kostade här,
och ficktill svar 3 kronor för skålpundet, hvilket gör omkring 7 kronor
per kilogram; med frakt och öfriga omkostnader går det således lätt
upp till ett pris af 11 francs i Antwerpen. Att det under sådana för¬
hållanden blifver omöjligt att i några större partier afsätta vårt skogs¬
frö utomlands, lärer vara gifvet. Mer förvånande synes att vi i vårt
skogbeklädda land icke ens samla tillräckligt barrfrö för vårt eget behof',
och hvarför sker icke detta? När ett kilogram tallfrö kostar lika myc¬
ket som en half tunna råg, borde det väl vara lönande att göra denna
insamling. En tidning i Yenersborg berättade nyligen t. ex. att i
Åminskog en 10-årig gosse genom insamling af barrträdsfrö för¬
skaffat sig en inkomst af 1 kr. 10 öre om dagen. Detta är väl en
ganska vacker dagspenning för ett barn. Hvarför då icke samla frö
till vårt eget behof åtminstone; det böra vi vara betänkta på, att i
första rummet göra. Införseln till Sverige af frö alla slag uppgick 1884
till ett] värde af 5,100,000 kronor, hvaraf klöfver- och gräsfrö, som
här växer af bästa slag, belöpte sig till 1,336,000 kr. och skogsfrö
jemte andra icke specificerade sorter till 1,265,000 kronor. Hela utför¬
seln af frö från Sverige uppgick under samma tid till endast 450,000
kronors värde, deraf klöfver- och gräsfrö till 211,000 kronor, Det åter¬
står således bra mycket, innan vi kunna tillfredsställa vår egen mark¬
nad, och det skulle glädja mig, om vi kunde göra både detta och på
samma gång skaffa oss afsättning i utlandet; men så länge vårt skogs¬
frö är så dyrt som för närvarande, lärer icke någon afsättning för
detsamma vara möjlig.
Motionären tillägger: “Vidare skulle dessa agenter vara pligtige
att noga studera marknaden för svenska varor i de länder, de fått sig
anvisade, inlemna rapporter härom lika som om de lämpligaste vägarne
dit för sändningarna, besvara svenska fabrikanters och handelshus’ för¬
frågningar, o. s. v.“
Ja, detta är just hvad våra konsuler äro skyldiga att göra i nu¬
varande stund; men att dermed “uppgöra aftal om försäljning af sven¬
ska varor “ —• det tror jag icke några officiella, af staten aflönade
agenter böra befatta sig med; de skulle då utsättas för ständiga kla¬
gomål från dem, hvilkas tillverkningar de ej lyckats sälja eller blott
till lägre pris än andras, eller till sämre betalare. Våra aflönade kon¬
suler äro derför också förbjudna att drifva handel. Köpmanskonsu-
lerna äro deremot i denna stund oförhindrade åtaga sig dylika upp¬
drag och af dessa, som utgöra det stora flertalet, göra de fleste det
Onsdagen den 21 April. 17
äfven, men de göra det då i egenskap af köpmän och ej som statens
tjensteman.
Hvad de öfriga detaljerna angår, som af motionären anförts, är
det, såsom jag nämnde, konsulernes skyldighet att uppfylla dem; äro
konsulernes rapporter icke tillfyllestgörande, så fordras endast en skrif¬
velse från utrikesministern, som åligger dem att oftare och fullstän¬
digare komma in med sådana upplysningar. Deras rapporter rörande
handel och sjöfart spridas nu häftevis, allt efter som de inkomma,
och utgöra årligen en tjock bok om 5 å 600 tryckta sidor. Hvarje
större affärsman har dessutom att tillgå fackjournaler och tidningar,
så val in- som utländska, kvilka dagligen innehålla alla möjliga un¬
derrättelser om handel och sjöfart, prisnoteringar m. in., och som
mycket bättre torde tillgodose hans behof än några attachéer skulle
kunna göra. Långt tillförlitligare underrättelser än dessa böra våra
konsuler kunna meddela, med den erfarenhet de förvärfvat under en
oftast långvarig vistelse på den ort, der de äro anstälde.
Jag kommer nu till Utskottets motivering.
“Enligt nu gällande riksstat," säger Utskottet, “erhåller kabinetts-
kassan i ordinarie anslag 447,800 kronor, konsulskassan 160,000 kro¬
nor". Det skulle varit lämpligt om Utskottet dervid upplyst, att kon¬
sulskassan visst icke är så illa lottad, som det häraf kan synas, utan
att konsulskassans inkomster äro inalles beräknade till 498,500 kro¬
nor, deraf genom konsulatafgifter 218,500 kronor. När man dertill
tager i betraktande, att endast 20 af våra konsuler och vice konsuler
hafva lön från konsulskassan, men de återstående 730 afiönas genom
konsulatafgifter, som de sjelfve uppbära, och som ej ingå till konsuls¬
kassan, så är det ju mer än sannolikt, att konsulsväsendet verkligen
disponerar öfver vida större medel än kabinettskassan, ehuru icke från
staten utan genom sjöfarten.
“Med allt erkännande", säger Utskottet, “af den stora vigten af
att behörigen tillgodose de landets kraf, hvilka ministerstaten har att
bevaka, torde det likväl vara tydligt, att, med hänsyn till dessa båda
anslags olika belopp, besparingar för det nu ifrågavarande ändamålet
endast å anslaget till kabinettskassan böra ifrågasättas, enär det synes
antagligt, att kabinettskassans behof möjligen skulle kunna fyllas med
ett något mindre belopp än för närvarande derför tages i anspråk."
_ Hans Excellens Utrikesministern yttrade nyss — och jag instämmer
deri fullkomligt — att kabinetskassans behof icke kunna tillfredsstäl¬
las med ett mindre belopp än för närvarande. Om det berodde allenast
på utrikesministern eller på regeringen, huruvida anslaget till kabi¬
nettskassan skulle nedsättas eller icke, så vore jag visserligen lugn,
men då detta beror icke af dem, utan af Riksdagen, tager jag för all¬
deles afgjordt, att det kommer att gå efter den af Stats-Utskottet nära
nog enhälligt uttalade mening, och att följaktligen kabinettskassans
anslag kommer redan vid nästa riksdag att nedsättas, såframt ansla¬
get till kommersiella attachéer beviljas. När man ihågkommer de
ständiga anfallen på denna kassa under 1860- och första åren af 1870-
talet, måste man i sanning draga i tvifvel, huruvida det kan vara lämpligt
N:o 33.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
Första Kammarens Prof. 1886. JY:o 33.
2
N:0 33. 18
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
att åter uppväcka dessa strider genom att utan stort behof begära
förhöjda anslag på denna hufvudtitel.
Jag ihågkommer mycket väl, huru Riksdagen under 3 eller 4 år
orubbligt beslöt, att kabinettskassans anslag skulle minskas med 42,000
kronor i mån af afgång. Detta upprepades, såsom sagdt, under 3
eller 4 riksdagar och först år 1874 var det som detta beslut frångicks,
— äfven inom Andra Kammaren. —• Sedermera hafva ej heller några
anfall gjorts på denna hufvudtitel; men hvarför — jo derför att man
icke begärt någon väsentligare tillökning å densamma. Huru omöj¬
ligt det under de senaste åren varit att få någon sådan, har mer än
väl erfarenheten visat. För några dagar sedan föll i den gemensamma
omröstningen det lilla anslaget på 550 kronor till kyrkan i Paris; och
under de sist förflutna åren hafva vid hvarje riksdag gemensamma
omröstningar egt rum om dylika obetydligheter, alltid med samma
utgång.
Jag skall nu inskränka mig till att påvisa en stor fara, som skulle
komma att hota, om detta förslag blefve antaget.
Om för dessa uteslutande svenska attachéer, som man vill upp¬
föra på den unionella hufvudtiteln, anslaget skulle bifallas, på sätt Ut¬
skottet föreslagit, och nästa år, såsom jag anser otvifvelaktigt, ansla¬
get från svensk sida till kabinettskassan minskas med motsvarande 20,000
kronor, så följer deraf naturligtvis, att det norska anslaget bör minskas
med 8,000 kronor för bibehållande af den antagna proportionen emellan
de båda rikenas anslag till gemensamma utgifter. Men icke nog här¬
med. I Norges Störtning har intresset för utrikes-budgeten icke varit
större än hos svenska Riksdagen. När man der erfar på hvad sätt
Sverige tillsatt kommersiella attachéer, är det naturligt, att man i Norge
följer exemplet och äfven drager in 20,000 kronor på anslaget till
kabinettskassan för att dermed bekosta särskildt norska handelsagen¬
ter. När då Norge dragit in dessa 20,000 kronor, bör väl Sverige,
för att bibehålla proportionen af 12 till 5 i den gemensamma budge¬
ten, draga in ytterligare 48,000 kronor på sitt anslag. Således skulle
dessa olyckliga handelsexpediter, som jag måste kalla dem, komma att
kosta icke mindre än 96,000 kronor af kabinettskassans anslag.
Men icke nog härmed! Det finnes ännu en fara, som hotar genom
förslagets antagande. I Norge har ofta önskan uttalats om ett sär¬
skildt norskt kosulatväsen.
Börjar nu Sverige att anställa uteslutande svenska, af staten lönade
handelsagenter; hvarför skall icke Norge göra så med? — och då hafva
vi deri första steget till det gemensamma konsulatväsendets sönder¬
brytande. J ag anser förslaget vara ödesdigert och hota med stor fara.
Jag vill slutligen endast fästa uppmärksamheten vid en punkt i sjelfva
klämmen, emot hvilken Hans Excellens Utrikesministern förklarade sig
ej vilja göra någon invändning.
Der föreslås, att dessa attachéer jemväl skulle få till åliggande
att till Kongl. Maj:t afgifva redogörelse öfver sin verksamhet, och att
denna redogörelse genom Kongl. Maj:ts försorg skall delgifvas Riks¬
dagen och i öfrigt på lämpligt sätt offentliggöras. De skulle således blifva
nåsra stora matadorer, dessa attachéer. Ministrar och konsuler skrifva
o 1
Onsdagen den 21 April.
19 N:o 33.
icke direkt till Kongl. Maj:t; men attachéerna — skulle göra det.
Jag finner denna bestämmelse vara alldeles orimlig, och att desse her¬
rar lika val som ministrar och konsuler kunna nöja sig med att skrifva
till utrikesministern eller Kommerskollegium.
Jag får på det bestämdaste varna för antagandet af hela detta
förslag och yrkar således afslag å Utskottets förevarande betänkande.
Herr Casparsson: Hvad sjelfva saken beträffar, så vill jag fästa
uppmärksamheten derpå, att Hans Excellens Ministern för utrikes ären¬
dena uttryckligen förklarat, att den föreslagna åtgärden endast vore
ett försök, afsedt att uppmuntra industrien och näringarna; och när
industrien och näringarna för närvarande arbeta under ett betryck,
som hittills nästan varit okändt, skulle det förefalla underligt, om
Stats-Utskottet afstyrkte en åtgärd, afsedd att i någon mån lindra
detta betryck — och detta endast för att bespara 20,000 kronor, ett
belopp, som icke kan sägas vara någon afsevärd summa.
Hvad sjelfva motiveringen beträffar, har jag tillräckligt många
gånger varit med om nedsättningar och försök till afprutningar på
tredje hufvudtiteln för att icke hysa de största betänkligheter att fort¬
gå på denna bana; så framt vårt land skall inför utlandet kunna re¬
presenteras på ett värdigt och tillfredsställande sätt, och jag har nu
funnit, att dessa mina betänkligheter bekräftats såväl af Hans Ex¬
cellens Utrikesministern som af den föregående talaren. Utlofvandet
af ifrågasatta besparingar, som man icke tror sig kunna åstadkomma,
är en vansklig sak, som jag åtminstone för min del icke vill vara
med om. Jag föreställer mig, att Utskottets motivering i denna punkt
skulle kunna hafva affattats på ett mycket enklare sätt, i det att sista
stycket på sidan 7 i betänkandet strykes bort, så att det skulle kom¬
ma att heta: “Vidkommande det för ändamålet begärda särskilda an¬
slaget, ligger det vigt derpå, att åtgärder snarligen kunna vidtagas i
syfte att bereda ökad afsättning åt svenska näringarnas och indu¬
striens alster, och då särskilda medel för ändamålet erfordras, föran-
låtes Utskottet“ etc. etc., med borttagande således af hela mellan-
meningen. Jag tror, att denna motivering skulle varit i alla hän¬
seenden lämpligare, men då jag vet, huru svårt och vanskligt det är
att i Kammaren få en Utskottets motivering ändrad, vill jag icke
begära proposition på denna formulering, utan inskränker mig till att
hemställa, det Kammaren, med godkännande af hvad Utskottet före¬
slagit, måtte ogilla dess motivering.
Herr Stjernspetz: Om än icke Utskottet begagnat det vanliga
uttrycket, “att detsamma icke funnit min motion böra till någon .Riks¬
dagens åtgärd föranleda", så innebär dock Utskottets betänkande ett
fullständigt afslag på min motion och e*tt lika fullständigt bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Detta skulle nödga mig att ingå på en närmare granskning af
Kongl. Maj:ts förslag, om ej här förut af flere framhållits så många
grundade anmärkningar emot detsamma, att det för mig är obehöfligt
att upprepa desamma. Det är dock på ett och annat jag ville fästa
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
N:0 33. 20
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
uppmärksamheten. Sålunda är den Kongl. propositionen så ytterst
sväfvande och obestämd, för det första med afseende på hvad för
slags personer, som skola användas till befattningen som kommersiella
attachéer, och för det andra med afseende på hvad det är, som de
egentligen skola uträtta. Regeringen synes sjelf ej hafva rigtigt klart
för sig härutinnan annat än deras blifvande titel och dermed följande
rang och uniform, och någon slags utredning i detta afseende har
Stats-Utskottet icke heller gjort, oaktadt det tillstyrkt förslaget; hvar¬
för man stannar i ganska stor okunnighet om det verkliga ändamålet
med dem.
Om man nu går till den Kongl. propositionen, får man ej veta
annat, än att de skulle “egna sig åt undersökningar om möjligheten
att afsätta hemlandets industriella alster samt vilkoren och sättet
derför”.
Först och främst tror jag att våra köpmanshus, industriidkare och
jordbrukare ganska väl veta hvar deras alster kunna hafva en mark¬
nad; åtminstone finnas redan mycket goda upplysningar derom i våra
konsulers berättelser. Dessa, öfver 700 stycken till antalet, fullgöra
redan precis samma undersökningar som de tilltänkta, af Kongl. Maj:t
föreslagna attacliéerne. Deremot gör Herr Björnstjerna sig saker till
ett misstag, när han påstår att våra konsuler äro handelsagenter och
skulle kunna ersätta sådane. Om Herr Björnstjerna i stället sagt att
konsulerne ersätta de föreslagna attacliéerne, hade han haft rätt.
För dem, som icke haft tillgång till konsulsrapporterna, beder
jag att få framlägga eu helt kort redogörelse för den rapport, som
förlidet år ingått från konsuln i Queensland i Australien. Han om¬
nämner, hurusom från Sverige och Norge dit ingått endast en last
trävirke. Vidare yttrar han, att i marknaden der förekomma en hel
mängd jordbruks- och industrialster, som hafva sitt ursprung från de
förenade rikena. Så nämner han till exempel bland dessa artiklar
säckar, säckväf, Öl, smör —■ till och med en gros-priset på smör
nämner han, hvilket derute ställer sig till' 4 shillings per svenskt
skålpund, eller i svenskt mynt 3 kronor 50 öre. Vidare nämner han
cement och, särskildt här från Sverige, fisk, jern och stål samt tänd¬
stickor.
I en annan konsulsberättelse från Valparaiso upptagas alla de
varor, som ut- och inskeppas derstädes, och äfven nämnas der de va¬
ror, som äro tullfria, bland hvilka förekomma kornvaror, metaller,
ädla och oädla, stångjern, qvicksilfver, stål, bomull, ull, tryckpap¬
per etc. etc.
När man genomgår dessa berättelser, finner man just, att de upp¬
taga hvad en affärsman behöfver veta med hänsyn till om han der¬
städes kan få en marknad för våra varor eller icke. — Går man vi¬
dare till konsulsberättelsen från Bombay, så får man veta hvad som
just fattas för att vår afsättning dit skulle kunna taga någon större
fart. I berättelsens sista punkt säger konsuln nemligen: “Det lider
■dock intet tvifvel att, om några här slogo sig tillsammans om att
skicka ut en agent hit, denne så småningom skulle kunna vinna af¬
sättning för sådana varor som jern, tändstickor och papper. Om en
Onsdagen den 21 April.
21 N:0 33.
person sändes hit i sådant syfte och jag underrättades derom någon
tid förut, skulle jag kunna skaffa honom affärsförbindelser med ett
hus, som sysselsätter sig med importaffärer och för öfrigt lemna ho¬
nom alla nödiga upplysningar."
Detta Visar, mine herrar, tydligare än allt annat, att det alldeles
icke är så, som Herr Björnstjerna påstod, att våra konsuler äro han¬
delsagenter eller kunna ersätta sådane; ty konsulerne sjelfve säga ju,
att orsaken, hvarför afsättningen från Sverige är så svår, är den, att
der icke finnas några handelsagenter för svenska hus, och jag för min
del har aldrig förr hört — och troligen ingen annan heller — att
man kunde åt våra konsuler, såsom sådane, lemna uppdrag att sälja
varor, eller att de dertill hafva ringaste skyldighet.
Ännu ett par yttranden af Herr Björnstjerna måste jag bedja att
få bemöta. Han sade, att vi ej skulle gifva oss in på en täflan med
utlandet, innan vi kunde producera våra alster till lika billiga pris.
Detta kan visserligen låta säga sig för en del mindre betydande ar¬
tiklar, men jag vill i motsats dertill fästa uppmärksamheten på sådana
våra artiklar som trä, jern, vissa slag spanmål och smör, samt bland
våra fabriksalster papper, tändstickor, hyflade trävaror m. m. Alla
dessa våra hufvudartiklar gå förträffligt i de flesta länder och tåla
mycket väl konkurrensen med dem, som vi alla veta.
Herr Björnstjerna gjorde en jemförelse emellan prisen på utländskt
och svenskt frö. Ja, vi hafva visserligen helt nyligen blott börjat att
utföra frö, men jag vill dock omnämna, hurusom från ensamt Öre¬
bro frökontrollanstalt öfver 300,000 skålpund i plomberade säckar
svenskt frö förlidet år gått till utlandet. Att det svenska fröet ge¬
nom sin utmärkta godhet betingar ett högre pris i verldsmarknaden
emot t. ex. det tyska och amerikanska, torde ej minska dess förmåga
att konkurrera med dem.
Herr Björnstjerna nämnde vidare, att det lyckats ett stort trähus
att finna en agent derute, som varit mycket verksam och till stor nytta.
Detta gälde likväl blott en mycket mycket stor affär, som hade råd
hålla egen agent; men det gäller ju blott för detta hus, för denna
affär. Ätt detta sålunda lyckades, talar ju tydligen för en utsträck¬
ning i samma rigtning. Jag bestrider dock, att vi kunna sägas hafva
några agenter i de utom-europeiska länderna — icke ens skuggan af
några dylika annat än högst undantagsvis. Detta är alldeles obe¬
stridligt.
Vidare nämnde Herr Björnstjerna, att detta anslag icke borde
uppföras på utrikesdepartementets budget utan på civildepartementets;
och deri vill jag med honom fullkomligt instämma. Mitt förslag gick
icke heller ut på annat än utsändande och understödjande af handels¬
agenter i utom Europa belägna länder. Staten skulle för sådant än¬
damål inrätta några stipendier, men för att få dessa, måste det ju å
andra sidan fordras några skyldigheter. Staten kan ju icke skicka
bort dessa sina stipendiater utan att fordra vissa qvalifikationer hos
dem, och då måste naturligtvis för dem utfärdas en instruktion, att de
visste hvad deras skyldighet vore, och denna skulle ej vara någon an¬
Anslag till
Kommersiella,
attachéer.
(Forts.)
N.o 33. 22
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
nan än den för en vanlig handelsagent, hvarjemte han tydligen äfven
borde vara ålagd att afgifva berättelse om sin verksamhet.
Friherre von Krsemer nämnde, att anslaget vore för litet för ett
sådant ändamål. Jag är af en alldeles motsatt åsigt. Till det af
Kongl. Maj:t föreslagna ändamålet är beloppet visserligen otillräckligt;
men till dessa handelsagenter är det icke för litet. Ty de skulle till
stor del förtjena sitt uppehälle genom att uppbära det vanliga agent-
arfvodet af minst 2 till 4 och högre procent af de belopp, som de
lyckades sälja för, alldeles som andra agenter. Det är på den vägen,
de skola skaffa sig sitt uppehälle; och det vore just för att de skulle
kunna beträda en sådan bana i aflägsna länder, som understöd skulle
lemnas dem af staten. Meningen vore visst icke att staten eljest skulle
utsända och underhålla dem; de skulle tvärtom underhålla sig sjelfva.
På något annat har jag i min motion hvarken tänkt eller häntydt.
Jag vill icke längre uppehålla Kammaren med denna fråga. Dess
utgång i Kammaren synes mig temligen gifven. Då den Kongl. pro¬
positionen icke torde hafva mycken utsigt att gå igenom, så torde
min motion icke heller hafva det.
Jag tillåter mig likväl att yrka bifall till den af Herr Sven Nils¬
son afgifna reservationen; och för att gå Herr Utrikesministern och
andra talare till mötes, vill jag hemställa om uteslutande af mellan-
meningen: “dels att, om dylika personers anställande vid beskicknin¬
garna inom Europa ifrågakommer, medel dertill beredas genom be¬
sparingar å kabinettskassans nuvarande anslag*.
Med uteslutande af denna mellanmening, anhåller jag hos Herr
Grefven och Talmannen om bifall till Herr Sven Nilssons reservation.
Friherre Hochschild: Då Stats-Utskottets betänkande rörande
tredje hufvudtiteln förevar till behandling inom Andra Kammaren, var
Hans Excellens Ministern för utrikes ärendena af sjukdom hindrad att
i Kammaren närvara och utrikesdepartementets talan fördes af Hans
Excellens Statsministern i ett anförande, som helsades med starka bi¬
fallsrop. I detta anförande uttalade Hans Excellens sitt erkännande
af utrikesdepartementets nit och det sätt, hvarpå det skötte sin verk¬
samhet.
Jag vill ej underlåta att begagna detta tillfälle för att till Hans
Excellens framföra min och mina forna kamraters tacksamhet för det
sätt, hvarpå han försvarat departementet.
Jag hoppades, efter att hafva hört hans tal och det bifall, hvar¬
med det helsades, att välvilja skulle efterträda den känsla af — jag
vill icke säga fiendskap, men afvoghet, som förr utmärkt Stats-
Utskottets stämning emot tredje hufvudtiteln.
Det var derför en stor missräkning för mig, då jag läste Stats-
Utskottets betänkande. Detta andas bestämdt en mindre vänlig
känsla mot embets- och tjenstemännen i utrikesdepartementet och sär¬
deles mot dem, som arbeta i utlandet. Man har inom Riksdagen och
i synnerhet inom Stats-Utskottet den föreställningen, att de svenska
diplomaterne lefva i öfverflöd och att de för våra ögon här i landet
så stora lönerna gå åt till all möjlig onyttig lyx. Detta är icke för¬
Onsdagen den 21 April.
23 N:0 33.
hållandet. Jag har i många år tillhört departementet, äfven under de
tider, då ministerlönerna i Petersburg, Paris och London voro högre
än nu, och jag kan af personlig erfarenhet intyga, att de icke äro
tillräckliga, om ministern är gift och har familj. Min lön såsom mi¬
nister i London var 64,000 kronor — det låter någonting. Men hvad
skulle jag icke bekosta med denna aflöning? Först skulle jag hysa
och föda legationssekreteraren; detta kostade omkring 5,000 kronor.
Vidare skulle jag sjelf hålla embetslokal och den personal, som der¬
till erfordras, d. v. s. en vaktmästare. Vidare skulle jag bekosta alla
skrifmaterialier och expenser. Tillika skulle jag betala skatt till den
kommun, der mitt hus var beläget, emedan skyldighet dertill alltid
ingår i hyresvilkoren, då man i London icke hyr möbleradt hus; den
skatten uppgick till 2,000 kronor. Min hyra gick till 12,000 kronor.
Om man drager ifrån alla dessa belopp, återstå omkring 38 eller 39
tusen kronor. Nu tror jag, att det för de flesta af Kammarens leda¬
möter är kändt, att lefnadskostnaderna i London äro betydligt större
än här, och att pundet sterling är en enhet, som motsvarar — jag
vill icke säga en krona — men “femman"; att det går lika lätt att
blifva af med ett pund sterling i London som med en femkronesedel
i Stockholm. Plerrarne få då erkänna, att 38 tusen kronor sanner¬
ligen icke är mycket. Mitt hushåll kostade ungefär 20,000 kronor.
När dertill kommer, att man är tvungen att hålla ekipage och vara
med i verlden något, så återstår intet, och den så kallade stora lö¬
nen befinnes i sjelfva verket vara ganska liten. Jag har velat lemna
dessa upplysningar för alla dem, som möjligen föreställa sig, att de
stora lönerna gå åt till öfverdrifven lyx. Jag har för dem velat lemna
en sann bild af verkliga förhållandet.
Jag har med stort nöje åhört Hans Excellens Utrikesministerns
anförande i dag, der han med den loyalitet, som jag alltid funnit hos
honom, tillkännagifvit, att han icke kunde acceptera den motivering,
som Stats-Utskottet här framlagt. Jag instämmer i hvad han med
anledning deraf sagt, äfvensom i hvad af Herr Casparsson här blifvit
anfördt.
Jag hyser visst icke några öfverdrifna förhoppningar i afseende
på hvad kommersiella attachéer skulle kunna uträtta, ty jag har i
allmänhet icke mycken tilltro till nyttan af statens förmynderskap i
sådana fall, der det är fråga om enskild verksamhet; jag tror snarare,
att de enskilde i sådana saker hjelpa sig bäst sjelfve.
Det är emellertid väl förklarligt, att man under nuvarande tryckta
konjunkturer söker bot på alla håll, der sådan kan erbjudas. Då jag
befarar, att om Riksdagen icke skulle bifalla förslaget om att anställa
handelsombud i främmande land med något bidrag från statens sida,
den föreställningen skulle kunna göra sig gällande, att Riksdagen för¬
summat en pligt, vill jag hellre, att Riksdagen beviljar anslaget, och
att erfarenheten sedan får visa, huruvida det varit välbetänkt eller
huruvida icke möjligen den åsigten har rätt, som säger, att handeln
hjelper sig sjelf.
Af sådan anledning vill jag för min del yrka bifall till Utskot¬
tets förslag med ogillande af Utskottets motivering.
Anslag till
kommersiella,
attachéer.
(Forta.)
N:o 33. 24
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
Onsdagen den 21 April.
Herr Smith: Såsom köpman och industriidkare hembär jag min
tacksamhet till Herr Utrikesministern för att han vågat till Riksdagen
hemställa om anslag till denna mycket vigtiga och nödvändiga sak,
nemligen att staten försöker på något sätt befordra svenska varors
afsättning i andra länder.
Jag har tillbragt 2/3 af de sista 10 åren i utlandet och jag har
derunder varit i beröring med många af Europas affärsmän. Jag tror
mig då hafva varit i tillfälle att praktiskt studera hvad som för våra
varors afsättning kan göras åtminstone i de europeiska länderna och
jag tror, att det är åtskilligt och icke så litet.
Kostnaderna för vår svenska industri att vinna afsättning i främ¬
mande länder äro så stora, att smärre industriidkare knappast kunna
åstadkomma en sådan afsättning utan någon hjelp. Jag tror derför,
att utrikesministern handlat klokt, då han påvisat för Riksdagen den
utväg han framstält, och han borde för denna sin åtgärd vinna er¬
kännande. Jag är glad öfver, att vi icke hafva till utrikesminister
den man, som för eu stund sedan hade ordet och som förklarade, att
Sverige icke kunde i något hänseende konkurrera med andra länder,
eller åtminstone att det vore nästan omöjligt att konkurrera för oss.
Jag skall bedja att i det afseendet få meddela ett exempel. För 14
dagar sedan var jag i Hamburg och då kom till Hamburg ett svar
från tyska regeringen på en framställning, gjord af tyska fabriksidkare.
Jag hade nemligen en svensk i Valencia såsom ombud, hvilken tillika
var tysk konsul. De tyske fabriksidkarne voro mycket förbittrade
öfver, att vi på en månad till Valencia importerat varor, motsvarande
omkring hälften af Valencias hela import af det ifrågarande varusla¬
get. De hade derför ingått till den tyska regeringen med klagomål,
under yrkande att denne konsul skulle afsättas, för att han vågat
åtaga sig att vara ombud för svenskt fabrikat, emedan han på det
sättet faktiskt skadat de tyska intressena. Den tyske konsuln skref
till mig, att han var öfvertygad om, att han skulle blifva afsatt och
att han derför var mycket ledsen, att han hjelpt oss svenskar. Jag
svarade, att vi väl i så fall finge försöka att hjelpa honom på något
sätt. Men hvad inträffade? Den tyska regeringens skrifvelse kom till
Hamburg den 30 Mars, då jag var der, och den hade följande inne¬
håll: regeringen får underrätta, att efter noggrant verkstälda under¬
sökningar det befunnits, att den svenska spriten är jemnare och bättre
till qvalitet än den tyska och derför föredrages af de spanska impor-
törerne; regeringen tillstyrker derför de tyska fabrikanterne att till¬
verka den tyska spriten till lika god qvalitet som den svenska; rege¬
ringen har vidare kommit under fund med, att den svenska varan är
något billigare, och derför tillstyrker regeringen, att de tyska fabri-
kanterne må se till, att de kunna konkurrera med den svenska; då
den tyske konsuln Dahlander icke på något Sätt missvårdat sitt em¬
bete, kan regeringen alls icke bifalla fabrikanternes anhållan om hans
afsättning. Det var innehållet af den tyska regeringens svar. Såle¬
des finnes det åtminstone någon vara, som kan konkurrera till och
med med en så stor nation som Tyskland.
Hela Spaniens import af denna vara uppgick år 1884 till 39,764,034
Onsdagen den 21 April.
25 N:0 33.
pesetas värde, och af denna import säljer Sverige i närvarande ögon¬
blick V4, efter det vår export till Spanien vant i gång icke fullt ett
år. Således är det väl alldeles icke omöjligt för oss att få någon
vara införd i andra länder.
Men hvad kostar det icke att få detta! Dertill fordras mycket
arbete och mycket penningar. De som hafva råd att vidkännas dessa
första kostnader lyckas, men icke de som ej hafva råd dertill. Och
huru få industriidkare är det icke, som hafva råd till sådant! Och
då frågar jag, huruvida det icke kan vara skäl, att staten börjar i nå¬
gon mån bidraga till att få svenska varor försålda i andra länder?
Hittills har svenska staten icke gjort någonting i sådant afseende.
Huru vill man eljest framhålla den svenska industrien i andra länder?
Nej, detta är den rätta vägen!
I ett sådant land som Spanien t. ex., hvad hafva vi der gjort
för att underlätta vår export? Huru äro vi representerade i detta land?
Vi hafva der en ensam minister, som icke har någon legationssekre¬
terare till sin hjelp, så att, när ministern är sjuk, är han alldeles
redlös och kan ingenting göra. Nu t. ex. är han sjuk; han har ondt
i armen och kan icke ens skrifva. — Jag vet det speciel^ ty jag
hade bref från honom i går, skrifvet af en ung svensk, som nu lemnat
Madrid. Han har som sagdt ingen, som kan hjelpa sig; han är all¬
deles solo och får sjelf kopiera sina bref. Han har dåligt betaldt
och kan icke försörja sig, om han ville gifta sig. Han skulle då
svälta, derest han icke hade enskild förmögenhet att lefva på. Jag
frågar då, om det icke vore en fördel, i fall utrikesministern hade
något anslag för att kunna sätta någon till hans hjelp, om han blir
sjuk eller dålig, eller ännu bättre gifva honom en ständig legations¬
sekreterare? Vi veta, att i Spanien har ministern mycket ofta skaffat
brödrarikenas köpmän fördel: ådömda plikters minskning af ända till
200,000 pesetas om året. Vi veta också, att mycket stora svårigheter
ofta uppstå der i landet vid tullkamrarne. Men huru skall det gå,
om ministern icke är frisk och icke heller har någon till sin hjelp?
Och han har ju ingen garanti för att få vara frisk! Vi hafva en
handelstraktat med Spanien, men vi hafva ännu icke gjort någonting
för att begagna denna traktat eller göra oss den till nytta. Vi sälja
der nästan ingenting af våra varor, Norge åter säljer fisk till Spa¬
nien till öfver hälften af dess import af denna vara. Spaniens im¬
port är öfver hufvud taget ganska stor. Spanien importerade 1884
sprit för 39,764,034 pesetas; fisk för 30,106,922 pesetas; yllevaror för
30,843,799 pesetas; jern och jernvaror för 21,297,123 pesetas, maski¬
nerier för 29,232,654 pesetas. Detta enligt uppgifter för år 1884. Spa¬
niens hela import uppgick det året till ett värde af 779,643,866 pe¬
setas. Spanien har sjelf mycket liten industri. Det är Sverige mycket
bevåget, hvilket deremot icke är fallet med Tyskland eller England.
Vi äro omtyckta i Spanien, och hvarje svensk vara som är jemnstäld
i pris med ofvanuämnda länders skall jag, om jag är svensk, i Spanien
fä afsättning för framför nästan hvarje annan nations vara.
Herr Björnstjerna nämnde nyss, att exporten af frö icke kunde
för Sverige hafva någon betydelse. Jo, vi skulle mycket väl kunna
Anslag till
kommersiella.
attachéer.
(Forta.)
N:0 33. 26
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
('Forts.)
sälja utsäde till Spanien, men det är svårt att få en export i gång.
I Spanien odlas visserligen säd till ganska betydlig utsträckning, men
endast höstsäd. Der finnes ingen vårsäd. Och höstsäden behöfver
der 9 månader för att utveckla sig och mogna. Jag har sändt dit
vårsäd och försökt med odling af den i olika delar af landet, och
det har befunnits, att vår svenska vårsäd der mognar på 3 V2 månad.
Jag frågar då: hvad skulle det icke vara för en fördel för ett sådant
land som Spanien, om det kunde få skörda 3 !/2 månader i stället för
9 månader efter sådden? Ett ofantligt värde skola våra svenska sä-
desfrön hafva för Spanien, när den varan blir känd. Men dertill be-
höfves tid, Spanien ligger långt efter oss, och det tager tid att der
göra våra varor kända. Men när en gång vårt svenska utsäde der
blifver kändt, tror jag att man skall finna, att det ligger i den varan
såsom exportartikel långt mera, än någon tror i denna stund. Hvad
våra trädfrön beträffar, har man nyligen i Österrike föreslagit, att
våra trädfrön skulle lernnas företräde, derför att äfven dessa frön,
liksom sädesfröen, växa fortare än andra och man för den skull vär¬
derar dem ganska högt. Ty hvad spelar priset för ett skålpund frö
för rol — om det är litet högre eller lägre — om genom begagnande
af dessa dyrare frön man får sin skörd fortare? Det gör icke det
minsta! Tvärtom skulle vi kunna för våra frön taga dubbelt, ja tre¬
dubbelt så mycket betaldt, om de blefve kända. Svårigheten ligger
endast i att få dem kända. Våra varor äro icke tillräckligt kända i
utlandet, och alla varor kunna naturligen icke blifva det. Här i lan¬
det finnas egentligen endast två exportörer, som för närvarande ex¬
portera frön i någon större skala. Huru många äro i tillfälle att
gifva ut t. ex. 10,000 kronor för att öppna export för sin vara?
Högst få naturligtvis! Det är derför rent omöjligt att få en export
i gång, med mindre staten träder emellan. Och hvad tjenar det till
att utsluta tarifftraktater, om vi icke begagna oss af dem?
Hvad hafva vi gjort för att kunna sälja till Portugal? Portugals
import är stor, omkring 7 millioner P. St. om året; och vi skulle
der kunna fä afsättning för en hel mängd artiklar, men hitintills
hafva vi ingenting gjort för den saken.
Det belopp, som här är i fråga, är så obetydligt, att jag för
min del icke kan fatta, huru man ens det minsta kan motsätta sig
något sådant som att bevilja 20,000 kronor för ett dylikt ändamål,
som möjligen kan bringa så mycken lycka med sig! Och om man nu
icke vill gifva detta belopp åt utrikesdepartementet — hvilket jag
anser vara det rättaste — för att kunna göra ett försök och profva,
huru det kan komma att slå ut åtminstone för ett år, så synes mig
likväl, att man kunde visa utrikesministern, första gången han be¬
gärt något, det tillmötesgående, att han fick det han önskat, ty det
är det väl värdt, då han vill bryta en bana i den rigtning, som är
den rätta.
Jag vill icke tala om de utom Europa belägna länder, ehuru jag tror,
att äfven der finnes möjlighet att afsätta en hel del af våra svenska
varor. Om vi taga ett sådant land som Egypten t. ex., är det ett
land, som har högst obetydlig industri. En hel del svenska varor
Onsdagen den 21 April. 27
skulle kunna afsättas i detta land. Men hafva vi gjort någonting
i praktisk rigtning för att få i gång en export till Egypten? Nej,
aldrig! Och Indika industriidkare skulle kunna göra det med de stora
kostnader, som äro dermed förenade? Ingen kanske! Då frågar jag:
vore det icke skäl, att köpmannen piggades upp att göra något för
att få någon afsättning af sina varor? Ser han, att staten eller re¬
geringen vill göra något, då kan han möjligen få lika som nytt lif
och nytt hopp.
Att fördela detta anslag mellan några dugliga köpmän, som ville
utresa till aflägsna länder, är kanske det, som blir slutliga följden.
Och jag förmodar, att det vore ett praktiskt sätt, om staten gåfve
till duglige köpmän någon hjelp, för att de sjelfve skulle kunna ge¬
nast åtaga sig försäljning i det aflägsna landet och der göra våra
varor kända. De skulle då kunna gagna på en gång sitt land och
börja sin egen affär. Jag tror t. ex., att det skulle vara klokt, om
staten med ett jemförelsevis litet belopp hjelpte köpmän, som etable¬
rade sig i Syd-Amerika, der också obetydlig industri finnes och der
det för den skull finnes stort behof af utländska industrialster. Om
man visste, att man finge understöd från utrikesdepartementet, skulle
det finnas ofantligt många köpmän, som skulle vilja anmäla sig och
som skulle nöja sig med ett ganska litet årligt belopp. Desse köp¬
män skulle således blifva bofaste i andra länder, der de skulle kunna
på mångfaldigt sätt gagna vår export.
Jag vill anföra ett ganska märkligt exempel på ett litet land,
som med ringa medel lyckats få export och afsättning för sina va¬
ror. Det är det lilla landet Schweiz. Såsom vi veta, har det ingen
exporthamn, men det oaktadt har det en ganska betydlig export. Det
har skaffat sig rätt mycken export genom att exportera guvernanter
till andra länder. Statens läroverk uppfostra en hel mängd flickor,
icke bland de rika utan bland de fattiga, och lemna dem sedan un¬
derstöd för att se sig om efter platser i andra länder. De få äfven
någon hjelp för den händelse de vilja komma hem. Det finnes god
råd på den varan, och flere af dem hafva blifvit gifta i andra länder;
och då de väl känt till de varor Schweiz exporterar, har Schweiz
genom deras rekommendation fått en högst betydlig afsättning. Det
är ju ett sätt att följa detta exempel, som jag visst icke vill föreslå
för denna Kammare; men det är emellertid en väg, hvarpå det lyc¬
kats Schweiz att åstadkomma icke obetydligt under de sista åren;
och det visar i allt fall, att ett litet land kan ganska lätt med en
liten statshjelp göra mycken nytta och vinna stort resultat.
Så skulle ock blifva förhållandet här med dessa 20,000 kronor.
Om köpmannen såge, att staten ville på något sätt hjelpa till, så
tror jag, att vår handel ganska snart skulle få gagn deraf.
Jag hoppas således, att regeringens framställning blir godkänd,
och jag yrkar bifall till regeringens förslag.
Herr Stråle, Holdo: Det var icke min afsigt att i dag taga Kam¬
marens tid — jag vågar icke säga uppmärksamhet — i anspråk, men
jag är uppkallad af ett par yttranden från en talare på stockholms¬
bo 33.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forte.)
N:0 33. 28
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
bänken. Detta gälde den svenska industrien, och då jag sedan många
år tillhört den, anser jag mig icke kunna med tystnad förbigå hvad
härom yttrats. Han anförde såsom ett bevis för sin åsmt, att den
svenska industriens fabrikat vöro dyrare än utlandets, förhållandena
vid byggandet af det nya barnhuset i Stockholm. Jag vågar med
trygghet påstå, att icke någon svensk industriidkare blef tillfrågad,
om lian vore villig att leverera till denna byggnad, fastän ritningarna
voro så långt på förhand uppgjorda, jemte beräkningarna öfver er¬
forderliga materialier, att tiden ingalunda varit för kort — hvilket
ju ofta är fallet — för svenske industriidkare att leverera det som
erfordrades. Om jag icke är origtigt underrättad, gick det till och
med så långt, att äfven det eldfasta teglet levererades utifrån genom
en firma vid Regeringsgatan. Nu frågar jag: är detta den svenska
industriens fel? Och jag vill tillägga, att den ångmaskin jemte pan¬
nor, som levererades af den utländska firman, sedermera måste iord-
ningsättas och ändras af en svensk fabrikant för att kunna begagnas.
Den ärade,talaren sade, att den svenska industriens tillverkningar
äro dyrare än utlandets. Jag tror att han gjort rättare, om han
sparat på detta omdöme om den svenska industrien. Detta yttrande
innebär endast en half sanning. Om han med den svenska indu¬
strien menar de svenska handtverkarne, skomakaren eller skräddaren,
skulle jag kunna gifva honom rätt, ty de arbeta icke under samma förhål¬
landen som de tyske eller franske handtverkarne. De svenske arbeta
under gammalmodiga förhållanden och i allt för liten skala, och de
lägga största vigten på att få ett utmärkt dugligt, om också icke så
vackert arbete. Derför kunna de icke heller göra arbetet så billigt.
Utländingen åter tillverkar varorna i större skala, fabriksmessigt, och
fäster sig icke så mycket vid varans goda beskaffenhet; i stället säl¬
jer han för så mycket billigare pris; och följden blir, att våra sven¬
ska handtverkare få sitta emellan. Men är frågan åter om den stora
industrien, vågar jag påstå, att den ärade talaren icke kan med fullt
skäl framställa sådana påståenden, som han gjort. Han säger sig
hafva frågat efter i bodarne i Stockholm. Jag vet icke, huru dermed
förhåller sig, och jag vågar derför icke bestrida det. Men att han
icke har hört efter i porslinsbodarne, tror jag mig kunna påstå; ty
der är den svenska varan icke dyrare än den utländska. Och huru
skulle vi kunna erhålla en högre betalning än utländingen? Här resa
tyska judar eller judiska tyskar — jag vet icke hvilkendera jag skall
kalla dem — ifrån Ystad till Haparanda, hela Sverige igenom, och
bjuda ut sina varor till ett pris, som vi måste följa. Yi kunna ju
icke tänka oss möjligheten att bjuda ut våra varor bredvid utlandets,
med betingande af högre pris. Hvad varan än kostat i tillverkning,
måste vi sälja den till samma pris som utländingen. Det är ett
axiom; och hvad mig beträffar, har 35 års erfarenhet bekräftat san¬
ningen häraf. Jag vill dessutom säga, att äfven vid den stora sven¬
ska industrien mycket olikartade förhållanden ega rum. Så är t. ex.
först och främst förhållandet med jern och trä och åtskilliga andra
stora artiklar. På dessa bestämma icke vi, utan utlandet, priset;
detta sker på den utländska marknaden; och vilja svenskarne sälja,
Onsdagen den 21 April.
29 N:0 33.
så få de rätta sig efter detta pris. Vill svensken åter icke sälja, så
är det ju hans affär, och då får han behålla varan, men i annat fall
måste han rätta sig efter den utländska marknaden; och jag håller
det för mycket tvifvelaktigt, huru vida några “kommersiella attachéer*
skola kunna inverka på prisen på verldsmarknaden. Sedan kommer
frågan till den stora industrien, som säljer inom landet. Prisen på
denna industris alster bero på helt andra förhållanden, än på hvad
dessa varor gälla i London eller Paris. Jag talar här om de svenska
alster, som afyttras inom landet, och priset på dem beror på helt
annat än kommersiella attachéer, det beror på vår Herres väderlek,
och den kris, hvaröfver man nu så mycket klagar, bar förnämligast sin
orsak i de dåliga skördar, som inträffat under de senare åren.
Nu säger man, att om det är svårt att få sälja inom landet, man
borde försöka att sälja i utlandet. Men så mycket kan jag säga af
min egen erfarenhet i detta fall, att om det är svårt att få in pen¬
ningar för försålda artiklar inom landet, är det ännu mycket svårare
att få in betalning i utlandet.
I afseende å sjelfva frågan vill jag såsom industriidkare ej myc¬
ket inlåta mig. Jag ber dock få säga att, så som förhållandena nu
äro, hafva vi ju både “Moses och profeterna*, både diplomater och
konsuler. Kunna dessa icke göra något; kunna desse icke hjelpa på
ett eller annat sätt, bör väl resultatet blifva detsamma ungefär äfven
med desse “kommersielle attachéer®. Och, mine herrar, besinnen väl,
att den, som vill exportera varor på utlandet, måste resa omkring till
de olika handelsplatserna eller, om han icke gör det sjelf, välja så¬
dana ombud, som förstå sin sak. År det meningen, att dessa atta¬
chéer skola stå del credere, då kan det så vara, men det förmodar jag
icke vara meningen. Då måste de följaktligen hafva sakkunskap.
Men om de först skola förvärfva sig sådan, huru lång tid kommer
•det då icke att gå åt, innan de begripa hvad som bör göras? I fråga
om jern- och trä-industrien har man nu kommit så långt, att till-
verkarne sjelfva resa ut för att sälja sina varor, eller ock skicka ut
sina väl aflönade ombud. Jag vill icke derför påstå, att icke den tid
kan komma, då dylika kommersiella attachéer skulle kunna komma
att göra nytta, men jag tror bestämdt, att de under de första åren
komma att blifva af föga praktisk betydelse.
Lägger man dertill, att för närvarande äro anstälde öfver 700
konsuler och diplomater, och göra dessa sin skyldighet, så ligger
•det väl nära till hands, att man skulle kunna hjelpa sig med de per¬
soner, vi redan hafva.
Jag har intet yrkande att göra, men jag har velat framställa
min uppfattning af frågan.
Herr Ekman, Carl; Jag vågar visserligen icke åtaga mig att söka
bevisa, att något stort resultat skulle kunna ernås genom bifall till
det nu föredragna betänkandet, men jag kan icke annat än uttala, att
det skulle se bra eget ut, om i en tid sådan som den närvarande, då
det allmänt klagas i landet öfver betryck för vår industri och våra
näringar, man skulle afslå en framställning sådan som denna, hvilken
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Fortä.)
N:0 33. 30
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Ports.)
afser att sätta Kong!. Maj:t i tillfälle att vidtaga åtgärder, hvarige¬
nom på främmande marknader våra exportartiklar skulle kunna göras
mera kända än de för närvarande äro, och derigenom någon utsigt
skulle kunna vinnas att få för desamma en ökad afsättning.
Här har blifvit af en föregående talare framhållet de stora vådor
för anslagen på tredje hufvudtiteln, som genom ett bifall till den
föreslagna punkten skulle uppkomma, men då den Konungens råd¬
gifvare, som närmast har att vaka öfver denna hufvudtitel, här för¬
klarat, att han anser dessa vådor kunna förebyggas, derest den moti¬
vering, som blifvit af Stats-Utskottet framlagd, blir af Kammaren
underkänd, så ser jag icke någon våda i att bifalla hvad Stats-
Utskottet- föreslagit, med underkännande af den i samma punkt af-
gifna motivering.
Med fäst afseende således å de nu rådande förhållandena och
den utsigt till en möjlig fördel för bättre afsättning på utlandet af
vårt lands produkter, som finnes i den framställning Kongl. Maj:t
gjort, anser jag mig böra påyrka bifall till Utskottets framställning,
men med underkännande af Utskottets motivering.
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehr eu svärd: Diskussionen har dragit temligen långt ut, och jag
kan förstå, att Kammaren vill hafva ett slut på den; jag skall derför
fatta mig så kort som möjligt.
Då jag sjelf velat benämna det förslag, jag hemstält till Riks¬
dagens pröfning, endast ett försök, ligger deri, att jag sjelf icke är
fullt öfvertygad om, att icke möjligen detta förslag kan slå illa ut
eller åtminstone icke lyckas så val, som jag önskat; och derför är
det också, som eu mindre summa blifvit begärd, än som otvifvelak¬
tigt skulle komma att behöfvas, i fall försöket skulle lyckas och i
fall det skulle komma att omfattas med förtroende i landet och er¬
kännas som ett godt medel för främjande af våra näringar — en till¬
ökning i kostnader, som säkerligen ingen sedan skulle beklaga sig
öfver. Men att detta försök skulle kunna leda till så många olyckor,
blifva så ödesdigert, som min ärade vän här strax bakom mig på¬
stått, det hade jag verkligen icke trott och tror det icke heller nu.
Man kan ju utan tvifvel ogilla så väl det syftemål, som ligger
till grund för detta förslag, som det sätt, hvarpå man söker att nå
detta syftemål. Det syftemålet är att äfven genom medverkan från
statens sida söka höja industri och näringar genom att bereda dem
tillträde till afsättningsorter i utom-europeiska länder. Det är en
sak, som ingalunda är främmande för de europeiska folken i närva¬
rande stund. Jag kan således icke tillmäta mig att hafva uppfunnit
det. Öfver allt ser man i denna stund, att en ganska stark rörelse i
detta hänseende gör sig gällande. Man har sökt nå detta syftemål
på olika vägar. Man har sökt vinna det genom upprättande af un¬
dervisningsanstalter, der det meddelas långt grundligare undervisning
åt personer, som skola egna sig åt handel och näringar, än den un¬
dervisning, som gifves i våra vanliga handelsinstitut. Man har inrättat
exportföreningar; man har med dryga kostnader bildat handelsmuseer;:
31 N.o 33.
Onsdagen den 21 April.
man har utarbetat omständliga exportkataloger, upptagande alla de
artiklar,, som tillverkas i landet och utgöra föremål för export. Man
har låtit trycka dessa kataloger i ett stort antal exemplar och ut-
sändt. dem till beskickningar och konsulat, spridda öfver hela verl-
den, för att dessa måtte kunna meddela dem åt vederbörande i dessa
länder. I flera länder, och icke såsom min högt ärade vän nämnde,
endast i Italien, har fråga uppstått att såsom en länk i detta arbete
införa kommersiella attachéer. Äfven i Österrike har fråga derom
uppstått, och just under sistlidne vinter har denna sak der vant före¬
mål, för en ganska omfattande behandling. Inom Schweiz, vid uni¬
versitetet i Bern, har man inrättat en särskild kurs för utbildande af
konsulatattachéer. Jag tror således icke, att det varit alldeles obefö-
gadt a£ mig att draga denna fråga under Riksdagens pröfning och
att sålunda bereda Riksdagen tillfälle att i ämnet fatta det beslut,
Riksdagen anser lämpligt.
Det ser nästan ut, som om namnet skulle hafva mycket bidragit
till det mindre goda omdöme, som fälts öfver detta mitt försök.
Man har här framhållit, att attacheer tillhöra den lägsta grad af
tjensteman vid en beskickning, och att de således icke blifva i till¬
fälle att. komma i beröring med de verkande personerna, och att de
kommersiella attachéerne således icke heller skulle få tillfälle att ut¬
föra de uppdrag de skulle erhålla. Jag ber dock att få anmärka,
att denna benämning väl icke är hufvudsak här. Det visade sig svå¬
righet att finna ett adeqvat uttryck för hvad man sökte, och efter
åtskilliga öfverläggningar stannade" man vid denna benämning “kom¬
mersiella attachéer, hvarigenom en bestämd skilnad kunde göras med
“attachés diplomatiques“. Man slapp då använda benämningen “atta¬
chés consulaires“, hvilket man ville undvika, derför att de möjligen
skulle kunna användas äfven vid en beskickning. Och man trodde
sig hafva ett föredöme i de “attachés militaires“, som sedan lång tid
tillbaka varit anstälde äfven af oss. Desse militaire attachéer 1 ulfva,
derför att de varit., anstälda i en viss egenskap, aldrig blifvit safta
i jembredd med de lägste tjenstemännen vid beskickningen — min ärade
vän vet det bäst, som sjelf beklädt en eller par dylika befattningar —
utan hafva de helt naturligt kommit i beröring med just de personer, med
hvilka de bort umgås, nemligen militärpersoner och sådana som haft
till sin uppgift krigareyrket och hvad till dess utbildning, dess organisa¬
tion hörer. Det .är med sådana personer, som de företrädesvis hafva
sökt att komma j beröring, och som de också hafva kommit i beröring
med. Nu, då fråga var om handel och näringar, tog man, för att icke
hafva en allt för okänd titel och för att angifva, att de kommersiella
attachéerne icke stå i paritet med de allra yngsta, från hemmen nyligen
iitflugne tjenstemännen vid beskickningen, denna benämning “kommer¬
siella attachéer för att dermed tillika antyda, att de snarare stå i
paritet ° med nyssnämnda militärattachéer, till hvilka befattningar
icke, såsom jag tror en talare nämnde, tagas några “gröngölingar“,
utan äldre, pröfvade militärer, från majoren ända upp till generalen!
Den största. svårigheten blir emellertid att finna lämpliga personer.
Jag har angifvit två syftemål med dessa kommersiella attachéer. Det
Andag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
N:0 33.
Anslag till
.kommersiella
attachéer.
(Forts.)
32 Onsdagen den 21 April.
ena är att erhålla personer, som skulle kunna utsändas till främmande
land och der söka inhemta sådana upplysningar, hvarigenom handels¬
förbindelser der skulle kunna upprättas till fördel för vårt land och
vår industri. Jag vet väl, att ingen utrikesminister och ingen rege¬
ring och ingen Riksdag kan skapa afsättningsorter. Men alla _ tre
kunna samverka för att hjelpa till att taga reda på, huruvida icke
möjligen lämpliga exportorter skulle kunna finnas, som man kunde
försöka att freqventera. Af allt detta lär det väl följa, att det icke
hör vara några ungdomar eller några endast teoretiskt bildade per¬
soner utan någon praktisk erfarenhet, som höra användas, utan att
man tvärtom till dessa platser bör söka erhålla just praktiskt bildade
personer med en tillräcklig teoretisk underbyggnad, folk, som icke
äro främmande för näringarna i allmänhet och deras behof. Men jag
har äfven haft en annan tanke med inrättande af dessa kommersiella
attachéer, nemligen att i dem söka erhålla alumner för konsulsbefatt-
ningar, och det just för att derigenom få icke allenast teoretiskt, utan
praktiskt bildade konsuler. I Sverige egnar man sig icke mycket åt
konsulsbanan. Det finnes visserligen ganska många, som _ vilja blifva
konsuler, men de äro mycket få, som vilja börja från början på denna
bana och arbeta sig fram från de lägre graderna till de högre. Der¬
för har det också ofta förekommit, att man önskat, att andra perso¬
ner möjligen kunnat vara att tillgå för dessa konsulsbefattningar än
dem, som ansökt om dem. Härmed vill jag visst icke hafva sagt
något förklenande för vår nuvarande kons-ulsstat. Jag är öfvertygad
om, att alla äro lifvade af de bästa afsigter, och corpsen består i all¬
mänhet af kunniga, användbara och nitiska personer, så förtrogna
med sina uppgifter, som man öfver hufvud kan begära. Här är upp-
gifvet, att vi hafva 6- å 7 hundra konsuler. Men huru många af
dem hafva reda på den svenska industrien och huru de svenska nä¬
ringarna bedrifvas och hvad som kan behöfvas för att rätt gagna demV
Utaf dessa många hundra konsuler har flertalet aldrig satt sin fot
inom Sveriges eller Norges landamären och har om vårt land intet
annat begrepp, än hvad de läst sig till i någon tarflig geografi eller i
konsulsstadgan. De fleste hafva sökt konsulsbefattningen endast för
den ställning, den anses gifva, och de sköta utan tvifvel sin tjenst
oklanderligt, eller så som man har rätt att fordra af dem; men icke
kan man påräkna, att dessa personer, som icke kunna en enda staf¬
velse af vårt lands språk, skola kunna vara några synnerligen verk¬
samma apostlar för vår industri och våra näringar i de länder, som
allt mera öppnas för den europeiska handeln. Icke kan man tänka
sig, att man i Afrika eller vestra trakterna af Amerika eller längs de
stora kuststräckorna i Ost-Asien eller i Stilla Oceanens archipelager,
i Australien, skall kunna få till konsuler i allmänhet personer, som
med någon sakkännedom skola kunna handleda våra näringsidkare,
om desse ville försöka att der öppna en exportrörelse. Yi kunna ju
icke göra såsom tyskarne göra med sina “schwimmende Bazaren“,
stora ångfartyg, som de skicka omkring till de för handeln nyöppnade
trakterna med prof på Tysklands tillverkningar, modeller in. m. ett
slags gårdfarihandel i största skala. Yi hafva icke råd dertill, men
Onsdagen den 21 April. 33
vi hafva rad att skicka ut en kompetent person, som kan uppehålla
sig månader eller år på olika ställen och taga reda på och lemna
underrättelser om hvad som der kan göras för vår export och sätta
sig i förbindelse med närings- och industriidkare i hemlandet. Det
är det jag afsett.
Det är möjligt, att det förslag, som jag fått Kongl. Maj:ts til¬
låtelse att framlägga för Riksdagen, är omoget; det är ju möjligt, och
då får jag finna mig i, att Kammaren icke gillar det. Men finnes
det någon, som tror, att det, som blifvit föreslaget, icke skulle skada
utan tvärt om kunna gagna våra näringar och vår industri i en dålig
tid, då de behöfva uppmuntran och då man klagar öfver att de icke
åtnjuta det skydd af staten, som erfordras, hemställer jag dock, om
det icke vore värdt att våga på detta försök, likväl alltid under den
förutsättning, såsom jag redan förut anmärkt, att anslaget beviljas
med ogillande af Utskottets motivering.
Herr Björnstjerna: Jag skall endast några ögonblick taga
tiden i anspråk och har begärt ordet blott för att förekomma ett
missförstånd.
Jag tror mig hafva yttrat, att jag icke hade något emot ansla¬
gets beviljande, så vida det blefve uppjfördt under sjette hufvudtiteln,
och vill gerna bevilja alla anslag, som kunna anses gagnande för vår
industri, men vill icke att de uppföras på utrikesdepartementets stat,
som är gemensam för Sverige och Norge. Jag framhöll de faror,
som kunna uppstå derigenom, att om än motiveringen utgår, qvar-
står lika fullt den så tydligt uttalade afsigten, att vid en blifvande
riksdag minska kabinettskassans anslag med ett motsvarande belopp;
att detta inom Andra Kammaren åtminstone är meningen, lär väl icke
någon kunna sätta i tvifvel. Följden blifver då förmodligen, att
Norge gör på samma sätt och äfven indrager 20,000 kronor på sitt
anslag till kabinettskassan — för att anställa norska kommersiella
attachéer. Då jag icke anser kabinettskassan hafva råd att mista så
stor del af sina tillgångar som häraf blefve följden, har jag motsatt
mig anslagets beviljande; men vill Riksdagen lemna det under sjette
hufvudtiteln, har jag icke något deremot. Jag har visserligen ingen
förhoppning, att genom detsamma mycket skall kunna uträttas, men
det kan ju möjligen göra något gagn.
Friherre von Essen, Fredrik: Om det ligger någon sanning
i det påståendet, att inom Riksdagen råder någon misstro i afseende
a utrikesdepartementets intresse för vår handel och våra näringar,
synes det mig ganska underligt, om Riksdagen nu, då försök göres
att främja. handelns och näringarnas intressen, skulle bemöta en så¬
dan proposition med afslag.
Det torde icke vara för mycket att offra ett så litet anslag för
att se till, om något kan göras och om något resultat kan vinnas i
den rigtning, som särskilt den Andra Kammaren så mycket önskat,
nemligen att utveckla intresset från utrikesdepartementets sida för vår
handel och våra näringar.
Första Kammarens Frat. 1886. N:o 33.
N:0 33.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
3
N:o 33.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forts.)
34 Onsdagen den 21 April.
Den siste ärade talaren har hyst en något afvikande åsigt i denna
punkt, då han bland annat framhållit, att anslaget borde förläggas
under sjette hufvudtiteln. Jag hade trott, att just han skulle kunna
bedöma, huru vida icke den, som förestår utrikesdepartementet, bättre
än någon annan kunde öfverskåda handelsförhållandena i utlandet och
bättre bereda tillfälle för dylika tjensteman som dem, hvarom här är
fråga, att komma i beröring med framstående praktiska personer i
främmande land, än hvad civilministern skulle kunna göra, äfven om
denne hade den största personliga förmåga. Ligger detta månne icke
i öppen dag? Dessutom synes det mig vara öfverflödigt att påminna
den ärade talaren om, i hvilken intim beröring hela konsulsstaten står
till utrikesdepartementet, men jemförelsevis mindre till civildeparte¬
mentet. Detta är den omständighet, som talar för att detta anslag
förlägges, såsom ock Kongl. Maj:t föreslagit, under tredje hufvud¬
titeln.
Samme talare framhöll det sorgliga förhållandet, att våra svenska
industrialster äro så dyra, att de icke kunna konkurrera med de ut¬
ländska. Det är en ganska nedslående tafla han framstälde; jag vå¬
gar icke söka förmildra den täflan, ty jag tror den vara fullt sann.
Men derför böra vi icke lägga armarne i kors och icke söka göra
något för att afhjelpa det.
Det är beklagligt, att beträffande detta förslag, som synes vara
så tilltalande, det dock skall finnas så många olika meningar i fråga
om sättet att utföra detsamma. Och sedan det framträdt så många
fiender mot förslaget, har det nu slutligen mött ett särskildt hinder
deri, att utrikesministern ansett sig icke kunna tillstyrka Kongl. Maj:t
att acceptera detsamma, så vida Riksdagens beslut blir i öfverens¬
stämmelse med Utskottets förslag, eller med andra ord att Riksdagen
icke ogillar den i Utskottets förslag förekommande motiveringen. Jag
hade trott, att denna motivering kunde anses så lindrig, att den skulle
kunna accepteras, enär det icke står ett ord om, att af kabinettskas-
san skulle besparas en summa, som motsvarar det nu föreslagna an¬
slaget, utan helt enkelt dessa ord: “enär det synes antagligt, att ka-
binettskassans behof möjligen skulle kunna fyllas med ett något min¬
dre belopp än för närvarande derför tages i anspråk*. Det är val
icke för mycket begärdt, att i framtiden någon nedsättning i kabi-
nettskassan möjligen må kunna ske. Ty äfven om icke lönerna äro
för höga, skulle väl ändock något kunna besparas. Om man t. ex.
blott tager i betraktande pensionsbeloppen, finner man, att dessa upp-
gå till 34,350 kronor. Man kan väl då tänka sig, att någon af dessa
pensionstagare aflider och att derigenom uppstår eu besparing på ett
eller annat sätt.
Det är ganska gifvet, att, om man verkligen vill sjelfva saken,
alla dessa hinder kunna öfvervinnas. Min tro är, att, om Utskottets
motivering borttages, hela frågan faller i Andra Kammaren, och da
är frågan äfven fallen vid denna riksdag, till skada för vår industri,
som eljest skulle kunnat hafva ett stöd genom anslagets beviljande.
I afseende å anslagets belopp, är det visserligen så litet, att med
detta belopp icke kan åstadkommas något stort resultat, men jag vill,
Onsdagen den 21 April. 36
likasom chefen för utrikesdepartementet, anmärka, att om det verk¬
ligen visar sig vara af någon nytta och ega någon betydelse, Riks¬
dagen nog icke skall underlåta att höja det. Visar det sig verkligen,
att det gör gagn, blir det nog ingen svårighet att få erforderliga
penningar för ändamålet.
Dessutom föreställer jag mig, att det skulle kunna underlätta sa¬
ken, om t. ex. större handelshus finge tillfälle att erbjuda sig att bi¬
draga till att skicka ut agenter med statsunderstöd till en eller annan
utländsk handelsplats, hvilka agenters resor de icke äro i tillfälle att
ensamma bekosta. Staten finge då bidraga till kostnaden för en så¬
dan agents utsändande, hvilken väl kunde fylla sin plats såsom attaché,
på samma gång han hade understöd af handelshuset för att utföra
något dess uppdrag. På så sätt skulle anslaget bättre komma att
räcka till.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Wsern, Carl Fred rik: Jag vill fästa uppmärksamhet på,
att den invändning, som i synnerhet Herr Björnstjerna framstält mot
att bevilja detta anslag, helt och hållet förfaller, derest Kongl. Maj:t
vid uppgörande af statsregleringen ett följande år öfverflyttar begäran
om anslaget till annan hufvudtitel. Således syftar denna invändning
i sjelfva verket på hvad som i framtiden kan komma att göras, och
icke på hvad som nu sker. För närvarande är det för den skull bra
likgiltigt, om detta anslag står på den ena eller andra hufvudtiteln.
Jag hade icke tänkt yttra mig i denna fråga, emedan jag ansåg
mig böra hafva större sakskäl för att bestämdt kunna förorda an¬
slaget,_ men i anledning af den diskussion, som här förefallit, anser
jag mig dock böra säga några ord. Det har såsom skäl för anslaget
hufvudsakligen blifvit framhållet, att vår industri lider af stark kon¬
kurrens. Så är också verkligen förhållandet: vår industri lider ofant¬
ligt för närvarande af en stor konkurrens. I flera andra länder söker
man på mångahanda sätt bispringa sin industri för att den må kunna
bestå i den svåra konkurrensen med andra länders. Man har dervid
äfven bland annat valt samma utväg, som nu blifvit af Kongl. Maj:t
föreslagen. Att då Första Kammaren skulle säga: det vilja vi icke
vara med om; det tror jag icke skulle vara rätt, och jag anhåller
derför, att lierrarne måtte bevilja det begärda anslaget.
Jag vill tillägga några ord om den industriella ställningen i lan¬
det. Herr Stråle har redan försvarat industriidkare. Men jag kan
icke underlåta att tillägga, att vid de ganska vidlyftiga undersöknin¬
gar,. hvartill tullfrågorna under den sist förflutna tiden gifvit mig an¬
ledning, jag med stort nöje funnit, att en massa artiklar, som förut
icke vant föremål för export, nu mera hafva blifvit det. Och jag
kan tillägga, att den svenska industrien i allmänhet synes mig vara
på väg att mer och mer ställa sig på export, och dermed följer, att
prisen blifva lika billiga här i Sverige som i utlandet.
Jag kommer att rösta för bifall till förslaget; och skulle anse
det vara sorgligt, om Första Kammaren skulle afslå denna begäran,
N:o 33.
Anslag till
kommersiella
attachéer.
(Forte.)
N:0 33. 36
Onsdagen den 21 April.
Anslag till
kommersiella
attachéer,
(Forts.)
då så få tillfällen gifvas att utan den enes förnärmande för den an¬
dres hjelp söka upphjelpa handeln och industrien i vårt land.
Rop hördes nu på proposition.
Herr Smith: Jag har blott några få ord att säga. Jag an¬
håller, att det yrkande, som nyss gjordes, att anslaget till dessa atta¬
chéer skulle komma under sjette Imf vild titeln, icke måtte vinna Kam¬
marens bifall. Jag har erfarenhet af, att det är en fördel att blifva
introducerad af utrikesministern. När jag för några år sedan reste
utomlands, fick jag af chefen för utrikesdepartementet ett introduk-
tionsbref, som gjorde mig ofantligt mycket gagn. En introduktion
från utrikesministern har i utlandet mycket större betydelse än en
sådan från civilministern. I det ena fallet känner man, att introduk¬
tionen är af vigt och betydelse; i det andra vet man icke, huru här¬
med sig förhåller. Derför tror jag, att det vore en fördel, att an¬
slaget komme under tredje hufvudtiteln.
Grefve Barnekow: Jag anhåller endast att få instämma med
Herr Stjernspetz i det af honom formulerade yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande före-
lågo följande yrkanden: l:o) att Etskottets förslag skulle antagas;
2:o) af Herr Casparsson, att Kammaren skulle bifalla Utskottets hem¬
ställan, men ogilla Utskottets till stöd derför anförda motivering; 3:o)
af Herr Stjernspetz, att Kongl. Maj:ts framställning om beviljande af
medel till anställande af kommersiella attachéer må på det sätt af
Riksdagen bifallas, att Riksdagen, till främjande af den svenska in¬
dustriens och näringarnas intressen af vidgadt område för afsättningen
af dess alster, beviljar på extra stat för år 1887 ett anslag af 20,000
kronor; dock under vilkor dels att med dessa medel endast må be¬
kostas tillfälligt anställande af affärskunnige och för ofvan angifna
ändamål lämplige personer å utom Europa belägna platser, dels och
att attachéerne erhålla till åliggande jemväl att till Kongl. Maj:t af¬
gifva redogörelse öfver sin verksamhet och att denna redogörelse ge¬
nom Kongl. Maj:ts försorg på lämpligt sätt offentliggöres; samt 4:o)
att Utskottets hemställan skulle af Kammaren afslås.
Derefter gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner enligt
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
Herr Casparssons yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Stjernspetz begärde votering, i anledning hvaraf, och sedan
såsom kontraproposition dervid antagits afslag å Utskottets hem¬
ställan, uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i sitt utlåtande
N:o 7 a, men ogillar den af Utskottet till stöd derför anförda moti¬
vering, röstar
Onsdagen den 21 April.
Ja;
37 N:o 33.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås Utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 47;
Nej — 42.
Föredrogos å nyo och biföllos Stats-Utskottets den 17 och 19
innevarande April bordlagda utlåtanden och memorial:
N:o 8 a, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag angående afförande
från riksstaten af Lifbeväringsregementets anslag;
N:o 50, angående fortsättning af arbetet å sakregistret till Rikets
Ständers protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till
och med år 1866; samt
N:o 51, i anledning af väckta motioner om afsättande af en fond
för bildande af olycksfalls- samt ålderdomsförsäkringsanstalter för ar¬
betare, pensionering af arbetare m. m.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 17
och 19 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 8, i anledning af
väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om för¬
ständigande för kronofogdarne i riket att till vederbörande kommunal¬
nämnder med posten öfversända redovisning för indrifna kommunal-
utskylder.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Det är ingen stor
fråga, som nu förekommer till behandling, men jag vågar ändå begära,
att Kammaren skänker någon uppmärksamhet åt densamma, emedan
hvad här af Kammarens Tillfälliga Utskott är föreslaget, efter min
tanke, innebär en fara för den tjenstemannaklass, ärendet angår. 70 §
i Kongl. förordningen om kommunal styrelse på landet innehåller, att
öfver de personer, som icke erlagt sina kommunalutskylder, och för hvilka
kommunalstämman ej beviljat afskrifning, skall en restlängd af kom¬
munalnämnden upprättas och öfverlemnas till kronofogden i orten,
hvilken det derefter åligger att i vederbörlig ordning indrifva och till
kommunalnämnden redovisa de resterande kommunalutskylderna. Med
Angående
föreskrift för
kronofogdar
att med po¬
sten sända
redovisning
för indrifna
kommunal¬
utskylder.
N:0 33. 38
Onsdagen den 21 April.
Angående anledning af en motion, som handlagts af Andra Kammarens Tillfäl-
fkronofogdar utskott N:o 3, har samma Utskott ansett, att den nämnda be-
attmed po- stämmelsen borde tydas derhän, eller åtminstone genom en af Kongl.
sten sända Maj:t meddelad föreskrift närmare bestämmas så, att kronofogde vore
redovisning skyldig icke endast att med posten öfversända de indrifna medlen,
för indrifna u^an äfven att dervid foga redovisning för desamma. Det är väl uppen-
utskyUer bart, att, så vidt här vore fråga omändring af kommunallagen, detta
(Forts.)' ärende icke blifvit bekandladt i vederbörlig ordning; ty det skulle i
förutsatta händelse hafva behandlats af Lag-Utskottet. Men jag vill
icke taga frågan på det sättet, utan föreställer mig, att, fastän Andra
Kammarens Tillfälliga Utskott något resonnerat om, att det skulle vara
en i kommunalförordningen lagstadgad skyldighet för kronofogdarne
att med posten öfversända de influtna medlen jemte redovisning der¬
för, det dock egentligen är fråga om att Konungen skulle i adminstra-
tiv väg gifva dem en föreskrift att handla på det viset. Och om så
är, möter intet hinder att anse ärendet vara handlagdt i vederbörlig
ordning. Nu har jag ingenting emot, att kronofogdarne få en före¬
skrift att med posten insända de indrifna medlen, och jag tror till och
med, att de villigt göra detta utan föreskrift, om kommunalnämndens
ordförande sådant begära. Medlen kunna sändas i assurerade bref,
och på det sättet få ju kommunerna skyndsamt in sina resterande ut-
skylder, hvilket för dem är hufvudsaken. Men hvad angår frågan om
redovisningen, måste jag motsätta mig, att kronofogdarne skulle blifva
ålagdt att afhända sig sin redovisning med tillhörande verifikationer,
utan att erhålla godkännande deraf och qvitto derför. Det vore att
försätta dem i ett betänkligt läge. Visserligen har denna Kammares
Tillfälliga Utskott tänkt något bättre på saken än Andra Kammarens
Tillfälliga Utskott; detta erkänner jag villigt. Men om man ser på
den utväg, att betrygga kronofogdarnes rätt, som denna Kammares
Utskott med fäst afseende å de för postförsändelser för närvarande
gällande bestämmelser uppgifvit, så finnes den leda till mycket besvär
och många onödiga omgångar. Man skall nemligen taga afskrift af veri¬
fikationerna och låta postföreståndaren bekräfta afskrifternas rigtighet
in. m. Den förändrade anordning, som Utskottet derjemte anvisat såsom
lämplig och möjlig att åvägabringa, torde icke vara för kronofogdarne
tillräckligt betryggande. Jag föreställer mig, att när kommunalnämn¬
dens ordförande har fått in medlen, så hastar det icke så mycket med
redovisningen. Han behöfver antagligen i andra ärenden vid särskilda
tillfällen besöka kronofogden och kan då få taga del af redovisning
och verifikationer. Han kan ock genom brefvexling få veta, när kro¬
nofogden med visshet är att råka hemma. Derför är tillräckligt, att
det tillgår såsom förut. Då, som sagdt, skyldighet att insända de kon¬
tanta beloppen icke är af kronofogdarne bestridd, men de på det hög¬
sta frukta för en föreskrift, som skulle ålägga dem att afhända sig de
verifikationer, hvilka skola skydda dem mot kommunalnämndsordfö-
randenas obehöriga kraf, får jag yrka afslag å Utskottets betänkande.
Herr Stråle, Wilhelm: Om fråga vore att äfventyra krono¬
fogdarnes säkerhet i förevarande hänseende, så vore jag lika villig som
39 N:0 33.
Onsdagen den 21 April.
skyldig att i likhet med den förste talaren motsätta mig det förslag, Ångande
som nu är i fråga. Men så är icke förhållandet efter min åsigt, utan
frågan är att kunna, på samma gång man bereder kronofogdarne fort- att med po.
farande trygghet emot obehöriga efterräkningar, bereda en väsent- sten sända
lig fördel för kommunalordförandena. Utskottet har antydt det redovisning
sätt, hvarpå detta skulle tillgå, icke genom bevis med afskrifter, ty f%2munab
det är omöjligt i vissa fall, der, såsom fallet är uti en kommun i Stock- utstylder,
holms län, der verifikationernas antal upppgår till omkring 500 num- (Forts.)
mer, men om kronofogden berättigas att af posttjenstemannen erhålla
bevis derom, att de kontanta medlen och redovisningen åtföljas af t.
ex. 500 numrerade verifikationer, torde konofogdens säkerhet vara till¬
godosedd. Jag har anledning att antaga, att några^ praktiska svårig¬
heter icke skola möta emot meddelandet af en sådan föreskrift för
posttjenstemannen.
Om nu Första Kammaren bifaller Utskottets förslag, så anmäles
ärendet hos Kongl. Maj:t, som remitterar det till samtlige Konungens
Befallningshafvande, hvilka sannolikt höra kronofogdarne; och slut¬
ligen får nog äfven Kammarkollegium ett ord med i frågan. Skulle
nu emot min förmodan den betänklighet, som den förste talaren an¬
förde, befinnas qvarstå, så är det ju uppenbart, att Kongl. Maj:t icke
bifaller förslaget.
Frågan är emellertid icke så obetydlig, som den föregående tala¬
ren förestälde sig, den är temligen vigtig för kommunalordföran¬
dena. Om genom en blifvande utredning befinnes, att man, på samma
gång fogdarne beredes full trygghet, äfven kan lemna kommunal¬
ordförandena någon lättnad i deras besvär, så tror jag, att man här¬
igenom skulle uträtta något nyttigt. Nu tillgår väl på ett och annat
ställe så, att både penningar och verifikationer på god tro skickas
till kommunalordförandena, oeh då är ju allt bra; men mera allmänt
torde det icke ske. Kommunalordförandena finna det emellertid vara
ett stort besvär att kanske en eller annan gång utan att träffa krono¬
fogden resa till honom för att hemta medlen och redovisningen. Sär¬
skilt måst jag anmärka, att kronofogden icke är skyldig ens att af¬
sända penningarna, ty någon föreskrift derom finnes icke. Kan man
lätta det ganska tunga besvär, som ligger på kommunalordförandena,
så tror jag det vore lämpligt, att så skedde. Erfarenheten visar re¬
dan, att betydande svårigheter yppa sig att erhålla lämpliga personer
till kommunalordförande, och de, som mottagit uppdraget, upphöra
snart dermed. Kan man nu, utan att fogdarnes säkerhet uppoffras,
bereda dessa ordförande en lättnad, så tror jag att det är skäl att
göra det. Jag vågar alltså tillstyrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr vice Talmannen: Jag misskänner visserligen icke den
välvilja mot kommunens förtroendemän, som ligger i det nu frarn-
stälda förslaget, men liksom sjelfva Utskottet kan jag icke underlåta
att anse, att i den utsträckning, som Utskottet föreslagit, förändrin¬
gen möter ganska stora betänkligheter. Det möter ingen betänklighet
alls att låta kronofogden skicka medlen, emedan dessa kunna skickas
under assurans, och för deras framkomst eller ersättning, om de icke
N:o 33. 40
Onsdagen den 21 April.
Angående framkomma, kan full trygghet beredas. Men det är icke alldeles samma
Sir 5“ med verifikationerna; att försäkra dessa på ett sätt, som med-
att med po- förde full trygghet, det skulle, enligt hvad så väl Utskottet som den
sten sända siste talaren visat, medföra betydligt besvär. Huru vida det af Utskot-
redovisning tet anvisade sättet verkligen skulle medföra i legalt afseende tillfreds-
komlunlr gällande resultat, det synes mig tvifvelaktigt, oberäknadt att man icke
utskylder. .r visshet att antaga, att ett sadant sätt kan få begagnas. För
(Forts.) min del tror jag således, att det skulle vara mest välbetänkt att in¬
skränka åtgärden till medlen och taga bort redovisning shandling ärna,
I sådan händelse skulle beslutet komma att lyda sålunda: “att Riks¬
dagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes meddela föreskrift derom, att kronofogde, som, jemlikt 70 § af
Kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862,
anlitats om indrifning af resterande kommunalutskylder, skall vara plig-
tig, da ordförande i kommunalnämnd härom framställer skriftlig be¬
gäran, att dessa medel under uppgifven adress i assureradt tjenstebref
till kommunalnämnden öfversända."
Jag anhåller om proposition å förslaget med denna förändring.
Herr Törnebladh: Da jag deltagit i det Tillfälliga Utskottets
behandling af denna sak, ber äfven jag att få säga några ord till
försvar för dess åsigt.
Det torde vara för Kammarens ledamöter klart af Utskottets be¬
tänkande, att här har uttalats ett önskningsmål, ett behof af för¬
ändrad tillämpning eller bestämda föreskrifter i afseende på tillämp¬
ningen af en § i k ommun allagarne. Från denna synpunkt måste
man taga ärendet och det visar sig, att det blifvit så taget, då det
i Andra Kammaren, behandlats af ett Tillfälligt Utskott och är till
Tillfälligt Utskott här i denna Kammare remitteradt. Då ett sådant
önskningsmål yppat sig, då ett sådant behof framträdt, så är det
tydligt, att man helst vill bringa det under dens pröfning, som bäst
kan verkställa en sådan pröfning, nemligen Kongl. Maj:ts, och det
har, så vidt jag vet, egentligen varit Första Kammarens Tillf älliga Ut¬
skotts afsigt att få ärendet fram till Kongl. Maj:t, så att Kongl.
Maj:t matte i ärendet fatta det beslut, som han anser vara lämpligt
med afseende såväl på embetsmännens trygghet som på de framstälda
önskningarna. Det är så mycket mera lämpligt att sådant sker, som,
enligt hvad upplyst blifvit, i praxis så tillgår, att redan nu vissa kro-
nofogdar iakttaga det ^förfarande, som här anses böra upphöjas till
lag. Och i afseende på stadgande af lag finnes ju ingen fördelakti¬
gare ställning, än ..när man kan låta en inträdd praxis så att säga
taga form af bestämda föreskrifter eller den form, som ensam kan
blifva den råtta, nemligen den som Kongl. Maj:t gifver deråt. Ty
hade. det varit fråga om, att Riksdagen här skulle formulera en fö¬
reskrift, tror jag att det hade varit mycket betänkligt, emedan man
icke på grund af motion i Riksdagen kan utfärda stadganden, som
törst efter grundlig undersökning och pröfning af ärendet, nemligen
genom inhemtande af Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes och möjli¬
gt11 Kammarkollegii yttranden, kunna komma i fråga. Det är icke
alls gifvet, att samtliga Kongl. Maj:ts Befallningshafvande komme att
Onsdagen den 21 April. 41
afstyrka förslaget. Det är visserligen möjligt, men föga troligt, ef¬
tersom vi här hafva hört eu landshöfding försvara detsamma, och jag
tror icke^ att han i sitt embete skall sakna stöd af dess embetsmän.
Det är från denna synpunkt, nemligen att ärendet skulle komma fram
till Kongl. Maj:t, som Utskottet ansåg sig böra biträda Andra Kam¬
marens beslut.
För min del hade jag hellre sett, om Andra Kammarens beslut
varit affattadt i mera obestämda uttryck, att Kongl. Maj:t velat taga
under ompröfning huruvida föreskrifter i ifrågavarande syfte kunde
utfärdas; men med den långsamma behandling som ärendena hafva,
då de skola gå genom Tillfälligt Utskott, har jag för min del icke
ansett nagra betänkligteter möta vid att biträda Andra Kammarens
beslut, då detta i sjelfva verket blott är en anhållan, på hvilken Kongl.
Maj:t kan fästa det afseende han finner lämpligt med afseende på den
gjorda _ motiveringen — ty den är i detta fall naturligtvis af högst
väsentlig vigt — och sedermera de hörda myndigheternas yttranden.
Af Första Kammarens Tillfälliga Utskottts betänkande framlyser
tydligt, att man vill hafva kronofogdarnes trygghet framför allt fullt
förvissad, och jag tror, att detta kan ske genom någon lättnad i af¬
seende å postbefordran, och har Utskottet äfven varit i tillfälle att
inhemta åtminstone en antydan derom, att sådan icke skulle vara
omöjlig att erhålla. Jag föreställer mig, att risken af ett bifall så¬
ledes är mycket liten och vågar derför, i likhet med Utskottets ord¬
förande, anhålla om bifall till Utskottets förslag oförändradt.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Då jag yrkade
afslag å Utskottets betänkande i dess helhet, så utgick jag derifrån,
att en ^ kronofogde, om kommunalnämndens ordförande begärde, att
han matte insända medlen med posten, icke skulle vilja undandraga
sig att efterkomma en sådan önskan. Derför ansåg jag, att man
icke behöfde gifva bestämd föreskrift derom; men då Utskottets ord¬
förande och en dess ledamot synas lägga synnerlig vigt på att få
sådan föreskrift utfärdad, så har jag ingenting deremot och förenar
mig gerna, med frånträdande af mitt förra yrkande, med Herr vice
Talmannen.
Men det är en annan sak, hvarom jag vill yttra ett par ord. Jag
finner visserligen af betänkandet, att denna Kammares Tillfälliga Ut¬
skott yttrar, att “efter hvad upplyst är, kronofogdarne på åtskilliga
ställen redan med posten öfversända ifrågavarande redovisning jemte
kontanta medel och bilagor/ men ser jag på motiveringen till mo¬
tionen, så åberopar just motionären det förhållandet, att kronofog¬
darne vägra att sända redovisningarna, derför att de icke anse sig
med trygghet kunna lemna verifikationerna ifrån sig. Hvar har nu
det Tillfälliga Utskott, hvars betänkande är föremål för öfverlägg¬
ning, fatt reda på att det finnes en sådan praxis? Jag nästan betviflar,
att så är. Jag håller tvärt om före, att kronofogdarne för sin egen
trygghet måste vägra och derför också vägra att efterkomma sådan
begäran; hade de icke det gjort, så hade motionen icke framkommit.
Jag vill visserligen icke bestrida, att en och annan kronofogde kan
N:o 33.
Angående
föreskrift för
kronofogdar
att med po¬
sten sända
redovisning
för indrifna
kommunal
utskylder.
(Forts.)
N:0 33. 42
Onsdagen den 21 April.
Angående finnas, som har det förtroendet till en viss kommunalnämnds ordfö-
föreskrift för ran(je) att han efterkommer en sådan önskan och sänder äfven redo-
Ottmed po- visningen, men då sker det af fri och god vilja. Det är icke lagens
sten sända, mening att förbjuda en menniska att hafva förtroende till en annan
redovisning menniska. Men flertalet af kronofogdar har icke detta förtroende
för indrifva fgr flommunalnämndsordförandena; de vilja behålla sina redovisningar,
*uukylder de vDja behålla sina verifikationer tills de få tillfälle aflemna dem
(Forts.) mot giltigt qvitto. Det kan icke göra en kommunalnämnds ordfö¬
rande någon olägenhet, om han icke genast får redovisningen; han
kommer alltid någon gång i tillfälle att besöka kronofogden, då han
kan öfverse redovisningen samt lemna sitt godkännande eller ned¬
lägga sin protest mot densamma. Hvad som är angeläget för kom¬
munen, är att snart få in de influtna medlen.
Herr Stråle, Wilhelm; Jag vill endast svara den siste ärade tala¬
ren, att jag vet, att det på ett eller annat ställe tillgår såsom Utskot¬
tet sagt, men jag har icke sagt, att det tillgår så på alla ställen. Om
jag icke trodde, att det funnes en utväg att komma ifrån detta för
kommunalnämndsordförandena ganska stora besvär, utan att krono-
fogdarnes säkerhet äfventyrades, så skulle jag icke förorda saken. Nu
tror jag dock, att det kan ske, och ser intet ondt uti, att frågan vin¬
ner utredning.
Jag vill ytterligare en gång fästa uppmärksamheten derpå, att den
föreslagna bestämmelsen icke kan upphöjas till lag, förrän Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, troligen äfven kronofogdarne sjelfva, och
dessutom Kammarkollegium blifvit hörda. Afstyrka myndigheterna
förslaget, och man således finner, att det ej låter sig verkställas, så
är ju ingen skada skedd, utan får frågan då förfalla. En utredning
förtjenar dock frågan.
Herr Lindahl: Då äfven jag, såsom ledamot af det Tillfälliga
Utskottet, biträdt Utskottets förslag, tillåter jag mig med ett par ord
bemöta den hufvudsakliga invändningen mot bifall. Denna är, att om
kronofogdarne sände redovisningshandlingarna till kommunalnämnds-
ordföranden, så hade de icke någon trygghet för sitt förfarande med
afseende å indrifningen af de resterande medlen; men mig synes vara
temligen klart, att om det blifver föreskrifvet, att kronofogden skall
jemte de kontanta medlen äfven sända redovisningshandlingarna med
posten, och dessa sedermera skulle komma bort, så kan han, då han
bär postmästarens qvitto, att de och de handlingarna åtföljt remissen,
icke åläggas att gifva ny redovisning, ty han har redan fullgjort sin
tjenstepligt. Då således i den föreslagna föreskriften icke ligger nå¬
gon fara för kronofogdarne, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och Tal¬
mannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner, först
på bifall till hvad Utskottet i förevarande utlåtande hemstält, och
sedafn derpå att Kammaren skulle biträda Andra Kammarens i ämnet
fattade beslut med den ändring, att orden: “jemte redovisningshand-
Onsdagen den 21 April.
43 N:o 33.
lingar* uteslötes, samt förklarade sig anse den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Törnebladh begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlå¬
tande N:o 8, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, besluter Kammaren att biträda Andra Kammarens i
ämnet fattade beslut med den ändring, att orden: “jemte redovis¬
ningshandlingar* uteslutas.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 19;
Nej — 26.
Som Andra Kammarens i ämnet fattade beslut således ej blifvit
i oförändradt skick antaget, skulle jemlikt stadgandet i 3 mom. af
63 § Riksdagsordningen ärendet till Andra Kammaren återlemnas för
vidare behandling.
Föredrogs å nyo och biföllos Första Kammarens Tillfälliga Ut¬
skotts den 17 och 19 innevarande April bordlagda utlåtanden:
N:o 9, med anledning af väckt motion angående pensionering af
småbarnsskolans lärarinnor och lärare;
N:o 10, i fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående höjande
af högsta delaktighetsbeloppet i Folkskolelärarnes pensionsinrätt-
ning; och
N:o 11, i fråga om skrifvelse till Kongl. Makt med begäran om
åläggande för Styrelsen för statens jernvägstrank att vid import af
stenkol och cokes begagna svenska fartyg.
N:o 33. U
Onsdagen den 21 April.
Föredrogs å nyo och godkändes Lag-Utskottets den 19 och 20 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 56, i anledning af väckt mo¬
tion med förslag till åtskilliga lagbestämmelser, åsyftande jordbruks¬
kreditens höjande.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Stjernspetz un¬
der fjorton dagar från denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,51 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Lördagen den 24 April.
45 N:0 33.
Lördagen den 24 April.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollen för den 17 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda utlåtan¬
den och memorial:
N:o 12 a, med anledning af Kongl. Maj:ts framställningar angå¬
ende anslag till vissa byggnader för hospitalsvården;
N:o 52, i anledning af väckta motioner om nedsättning af annui-
teterna å de till vissa enskilda jernvägsaktiebolag lemnade låneunder¬
stöd af statsmedel;
N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående pen-
sionsrätt för innehafvare af en professur, afsedd att vid Karolinska
mediko-kirurgiska institutet genom särskilda gåfvomedel upprättas;
N:o 54, i anledning af väckta motioner rörande dels nedsättning
i de på viss jord hvilande grundskatter samt dels lindring i rustnings-
och roteringsbesvären;
N:o 55, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
dels Kongl. Maj:ts proposition om anslag för anställande af kommer¬
siella attachéer vid beskickning eller konsulat, dels väckt motion om
anslag till handelsagenters anställande i utom-europeiska länder; samt
N:o 56, med anledning af Kamrarnes olika beslut i vissa till
regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel hörande
frågor.
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att enligt öfverens¬
kommelse, träffad mellan Talmännen, omröstningar jemlikt 65 § Riks¬
dagsordningen komme att anställas vid Kamrarnes sammanträden Lör-
N:o 33. 46
Lördagen den 24 April.
dagen' den 1 nästinstundande Maj, så vida voteringspropositioner för
sådant ändamål blifvit af båda Kamrarne dessförinnan godkända.
Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet pro¬
tokollsutdrag N:o 202, med delgifning af nämnda Kammares beslut i
anledning af dess Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 25, rörande Herr
A. P. Linds motion om tillägg till Kongl. kungörelsen den 26 April
1853 angående rätt för part att återfå till öfverrätt ingifva handlingar,
beslöt Första Kammaren, på hemställan af Herr Carlson, Fredrik, att
hänvisa detta ärende till sitt Tillfälliga Utskott N:o 3.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. 2,4 o e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Tisdagen den 27 April.
47 N:o 33.
Tisdagen den 27 April.
Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.
Justerades protokollen för den 19 och 20 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes Banko-Utskottets utlåtande N:o 11, i
anledning åt väckta motioner om inrättande af ytterligare afdelnings-
kontor af Riksbanken.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Riksdagens Särskilda Utskotts den 21 innevarande April bordlagda
utlåtande N:o 2 och Första Kammarens Tillfälliga Utskotts samma
dag bordlagda utlåtanden N:is 12—15 äfvensom Stats-Utskottets den
24 i denna månad bordlagda utlåtanden N:is 12 a samt 52—54.
Föredrogos Stats-Utskottets den 24 innevarande April bordlagda
memorial:
•
N:o 55, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
dels Kongl. Maj:ts proposition om anslag för anställande af kommer¬
siella attachéer vid beskickning eller konsulat, dels väckt motion om
anslag till handelsagenters anställande i utom-europeiska länder.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
N:o 56, med anledning af Kamrarnes olika beslut i vissa till regle¬
ringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel börande
frågor.
1—å •punkterna.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
N:0 33. 48
Tisdagen den 27 April.
5 punkten.
Lades till handlingarna.
6 punkten.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Herr vice Talmannen yttrade: Som underrättelse ingått, att
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander allvarsamt insjuk¬
nat, hemställer jag, att Kammaren behagade besluta att låta efterhöra
Hans Excellens’ helsotillstånd.
Härtill lemnade Kammaren på gjord proposition sitt enhälliga
bifall.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af Herr trefven och Talmannen beslöts, att
Banko-Utskottets utlåtande N:o 11 skulle uppföras främst å före¬
dragningslistan till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 2,2 o e. m.
In iidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1886.