RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1886. Första Kammaren. N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. in.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 9 och 10 i denna månad.
Upplästes ett insändt läkarebetyg af följande lydelse:
Att Ledamoten af Riksdagens Första Kammare Th. Alf. Malm¬
ström till följd af ledrheumatism är oförmögen att sig vid denna
riksdag vidare inställa, betygas på aflagd embetsed.
Carlskrona den 14 April 1886.
Marcus Forssberg.
Legitimerad läkare.
Anmäldes och bordlädes
Konstitutions-Utskottets utlåtanden:
N:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af 55 6, 9, 13,
16 och 20 Riksdagsordningen; och
N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med för¬
slag till förändrad lydelse af § 71 Riksdagsordningen;
Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:
N:o. 7 a, med anledning dels af Kongl. Maj:ts proposition om
anslag till kommersiella attachéer vid beskickning eller konsulat och
dels af väckt motion om anslag till handelsagenters anställande i utom¬
europeiska länder;
N:o 8 a, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag angående afförande
från riksstaten af lifbeväringsregementets anslag;
N:o 50, angående fortsättning af arbetet å sakregistret till Rikets
Ständers protokoll med bihang för tiden från och med år 1809 till
och med år 1866; samt
N:o 51, i anledning af väckta motioner om afsättande af en fond
för bildande af olycksfalls- samt ålderdomsförsäkringsanstalter för ar¬
betare, pensionering af arbetare m. m.; äfvensom
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtanden:
N:o 8, i anledning af väckt fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan om förständigande för krono fogdarne i riket att till
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 29. 1
N:o 29.
2
Lördagen den 17 April, f. m.
vederbörande kommunalnämnder med posten öfversända redovisning
för indrifna kommunalutskylder;
N:o 9, med anledning af väckt motion angående pensionering af
småbarnsskolans lärarinnor och lärare;
N:o 10, i fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående höjande
af högsta delaktighetsbeloppet i folkskolelärarnes pensionsinrättning; och
N:o 11, i fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
åläggande för styrelsen för statens järnvägstrafik att vid import af
stenkol och cokes begagna svenska fartyg.
Föredrogs och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts den
14 innevarande April bordlagda nådiga proposition till Riksdagen,,
angående rättighet för Justitierådet Claes Albert Lindhagen till fyll¬
nadspension å allmänna indragningsstaten.
Föredrogs och hänvisades till Bevillnings-Utskottet Kongl. Maj:ts
den 14 i denna månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen,
angående vissa ändringar i afseende på afgifterna för tullnederlag
samt med förslag till förordning angående allmänt frilager.
Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts ne-
dannämnda, den 14 innevarande April bordlagda nådiga propositioner
till Riksdagen:
l:o) angående upplåtelse till Stora Rörs hamnstyrelse af krono-
hemmanet Rörsberg på Öland; och
2:o) angående öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten till
kronans andel i förra Ostindiska kompaniets hus i nämnda stad.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Konstitutions-Utskottets den 14 i denna månad bordlagda Utlåtande
N:o 6 och Stats-Utskottets samma dag bordlagda Utlåtanden N:is 12,
46 och 47.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 14 innevarande April
bordlagda Utlåtande N:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter torparen
Johan Petter Nyberg från Auråkra.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Stats-Utskottets den 14 i denna månad bordlagda Utlåtande N:o 49
äfvensom Lag-Utskottets samma dag bordlagda Utlåtande N:o 55.
Herr vice Talmannen: Jag anhåller, att detta betänkande måtte
3
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
uppföras på föredragningslistan för det plenum, som infaller på Ons¬
dagen den 28 April.
Denna hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo Riksdagens Särskilda Utskotts den 9 och 10 i
denna månad bordlagda Utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts
till Utskottet remitterade nådiga proposition med förslag till la»- an¬
gående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige samt till lag
angående renmärken.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
utlåtandet skulle punktvis föredragas, dervid beträffande hvartdera
lagförslaget rubriken skulle förekomma efter det lagförslaget i öfrigt
blifvit genomgånget, samt Utskottets hemställan företagas sist.
Herr vice Talmannen: I öfverensstämmelse med hvad vid före¬
gående tillfällen egt rum i afseende å föredragningen af större och
mera omfattande lagförslag, hemställer jag, att Kammaren behagade be¬
sluta, att Särskilda Utskottet, för den händelse de af Utskottet till¬
styrkta lagförslagen eller något af dem skulle i vissa delar komma
att af den ena eller andra Kammaren återförvisas, må lemnas öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de paragrafer,
hvilka, må hafva blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå så¬
dana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar
kunna föranledas.
Denna hemställan bifölls.
1 punkten, innefattande förslag till lag angående de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige.
1 §■
Friherre Ericson: Då jag är reservant mot det föreliggande
förslaget, så torde det vara min skyldighet och rättighet att för her-
rarne fa något närmare än i reservationen frambära de skäl, som jag har
för min afvikande mening, och jag anhåller vördsamt, att herrarne^ville
med uppmärksamhet åhöra dessa skäl för att, om de finnas giltiga, hjelpa
mig att åstadkomma de förändringar i Utskottets förslag, som jag åsyftar.
Det nu föreliggande förslaget härstammar, åtminstone i närmaste
led, från den komité för ordnande af lappfrågan, som tillsattes 1882
och i hvilken dåvarande landshöfdingen i Jemtlands län, min före¬
trädare, var ordförande. Jemte honom sutto i komitén landshöfdingen
i Norrbottens län, en norrländing, som visserligen var från Vester-
norrland, men ansags lämplig till följd af sin allmänna kännedom om
förhållandena deruppe, vidare en jordegare från Jernband och en
jurist. Under loppet af komiténs arbete afled komiténs ordförande
och i hans ställe insattes en annan ledamot, också från Jemtland.
Denne var en utmärkt skicklig karl, och hans ord äro värda all upp¬
märksamhet, men han kunde i dessa speciella frågor, hvad Jemtland
angick, icke hafva någon synnerlig erfarenhet, enär han nyss hade
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
4
Jf:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
blifvit transporterad såsom tjensteman från Vesterbotten till Jernband.
Det uppstod således för Jemtland det ogynsamma förhållande att
från att hafva varit representeradt af landshöfdingen, såsom ordförande
i komitén, hvilkens kännedom om dessa förhållanden icke kunde
ifrågasättas, och derjemte en jordegare såsom ledamot, så blef det nu
representeradt af endast denne senare, som ansågs af sina kolleger
måhända vara partisk, derför att han sjelf haft synnerligen stora olägen¬
heter af lapparnes intrång. Jag kan icke på annat sätt tolka det ringa
afseende, som komitén fäste vid de af denna ledamot lemnade upp¬
lysningar. _ .
Sedan komiténs förslag var färdigt och granskadt, icke till sin
fördel, af Högsta Domstolen, togs det om hand af Statsrådet och
Chefen för Justitiedepartementet till föredragning inför Kongl. Maj:t.
Jag anser mig icke säga något, som är för Herr Statsrådet på något
sätt förnärmande, om jag sätter i fråga, att Herr Statsrådet icke kunde
hafva någon personlig kännedom om de förhållanden, som här äro al-
sedda att ordnas, utan måste taga sina impulser från annat håll, och
då var naturligt, att komiténs förslag blef det bestämmande, och det
blef det, oaktadt de temligen grava anmärkningar, som Högsta Dom¬
stolen gjort mot de vigtigaste punkterna i detsamma, hvartill jag
sedermera skall återkomma. Så kom Kongl. Maj:ts förslag. Det skic¬
kades till ett Särskildt Utskott, sammansatt af personer, som Riks¬
dagen ansåg kompetenta att behandla ärendet. Der satt komiténs
ordförande, som äfven blef Utskottets ordförande, och jemte honom
funnos inom Utskottet icke mer än fem personer, hvilka kunde an-
tao-as i följd af sina egendomsförhållanden eller sin ställning i öfrigt
halva kännedom om den fråga, som här föreligger. De öfriga leda-
möterne kunde i detta fall icke hafva något eget omdöme, utan måste
i alla detaljfrågor, som fordra kännedom om en del lokala och sär¬
egna förhållanden i dessa trakter, rätta sig efter dem, som de trodde
hafva sådan kännedom, och jag undrar icke på, att de valde komiténs
och Utskottets ordförande i stället för mig, då vi stodo mot hvar¬
andra. Resultatet blef Utskottets nu föreliggande förslag. Derjemte
är betänkandet skrifvet med en utomordentlig skicklighet, hvilket är
till nackdel för mig, som söker upphäfva detsamma. Det är icke en¬
dast i sak väl skrifvet, utan så intressant, att det skulle kunna använ¬
das såsom följetong, och således har det säkerligen blifvit läst, hvar¬
emot, när herrarne kommit till min reservation, intresset sannolikt
varit slut. Jag skall nu bo att få angifva de skal, hvarpå Herr Gren-
holm och jag hafva grundat vår öfvertygelse, att vi borde motsätta
oss förslaget.
Med afseende på de tre norrländska lan, der lappar existera, äro
förhållandena så väsentligt olika, att jag icke kan förstå, huru man
kan ifrågasätta att med samma lagstiftning ordna förhållandena der.
I Norr- och Yesterbottens län finnas genom lag anordnade så kallade
lappmarker, det är en del land, som är afsedt att utgöra en skiljemur
mellan de egentliga odlade trakterna, der hemmansegarne bygga och
bo, och de trakter, der lapjiarne beta sina renar. De hemmansegare,
som på lappmarkerna fått sina hemman, hafva fått billigare skattlägg¬
ning, derför att de blifvit ålagde att tåla det intrång, som förorsakas
5
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
dem genom lapparneg vistande der med sina renar. Der är saken så¬
ledes alldeles klar. I Jemtland finnes icke ett spår af ett dylikt terri¬
torium, utan der gå de sjelfegande böndernas egor omedelbart intill
de fjell, der lapparne beta sina renar. Det är påtagligt, att deraf
uppstå svåra förvecklingar. Bonden anser naturligtvis, att när han
fått sitt hemman och betalar samma skatt som andra hemmansegare,
bör han hafva samma rättigheter som dessa. Han vill hafva skydd
för sin gård och vill att resultaten af hans arbete icke nedtrampas af
andras djur. För lapparne äro der till en del så trånga gränser satta,
att de icke kunna hålla sig inom dem utap måste, äfven med bästa
vilja, i verlden, öfverskrida dem och gå ut på de andras egor. Af-
vittringen i Jemtland, som pågått redan någon tid förra århundradet,
upptogs åter 1820 genom afvittringsstadgan af detta år och den prak¬
tiserades på sådant sätt, att man påtagligen hade för afsigt, att kro¬
nan icke skulle blifva egare af någon mark, såsom varande i dessa
obebyggda trakter endast till besvär utan motsvarande nytta. Ett träd
af största dimensioner hade icke ett öres värde, och det fans således
icke skäl för kronan att lägga sig till mark, som blefve besvärlig att
sköta men icke till något gagn. Denna åsigt har påtagligen gjort sig
gällande vid afvittringen, ty då man ser huru det tillgått, så är det
tydligt, att man har försökt töja på kungabrefvets ordalydelse så långt
som möjligt för att tilldela hemmansegarne så mycket man kunde,
och när det icke gick för sig att töja längre, tilldelade man dem
öfverloppsmarken mot att de fingo betala endast en ringa skatt der¬
för. Dessutom skattlades äfven efter en billigare metod en del hem¬
man, som voro svagare och icke ansågos kunna lemna sådan afkast¬
ning som de andra, och att detta varit rättvist, bevisas bäst deraf, att
dessa hemmans taxeringsvärden ännu i dag äro betydligt lägre än
deras, som äro skattlagda efter den gamla, för hela Sverige gällande
metoden. Dessa på billigare sätt skattlagda hemman hafva emellertid
komitén och Utskottet försökt hänföra till sådana hemman, som inom
lappmarkerna äro skyldiga att underkasta sig visst intrång till ren¬
skötselns bästa. Det tjenar ingenting till, det är för den föreliggande
frågan onödigt att disputera om den saken, annars skulle jag försvara
dessa hemmans rätt i detta fall. Men det har för denna fråga ingen
betydelse, ty dessa hemman äro icke så belägna, att de kunna utgöra
någon lappmark, utan de ligga här och der, mest uppåt norska gränsen,
och det är fyra eller fem tingslag, der hemman, som skattlagts efter
den gamla metoden, gå omedelbart intill lappfjellen, och hvad Herjeå-
dalen särskildt beträffar, finnes der intet hemman, som icke är skatt-
lagdt efter den gamla metoden. Således är det icke för den nu före¬
liggande frågan behöfligt att fästa sig vid, huruvida dessa hemman
böra anses såsom lappmarker eller icke, ty de kunna icke uppfylla
en lappmarks bestämmelse.
Vid afvittringen blefvo lapparnes intressen i hög grad försummade.
Jag har icke kunnat få reda på, hvad orsaken dertill varit. Ren¬
skötseln spelade kanske en så obetydlig rol, att man icke ansett sig
för dess skull behöfva vidtaga några särskilda anordningar förr än
1841, då ett kungabref utkom, som bestämde att det skulle sättas säkra
gränser mellan de bofastes och lapparnes områden. Då först bestäm-
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts,)
N:o 29. 6 Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag des gränserna, hvarinom lapparne skulle hålla sig, det vill säga för
angående } dagligt tal så kallade renbetesfjellen.
de svenska De missförhållande^ hvartill den behandling, som afvittringen i
rättnu Jemtland rönt, gifvit anledning, behöfva rättas, och behöfva ovilkor-
renbete i ligen rättas. Man har dervid två vägar att gå. Den ena att, såsom
Sverige. Utskottet här föreslagit, försöka ,afhugga den gordiska knuten med
(torta.) pålägga hemmansegarne skyldigheter, som de icke förut haft.
Den andra är att söka ordna förhållandena så, att man icke kränker
någons rätt, och det skulle vara till bada parternas fördel. Det är
den senare vägen, som vi i vår reservation ansett att man bör gå,
och vi hafva ansett, att det är praktiskt och möjligt att göra det.
Det är detta som vi begära åtminstone måtte försökas, innan lag ut¬
färdas för Jemtland i det syfte som här föreligger.
Det torde tillåtas mig att granska förslaget först ur lapparnes
synpunkt. Det är tillkommet för att ordna förhållandena så, att lap¬
parne skulle vara oförhindrade att bedrifva sin näring, renskötseln,
och det under bättre ordnade förhållanden än de nuvarande. Nu
hafva emellertid lapparne, liksom hvar och en annan, den befogade
rättigheten att fördra, att, då det stiftas en lag, som skall gälla dem
till efterrättelse, denna skall vara sådan, att de under vanliga förhål¬
landen kunna uppfylla den. Denna billiga begäran har icke i detta
fall, hvad Jemtland beträffar, blifvit uppfyld. Der äro förhållandena
sådana, att lappfjellen äro på sina ställen så trånga, att det icke fin¬
nes utrymme för lapparne att ens under våren, sommaren och hösten
der finna föda åt sina renar, och de äro så belägna, att hemman och
nybyggen skjuta in i fjellen med långa tungor, som göra fjellen
omöjliga för renbete, om man skall akta sig att icke komma in på
dessa egor. På andra ställen finnas fem eller sex nybyggen midt på
fjellet, från hvilka det således är omöjligt att afhålla renarne. Att
nu fordra ganska stränga böter och skadeersättningsskyldighet för
lapparne, när man icke har andra platser att anvisa dem än sådana,
der de icke kunna bedrifva sin näring utan att gå utanför gränserna
och göra skada, tror jag icke är rigtigt. Derför hafva vi önskat, att,
innan lagen träder i kraft i Jemtland, sådana åtgärder vidtoges, att
lagbudet blefve möjligt att uppfylla. Dessa fjell ä,ro. för trånga.
Detta är icke ondast vår åsigt, utan alla, som yttrat sig i ämnet, äro
ense derom. Komitén säger, att de äro för trånga och behöfva arron-
deras. Departementschefen säger detsamma i sitt anförande till stats¬
rådsprotokollet, och Utskottet säger äfven det samma. Alla de, som
hafva yttrat sig å lapparnes vägnar, och lapparne sjelfve klaga öfver
att utrymmet är för trångt, så att det icke gifves plats för lapparne
att der drifva sin näring ens under våren, sommaren och hösten. Att
då vilja pålägga dem att hålla sig inom gränser, der man erkänner,
att de icke kunna hålla sig, är origtigt.
Beträffande de bofaste, så är det, såsom herrarne finna af lag¬
förslaget, ifrågasatt, att pålägga dem skyldighet att under vissa års¬
tider taga emot lapparne med deras renar, hvilka på deras egor skulle
få vissa rättigheter, dels beträffande betet och dels angående begag¬
nandet af skogen. Nu är det, äfven om detta icke skulle medföra
någon olägenhet af afsevärd beskaffenhet, dock icke i sin ordning, att
7
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
man, för att komma ur en dilemma, i hvilken staten sjelf satt sig,
helt enkelt kastar olägenheterna deraf på i detta fall alldeles oskyl¬
diga personer, och jag hemställer till samtlige herrarne, som äro egare
af jord, hvad I skullen säga, om det blefve pålagdt eder en servitut,
som I förut icke haden och andra icke hafva. Jag tror, att I icke
skullen finna eder belåtna, utan skullen instämma i Högsta Domsto¬
lens yttrande, att det icke vore öfverensstämmande med rättvisan. Det
är icke så. oskyldigt, detta förslag, som Utskottet påstår. Det är för
odlingen i . Jemtland i hög grad hämmande, och jag skall försöka
vidare bevisa det, hänvisande för öfrigt till min reservation. Odlin¬
gen tillgår i Jemtland på det sätt, att det tages upp en höslåtter på
utmarken, hvilken slåtter utvidgas och förbättras så småningom genom
dikning och skötsel i öfrigt, tills den kan plöjas, då der bygges en
lada. Sedan arrenderas den ut eller säljes, då der bygges bonings¬
hus, och så slutligen blir denna lilla gård jemte skogsull husbehof
afsöndrad från egendomen och bildar dä en särskild egendom. På
det sättet måste uppodlingen af de stora, bördiga marker, som finnas
i Jemtland, tillgå, ty vid skiftet har så tillgått, att då ingen ville
flytta ut i ödemarken, fingo alla skiftesdelegare dela hemjorden och
fingo lika delar af skogsmarken, som vanligen blefvo af mycket be¬
synnerlig figur, såsom herrarne kunna se af de kartor, man framlagt
på herrarnes bord. Det blef långa smala remsor. Alla fingo del i
den odlade jorden, och derifrån utgingo såsom radier dessa skogsrem-
sor ända till byalagets andra gräns. Detta gör dessa egor ännu svå¬
rare att uppodla, än om de lågo mera sammanträngda. Nu är det
gifvet, att när uppodlingen af utängsslätter är det första, som skall
försiggå, så är det nödvändigt att dessa skyddas från intrång, så att
uppodlingen uppmuntras och icke i stället hindras eller skadas. Men
om lappande få rättighet att med sina renar komma ned på den od¬
lade marken, så först och främst springa de omkull höstackarne och
smutsa ned dem, så att det hö, som icke uppätes, blir oanvändbart.
Att stänga omkring dessa höstackar är för det första ett stort onus,
som det icke är rimligt att pålägga befolkningen, och för det andra
hjelper det icke, ty stängslena rifvas lätt ned, och det är omöjligt
att uppdaga, hvem som förstört dem.
Man har sagt, att det skulle vara en rättighet för lappen att
gå ned på de odlade egorna, derför att det skulle vara en sedvana,
som öfvergått till sedvanerätt, och denna skulle vara äldre och af
mera positiv natur än den eganderätt, som hemmansegaren fått af
staten. Jag är icke af donna åsigt, ty det må vara huru som helst
med lapparne och deras rätt från början, men hafva de lidit orätt,
hvilket jag icke vill bestrida, så är det staten, som skall ställa den
saken till rätta, och icke hemmansegaren, som fått sin rättighet af
staten.
Men äfven denna sedvanerätt är icke i Jemtland en så fullkom¬
ligt klar sak, som komitén och Utskottet tyckas hafva förestält sig.
Det går i de flesta fäll så till, att när en lapp med sina renar flyttar
ner på en bofasts egor, så uppgör han med egaren att få vara der
och betalar vanligen en liten penning egentligen för den skog, som
han tager. Det är antaget från båda sidor, att så skall ske. Det är
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
K:o 29.
8
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
således icke någon rättighet, som lappen begagnar sig af, derför att
det är en rättighet, utan det är en rättighet som han köper sig. Att
kalla detta en sedvanerätt, hvarpå man skulle kunna bygga lag, tror
jag icke går för sig och jag tror, att det vore ganska vanskligt för
lappen, äfven enligt förslaget, att få denna rätt vid alla tillfällen er¬
känd, ty att hemmansegaren kommer att bestrida den, är gifvet, och
frågan skall då dragas inför domstol, och jag är icke säker på, att
domstolen kan kalla det för en rättighet, hvarför lappen under all tid
betalat, och det kan då hända, att det föreliggande förslaget blir lika
otillfredsställande för lappen under vintern soin under sommaren.
De nuvarande förhållandena i åtskilliga delar af Jemtlands län
äro i högt behof af ändring, ty konflikterna äro mycket allvarsamma
och beklagansvärda. I andra trakter går det rätt bra till följd af de
vanor och bruk, som utvecklat sig, och emedan man söker gå hvar¬
andra å ömse sidor till mötes.
Detta goda förhållande skulle med ens upphöra, om lagen kom¬
mer till stånd, och det skulle blifva krig på lif och död, ty det ligger
i sakens natur, att lappens uppträdande är ett helt annat, när han
icke har någon rätt, mot när lagen förklarar, att han har rättighet att
komma ned på de bofastes egor och icke behöfver betala ersättning
för den skada han gör. De bofaste skulle under sådana förhållanden
blifva alldeles rättslösa, ty jag kan försäkra, att lapparne i det afse-
endet icke äro bättre än andra menniskor, utan komma att begagna
de medel, som lagen gifver dem, att preja de bofaste. Då nu för¬
hållandena i allmänhet utom i Herjeådalen, der fjellen äro för trånga,
äro jemförelsevis goda, i följd deraf att båda parterna få jemka sig
efter hvarandra, så skulle fallet blifva rakt motsatt, om lagen träder
i kraft. Emellertid hafva det ovisshets tillstånd och de osäkra för¬
hållanden, som råda i samfärdseln mellan nomaderna och de bofaste,
så stora olägenheter med sig, att de fortast möjligt böra ordnas, och
det är äfven vår åsigt, att en lag derom bör komma till stånd. Det
finnes ett sätt, hvarpå vi tro, att ett dylikt ordnande lättare skulle
kunna låta sig göra. Inom Jemtlands län finnes på skattefjellen icke
obetydligt med öfvermogen skog, hvilken icke endast utan skada kan
tagas, utan äfven bör tagas, ty den ruttnar ned och blir till ingen
nytta. Undersökningar i afseende på tillgången af dylik skog hafva
under förlidet år på Kongl. Maj:ts befallning verkstälts af jägeritjen-
stemännen och det har dervid visat sig, att om blott sådana större
träd tagas, som redan äro öfvermogna och för hvilka det således icke
är till gagn utan till skada att de få stå qvar, så skulle försäljningen
af dem inbringa ett belopp, som säkerligen ginge till 1,700,000 kr.
Jag har dock hört sägas, att domänstyrelsen af försigtighet satt ned
beloppet. Det är dock så stort, att man derför kan tillvinna sig i
ganska vidsträckt skala marker, som ligga intill fjellen, och sålunda
bereda lapparne tillfälle att utöfva sin näring. Intet torde vara rätt¬
visare än att de inkomster, som kunna erhållas från de trakter, som
kronan en gång visserligen icke afhändt sig men upplåtit åt lapparne,
användas till utvidgning af lapparnes territorium, der det visar sig,
att detta vid afvittringen blifvit tillmätt för litet. Dessa skogar kunna
icke heller betraktas såsom domäner i vanlig mening, enär de icke
9
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
äro lagda under domänstyrelsens vård, utan de hafva varit upplåtna
åt lapparne, ehuru desse icke af Kongl. Maj:t fått tillstånd att sälja
något derifrån, utan endast afverka för eget behof. Genom dessa in¬
komster skulle högst betydliga vidder kunna vinnas dels genom in¬
köp, dels genom expropriation, dels genom afgifter till hemmans-
egarne, för att lapparne utan annan ersättning skulle få göra intrång
på deras egor. På detta sätt skulle saken kunna ordnas, utan att
någons rätt förnärmades, och båda parternas ömsesidiga fördelar skulle
tillgodoses. Utskottet har helt kategoriskt förklarat detta förslag vara
opraktiskt och outförbart. Ja, Utskottet säger så, men min motsatta
åsigt kan möjligen gälla lika mycket som Utskottets. Man bör göra
ett försök, så får man se, hvem som har rätt, och om det icke är
möjligt att ordna denna sak utan att gå jordegames rätt för när.
Förr anser jag man icke bör tänka på en lagstiftning, som går så
utanför de rättsgrundsatser för lagstiftningen, som hittills blifvit följda
hos oss.
Jag skall icke upptaga herrarnes tid längre. Jag får kanhända
under loppet af diskussionen anledning att replikera eller afgifva
några förklaringar. Min önskan har varit att få framställa till herrar¬
nes behjertande, dels att lagen icke måtte antagas att blifva gällande
för Jemtland, dels att en skrifvelse måtte a flätas till Kongl. Maj :t
med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta anställa en undersökning
af de marker, som gå intill lappfjellen, för att tillse, huru mycket
kunde behöfva förvärfvas för att bereda lapparne tillräckligt utrymme
att utöfva sin näring, och att Kongl. Maj:t, först sedan detta skett,
ville inkomma till Riksdagen med ett förslag till ordnande i Jemt-
lands län af förhållandena mellan nomaderna och de bofaste. Vi
hafva i vår reservation äfven framstält förslag derom, att Riksdagen
skulle begära, det Kongl. Maj:t ville sätta saken redan nu i verket
genom expropriationer, köp m. m., samt att medel till sådant ända¬
mål skulle ställas till Kongl. Maj:ts disposition. Men Herr Talmannen
har upplyst mig, att Talmanskonferensen anser, att frågan, på det sätt
den nu föreligger, ej kan upptagas och blifva föremål för proposition,
och äfven om jag för min del skulle våga hysa en från denna areo¬
pag afvikande åsigt, så lär jag dock icke hafva någon utsigt att drifva
den igenom. Herr vice Talman! Jag anhåller att få till Kammaren
framstäld proposition om bifall till första paragrafen med det förbe¬
håll, att lagen icke antages att gälla för Jemtlands län, samt att, i
händelse paragrafen sålunda bifalles, Särskilda Utskottet måtte upp¬
dragas att omredigera paragrafen i enlighet med det fattade beslutet.
Slutligen vill jag redan nu, för att missförstånd ej må uppstå,
förbehålla mig rätt att, om Kammaren besluter enligt detta mitt för¬
slag, sedan lagförslaget blifvit i sin helhet genomgånget, anhålla om
bifall till lista och 5:te punkterna af litt. b i vår reservation.
Herr Statsrådet von Steyern. Anledningarna till det lagförslag,
som nu föreligger till Kammarens bepröfvande äro af tvåfaldig art.
År 1883 antog Riksdagen en lag angående de lappar, som med
renar flytta mellan Sverige och Norge. Denna lag som således, bland
annat, gäller norska lappar, när de uppehålla sig här i landet, har
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
Sso 29. 10 Lördagen den 17 April, f. ro.
Lagförslag gjort det nödvändigt, att likartade bestämmelser lemnas för de sven-
angaende gj-a lappar g0m, blandade med de norska, vintertiden besöka samma
lapparnes områden, vare sig utom eller inom lappmarkerna. Likheten i lag-
rätt till stiftning är så mycket nödvändigare, som det icke hör till ovanlighe-
renbete i ten, att norska lappar, när de fört sina renar öfver gränsen, låtaMem
ff,erl9e- vårdas af svenska lappar, så att samma lapp kan hafva .både svenska
' r och norska renar i sin hjord.
Men alldeles oberoende af den internationella lagen har det nu
föreliggande lagförslaget sitt särskilda berättigande i angelägenheten
att till ett öfverskådligt helt samla alla de äldre, på särskilda tider
meddelade, spridda och till stor del i glömska fallna bestämmelserna
angående lapparnes förhållanden inbördes och till de bofaste, samt
att komplettera dem med sädana stadganden, som afse att tillförsäkra
lapparne en mera betryggad tillvaro och att, om icke afbryta, åtmin¬
stone stäfja det utrotningsarbete, som nu i en hotande grad pågår
mot denna folkstam. Att den stigande kultur, hvarför den bofaste i
dessa trakter anser sig vara representant, har olika intressen mot
nomaden, är uppenbart, liksom ock att nomadens intressen i tidens
längd måste vika för den bofastes. Men hvad nomaden har rätt att
fordra af det civiliserade samhälle, som åtagit sig att stifta lagar för
honom, det är att detta tillbakavisande måtte få ske med varsamhet
och till följd af omständigheternas inre makt, men icke påskyndas af
yttre våld, allra minst sådant, som legaliseras genom lagstiftningen.
Den uppgift, som lagstiftaren sålunda föresatt sig, att hålla fred
mellan lapparne och de bofaste, har man sökt fylla genom att under
den tid, då sådant är möjligt, hålla de båda folkstammarne skilda
från hvarandra inom olika territorier, men att för den tid, då detta
icke kan ske, lagfästa åt lappen den rätt, som han redan af gammal
sedvänja utöfva!', att uppehålla sig på enskildes mark under de ga¬
rantier, som äro nödiga för att åt egarne betrygga ersättning för den
skada dem tillfogas, och i öfrigt under vilkor, som ej hindra odlin¬
gens framsteg i dessa af enskilde redan i besittning tagna trakter.
På dessa två grundsatser: lappens uteslutande rätt till fjellregionen
och hans sedvanerätt att vissa tider besöka andra trakter, är lagen
och särskildt dess första paragraf byggd.
Att hålla lappen . inom sitt särskildt begränsade territorium är
naturligtvis angelägnast sommartiden, då den bofastes gröda står
under bar himmel, utsatt för skadegörelse af renarne. Lyckligtvis är
det ock möjligt under denna tid, när fjelltrakterna, dit odlingen
ännu icke hunnit, erbjuda till näring åt renarne en rik vegetation af
gräs och laf och äfven i öfrigt innehålla de betingelser, som äro
nödiga för lappens och hans renars utkomst. Det är derför man i
första paragrafen af lagen ansett sig kunna stadga förbud för lappen
att under sommartiden från och med Maj till och med September
månader öfvergifva fjelltrakten vid stadgadt vite. Det möter icke någon
svårighet att tillämpa detta förbud inom Norrbottens och Vesterbottens
län. Den stora landsträcka inom dessa län, som är känd under namnet
Lappland, är genom en gränslinie, som vid afvittringen uppdrages, den
s. k. kulturgränsen, delad i två delar, af hvilka den vestra, som ligger
mellan riksgränsen och kulturgränsen, är helt och hållet upplåten
Lördagen den 17 April, f. m.
11
N:o 29.
till lapparnes begagnande med undantag af några nybyggen, som så
småningom komma att försvinna. Inom detta vidsträckta område
hafva lapparne full utväg till bergning och bete för sina renar under
sommaren, i synnerhet som en stor del af dem då flyttar från Norr¬
bottens län in i Norge.
Värre är det bestäldt i Jemtlands län. Väl hafva äfven inom
denna provins, såsom den siste talaren nämnde, vissa trakter blifvit
afsätta för lapparnes uteslutande användande, de så kallade skatte-
eller renbetesfjellen, men detta har skett först sedan afvittringen
fått, 'utan ringaste afseende vid lapparnes behof, allt för långt fort¬
skrida och drifvit lapparne allt för långt tillbaka från de trakter, der
de förut hade sina vår- och höstvisten. Följden har blifvit, att de
jemtländska skattefjellen blifvit dels trängre till utrymmet än Norr¬
bottens och Vesterbottens läns lappmarker, dels skilda från hvarandra
genom inskjutande, de bofaste tillhöriga egor, så att de icke bilda
en sammanhängande och för lapparne öfverallt lätt åtkomlig sträcka.
Dessa omständigheter oaktadt, lemna dock de jemtländska skatte¬
fjellen under den öfvervägande delen af sommaren fullt utrymme
för lapparne. Men svårigheterna yppa sig företrädesvis i Maj månad,
den första under hvilken lapparne skulle vara instängde på fjellet.
Då inträffar renkornas kalfningstid, under hvilken dessa djur äro i
behof af skydd mot de ännu skarpa och för kalfvarne menliga fjell-
vindarne. Det är då svårt för lapparne att afhålla renarne från de
bofastes längre ned belägna egor, der de göra åtskillig skada på det
uppspirande gräset å vallarna. De konflikter, som i följd häraf upp¬
stått mellan nomader och bofaste, äro ej af nämnvärd art i norra
Jemtland, men hafva antagit större dimensioner vid de små skatte¬
fjellen i vestra Jemtland och i synnerhet i Herjeådalen, der egor
med ganska hög kultur stöta tätt intill skattefjellen och liksom in¬
bjuda renarne till besök.
Af dessa omständigheter hafva två reservanter mot Utskottets
förslag, Friherre Ericson och Herr Grenholm, tagit sig anledning för¬
klara, att det är omöjligt att i Jemtland tillämpa lagens förbud för
lapparne att under vissa tider lemna sina skattefjell, att de skulle
ruineras genom de skadeersättningar och viten, som komme att ådö-
mas dem på grund af lagen, att det häremot icke skulle finnas annan
bot än att genom köp eller expropriation eller lega förvärfva mark
för utvidgning af skattefjellen, så att kollision mellan de bofaste och
lapparne icke behöfde uppkomma, och att det, såsom reservanterne
uttrycka sig, vore bakvändt att, innan dessa åtgärder vidtagits, för¬
bjuda lapparne att lemna ett område, der de uppenbarligen saknade
utrymme att uppehålla sig. Derför afstyrka de för närvarande lagens
antagande för Jemtlands län.
Angelägenheten att sålunda arrondera skattefjellen i nämnda län
för att bereda sommarbete åt lapparne är icke någon ny upptäckt.
Redan Friherre Ericsons företrädare i embetet, Landshöfding Asp¬
lund, hade framstält ett sådant förslag, och den komité, som utarbe¬
tade denna lag, upptog det med intresse samt föreslog, att medlen
för de nödiga utvidgningarna skulle åstadkommas genom afverkning
af skog på lapparnes skattefjell. Kongl. Maj:t gillade planen och
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
N:o 29.
12
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag uppdrog åt domänstyrelsen att efter noggrann undersökning uppgifva,
angående }luru mycket som skulle kunna utan men för renskötseln afverka®
lapparnes och försäljas, samt beräkna den behållna afkastningen. Kesultatet af
rätt till denna undersökning har ännu icke blifvit Kong!. Maj:t delgifvet.
renbete i Men alla dessa myndigheter hafva insett, hvad reservanterne synas
Sverige, hafva förbisett, att för att kunna expropriera måste man hafva för-
^ värfvat rätt att expropriera, och detta har man icke enligt gällande
lagstiftning. Jag har aldrig hört talas om, att af två grannar den
ene, som anser sig vara för trångbodd, skall kunna arrondera sig på.
den andres bekostnad, med anlitande af den nu gällande expropria¬
tionsrätten. Kongl. Maj:t måste alltså förvärfva en sådan rätt för
lapparnes räkning, och detta skulle ske om 24 § i förslaget blefve
lag. För en vanlig uppfattning är det derför klart, att lagens antagande
måste föregå hvarje åtgärd, som har till syfte att genom expropriation
förvärfva större utrymme för lapparne.
Men äfven för en annan, ännu vigtigare åtgärd i samma syfte
är lagens antagande en nödvändig förutsättning. Lagens 23 § inne¬
håller nemligen ett bemyndigande för Kongl. Maj:t att upplåta krono-
parker till renbetesland åt lapparne. Detta är särskildt af stor bety¬
delse för Jemtlands län, der skatte!:]ellen på flera håll angränsas af
stora och för vårbete särdeles tjenliga kronoparker, å hvilka mulbete
visserligen nu är upplåtet åt bofaste, men hvilka under loppet af
åren 1886—1890 blifva lediga att upplåtas åt lapparne.
Så till vida vill jag emellertid gifva Friherre Ericson rätt, att
jag anser det vara lämpligt, om också icke nödvändigt, att, sedan
lagen blifvit antagen och särskildt i fråga om expropriation och upp¬
låtande af kronoparker tillämpad, tillämpningen af lagen i öfrigt
kunde blifva för Jemtlands län utsatt till en något senare tidpunkt
än som föreslagits för Vesterbottens och Norrbottens län, hvarigenom
tid vunnes att verkställa nödiga åtgärder för skatte!]ellens utvidgning,
innan förbudet i 1 § vunne tillämpning. Jag har derför ingenting
emot att Kammaren beslutar, att lagen skall tillämpas beträffande
Vesterbottens och Norrbottens län den 1 Januari 1887, men för
Jemtlands län till exempel den 1 Januari 1888 eller till och med
1889 med undantag af de paragrafer, som handla om rätt till expro¬
priation och kronoparkers upplåtande. Genom en sådan åtgärd för¬
menar jag, att alla de af Friherre Ericson i nu nämnda hänseende
uttalade farhågor skola vara häfda, och att ingen skall kunna i lap¬
parnes intresse yrka på lagens förkastande, i fråga om Jemtlands län.
Till de skäl, som ytterligare tala mot ett sådant förkastande, återkom¬
mer jag i sammanhang med den fråga, hvartill jag nu öfvergår.
Lagens andra hufvudgrundsats, som äfven uttalas i dess första
paragraf, är att lapparne vintertiden under månaderna Oktober—April
ega uppehålla sig jemväl på enskildes egor å sådana trakter, som de
af gammal sedvänja hitintills besökt. Denna lapparnes rätt att under
viss tid på året öfvergifva sina fjell för att vistas i lägre trakter har
sin anledning dels deruti att renlafven, som är renarnes föda om
vintern, antingen icke finnes på fjellen eller är under denna tid sär¬
deles svåråtkomlig, och dels deruti att vinterstormarne i dessa trakter
göra vistelsen der omöjlig för både menniskor och djur. Äfven med
13 N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
afseende på vinterbetet är lapparnes behof i Vesterbottens- och Norr¬
bottens län på ett i det närmaste tillfredsställande sätt tillgodosedt
enligt nuvarande lagstiftning. I afvittringsstadgan är nemligen be¬
stämdt, att lapparne skola ega under vintern uppehålla sig äfven på
enskildes egor inom den del af lappmarken, som ligger nedanför
kulturgränsen, mellan denna och kustlandet. Denna rättighet skulle
enligt lagförslaget utsträckas till de trakter af kustlandet, hvilka lap¬
parne af gammal sedvänja besökt. Denna utsträckning har icke mött
motsägelse i dessa trakter, der man i allmänhet förlikar sig godt med
lapparne och förstår uppskatta deras betydelse såsom förmedlare af
varuutbytet och samfärdseln. Den enda skada, lapparne under denna
tid, då marken är snöbetäckt, kunna vålla, är skadan på utestående
höstackar. Detta är emellertid en så speciel fråga, att jag icke nu
vill beröra den. Jag torde få återkomma dit vid behandlingen af
förslagets 11 §.
Äfven i fråga om vinterbetet förete sig de största svårigheterna
i Jemtlands län. Det fins icke mer än en mening derom, att de
Jemtländska skattefjellen, sådana de blifvit begränsade genom afvitt-
ringen, äro såsom vinteruppehållsställen för lapparne alldeles otill¬
räckliga och dertill i andra afseenden otjenliga. De äro till en del
skoglösa och sakna tjenligt bete för renarne. Dessutom behöfva re-
narne under vintern betydligt vidsträcktare marker att röra sig på,
än de nuvarande skattefjellen kunna erbjuda. Den föda, hvaraf renen
lefver under vintern, är renlafven, som täckes af snön och hvilken
han kommer åt genom att skrapa undan snön med sina klöfvar.
Detta går lätt när snön är lös, men är den hårdt tillpackad, eller har
närmast marken, innan snön föll, bildat sig en isskorpa, då är det
omöjligt för renen att åtkomma lafven. Renarne måste då öfvergifva
stora sträckor, der de eljest hade funnit tillräckligt bete, och uppsöka
andra, der lafven är lättare åtkomlig. Det är ock ett faktum att
lapparne äfven i Jemtland besökt de bofastes egor, så långt man kan
minnas tillbaka och öfver hufvud så länge de bofaste innehaft dem.
Att drifva lapparne derifrån vore helt enkelt att dekretera renhjor-
darnes undergång, och detta inom ganska få år. Friherre Ericson
har icke heller velat göra det utan att bereda lappen ett vederlag,
som han för sin del anser fullgodt. Detta vederlag skulle bestå deri,
att staten för inflytande medel af den skogsförsäljning jag förut om¬
talat skulle expropriera, köpa eller genom lega anskaffa äfven den
mark, som behöfdes för vinterbete åt renarne. Den nyförvärfvade
markens gräns skulle bilda en demarkationslinie, öfver hvilken lap¬
parne icke ens om vintern finge gå.
Man behöfver icke hafva någon särskild kännedom om Jemtlands
förhållanden, utan endast känna renens natur, sådan den blifvit be-
skrifven både af komitén och Utskottet och reservanterne, för. att finna
att detta förslag icke är utförbart. Utskottet har i afseende härå
yttrat sig på detta sätt: »Svårare har frågan stält sig med afseende
på vintertiden. Enklaste sättet att lösa den föreliggande uppgiften i
3enna del vore att föreskrifva uppdragandet af en geografisk gräns¬
linie för det område, hvarinom lapparne skulle ega att jemväl vinter¬
tiden ströfva omkring, hvilken gränslinie det skulle vara dem för-
Lagför slag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
N:0 29. 14 Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag bjudet att under någon omständighet med sina renar öfverskrida.
angående ]jncler ärendets förberedande behandling bar uttalats, att denna lös-
lapparnes vore den en(U Ugtiga. Och jemv&l inom Utskottet har en
rätt till sådan mening gifvit sig till känna. Af hvad Utskottet inhemtat
renbete i angående beskaffenheten af det näringsfång, hvaraf nomadlappen
Sverige, lefver, eller renskötseln, har emellertid Utskottet vunnit den öfver-
(Forts.) tygeisej att en sådan delning af landet, äfven om den vore, hvad
Utskottet betviflar, praktiskt utförbar, likväl icke skulle kunna upp¬
rätthållas, och att således det dermed afsedda ändamålet skulle för¬
felas. Utskottet har ofvanför anfört, huru som renen har helt olika
lefnadsbehof vinter och sommar, att han af naturdrift uppsöker de
trakter, der han år efter år vant sig att få dessa behof tillfredsställa,
och att fjelltrakterna, som under sommaren erbjuda hvad dertill for¬
dras, icke göra det under vintern. I öfrigt är bekant, att då renen
jagas af hunger, snöstormar eller rofdjur ingen renvaktare har makt
med honom, och att till följd af allt detta det lika ofta är renen, som
bestämmer lappens vistelseort, som tvärt om. Häraf torde vara klart,
att huru den geografiska gränsen för ett lappterritorium än blefve
uppdragen, skulle likväl aldrig vinnas trygghet för att ej för lappen
kunde under vintern inträda nödtvång att öfverskrida denna gräns.
Ett effektivt upprätthållande af gränslinien skulle, förutsatt att det
vore möjligt, i många fall för lappen betyda undergång för hans ren¬
hjord. Tanken på en geografisk gränslinie med den betydelse förut
är sagdt mellan lapparnes land och de bofastes land måste derför
betecknas såsom absolut outförbar.» Den är utförbar om sommaren,
ty då drifver renens natur honom från demarkationslinien uppåt fjellen,
men den är outförbar om vintern, ty då drifver renens natur honom
öfver demarkationslinien ned åt den odlade bygden, och mot renens
natur kan man icke lagstifta.
Jag ber dessutom Kammaren betänka, att här är fråga om expro¬
priation eller inköp af högst betydliga marker. Ser man på den
karta, som är bifogad komitdns betänkande och på hvilken med röda
linjer utmärkts de trakter, dit lapparne bruka flytta vintertiden, finner
man att dessa trakter äro betydligt större än de nuvarande skatte-
fjellen. Äfven om det vore tänkbart att staten skulle kunna eller
vilja underkasta sig de uppoffringar, som äro nödiga för att expro¬
priera eller inlösa så stora sträckor, skulle jag ändock icke vilja till¬
styrka en såeian åtgärd. Att uppdraga en sådan demarkationslinie,
som naturligen komme att ligga ganska mycket öster om gränsen för
de nuvarande skattefjellen, det vore just att icke blott hindra odlin¬
gens framsteg utan äfven kasta densamma ett våldsamt steg tillbaka,
och detta utan ringaste behof. Om det vore så, att lapparne behöfde
marken under sommartiden samtidigt dermed att den bofaste deraf
hemtade sin skörd och bete för sin boskap, då kunde jag förstå nå¬
gon anledning att för sämjans skull skilja de bofaste och lapparne,
så att de komme att uppehålla sig på olika trakter, ehuru man finner
att i Tromsö amt i Korge bofaste och lappar drägligt nog kunna
trifvas tillsammans äfven sommartiden. Men då här är fråga om
lapparnes vinterbete, således om den tid, då bondens jordbruk ligger
nere och då han fodrar sina kreatur inne, så anvisar sjelfva naturen
15
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
den utväg,, man bör välja för att bereda lappen sin utkomst utan att
odlingen hindras, den utväg nemligen att lappen får vistas på enskil¬
des egor, der han under denna tid, med iakttagande af nödiga försig¬
tighetsmått, ej gerna han göra någon nämnvärd skada.
Häremot har man framhållit den grofva rättskränkning, som ge¬
nom en sådan tillåtelse skulle tillfogas de bofaste, hvilka förvärfvat
sin mark och fått den skattlagd och afvittrad utan det vilkor att lap¬
pare skulle få någon tid uppehålla sig der. Sä hårdt detta än kan
låta för. våra öron, te sig dock förhållandena helt annorlunda för
jemtländingen, som icke lefvat under andra förhållanden, som aldrig
sett eller hört talas om annat än att lapparne hafva vistats och haft
rätt att vistas på hans egor. Från de öfverläggningar, som här före-
iöllo åren 1882 och 1883 angående den internationella lagen, torde
Kammarens ledamöter hafva behållit något intryck deraf, att dessa
halfciviliserade förhållanden måste betraktas ur andra synpunkter än
dem, vid hvilka vi äro vana. Det var då fråga om att bereda de
svenska lapparne så stora fördelar som möjligt under deras uppehåll
i Norge, och detta under sommartiden, då bonden lefver i ständig oro
att se sin gröda nedtrampad och förstörd och måste med lappen dela
den för hans kreatur och renarne gemensamma betesmarken. Ingen
tviflade om det berättigade häri, oaktadt nästan all den mark,
hvarom då var fråga, tillhör enskilde och är åt dem, liksom de jemt-
ländska hemmanen åt sina egare, upplåten utan förbehåll. När vi
nu 15 år efter den internationella lagens antagande skola träffa ny
öfverenskommelse med Norge — tyglagen gäller ju endast för så
lång tid — komme vi med allt skäl att mötas med den frågan:
»Huru kunnen I begära, att vi efter de framsteg, odlingen numera
hos oss gjort, skola sommartiden tåla intrång af svenska lappar på
våra egor, medan I sjelfve vintertiden drifven dem bort från edra,
under åberopande af jordegarens oinskränkta rätt?» Jag är öfvertygad
att Kammaren icke vill göra sig skyldig till en sådan inkonseqvens.
Om någon har gammal och god rätt till dessa trakter, så är det
lappen, som vistats der med sina renar, långt innan den första nybyg¬
garens yxa sattes till roten på det första träd, som fäldcs för att
rödja odlingens väg i Jemtlands bygder. Men han har vid afvittringen
blifvit på ett hänsynslöst och orättfärdigt sätt drifven tillbaka från
marker, der. han ensam varit herre. Han har dock ända till denna
dag bibehållit en med servituträtt fullt jemförlig rätt att vistas der
om vintern. Och denna rätt har intill senaste tider icke blifvit af
de bofaste bestridd. Tvärt om ligger, såsom kronofogden i norra
Jemtland yttrat i sitt utlåtande öfver komiténs förslag, »i folkets före¬
ställningssätt en likasom medfödd åsigt, att lapparne den tid, då fjellen
beläggas med hård skare, äro och måste vara berättigade att i nedre
delen af landet söka bete för sina renar, hvilka eljest skulle svälta
ihjel.» Jag vidhåller fortfarande i allo rigtigheten af hvad jag yttrat
till stadsråd sprotokollet angående denna sak. »Äfven de nybyggare,
hvilka bosatt sig inom detta område, hafva med enstaka undantag ej
framstäf någon anmärkning mot sjelfva renflyttningen under vinter¬
tiden. De klagomål öfver intrång af lapparne, hvilka mer eller
mindre högljudt å vissa orter försports, hafva nästan utan undantag
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
N:o 29.
16
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
afsett skada, som af renarne förorsakats under våren eller sommaren,
eller ock skada, som skett å höstackar, och svårigheten att derför
erhålla ersättning.» Detta yttrande, som afser det sätt, på hvilket
befolkningen under tidernas lopp och ända in i den sista betraktat
lapparnes flyttningar, vederlägges icke på något sätt af de utlåtanden,
kommunalstämmorna i Jemtlands län afgifvit öfver föreliggande lag¬
förslag, och hvilka utlåtanden Friherre Ericson låtit trycka som bila¬
gor till sin reservation i hufvudsaklig afsigt att visa origtigheten af
mitt yttrande. Ty det är gifvet, att om man ställer på en befolk¬
ning en sådan fråga, som Friherre Ericson i sitt cirkulär till kommu¬
nalstämmornas ordförande gjort, då han begär att få höra »den bo¬
fasta befolkningens uppfattning om hvad förslaget innehåller om att
göra vissa trakter af Jernband likstälda med Norr- och Yesterbottens
lappmarker med deraf följande inskränkning till renskötselns förmån
i jordegarnes hittills varande fria dispositionsrätt öfver skog och mark»,
om man, säger jag, genom sjelfva frågan gifver saken den ofördelak¬
tigaste dager, den gerna kan få, och framställer frågan i en form,
som rent af provocerar ett nej, då är det icke underligt, om man från
en del kommuner får ett nej till svar; då är det snarare att undra
på, att de öfvervägande svaren ändock varit ja, ty de flesta hafva
medgifvit lapparnes rätt, ehuru några af dem dervid fäst vissa vilkor.
Jag är emellertid Friherre Ericson mycket tacksam för att han
offentliggjort dessa kommunalstämmoprotokoll och jag hoppas Kam¬
maren läst dem med uppmärksamhet, ty just dessa protokoll visa
tydligt den stora och öfverhängande faran för lapparne, som ligger
deri att lagen icke nu antages. Dessa protokoll visa tydligt att, sedan
de bofastes uppmärksamhet blifvit fäst derpå, att lapparne icke hafva
någon i lag grundad rätt att uppehålla sig på deras egor, att denna rätt
blifvit af länets högsta myndighet bestridd, men att lagförslaget sätter
i fråga att åt lapparne lagfästa en sådan rätt, komma de bofaste att,
medan det ännu är tid och innan lagen antagits, använda alla medel
att drifva lapparne ur deras nuvarande positioner. Lagen innehåller
i första paragrafen, att lapparne äro berättigade uppehålla sig äfven
»å de trakter i öfrigt, hvilka de efter gammal sedvänja hitintills hafva
besökt». Detta ord »hitintills» kommer att, i fäll lagens antagande
några år uppskjutes, få en helt annan och för lapparne mycket mer
ödesdiger betydelse, än om lagen antages i år. Om Kammaren ömmar
för lapparnes belägenhet och vill deras väl, hoppas jag derför att
Kammaren antager lagen nu, så att de nuvarande förhållandena måtte
blifva de, som ligga till grund för lagens tillämpning, icke de som
kunna inträda i en mer eller mindre aflägsen framtid.
Jag skulle nu kunna sluta, om jag icke vore skyldig svara på en
interpellation, som Friherre Ericson, åtminstone indirekt, stält till
mig, då han antydde att jag skulle hafva anlitat mindre insigtsfulla
auktoriteter än Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.
Jag erkänner då till en början med tacksamhet, att jag i denna fråga
behöft och äfven fått stöd af auktoriteter. Jag har lika litet som de
flesta af Kammarens ledamöter någon personlig erfarenhet af lappar¬
nes vanor och existensvilkor. När jag i följd häraf måst lita till
auktoriteter, har jag i främsta rummet följt lappkomiténs ordförande,
Lördagen den 17 April, f. m. 17
som under en långvarig embetsverksamhet inom det län, der lapparne
i största antal vistas, lörvärfvat sig en noggrann kännedom om detta
nomadfolks vanor och behof. Jag är dertill öfvertygad att det icke
finnes någon af Kammarens ledamöter, som icke tilltror honom för¬
måga att hafva kunnat under den tid af flere år, han sysselsatt sig
med lagstiftningsarbete, i detta ämne sätta sig in äfven i de jemt-
ländska förhållandena, för så vidt dessa skilja sig från Norr- och
Vesterbottens. Sedan lagförslaget blifvit under hans ledning och
auspicier utarbetadt, hördes deröfver Kongl. Maj:ts Befallningshaf¬
vande i de tre nordligaste länen. Friherre Ericson hade redan i No¬
vember 1883, då hans utlåtande afgafs, intagit den bestämda ställning
till frågan, hvilken han sedan dess bibehållit. Fans det då ingen
annan auktoritet i Jomtland, som i denna fråga kunde motväga hans?
Jo, visserligen! Främst vill jag såsom en sådan nämna hans företrä¬
dare i embetet, komiténs förste ordförande, Landshöfding Asplund,
som med döden afgick, innan komitéarbetet hann afslutas. Han har
utarbetat och inom komiten till ölverläggning framstält ett förslag
till lydelse af 1 § i lagen, på konceptet hvartill han tecknat sitt namn
och hvilket är af. följande innehåll: »Lapparne äro berättigade att
uppehålla sig och idka renskötsel å de trakter, hvilka de efter gam¬
mal sedvänja hitintills hafva besökt, samt att der under iakttagande
af de i denna förordning meddelade föreskrifter, betjena sig af land
och vatten, så väl till underhåll lör sig och fina renar som till jagt
och fiske. Har afvittring föregått, må dock Lapparne, utom de der¬
vid för dem särskildt afsätta renbetesland, icke utan vederbörande
egares eller brukares samtycke beta sina renar å annan enskild till¬
hörig mark än skogs- eller utmark. År sådan mark belägen utom
den i Lappmarkerna bestämda gräns för de till odling tjenliga egor,
må betesrätten derå utöfvas så väl sommar som vinter, men i öfrigt
endast vintertiden.»
Vidare funnos i komitén tvenne erfarne män från Jomtland, nem¬
ligen ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, bruksegaren Farup
och skogsinspektören Tigerhjelm. Herr Farup har under en stor del
af sin lefnad vistats i de mot Herjeådalens skattefjell mest fram¬
skjutna trakterna af den odlade bygden. Han är såsom en del af
Kammarens ledamöter torde hafva sig bekant, just icke känd för att
vara någon lappvän, och han har skrifvit och talat åtskilligt angående
fördelarne att anvisa särskilda territorier åt lapparne och de bofaste.
Men när det kom från ord till sak och han skulle formulera sin från
komiténs afvikande mening rörande första paragrafen, stannade han
vid att icke göra någon inskränkning i flyttningsrätten, endast fordra
att böter skulle stadgas för den lapp, som uppehölle sig å enskildes
egor på annan tid än lagen medgaf. Detta tillägg har ock i den
Kongl. propositionen blifvit gjordt i följd af Herr Farups förslag.
Skogsinspektören Tigerhjelm har till alla delar instämt uti fomi-
téns förslag. Han hade, då han undertecknade komitébetänkandet,
vant skogsinspektör i Jemtland i sju år och dervid under sina embets-
resor haft många tillfällen att grundligen sätta sig in i lapparnes för¬
hållanden.
Pa komiténs tillstyrkan tillsattes i början af förra året inom Jemt-
Första Kammarens Prof. 1886. N:o .29. 2
N:o 29.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
K:0 29. 18 Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag lands län cn så kallad lappfogde, hvartill på förord af Kougl. Be-
angående fallningshafvande i länet utsågs länsmannen Suwe. Hans uppdrag
1* fornes var att göra sig förtrogen med lapp-förhållandena, söka bilägga kon-
Sikter mellan lapparne och de bofaste, och afgifva förslag till så lana
renbete i åtgärder, som vore egnade att grundlägga och befästa ett godt för-
Sverige. hållande mellan begge folkstammarna. I hans första berättelse, sop
(Forts.) jngafg Konungens Befallningshafvande och sedermera insändes till
Kongl. Maj:t, förordar han åtskilliga expropriationer och inköp af
mark för att skaffa lapparne större utrymme om sommaren. Men
han tillägger följande ord: »dock i alla händelser med förbehållen
rätt för lapparne att i enlighet med innehållet af 1 § i komiténs för¬
slag uppehålla sig å de trakter i öfrigt, som de efter gammal sed¬
vana hittills hafva besökt.»
Jag hoppas, att Kammaren måtte finna, att jag icke saknat auk¬
toriteter äfven från Jemtland.
Detta anförande mottogs med talrika bifallsrop.
Herr Nyström. Stödd på den erfarenhet jag vunnit genom resor
och under min embetsverksamhet i dessa nordliga trakter under en
tid af 30 år, ber jag få yttra några ord i denna sak.
Jag kan icke annat än finna det ganska märkvärdigt, att så afvi¬
kande °meningar skola göra sig gällande i en så vigtig principfråga
som denna, huru vida sedvanerätt skall vara. laglig rätt för Lapparne
att intränga på andras område. Fyra justitieråd hafva här varit af
den åsigt att det icke är laglig rätt, men regeringen har varit af
motsatt mening. Riksdagen skall nu afgöra frågan och jag ber, att
herrarne derför måtte egna den en allvarlig uppmärksamhet, ty den
är af icke ringa betydelse för så väl de bofaste som lapparne. Jag
har vid flera föregående tillfällen, så väl vid uppgörande^ af förslag
till 1873 års stadga om afvittring i Yesterbottens och Norrbottens
lappmarker som ock vid den internationella lapplagens antagande
1882 förfäktat lapparnes rättigheter och är i denna stund fortfarande
så god vän till lapparne som någon kan vara. .Men jag kan icke
medgifva dem att göra obehörigt och orättmätigt intrång på den bo¬
fasta befolkningens bekostnad. Detta är dock hvad som nu skall
tillåtas, ehuru det icke kan ligga någon rimlig rättvisa uti,, att lap¬
parne nu skola få genom lag stadgad rätt, hvad de icke hittills halt,
att ovilkorligen med sina renar besöka och hela sju månader af året
vistas på afvittradt område, vid hvars tilldelande åt innehafvaren något
sådant förbehåll alldeles icke blifvit gjordt. Enligt 1873 års stadga
fingo hemmansinnehafvarne i lappmarken större utrymme just för att
kunna tåla detta intrång från lapparnes sida på deras områden. Men
vid hemmanens i kustlandet afvittring är icke genom lag eller för¬
fattning något sådant förbehåll gjordt. Hvad särskilt Jemtland be¬
träffar, är detta nyss ådagalagdt af Friherre Ericson, i hvilkens anfö¬
rande jag för öfrigt anser mig hafva fullt skäl att till alla delar
instämma, hvad Jemtland angår; och synes mig hans förslag vara det
enda, som Riksdagen med fog och rättvisa kan antaga. Herrarne må
icke tänka sig det vara någon ringa olägenhet, om flera familjer och
Lördagen den 17 April, f. m.
19
N:o 29.
några tusen renar skulle gång på gång komma nedifrån de öfra trakterna
och under vintern slå sig i ro på enskildes egor, der lappen då får
taga hvad han behöfver till husbehof och låta sina renar beta, under
det att mången hemmansegare i nedre trakterna i följd af inträffade
hemmansklyfningar icke ens till husbehof har nödigt virke. Ty på
många ställen har icke erhållits större område vid afvittringen än 1100
tunnland på mantalet, under det att i lappmarken erhållas ända till
3,500 tunnland utom inegorna.
Men ifrågavarande, enligt mitt förmenande, orättvisa lag, som,
grundad på sedvanerätten, skall tillåta lappen att med sina renar göra
intrång på andras utan förbehåll afvittrade område, är för närvarande
icke ens behöflig hvad Vester- och Norrbotten angår; ty der finnas
mer än 700 qvadratmil, som höra till lappmarken, och på detta om¬
råde skulle val icke fullt 200,000 renar vistas. Det blir ungefär 70
tunnland på hvarje ren och jag tror, att detta område är tillräckligt.
Skulle likväl, efter skedda afvittringar, detta befinnas otillräckligt, så
är det icke svårt för staten att så till vida mellankomma, att den
skulle göra upp öfverenskommelse om nyttjanderätt under viss tid
om vintern, till de trakter, som lapparnc för sina renar behöfva i det
nedra landet. Det är en lösning af frågan, som icke kränker allmän
rätt och hvarom den bofasta befolkningen och lapparne skulle kunna
vara ense.
Nödvändigheten af en för Jemtland särskild reglering, sådan som
Friherre Ericson föreslagit, ligger för öppen dag, när man blott ser
på kartan och deraf finner, att det är många nybyggen, som ligga
inom skatteljellen, ehuru sådana aldrig der bort anläggas. Det bär,
såsom han uppgaf, varit eu stor orättvisa att vid afvittringarna från¬
taga lapparne skogbeväxta trakter eller dälder, som de nödvändigt
behöfva. Om det förslag rörande Jemtland, som Friherre Ericson
framstält, blefve antaget, så anser jag, att det bör blifva en särskild
lag för Norrbotten och en för Vesterbotten till följd af länens olika
förhållanden; och jag ansluter mig i sådant fall, samt då befolkningen
i nedra landet ej blifvit känd, till den reservation, som herr Iiell-
grén i Andra Kammaren har vidfogat detta betänkande och som, hvad
förslaget beträffar, har följande lydelse:
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att, då
Riksdagen för närvarande icke kan i sin helhet antaga Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående svenska lapparnes rätt till
renbete i Sverige, eller Särskilda Utskottets derpå grundade betän¬
kande, det Kongl. Maj:t täcktes, efter ytterligare pröfning och utred¬
ning, huru vida icke förhållandena med svenska lapparnes renbetes¬
rätt i Sverige äro sådana, att en särskild undantagslagstiftning i detta
hänseende är af behofvet- påkallad för hvartdera af de trenne norr¬
ländska länen, Norrbotten, Vesterbotten och Jemtland, till Riksdagen
inkomma med särskilda förslag derom.»
Herr Unger: Af skäl, som Utskottet har anfört och Herr Ju¬
stitieministern ytterligare utvecklat, kan jag, i likhet med Utskottet,
icke vara med om att stifta en särkild lag för Jemtland eller för
Vesterbotten, utan anser att samma lag kan gälla för alla de tre
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
Nso 29.
20
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag länen. Friherre Ericson har sagt att, hvad Jemtland beträffar, den
angående föreslagna lagen skulle blifva ofördelaktig för båda parterna. Den skulle
la SVarnes blifva det för lapparne, derföre att de skulle blifva skyldiga att er-
Tättlill sätta skada. Men jag antager, att de redan nu, enligt den lag, som
renbete i gäller, äro skyldiga att ersätta den skada, de göra. Lagen skulle å
Sverige, andra sidan blifva ofördelaktig äfven för de bofaste, derföre att lap-
(Forts.) palDe skulle få rättighet att komma ned på deras egor, hvilket de
förut fingo endast till följd af särskildt aftal för hvarje gång. Men
om nu de vid dessa aftal vanliga garantierna mot åverkan och skada
ingå i lagen och få laga kraft, kan jordegaren icke blifva lidande
derigenom. Huru jag än ser saken, kan jag icke finna annat än att
denna lag skall blifva fördelaktig för båda parterna, och kan då icke
se något skäl, hvarföre den icke skulle kunna tillämpas i Jemtland,
lika så väl, som i de andra länen.
Men jag har egentligen begärt ordet för att med några ord för¬
svara min reservation angående den nu föredragna paragrafen. Den
grundar sig hufvudsakligen på den principen, att man icke må stadga
särskilda straff för brott, hvarå straff redan öro satta i allmän lag,
och framför allt att man icke begår den inkonseqvensen att för sådan
åverkan, som här är i fråga, stadga iterationsstraff, som eljest icke
finnes för enahanda slags brott. Nu har man sagt, att allmän lag icke
vore tillämplig på detta fall, och man har velat stödja detta derpå,
att renen icke skulle vara hemdjur. Men renen är otvifvelaktigt
hemdjur. Han eges af enskilde, går i handel mellan enskilde och
afkomst deraf tages af den enskilde egaren. renkon mjölkas o. si. v.
Man har till stöd för sitt påstående åberopat 1859 och 1866 års
Kongl. bref. Men jag vill fästa uppmärksamhet derpå, att dessa
Kongl. bref ingalunda säga, att renen icke är hemdjur, utan endast
att stängselskyldigheten icke skulle vara tillämplig på dessa förhål¬
landen. Det torde alltså få antagas såsom ostridigt, att renen är
hemdjur, och då finnas för dessa förbrytelser straff bestämda i allmän
lag, och följaktligen är det intet skäl att här utsätta särskilda bötes¬
straff, i stället för att hänvisa till allmän lag och framför allt icke
att stadga iterationsstraff. Men ännu mindre skäl har man att be¬
stämma °sådana bötesstraff som »högst 40 kronor, der ej förseelsen
enligt allmän lag medförer högre ansvar», då just dessa förseelser
enligt allmän lag medföra högre ansvar.
Vidare har jag föreslagit den förändringen af denna paragraf, att
det icke skulle stå i punkt 2 »uppehålla sig» utan »beta sina renar».
Så vidt jag förstår, är detta en afgjord redaktionsförbättring, ty lappen
lärer väl ej mindre än andra menniskor vara oförhindrad att uppe¬
hålla sig, hvar han behagar. Han får uppehålla sig här i Stockholm,
om han vill, blott han icke gör någon skada.
Slutligen har jag i min reservation föreslagit en redaktionsför-
ändring, som väl blott kan vara eu smaksak, nemligen huru vida det
icke vore bättre att skrifva »vid afvittring äro eller varda förMaradei>
i stället för »vid redan förrättad eller framdeles skeende afvittring
förklarats», hvilket tyckes mig vara ett mindre lyckligt redaktionssätt.
Men detta är dock af ringa vigt.
21
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
Emellertid får jag med afseende på dessa bestämmelser om bö¬
tesstraff, som återkomma i flera paragrafer, taga mig friheten yrka
återremiss af dessa paragrafer för att få dem förändrade på sätt jag
har föreslagit.
Herr Claeson: Hvad jag kan hafva att yttra i sjelfva hufvud-
frågan, anser jag vara af ringa betydelse för Kammaren, emedan jag
är främmande för de egendomliga förhållanden, som genom denna
lag regleras. Skulle jag gå efter vanliga lagstiftningsprincipen, så
skulle jag icke vara synnerligen böjd att antaga denna lag, men just
derföre, att jag icke tillräckligt känner dessa egendomliga förhållanden,
som otvifvelaktigt måste regleras, så kan jag ännu mindre taga på
mitt ansvar att afslå den, utan ämnar rösta för bifall till dess huf-
vudgrunder.
Med afseende på den sista punkten i 1 §, som Herr Unger förde
på tal, kan jag icke dela hans mening, att straffbestämmelserna i
denna speciella lag icke skola stå utsatta utan endast hänvisning ske
till allmänna lagen. Jag anser det tvärt om vara en stor vinst att i
en lag, rörande så egendomliga förhållanden som dessa, straffbestäm¬
melserna också stå uttryckligen utsatta. Lapparne äro sannolikt icke
anlagda för att vara läskarlar, och kunna de sätta sig in i denna
lapplag, är det vackert så, och icke bör man begära att de för att
få . veta straffen på de här i lagen omförmälda förseelser skola
tillika studera allmänna lagen. Men icke blott lapparne och de bo¬
faste skulle få svårt att passa in dessa lagbrott under allmänna lagen,
utan äfven de, som skola döma mellan dem. Hvad jag derföre har
emot denna lag, är, att den princip, som är följd i första paragrafen,
att icke hänvisa till allmänna strafflagen, icke blifvit konseqvent
fullföljd i de öfriga paragraferna. I åtskilliga paragrafer heter det:
»der ej förseelsen enligt allmän lag medför högre ansvar». Men i
dessa fall kan man säga, att de antingen alltid eller aldrig medföra
högre ansvar. Mitt yrkande, när jag kommer till dessa paragrafer,
blir således, att de skola så redigeras, att man får exakta straffbe¬
stämmelser för dessa brott. Om jag ser på dessa straffbestämmelser,
så äro de i hvarje särskildt fall högst 40 kronor och i vissa fall, vid
iteration, högst 80 kronor. Jag är ense med den siste talaren deri,
att jag icke kan inse, hvarföre i vissa fall straff' för iteration utsattes,
men i andra fall icke, ty jag finner ej giltigt skäl till denna olikhet
i de olika förseelsernas beskaffenhet. Jag skulle vilja förenkla lagen
på det sätt, att 1 § slutade med orden »öfverträdelse af hvad sålunda
stadgats straffes med böter»; och att i alla de öfriga §§, der straff¬
bestämmelser förefinnas, det endast må stå »straffes med böter» samt
att sedan i 25 §, der det talas om böternas förvandling efter allmän
strafflag, insättes ett första moment, så lydande: »Der böter, enligt
denna lag ådömas, skall beloppet bestämmas första gången till högst
40 kronor, och, om den tilltalade förut varit till ansvar för enahanda
förseelse dömd, till högst 80 kronor», samt att ordalydelsen i andra
momentet af 25 § undergår en häraf påkallad jemkning.
För att vinna detta yrkar äfven jag återremiss af denna paragraf.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
Wto 29.
22
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till sammanträdets fortsättande kl. 7 e. m.
Herr Axe 11: Jag skulle illa uppfylla min pligt såsom ledamot
af denna Kammare, för sä vidt jag icke skyndade att, innan Kamma¬
ren fattar beslut om lagens antagande i oförändradt skick,, meddela
en sak, som tyckes hafva undgått regeringens så väl som komitens upp¬
märksamhet. Det linnes nemligen i Jcmtlands län ganska många
lappfamiljer, hvilka "icke ens under sommaren vistas i skattefjellen
utan sitta hela året om på den bofastes egor. Skulle man nu, innan
frågan om expropriation eller arrondering af ny mark till lapparne
blifvit fullständigt utredd, antaga denna lag, är det alldeles gifvet,
att dessa lappar med deras familjer och renar, af denna lags första
paragraf skola drifvas ut ur riket, eller åtminstone från dessa trakter.
Hvart de skola draga bort, är icke lätt att säga, då de, för så vidt
jag kan finna, icke hafva rätt att vistas någonstädes. Under sådana
omständigheter ber jag Kammaren att taga i förnyadt öfvervägande,
huru vida det icke vore skäl att, innan man fattar ett afgörande beslut
i detta ämne, tänka på hvad Friherre Ericson nu har föreslagit. En¬
ligt min uppfattning äro förhållandena sådana, att vi måste hafva denna
expropriotionsfråga fullt klar lör oss, innan vi våga antaga en lag,
som i eventuelt fall äfven för Jemtland skulle blifva gällande.
Herr Widmark: Med anledning af den siste talarens yttrande
får jag meddela, att det ingalunda varit meningen, att lapparne i
Jemtland skulle utdrifvas ur länet, utan i lagen står att de skola in¬
ordnas i lappbyar, som skola omfatta de skattefjell, hvilka för närva¬
rande finnas inom länet afsätta, hvadan således den farhåga, som han
uttalade, torde vara temligen obefogad.
Medan jag nu har ordet ber jag få yttra några ord. med anled¬
ning af Friherre Ericsons och Herr Grenholms reservation samt de
yrkanden, som af Herrar Unger och Claeson nu blifvit framstälda.
Rörande denna reservation återstår dock icke mycket att säga
efter den utförliga framställningen från statsrådsbänken. Denna torde
dock något kompletteras genom några ytterligare upplysningar om
förhållandena i Jemtland och IJerjeådalen.
Enligt den uppfattning, som jag erhållit om det jemtländska lapp¬
väsendet, är det egentligen å Undersåkerfjellen och fjellen i Herjeå-
dalen, som ytterligare utrymme behöfves för att lapparne der skola
kunna få 'tillräckligt sommarbete åt sina renar. Men jag är dessutom
öfvertygad derom, att det icke der behöfves så stort utrymme dertill,
som man skulle kunna tro af Friherre Ericsons här afgifna yttrande
och af reservationen Om man nemligen ser på hvad för sommarmå¬
naderna kräfves till betesmark för renarne,. torde den ^äfven inom nu
ifrågavarande skattefjell i allmänhet vara tillräcklig, sa att det egent¬
ligen är under Maj månad, som det behöfs mera utrymme och annat
slag af mark för att de lappar, som beta sina renar å dessa fjell, skola
kunna undvika att under ofvannämnda månader med sina renhjordar
beträda enskildes egor. De behöfva detta för de unga kalfvarnas
och vajornas skull, derföre att det på flere af de för lapparne afsatte
23
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
land, synnerligast de uti Herjeådalen, icke lins tillräckligt med skog
till skydd för dessa vajor och späda renkalfvar. Men dessa sträfva
emellertid icke vidt under Maj månad. Lapparne måste under denna
månad egna dem en omsorgsfull vård. Sålunda är det för nämnda
slag af rendjur, som lämpliga vårstamhåll behöfva å vissa trakter
beredas.
Men om lapparne i Jemtlands län hålla vård om vajor och kalfva!
under Maj månad, så egna de — och detta framgår af det protokoll för
mötet i Funäsdalen, som blifvit reservationen bifogadt — under samma
tid icke någon vård alls åt oxrenar, gallvajor och fjolårskalfvar.
Dessa renar ströfva derföre då omkring och göra den skada på
vallar och utängsslåtter, hvaröfver man klagar. Ett sådant sätt att
sköta renar lins icke, mig veterligen, i någon af lappmarkerna. De
späda kalfvarna med deras mödrar skiljas visserligen äfven der från
den öfriga hjorden och egnas en synnerligen omsorgsfull vård; men
den öfriga hjorden släppes icke ut såsom det sker i Jemtlands län »i uri-
lan, utan äfven den hålles under vård och föres till sådana lokaler i
fjellen ofvan skogsregionen, som för den tiden erbjuda renbete. Dessa
lokaler äro dels de delar af fjellsidorna, som ligga mot solen, och dels
de »floan — tufviga med fjellbjörk, hjortronblad, renlaf m. m. be¬
växta mossmarker — som upptaga en betydlig ytvidd inom skatte-
landen. A dessa lokaler smälter snön hastigare och tidigare bort än
i sjelfva skogen. I synnerhet är detta förhållandet på ofvan omnämnda
fjellsidor, å hvilka derföre ock gräset tidigt spirar upp, tidigare än
på de vallar, som ligga i skogslandet.
Icke är det underligt att renarne, när de lemnas utan all vård,
kasta sig ned på de bofastes vallar, då växtligheten å dem börjar lifvas
r å våren. Det å dem uppspårande lina gräset är en för renarne be¬
gärlig föda, hvilken de, åt sig sjelfva lemnade, icke försumma att
söka åtkomma, men det finnes, såsom ofvan visats, visst icke någon
absolut nödvändighet för renens existens att få ty ned på dessa vallar.
Lagen afser ock bland annat att stäfja en sådan lapparnes skötes-
löshet i afseende på en del af renboskapen, genom de föreskrifter,
som äro föreslagna, och sparas derför verklig renvård dermed, att
lapparne på ett eller annat sätt erhålla områden, inom hvilka åt späda
kalfvar skydd för väder och vind beredes under Maj och möjligen
en del af Juni månad, så är detta allt af områden, som erfordras.
Med afseende på hvad lapparne kunna åstadkomma i renvård,
beder jag dessutom få omnämna ett förhållande för Kammaren. Inom
Undersåkers fjelltrakter hafva lapparne utarrenderat fäbodelägenheter
och ängar på sjelfva skattefjellen till bofaste. Allmänt uppgifves, och
jag har ingen anledning betvifla rigtigheten deraf, att någon skada af
renar å dessa lägenheter och ängar aldrig föröfvas, ehuru de ligga
midt inne i renbetestrakterna. Detta bevisar, att lapparne kunna af¬
hålla sina renar från att göra skada, om de vilja, och lagförslaget af¬
ser äfven att förmå dem att taga ordentlig vård om renarne.
För öfrig!, om en snöstorm inträffar, kasta sig renarna icke från
fjellen ned på de odlade markerna, utan in i skogen för att af den få
skydd. Der ligga dessa utängsslåtter, hvilka dock icke, såsom reser¬
vanterna hålla före, kunna få namn af odlingar, utan egentligen blott
Lagförslag
angående
de svenslca
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
K:o 29. 24 Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag äro starrmyrar, ))myrslogan, på hvilka renarne, nedkomna i skogen, gorå
delvlnska ska'la genom tr.amP oc}l genom afbetning af det späda gräset, och å
lapparnes hvilka intet odlingsarbete kan sägas vara nedlagdt, annat än här och
rätt till hvar å dem ett provisionelt dike. Af dessa utängsslåtter, starrmyrar,,
renbete i hvilka för öfrigt blott afbergas hvart annat eller hvart tredje år, blifva
(Porta!) i allmänhet ej nyodlingar. Ä utängsslåttern, som gifver ett ytterst dåligt
foder, är arbetet med afbergningen dyrbart; fodret kostar mer än det
är värdt. I mån som vallarne utökas och verklig nyodling eger rum,,
skall det gå med utängsslåttern i fjelltrakterna, så som det gått med
den öfverallt i det öfriga Norrland, att till sist läggas ut till krono¬
mark eller, rättare sagd!, till utmark.
Uti den skildring reservanterna gjort af odlingens gång uti Jemt-
lands . län, tror jag således, att de sammanblandat utängsslåtter med
nyodlingar, ehuru det är två olika saker. Starrmyren är ett medel,
hvarigenom en nybyggare kan börja hålla kreatur och dymedelst äfven
ett medel för honom att bereda gräsbärande mark kring bostaden och
att der samt å lämpliga ställen å utmarken verkställa verklig uppod¬
ling af mark för säd- och gräsbörd. Dessa odlingar blifva ringa och
såsom sådana inhägnas de. Renarne afhållas derigenom från att in¬
komma i dem och lära sålunda icke i allmänhet kunna kasta sig ned
på de bofastes verkliga ängar och kornåkrar, samt der åstadkomma
skada.
Hvad Herr Ungers yttrande vidkommer, ber jag att, i likhet med
Herr Claeson, få säga, att jag anser det nödvändigt, att lapparne i
lagen finna de bestämmelser, som röra deras näring, de skyldigheter,
som vid näringens utöfning åligga dem, och de straffbestämmelser,
som på dem skola tillämpas för förseelser, som de derunder begå.
Detta allt bör finnas upptaget i lagen, så att de ej behöfva söka på
annat håll. Dessutom är det tvifvelaktigt, om en del af de förseelser,
som här beläggas med sträf!, äro straffbelagda i allmänna strafflagen.
Sådant tror jag ej vara fallet med de i 3 § 3 mom. och 17 § 1 mom.
af denna lag omnämnda förseelser. Derför har det varit nödvändigt
att här införa straffbestämmelserna på samma ställe som sjelfva öfver-
trädelserna af lagens föreskrifter, hvilka blifvit med straff belagda..
Dessutom har den internationella lagen, hvilken gäller norska lappar
under deras vistelse här i landet, samma straffbestämmelser, och det
vore. besynnerligt, om en norsk lapp, som gör skada med sina renar
här i Sverige, skulle derför straffas annorlunda än en svensk lapp
under samma förhållanden.
Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen enligt Utskottets
förslag.
Herr Cederberg: Visserligen tror jag ické, att mina ord skola
väga särdeles tungt, men jag har det oaktadt begärt ordet, emedan
jag från min hemort medtagit åtskilliga uppmaningar att söka, i hvad
på. mig ankommer, bidraga till att lagen icke antages i den form, i
hvilken den här föreligger. Då lagförslaget blifvit afstyrkt af Högsta
Domstolens fleste ledamöter samt af två af de till antalet endast tre
landshöfdingeembeten, som deröfver blifvit hörda, är det gifvet att,
25
Nso 29.
Lördagen den IT April, f. m.
om det likväl framkommer, så mäktiga intressen yrka på dess anta¬
gande, att föga hopp finnes om förändring.
Det, som för mig och de med mig liktänkande är betänklig i
detta lagförslag, är den föreslagna utsträckningen äfven till kustlandet
af den rätt, lapparne förut haft endast i lappmarkerna. Från stats-
rådsbänken har påvisats, huru som fjell trakterna äro begränsade af en
kulturgräns, vester om hvilken lapparne skulle ega året om uppehålla
sig. Dernäst kommer ett bälte, lappmarkskulturland, på hvilket lap¬
parne ega rättighet att vinterlid vistas enligt förbehåll, som vid mar¬
kens upplåtande till nybyggarne genom gällande afvittringsstadga äro
gjorda. Men . nedanför lappmarksgränsen är icke sådant förbehåll
gjordt, och dit är nu meningen att utsträcka lapparnes rätt till vin¬
terbete utan afseende å jordegarne.
Den första frågan jag i detta fall gjort mig är den: År denna
utsträckning af lapparnes. rätt af behofvet påkallad? Vid genom¬
gående af komiténs beskrifning öfver lapparnes lefnadssätt och flytt¬
ningsvägar har saken för mig åtminstone stält sig så, att denna ut¬
sträckning sannolikt endast i undantagsfall, är behöflig; så vidt jag af
denna beskrifning kunnat finna, hafva visserligen de lappar, som nu
bo längs efter Muonioelf, behof af att utsträcka sina färder inom
kustlandet, men icke längre än till öfra delen af Pajala socken, under
det den nedre delen af denna socken och der nedanför belägna sock-
nai icke. synas vara för lapparnes vinterbete behöfliga, enär de stanna
på 15 mils afstånd från kusten. Vidare innehåller beskrifningen att
lapparne längsefter Torneå-, Kalix-, Luleå- och Piteå elfvar samt norr
om Skellefteå eif i regel icke utsträcka sina färder nedanför lapp¬
marksgränsen, enär de synas hafva fullt tillräckligt utrymme derinom.
Söder om Skeliefteåelf vidtager ett annat förhållande som fortfar inom
hela Vesterbottens län, i det lapparne der utsträcka sina färder ända
ned till hafvet. Det är dock föga troligt att detta sker för uppsö¬
kande af vinterbete åt renarne. Komiténs beskrifning i detta afseende
uppger icke . för alla stammar skälen, hvarför de söka kusten, men
der de uppgifvas, utgör uppsökande af vinterbete hufvudsak. — Så¬
lunda heter det om Sörvesterby-lapparne:»
»De af dessa lappar, som hafva renar i vård för lofasta inom
det svenska kustlandet, flytta derefter ned mot kusten, för så vidt de
erfara, att betet derstädes är godt; de deremot som icke hafva sådana
skötning sr enär, qvarstanna inom lappmarken och inom församlingen,
så vida de icke nödgas draga mot kusten, till följd af att antingen
renbetet blifvit förstördt genom att is betäckt marken eller till följd
af att vargar uppträda i fjälltrakterna.»
Om Arjeplougs lappar heter det:
»Orsaken, hvarföre skogslapparna med sådan begärlighet söka
kustlandet om vintern, är dels den, att de sköta renar åt allmogen
inom de trakter, der de hafva sina vanliga vinterstamhåll, dels den,
att de inom kustlandet med större lätthet vinna afsättning för sina
tillverkningar af lappskor, tåg eller andra varor, i hvilkas förfärdi¬
gande de ega skicklighet, dels att de derinom kunna för billigare
pris än inom lappmarken tillbyta eller tillhandla sig de produkter,
mjöl, tobak, kaffe m. m., som för dem äro nödvändiga” dels ändtligen,
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
S:o 29.
26
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
att lapparne af kustlandsbefolkningen
mottagas och omhuldas med
i allmänhet icke röna af de hofaste inom
en välvilja, hvilken de
lappmarken.»
Tro herrarne verkligen att man af sådana skäl behöfver utsträcka
lapparnes rättigheter ända ned till kusten. Jag tror det icke. — I
fråga om jemtlandslapparne råder ett annat förhållande, men derom
har här i dag talats så mycket, att jag tror mig icke behöfva dertill
tillägga något.
Men, säger man, och detta har äfven yttrats från statsrådsbänken,
man har icke från kustbefolkningen hört något motstånd emot utsträck¬
ningen af denna lapparnes rätt. Jag undrar icke på, att ingenting
hörts från kustbefolkningen, ty de hafva icke blifvit hörda i detta
ämne, utan man vill lägga på dem detta onus alldeles ohörde. För
min del anser jag detta i högsta grad olämpligt och vill icke med
min röst bidraga dertill. De uppmaningar, som till mig stälts i detta
afseende, tala ett annat språk än det, som här förts från statsråds¬
bänken. Kustlandets befolkning är i regel emot denna utsträckning
af lapparnes rättigheter.
Nu säger man, att lapparne egentligen icke göra skada på annat
än några höhässjor; skulle man utsträcka deras rättigheter, derför att
de göra så liten skada, ehuru de för sin renskötsel icke behöfva
någon sådan utsträckning, så medgifver jag att detta är ett skäl, dock
mera negativt än positivt. — Det är dock icke blott höhässjorna de
skada, utan det klagas äfven deröfver, att, der renvägarne gå fram,
förstöres vegetationen, något som blir särdeles betungande, då lapparna
som ofta sker styra kosan öfver fält, besådda med vinterråg. Förut
är omtaladt, huru de förstöra skogarna, hvaremot blifvit anmärkt att
de i det fallet hafva ersättningsskyldighet. Men svårigheten att utfå
denna ersättning är tillräckligt stor för att man icke skulle behöfva
utsträcka det område, inom hvilket den skall sökas. Man har också
glömt en annan sak, som knappast kan ersättas. Det hände en gång
för några år sedan att en hemmansegare på nedre landet, som varit
bortrest under vintern, vid sin hemkomst på våren fann de flesta af
sina planteringar alldeles förstörda af renarne. Jag medgifver, att han
kunde söka ersättning, men för skador af sådan beskaffenhet är man
dermed föga betjent. Enahanda är förhållandet, då skadan träffar
växtlig ungskog. — Ersättningen om den utfås, motsvarar här all¬
deles icke skadan.
Hvad säga lapparne sjelfva om lagen? Det vet man knappast,
men man vet hvad de tänka om den internationella lagen. Jag såg
för någon tid sedan en tidningsartikel, i hvilken förekom ett referat
öfver ett lappmöte i Hotagen i Jemtland. På detta möte yttrades,
att lapparne ansågo omöjligt att vidare idka renskötsel, utan vore det
förmånligast att sälja renarne och söka lefva på pengarna, ty såsom
lagar nu stiftades, gingo de åt till skadeersättningar och böter. Bland
de åtgärder, som borde vidtagas för att åstadkomma ett bättre för¬
hållande, hörde, enligt lapparnes åsigt, bland annat, att de Ange del¬
taga i lagstiftningen genom att insätta ombud i komitén. — Då före¬
varande lagförslag till en del hvilar på samma grund som den in¬
ternationella lagen, särskildt i fråga om det sätt, hvarpå ersättningar
Lördagen den 17 April, f. m.
27 N:o 29.
skulle af lapparne utkräfvas, eller just i det hvaröfver de mest klaga,
gissar jag att lapparne sjelfva skola betacka sig för den lagstiftning,
som man nu är i färd med att till deras förmån åstadkomma.
År det nu emellertid så, att Kammaren anser, det något i denna sak
bör göras, så skall jag för min del förena mig med dem, som yrka
återremiss på denna paragraf, men för mig ställer sig denna åter-
remiss så, att jag önskar den i syfte, att man må i den mån sådant
kan ske borttaga den utsträckning af lapparnes rättigheter till kust¬
landet, som i samma paragraf stadgas.
Herr Axell: Med anledning af den upplysning, jag tillät mig
lemna Kammaren, att det verkligen finnes lappar, som icke ega del
i skattefjell utan sitta hela året om å de bofastes marker, har en ärad
talare anmärkt, att sådana lappar finge Konungens Befallningshafvande
taga om hand och indela i lappbyar. Ja, detta är lätt gjordt på pap¬
peret, men dertill fordras i praktiken, att det skall finnas någon mark
att tilldela dem. Då man vet att i Jemtland skattefjellen äro för
trånga för den lappbefolkning, som redan nu der finnes, huru skall
det då gå, om Konungens Befallningshafvande ytterligare skall pressa
dit åtskilliga lappfamiljer, som för närvarande icke der beta sina
hjordar?
För min del vågar jag vidhålla den uppfattning, att det skulle
vara i hög grad vågadt af denna Kammare att besluta tillämpning af
denna lag äfven på Jemtland, innan man vet, huru det kan arrange¬
ras med arronderingar och expropriationer, hvilka jag, så vidt jag
känner förhållandena, anser alldeles nödvändiga, derest icke lapparne
genom lagen och med dess tillhjelp skola utrotas.
Herr Unger: Då Utskottets ordförande ifrågasatt, huru vida det
finnes någon bestämmelse i allmänna strafflagen, tillämplig för sådant
fall, som omtalas i denna 1 §, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på 24 kap. 8 och 9 §§ strafflagen. Dessa båda paragrafer lyda så¬
lunda, den 8:de: »Släpper någon med uppsåt olofligen kreatur på
annans egor; böte från och med tio till och med tvåhundra riksdaler.
Missbrukar man betesrätt i samfäld mark; vare bot högst etthundra
riksdaler»; och den 9:de: »Den som genom försummelse i den vård
om egor eller andras kreatur honom åligger, eller på annat sätt vål¬
lar, att kreatur olofligen på annans egor inkommer; böte högst femtio
Riksdaler.» Endast om kreaturen olofligen inkommit å annans mark,
utan någons uppsåt eller vållande, skulle dessa straffbestämmelser icke
vara tillämpliga, men det är en stor vinst att lapparne i sådant fall
icke komma att drabbas af böter, hvilket enligt Utskottets förslag
skulle blifva fallet.
Hvad den internationella lagen beträffar, vet jag icke att vi nu
hafva något med den att skaffa. Hvarför skulle man icke kunna be¬
stämma straff för svenska lappar, som vistas i Sverige, efter svensk
lag, derför att genom fördrag med Norge bestämts vissa straffbestäm¬
melser i den internationella lagen för norska lappar i Sverige och för
svenska lappar i Norge, hvilka låta åtskilliga uppgifna öfverträdelser
af samma lags föreskrifter komma sig till last.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
N:o 29.
28
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
Af de följande paragraferna torde Kammarens ledamöter finna,
att straffbestämmelser för här omtalade förseelser finnas i allmänna
lagen såsom till exempel i 13 § för origtig uppgift angående ren¬
antalet om förlust derigenom annan tillskyndas, och för annan hän¬
delse torde böter för slik uppgift icke böra ifrågakomma, hvadan den
af mig föreslagna förändringen i afseende å bötesansvaret synes äfven
i det hänseendet innefatta en förbättring.
Då jag emellertid gillar den nu föredragna 1 paragrafens lista
punkt, är det egentligen å 2:a och 3:dje punkterna, som jag yrkar
återremiss.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Under denna
öfverläggning, hvarunder ofta nämnts Lappland och lapparne, har med
förunderlig klarhet hos mig vaknat ett barndomsminne, ett minne
både af ord och ton. Den sköterska, som vårdade mig och mina
syskon i vår barndom, plägade för oss sjunga en enkel rörande visa,
hvars ord stå mycket tydliga för mig i detta ögonblick. Den lydde
sålunda:
»Jag fattig lappman
Bor i Lappland;
Mellan berg och stenar
Betar jag mina renar.»
Visans melodi var lika enkel som orden, men båda grepo mitt
barnahjerta med förunderlig makt, helst jag, såsom född i Skåne, icke
såg annat än böljande sädesfält och kullar, som förtonade sig vid
horizonten. Mitt barnsliga medlidande med lapparne var derför myc¬
ket stort. När jag derefter under min senare skoltid läste Lagstadd be¬
skrifning öfver lappmarkerna, styrktes mitt deltagande och mina sym¬
patier för dem. Detta är ju i viss mån en farlig bekännelse. Att
bikta att jag är beherskad af en känsla, som stämmer mig vänlig
mot lapparne, kan möjligen försvaga verkan af hvad jag nu i Kam¬
maren vill yttra rörande förevarande ämne. Jag har dock under en
följd af år varit sysselsatt med att väga och utskifta rättvisa, och jag
tror mig ännu besitta förmåga att oveldigt bedöma hvad som är rätt
eller orätt oberoende af stämningar. Jag har samvetsgrant lagt på
rättvisans vågskål de skäl, som för bifall till den Kongl. proposionen
anförts af Utskottet, och de skäl, hvilka reservanterne andragit der¬
emot och till stöd för sin afvikande mening; och jag har icke kunnat
finna annat än att den af Utskottet åberopade sedvänjerätt, som all¬
tid af lapparne utöfvats och fortfarande utöfvas, i sjelfva verket inne¬
bär en inskränkning i den rätt, som vid afvittringen tilldelats ny-
byggarne i Jemtlands län. Det är, som Utskottet mycket rigtigt be¬
märker, »en synlig servitut», som ligger på markerna i Jemtlands lärt
under vintertiden, då lapparne drifva sina renhjordar från skattefjellen
ned till det lägre liggande landet. Mot denna sedvänjerätt var det,
som Friherre Ericson förnämligast rigtade sina anmärkningar. Jag
håller alltså före att de invändningar, som från hans synpunkt kunna
framställas och äfven blifvit framstälda mot tillämpning af lagens be¬
stämmelser jemväl hvad angår Jemtlands län, icke böra leda till bifall
Lördagen den IT April, f. m. 29
af hvad han yrkat; men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på
hvad. Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet yttrade,
nemligen att det alldeles icke är nödvändigt att, derför att man nu
antager denna lag i allmänhet träda i kraft den 1 Januari 1887,
densamma skall vid samma tid tillämpas äfven i Jemtlands län. Han
visade stort tillmötesgående, då han yttrade att, om denna lag nu an-
tages, den kunde träda i kraft för Jemtland först 1888, 1889 eller
något senare år. Under tiden kunde man åstadkomma den utredning,
som man förmenar här saknas. Det står väl dock klart för Kamma¬
ren och. äfven för Friherre Ericson att utan en lag, som tillerkänner
expropriationsrätt åt dem, som vederbör för att vidga området för
renbeteslandena, kan en sådan expropriation icke tillvägabringas, ty
den allmänna expropriationslagen innehåller sannerligen icke bestäm¬
melser, som medgifva en grannes rätt att skaffa sig mera mark från
de närboende, derför att han sjelf är trångbodd.
Herr Axell anförde, särskildt hvad angår Jemtlands län, såsom
skäl för återförvisning, att der skulle finnas lappfamiljer, som icke
blott vintertiden, utan äfven under sommaren, således hela året igenom,
uppehölle sig på . vissa hemman i Jemtland. Han har sagt det, och
jag. vill icke bestrida hans påstående, ehuru jag skulle önskat, att han
låtit sitt yttrande åtföljas af någon bevisning. Emellertid om jag
ställer detta tillsammans med hvad Friherre Ericson nämnde eller
att man visserligen tålt lapparnes vistelse under vintertiden i de od¬
lade bygderna, men endast mot det att lapparne gifvit ersättning till
jordegaren, så tror jag, man kan antaga, att i de af Herr Axell om-
förmälda fall lapparne jemväl för sin vistelse å den odlade marken
sommartiden lemna ersättning till vederbörande jordegare. Jag är
fullt viss på, att om ett sådant fall kan ådagaläggas, att en lappfamilj
hela året om uppehåller sig på ett odladt hemman, detta sker med
jordegarens .begifvande, och det är ju icke meningen med denna nya
lag att förhindra sådana aftal, Jag tror således, att Herr Axells grun¬
der för återförvisning icke äro att fästa sig vid.
Hvad. angår de i 1 § förekommande bötesbestämmelser, tycker
jag, för min del, att de anmärkningar, som i nämnda hänseende fram-
8tälts, om de än må hafva något sken af giltighet, äro till den grad
obetydliga,, att man förrycker de stora synpunkterna genom att fästa
afseende vid dem.
Jag, för min del, yrkar bifall till denna punkt utan återförvisning.
Friherre Ericson: Jag skall icke upptaga herrarnes tid länge, men
jag måste upptaga något af hvad som blifvit sagdt mot mitt förslag,
för. att såmedelst söka visa rigtigheten af min sats, som blifvit be¬
stridd. Det är anmärkt mot mitt förslag, att man först och främst
måste antaga lagen, enär Kongl. Maj:t eljest icke eger någon rätt att
expropriera. Jag har emellertid i min reservation, såsom herrarne
kanske haft godheten se, under a) föreslagit, att det nu framlagda
förslaget till lag icke måtte antagas att blifva gällande för Jemtlands
län; under punkten b) att Riksdagen skulle »hos Kongl. Maj:t an¬
hålla det Kongl. Maj:t täcktes sa snart ske kan anbefalla en noggrann
undersökning af skattefjellen och dem tillgränsande marker i Jemt-
N:o 29.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
K:o 29. 30 Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag lands län, för att derigenom må utrönas, hvilka trakter af den till
angående skattefjellen angränsande marken böra förvärfvas för att bereda lap-
de svenska ne nödigt utrymme för renskötsel,» och vidare att Kongl. Maj:t
rättnu skulle sättas i tillfälle att gorå sådana arronderingar genom köp,
renbete i expropriation eller aftal om nyttjanderätt af erforderliga marker. En-
Sverige. ligt talmanskonferensens åsigt får emellertid proposition härå icke
(Forta.) fram8tällas. Om emellertid Riksdagen begär en undersökning rörande
skattefjcllen, torde Kongl. Maj:t för Riksdagen framlägga sådant för¬
slag rörande lapparne i Jemtland, hvartill förhållandena gifva anled¬
ning, och hvilket förslag då jemväl torde komma att afse expropria¬
tion af mark. Jag har således icke i det hänseendet gjort mig skyl¬
dig till något förbiseende, ehuru man, antingen på god tro eller för
att förvirra herrarne, påstår så.
Man har bestridt utförbarheten af att förskaffa lapparne så stora
utvidgningar för vinterbete med att säga, att deras vandringar bero
på en naturdrift hos renen, hvilket gör dem nödvändiga. Jag ber i
anledning deraf att få upplysa herrarne derom, att lapparne företaga
vandringar, som äro nödiga och sådana, som äro onödiga. De nödiga
kunna icke inskränkas, för dem måste man gifva lapparne tillräckligt
utrymme, men de onödiga böra inskränkas. Jag skall anföra exem¬
pel på att så kan ske. Det finnes i Jemtlands län en lappfamilj,
hvars pater familias heter Pål Zakrisson. Den bor på Rutfjellet i
nordvestra delen af Herjeådalen. Denna familjs medlemmar, flera
generationer, bestå af redbara personer, som utmärkt sig för ordning
och hafva alltid skött sig väl. Fjellet är emellertid temligen trångt,
och der nedanför är ett temligen inskränkt bälte mellan fjellet och
Tennån, såsom herrarne kunna se på kartan, som blifvit framlagd.
Enligt familjens egen och de bofastes sammanstämmande uppgift går
man hvarje år ned och betar till de bofaste, som ega detta bälte, och
erlägger för denna rättighet betalning. Terrängen är emellertid så
inskränkt, att derigenom tydligt visas, att en lapp, som vill hålla sina
renar inom en sådan terräng, han göra det.
De vandringar af jemtländska lappar,. som företagas på långa
sträckor, ske antingen för ro skull eller åtminstone i helt andra syften
än för renskötseln. Lappar vandra till exempel ända från Frostviken
till Hernösand, eller öfver 30 mil. Det är gammal vana sedan många
år, och deras fäder hafva gjort det före dem. Det är ingen nödvän¬
dighet, men de finna det vara med sin fördel förenligt. De komma
i närheten af större samhällen. De göra affärer, sälja skidor och lapp¬
skor m. m., träffa folk, köra städernas damer i sina akjor och så vi¬
dare, men sådana vandringar äro icke nödvändiga för renskötseln, och
så är också förhållandet med många af de vandringar, som med röda
streck stå utmärkta på komiténs karta. Jag är öfvertygad om, att
det skall kunna beredas sådana områden med de medel, som kunna
fås för afverkning af öfvermogen skog på lappfjellen, att det blir
onödigt för lapparne att gå derutöfver, om de endast hålla sig till
renskötsel, och om något annat är ju icke fråga.
Man har sagt att lapparne genom afvittringen äro orättvist och
hänsynslöst drifna från sina beten och inskränkta inom för trånga
områden. Ja, det är det Herr Grenholm och jag framhållit och tyd-
31
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
liggjort; men vi vilja icke bota detta genom att göra nya orättvisor
och begå nya hänsynslösheter, denna gång mot de landets inbyggare,
som af staten tillförsäkrats besittning af dessa marker. Vi vilja upp¬
göra detta till båda parternas fördel på sätt, att hvarken orättvisa
eller hänsynslöshet behöfver utöfvas. Detta är innehållet af vårt för¬
slag, till hvilket jag anhåller om bifall.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att i afseende på förevarande § framstälts
följande yrkanden: l:o) att densamma skulle godkännas; 2:o) afFrih.
Ericson, att paragrafen skulle godkännas med förbehåll att lagen icke
antoges att gälla för Jemtlands län samt att, i händelse paragrafen
sålunda godkändes, Särskilda Utskottet måtte uppdragas att omredi¬
gera paragrafen i enlighet med det fattade beslutet; 3:o) af Herr Ny¬
ström, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att då
Riksdagen för närvarande icke kan i sin helhet antaga Kongl. Maj:ts
propositition med förslag till lag angående svenska lapparnes rätt till
renbete i Sverige, eller Särskilda Utskottets derpå grundade betän¬
kande, det Kongl Maj:t täcktes, efter ytterligare pröfning och utred¬
ning,. huru vida icke förhållandena med svenska lapparnes renbetes¬
rätt i Sverige äro sådana, att en särskild undantagslagstiftning i
detta hänseende är af behofvet påkallad för hvartdera af de trenne
norrländska länen Norrbotten, Vesterbotten och Jemtland, till Riks¬
dagen inkomma med särskilda förslag derom; samt 4:o) att paragafen
skulle till Utskottet återförvisas.
Härefter gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner en¬
ligt dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på para¬
grafens godkännande vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Cederberg begärde votering, i anledning hvaraf och sedan
såsom kontra-proposition dervid antagits återremiss, uppsattes, juste¬
rades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som godkänner 1 § i den uti 1 punkten af Särskilda Utskot¬
tets Utlåtande N:o 1 föreslagna lag, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
. Nej;
Vinner Nej, visas paragrafen åter till Utskottet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
Ja—64;
Nej—23.
N:o 29.
32
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag 2 §.
angående
de svenska
lapjiarnes
rätt till
Godkändes.
renbete i 3 §.
Sverige.
(Forts.)
5 §.
Herr Claiison: Redaktionen af denna § är, enligt min mening,
sådan, att det vore mycket illa, om den antages i oförändradt skick.
Jag nämnde förut, att det är en stor vinst, att i en speciallag noga
upptagas såväl brott som straff. Här står nu emellertid i första delen
af denna § »— — der ej förseelsen efter allmän lag medför högre
ansvar — —» och i andra delen förekommer, samma hänvisning till
allmän lag. När man insätter en straffbestämmelse i en lag, bör väl
lagstiftaren veta hvad han menar, men detta synes här knappt vara
fallet. Hvad kan efter allmän lag för straff följa? Mig veterligen
finnes ej särskildt straff för den, som utan anvisning eller utsyning
tager växande träd, hvilka han haft rätt att taga efter utsyning. Vi¬
dare straffas enligt föreslagen § lapp, som tager mera virke än till
hans eget behof erfordras. Skulle i det hänseendet straff i allmän lag
finnas, vore det väl det, som der är bestämdt för åverkan eller, om
värdet går öfver 15 kronor, för stöld; eller också, hvilket jag för
min del finner vara det mest analoga, det som bestämmes i 24 kap.
(5 § strafflagen, der det talas om missbruk af delegares rätt i samfäld
skog. Lapp är, då han fått lof att taga husbehofsvirke, i ungefär
samma ställning som delegare i skog, hvilken har lof att nyttja den blott
till husbehof. I sistnämnda fall kan straffet vara böter till belopp af
500 kronor. Betraktas brottet åter som åverkan eller stöld, kan i
förra fallet fängelse och i senare straffarbete derå följa. Kan någon
menniska nu begripa, om och när urbota straff eller högre böter än
40 kronor kan å ifrågavarande brott följa. Paragrafens ordalydelse
kommer sannolikt att i tillämpningen vid våra domstolar åstadkomma
en mängd svårigheter och bidraga till stor osäkerhet i lagskipningen.
I paragrafen står vidare att jordegare, som utan lapparnes samtycke
tager eller gör obrukbart virke, hvilket, hemtadt på jordegarens område,
lapparne vid deras visten lagligen användt till kåtor, stängsel eller
annat varaktigt bruk, skall dömas till böter, »der ej förseelsen efter
allmän lag medför högre ansvar.» Skall nu med sistnämnda hänvis¬
ning till allmän lag afses straff för stöld eller straff för skadegörelse
å annans egendom? Äfven i sistnämnda fall kan straffet sättas ända
till straffarbete. Jag har sjelf dömt till straffarbete för sådan förbrytelse.
Jag skulle i begge fallen vilja hafva bort donna hänvisning till
allmän lag och i stället infördt »straffes som i § 1 sägs», samt yrkar i
sådant syfte, att paragrafen måtte till Utskottet återremitteras.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! jag tilltror mig
verkligen icke att nu på stället vare sig medgifva eller bestrida rig-
tigheten af hvad den siste ärade talaren sagt med afseende å den i
3 § intagna klausul: »der ej förseelsen efter allmän lag medför högre
ansvar.» Jag vill endast påpeka, att om förseelsen icke efter allmän
lag medför högre ansvar, kan denna klausul icke leda till att sådant
Lördagen den 17 April, f. m. 33
högre ansvar ådömes. Denna klausul är ytterst vanlig i alla special-
för: attningar. Går jag till byggnadsstadgan, brandstadgan och helso-
vårdsstadgan för rikets städer, så finner jag förordnadt, att för deri
omförmälda förseelser icke må dömas till böter enligt stadgan, om å
förseelserna följer straff enligt allmän lag. För lagstiftaren skola all¬
tid stora svårigheter möta att, när det gäller att i en speciallag i all¬
mänhet bestämma de straff, som böra följa på öfverträdelser af sådan
lags bestämmelser, derförinnan anställa fullständiga rechercher inom den
borgerliga strafflagens hela område, för att utfinna, huruvida eu i spe¬
ciallagen med straff belagd öfverträdelse tillika är straffbar enligt all¬
män strafflag. Det är, tror jag, vida klokare att öfverlemna bedömande
af sådant åt domarena. När en domare efter samvetsgrann undersökning
i hvarje specielt fall finner, att brottet efter allmän lag medför högre
ansvar, så tillämpar han allmänna lagens, men ej speciallagens bud.
Medför åter brottet icke straff efter allmän lag, tillämpas speciallagens
straffbestämmelse. Jag tror derför, att man utan fara kan antaga
denna § 3. 0
Herr Unger: Det kan väl, om man så vill, icke anses innefatta
någon synnerlig fara at't antaga paragrafen oförändrad, men uppen¬
barligen, är det väl ändock ett misslyckadt och missledande redaktions-
sätt att i en lag stadga böter till belopp af »högst 40 kronor, der ej
förseelsen enligt allmän lag medförer högre ansvar», då ju ostridigt
är, hvad lagstiftaren ock bör anses skyldig veta, att förseelsen enligt
allmän lag verkligen medförer högre ansvar, och föreskriften om »högst
40 kronor» alltså icke är i något fäll tillämplig.
Lika med Herr.Claeson kan jag vid sådant förhållande icke an¬
nat finna, än att giltigt skäl för återremiss är för handen.
Herr Claeson: Jag ber att få vidhålla mitt yrkande och på¬
stå, att de i denna paragraf omförmälda brott äro alldeles nya slag af
brott, som icke hafva full motsvarighet i den allmänna lagen. Det
är då^ bäst. att. gifva tydliga bestämmelser, så att man icke i hvarje
fall råkar i tvifvelsmål. Derigenom vinnes trygghet för alla parter.
Det är icke svårt att i detta afseendet göra rechercher, ty det finnes
icke andra paragrafer, som. möjligen skulle kunna tillämpas, än dem
jag uppgifvit. När .man stiftar en lag, bör man väl göra redaktionen
tydlig och ej sådan, att den är ett ypperligt ämne för diskussion i en
juridisk förening.
Jag yrkar fortfarande återremiss.
Herr Widmark: Såsom ett skäl att Kammaren bör antaga para¬
grafen oförändrad vill jag andraga, att paragrafen förevarit ^Högsta
Domstolen och icke föranledt någon anmärkning från någon af dess
ledamöters sida. Det kan väl med fog antagas, att. Högsta Domstolen,
som s.å noga genomgått förslaget, tänkt sig för, innan den i nu förevarande
sak tillstyrkt det, sådant det här föreligger.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena proposititioner, först på godkännande af före-
Första Kammarens Frat. 1886. N:o 29. 3
N:o 29.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
N:o 29.
34
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag varande paragraf och sedan derpå att densamma skulle till Utskottet
angående återförvisas, hvarefter propositionen på paragrafens godkännande för-
1lapparnes nya<les och förklarades vara med öfvervägande ja besvarad.
rätt till
renbete i 4—6 §§.
Sverige.
(1 orts.) Godkändes.
7 §.
Herr Unger: På sätt jag i min reservation anfört, finner jag
det vara mot" allmän lag stridande, att hvad en tillhörer må tagas i
mät för annan ådömdu böter, och jag finner icke någon giltig anled¬
ning att, på sätt som skett i sista momentet af den föreliggande para¬
grafen, afvika från den rättsregeln, att hvar eger sin sak ensam bota
och icke annans lott förverka. Det föreslagna stadgandet att renar, af
annor man lemnade i vård hos en tredskande lapp, skulle kunna tagas
i mät för lappen ådömde vitesböter, synes vara ett högst betänkligt
och emot gällande lag stridande ingrepp i renegarens laga rätt. Jag
tror icke heller, att detta stadgande är gagneligt eller egnadt att för¬
må den, som har renarne i sin vård, till större laglydighet, ty genom
sin tredska riskerar han icke sjelf något, utan endast att man i mät
tager de renar, som tillhöra en annan. På grund häraf tager jag mig
friheten hemställa, att detta moment måtte ur paragrafen utgå.
Herr Widmark: Med detta stadgande har egentligen afsetts,
att man skulle få någon ordning på de bofastes renar, af hvilka i syn¬
nerhet i Jemtland och Herjeådalen finnes ett stort antal, och dessa
vårdas af lappar, som ofta icke hafva några egna renar. Det är då
nödvändigt, att tillgångar finnas, så att man deraf kan få ut de ådöinda
vitena. Lapparne äro sålunda på sätt och vis endast skötare af renar,
och det kan väl då icke vara annat än rätt, att, såsom här är före¬
slaget, med dessa renar skall ansvaras för vitet, som blifvit ålagdt
derför att de icke inom förelagd tid verkstält flyttningen. Jag får
derför yrka bifall till det föreslagna momentet.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Det är en gam¬
mal, god, svensk rättsgrundsats, att »hvar eger sin sak ensam bota
och ej annans lott förverka, och jag vill i min mån städse söka upp¬
rätthålla densamma, men det förefinnes dock fall, då den icke kan
få tillämpning. Jag vill ur gällande rätt anföra ett exempel derpå,
att främmande gods användes för att gälda skada, som godsets rätte
egare icke förorsakat. Om egaren af fartyg Jeger ut det till annan
för att det föra eller föra låta, anses denne senare som redare; att om
han eller hans skeppare genom ombordläggning med annat fartyg till¬
fogar detta skada; så är den skadelidande berättigad att för utfående
af ersättning hålla sig till det utlegda skeppet, ehuru det tillhör en
annan än den, som åstadkommit skadan. Det är också rigtigt, ty när
man sålunda utlemnar ett fartyg, får man icke göra anspråk på att
det skall vara skyddadt för den vanliga påföljden, som annars drab-
35
N:o 29.
Lördagen den 17 April, f. m.
bär ett påseglande fartyg. Detta utgör den enda säkerheten i sjörät¬
ten. På samma sätt är det i afseende på renarne. När egaren lem-
nat dem i vård hos en lapp, måste han anses hafva derigenom efter-
gifvit hvarje anspråk på upprätthållande af grundsatsen, att hvar eger
sin sak ensam bota och ej annans lott förverka, han får vara omsorgs¬
full vid valet af den person, till hvilken han lemnar sina renar; och
förorsakar denne skada, får egaren tåla, att äfven hans renar användas
till gäldande deraf. Jag kan icke finna annat, än att detta är en fullt
berättigad analogi med det fall, jag nyss anförde ur sjörätten, och
får derför yrka bifall till det föreslagna momentet.
Herr Unger. Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten derpå,
att här icke är fråga om gäldande af skadestånd, utan af vite, som
af Kongl. Majrts Befallningshafvande blifvit ålagdt, och att den jem¬
förelse, som Landshöfding Bergström nu gjort, icke är här i någon
måtto tillämplig.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr Grof¬
ven och Talmannen, att derunder yrkats, dels att förevarande § skulle
godkännas i sin helhet, dels ock, af Herr finger, att endast de båda
första momenten af paragrafen skulle godkännas, men den sista för¬
kastas.
Härefter_ gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklara¬
des propositionen på godkännande af paragrafen i dess helhet vara
med öfvervägande ja besvarad.
8 och 9 §§.
Godkändes.
10 §■
Herr Unger: Jag har tagit mig friheten att i Utskottet anföra
min reservation äfven mot denna paragraf, derför att jag finner det
orimligt mot jordegare att införa en sådan bestämmelse, att han för
skada, som viss tid af året sker, icke får ersättning, om han ej kan
bevisa, att den skett uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid
renarnes bevakning. I allmänhet är det stridande mot allmän lag
att ålägga käranden en sådan bevisningsskyldighet; när han bevisat
hvad skada som skett och. hvilken som den vållat, har käranden
styrkt grunden för sitt käromål. Vill svaranden då vända den omstän¬
digheten före att skadan timat af olyckshändelse, som han ej kunnat
förekomma, åligger det honom att sådan invändning med bevis styrka,
ty i annat fall ålägges honom ersättningsskyldighet. Dessutom bör
man icke frånse, att omständigheterna, i fall sådana som dessa, oftast
skulle göra det omöjligt för jordegaren att åstadkomma bevisning.
Det blefve ofantligt mycket lättare för lappen att bevisa att det vore
en olyckshändelse, än för jordegaren att det skett af uppsåt eller
vårdslöshet, helst som den åverkan, som skulle ersättas, vanligen skett
på många mils afstånd från jordegaren. Men det är icke vid den
Lagförslag
angående
de svenska
lapp ar nes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Ports.)
N:o 29.
36
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
Lördagen den 17 April, f. m.
större eller mindre svårigheten att åstadkomma den ifrågavarande be¬
visningen, jag hufvudsakligen faster mig, utan dervid att det strider
mot vanlig bevisningsskyldighet enligt allmän lag att ålägga käran¬
den att, för utbekommande af skadestånd, bevisa svarandens uppsåt
eller vårdslöshet. Nu har visserligen Utskottet grundat detta förslag
på 1825 års Kongl. bref, der det stadgas att lapparne skola vara er-
sättningsskyldige, om genom bevisning kan styrkas att skadan skett
genom någon deras uraktlåtenhet, men utom det att detta Kongl. bref
icke torde kunna anses såsom gällande civillag, så är det länge sedan
det skrefs, och det är icke sagdt att det passar för nu varande för¬
hållanden. För öfrigt vill jag fästa uppmärksamheten på, att detta
1825 års bref rör endast lappmarkerna, men den här ifrågavarande
10 § gäller såväl Norrbottens och Yesterbottens lappmarker som
andra trakter. Således skulle äfven kustborna enligt föreliggande
förslag blifva skyldige att åstadkomma bevisning om lapparnes dolus
eller eulpa för ett erhålla skadestånd. Med anledning häraf tager jag
mig friheten hemställa om återremiss af paragrafen, på det den må blifva
omredigerad ungefär såsom jag i min reservation tillåtit mig föreslå.
Herr Widmark: Med anledning af hvad den senaste talaren
yttrade, ber jag att få upplysa derom, att dessa 2 och 3 moment af
10 § äro ungefär lika till ordalydelsen med motsvarande paragrafer i
den internationella lagen; och man gjorde då icke några anmärknin¬
gar emot det sätt, hvarpå denna paragraf var redigerad.
Jag anhåller derför om bifall till paragrafen.
Herr Unger: Jag anhåller att ytterligare få fästa uppmärksam¬
heten derpå, att om man också skulle kunna med något fog åberopa
de äldre Kongl, blefven, så gälla dessa endast sjelfva lappmarkerna,
och icke »i annan trakt» såsom här jemväl är stadgadt.
Jag fullföljer sålunda mitt yrkande om återremiss.
Herr Widmark: Jag får emot den siste talaren anmärka, att
det i mom. 1 af denna § endast är fråga om skada, som renarne
förorsaka under sommartiden, och under den tiden få de ju icke vara
utom sina afsätta land. Lapparne hafva nemligen under den tiden
icke rättighet att med sina renar vistas nere vid kusten.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Utskottets ärade
ordförande har just upplyst, hvad jag ville framhålla men som synes
hafva undgått den talares uppmärksamhet, som yrkade på återremiss
af paragrafen. Det första momentet af denna 10 § handlar uppen¬
barligen om skada, som lapparnes renar förorsaka under sommartiden,
det vill säga i Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker under
tiden från och med den 1 Juni till den 1 September och i annan
trakt från och med den 1 Maj till den 1 Oktober. Under denna tid
få lapparnes renar icke inkomma på andra områden, än som för dem
uteslutande blifvit förbehållna. Det andra momentet talar deremot
om skada genom renarne »å annan tid än här ofvan sägs». Sker
skadan sålunda under sommaren, ersättes skadan obetingadt af ren-
Lördagen den 17 April, f. m.
37 N:o 29.
egayen utan att jordegaren behöfver ådagalägga, att skadan skett upp¬
såtligen eller genom grof vårdslöshet; men sker sådan skada genom
lapparnes renar å annan tid än förut är sagd, d. v. s. under vintertiden,
då skall skadan ersättas af renegaren, »så framt den, hvilken vården
om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning varit dertill vållande».
Hvarför uppställes nu detta undantag eller snarare denna frihet
från skyldigheten att ersätta skadan, utom i de fall, då den skett
uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet? Jo, till följd af renarnes
egendomliga natur; de måste, såsom här i dag blifvit för oss upplyst,
sparka undan snön för att de skola kunna åtkomma renlafven. Det
är således en rättspresumtion för att icke någon vårdslöshet eller
uppsåtlig! skadande egt rum; men der sådant åter kan visas, der
inträder också ersättningsskyldigheten.
Dessutom är det icke så ovanligt, som den förste ärade talaren
anförde, att i svensk lag förekomma stadganden om, att man skall
visa, hurusom grof vårdslöshet egt rum. Ett sådant stadgande har
blifvit infördt uti den nyligen utfärdade lagen angående ansvarighet
för skada i följd af jernvägs drift. Det heter der i 3 §: »Varder
i följd af jernvägs drift någon, som är anstäld i jernvägens tjenst
eller arbete, under förrättandet deraf dödad eller skadad, vare, ändå
att icke någon annan af jernvägens förvaltning eller betjening vållat
skadan, jernvägens innehafvare skyldig gälda skadestånd, der icke han,
som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller
annan grof vårdslöshet sjelf ådragit sig skadan.»
Här är också ett sådant fäll, der man fordrar bevisning om grof
vårdslöshet, Rättspresumtionen är här emot jernvägens innehafvare,
och han blir fri från ersättningsskyldighet endast i det fall, att han
kan visa, att skadan uppkommit genom grof vårdslöshet å den ska¬
dades sida.
Jag kan icke finna att denna bestämmelse står i strid med hvad
Sveriges lag innehåller eller kan och rätteligen bör innehålla i dylika
fall; och jag får derför yrka bifall till den föreslagna paragrafen.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på godkännande af förevarande
paragraf och sedan derpå att densamma skulle till Utskottet återför¬
visas; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med öfvervägande ja besvarad.
11-16 §§.
Godkändes.
17 §.
Herr Unger: Jag har i min reservation angifvit,*att jag anser
hela denna paragraf obehöflig, emedan de omständigheter, hvarom
der lagstiftas, hufvudsakligen redan äro genom allmän lag reglerade.
Men det kan ju likväl här vara något olika förhållanden, och jag vill
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Forts.)
N:o 29.
38
Lördagen den 17 April, f. m.
Lagförslag
angående
de svenska
lapparnes
rätt till
renbete i
Sverige.
(Fort s.)
derför icke vidare hålla på min åsigt i det hänseendet. Deremot
anser jag, att stadgandet i näst sista momentet: »varder renhjord,
som betar å tillåtet uppehållsställe, skingrad af hund, och förorsaka
renarne derigenom skada, den skada skall af hundens egare ersättas»,
är ett temligen betänkligt stadgande, hvilket i de allra flesta fall
gör jordegaren rättslös; ty om han stämmer renegaren om ersättning
för skada, så säger denne, att skadan förorsakats af en hund, »Ni får
hålla Er till hundegaren». Denne har likväl i de flesta fall icke något
att betala med, och mig synes det vara väl långt drifva anspråk på
jordegaren, att han skall behöfva hålla sig till hundegaren för att
utfå ersättning för sin skada.
I Kongl. förordningen den 21 December 1857 om stängselskyl¬
dighet m. m. heter det ,i 30 §: »Har någons kreatur på annans egor
olofligen inkommit, och ligger vallandet dertill ej den till last, som
kreaturet tillhör; njute ändå den, som det å sina egor funnit, der
han ej, enligt 22 §, bör skadan sjelf stånda, sin rätt, efter hvad förut
är sagdt, emot kreaturets egare; och denne söke sitt skadestånd af
den, "som vållande var att kreaturet inkom». I enlighet med detta
stadgande skulle i nu förevarande fall renegaren i främsta rummet
få betala skadan och sedan söka sitt åter af hundegaren, och derför
skulle jag väl i det syftet vilja yrka återremiss af paragrafen; men
då Kammaren icke synes vara stämd för någon återremiss, skall jag,
i fall ingen förenar sig med mig derom, icke framställa något yrkande
i denna punkt.
Herr Widmark: Efter som den siste ärade talaren icke fram-
stälde något yrkande, ber jag endast att fä anhålla om bifall till den
föreslagna paragrafen oförändrad.
öfverläggningen ansågs härmed slutad, och förevarande paragraf
godkändes.
18-26 §§.
Godkändes.
Slutmeningen.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Slutorden i
lagen innehålla en bestämmelse om när den skall träda i kraft.
Denna dag är föreslagen till den 1 Januari år 1887.
Med anledning af hvad Herr Statsrådet och Chefen : Öl' Justitie¬
departementet yttrade i fråga om lämpligheten af att låta lagen i
dess fulla utsträckning först å en senare tidpunkt träda i kraft för
Jemtlands län, så att åtskilliga åtgärder, som ansetts erforderliga,
måtte hinna derförinnan vidtagas, yrkar jag, att denna punkt må
återförvisas till Utskottet, som sålunda kan komma i tillfälle att taga
i öfvervägande dels Indika af lagens bestämmelser må kunna äfven
hvad angår Jemtlands län träda i kraft redan den 1 Januari 1887
Lördagen den 17 April, f. m. 39 JftO 29.
och dels vid hvilken påföljande års ingång öfriga föreskrifter i lagen
kunna och böra få tillämpning jemväl i nämnda län.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på godkännande af det föredragna lagförslagets slutmening och sedan
derpå att densamma skulle till Utskottet återförvisas; och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.
Rubriken.
Godkändes.
2 punkten, innefattande förslag till lag angående renmärken. Förslag till
lag avgående
1—7 §§. renmärlcen.
Godkändes.
Slutmeningen.
Herr Widmark: På det att Utskottet måtte kunna taga i öfver¬
vägande, huruvida, icke . någon förändring jemväl i denna del måste
göras med anledning af Kammarens återremiss i syfte att lagen om
lapparnes rätt till renbete icke skulle komma att genast blifva gäl¬
lande i Jernband, anhåller jag, att äfven detta moment måtte till
Utskottet återremitteras.
Efter härmed slutad öfverläggning och sedan propositioner fram-
stälts, först på godkännande af ifrågavarande slutmening och sedan
P_å dess återförvisning till Utskottet, förklarades den senare proposi¬
tionen vara med ja besvarad. 1
Rubriken.
Godkändes.
Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan;
Förklarades besvarad genom Kammarens förut fattade, här ofvan
antecknade beslut.
. Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, K:o 29, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts pro¬
position angående bestämmelser om vård och förvaltning af Stock¬
holms stads allmänna begrafningsplatser.
N:o 29,
40 Lördagen den 17 April, f. m.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Frih. Barnekow under 12 dagar fr. o. in. denna dag,
Heir Carlheim-Gyllensköld „ 21 ,, ,, d. 19 dennes,
„ Lithander „ 14 „ „ „ 20 „
och „ Boström ,, 10 „ „ ,, 21 „
Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.
Kammaren åtskildes klockan 2,43 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS TRYCKERI, 1886.