RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886, Första Kammaren. N:o SO.
Lördagen den 17 April, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 6 och 7 i denna månad
bordlagda ^Utlåtande _N:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts propo¬
sition med förslag till lag angående vissa delar af rättegången i
brottmål.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
utlåtandet skulle punktvis företagas till afgörande, samt att be¬
träffande 1 punkten Utskottets hemställan skulle förekomma efter
det den föreslagna lagen blifvit paragrafvis genomgången med in¬
gress och rubrik sist.
1 punkten.
Herr vice Talmannen: Likasom vid föredragningen af Lagförslag
.lagen angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige omgående
hemställer jag, att Utskottet, för den händelse föreliggande lagfor- delar af
slag skulle i vissa delar komma att af den ena eller andra Kärn- ^hrntZdn *
maren återförvisas, må lemnas öppen rätt att, vid ärendets för- m '
nyade behandling, i afseende å de paragrafer, hvilka må hafva
blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemknin-
gar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.
Denna hemställan bifölls.
Utskottets förslag till lag angående vissa delar af rättegången
i brottmål.
1 kapitlets öfverskrift och 1 §.
Herr Lindahl: Det synes mig, som om vid behandlingen
■af detta lagförslag hvarken Lagberedningen, eller Justitiedeparte¬
mentet, eller Högsta Domstolen tagit hänsyn till, i hvad mån det-
sammas antagande kan komma att inverka på den särskilda form
för rättegången i brottmål, som gäller vid krigsdomstolarna. För
dessa domstolar äro ju alldeles särskilda lagar och författningar
gällande. Men då denna lag i sin ingress förklarar, att »med än-
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 30. i
2
N:o 30.
Lagförslag
angående
Dissa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
2 Lördagen den 17 April, e. m.
äring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla deremot stri¬
dande, stadgas som följer», synes dermed vara sagd!, att hvad
f krigslagarne innehålla mot denna lag stridande skall varda uppnäidt.
* Jag her att få fästa uppmärksamheten vid några punkter, i
hvilka strafflagen för krigsmakten skiljer sig från allmänna lagen.
Först i afseende på denna nu föreliggande §, så är genom
krigslagen stadgadt, att åtal för brott emot krigslagen skall anmä¬
las hos befälhafvaren. Allmänna åklagaren har alltså ingen ovil¬
korlig rätt att dervid föra talan, utan när sådant åtal blifver hos
befälhafvaren anmäldt, så beror det på honom huruvida det skall
hänvisas till krigsdomstol eller afgöras extra-judicielt.
Nu kan, i händelse lagens ingress blifver godkänd, framstäl¬
las den frågan: är detta speciella förfarande vid krigsdomstolarne-
upphäfdt eller icke? v
Meningen är väl att det icke skall vara upphätdt. ly eljest
skulle inträffa, att allmänna åklagaren finge ett helt annat infly¬
tande på disciplinen och ordningen, än hvad honom nu tillkommer..
Som Herrarne veta, är i krigslagen icke någon skilnad emellan
mål, som få åtalas af målsegare och sådana, som äro föremål för
åtal’ af allmän åklagare. Alla brott emot krigslagen skulle, om
detta förslag blefve lag, anses lyda under allmänt åtal, och således
allmänna åklagaren vara pligtig att i dem föra talan.
Krigsdomstolar äro af flerfaldig beskaffenhet.
Yi hafva garnisonskrigsrätt, fältkrigsrätt, stationskrigsrätt,
regementskrigsrätt, öfverkrigsrätt, krigshofrätt och ståndrätt. Vid
ingen af dessa krigsrätter finnes någon åklagare anstäld, utom vid
stationskrigsrätten. Vid alla de öfriga förordnas åklagareaf befälhaf-
varen, då ett mål handlägges vid underrätt. Vid kngshofrätten
är krigsfiskalen allmän åklagare, och vid krigsöfverrätten förordnas.
särskild åklagare förr än domstolen sätter sig.
Mig synes derför, att det kan blifva föremål för dubier huru
denna § skall tydas. Promulgationslagen om allmänna strafflagen
innehåller alldeles enahanda bestämmelser, som här föreslås, med
den skilnad likvisst, att ingressen dertill ej innehåller, att dermed
upphäfves hvad i andra lagar och författningar är stadgadt.
Dessutom är krigslagen af yngre datum, än promulgationslagen..
I följd deraf har nämnde promulgationslags bestämmelser om all¬
män åklagares rätt och pligt i afseende å åtals anställande icke
berört krigslagarne.
Visserligen har Utskottet i sitt betänkande fäst uppmärksam¬
heten på dessa förhållanden och äfven vidrört en del frågor, som
kunna vara af vigt att beakta. Men det _ är helt naturligt, att
denna Utskottets granskning af krigslagen icke på långt när kan
vara uttömmande. Och äfven om den granskning, som Utskottet:
gjort, kan man säga, att hvad Utskottet i sin motivering anför
är icke lag, utan hvad Konungen och Riksdagen stadga, det blif-
ver lag, och sedermera får domaren i hvarje fall pröfva hvad som
kan vara lagenligt eller icke. _
Då det funnits vara nödigt i detta lagförslag att i Ådra §
rörande åtal i mindre vigtiga frågor, såsom öfverträdelser af före-
3
Lördagen den 17 April, e. m.
skrifter angående allmänna hushållningen i riket, erinra, att der¬
vid skall gälla hvad i särskilda fall derom sägs, så torde det få
anses hafva varit ännu nödvändigare att med hänsyn till krigs¬
lagen nämna något derom, att hvad i den lagen särskildt stadgas
skall vara gällande.
En bland de bestämmelser, som vidare kan föranleda till
tvekan, är frågan rörande häktning. Hvad krigslagen härom stad¬
gar har Utskottet ansett böra bibehålla gällande kraft.
Lagförslaget innehåller härom, att endast den som är miss¬
tänkt för så svår förbrytelse, att straffarbete i minst två år derå
kan följa, skall ovilkorligen häktas, och är någon misstänkt för brott,
som är ringare än detta, skall kan under vissa förutsättningar häktas.
Men ett. af de brott, för hvilka krigslagen föreskrifver ovil¬
korlig häktning, är rymningsbrott, som första gången straffas med
blott disciplinstraff, således med mycket mindre straffpåföljd, än
hvad här sägs.
Hu kan det val icke vara meningen att denna krigslagens
föreskrift om häktning för rymning skall varda upphäfd. Ty i så
fa.ll kunde lätt hända, att t. ex. vid en sjöexpedition hela besätt¬
ningen går i land och säger: »Farväl, herr kapten! ISFu gå vi
vår väg, stäm oss till krigsrätt i Sverige»; och man skulle icke
kunna taga dem. Detta vore väl dock i hög grad olämpligt.
Sedan förekomma några fall, då Utskottet antydt, att krigs-
lagarne skulle vara ändrade.
Det är först i fråga om tiden, inom hvilken krigsdomstolen
skalig sammanträda. Lag-Utskottet säger, att en sådan anmälan,
som i 18 § af 3:e kap. anses, icke kan ske annorlunda, än hos
den samlade krigsrätten. Ja, det är ett sätt att förlika dessa stad-
ganden med krigslagens. Men mig synes att det icke kan gå till
på det viset.. Ty krigslagen innehåller, att den befälhafvare, som
förordnat krigsrätt, skall bestämma dag och tid för dess samman¬
träde. Således. är det befälhafvaren, som skall tillse att krigsrät¬
ten inom den tid som denna lag föreskrifver kan sammanträda för
ransakning' angående häktade. I sjelfva verket förekomma dock
stundom ganska stora svårigheter för en krigsdomstol att kunna
inom tre dagar sammanträda. Vid stationskrigsrätterna, der leda¬
möterna finnas på platsen, kan det gå för sig, men vid regements-
krigsrätt, då officerarne äro boende på landet, blir det ofta ganska
svårt, att icke säga omöjligt, att få dem samlade inom så kort tid.
Vidare säger krigslagen, att kallelse å parter och vittnen till
krigsrätten skall utfärdas icke af ordföranden, utan af auditören.
Deruti är naturligtvis icke meningen att göra någon förän¬
dring, men berörda kallelser kunna icke utfärdas, innan hand¬
lingar^ i målet kommit auditören till banda.
En annan svårighet är den att enligt 18 § i förordningen om
krigsdomstolar kunna icke våra krigsrätter handlägga andra än
åtal och vissa andra mål, som i särskilda författningar äro omnämnda.
Alltså, om frågan angående skadestånd är skild från åtalet, kan
icke den frågan enligt nu gällande lag omedelbarligen vid krigs¬
domstol handläggas. Enligt det stadgande, som förekommer i l:a
X:o CO.
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
4
N:o BO.
Lagförslag
angående
%‘issa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
Lördagen den 17 April, e. m.
kap. 12 § af denna lag, skall deremot talan om skadestånd på
grund af gerning, som i lagen är belagd med straff, handläggas i
C den för brottmål stadgade ordning, äfven då sådan talan särskildt
föres utan åtal å brottet.
Således synes mig att en krigsdomstol, om detta förslag blefve
lag, skulle handlägga en sådan skadeståndstalan, äfven om någon
talan för sjelfva felet icke varit föremål för krigsdomstols behand¬
ling. Jag vill, för att visa att detta har någon praktisk betydelse,
omnämna det icke ovanliga fallet, att någon blir skadad vid tjenst¬
göring genom en annans ouppsåtliga vållande. Detta behandlas
blott som en disciplinär förseelse, och dermed är den saken slut,
då skadan vid tillfället befinnes ej vara af någon särdeles betyden¬
het. Men tiden går, och derunder utvecklar sig det onda till ett
ganska svårt fall; då blir fråga om ersättning och enligt nu gäl¬
lande ordning har den skadade derom stämt till civil domstol.
Vidare förekommer ett annat nytt stadgande i denna lag, i det
35 § af 3 kap. innehåller: »År embets- eller tjensteman, tilltalad
för brott, som kan medföra afsättning från embete eller tjenst, och
förekomma sannolika skäl att han begått brottet, ege rätten .be¬
sluta, att han skall afhålla sig från utöfning af embetet eller tjen-
sten, till dess annorlunda varder förordnadt». Detta synes mig
vara ett stadgande, som äfven skulle komma att tillämpas vid
krigsdomstol. Nu eger krigsdomstol icke denna rätt*
Men då ställer sig den frågan: i händelse det. är en krigs¬
domstol, som ransakar, och en annan som dömer, hvilken af dessa
båda domstolar skall då ega rätt att suspendera?
Jemväl förekomma vid krigsdomstolarne mål, då ransalcnin-
gen hålles vid rådstufvurätt och krigsrätt dömer, nemligen, mål,
som angå förseelser af lotsar, fyrbetjening och dylika. . Hvilken
domstol skall väl då ega rätt att suspendera? Det är visserligen
ostridigt, att den ransakande domstolen eger förordna om häktning,
ifall sådan ifrågakommer. Då häktning i och för sig medför sus¬
pension, så borde väl den ransakande domstolen äfven, ega makt
att suspendera. Men Lag-Utskottet har yttrat en annan åsigt i denna
fråga och det må väl derför få anses vara behöfligt, att sådant
klargöres, innan man antager en ny lag, som skall tillämpas äfven
på dessa förhållanden.
Vidare förekommer i krigslagen ett slags förhör, som äro åt
helt annan beskaffenhet, än de, som bär omnämnas att hållas af
polismyndighet och kronobetjening. _ ......
År det nu meningen, att alla dessa föreskrifter om förhör äf¬
ven skola tillämpas vid förhör enligt krigslagen? Ja, det kan ju
hända att så är meningen. Men äfven detta borde då varit an-
gifvet.
Detta är de hufvudsakliga skäl, på hvilka jag såsom kngs-
domare anser att denna lag i sitt nuvarande skick ej .borde an¬
tagas. För öfrigt förekomma från flera skilda synpunkter äfven
åtskilliga andra skäl, på grund hvaraf man kan hysa betänklig¬
heter emot dess godkännande.
Uti 1 kap. 5 § förekommer: »Målsegande ege tala å brott, utan
Lördagen den 17 April, e. m.
5
X:o 30.
att anlita allmän åklagare. Hör brottet under allmänt åtal, skall Lagförslag
dock åklagaren om sådan talans anställande underrättas så tidigt, .angående
att han kan i målet föra talan. m.ssa aJ:lar °-f
Vid behandlingen af denna § har det varit mycket tal inom brottmål %
Utskottet, huru detta stadgande skulle tolkas i händelse målsegaren (Forts.)
försummade sådan underrättelse, men instämde sina vittnen till
domstolen och derstädes infann sig med dem? Om domstolen då
skulle vara förhindrad att handlägga målet, eller icke?
Då praxis hittills varit att domstolen ansett sig oförhindrad
att handlägga målet, så synes mig det nya stadgandet innebära en
inskränkning derutinnan. Ty troligen blir det då praxis vid dom¬
stolarna, att icke målet får handläggas, ifall målsegaren underlåtit
gorå anmälan. Så finnes det vidare ett stadgande med afseende
på förhör, som synes mig innebära en fara med hänsyn till den
medborgerliga friheten. Det är nemligen stadgandet i 2 kap. 11 §
att om någon kallats till förhör inför länsmannen och har blifvit
delgifven kallelsen, men uteblifver på grund af för honom ganska
vigtiga skäl, som dock af åklagaren icke anses-vara laga förfall,
så kan han genast till förhöret hemtas. Medgifvandet af en sådan
rättighet synes mig ganska vågad.
Det borde vara föreskrifvet, att den stränga hemtningspåföljden
skulle tillämpas endast då det visat sig, att den kallade ej kommit
till det utsatta förhöret, ehuru han underrättats om att hans per¬
sonliga närvaro dervid vore af synnerlig vigt.
Sedermera förekomma äfven i detta lagförslag nya stadganden
rörande bref- och telegramhemligheten, som äfven kunna vara gan¬
ska vådliga att godkänna.
På grund af hvad jag nu anfört hemställer jag, att Kam¬
maren måtte besluta, att detta lagförslag för det närvarande ej
kan antagas. Det är icke så behöfligt eller nödvändigt att någon¬
ting kan förloras dermed, att saken uppskjutes, till dess denna
lag fått undergå en närmare granskning och behandling.
Herr Unger. Visserligen finner jag, lika med Lagberedningen,
att ett så stort och omfattande verk, som eu fullständig omarbet¬
ning af vårt rättegångsväsende, icke kan på en gång komma till
afgörande, utan för att bringa ett sådant verk, som i sig inne¬
fattar spörsmålen om domstolsförfattningen, rättegångsförfarandet
i tvistemål och rättegångsförfarandet i brottmål, till ett slut, måste
man beträda de partiella förändringarnas väg. Men jag förstår ej
annat, än att det dervid, i följd af dessa spörsmåls inbördes sam¬
manhang, vore mest praktiskt att börja med domstolsförfattningen.
Ty uppenbart är väl, att om man lagstiftar om rättegångsförfaran¬
det först och domstolsförfattningen sedan, alla lagar, som förut
skrifvits om rättegångsförfarandet, måste stöpas i de nya former,
för hvilka man sedan beslutar sig.
Vid sådant förhållande, och då Utskottet sjelft finner detta
lagförslag icke vara af behofvet synnerligen påkalladt, utan säger:
»Vid en jemförelse mellan det nu föreliggande lagförslaget, å
ena sidan, och de för närvarande gällande lagbestämmelserna i
N:o 80.
6
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
vissa delar a
rättegången
brottmål.
(F orts.)
förevarande ämnen, med den utveckling, de i tillämpningen erhållit,
å andra sidan, finner man, att förslaget icke innehåller några vä-
t sentliga nyheter. De ämnen, hvilka i förslaget behandlas, stå
11 också i ett så nära sammanhang med så väl domstolsorganisatio-
nen som ock hela rättegångsförfarandet i brottmål, att det icke
lärer varit möjligt att vid deras utbrytande ur Nya Lagberednin¬
gens förslag till rättegångsväsendets ombildning komma till ett
annat resultat i afseende å omfattningen af de nu föreslagna för¬
ändringarna. Vid sådant förhållande och då praxis på ett sätt,
hvaröfver klagomål sällan försports, utfylt de luckor, som onekligen
förefinnas i nu gällande lagstiftning, synes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke med framläggandet af förevarande förslag kunnat
anstå till dess det visat sig, i hvilken rigtning det vidare arbetet
på förbättringar i vår processlagstiftning kommer att gå»; samt
vidare yttrar det: »Man kan förutsätta att dess innehåll _ i en icke
allt för aflägsen framtid måste underkastas förändringar i samman¬
hang med rättegångsväsendets fullständiga ordnande».
Alltså och då åtskilliga ganska berättigade anmärkningar skulle
kunna framställas emot detta lagförslag, hemställer äfven jag, om
icke detsamma borde afslås. Ty om det nu skulle antagas, blir
det, af skäl, som jag nyss nämnt, ett tvearbete. Man bör alltså,
efter min åsigt, först fatta beslut om domstolsförfattningen, dock
utan att lagen derom må träda i kraft, förr än frågan om rätte¬
gångsförfarandet blifvit slutligen afgjord, hvarefter hela den nya
rättegångsordningen kunde på en gång vinna tillämpning. Mig
synes alltså lämpligast vara att detta förslag nu icke antages.
Herr Stjernspetz: De skäl, som af den senaste ärade tala¬
ren anförts emot nu föreliggande lagförslag, synas mig fullständigt
giltiga. Det är verkligen orimligt att nu bestämma om tillväga¬
gångssättet i brottmål innan man fått afgjord organisationen af
de domstolar och myndigheter, af hvilka de skola handläggas, så
mycket mera, som det knappast finnes en enda paragraf i hela
lagen, der icke de personer, som skola verkställa lagen, på ett
eller annat sätt omnämnas eller beröras. Och när vi sedan erhålla
en ny domstolsorganisation och ny lag om rättegångsordningen, så
måste ju hela förslaget göras om.
Dessutom har man synbarligen alldeles glömt bort att vi hafva
krigsartiklar och krigslagar. Detta framhölls äfven af Herr Lin¬
dahl, och jag vill ej närmare inlåta mig derpå. Men det är ju gifvet
att vid sådant förhållande dessa lagar måste råka i kollision med
hvarandra, så mycket mera som det på många ställen i krigslagen
hänvisas till allmänna lagen i brottmål. _ För öfrigt är det några
punkter i detta lagförslag, som jag för min del finner mycket be¬
tänkliga. Så t. ex. har, så väl teori som praxis, hittills fordrat
offentlighet vid domstols förhandlingar och undersökningar, och all¬
mänheten sålunda haft tillträde till dessa. Men här bestämmes
som lag, att alla de förberedande undersökningarne shola verkstäl¬
las af underordnade polismän i närvaro endast af två vittnen.
Dessa båda komma säkerligen icke att blifva annat än två hand-
7
S:o 30.
Lördagen den 17 April, e. m.
fasta karlar såsom biträden åt länsmannen, och deri ligger det
betänkliga. Man bar föga efterfölj ans värda exempel derpå från
andra land, såsom Kyssland och Österrike, der samma lag råder.
Så hafva vi åtskilliga nyheter i afseende på husransakning, hvil¬
ken skulle kunna verkställas till och med utan länsman af endast
polisbetjenter och fjerdingsmän jemte två vittnen. Jag finner det
högst betänkligt att låta så underordnade personer, som knappast
kunna kallas tjensteman och utan känsla af dessas ansvar in¬
tränga i ett hus. Aktningen för hemfriden borde väl förbjuda att
en så grannlaga sak upplåtes åt polisbetjenter och fjerdingsmän.
Jag finner detta stridande icke blott mot det starka hägn, hvar¬
med andra länder t. ex. England omgärdar hemfriden, utan äfven
mot hvad vi sjelfva tänka och känna för densamma. Att behof
af husransakning kan förefinnas, derpå tviflar jag ej. Men jag
tror icke att, såsom denna paragraf, den 19:de, är affattad, den
kan vara lugnande för allmänheten. Tvärt om är det påtagligt,
att de egentliga statstjenarne härigenom skaffat sig ett utmärkt
medel att kunna djupt kränka fullkomligt, oskyldiga, men misshag¬
liga personer, utan att sjelfva utsätta sig för den ringaste risk.
Polisbetjenter och fjerdingsmän kunna de i sitt ställe framskjuta,
och desse göras till »syndabockar» ifall olagligheterna beifrades,
och med denna lag skulle statens tjenare, för resten, kunna lätt
bevisa, att snart sagdt hvilka olagligheter af dem som helst likväl
vore lagliga. På samma sätt med kroppsransakning. . Den kan
verkställas af samma underordnade personer. Lyckligtvis har Ut¬
skottet förändrat Kongl. Maj:ts förslag derutinnan, att kroppsran-
sakan å qvinna ej får utan hennes medgifvande i något fall verk¬
ställas eller bevittnas af annan än qvinna. Derför kan man ock
vara Utskottet tacksam.
Men sedan kommer 30 § 2 kap., som angår brefhemligheten.
Här är ett alldeles nytt tillägg i lagen. Förut har brefhemlig¬
heten obrottsligt hållits, d. v. s. med undantag att. häktade eller
fängslade personers bref fått läsas. Men här, vid minsta skymt af
misstanke om brott, kan Konungens Befallningshafvande eller
polismästare å postanstalt förordna att bref skola i polisens händer
öfverlemnas.
I andra länder förekomma härvid vissa inskränkningar, och
Jet skulle äfven här kunnat gå mycket lätt för sig.
Så äfven i 3 § 3 kap., ja, i hela 3:dje kap. är rättigheten
till häktning icke så obetydligt utsträckt mot hvad nu eger rum.
I synnerhet 3 § 2 mom. finner jag vara väl drakoniskt: »Miss¬
tankes någon, som icke har stadigt hemvist inom riket, för brott,
som är ringare än förut är sagdt, men hvarå dock fängelse, enligt
lag kan följa, och förekommer mot honom särskild anledning att
han afviker, må han ock tagas i häkte».
Här talas i vårt land så mycket om likhet inför lagen, men
denna paragraf visar tydligen att någon sådan likhet, ej förefinnes,
utan är i väsentlig mån beroende af personers olika samhälls¬
ställning och förmögenhets vilkor. Jag tror nog att det här gäller
blott de så kallade lösdrifvarne. Men jag vill veta att man redan
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
N;o 30.
8
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag enligt lösdrifvarestadgan tiar rätt att föra bettlare i polisens hän-
rissadeCaf der’ hv,arför®. DS finner ringa skal till andra eller ändrade be-
rättegången i stämmelser för dessa personer. Utskottet säger slutligen i sin
brottmål, motivering följande: »Den erinran mot förslaget, som sålunda
(Forte.) gjorts, afser den vidsträckta befogenhet, som förslaget i åtskilliga
afseende!! tillägger polismyndigheterna, särskildt med afseende å
den i andra kapitlet behandlade förundersökningen».
Till gendrifvande af denna grundade anmärkning, anför
utskottet följande egendomliga och man kan saga naiva skäl:
»Den ytterligare utvidgning af deras befogenhet, som nu föreslås,
bör för öfrigt vara egnad att ytterligare stärka deras känsla af
ansvar och dermed följande förpligtelser, på samma gång som de¬
ras bildningsgrad under den fortgående samhällsutvecklingen torde-
komma att allt jemt höjas».
Detta skäl för utvidgning af deras befogenhet finner jag märk¬
värdigt, ty man bör väl icke utsträcka makten hos underordnade
tjensteman, om de tyckas för närvarande icke hafva tillräcklig
känsla af ansvar och dermed följande förpligtelser, blott under
förhoppning på att framdeles hos desse tjensteman denna känsla.
åt ansvar möjligen kan ökas. Detta Utskottets skäl finner jag för
den skull högst märkvärdigt. Jag tror, att man i allmänhet icke-
böi utvidga någon samhällsmedlems makt, förr än man kan vara
viss på, att denna samhällsmedlem väl förstår att begagna icke
blott den makt han redan har, utan äfven den nya, man förlänar-
honom.
Lagen i dess helhet har gjort det intryck på mig, att orsaken
till dess framläggande måste vara, att det svenska folket skulle
hafva kommit på något moraliskt förfall, eller som om brottens
och oordningarnes antal skulle hafva betänkligt ökats, så att polis¬
myndigheterna måste förses med större maktfullkomlighet. Det
vore sorgligt, om så vore förhållandet, och sä är det lyckligtvis er
heller, ty statistikens uppgifter visa tvärt om, med ojäfviga siffror,
att brottens antal lyckligtvis förminskats. Det är derföre, som det
förefaller mig något besynnerligt, att en ny lag i detta hänseende
icke skall kunna gå i den ngtning, att man söler freda den per¬
sonliga friheten och hemfriden så mycket som möjligt är, och icke
tvärt om. Utskottet ställer dem på lösare fotter än förut. Jag tror
dock icke, att tillståndet i landet berättigar till ett sådant tillbaka-
gäende, och sålunda förefinnes ej heller något verkligt behof dertill.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om afslag å lag¬
förslaget. 6 5
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Alla de tre
föregående talarne hafva på speciella anmärkningar grundat ett så
allmänt yrkande som att hela lagförslaget måtte förkastas. Härom,
vore icke något att säga, om de anmärkningar, som af dem fram¬
sits. vore af den grava beskaffenhet, att de kunde berättiga till
ett så allmänt yrkande. För min del anser jag, att de icke
kunna det och vill för att styrka min åsigt försöka bemöta dem.
Den förste ärade talaren, hvilken i egenskap af auditör hand-
Lördagen den 17 April, e. m.
9
>':o 30.
lagt och fortfarande handlägger krigsrättsmål, var ledamot af Lag- Lagförslag
Utskottet och deltog i den undersökning, som der försiggick ro- angående
rande det inflytande, som förevarande nya lagförslag kunde hafva
på krigslagarne. Han var då icke af den åsigt, att man kunde U'brottmål. *'
komma till det resultat att på denna grund förkasta förslaget. Yi (Forts.)
voro honom tacksamma, för det han var oss behjelplig att anställa
en sådan undersökning. Det kunde ju varit ganska nyttigt, om
under ärendets förberedande handläggning man hade anstalt en
i detalj gående undersökning och jemförelse i nämnda hänseende,
men jag tror, att förhållandet mellan krigslagarne och allmän lag
är af en sådan art, att det icke varit behöflig!. Som bekant hafva
vi en särskild förordning om krigsdomstolar och rättegången der¬
städes. I så måtto utgöra krigslagarne en fullständig speciallag
af vida mera skiljaktig beskaffenhet i förhållande till allmän rätte¬
gångsordning än t. ex. de lagar, som gälla rikets allmänna hus¬
hållning. Nu är det en faststäld regel i fråga om lagars inverkan
på hvarandra, att en yngre generel lag icke upphäfver en äldre
speciel, med mindre sådant är i den generella lagen uttryck¬
ligen sagdt eller ock uppenbarligen framgår af den senares be¬
stämmelser, jemförda med speciallagens; detta uttryckes med den
latinska satsen: lex generalis non derogat specialem, hvilken inne¬
håller en fullkomligt rigtig lagtolkningsregel.
Det var i fem hänseenden, som den förste ärade talaren röjde
tvekan, huru man, i händelse detta lagförslag blefve lag, skulle
tillämpa krigsartiklarne eller krigslagarne. Men han redde sig
rätt godt från sin tvekan, i flera hänseenden lika godt som Lag¬
utskottet gjort.
Den första frågan rörde häktning. Det är en fråga, som Lag¬
utskottet i sitt betänkande berört. Sedan nemligen Utskottet åter-
gifvit de i 60:de paragrafen af förordningen om krigsdomstolar, angå¬
ende häktning af rymmare meddelade bestämmelser, yttrar Utskottet:
»Dessa bestämmelser lära enligt Utslcottets åsigt bibehålla gällande
kraft utan afseende å hvad om vilkor en för häktning i allmänhet varder
stadgadt». Visserligen förklarade den förste talaren, att hvad Lag¬
utskottet säger icke är lag, och jag är sannerligen den förste att er¬
känna rigtigheten af detta yttrande; men de motiv, som lagstiftaren
under behandling af en ny lag anför, äro alltid vigtiga autentiska
bidrag att tolka lagen; och, så vidt jag hörde, motsade talaren icke
Lag-Utskottets uppfattning i denna del. Jag får då deraf sluta, att
han härutinnan öfverensstämmer med Lag-Utskottet.
Vidare berörde han frågan om den tid, inom hvilken ransak¬
ning med häktad person som tillhör krigsmakten skall företagas.
Äfven detta är en fråga, som Lag-Utskottet har vidrört. Utskottet
har sagt, att bestämmelsen i förslaget om en viss kortare tid,
inom hvilken ransakningen skall företagas, icke kan omedelbar¬
ligen tillämpas på krigsdomstolar, utan att denna tid får räknas
från den dag, då krigsrätt blifvit samlad och anmälan således kan
anses hafva skett hos krigsrätten. Nu nämnde den förste talaren,
att det är befälhafvaren, som sammankallar krigsrätt, och det är
ju också sant, såsom vi veta; men deraf följer, att befälhafvaren
N:o 30.
10
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
vissa delar t
rättegången
brottmål.
(Forts.)
skall lika som Konungens Befallningshafvande söka göra sin an-
mälan så skyndsamt och så tidigt, att inom tre dagar efter det
c rätten fått kännedom derom, det kan hållas ransakning — och
talaren motsade icke heller Utskottets uppfattning i denna del.
Den tredje anmärkningen var, att det skulle blifva mycket
tvifvelaktigt, huruvida anspråk å skadeersättning borde bedömas
af krigsrätt, i det fall att sedan åtal för det brott, hvarigenom
skada förorsakats, vid krigsdomstol egt rum, särskild skadestånds¬
talan derefter väcktes; och han'(åberopade bestämmelsen i 1 kap.
12 § af det nya lagförslaget, att skadeståndstalan skall handläggas
i samma ordning, som för brottmålet är stadgad. Om jag icke
misstager mig, förklarade den förste ärade talaren inom Utskottet
sin synnerliga belåtenhet med nämnda bestämmelse, att en dylik
talan skulle handläggas i samma ordning som brottmålet, ty der¬
igenom blefve den tvetydighet, som nu förefinnes, häfd. Det
stadgas nemligen i 10 kap. 12-§ rättegångsbalken följande: »Det
som af någon hufvudsak flyter, såsom skadestånd och rättegångs¬
kostnad, med mera, derå man sig förbehållit att särskildt kära,
dömes i den rätt, som i hufvudsaken dömt». Om nu i detta nya
lagförslag förekomme ett stadgande, att skadeståndstalan skulle
handläggas i den ordning, som vore stadgad för civilmål, och man
sammanstälde ett sådant stadgande med den bestämmelsen, att
krigsdomstolarne icke ega handlägga civila mål, skulle följden
blifva, att en skadeståndstalan i brottmål, som tillhörde krigsrätts
pröfning, skulle gå till civil domstol. Genom det nya stadgandet
i den föreslagna lagen, att sådan talan skall handläggas i samma
ordning som brottmålet, inträffar nu, att skadeståndstalan måste
upptagas vid den domstol, som handlagt hufvudmålet —- och med
detta resultat uttalade inom Utskottet, såsom jag nyss nämnde,
den förste talaren sin stora belåtenhet. Det särskilda fall, att det
kunde inträffa, att en skadeståndstalan väcktes, utan att någon
ansvarstalan fördes, framkallade också hos honom någon tvekan.
Men man måste naturligtvis äfven i detta fall draga samma slut¬
följd, nemligen att, om krigsrätt skolat handlägga en sådan an¬
svarstalan, derest den varit väckt, skadeståndstalan äfven skall
handläggas vid krigsrätt.
Sedermera hade han någon tvekan med anledning af den be¬
stämmelse i lagförslagets 3 kap. 35 §, att, om embets- eller tjen¬
steman vore tilltalad för brott, som kunde medföra afsättning från
embete eller tjenst, det ankomme på rätten att bestämma, huru¬
vida han skulle afhålla sig från tjenstens utöfning. Det är enligt
min tanke en ganska vigtig och nödvändig och af det allmänna
tänkesättet påkallad bestämmelse, ty det allmänna rättsmedvetan¬
det skulle i hög grad kränkas, om eu tjensteman — som blifvit till¬
talad för ett så groft tjenstefel att hans afsättning deraf måste
blifva en slutlig följd, och som genom hvad mot honom förekom¬
mer måste anses vara om åtalade felet hardt nära öfvertygad — så¬
dant oaktadt skulle fortfarande få utöfva sin tjenst, till dess laga
kraft egande dom fallit. Ku var den förste talaren tveksam om,
huruvida det vore den domstol, som ransakade, eller den, som
Lördagen den 17 April, e. m.
11
N:o 30.
slutligen dömde, som egde bestämma om suspension. Låtom oss Lagförslag
taga ett exempel! Såsom bekant skall om officers tjenstefel rån- angående
sakas vid krigsrätt, men dömas vid krigshofrätten. Nu menade rättegången'i
talaren, att, enär krigsrätt ransakar och eger besluta om häktning, brottmål.
man möjligen skulle kunna komma till den åsigt, att äfven eu (Forts.)
ransakande domstol skulle ega att suspendera den tilltalade. Men
jag tror icke, att han vid närmare eftersinnande skall kunna bibe¬
hålla den åsigten, ty ett är att förklara någon skola träda i häkte
och ett annat att på grund af, så att säga, det nedsättande i det
brott, hvarför en person är tilltalad, förklara honom böra afhålla
sig från tjenstens utöfning; och sådant kan icke tillkomma någon
annan domstol än den, som har den disciplinära myndigheten, och
det är i det anförda exemplet krigshofrätten. Jag tror också, att
en ransakande krigsrätt icke någonsin skall tilltro sig att suspen¬
dera en officer; utan alltid hänskjuta dylik fråga till krigshofrät¬
ten. Den ärade talaren anförde jemväl det fall att rådstufvurätt
ransakade och krigsrätt dömde öfver vissa förseelser af personer,
som äro stälda under krigslagarne. Äfven här anser jag det vara
uppenbart, att rådstufvurätten icke eger suspendera en sådan till¬
talad från tjenstens utöfning; ja, jag för min del finner saken så
klar, att jag icke befarar, det någon tvekan hos samma rätt kan
uppstå.
Det femte tvifvelsmålet hos talaren var, huruvida de regler,
som skulle gälla rörande förberedande undersökningar i brottmål
och förhör, äfven vore tillämpliga på de förhör, som anställas en¬
ligt krigslagarne eller s. k. majorsförhör. Jag tror dock, att man
icke med något hopp om framgång skall kunna påstå, att härom
kan råda någon tvekan.
Några flera allmänna anmärkningar i nu omförmälda afseende
framstälde icke clen förste ärade talaren. Han framkom visserli¬
gen med några andra, t. ex. den om lämpligheten att stadga skyl¬
dighet för målseganden att om väckt åtal underrätta allmänna
åklagaren, så vida målsegarens talan skulle vinna fortsatt be¬
handling vid rätten. Men hvad angår den anmärkningen, erkände
han dock sjelf, att den icke rörde förhållandet mellan krigslagarne
och allmän lag enligt lagförslaget. Jag bemöter derföre icke
denna hans anmärkning nu för att icke onödigtvis splittra upp¬
märksamheten, men torde få tillfälle att framdeles bemöta den.
Det samma gäller om hans anmärkning deremot att länsmännen
skulle hafva rättighet att, om en person icke instälde sig vid ett
förhör, som länsmannen anstalt, hemta denne. Jag skall bedja
att äfven få bemöta denna anmärkning på rätt ställe, då den pa¬
ragraf, som handlar härom, förekommer.
De två siste talarne, herrarne Unger och Stjernspetz, gjorde
delvis samma anmärkningar. Herr Unger förmenade, att om man
antoge detta lagförslag, vore det, så att säga, att börja i bakvänd
ordning, då man ville gifva regler för rättegångsförfarandet i brott¬
mål, innan man bestämt sig för den ena eller andra domstolsorga-
nisationen; och Herr Sjernspetz instämde, om jag ej missminner
mig, i nämnda anmärkning. Man finner dessutom åtskilliga af de
N;o 30# 12 Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag anmärkningar, Herr Stjernspetz gjorde, i Dagens Nyheter, från
v^sa‘delar af hvilken källa han synes hafva hemtat desamma. Jag tillåter mig
^rättegången i uppmärksamhet derå, att här alldeles icke är fråga om att
brottmål, gifva regler för sjelfva rättegången i brottmål, utan att här endast
(Forts.) är fråga om den förberedande undersökningen, innan åtal väckes
vid vederbörlig domstol; och jag skulle vilja bedja de två siste
ärade talarne, om de förmena, att jag derutinnan har orätt, att
framlägga ett enda faktum, som visar, att detta lagförslag rör
rättegången inför domstol. Nu är det visserligen sant, att, om vi
hade särkilda undersökningsdomare såsom i utlandet, åtskilliga
af de bestämmelser, som nu finnas i lagförslaget, skulle hafva
blifvit annorlunda, det vidgår jag gerna, men jag hemställer till
herrarne, om det, för närvarande åtminstone, finnes någon utsigt
att erhålla en särskild art af domare för anställande af förunder¬
sökningar i brottmål?. Eller har man någon utsigt att här erhålla
den institution, som i England dekreterar häktning vid åtal, och
kallas den stora anklagelsejuryn? Jag tror det icke. Men in¬
träffar ett gynsamt förhållande, blir det någon gång klart för
svenska folket, att man icke bör sky några utgifter eller uppoff¬
ringar, när det_ gäller skyddande af medborgares personliga frihet
och säkerhet; inträffar detta förr eller senare, skall jag vara den
förste att verka för införande af en sådan institution och jag skall
då gerna vara med om den förändring i denna lag, som deraf
kan blifva en följd. Redan är något föreslaget i det afseendet,
ty i o kap. 15 § af lagen stadgas, att om häktad persons qvarhål-
lande finnes uppenbarligen sakna stöd af lag, s*kall Konungens
Befallningshafvande eller polismyndighet, hvarom i 14 § sägs, för¬
ordna om den häktades försättande på fri fot.
Herr Stjernspetz menade, att det vore en rättsgrundsats i vår
lag att förberedande undersökningar skulle verkställas inför öppna
dörrar. Han tager derutinnan svårliga miste. Om än någon gång
så har tillgått, har dock allmänheten aldrig haft laglig rättighet
att yrka på att få närvara vid en förberedande undersökning.
Beträffande hans yttrade farhåga, att de två personer, som en-
ligt lagförslagets 2 kap. 14 § skola vara tillstädes vid förhör, skulle
komma att bestå af två »handfasta» karlar, får jag säga, att det
visserligen icke skadar, om de äro handfasta, men att jag inga¬
lunda tror, att det blir denna egenskap, som kommer att betinga
deras närvaro. Jag föreställer mig nemligen, att de länsmän, som
hålla undersökningar, hafva den urskilning att de såsom vittnen
vid undersökningen taga två nämdeman, och då torde väl den
personliga säkerheten få anses tillräckligt skyddad och betryggad.
Samme talare har vidare sagt, att förslaget innehåller åtskil¬
lig^ Hytt och förkastligt angående husransakan. Det påståendet
bevisar ju endast, att Herr Stjernspetz icke är hemmastadd i vår
svenska rätt. Ty husransakan har funnits från uråldriga tider i
vår svenska rätt, och ännu äro derom gällande mycket hårdare
bestämmelser än de, som i detta lagförslag förekomma; ty deri är
denna rättighet noggrant utstakad och reglerad samt får ej utöfvas
af målsegande. JSTu skall Herr Stjernspetz få höra, hvad 1734 års
Lördagen den 17 April, e. m.
13
N:o 30.
lag i 52 kap. Missgerningsbalken, hvilket kapitel enligt den s. k.
promulmationslagen ännu är gällande, innehåller om enskild måls¬
egandes rätt att göra ock låta i detta fall. Der står visserligen,
att »ingen må sjelfvilligt taga åter det kan vidkännes, ekvad det
är från konom stulet eller kan det tappat kafver, utan lite befall-
ningskafvanden eller domaren derom till», men sä kommer dertill
en ganska sträng rättigket, då det vidare keter: »dock må kan det
återtaga af den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma,
eller der stulet gods å färsk gerning finnes». Lösker man är den,
som saknar stadigt kemvist. En sådan är öfver kufvud taget
misstänkt, ock, enligt germanisk rätt, underkastad en strängare
kekandling än bofast man — det kan icke kjelpas. Sedan kom¬
mer 2 § om kusransakan, der det keter: »nu kar man vån å eller
någon kunskap, kvart tjuf eller tjufnad är kommen; begäre då lof
af käradsfogde eller länsman å landet eller af borgmästare ock råd
i staden att der ransaka». Nu frågar jag, om man jemför dessa
bestämmelser med dem, som äro föreslagna i detta lagförslag, om
icke lagförslaget står ofantligt mycket kögre ock mera fullständigt
kar sörjt för den enskildes rätt än den gamla lagen?
Vidare yttrade Herr Stjernspetz, att kvad som i lagförslaget
förekom om kroppsransakan föreföll konom synnerligen märkvär¬
digt. Dock gillade kan, att Lag-Utskottet kade tagit bort den
bestämmelsen, att äfven annan än qvinna finge verkställa kropps-
ransakan på qvinna. Jag är glad öfver att våra åsigter mötas i
denna punkt; men beklagar på samma gång, att han icke insett
nödvändigheten deraf, att hvarje lagstiftning om förundersökning
i brottmål måste, så vida den icke skall förfela sitt ändamål, till¬
städja kroppsransakan. Lagförslaget synes mig vara med stor var¬
samhet uppgjordt i förevarande afseende, i ty att det sörjt derför,
att ingen onödigtvis skall blifva utsatt för obehaget af en kropps-
ransakan. Det samma gäller om begränsningen af brefhemlighe-
ten och telegramhemligheten. Det kan väl icke tillstädjas, att en
brottsling skulle få t. ex. telegrafera till en medbrottsling om de
åtgärder denne borde vidtaga för att dölja brottet eller undanrödja
bevisningsmedel. Det kan väl icke keller Herr Stjernspetz vilja.
Det är endast Konungens Befallningshafvande ock annan kögre
polismyndighet, som fått makt att derutinnan handla ock äfven
härutinnan kafva så utförliga föreskrifter blifvit gifna, att det väl
icke lärer vara att befara, att någons rätt härigenom skall kränkas.
Jag tror mig nu hafva till bemötande upptagit och gendrifvit
alla de allmänna anmärkningar, som blifvit gjorda, ock jag anser,
att på dem icke kan grundas en allmän förkastelse af lagförslaget,
hvarför jag ock yrkar bifall till den nu föredragna första punkten.
Herr Claeson: Med den siste ärade talaren är jag ense der¬
uti, att de betänkligheter, som anförts i det afseende!;, att den nya
lagen skulle verka förvillande på krigsdomstolarnes område, icke
torde utgöra skäl att afstå förslaget.
Hvad den andre talaren i ordningen yttrade derom, att dom-
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
N:o 30.
Lagförslag
angående
vissa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
14 Lördagen den 17 April, e. m.
stolsorganisationen borde gå först, kan nog låta rigtigt. Äfven
jag anser, att när en ny rättegångsordning skall införas, det for-
t melt rigtiga hade varit, att domstolsorganisationen först ordnades.
Men då detta ordnande är det svåraste af allt, och det sannolikt
måste dröja ganska länge, innan vi kunna få en ny domstolsorga-
nisation till stånd, så synes mig, att det arbete, som under tiden
blifvit undangjordt, icke bör ligga obegagnadt, och jag vill derföre
icke heller på den grund, som den sistnämnde talaren åberopat,
förkasta förslaget.
Jag tror vidare, likasom den siste talaren, att betänkligheterna
emot andra kapitlet i denna lag icke hafva skäl för sig. Några
nya farliga grundsatser äro deri icke inlagda, men förfarandet är
omständligare än förut ordnadt och beskrifvet och detta bör lända
till förmån äfven för den, som är underkastad den ifrågavarande
undersökningen. Lagen medför efter mitt förmenande flera be¬
stämda fördelar. Den vigtigaste är, att den inför ganska väsent¬
liga nya garantier mot olaga häktning och en annan är, att deri
tydligt och klart uttalas sådant, som redan anses vara lag.
Det finnes åtskilliga detaljbestämmelser i förslaget, hvilkajag
icke kan gilla. I de vigtigaste delarne har jag reserverat mig,
och i två afseenden anser jag försämringarne så stora, att jag tve¬
kar, om de uppvägas af förbättringarne i förslaget. Den ena är
af företrädesvis teoretisk art, men den andra medför så stora prak¬
tiska olägenheter, att jag knappast tror, att de kunna uppvägas af
fördelarne; men i förhoppning, att dessa detaljfel skola blifva rät¬
tade, ber jag att få förena mig med den föregående talaren i hans
yrkande om bifall till 1 §.
Herr Lindahl: Med anledning af hvad Utskottets ärade
ordförande anfört ber jag att ytterligare få tillägga några ord. Han
nämnde, att jag hade såsom ledamot af Lag-Utskottet deltagit i
frågans behandling och dervid godkänt åtskilligt af densamma.
Det är fullkomligt rigtigt, men jag vill tillägga, att jag icke del¬
tog de första gångerna lagen behandlades, och således icke varit
i tillfälle att inom Lag-Utskottet framkomma med det generella
yrkandet, att hela lagen icke borde antagas på grund deraf, att
något afseende icke blifvit fäst vid den särskilda rättegången in¬
för krigsdomstolarne.
Utskottets ordförande har starkt framhållit, att lagen rörande
krigsdomstolarne är en speciallag, och att hvad som stadgas genom
en lag sådan, som den ifrågavarande, icke kommer denna special¬
lag vid. Men efter mitt förmenande är krigslagen verkligen icke
så helt och hållet en speciallag, som åtskilliga andra, hvilka så
anses. I grundlagen är den fullkomligt likstäld med allmän lag.
De stå bredvid hvarandra i samma paragraf, som säger, att Konung
och Riksdag skola besluta rörande förändringar i denna lag. Ge¬
nom detta intagande i grundlagen torde krigslagarne hafva för¬
lorat sin förra betydelse att blott vara speciallagar. Hvad sär¬
skild! den nu föredragna paragrafen angår, så anmärker jag mot
densamma, att då lagen börjar med de orden, att »med upphäf-
Lördagen den 17 April, e. m.
15
N:o 80.
vande af allt hvad lag och författningar innehålla häremot stri¬
dande stadgas som följer»; så skulle första paragrafens innehåll
komma att klifva tillämpadt vid krigsdomstolarne och således der¬
igenom allmänna åklagaren få en befogenhet, som han hittills icke
haft. Att vaka öfver ordning och disciplin har hittills legat i be¬
fälets hand, och allmänna åklagaren har icke ansett sig vara plig¬
tig att derom taga vidare notis. Blir nu förslaget lag utan något
stadgande i öfrigt, att härmed icke afses att göra förändring i
krigslagen, så kunde högre anspråk framställas af allmänna åkla¬
garen, att äfven i mål, som skola behandlas enligt krigslagen, föra
en talan, hvartill han hittills icke haft rätt. Denna betänklighet
har icke blifvit af hvad Utskottets ordförande nyss nämnde un¬
danröjd.
För öfrigt synes det vara tydligt af hvad den ärade ordföran¬
den anfört, att denna lag kommer att i vissa delar upphäfva krigs¬
lagen och i vissa delar icke upphäfva den. Så är verkligen för¬
hållandet, och det kommer att bero på tolkningen, i hvilka delar
man skall anse krigslagen upphäfd, och i hvilka delar man skall
anse den bestående. Men är det nyttigt och bra att, om man nu
antager denna lag, lemna ett så vidsträckt område, som omfattas
af krigslagen så obestämdt, som här blir fallet? Ordföranden i
Lag-Utskottet har haft en tolkning rörande 35 § i 3 kapitlet af
den nya lagen; jag har tillåtit mig en annan tolkning. Hvilken¬
dera tolkningen som är den rätta, får väl praxis afgöra, men nog
vore det bäst, om det blefve tydligt bestämdt i lagen.
Jag vidhåller mitt förra påstående, att denna lag för närva¬
rande icke är så af behofvet påkallad, att, då deri kan påvisas en
så pass stor ofullständighet, som jag framvisat, den ändock nu
genast bör antagas.
Jag vidhåller alltså mitt yrkande om afslag å densamma.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och
Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på godkännande af den föredragna öfverskriften och para¬
grafen samt sedan på afslag derå och förklarade sig finna den
förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Herr Stjernspetz begärde votering, i anledning hvaraf upp¬
sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som godkänner 1 kapitlets öfverskrift och 1 § i Lag-
Utskottets förslag till lag angående vissa delar af rättegången i
brottmål, röstar
Ja;
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
N:o 30.
16
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
Vinner Nej, afslås nämnda öfverskrift och paragraf.
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
J a —■ 30,
Nej — 15.
3-4 §§■
Godkändes.
5 §-
Herr Claeson: Redaktionen af första stycket i denna para¬
graf finner jag föga tillfredsställande. Om det alls kan anses rätt
och klokt att, då en målsegande sjelf vill utföra åtal om t. ex. en
honom på allmän väg tilldelad örfil eller annat obetydligt brott,
som dock kan vara föremål för allmänt åtal, ålägga honom skyl¬
dighet att derom underrätta åklagaren, så hade, enligt min upp¬
fattning, i paragrafen bort utsättas påföljden för underlåtenhet
häraf, så att det icke inträffar, hvad nu sannolikt skall blifva hän¬
delsen, att en domare, som är mera formelt anlagd, bortvisar par¬
ter och vittnen, under förklarande att målet ej kan till pröfning
upptagas, under det en annan, som tager mera hänsyn till hvad
klokhet och billighet bjuda, hör parter och vittnen, men icke af-
dömer målet, förr än åklagaren fått tillfälle att yttra sig. Jag
uttalade också denna mening i Utskottet; men, då jag icke lyc¬
kades erhålla majoritet derför, så reserverade jag mig icke, emedan
jag ansåg frågan vara af jemförelsevis underordnad betydelse, och
vill derför nu icke heller göra något yrkande i det afseendet.
Annat är förhållandet med sista punkten i paragrafen. Vid
lagstiftning är det omöjligt att uppställa så allmängiltiga rätts¬
regler, att icke undantag derifrån måste göras. Så är den princip,
.som uttryckes i sista styckets första punkt, ett undantag från den
regel, som uttalas i första punkten af första stycket. Men undan¬
tag från undantagen äro, äfven om man benämner dem ett partielt
återförande till regeln, oreda åstadkommande oting, dem man icke,
utan i yttersta nödfall, bör tillgripa. Lika med Högsta Domstolen
anser jag, dels att här icke förefunnits sådant nödfall, och dels
att detta undantag från undantaget kommer att medföra väsentliga
olägenheter, ja, rent af förfuska den princip, från hvilken det skall
utgöra undantag. I båda dessa afseenden ber jag att få åberopa
Högsta Domstolens korta, men, så vidt jag förstår, mycket goda
skäl. De lyda sålunda:
»Derest, såsom det synes, det föreslagna stadgandet i lista
punkten af detta stycke hvilar på fullt rigtiga grunder, torde un¬
dantag derifrån icke utan tvingande skäl böra ega rum.
Likväl föreslås i 2:dra punkten ett undantag till förmån för
de angifvelser, hvilka ådraga dess upphofsman rekonventionstalan;
Lördagen den 17 April, e. m. 17 N:o 80.
'och. anföres såsom skäl härför, hurusom det vore stridande mot Lagförslag
billighet och rättvisa, derest den för obefogad angifvelse åtalade angående
betoges möjligheten att bevisa angifvelsens sanning. Detta skäl Vl??.a (ielar a£
lärer dock ej vara af vidare betydenhet, ty dels komme angifvaren r°brottmål '
i förevarande fall ej i sämre ställning än en hvar annan, som (Forts.)
htalas för falsk angifvelse eller beskyllning för brott, hvarå han
ej eger målsegandetalan, och dels är väl utsigten ringa att an¬
gifvelse, som ej lyckas vinna afseende hos advokatfiskal, justitie¬
kansler eller justitieombudsman, skulle kunna komma att vid
domstol vinna framgång.
Härtill kommer, att genom detta undantag den åsyftade re¬
geln torde vara upphäfd just i de fall, för hvilka den är afse dd,
eller till skydd mot obefogade åtal. Den angifvare, som finner
sig ej kunna erhålla åklagares biträde eller hellre vill fritt på egen
hand förfölja embetsmannen, hvars embetsåtgärder icke utfallit till
angifvarens belåtenhet, torde lätteligen kunna i angifvelseskriften *
-så utmana den angifne, att denne må finna sig nödsakad att väcka
rekonventionstalan, vare sig i ändamål att verkligen vinna näpst
å angifvaren eller måhända för att undgå skenet af fruktan
för åtal.»
Ja, mine herrar, hvad Högsta Domstolen här uttalat är utan
tvifvel alldeles rigtigt. Om man vill göra sig besvär att gå igenom
justitieombudsmannens och justitiekanslerns diarier, skall man
finna stor tillgång på obefogade och elaka angifvelser, och för eu
stor del af angifvarne, som icke hafva hvarken egendom eller he¬
der att vedervåga, skulle det vara ett kärt nöje att sjelfve få, in¬
stanserna igenom, med rättegång trakassera och utgjuta sin galla
öfver en embetsman, hvars förmenta fel består deri, att lian på
ett redbart och kraftigt sätt sökt stäcka angifvarens förderfliga
verksamhet på den ort, der embetsmannen är satt att verka. Dör
en sådan klass af medborgare, de mest illasinnade i samhället, står
man nu i begrepp att sönderbryta en gammal, god grundsats i vår
lag. Man har sagt mig, att embetsmannen kan undgå de obehag,
lagen. nu vill tillskapa, om han känner sig höjd öfver smädelsen
och tiger stilla dervid. Ja, om jag personligen skulle råka ut
förlett sådant obehag, så skulle jag säkerligen välja den utvägen,
ty jag anser i allmänhet det vara oklokt att väcka talan om äre¬
kränkning annat än i yttersta nödfall; men just i fråga om em-
betsbrott kan någon gång embetets helgd nästan fordra, att an¬
gifvaren icke blir onäpst,. och i allt fall vill jag icke vara med
om en lag, som hälft tvingar eu embetsman till sådan passivitet
och å andra sidan i viss mån uppmuntrar dåligt folk till så dåliga
gerningar som falska och illvilliga angifvelser.
Jag är ledsen att i fråga om en så vigtig princip icke hafva
understöd af någon af Utskottets öfriga ledamöter, men jag har
ett kraftigt stöd i Högsta Domstolens utan meningsskiljaktighet
uttalade varningar och jag hoppas äfven att erhålla stöd hos de
många i denna Kammare, hvilka, lika med mig, icke älska att se
en institution, som länge verkat och fortfarande verkar på ett till-
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 30. 2
N:o 30.
18
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
fredsställande sätt, stympas till en halfhet, något i allmänhet föga
tilltalande.
I förlitande på detta stöd anhåller jag, att sista punkten i
paragrafen må utgå ur lagförslaget.
Herr Bergström: Herr grefve och Talman! Med allt skyldigt
afseende på den af Högsta Domstolen yttrade mening, vågar jag-
dock lifligt påyrka, att denna undantagsbestämmelse må qvarstå.
Jag kan nemligen icke finna, att den innebär något, som stöter
den allmänna rättskänslan. Tvärt om tror jag, att denna känsla
skulle på det våldsammaste blifva sårad, om man tillstadde de
embetsman, om hvilka i lagförslagets 1 kap. 5 § 2:dra stycke är
fråga, det privilegium, Herr Claeson för dem påyrkar. Vore det
billigt, att, om en sådan embetsman mot eu angifvare väckt re-
konventionstalan, denne icke skulle få åtala det embetsbrott, an-
gifvelsen afsåge, och dymedelst i den enda ordning, 16 kap. 13 §
Strafflagen medgifver, bevisa sanningen af det gjorda tillmålet,
utan sådant bero på advokatfiskal i Hofrätt eller justitiekans-
lers eller justitieombudsmans samtycke. Jag tviflar på att ens
nu gällande lagbestämmelse, nemligen 40:de punkten i 1807 års.
förklaring, som innehåller hithörande regel, kan så förstås att, om
en embetsman finner sig befogad att väcka rekonventionstalan mot
en angifvare, denne skulle vara förhindrad att utan stöd. af den,
som å embetets vägnar är behörig att väcka åtal, utföra sin talan.
Och — märk väl — 1807 års förklaring gäller endast till skydd
för de embetsman, som för begångna embetsfel skola tilltalas in¬
för Hofrätt eller Högsta Domstolen. Det finnes många andra em¬
betsman, som kunna hafva lika stort anspråk på skydd som dessa,
hvilka sortera under Hofrätterna och Högsta Domstolen. Så hafva
vi t. ex. kronofogdar, häradsskrifvare, jägmästare in. fl., hvilka
kunna af enskild man tilltalas vid underrätt för tjenstefel. För
väckande af sådant åtal behöfves icke något medgifvande eller
biträde af allmän åklagare. Hvarför skulle dessa tjensteman i nu
omtvistade afseende hafva sämre ställning, än de, som sortera un¬
der Hofrätterna och Högsta Domstolen? Jag kan icke inse det.
Det fall lärer väl vara mycket sällsynt, att eu angifvare af
den dåliga qvalifikation, Herr Claeson skildrade, skulle kunna
förmå en aktad embetsman att väcka rekonventionstalan. För min
del skulle jag icke väcka sådan talan, och angifvaren blefve ju
derigenom förlamad, då han icke kunde utföra något åtal mot mig,
utan att jag förut väckt rekonventionstalan emot honom. Vid
smädelser af sådana personer kan man ock saklöst tiga.
Jag tror för öfrigt, att man sätter hela lagen på spel, om man
bifaller Herr Claesons yrkande, tv så mycket känner jag stämnin¬
gen inom Andra Kammaren, att jag vågar påstå, att man der al¬
drig kommer att bevilja ett sådant privilegium för de embetsman,
som lyda under Hofrätterna och Högsta Domstolen. På dessa
skäl tillstyrker jag, att Kammaren måtte antaga paragrafen i oför-
ändradt skick.
Lördagen den 17 April, e. m.
19
N:o 80.
Herr Claeson: Här är ju icke fråga om att borttaga eller
till andra personer utsträcka den rätt, som tillkommer dem, b vilka
hafva sitt forum i Hofrätt, att icke kunna åtalas af andra än ®
justitieombudsmannen, justitiekanslern eller advokatfiskal. Jag r
skulle icke missunna äfven lägre tjensteman samma förmån, men
jag anser, att den omständighet att en dylik förmån ej är
dem beskärd icke har det ringaste inflytande på förevarande fråga.
Derför att man icke utsträcker denna rätt till de lägre tjestemän-
nen, bör man icke, enligt mitt förmenande, sönderstympa hvad
som nu är lag, om den i öfrigt är rigtig.
Jag tror icke heller att man behöfver frukta, att Andra Kam¬
maren på sådan grund skall afslå förslaget. Om det kommer att
falla i Andra Kammaren, så tror jag icke att det beror på det
ifrågavarande stadgandets uteslutande, och vi böra väl ej antaga
en olämplig lagbestämmelse, i tanke att den möjligen behagar
Andra Kammaren.
Herr Fröberg: Enligt detta lagförslag är målsegande be¬
rättigad att åtala brott utan att anlita allmän åklagare. Från den
regeln göres i 2 mom. af förevarande paragraf undantag,' beträf¬
fande embetsbrott, som tillhöra Konungens eller Hofrätts omedel¬
bara upptagande. Dessa brott få icke åtalas af målseganden, utan
skall åtal derå väckas af den, som å embetets vägnar är dertill
behörig. Det är för de emhets- och tjensteman, som beträffande
embetsbrott höra under Konungen eller Hofrätt såsom första dom¬
stol, redan en stor förmån, att icke målseganden får väcka åtal
mot dem, utan att han måste vända sig till den, som skall åtala
å embetets vägnar. Innan något åtal af denne sker, verkställer
han undersökning om det föregifna brottets verklighet, och em-
betsmannen bör i följd häraf vara skyddad för obehörigt åtal; men
denna, för dessa embetsman stora förmån få alla de öfriga icke
åtnjuta, utan mot dem kan målseganden omedelbart vända sig.
De ega i detta afseende ej något sådant särskildt skydd, utan äro
inskränkta allenast till den upprättelse, som dem genom anstäl¬
lande af rekonventionstalan möjligen kan beredas. Ku vore det
väl orätt och obilligt att, om målseganden i sin angifvelseskrift
om sådant embetsbrott, som här afses, men hvarå åtal icke följt,
kränkt och skymfat en embetsman, och denne med anledning häraf
anhängiggjorde rekonventionstalan mot målseganden, han då icke
skulle få väcka åtal å det af honom angifna embetsbrottet, för att
blifva i tillfälle att bevisa angifvelsens sanning, äfven om han
egde medel dertill. Mig synes det vara för rättskänslan mycket
upprörande att, såsom reservanten yrkat, på dylikt sätt skydda de
embetsman, hvarom fråga är; och jag kan icke fatta vigten af de
skäl, som derför blifvit anförda, eller att de framhållna olägen¬
heterna någonsin skola i verkligheten blifva af någon afsevärd
betydelse. För min del anser jag alltså, att det förevarande mo¬
mentet bör oförändradt antagas, hvarför jag äfven yrkar bifall till
detsamma.
Lagförslag
mgående
issa delar af
ättegången i
brottmål.
(Forts.)
>':o BO.
20
Lagförslag
angående
vissa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
Lördagen den 17 April, e. m.
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander: Till
hvad den siste värde talaren och Lag-Utskottets ärade ordförande
f. anfört, ber jag att få lägga några ord för att bemöta den uppfattning,
1 Herr Claeson nyss uttalade, då han ansåg, att här skulle vara. ett
undantag från en i allmänhet faststäld grundsats, och att det just
ur denna synpunkt vore betänkligt att i lagen införa ett sådant
stadgande. Jag vågar påstå, att det i motsats härtill just är för
att vidhålla en allmän grundsats, hvilken finnes uttalad i vår lag,
som man i detta fall hör hafva ett stadgande sådant, som i för¬
slaget innehålles. Här är fråga, huru vida, om en person gjort en
angifvelse emot en embetsman, hvilken angifvelse ej blifvit pröf-
vad af domstol, emedan åklagaren icke funnit skäl att anställa
något åtal, samt embetsmannen emot angifvaren väcker rekonven-
tionstalan, denna talan skall få pröfvas utan att domstolen varit
i tillfälle att bedöma, om angifvaren egt fog för sina klagomål
eller icke. Om man införde ett sådant stadgande, så skulle man
derigenom göra ett bestämdt afsteg från den grundsats, lagen ut¬
talar i 16 kap. Strafflagen, der det heter att, om en person
angifver en annan för brott, och sedan blir af den angifne stämd
för ärekränkning, så är han berättigad att till sitt fredande åstad¬
komma bevisning genom utförande af talan om det brott, hvarför
angifvelsen egt rum. Att då eljest i vår lag. hvar och en, hvilken
åtalas för en ärekränkning, som innefattar tillvitelse om ett brott,
kan värja sig genom att utföra talan om det brott, hvarom angif¬
velsen rör sig nu i detta enda fall, der en embetsman är föremål
för angifvelsen, denne skulle vara fredad för ett så beskaffadt åtal,
det synes mig vara en betänklig afvikelse från den allmänna grund¬
satsen; och just för att icke tillskapa ett privilegium i detta fall
för vissa embetsman är det, som den ifrågavarande bestämmelsen
influtit i förslaget. Den är sålunda icke att betrakta som något
undantagsstadgande, utan står i fullkomlig öfverensstämmelse med
den eljest i vår lag antagna grundsatsen.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade. Herr
Grefven och Talmannen, att då olika yrkanden framstälts i afse¬
ende på sista punkten af förevarande paragraf, under det att be¬
träffande paragrafen i öfrigt endast yrkats att den skulle godkän¬
nas, propositioner komme att göras särskildt angående hvar och
en af dessa båda delar af paragrafen.
Vid härefter framstäld proposition på godkännande af ifråga¬
varande paragraf med undantag af sista punkten, förklarades denna
proposition vara med ja besvarad.
Herr Grefven och Talmannen yttrade vidare, att i afseende
på sista punkten af paragrafen yrkats, dels att den skulle god¬
kännas, dels ock att den skulle afslås.
Sedermera gaf Herr Grefven och Talmannen proposition å
hvart och ett af dessa båda yrkanden samt förklarade sig finna
Lördagen den 17 April, e. m.
21
S:o 30.
propositionen på punktens godkännande vara med öfvervägande Lagförslag
ia besvarad. angående
vissa delar af
rättegången i
Herr Glatson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, brottmål.
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse: (Forts.)
Den, som godkänner sista punkten af 5 § i 1 kap. af Lag-
Utskottets förslag till lag angående vissa delar af rättegången i
brottmål, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Hej;
Vinner Hej, afslås nämnda punkt.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 40;
Hej — 13.
6-8 §§.
Godkändes.
9 §■
Herr Unger: Detta stadgande i andra momentet, att Ȍtal,
hvilket sålunda afskrifves, ej må utgöra hinder för nytt åtal», anser
jag, såsom ock i Högsta Domstolen anmärkts, vara ett mycket
oklokt stadgande, som kommer att föranleda oreda och trassel i
rättegångar. Två af Högsta Domstolens ledamöter, Justitieråden
Östergren och Glimstedt, yttra om detta stadgande: »Detta torde
dock uppenbarligen innefatta ingrepp i den tilltalades rättmätiga
anspråk att, sedan en gång åtalet blifvit anstäldt, få detsamma utan
onödigt uppskof en gång för alla slutligen afgjordt. Det skulle
jemväl på ett särdeles betänkligt sätt inverka till förringande af
domstolens makt att förebygga onödig tidsutdrägt, derest i rätte¬
gången, sedan, efter uppskof på uppskof, slutligen föreläggande med¬
delats käranden att å viss dag förete all den utredning, hvaraf han
ville sig begagna, vid äfventyr att målet blefve i befintligt skick
afgjordt, käranden skulle kunna omintetgöra verkan af sådant före¬
läggande derigenom, att han å den dag, som i föreläggandet af-
såges, nedlade sin talan, för att redan vid nästa rättegångstillfälle
återupptaga densamma och så vidare gång efter annan».
Hu har Herr Chefen för Justitiedepartementet, till vederläg¬
gande häraf, anfört, bland annat: »Den tilltalades rätt i detta hän-
Nso 30.
22
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
vissa delar c
rättegången
brottmål.
(Forte.)
seende synes vara tillräckligt tillgodosedd genom det i förslaget
intagna stadgande, enligt hvilket åtal, som blifvit nedlagdt, icke
t verkar något afbrott eller rubbning i fråga om den tid, efter hvil-
1 ken straff för vissa brott, som lemnas utan åtal, förfaller. Vid de
anmärkta menliga verkningarna af upprepade åtal för samma brott
torde ej heller höra fästas någon öfvervägande betydelse, då i be¬
traktande tagas dels gällande föreskrifter rörande rättegångs miss¬
bruk och ersättning för rättegångskostnad och dels den åtalades
befogenhet att väcka rekonventionstalan för falsk angifvelse».
Jag finner icke detta, som Herr Chefen för Justitiedepartementet
anfört, förringa den betänklighet, Högsta Domstolens ledamöter
uttalat. Det är visserligen godt och väl, att min vederpart får
pligta för rättegångsmissbruk och möjligen för falsk angifvelse
samt att han kan blifva dömd att ersätta rättegångskostnaden, men
jag har ingen garanti för, att han eger något att betala med. Jag
kan visserligen, om jag så vill, söka tillfredsställa min hämndlyst¬
nad, men detta ersätter icke mitt obehag att behöfva gå till tinget
gång på gång, eller mina dryga kostnader derför, och än mindre
uppehälles derigenom det anseende, som domstolen bör ega. Det
är nemligen betänkligt för domstolens anseende, och äfven för dess
arbetssätt, att domstolen icke får säga, när målet skall vara slut.
Jag vill alltså yrka återremiss af förslaget i det syfte att få detta
stadgande ändradt. Men i fråga om brott, som äro underkastade
allmänt åtal, kunde ju, derest man skulle anse sådant, för nöjaktigt
utöfvande af statens straffrätt, nödigt, nytt åtal få väckas, ändock
att åtalet förut vore af allmänne åklagaren nedlagdt, eftersom vi
ännu icke hafva några öfver-åklagare, som kunna pröfva, om åtalet
skäligen bort nedläggas.
Man har sagt, att det redan är stadgadt i vår lag, att ett åtal
må nedläggas och tagas upp igen. För min del känner jag icke
något positivt stadgande derom, och icke heller tror jag, hvad man
hör påstås, att hvad som icke är förbjudet, det är tillåtet. Detta
torde i allmänhet vara en farlig och ohållbar rättsgrundsats, hvars
tillämpning å här föreliggande fråga skulle leda till en lagtolkning,
som stode i strid emot andan i hela vår nu gällande rättegångs¬
ordning. Det synes mig derför med större skäl kunna sägas, att
hvad som icke är i lag tillåtet, det är förbjudet.
Jag yrkar sålunda återremiss i syfte att få detta moment än¬
dradt så, att endast brott, som höra under allmänt åtal, må, sedan
åtalet en gång blifvit nedlagdt, kunna, så länge preskriptionstiden
varar, åter upptagas till handläggning och pröfning.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Den talare, som
yrkade återremiss af 1 kap. 9 §, åberopade till stöd derför auktori¬
teten af Högsta Domstolens ledamöter. Men han framhöll icke
skarpt nog, att det endast var två ledamöter, som gjort den af
honom återgifna anmärkningen. I granskningen af lagförslaget
deltogo 7 af Högsta Domstolens ledamöter; 5 hafva således i denna
punkt godkänt detsamma. Hade det varit fråga om att rösta i ett
vanligt mål, så hade det blifvit beslut, hvad pluraliteten sagt.
Lördagen den 17 April, e. m.
23
K:o 30.
-Jag finner således, att mot desse 2 ledamöters auktoritet står en Lagförslag
ännu mera betydande auktoritet, nemligen 5 justitieråds och justi- angående
tieministerns. För min del kan jag icke annat än godkänna justitie- Rättegången i
ministerns resonnement; jag tror ock, att det ifrågavarande stad- brottmål.
gandet är synnerligen lämpligt att förekomma kollisioner och upp- (Forts.)
görelser, som skulle såra den allmänna rättskänslan. Antagom
t. ex., att ett under allmänt åtal hörande brott är begånget, att
målseganden mot god betalning låtit förmå sig att ej medverka
till brottets bestraffande, samt att åklagaren, som någon gång kan
vara af samma art som målseganden, icke heller vill beifra brottet.
Så uttager målseganden stämning å den brottslige och underrättar
■derom allmänne åklagaren — således möter ieke något hinder för
målets handläggning. Derpå, när målet vid rätten förekommer,
förklarar målseganden sig vilja nedlägga åtalet. Med begagnande
af den rätt, som den tilltalade skulle hafva enligt Herr Ungers
mening, kunde han då säga: nej, det är jag icke nöjd med, utan
när målet en gång är instämdt, så skall det fortgå. Då förmäler
målseganden: »jag har ingen bevisning att åberopa och måste der¬
före öfverlemna målet till pröfning i befintligt skick». Följden
blir då ett frikännande utslag. År sådant i allmänna rättssäker¬
hetens intresse?
För öfrigt, kan man väl antaga, att paragrafens stadgande
skall missbrukas? För min del svarar jag härtill nej. Finnas icke
garantier mot missbruk i de omständigheter, Herr Justitieministern
påpekat? Jo! svarar jag. Målseganden får ju betala rättegångs¬
kostnaden i ett mål, som han icke vill fullfölja, utan förklarar sig
nedlägga; och det står den tilltalade öppet att väcka rekonven-
tionstalan och såmedelst tvinga motparten att fullfölja åtalet.
Jag kan icke se, hvilka olägenheter skulle följa af stadgandet.
Det afskrifna åtalet afbryter icke preskriptionstiden. Den löper,
och när den är till ända, så är det ock slut med möjligheten att
anställa åtal. Jag tror, att det vore mycket betänkligt att statuera
en sådan princip, som Herr Unger påyrkat.
Dessutom stämmer stadgandet väl med den gällande rätten.
Om en person instämmer en annan och yrkar ansvar å honom för
ett brott, men käranden sedermera uteblifver, så afskrifves målet—-
uteblifvandet är ett slags nedläggande af käromålet. Äfven om
svaranden kommit tillstädes och yrkat, att målet skall fortgå, så
måste domstolen enligt gällande lag, 12 kap. 2 § Rättegångsbalken,
förklara att, enär käranden uteblifvit, målet icke kan på ågångna
stämningen vinna handläggning.
Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.
Herr Claeson: Denna paragraf hör till en af dem, i fråga om
hvilka jag var af skiljaktig mening inom Utskottet, men icke an¬
såg nog vigtiga för att reservera mig. Jag hade samma åsigt, som
den förste talaren uttryckt, och yrkade, att i första momentet skulle
insättas en så lydande punkt: »Sådant afskrifvande må dock icke
ske, om den tilltalade äskar målets afdömande». Jag påstår på det
bestämdaste, att så nu är lag och att ingen domare tillåter sig,
N:o 30.
24
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
vissa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
om svarandeparten fordrar att få målet afdömdt, att vägra det,,
och det tror jag är en fullt rigtig princip, att den tilltalade bör
kunna fordra utslag om sin oskuld, i händelse han blifvit utan fog
tilltalad.
Om nu ett nedlagdt åtal icke afbryter preskriptionstiden, kunna
onekligen trakasserier derigenom åstadkommas. Man anförde i
Utskottet emot mitt förslag ett bekant brottmål, deri allmän åkla¬
gare nedlagt sin talan men ny åklagare blifvit anbefald att taga
upp den igen. Om man nu undantager allmänna åtal och låter-
mitt förslag gälla endast sådana mål, som anhängiggöras af enskild
part, tror jag icke, att några olägenheter kunna följa deraf, men
deremot åtskilliga trakasserier förekommas. För öfrigt har stad¬
gandet icke någon stor praktisk betydelse, ty jag har funnit att i
de flesta fall, der käranden nedlagt sin talan, har svaranden icke
haft något deremot. Då emellertid den förste talaren yrkat åter-
remiss i sådant syfte, som jag nu uttalat, och jag anser att han
har rätt i sak, så kan jag icke annat än biträda hans yrkande.
t
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande af före¬
varande paragraf och sedan på dess återförvisning till Utskottet;.;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.
10-13 §§.
Godkändes.
2 kapitlet.
Öfverslcriften samt 1—10 §§.
Godkändes.
11 §.
Herr Lindahl: I enlighet med hvad jag i början af denna
öfverläggning yttrade, får jag hemställa, att denna paragraf må
sålunda ändras, att orden »vägrat åtlyda kallelse till förhöret eller»-
utgå. Såsom lagen nu är stiliserad, kan det inträffa, att en per¬
son, som af en allmän åklagare kallas till förhör, men svarar att
han är hindrad och vägrar åtlyda kallelsen, kan, i fall åklagaren
har derom gifvit föreskrifter till den, som meddelat kallelsen,
genast hemtas till förhöret. Denna makt anser jag vara alltför
stor. Jag anser att, först i händelse personen i fråga icke in¬
ställer sig vid förhöret och det vid den undersökning, som der
hålles, visar sig att hans närvaro är nödig, denna åklagarens makt
att till förhöret hemta någon må inträda. Jag hemställer således
att orden »vägrat åtlyda kallelse till förhöret eller» må utgå, så att
11 § må få följande lydelse: »Har någon, som enligt 10 § var
Lördagen den 17 April, e. m.
25
N:o 30.
pligtig inställa sig vid förhör, utan laga förfall derifrån uteblifvit,
må lian, derest hans personliga närvaro linnes vara af synnerlig
vigt, till förhöret hemtas.»
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Den ändring,
som den siste ärade talaren föreslagit, synes mig icke vara af
synnerligen stor betydelse, och redan på denna grund vågar jag
motsätta mig hans ändringsförslag. Men det kan dock verkligen
försvaras, att det fall, som här åsyftas, nemligen att någon vä¬
grar åtlyda kallelse, är upptaget i lagen. Om den, som håller un¬
dersökningen, skickar bud till en viss person att inställa sig, men
denne svarar: »Nej, det bryr jag mig icke om. Jag frågar icke
efter eder kallelse», så är detta i min tanke en vägran att åtlyda
kallelsen till förhöret. Skulle då icke rätten att hemta personen
genast inträda? Jag kan icke finna annat. Det är af vigt att ett
sådant förhör snabbt och raskt eger rum och icke behöfver upp¬
skjutas till följd af en sådan persons vägran att inställa sig. Jag
antager att icke någon god och rättänkande medborgare vägrar att
inställa sig till ett dylikt förhör, ty det är en medborgerlig pligt
att medverka till grofva brotts upptäckande. Dör öfrigt har åkla¬
garen denna makt endast då fråga är om så groft brott, att straff¬
arbete derå kan följa, och endast om personen vistas inom 5 kilo¬
meter, d. v. s. icke fullt en half svensk mil från förhörsstället.
Det förvånar mig att det kan sättas i fråga, att eu medborgare
icke skulle vara skyldig lyda en kallelse i denna syftning, och jag
är fullt öfvertygad att den, som kommer att anställa förhöret, icke
skall missbruka denna makt. Han skall icke onödigtvis kalla, än
mindre hemta någon till förhöret. Jag yrkar bifall till paragrafen.
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegånden £
brottmål.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen angående förevarande paragraf nu an¬
setts slutad, yttrade Herr Grefven och Talmannen, att i afseende
derå yrkats, dels att paragrafen skulle i sin helhet godkännas,
dels ock, af Herr Lindahl, att paragrafen skulle antagas med ute¬
slutande af orden: »vägrat åtlyda kallelse till förhöret eller».
Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och för¬
klarades propositionen på godkännande af paragrafen i dess helhet
vara med öfvervägande ja besvarad.
12-34 §§.
Godkändes.
3 Icapitlet.
ÖfversJiriften samt 1—11 §§.
Godkändes.
N:o 30.
26
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
vissa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
12 §.
Herr C laeson: I afgifven reservation liar jag hemstält om
ändrad lydelse af denna paragraf och äfven antyda skälen dertill.
f. Jag skall nu be att få belysa saken med exempel och jag skall
1 dervid icke gå längre än till den mig nådigst anförtrodda dom¬
saga och till den närmast i norr derom belägna. Från ransak-
ningshäktet är det till (xagnefs tingställe 3 l/2 mil,. Leksands 4 1/2
mil, Rättviks 6 1/2 mil, Mora 10 x/2 mil, Orsa 12 mil, Elfdalens 15
mil och Sårna 22 mil. Om en'person 2, 3, 4, 5 ä G dagar före
det ting är utsatt i dessa orter häktas, skall han ändock skickas
till och från ransakningshäktet, hvithet, hvad Sårna beträffar, lär
medföra en kostnad af omkring 300 kronor för hvarje fånge. Följ¬
den blir, att domaren icke får underrättelse om den ransakning,
som skall hållas, förr än han kommit hem från tinget, den häktade
får sitta lång tid onödigt, domaren, hvilken ofta bor på många
mils afstånd från tingsstället, samt nämndemännen få göra en ny
resa fram och tillbaka, och statsverket åsamkas eu betydlig kostnad.
Man har sagt mig att detta fall skulle. sällan förekomma.
Visserligen förekommer det fall, som förutsättes i Kongl. Maj:ts för¬
slag, att ransakning genast skulle kunna anställas, ytterst sällan, men
det fall, jag förutsatt, kan förekomma många gånger oftare. Jag
har sjelf blifvit åtskilliga gånger öfverraskad af ransakningar med
personer, som jag icke vetat af, förr än jag kommit till tingsstället,
och många omständigheter föranleda dertill, att personer häktas få
dagar före ett ting, men sällan omedelbart före detsamma. Både
statsverket, domaren och den häktade skola hafva fördel af bifall
till mitt förslag. Det enda giltiga skälet deremot vore, att härads-
häktena icke vore i det skick, att man stode till svars med att
låta fången sitta der ens den korta tid, hvarom nu är fråga. Hä-
radshäktena i min ort gifva ej stöd för ett sådant antagande, utan
äro i ganska goda. Justitieombudsmannen Fröman gjorde sig under
sin embetstid mycken möda med att få häradshäktena i försvar¬
ligt skick, och jag tror han lyckats på de flesta ställen, och skulle
någon ort häradshäkte icke finnas, så skall äfven efter mitt
förslag fången genast forslas till allmänt häkte. Ingenting äfven-
tyras genom antagande af mitt förslag, men mycket vinnes.
Lag-Utskottet har gifvit ett visst erkännande åt grundtanken
i mitt förslag och trott sig kunna afhjelpa de olägenheter, jag på¬
visat, genom att säga att ordet »genast» icke behöfver tolkas så
inskränkt. Denna välvilja tror jag dock icke hafva något prak¬
tiskt gagn, ty, utom det att Utskottets ord förklinga ohörda af de
fleste åklagare, strider dess tolkning emot vanligt språkbruk och
särskildt det i vår lag antagna. Så heter det till exempel i kon¬
kurslagen, att när konkursansökning ingifves i stad, skall rätten
genast eller sist inom nästa dags utgång utfärda, stämning, hvaraf
följer att man icke får tyda ordet »genast» så vidsträckt, att der¬
med kan förstås nästa dag. Det ändamål jag afser vinnes dess¬
utom icke i någon mån genom en sådan tolkning, ty i de från
allmänt häkte aflägsna^ orterna, der saken är af största vigt,
27
N:o 30.
Lördagen den 17 April, e. m.
borde den häktade kunna få sitta derå dagar i häradshäkte. Jag
vet att mången gång en omtänksam länsman kan uppskjuta en
häktning en eller annan dag, men lian vågar icke ställa det på
sista tiden, dels derför att han är hindrad vid tiden för tinget
att vara ute och söka efter brottslingar och dels derför att, om
han kommer i sista stunden, han befarar att den, som skall häktas,
är borta. För vinnande af det syftemål jag härmed afser, yrkar
jag bifall till mitt ändringsförslag.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Den föregående
ärade talaren antydde, att bestämmelsen i 3 kap. 12 § af lagförslaget
varit föremål för mycken öfverläggning i Lag-Utskottet. Så är ock för¬
hållandet. Jag tillstår upprigtigt att, när jag först läste ifrågavarande
bestämmelse, den föreföll mig något olämplig derför att, om den tid,
som skulle erfordras att föra den häktade till allmänt ransaknings-
häkte för orten, d. v. s. länscellfängelse eller kronohäkte, och den
tid, som åtginge för den häktades utreqvirerande och forsling der¬
ifrån till undergående af ransakning, sammanlagda komme att
öfverskrida den tid, som förginge innan det blef sammanträde vid
rätten, stadgandet komme att föranleda kostnader, som kunde be¬
sparas. Jag förestälde mig också att häradena fullgjorde sin i lag
stadgade skyldighet att hålla tjenliga häradshäkten och att det så¬
lunda vore möjligt att förvara den häktade i häradshäktet, till dess
ransakning kunde ega rum; men enligt uppdrag af Lag-Utskottet
talade jag enskildt vid justitieministern och jag fick dervid upp¬
lysning om ett helt annat förhållande, än det jag förestält mig
förefinnas. Det upplystes att på många ställen äro häradshäktena
af den beskaffenhet, att ingen häktad kan der förvaras. Det fin¬
nes ingen tillgång på bevakning och intet tillfälle att föda den
häktade. Denne skulle vara utsatt för äfventyret att nödgas sakna
föda många dagar, om han der kunde qvarhållas, och det all¬
männa skulle äfventyra, att han kunde rymma. Detta var något
för mig alldeles obekant. Jag hade endast kännedom om förhål¬
landena i Skåne och mitt eget län. Vid slikt förevetande kunde
jag icke påyrka någon ändring i förevarande paragraf, utan ville
tillstyrka Riksdagen att antaga stadgandet, sådant det vore af
Kong! Maj:t föreslaget. Detta kan dock icke anses innebära att,
om det finnes ett häradshäkte, som är ett säkert förvaringsrum för
den häktade, och hvarest tillfälle finnes att hålla honom under-
bevakning och förse honom med hans nödiga uppehälle, det skulle
räknas en länsman till last, om han underläte att genast sända
den häktade till allmänna ransakningshäktet, så framt nemligen
länsmannen genom kommunikation med domaren finge veta, att
tillfälle till hållande af ransakning med den häktade inom kort
tid erbjöde sig. Jag tror tvärt om att den åklagare, som förfore på._
det sättet, skulle göra sig förtjent af beröm för god conduite i
tjensten, och stadgandet lärer icke kunna leda till någon slags
påföljd för en länsman, som har den urskilningen att så förfara.
Det är det resonnement, Lag-Utskottet fört i fråga om denna pa¬
ragraf och på hvilket också Herr Olacson åberopar sig. Vid så-
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
N:o 30.
28
Lekdagen den 17 April, e. m.
Lagförslag dant förhållande skulle jag för min del hålla före, att det vore
angående lämpligast, det stadgandet antoges sådant det af Kongl. Maj:t
vissa delar af fgreglagllgr Jag yrkar bifall till paragrafen.
rättegången i
brottmål
(Forte.)
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att derunder yrkats, dels att förevarande paragraf
skulle godkännas, dels ock, af Herr Claeson, att paragrafen skulle
erhålla följande lydelse: »Den, som blifvit häktad, skall så snart
ske kan föras till allmänt ransakningshäkte för den ort, der ran-
sakningen bör förrättas, derest ej i nämnda ort annat häkte finnes
samt ting infaller inom tid, som ej med tjugofyra timmar öfver-
stiger den, hvilken åtgår för fångens forslande till och från först¬
nämnda häkte. Med honom skall sändas skriftlig uppgift om hans
namn och hemvist samt om det brott, för hvilket han är miss¬
tänkt.»
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa begge yrkanden,,
och förklarades propositionen på paragrafens godkännande, med
den af Utskottet föreslagna lydelse vara med öfvervägande ja be¬
svarad.
13-17 §§.
Godkändes.
18 §.
Herr Claeson: Här man lagstiftar i en punkt sådan som
denna må man vakta sig att falla för frestelsen, att låta sig ledas
af teorier, vare sig inländska eller utländska, hvilka klinga vackert
nog för örat, men föga lämpa sig för våra förhållanden. Den bästa
ledstjernan torde dock vara den under en lång tids lagtillämpning
samlade praktiska erfarenheten. Under min långvariga domare¬
verksamhet har jag handlagt hundratals mål rörande häktade och
hvad jag derunder lärt säger mig otvetydigt, att gagnet af den
betydliga inskränkningen i tiden för den första ransakningen från
21 till 10 dagar är obetydligt, men olägenheterna deraf stora. Ett
önskningsmål är alltid, att ransakning rörande häktad person må
blifva fullt utredd till första ransakningstillfället, af hänsyn så väl
till att den häktade ej må sitta i häktet längre än behöflig! är
som ock till kostnaderna för statsverket och alla vederbörande.
Detta måls vinnande skall ofta förhindras genom lagbestämmelsen
i fråga. Eöljden blifver då, att den häktade kan få sitta 31 dagar
i stället för 15, att statsverket får bekosta dubbla resor för fången
till och från tingsstället samt att domaren, hvilkens tid i allmän¬
het är strängt upptagen af embetsgöromål, äfvensom .nämnden få
använda mera tid och penningar på tingsresor, än nödigt och skä¬
ligt är.
Riksdagen har nyss afslagit en gjord framställning om ersätt¬
ning åt nämndemän för inställelse vid urtima ting i brottmål och
29
N:o 30.
Lördagen den 17 April, e. m.
nu vill man ej obetydligt öka den öfverklagade lönlösa mödan.
Detta synes härd! och kan framkalla bifall till förnyade anspråk
på ersättning i sådant afseende, hvilket åter kommer att blifva
rätt känbart för statsverket. Vid nämnda frågas utredning upp¬
lystes, att ensamt i Stockholms län ersättningen till länsmän och
nämndemän för inställelse vid urtima ting i brottmål å tingsställe,
beläget utom bäradet, uppgick år 1885 till den betydliga summan
af 3,663 kronor. Sådana ersättningsbelopp skulle högst betydligt
ökas, om ting nu komme att hållas nästan dubbelt så ofta som
förut, utan något deremot svarande gagn.
Dessutom är att märka, att här är fråga om den längsta tid,
en domare får dröja med första ransakningen. Ehuru denna tid
nu är bestämd till 21 dagar, har jag, och såsom jag antager de
flesta domare, icke tolkat det så, att, om tinget utan olägenhet kan
utsättas tidigare, man i alla fall dröjer i 21 dagar. Likaså är stad¬
gadt i expeditionstaxan, att underrätts utslag i mål angående
häktad skall af domaren på landet senast inom sex dagar efter af¬
kunnande! afsändas till Konungens Befallningshafvande för att
bringas till verkställighet. Jag har ytterst sällan skickat sådana
utslag senare än dagen efter ransakningen; men det kan under¬
stundom behöfvas den längre tid, som är medgifven. På samma
sätt är det _ med den nu ifrågvarande bestämmelsen.
Så väl jag som andra domare komma utan tvifvel att sätta ut
tinget till tio dagar efter anmälan om målets hänskjutande till
domstol,_ så snart det utan olägenhet kan ske, men icke, om ett
annat ting redan är utsatt att hållas om tolf eller fjorton dagar
eller om vi af handlingarna se, att målet antagligen icke kan
blifva fullständigt beredt till första tinget. Nu föreslagna bestäm¬
melsen har således hufvudsakligen den verkan att hindra klokt
folk att handla klokt och har, som jag i min reservation anmärkt,
uppenbarligen tillkommit derför, att man varit angelägen att häkt¬
ningsåtgärden må blifva pröfvad af domstol så fort som möjligt.
Denna lags största förtjenst är dess nya garantier mot olaga
häktning. Den har satt åklagaren i tillfälle att genom fullstän¬
diga förhör bättre än förut vinna kännedom rörande de omständig¬
heter, på hvilka häktningen beror. Den har ålagt Konungens Be¬
fallningshafvande, som är en dertill lämplig myndighet, att, så
snart fången kommit till häktet, genast pröfva häktningsåtgärden
och, derest fången befinnes oskyldig, genast lösgifva honom. Den
har medgifvit åklagaren rätt att i granlaga fall försöka med rese¬
förbud i stället för häktning. Om således redan förut verkligt
olaga häktningar ganska sällan egt rum, så tror jag, att det med
dessa nya garantier skall blifva så sällsynt, att jag hoppas, det
många af oss ej skola komma att upplefva något dylikt, under det
vi deremot i hvarje månad skola, om vi aktgifva på förhållandena,
se olägenheterna af den nya lagbestämmelsen. Jag erkänner gerna
det vackra och berättigade uti filantropiens sträfvan att humanisera
lagarne; mön om den, såsom här synes mig vara fallet, så jagar
efter osannolika möjligheter, att den glömmer verkligheten, då bär
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.;
N:o 30.
SO
Lagförslag
angående
vissa delar i
rättegången
brottmål.
(Forts.)
Lördagen den 17 April, e. m.
den skjutit öfver sitt mål ock duger icke längre som basis för lag¬
stiftningen.
f Man skulle kunna invända mot mitt förslag, att icke alla de
* olägenheter, som jag anfört, derigenom afhjelpas. Derå vill jag
svara, att jag icke vågat föra min lilla julle hårdare upp mot
vinden, än omständigheterna oundgängligen påkallat, och att de
förnämsta olägenheterna likväl skulle genom mitt förslag undan-
rödjas, samt att siffran 15 icke är tagen på höft. _ I de flesta fall
skall man inom femton dagar kunna, hvad ofta ej är möjligt inom
tio, fullständigt bereda ett ransakningsmål. I ett stort antal dom¬
sagor är nu så ordnadt, att der hålles ting hvar fjerde vecka och
i dessa skulle då icke behöfvas mera än ett extra sammanträde
för brottmål emellan hvarje ordinarie, men om Kongl. Maj:ts för¬
slag bifalles, erfordrades mången gång två. I somliga domsagor
är tillgången på häktade så rik, att brottmålsting måste hållas
hvar tredje vecka. Då kan det naturligen hända, att genast efter
ett ting anmälan om ny ransakning göres; men det skall dock
inträffa vida mindre ofta under de sex än under de elfva första
dagarne, och äfven i öfriga fäll skulle olägenheterna blifva väsent¬
ligen förminskade.
Då jag klarligen inser, att denna nya bestämmelse skall göra
mycken förargelse, ja så mycken, att, om jag hade att välja mel¬
lan antagande af Utskottets* förslag i denna punkt och hela lagens
förkastande, jag sannolikt skulle välja det senare, vågar jag vörd¬
samt yrka bifall till min reservation.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Det var myc¬
ket behjertansvärda ord, som den föregående talaren yttrade med
afseende på olämpligheten af att fota lagstiftningen endast på teo¬
rier, vare sig att de äro importerade utifrån eller tillverkade här
hemma, utan afseende på de praktiska förhållandena i vårt land.
Jag är icke heller den, som vill vara med om något sådant. Men
här är i paragrafens andra moment tillfälle lemnadt att just taga
hänsyn till de särskilda förhållandena i vårt land. Der är nem¬
ligen stadgadt: »Möter med hänsyn till särskilda förnållanden i
någon ort å landet hinder att der börja ransakning inom tid, som
nu är sagd, ankomme på Konungen att bestämma annan tid, dock
ej utöfver tre veckor, inom hvilken ransakning å sådan ort skall
börjas». Konungen skulle således ega att efter vederbörandes
hörande, om skäl dertill förennnas, till tre veckor utsträckta tiden,
inom hvilken den första ransakningen skall företagas. Då blir ju
all rättfärdighet uppfyld, ty den ärade talaren har icke ifrågasatt
att utsträcka denna tid för den första ransakningen utöfver tre
veckor. Han åtnöjes till och med i detta afseende med femton
dagar.
Den första ransakningen skall enligt lagförslaget på ett sär-
skildt sätt vara förberedd. Här är i 16 § stadgadt, huru man här
vid lag skall gå till väga. Först sedan allt är ordnadt genom
Konungens Befallningshafvande eller polismyndigheten, sedan han
gifvit anstånd med målets hänskjutande till domstolen, på det att
Lördagen den 17 April, e. m.
31
N:o 30.
all nödig utredning skall kunna vara åstadkommen, först då kan- Lagförslag
skjutes målet till domstolen. För min del tror jag, ehuru jag i detta .angående
hänseende icke har den erfarenhet som den ärade talaren, att tio n:'s/f <lelar a'.
dagar äro tillräckliga för företagande af första ransakningen. Jag ’“brottmål. ‘
är förvissad, att han och de fleste andra domare i Sverige skola, (Forts.)
om än tiden skulle bestämmas till femton dagar, utsätta ransak¬
ningen tidigare, om det kan ske. Men det är af vigt, Herr Tal¬
man, att lagen såsom regel uttalar, att ingen skall få sitta häktad
längre än nödigt är på ett häktningsbeslut af en så underordnad
myndighet som länsmannen. Jag skulle, såsom jag förut nämnde,
med glädje medverka till att vi finge häktningsdomare eller sär
skilde undersökningsdomare, hvilka bestämde om häktning, så att
det icke läge i icke rättslärdes händer att göra detta. Men ännu
är det icke åstadkommet, och jag fruktar högeligen, att blicken
till och med hos representationen icke är så öppen för dessa för¬
hållanden, att det kan åstadkommas. Men då är det af vigt, att i
lagen står såsom regel, att en häktningsåtgärd skall af domstol
pröfvas så fort som möjligt. Gå vi till utlandets lagar, så finna
vi der mycket kortare tidsbestämmelser. I flera främmande länder
skall häktad person inställas för domaren inom 24 timmar. Det
är något annat än tio dagar.
Fastän den siste talaren anser saken så vigtig, att om han
icke får' rätt i denna punkt, han vill afslå hela förslaget, vågar
jag dock tillstyrka Kammaren att antaga detsamma, sådant det af
Kongl. Maj:t är formuleradt.
Herr Claeson: Med anledning af den siste talarens yttrande
anser jag mig böra nämna, att det sista momentet i 18 § icke af-
hjelper de olägenheter, hvarom jag talat. Dessa förekomma nem¬
ligen i hvarje domsaga i riket, under det de förhållanden, som af-
setts i detta moment, förefinnas endast i ytterst få domsagor i lan¬
det, ty absolut hinder att hålla ransakning inom tio dagar eger
väl knappast rum utom lappmarkerna.
Dessutom vill jag å nyo framhålla det lyckliga förhållandet,
hvilket, enligt mitt förmenande, är den vigtigaste punkten i hela
lagförslaget, nemligen att den häktade icke vidare skall, såsom
den siste talaren yttrade, sitta häktad' på grund af en kanske
oerfaren länsmans åtgärd, utan på grund af Konungens Befall¬
ningshafvande pröfning af häktningsåtgärden, och i det fallet
sätter jag Konungens Befallningshafvandes kompetens lika högt
som domarens. Det är visserligen sant, att, när vittnen höras på
ed vid domstol, utredningen kan blifva grundligare, men det qvar-
står dock, att, om en länsman häktar en person för brott, hvarför
han icke bort häktas, Konungens Befallningshafvande skall lös¬
gifva honom. Jag ber att få vidhålla mitt yrkande om bifall till
min reservation.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! I egenskap af
Konungens Befallningshafvande, är jag den ärade talaren mycket
tacksam för det förtroende, han hyser för denna myndighet, i det
32
N:o BO.
Lagförslag
angående
trissa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
Lördagen den 17 April, e. m.
han anser, att den pröfning, som Konungens Befallningshafvande
anställer, är lika god som domarens. Men det är att märka,
f att den ’ undersökning, som Konungens Befallningshafvande kan
* och bör anställa, i fråga, huru vida eu häktning är laglig eller icke,
näppeligen kan vara annat än formel, d. v. s. bestå uti att efterse
i Strafflagen, med livilket straff det angiina brottet är belagdt, och.
om detta straff är så stort, att häktning skall eller må följa derpå.
Men så fort det gäller att pröfva, om det är grundad anledning
till misstanke eller dylikt, då är Konungens Befallningshafvande
verkligen icke i tillfälle att anställa någon djupare undersökning
i detta hänseende, ty det fins icke tillgång till vederbörande måls-
egare och. vittnen eller dylikt. Det kan åklagaren hafva halt,
som anstalt undersökning på stället, och det får domaren vid
första ransakningstillfället, men Konungens Befallningshafvande
sitter i länsfängelset och håller ett förhör med den tilltalade och
får jemföra hans uppgifter med åklagarens i bref till Konungens
Befallningshafvande gjorda angifvelse, och dervid stannar det.
Jag vågar således påstå, att Konungens Befallningshafvandes pröf¬
ning blir temligen formel och utan något materiel! innehåll. Det
är derför, som jag icke kan i Konungens Befallningshafvandes
rätt och befogenhet att pröfva giltigheten af en häktningsåtgärd
finna den garanti, som den ärade talaren vill finna deri, och vid
sådant förhållande är det ömkligt, att den tid, inom hvilken första
ransakningen skall företagas, blir så kort som möjligt, på det att
man må erkänna den häktades rätt att ofördröjligen bin va stäld
inför sin laglige domare. Man må säga om de särskilda förhål¬
landena hvad som helst, så medgifver dock andra _ momentet i
denna paragraf Konungen full frihet, makt och myndighet att för
hvilken ort å landet som helst förlänga den tid, inom hvilken
första ransakningen skall företagas, så att, om Konungen finner
lämpligt, denna tid kan sättas till 15, högst 21 dagar, allt efter¬
som utredningen kan gifva vid handen. Derigenom räddar man
den stora princip, jag har uttalat.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Sedan öfverläggningen angående förevarande § härmed slu¬
tats, yttrade Herr (trefven och Talmannen, att i afseende å den¬
samma yrkats, dels att den skulle godkännas, dels ock, af Herr
Claeson, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att
ordet »tio» utbyttes mot ordet femton.
Härefter gjorde Herr (Trefven och Talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på paragrafens godkännande utan förändring vara med öf\ er\ ä-
gande ja besvarad.
Herr ClaSson begärde votering, i anledning, hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Lördagen den 17 April, e. m.
33
N:o 30.
Den, som godkänner 18 § i 3 kapitlet af Lag-tTtskottets för¬
slag till lag angående låssa delar af rättegången i brottmål, röstar
da;
Den, det ej vill, röstar
Lagförslag
angående
vissa delar af
rättegången i
brottmål.
(Forts.)
Nej;
Vinner Nej, godlcännes paragrafen med den ändring, att ordet
»tio» utbytes mot ordet femton.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 25;
Nej —- 19.
19-36 §§.
Godkändes.
Ingressen och rubriken.
Herr Lindahl: Med hänvisning till hvad jag i öfrigt under
diskussionen anfört, och då under öfverläggningen blifvit tydligen
framhållet, att krigslagarnes stadganden, ehuru stridande mot hvad
denna författning innehåller, icke anses upphäfda, utan blott så¬
dana delar af krigslagarne, som kunna ställas i öfverensstämmelse
med hvad denna lag innehåller, skola anses undergå någon för¬
ändring, hemställer jag, om icke denna ingress torde kunna på
något sätt så ändras, att deraf blefve tydligt, att icke allt hvad
krigslagarne innehålla mot denna lag stridande kan anses upp-
häfdt. Då jag emellertid nu icke tilltror mig att specielt här
kunna angifva, huru ingressen i sådant syfte skulle ändras, hem¬
ställer jag, att Kammaren måtte medgifva, att ingressen åter¬
remitteras, på det Utskottet må taga den i förnyadt öfvervägande
och söka förändra densamma, så att det blir tydligt, att icke allt
hvad krigslagarne innehålla stridande mot denna lag genom den¬
samma upphäfves.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Jag tillåter
mig att motsätta mig det förslag om återremiss af ingressen, som
af den siste talaren blifvit väckt. Enligt mitt förmenande har
han satt krigslagarne i alltför nära förbindelse med detta lagför¬
slag och fäst allt för stor vigt vid denna tillskapade förbindelse.
Jag tilltror honom i fullaste måtto förmågan att vid jemförelse
mellan krigslagarne och detta lagförslag urskilja hvad som är gäl¬
lande af krigslagarne och hvad som är upphäfdt. Jag tilltror till
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 30. 3
N:o SO.
34
Lördagen den 17 April, e. m.
Lagförslag
angående
vissa delar a
rättegången
brottmål.
(Forts.)
och med hvarje annan auditör en sådan urskilning. Saken är
sannerligen icke svår. Jag kan icke medgifva, att vi vid gransk-
ning af hvarje lagförslag rörande den tillämnade nya rättegångs¬
ordningen i brottmål skola gå igenom krigslagarne. Det vore att
lägga en olidlig hörda å lagstiftaren. Jag påpekar denna konse¬
qvens af ett bifall till den ärade talarens yrkande om återremiss.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande af den
föreslagna ingressen och rubriken och sedan derpå, att dessa delar
af lagförslaget skulle till Utskottet återförvisas; och förklarades
den förra propositionen, som förnyades, vara med öfvervägande ja
besvarad.
Utskottets i afseende å förevarande punkt gjorda hemställan.
Förklarades besvarad genom Kammarens förut fattade, här
ofvan antecknade beslut.
2 punkten.
Godkändes.
Härefter justerades ett protokollsutdrag angående detta ärende.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
de utskottsbetänkanden, som denna dag bordlagts första gången,
skulle uppföras främst å föredragningslistan till nästa samman¬
träde.
Kammaren åtskildes kl. 10,12 e. in.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, K. L. Beckman, 1886.