RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1886. Första Kammaren. N:o 15.
Måndagen den 8 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Justerades protokollet för den 27 sistlidne Februari.
Anmäldes och bordlädes:
Bevillnings-Utskottets memorial Nio 2, i anledning af Kamrar-
nes skiljaktiga beslut rörande 1, 2, 3, 4 och 5 punkterna af Ut¬
skottets betänkande N:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen;
äfvensom
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
_ K:o 2, angående utredning i fråga om förbättrad pensionering
af indelta soldater, som skadats i tjensten; och
N:o 3, i anledning af väckt fråga om ändring i sättet för utbe¬
talning af underhållsmedel till gratialister af krigsgemenskapen.
Upplästes ett insändt läkarebetyg af följande lydelse:
Att Majoren Välborne Herr P. A. H. Stjernspetz, som ådragit
sig en lungkatarrh (Bronchitis), på denna grund är oförmögen att
lemna sina rum, intygar
Stockholm den 4 Mars 1886.
Vincent Lundberg,
leg. läk.
Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 11, till Konungen, angående afskaffande af åtskilliga
löfteseder.
Första Kammarens Prof. 1386. N:o 15.
1
N:o 15.
2
Måndagen den 8 Mars.
Ifrågasatt
efterskän¬
kande af 20
% å arrendena
för kronans
fastigheter.
Ifrågasatt
nedsättning i
arrendet för
två indragna
miiitiebo-
ställen.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 3 ock 4 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 24, i anledning af väckt motion om efter¬
skänkande för år 1886 af tjugu procent å arrendena för kronans
fastigheter.
Herr Hallenborg: Då jag nu begärt ordet, har det icke varit
derför att jag vill göra något yrkande för att åstadkomma någon
förändring af hvad Stats-Utskottet hemstält. Jag anser mig dock
böra fästa uppmärksamheten derpå, att arrendena å kronolägenheter
inom den provins jag tillhör äro på vissa ställen så högt uppdrifna,
att de anspråk på nedsättning i desamma, som blifvit framstälda,
visst icke kunna anses oberättigade. Emellertid hyser jag den öfver-
tygelsen, att Domänstyrelsen kommer att noga taga den frågan om
hand, och att styrelsen, i händelse denna fråga i annan form kom¬
mer till Riksdagen, nog lärer pröfva, på hvilka ställen och under
hvad form en dylik nedsättning bör kunna medgifvas. Ty likasom
många enskilda jordegare på sista tiden ansett sig böra nedsätta
arrendena för sina arrendatorer, bör det äfven tillkomma staten att
visa ett dylikt tillmötesgående. Jag gör, som sagdt, icke något
yrkande, utan har blott velat tillkännagifva att jag anser, det en
nedsättning i vissa kronans arrenden är af behofvet påkallad, men
bör dock icke ega rum utan förutgången noggrann pröfning.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och Utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan bifölls.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 3 och 4 inne¬
varande Mars bordlagda utlåtande N:o 25, i anledning af väckt mo¬
tion om efterskänkande af forsellön för arrendatorer af indragna
militieboställen.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 3 och 4 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 26, i anledning af väckt motion om ned¬
sättning i arrendet för indragna militieboställena Alvastra och Uck-
leby inom Östergötlands län.
Grefve De la G ar di e: Kammaren har nyss till behandling
förehaft Stats-Utskottets utlåtande N:o 24, i anledning af väckt mo¬
tion om efterskänkande för år 1886 af 20 procent å arrendena för
kronans fastigheter.
I motivet för sitt afslag af berörda motion yttrar Utskottet:
»Någon antaglig grund för ett allmännare efterskänkande af
arrendeafgifterna för kronans egendomar torde, enligt Utskottets
förmenande, vara svår att finna, helst vid hvarje särskildt fall om¬
ständigheter kunna förekomma, hvilka inverka än till förmån, än
till skada för arrendatorn; och om nedsättning i arrendeafgifterna
Måndagen den 8 Mars. 3
verkligen skulle anses böra ifrågakomma, föreställer sig Utskottet,
att giltig anledning icke förefinnes, hvarför i främsta rummet sådan
nedsättning skulle tillgodokomma de arrendatorer, hvilka under nu
rådande tryckta sädespris erlägga sina arrenden i spanmål.»
Såsom följdrigtig konseqvens af detta yttrande hade man väl
bort vara berättigad att antaga, att Utskottet i särskilda fall, då
omständigheterna kunna vara särdeles talande, skulle vilja med¬
gifva dylik hjelp eller nedsättning, men denna milda tankegång
bär Utskottet likväl på den korta vägen härifrån och till sitt utlå¬
tande N:o 27 alldeles glömt bort, och, utan att inlåta sig på pröf-
ningen af här föreliggande omständigheter, afslår Utskottet helt
hårdhändt och kort motionen. Och ändå afser den ifrågavarande
framställningen just ett sådant särskildt fall, då omständigheterna,
enligt mitt förmenande, äro särdeles talande. För sitt afstyrkande
åberopar Utskottet endast formella skäl, eller att de å egendomen
vidtagna förbättringarna blifvit gjorda innan Kongl. kungörelsen
den 10 November 1882 utfärdades.
Att lagar icke böra hafva retroaktiv verkan, t. ex. lagar rörande
straffbestämmelser eller ändringar i tullsatser o. s. v., det lärer väl
vara alldeles klart och tydligt, och derom äro vi nog också alla full¬
komligt ense. Men om man i statens intresse har kommit till in¬
sigt om att staten, i fall sådana som det förevarande, bör gå till
väga på samma sätt som den enskilde jordegaren, d. v. s. hjelpa
och stödja sina brukare och arrendatorer, då de visa sig vilja för¬
kofra och förbättra åt dem upplåtna egendomar, så tror jag att det
vore med klokhet, rättvisa och billighet öfverensstämmande, att de
i nämnda Kongl. kungörelse angifna grunder blefvo tillämpade
äfven på sådana fall, som detta.
Arrendatorn af boställena Alvastra och Uckleby har på dessa
boställen verkstält dräneringar och åtskilliga förbättringar innan be¬
rörda förordning utkom och således på en tid, då utväg att erhålla
ersättning för dylika förbättringar icke förefans. Detta är sålunda
det formella skäl, hvilket Utskottet tillmätt så stor vigt.
För min del anser jag, det billigheten fordrar att arrendatorn
får en sådan ersättning, om han ock, på sätt Utskottet anmärkt,
icke verkstält förbättringarna i afsigt — eller ens med utsigt att
derför erhålla ersättning från statsverket. Då han sträfsamt och
arbetsamt företagit sig dessa arbeten utan en dylik utsigt, men fått
sina förhoppningar gäckade i följd af dåliga jordbrukskonjunkturer,
som det ej legat i hans makt att förutse, så tror jag den saken
verkligen kan vara värd att tagas i noga öfvervägande, om han icke
kan vara berättigad till ersättning för hvad han till egendomens
nytta uträttat.
Undersökning på stället har utvisat, att förbättringarna äro verk-
stälda, och ingen anmärkning har emot undersökningsinstrumentet
gjorts. På dessa skäl anser jag mig föranlåten yrka, att Riksdagen
ville, med afslag å Stats-Utskottets hemställan, besluta, att arren¬
datorn af f. d. militieboställena Alvastra och Uckleby P. Rhenström
måtte tillerkännas ersättning för de af honom å egendomen Alvastra
N:o 15.
Ifrågasatt
nedsättning i
arrendet för
två indragna
militiebo-
ställen.
(Forts.)
N:o 15.
4
Måndagen den 8 Mars.
Ifrågasatt
nedsättning i
arrendet för
två indragna
militieöo-
ställen.
(Forts.)
gjorda grundförbättringar till ett belopp något understigande hvad
värderingsinstrumentet angifver och i motionen föreslagits, samt att
denna måtte komma honom till godo genom nedsättning med 1,500
kronor årligen af arrendet för den återstående arrendetiden.
Grefve Sparre: Jag ber endast att få fästa uppmärksamheten
derpå, att den omnämnde arrendatorn öfvertog detta arrende den
14 Mars 1877. Han nedlade åtskilliga arbeten och förbättringar på
egendomen, och dem uppskattade han till en kostnad af 24,373 kr.
24 öre.
Sedan 1882 års kungörelse utkommit, hvilken under vissa för¬
utsättningar lemnar tillfälle till ersättning för verkstälda förbättrin¬
gar å kronoarrenden, begärde han ersättning derför. Men inga af
dessa förutsättningar hafva här egt rum. Ingen plan har uppgjorts
eller blifvit af vederbörande granskad och godkänd, hvilket dock är
ett vilkor.
Domänstyrelsen yttrar sig angående hans ansökning på följande
sätt: »Äfven om hvad i omförmälda Kongl. kungörelse stadgades
om ersättning åt arrendator för vissa grundförbättringar finge, så¬
som sökanden ifrågasatt, gälla jemväl i afseende å sådana, som ut¬
förts före denna författnings tillkomst, åtskilliga af de utaf sökanden
verkstälda arbeten ej vore att hänföra till de slag af förbättringar,
för hvilka godtgörelse enligt förenämnda kungörelse kunde beviljas,
samt att, under det i denna föreskrefves såsom vilkor för medde¬
lande af understöd åt torrläggningsföretag, att detta skulle verk¬
ställas efter af sakkunnig person uppgjord plan, som biefve af Do¬
mänstyrelsen godkänd, sökanden ej företett .intyg af något slag derom,
att den af sökanden utförda täckdikning, hvarå folie en stor del af
de i åberopade värderingsinstrument upptagna kostnader, verkstälts
på ändamålsenligt sätt och så, att egendomen deraf tillskyndades
varaktigt gagn.»
Dessa skål tala; och jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på, att det ingalunda kan vara lämpligt att i särskilda fall inkomma
med framställningar af denna art till Riksdagen. Jag tror att i
flera än ett fall skulle Riksdagens beslut kunna komma att bero
på förmågan hos en eller annan motionär att föra fram och moti¬
vera dylika framställningar, och detta anser jag ytterst olämpligt.
En annan sak deremot, som jag kan vara med om, vore, att Riks¬
dagen bemyndigade Kongl. Maj:t att i särskilda fall besluta öfver
framställningar af denna art.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets hemställan.
Herr Evers: Då den ifrågavarande framställningen angående
ersättning för vissa verkstälda förbättringar å bostället Alvastra icke
en utan tvenne gånger varit föremål för Domänstyrelsens behand¬
ling, anser jag mig, huru behjertansvärd för öfrigt någon ersättning
eller nedsättning i det höga arrendet till förmån för den driftige
arrendatorn kunde vara, böra framhålla de skäl, som föranledt Do¬
mänstyrelsen att icke kunna bifalla densamma.
Måndagen den 8 Mars.
5 N:o 15.
Som stöd för sin anhållan har arrendatorn åberopat 15 och 21 Ifrågasatt
§§ af Kongl. förordningen den 10 November 1882, hvilka handla, Ymtidet^fur
den förra om huruledes ersättning för nybyggnad i vissa fall genom två^ndragna
eftergift i ett eller flera års arrendeafgift kan lemnas arrendator, militiebo-
och den senare om godtgörelse i viss mån för större odlings- och ställen.
täckdikningsarbeten. I båda dessa fall föreskrifves likvisst, att, för (Forts.)
att kunna erhålla någon dylik ersättning, fullständig plan derför
af sakkunnig person skall vara uppgjord och af Domänstyrelsen
godkänd. Så har här emellertid ej skett, och de arbeten, hvarför
ersättning blifvit begärd, hafva äfven blifvit verkstälda, åtminstone
till hufvudsakligaste del, innan 1882 års författning vunnit tillämp¬
ning. Men äfven om styrelsen kunnat till pröfning upptaga de gjorda
ersättningsanspråken, så förekomma bland dessa åtskilliga arbeten,
hvarför godtgörelse ej kunnat lemnas. Der är nemligen begärdt icke
obetydliga ersättningar för stenbrytning, anläggning af stenbroar
öfver diken och uppkörsbroar till ladugårdarne, omläggning af träd¬
gårdar jemte åtskilligt annat, som här vore för vidlyftigt att upp¬
räkna. Det egentliga arbetet, hvarför ersättning kunnat beredas
arrendatorn, hade varit för täckdikning, derest denna i stadgad ord¬
ning blifvit verkstäld, men i så fall hade styrelsen måst taga hänsyn
till föreskriften i 21 § 2 mom. af åberopade nådiga förordningen,
som lyder:
»Vill arrendator för det arrenderade området eller viss del deraf
i väsentlig mån förändra sättet för jordens torrläggning, eller önskar
han anlägga ängsvattning, skall sådant ske efter af sakkunnig person
uppgjord plan, som af Domänstyrelsen godkännes. Dör dylikt
företag, likasom för större odlings- eller täckdikningsarbeten, hvaraf
egendomen tillskyndas synnerlig fördel, men arrendator under sin
arrendetid ej kan tillgodogöra sig en kostnaden motsvarande inkomst,
må, efter Domänstyrelsens pröfning, godtgörelse arrendator tilläggas
genom skälig minskning i ett eller flera års arrendeafgift.»
Nu är, som Kammaren af det föreliggande betänkandet behagade
finna, det nuvarande arrendet ingånget 1877, och då större delen af
den ifrågasatta täckdikningen, hvarför arrendatorn fordrat en ersätt¬
ning af 100 kr. pr tunnland, verkstälts under de första 7 åren af den
20-åriga arrendeperioden, torde den ersättning, som möjligen kunnat
beredas arrendatorn, på grund af stadgande i nyss nämnda §§, hafva
blifvit betydligt reducerad, alldenstund arrendatorn, under åter¬
stående arrendetiden, genom nyttan af detta arbete bör kunna till¬
godogöra sig en förhöjning i jordens afkastning, möjligen mot¬
svarande derför häfda kostnader.
Om således Domänstyrelsen, äfven med tillämpning af nu gäl¬
lande grunder för utarrendering af kronans egendomar, efter förut
uppgjord och godkänd plan, möjligen kunnat bereda arrendatorn
någon godtgörelse för nyss nämnda arbete, så föreställer jag mig,
att denna icke på långt när hade uppgått hvarken till den summa,
Herr Ericson i sin nu föreliggande motion äskat, ej heller till det
belopp, som en ärad talare på östgötabänken nu yrkat måtte genom
årlig nedsättning af arrendeafgiften lemnas arrendatorn.
N:o 15.
6
Måndagen den 8 Mars.
Ifrågasatt Jag kan, i likhet med den siste ärade talaren, icke underlåta
framkålla det enligt mitt förmenande olämpliga att för Riks-
två^indraina dagen framdraga dylika ersättningsanspråk. Om Riksdagen bifölle
militiebo- den förevarande motionen, befarar jag att vi hafva att förvänta eu
ställen, massa dylika med anspråk på godtgörelse från andra dertill lika
(Forts.) berättigade arrendatorer. Med anledning af hvad jag nu anfört
ber jag att få förena mig med den siste ärade talaren uti att yrka
afslag å motionen och bifall till Utskottets hemställan.
I
Grefve De la Gardie: Med anledning af den siste ärade
talarens, yttrande ber jag få uttala, att jag långt ifrån förbiser de
formella skäl, som hindrat Kongl. Maj:t och Domänstyrelsen att bifalla
hos dem gjorda framställningar i detta ämne, och hvilka skäl äro
dels att arbetena verkstälts innan 1882 års författning utkom och
dels att arrendatorn ej i vederbörlig ordning inkommit med an¬
sökning derom till Domänstyrelsen; men för Stats-Utskottet hade
icke dessa formella hinder bort gälla. Jag håller före att Utskottet
kunnat komma till ett annat resultat.
Hvad den förespeglade vådan af ett prejudikat angår, så tror
jag dermed icke vore så stor fara, alldenstund framställningar af
denna art ej gerna kunna komma till Riksdagen utan efter förut¬
gången och omständlig pröfning i flere instanser, och om sådan
förutgången pröfning icke förefinnes, lärer Stats-Utskottet vara oför-
hindradt att affärda dem på samma raska sätt, hvarå vi i näst
föregående betänkande se ett exempel.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats dels
bifall till Utskottets hemställan, dels ock, af Grefve De la Gardie,
att Riksdagen, med afslag å Utskottets hemställan, ville tillerkänna
arrendatorn af förra militieboställena Alvastra och Uckleby P.
Rhenström ersättning för de af honom å egendomen Alvastra gjorda
grundförbättringar medelst afdrag å arrendet af 1,500 kronor årligen
under återstående arrendetiden.
Sedermera gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och .
förklarades propositionen på bifall till Utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 3 och 4 inne¬
varande Mars bordlagda utlåtande H:o 27, i anledning af väckt
motion om efterskänkande af en del af arrendet för indragna majors-
bostället Strand i Jönköpings län.
Föredrogs å nyo och godkändes Banko-Utskottets den 3 och 4
i denna månad bordlagda utlåtande N:o 3, angående ombyggnad af
Riksbankens hus i Göteborg och Malmö.
Måndagen den 8 Mars.
7
>':o 15.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Banko-
Utskottets den 3 och 4 innevarande Mars bordlagda memorial N:o 4,
i fråga om användandet af Biksbankens vinst för år 1885.
1 punkten.
Hans Exellens Herr Statsministern Themptander. Då jag Användandet
begärt ordet vid föredragningen af detta betänkande, har det skett y^^^vinst
närmast för att fästa Kammarens uppmärksamhet på, huruvida den pyr flr
närvarande tidpunkten kan vara den rätta för att fatta det beslut,
Utskottet här tillstyrkt. Som jag funnit att i sjelfva saken Ut¬
skottets hemställan vunnit den starka anslutning, att endast två af
dess ledamöter från denna Kammare deremot reserverat sig, så vill
jag nu ej ifrågasätta någon ändring i sak eller ingå uti bedömande
af sjelfva hufvudfrågan. Då emellertid Utskottet vid frånträdandet
af den sedan en lång följd af år iakttagna praxis att låta en del, eller
ungefär hälften, af bankovinsten användas för statsverkets ändamål,
anfört det motivet, att för närvarande föreligga för Kiksbankens
räkning åtskilliga vigtiga byggnadsbehof, för hvilkas tillgodoseende
man icke borde draga ur bankens allmänna affärsrörelse de belopp,
som kunna vara derför erforderliga, och då således ett beslut i den
rigtning Utskottet föreslagit möjligen icke skulle komma att i fram¬
tiden åberopas som precedens för att fullständigt bryta med den
praxis, som enligt min tanke bör jemväl för framtiden i regeln
iakttagas, så vill jag icke bestrida möjligheten att för denna riks¬
dag i följd af bankens nyssnämnda särskilda behof reservera en
större del än vanligt af bankovinsten. Men jag vågar dock påstå,
att den närvarande tiden ej är den rätta för bedömandet af huru¬
vida detta kan ske utan att bereda olägenhet vid budgetens upp¬
görande. Man kan väl hänvisa till att den Kongl. propositionen
om statsverkets tillstånd och behof utvisar ett icke ringa öfverskott,
hvilket Kongl. Makt föreslagit böra till åtskilliga ändamål afsättas.
Men jag får fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att bland dessa
ändamål är det ett, som egentligen blott till utseendet innebär en
besparing för framtiden. Det är nemligen det belopp af 800,000
kronor, hvilket är afsedt för inlösen af frälseräntor. När nemligen
denna budget skall börja tillämpas med nästa års ingång, är det
utan tvifvel att dylik inlösen redan skett till så stort belopp, att
hela det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet behöfver för ändamålet
genast tagas i anspråk. Här är alltså icke någon afsättning i vanlig
mening för framtiden, utan frågan gäller en af statsmakterna redan
beslutad utgift, som omedelbarligen skall utgå. Vid sådant för¬
hållande, och då man icke heller i öfrigt lärer med någon säkerhet
kunna nu bedöma, i hvad mån budgeten medgifver att ett så be¬
tydligt belopp som 1,300,000 kronor kan å inkomstsidan uteslutas,
har jag förestält mig att det ej vore lämpligt att för närvarande
fatta ett sådant beslut. Väl vet jag att det vid föregående riks¬
dagar varit vanligt, att beslut om bankovinstens användande fattats
under riksdagens tidigare skede. Men det är naturligtvis en
väsentlig skilnad, när beslutet endast gält ett godkännande af den
Sso 15.
8
Måndagen den 8 Mars.
Användandet siffra, som vant af Kongl. Maj:t beräknad vid inkomstbudgetens
batiens vmxtuPPgörande> i jemförelse med att, såsom nu är i fråga, helt enkelt
för år 188.5. stryka ut en så betydlig inkomsttitel ur budgeten.
(Forts.) ^ På dessa skäl vågar jag för närvarande hemställa, huruvida ej
Kammaren skulle anse lämpligt att först vid en senare tidpunkt
af riksdagen taga den nu föreliggande frågan under öfvervägande.
Friherre Åkerhielm: Med anledning af Herr Finansministerns
yttrande kan jag fatta mig helt kort. Jag vill på den punkt frågan
nu står endast erinra om att Banko-Utskottet, enligt dess af Riks¬
dagen beslutade instruktion, skall, så fort ske kan, afgifva be¬
tänkande _ angående användandet af bankovinsten. Detta är anled¬
ningen till att Utskottet redan nu velat på sätt som skett bereda
Kamrarne tillfälle att pröfva dess förslag i sådant afseende.
Om Kammaren emellertid, och särskildt i följd af Herr Finans¬
ministerns erinran, skulle vilja uppskjuta behandlingen af denna
fråga intill dess Kammaren är i tillfälle att bättre pröfva sannolik¬
heten af budgetens slutliga utseende, så finner jag derför vara
af finansministern anförda så goda grunder, att jag icke vill sätta
mig emot ett dylik uppskof, utan ser gerna att frågan återremitteras.
Friherre Klincko vvström: Jag är verkligen rätt ledsen att icke
kunna instämma i den af de två siste talarne gjorda hemställan i
denna fråga. Jag tror att, med afseende på den uträkning öfver
statsverkets inkomster, som vi hafva oss förelagd i Kongl. Maj:ts
proposition angående statsverkets tillstånd och behof, de beräknade
inkomsterna icke gerna kunna anses vara i någon mån otillräckliga,
äfven om bankovinsten helt och hållet besparas för Riksbankens
egna ändamål och dem, som dermed möjligen kunna hafva samband.
Jag vill _ nemligen erinra, att det sedan länge varit en önskan
ganska vidsträckt i landet, att förslag om en förändrad lagstiftning
för de enskilda bankernas rättighet att utgifva tiokronor i syfte af
dessa tiokronors indragning måtte komma från Kongl. Maj:t." Man
har ock talat om, att en sådan proposition skulle vara i görningen.
Jag vet icke huru dermed förhåller sig och jag känner icke be¬
skaffenheten af denna möjligen tilltänkta proposition, men jag
hoppas, att den _ skall vara så beskaffad, att dessa sedlar på tio
kronor måtte blifva inom ganska kort tid indragna. Att detta
icke kan ske, utan att Riksbankens fonder och tillgängliga medel
högst betydligt ökas, det är ju alldeles påtagligt, och derför synes
mig denna för statsverket alldeles obehöfliga tillgång vara för Riks¬
banken ganska önsklig att bibehålla.
Ett annat ändamål med dessa medels bibehållande för Riks¬
banken finnes ock genom det af Kammaren nyss fattade beslutet
angående ombyggnad af Riksbankens hus i Göteborg och Malmö i
öfverensstämmelse med Banko-Utskottets utlåtande N:o 3. Denna
ombyggnad är beräknad att uppgå till en summa af 303,550 kronor.
Ett ytterligare behof för Riksbankens räkning är, såsom vi
veta, uppförandet af ett nytt riksbankshus i Stockholm. Redan
Måndagen den 8 Mars.
9
N:o lo.
länge har behofvet deraf varit erkändt både af Riksdagen och af Användandet
fullmäktige i Riksbanken, hvilka bäst torde känna och inse behofvet, .
i n ° bankens vinst
deråt. åv 1885
Under alla dessa förhållanden finner jag således en återremiss (Forts.)
vara alldeles obehöflig, då mig synes, att Riksdagen redan nu ganska
väl kunde besluta om hela bankovinstens reserverande för Riks¬
bankens ändamål, på sätt Banko-Utskottet med en sällspord enighet
i dess betänkande Ko 4 föreslagit. Jag får derför anhålla om
bifall till Banko-Utskottets förslag.
Herr Peyron: Som Kammaren behagade finna, är jag reservant
vid nu föreliggande betänkande, men vid det förhållande, att Hans
Excellens Herr Statsministern uttryckt den önskan, att frågan måtte
återremitteras till Utskottet, och ordföranden i Banko-Utskottet har
behagat, om icke yrka på bifall dertill, åtminstone instämma i
hans önskan, vill jag för närvarande, under förutsättning och då
jag tager för gifvet att frågan kommer att återremitteras, icke ingå
i någon diskussion af frågan, enär jag anser det för närvarande
öfverflödigt, utan anhåller att få yrka återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad Ut¬
skottet i förevarande punkt hemstält och sedan derpå att punkten
skulle till Utskottet återförvisas, och förklarades den senare pro¬
positionen vara med öfvervägande ja besvarad.
2 punkten.
Lades till handlingarna.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 3 och 4 i denna månad
bordlagda utlåtande Ko 32, i anledning af väckt motion om upp¬
hörande af den vissa hemman medgifna frihet från inqvarterings-
skyldighet i fredstid m. m.
Herr Hasselrot: Då jag reserverat mig mot detta Lag-Utskottets ifrågasatt
utlåtande, torde det vara min skyldighet att för Kammaren framlägga upphörande
de grunder, hvarpå jag stöder denna min reservation, och jag skall hemmans fri-
försöka göra detta i möjligaste korthet. het från in-
Med inqvartering på landet i fredstid — och derom är det här qvarterings-
uteslutande fråga — förstås skyldighet att förse tågande trupp med i
husrum, sängkläder, värme och ljus. Denna skyldighet åligger nu ■’re s 1 '
hemmansegare på landet efter hemmantal med vissa undantag, som
af Lag-Utskottet äro uppräknade.
En utjemning af dessa besvär anser Lag-Utskottet vara af billig¬
het och rättvisa påkallad, och häri är jag med Lag-Utskottet ense,
men om det sätt, hvarpå detta utjemnande skulle ske, är jag af en
annan mening än Utskottet. Motionären föreslår, och Utskottet i
N:o 15.
10
Mundagen den 8 Mars.
Ifrågasatt
upphörande
af vissa
hemmans fri¬
het från in-
qv artering s-
shyldighet i
fredstid.
(Forts.)
hufvudsak lika med honom, att denna skyldighet, som för närva¬
rande åligger vissa hemman, skulle utsträckas till alla de hemman,
.som nu äro derifrån befriade, med undantag endast af kyrkoherde-
och klockarebol, hvilka åtnjuta denna frihet till följd af presterskapets
privilegier och nu undantag^, emedan kyrkomötet skulle behöfva
höras om en utsträckning af ifrågavarande onus jemväl till dessa
hemman. Ser man nu till, hvad detta förslag innefattar, och genom¬
går de hemmanskategorier, som Lag-Utskottet föreslagit hädanefter
skulle deltaga i inqvartering, finner man att flera af dessa hemmans-
slag äro af den art och beskaffenhet, att ingen nämnvärd utjemning
i verkligheten derigenom skulle komma att ske. Så är t. ex. för¬
hållandet med officerareboställen, af hvilka endast ett fåtal finnas
qvar; så är förhållandet med de hemman, hvilka innehafvas af skatte-
eller kronobonde, som uppfunnit mineralstreck, då sådana hemman
väl lära vara ganska sällsynta; så är ock förhållandet med lots¬
hemman, som äro spridda här och der vid rikets kuster, och der
någon inqvartering sällan torde kunna ifrågakomma. Men så kom¬
mer den stora kategorien: sätes- och ladugårdar samt oshattlagda
rå- och rörshemman samt till en del äfven frälsehemman; och det
är antagligen dessa hemman, som Lag-Utskottet och motionären velat
åt. Jag vågar dock påpeka, att den privilegierade jordens inne¬
hafvare i allmänhet inköpt den för en högre köpeskilling, än den
vanlig skattejord af enahanda beskaffenhet i samma trakt betingat,
och detta under förhoppning om att få åtnjuta de förmåner, rättig¬
heter och friheter, som med den privilegierade jorden vore förenade.
Bland de friheter, som dessa hemman åtnjuta, är just denna frihet
från inqvarteringsskyldighet. Billigheten och rättvisan af ett en¬
sidigt upphäfvande af denna frihet torde alltså med skäl kunna
ifrågasättas; dermed jag dock ingalunda vill hafva påstått, att den
privilegierade jordens innehafvare kunna åberopa ett dylikt förhål¬
lande såsom skäl för att icke deltaga i en skattebörda eller ett be¬
svär, söm de förut varit befriade ifrån, då en allmän utjemning af
dessa på alla derför lämpliga beskattningsföremål verkställes efter
billiga och ändamålsenliga grunder. Så har ock skett i afseende på
prestgårdsbyggnad, tingshusbyggnad samt andra dylika onera, och
efter mitt förmenande bör ett sådant utjemnande äfven beträffande
inqvarteringsskyldigheten ega rum. Men något sådant har Ut¬
skottet icke åsyftat eller föreslagit, utan Lag-Utskottet har inskränkt
sig till att, utan någon allmän utjemning, helt enkelt kasta en
del af skattejordens börda på den privilegierade jorden, med bibe¬
hållande af samma olämpliga skattegrund, som nu finnes, nemligen
hemmanet. Jag vågar påstå, att ett sådant tillvägagående näppe¬
ligen kan kallas billigt; jag vore nästan frestad benämna det orättvist.
Om man tänker på förhållandena å landet, så är uppenbart, att
fullt lika lämpliga för inqvartering i fredstid som de nu ifrågasatta
hemmanen äro jernbruk, tegelbruk och andra industriella inrättningar,
der det ofta plägar finnas stora magasin, upplagsbyggnader och
långa räckor med arbetarebostäder; sammalunda är ock förhållandet
med en massa huskomplexer, som finnas här och der på landet, så-
Måndagen den 8 Mars.
11
X:o 15.
som vid jernvägsstationer och. andra dylika platser, der inqvartering Ifrågasatt
kanske oftare än på andra ställen ifrågakommer. Vidare finnes det upphörande
också många jordbrukslägenheter spridda i landet, fullt jemförliga/tg7?“^a”*“-r..
med hemman, men som icke äro satta i mantal, utan benämnas het från in-
lägenheter, och som derigenom undgå att deltaga i denna inqvarterings- qvarterings-
skyldighet. Mig synes således den af Lag-Utskottet föreslagna ut- »kjldfyhft 4
jemningen af inqvarteringsskyldigheten vara ytterligt ofullständig. ■fr<L s 1 '
Den är också mycket olämplig, emedan den bibehåller hemmantalet ' 01 9''
såsom fördelningsgrund. Det är säkerligen för oss alla väl bekant,
att på flera trakter enstaka hemman med helt mantal finnas, som
hvarken till areal, godhet eller åbyggnader äro bättre än y8 mantal
eller */4 mantal af något bland de hemman, som ligga i granskapet.
Om man nu bibehåller hemmantalet såsom grund, får detta hela
hemman åtta eller fyra gånger så stor inqvartering som någon af
de andra lika goda gårdarne i trakten.
Om nu emellertid verkliga förhållandet vore, att ifrågavarande
onus vore särdeles tryckande, och om man hört svåra klagomål öfver
det nuvarande tillståndet, kunde ju deri ligga något skäl att redan
nu söka åstadkomma en utjemning, om också ofullständig och min¬
dre tillfredsställande, men, så vidt jag känner, är förhållandet nä¬
stan motsatt. I de trakter af landet, der jag vistats, har jag knappast
hört omtalas, ännu mindre klagas öfver tungan af detta onus.
Jag skall sluta med hvad Utskottet i fjol anförde rörande den
af samme motionär då afgifna liknande motionen. Utskottet sade då:
»Lika med motionären finner Utskottet de bestämmelser om in¬
qvartering, hvilka för närvarande äro gällande, icke vidare tids¬
enliga eller på full rättvisa grundade, särskildt med afseende å de
flerehanda slags fastigheter, för hvilka frihet från detta _ onus
åtnjutes.» Men tilläde Utskottet: »att nu omedelbart lagstifta i
ämnet, på sätt motionären föreslår, finner Utskottet mindre lämpligt,
enär härför torde erfordras en sorgfälligare och mera omfattande
utredning af alla hithörande förhållanden, än Utskottet varit i till¬
fälle att åt ärendet egna.» Detta finner jag vara rigtigt. Men nå¬
gon sådan »omfattande utredning» har icke heller nu, mig veterligt,
stått Utskottet till buds, och på samma grunder, som Utskottet då
afstyrkte motionen, yrkar jag nu afslag på Lag-Utskottets förslag.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! De förefalla
mig ganska egendomliga, de grunder, på hvilka den näst föregående
talaren yrkat ogillande af Lag-Utskottets betänkande. Åtminstone
står detta hans yrkande icke så litet i strid mot hvad motionären
vill. Motionären har nemligen sagt sig företrädesvis önska en så¬
dan utjemning af inqvarteringsskyldigheten, som här af Utskottet
nu föreslagits, om nemligen Lag-Utskottet ville uppsätta förslag till
författning i ämnet, men om Lag-Utskottet icke tilltrodde sig detta,
ifrågasätter han ett vidsträcktare alternativ, nemligen en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Makt täcktes låta ut¬
arbeta samt förelägga Riksdagen förslag till ändrade bestämmelser
angående inqvarteringsskyldigheten, hvarigenom denna skyldighet
X:o 15.
Ifrågasatt
upphörande
af vissa
hemmans fri¬
het från in-
qvarterings-
skyldighet i
fredstid.
(Forts.)
12 Måndagen den 8 Mars.
blefve efter billiga grunder fördelad på egare eller innehafvare af
all slags fastighet. Mig synes, att denna omständighet ensam bör
. föranleda till, att man nu icke kan gå längre än motionären i första
alternativet föreslagit. För öfrigt ber jag få anmärka, att det inga¬
lunda var den omständigheten, att man icke ville emellan hemman
å landet utjemna inqvarteringsbördan, som föranledde denna Kam¬
mare att afstå Lag-Utskottets betänkande vid sista riksdagen, utan
att Kammarens afslag berodde derpå, att Lag-TJtskottet då formligen
öfverskridit sin befogenhet, i det att Utskottet gått vida längre än
motionären föreslagit.
Nu sade den siste talaren, att man icke klagat öfver tungan af
denna skyldighet. Jag vet icke. huru han kan säga detta, då just
motionären är en af dem, som bittert klagat; han har i en af sina
motioner — jag minnes icke om det är i denna eller om det är i
den som han afgaf vid förliden riksdag — anfört att det händt,
att inom ett byhem föga mera än ett hälft mantal befunnits in-
qvarteringsskyldigt och derför fått emottaga och sålunda båda in¬
qvartera och bespisa 3/4 af en tågande sqvadron med hästar — detta
måtte väl hafva varit ganska betungande. Motionären talar vidare
om att det händt, att en innehafvare af ett inqvarteringsskyldigt
hemman måst lega på gästgifvaregårdeu och fått betala 3 å 4
gånger så mycket, som han haft att uppbära af kronan för besväret.
Den föregående talaren lät undfalla sig ett yttrande, att Lag¬
utskottet skulle vilja åt de privilegierade hemmanen. Det är all¬
deles icke förhållandet. Lag-Utskottet, eller jag åtminstone, vill alls
icke åt några privilegierade hemman; men så mycket kunna vi väl
vara ense om, att ståndsprivilegier icke skydda ifrågavarande hem¬
man från inqvarteringsskyldighet och att deras öfvertagande af denna
skyldighet, för hvars utgörande ersättning bestås, icke kan komma
att sänka nämnda hemmans värde med ett enda öre.
Och hvarför skulle man icke kunna göra denna lilla utjem¬
ning? Bördan blir, om den fördelas, mycket lättare att bära, än
om den uteslutande faller på ett eller annat hemman.
Jag vill icke motsätta mig en vidare reform eller att gå vidare,
såsom den siste talaren velat, ty jag kan medgifva, att det ligger
mycken sanning i åtskilligt af hvad den ärade talaren omnämnde.
Men hvarför nu uppskjuta den mindre reformen? Den andra
mera vidsträckta kan ju komma sedan, ty ett sådant beslut, som
Utskottet förordat, lägger, såsom Utskottet också sagt, icke något
hinder i vägen för att göra vidare reformer och att fortgå på den
väg, som i det andra alternativet af motionären anvisats.
På dessa grunder yrkar jag bifall till Lag-TJtskottets betänkande,
som står i närmaste öfverensstämmelse med hvad motionären önskat
och föreslagit.
Herr Hassel rot: Lag-Utskottets ordförande anmärkte mycket
rigtigt, att jag misstagit mig deri, att ingen skulle klagat öfver
olägenheterna af inqvartering på landet i fredstid, ty det har ju
motionären gjort. Men om an en sådan klagan försports från en
Måndagen den 8 Mars.
13
N:o 15.
trakt, så är väl denna omständigliet icke tillräcklig för att betinga
eller föranleda till en ändring i nu gällande förhållanden, då denna
ändring i och för sig ej är tillfredsställande ordnad. Vidare yttrade
Utskottets ordförande, att Lag-Utskottet visst icke ville åt de privile¬
gierade hemmanen. Det kan ju hända att så ej är förhållandet,
men nog ser det så ut.
Att den nu föreslagna partiella reformen, om den ginge igenom,
icke skulle förhindra en vidare utveckling i den rigtning jag anser
lämplig, vågar jag bestrida; ty det är kändt, att om man en gång
har vidtagit en åtgärd i viss rigtning, mötes man ständigt, då man
föreslår ett vidare steg framåt, af det svaret: vi hafva så nyligen
reglerat detta förhållande och vilja ej rubba eller ändra detta, innan
tillräcklig erfarenhet vunnits om huru de nya bestämmelserna verka.
Då reformen, såsom redan är yttradt, endast är partiel, vågar jag
fördenskull påstå, att den är skadlig, enär ett beslut nu skulle skjuta
tillbaka det fullständiga och rätta ordnandet af förhållandena. Att
den derjemte ur flere synpunkter är obillig och olämplig, tror jag
mig i mitt förra anförande hafva visat. Jag kan dertill nu lägga,
att om Utskottets förslag ginge igenom, skulle gästgifverihemman
äfven blifva skyldiga till inqvartering i fredstid. Lag-Utskottets
ordförande anförde dock i fjol, att detta vore en verklig olägenhet,
icke endast för gästgifvarne utan äfven för de resande.
En annan olägenhet vore, att, om Utskottets förslag antoges,
några hemman, nemligen nämndemanshemman och lotshemman,
skulle åläggas att tåla inqvartering under fredstid, oaktadt de fort¬
farande skulle vara befriade från inqvartering under krigstid. Lag¬
utskottet skulle icke kunna hafva gjort sig skyldigt till en sådan
inkonseqvens, om icke motionen hade varit så inskränkt till om¬
fånget, att någon ändring beträffande inqvartering i krigstid ej kun¬
nat föreslås; men som förhållandet nu är, utgör jemväl denua brist
en anledning att vänta med reformen tills den kan blifva mera
fullständig.
Kan det nu vara skäl att, då så många anmärkningar kunna
framställas mot den föreslagna partiella reformen, ändock antaga
Utskottets förslag? Jag tror det icke, och jag tillåter mig derför
fortfarande yrka afslag.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde Herr
Grefven och Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena
propositioner, först på bifall till Utskottets förevarande hemställan
och vidare på afslag derå, samt förklarade sig finna den förra pro¬
positionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 32, röstar
Ja;
Ifrågasatt
upphörande
af vissa
hemmans fri¬
het från in-
qvarterings-
shyldighet i
fredstid.
(Forts.)
N:o 15.
14
Måndagen den 8 Mars.
Ben, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, afslås utlåtandet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut, sedan jemväl den för¬
seglade sedeln öppnats, befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—44;
Nej—45.
Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 3 och 4 i denna
månad bordlaga utlåtanden:
N:o 33, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap.
9 § Handelsbalken; och
N:o 34, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om väglottegares rätt till sand- och grustägt å annans område.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 3 och 4 innevarande Mars
bordlagda utlåtande N:o 35, i anledning af väckt motion om ut¬
färdande af vissa lagbestämmelser i syfte att bereda en betryggad
ställning åt arbetare i de genom skyddstullar understödda näringar.
Ifrågasätta Herr Hedlund: När jag ber att få upptaga Kammarens tid
melser^äm'fte^r en närmare utveckling af min motion—jag vill icke säga
att bereda, en anmärkningar mot Lag-Utskottets betänkande — så är det alls icke
betryggad, för nöjet eller pligten att hålla något liktal för densamma. Yäl
ställning åt har jag ingen förhoppning, att Lag-Utskottets yttrande skall ses ur
t de ändrad synpunkt af majoriteten i denna Kammare, men jag har
Unäringar. ' ingen farhåga, att motionen genom detta Lag-Utskottets yttrande
skall blifva jordad, ty om någonsin eu fråga har framtiden för sig,
så är det den nu föreliggande. Skulle det emellertid sägas, att den
är aflifvad, är jag säker, att den kommer igen såsom gengångare,
och detta icke en utan flere gånger. Min motion berör icke mera
eller mindre än vår tids största och vigtigaste fråga, frågan om
arbetarnes ställning i det moderna samhället.
Denna fråga har af Lag-Utskottet, synes det, ansetts antingen
icke vara af någon vigt eller också icke stå i något närmare sam¬
band med min motion. Jag tror dock, för min del, att Lag-Utskottet
häri möjligen har begått ett misstag. Jag föreställer mig, att Lag-
Utskottets ärade ordförande och öfrige ledamöter icke kunna vara
blinda eller döfva för den stora rörelse, som eger rum i vår verlds¬
del och som uppenbarar sig i de farliga formerna af socialism,
Måndagen den 8 Mars.
15 >T:o 15.
kommunism, anarkism, nihilism m. m. Hvad betyda alla dessa Ifrågasätta
ord? Hvad ligger under dem? Jo, en sjudande rörelse hos de J^r^i^fte
djupaste samhällslagren att vinna ändring i sitt nuvarande läge. att bereda en
Denna fråga är icke för mig ny: Jag har genom omständigheternas betryggad
makt varit tvungen att sysselsätta mig med densamma sedan ett ställning åt
40-tal år tillbaka, och jag har alltid betraktat den ur samma syn- ^j^y^ade
pungt som nu, nemligen att det är en fråga, som man måste för- näringar.
söka lösa i godo för att undgå hennes lösning under faror och (Forts.)
våld. För min del är jag ganska afgjord motståndare till de båda
rigtningarna: kommunismen och socialismen. Grunderna derför
torde jag icke här behöfva utveckla; men en af dem är, att de strida
mot och kränka en princip, som har stor vigt för mig, nemligen
den enskildes frihet. De hafva likväl en stor betydelse genom de
skildringar, som från det området göras om det nuvarande samhälls¬
tillståndet i synnerhet med hänsyn till de förtryckta lagren. I alla
dessa skildringar ligger för mycken sanning, för att man skall kunna
våga sluta öronen till för missljuden och klagomålen. _
Genom en egendomlig tillfällighet finner jag här i dag en liten
skrift utdelad, som heter »Reformerande eller revolutionär socialism?
det är frågan.» Denna skrift innehåller några mycket intressanta
och lärorika aktstycken, nemligen de af de socialistiska och revolutio¬
nära partierna i de olika civiliserade länderna uppstälda program.
Jag ser en och annan af Kammarens ledamöter le åt endast rubriken
på denna brochyr och jag vill nästan läsa samma leende på lag-
utskottsledamöternas läppar, när de fingo se min motion, men när
jag ser någon le åt eller med likgiltighet upptaga denna fråga, så
säger jag med de bekanta orden »Herre, förlåt dem, de veta icke
hvad de göra.»
Jag nämnde, att frågans betydelse ligger i, huruvida den skall
kunna lösas på fredlig väg eller ej. Ett tredje alternativ gifves
icke, ty frågan måste lösas. Missförhållandena äro för störa, ehuru
de lyckligtvis hos oss äro mindre än i andra länder. Yi hafva ett
land öster om oss, der frågan befinner sig i det allra farligaste
läge. Yi se i det fria England, huru det är denna fråga, som gör
statsmännen de största bekymmer. I Frankrike har frågan sedan
1848 stått på dagordningen och varit föremål för mångfaldiga de¬
batter, mångfaldig oro och söker ännu sin lösning, men jag tror,
för min del, att kanske skall den der lösas fredligare än. på annat
håll. Och så hafva vi Tyskland. Der har rörelsen, under namn
af »social-demokrati» blifvit en fruktansvärd makt, som icke ens
furst Bismarck med sina mot detta parti, eller rättare sagdt deras
samhällsmakt, rigtade undantagslagar kunnat beherska.. Social-
demokraterne tränga der fram i all tysthet. Deras voteringssedlar
finnas på alla verkstäder; hvarifrån de komma vet man icke,_men
de finnas dock, och deras anhängare gå i den tyska disciplinens
slutna kolonner upp till valurnorna och vinna den ena segern efter
den andra. Det är ett sätt att på fredlig väg lösa frågan, och hade
man icke den utvägen, så sökte man sig kanske en annan, mindre
fredlig.
Kjo lo» 16
Måndagen den 8 Mars.
Ifrågasätta För min del vill jag- säga, att om jag skulle begära af den nu-
*yfteyarand® tl(len något eftermäle rörande min offentliga verksamhet,
att bereda en skulle jag önska det, att »han var en beskedliggörare.» Jag blyges
betryggad icke för detta namn. Jag har velat i min ringa mån verka för-
stallmng åt sonande mellan arbetare och principaler, mellan de fattige och de
tull skydd ad e r^e‘ ^ar tvekat att vädja till de förmögnares hjerta och
näringar, rättskänsla, när det galt att afhjelpa trängande behof, men jag har
(Forts.) heller aldrig underlåtit att på så väl enskilda som offentliga sam¬
manträden med arbetare framhålla just den goda hjelp, som de för¬
mögnare samhällsklasserna, åtminstone inom vårt samhälle, Göte¬
borg, lagt i dagen och som gjort arbetarnes ställning inom det sam¬
hället sådan, att den icke innebär någon fara. Deremot har jag-
fått uppgifter från ganska säkert håll, beträffande Stockholm, att
här finnas ganska farliga element, soin icke behöfva mycket för att
framträda på ett sätt, som kunde vara olycksbringande för de andra
samhällsklasserna. Således — jag har väckt denna motion i samma
fredliga och försonliga syfte, som _ har, jag vågar påstå det. varit
min lefnads uppgift. Att så småningom höja arbetarnes ställning
ligger mig på det djupaste om hjerta! Den är icke, denna ställ¬
ning, särdeles med de till följd af stigande upplysning och ökade
lefnadsbehof allt mer växande krafven, sådan, att den kan tillfreds¬
ställa dem nn, såsom den förut möjligen kunnat göra. Och då frågar
jag, om icke vi, som lefva i lifvets solsken och hafva något infly¬
tande och makt, skulle kunna göra något för att afhjelpa detta
tillstånd, för att hjelpa våra svagare bröder? Jag vet väl att
egoismen har till hands det gamla svaret, »skall jag taga vara på
min broder», men jag vet ock, att den, i hvars mun de orden äro
lagda, hans namn var Kärn.
Man har anmärkt, och med skäl, att min motion omfattar en¬
dast arbetarne i de skyddade näringarna, men att den syftar längre,
egentligen till hela arbetareklassen. Det är sant, men jag har velat
med afsigt begränsa motionens innebörd för att kunna' upptaga ett
i sänder, och då jag förordat de skyddade näringarna, har jag haft
det vägande skälet, att här är statens befogenhet till ingripande
redan erkänd, just genom skyddet, och då kan man icke saga, att
det är någon inkonseqvens, när man yrkar, att denna statens befo¬
genhet bör äfven användas till fördel för arbetarne i dessa skyd¬
dade yrken, och det så mycket mer som det framhållits, att det är
för deras skull, som dessa skyddstullar pålagts.
Jag vet, att landtbruksarbetarne befinna sig i en helt annan
kategori. _ De skulle också af mig sättas i en ganska olika ställning
mot fabriksarbetarne. Derom är dock här icke fråga, men icke
heller denna fråga om landtbruksarbetarne är för mig ny. Det är
nu 35 år sedan jag på ett stort landtbruksmöte i Kerike, bevistadt
af ett par hundratal större och mindre jordägare, offentligen upp¬
trädde, då det underbara inträffade, att den ungdomlige talarens
föredrag åhördes med uppmärksamhet, oaktadt hans förslag ingrepo
djupt i de mäktige jordegarnes intresse. Jag vill af hvad jag då
framhöll endast upprepa, att jag önskade en förändring i lagstift-
Måndagen den 8 Mars.
17
N:o 15.
ningen till tryggande af eganderätten. Jag sökte visa, att jord¬
bruksarbetarens, brukarens, torparens eganderätt icke vore af lag-
skyddad. Han kunde sitta många år på en gård, lian kunde för”
bättra gården genom sitt arbete — hans arbete är dock hans egen¬
dom — men han kunde dock, efter en kort uppsägning, förflyttas
från detta sitt arbetsfält och derigenom beröfvas allt sitt deri ned¬
lagda arbete. _ Jag hade ett färskt exempel att uppvisa, hurusom på
en egendom i bergslagen 40 torpare, som från far till son suttit på
sina små jorddelar, blifvit på en gång uppsagde.
Frågan om eu arrendelag, som tryggar dessa små brukare, har
inånga gånger varit före, men någon sådan lag har icke kommit till
stånd. Denna fråga står just på dagordningen i England. De stora
magnaterne i Irland hafva fått göra betydliga eftergifter, och den
ädle. statsmannen Gladstone har lyckats genomdrifva statshjelp åt
de irländska arrendatorerne, så att de kunna friköpa sina arrende¬
gårdar. Senast har en af den nuvarande engelska regeringens leda¬
möter, Trevellyan, föreslagit en liknande lag för Skotland för att
skydda de små arrendatorerne, som nu jagas bort från sina arren¬
den, derför att egendomsegarne anse det vara fördelaktigare att
hafva dessa till jagtmarker. Det kan väl icke anses vara ett ord-
nadt rättsförhållande, der sådant kan ske, och jag tror icke att denna
lagstiftning, äfven om man fruktar att den skall utvidga sig åt
söder, . till sjelfva England, skall komma att röna synnerligt mot¬
stånd i det landet.
Emellertid _ har frågan om jordbruksarbetarne icke blifvit vid¬
rörd i min motion, och derför har jag endast velat omnämna henne
i förbigående.
Vid det nyss åsyftade tillfället, då jag offentligen uppträdde
till jordbruksarbetarnes förmån, tog jag fram ett moment, om hvilket
Geijer säger, att det sent framträdt, i historien, nemligen menniskan.
Hvilka äro de lefnadsvilkor, som vi anse för oss sjelfva tillfreds¬
ställande för att kunna fylla vår menskliga bestämmelse, d. v. s.
den uppgift som vi hafva här på jorden? Jag sökte besvara frågan
med de orden: »den ställning, der du kan genom ärligt arbete,
icke alltför öfverdrifvet, förtjena din någorlunda goda utkomst.»
Jag begärde icke mycket i det fallet, men dock så, att jag skulle
kunna med mitt ärliga arbete åstadkomma tillfredsställandet af
mina anspråkslösa lefnadsbehof och hafva något till tryggande af
min ålderdom. Jag tror icke, att det är för stort, och jagäröfver-
tygad om att flertalet af oss skulle anse det vara ganska svårt att
lefva, om icke detta anspråk uppfyldes, och dermed kommer jag in
på denna frågan om menniskan. Jag kan icke gå in på, att indi¬
vider ur dessa djupa samhällsklasser hafva andra lefnadsbehof
än vi sjelfva. Det händer då, att någon kommer fram med det
andra momentet, att vi icke alla kunna uppehålla våra barn i samma
herremannaställning, som vi sjelfva innehafva. Jag har talat förut
om det osunda herremannalifvet. Detta kan talas om, icke blott i
Andra Kammaren, utan ty värr äfven bland oss sjelfva. Huru skulle
vi väl tänka oss kroppsarbetarens ställning, för att vi skulle vilja
Första Kammarens Prof. 1886. N:o 15. 2
Ifrågasatta
lagbestäm¬
melser i syfte
att bereda eu
betryggad
ställning åt
arbetare i
skyddade
näringar.
(Forts.)
I
N:o 15.
Ifrågasatta
lagbestäm¬
melser i syfte
att bereda en
betryggad
ställning åt
arbetare i
skyddade
näringar.
(Forts.)
18 Måndagen den 8 Mars.
sätta våra barn i den klassen? Jag har ett exempel, en tradition
att åberopa, nemligen från den man, som skref boken »om stånds¬
cirkulationen». Vi höra tänka oss samhällsförhållandena bragta.
derhän, att äfven den herrefödde unge mannen må kunna lefva icke
blott såsom eu njutande, utan äfven såsom en arbetande samhälls¬
medlem.
Nu frågar jag: har jag då här uppstält för stora anspråk i
fråga om hvad jag velat att de skyddade näringarne skulle bereda
sin arbetare, när jag har talat om tre omständigheter, nemligen att
det skall beredas dem ordentliga bostäder, till 9 timmar förkortad
arbetstid och en minimiarbetslön, så att arbetaren kan föra den
menskliga tillvaro, hvarom jag talat? Jag tror att hvart och ett
af dessa vilkor är af hvarje välvillig arbetsgivare uppfyldt och jag
vet att vid de flesta stora arbetsetablissement arbetarebostäder äro-
uppförda åt arbetarne, och särskildt hvad Göteborg beträffar, är
mycket åstadkommet i denna väg. Man torde såga: då behöfs ju
icke någon lag. Jo, just då behöfves lagen, svarar jag, ty annars
mötes man af det argumentet: sådant kunna vi icke göra, tv kon¬
kurrensen är för stor. Det var just ett sådant svar, som framkallade
min motion. Det var en välvillig fabrikant, en bomullsspinnare,
som, då jag framhöll, att staten genom skyddstullen å bomulls¬
garnet gaf honom årligen öfver .'500 kronor för hvarje i fabriken
använd arbetare, och med anledning deraf förebrådde honom, att
han icke hade sina arbetares ställning bättre, svarade, att det kunna
vi icke för konkurrensen. Jag frågade: kunna icke fabrikanterne
träffa någon öfverenskommelse till deras arbetares bästa, när de
göra så många sådana till sin egen fördel? Han svarade då, att
en sådan öfverenskommelse aldrig skulle kunna hållas. Välan,
svarade jag, låtom oss få eu lag, som skyddar eder mot äfven denna
konkurrens, som hindrar er att tillfredsställa ert hjertas maning att
gifva edra arbetare den ersättning, som ni annars skulle vilja gifva.
Och detta var anledningen till min motion.
Staten har redan ansett sig befogad att bestämma, öfver minder¬
årigas och barns arbete i fabriker och verkstäder. Då kan man väl
fråga: är den fullvuxne arbetarens arbetskraft mindre dyrbar än bar¬
nets? Nej, visserligen icke, ty när den tages för mycket i anspråk;
när den slites allt för mycket, så inträder ett förhållande, som bör
mycket allvarsamt uppmärksammas, nemligen lifstidens förkortning,
arbetaren förtär sitt kroppskapital. Det gjorde en gång ett djupt in¬
tryck på mig, när jag för några och 30 år sedan af den gamle expe¬
ditionssekreteraren Arrhenius, som då sysselsatte sig med förarbeten
för rånte- och kapitalförsäkringsväsendet i Sverige, underrättades om
att han och hans medkomiterade sett med bekymmer, huru arbetarnes-
lifslängd vore betydligt kortare än de mera bergades, hvadan det blefve
ofördelaktigt för de förre att göra insättningar för vinnande af en lif¬
ränta, hvaraf de endast kunde draga nytta under kortare tid än de
andra. Det vore då också betänkligt att uppmana dem till att gorå
insättningar för detta ändamål. Arbetaren åldras redan vid 50 år.
Det som något försonade med detta missförhållande var antagandet att
Måndagen den 8 Mars.
19
N:o 15.
de arbetare,. som voro i så pass goda omständigheter, att de kunde
gorå några insättningar, möjligen också kunde hafva en något längre
Utslängd. Man behöfver blott se sig om på våra fattighus för att se,
huru åldriga de äro, våra arbetare, redan vid några och femtio år.
En hufvudsaklig anledning härtill är, enligt hvad jag tror, den öfver-
drifna arbetstiden.
Dock finnes det industriidkare, som sjelfve inse det orimliga i den
långa arbetstiden. Så har jag med glädje läst i tidningarna, hurusom
disponenten vid Husqvarna fabrik sammankallat sina arbetare och
erbjudit dem en nedsättning i arbetstiden från 11 till 10 timmar. De
togo med tacksamhet emot detta anbud. Dervid anmärktes just samma
sak, hvarom en gammal smed en gång yttrade till mig: »det är besyn¬
nerligt, att herrarne kunna göra så mycken affär af eu timme mer
eller mindre, ty. jag vet, att om jag slår några starka slag med min
hammare, så förtjenar jag in den timmen ganska lätt, men om jag är
trött vid arbetet, uträttar jag ej mycket på en timme». — Jag tror
således, att en förkortning af arbetstiden äfven ur nyttans synpunkt är
af betydelse, men särskild! kan den icke annat än vara af stor vigt för
hvarje arbetare, som har ett hem, der han önskar få tillbringa någon tid.
Jag är öfvertygad, att herrarne icke kunna anse den arbetstid, vi tala
om, såsom för kort. Det vore dock en lycka, om vi kunde komma dit.
Men vi hafva ett ytterligare alldeles särskild! skäl för krafvet på
en förkortad arbetstid, och det är den öfverproduktion, som åstadkom¬
mes genom maskinarbetet, när man icke i stället minskar arbetstiden.
Maskinerna har jag betraktat såsom ett medel för menniskan att fri¬
göra sig från det materiella arbetets tyngsta bördor. Men huru hafva
maskinerna användts? Jo till att fördubbla de menskliga ansträng¬
ningarna och försämra den menskliga tillvaron. Så har menniskan
missbrukat det mäktiga medel, som försynen gifvit henne i maskin¬
kraften. Och hvad blir följden häraf? Jo, när de djupa massorna ej
hafva kraft att förbruka de producerade varorna, så står man der med
öfverfylda lager af födoämnen, kläder och andra nödvändighetsartiklar,
under det att den stora massan hungrar och fryser. Det är ju ett
orimligt _tillstånd. Man måste erkänna, att det vore icke underligt,
om de djupa massorna i samhället en gång finge den tanken, att desse
medel borde utdelas bland de hungrande och frysande. Hvar och en,
som haft någon produktion, afsedd för massorna, vet, huru stor omsätt¬
ningen är. Jag har dylik erfarenhet. Jag utgifver nemligen psalm¬
böcker och jag har förvånat mig öfver huru stor åtgången deraf kun¬
nat vara. På samma sätt är det inom andra yrken. Om arbetarnes
ställning vore bättre, skulle det blifva en så stark konsumtion vexelvis
inom yrkena, att arbetsgifvarena skulle blifva rikligt ersatte för den
uppoffring, som de gjort.
Jag kommer nu till den tredje af de i min motion berörda frå¬
gorna. Det är den svåraste af dem alla, eller frågan om en minimi¬
lön. Herrarne veta, att denna fråga står på programmet inom en
mängd arbetareassociationer i landet. Ett medel, som ofta användes
af arbetarne, är de s. k. »strejkerna», så väl när de fordra ökade löner
som när de vilja hindra deras sänkande. Det är gifvet, att i England,
Ifrågasätta
tagbestäm¬
melser i syfte
att bereda en
betryggad
ställning åt
arbetare i
tullsky ddade
näringar.
(Forts.)
N:o 15.
20
Måndagen den 8 Mars.
Ifrågasatta,
lagbestäm¬
melser i syfte
att bereda eu
betryggad
ställning åt
arbetare i
tnllskyddade
näringar.
(Forts.)
som stält sig på den fria täflans grund, måste strejker anses vara be¬
rättigade, ty när fabrikanten säger, att arbetslönen bestämmes åt till¬
gång och efterfrågan, så måste också arbetarne hafva rättighet att
sätta sin kraft deremot och säga: vi taga icke lägre dagspenning än
så och så. Men hvilka verkningar utöfva icke dessa strejker! Hvilka
Soffringar är det icke, som arbetarne måste underkasta sig! De
/a, under åratal samlat sina kassor; dessa slukas nu upp. Behålla
sig till det yttersta och vinna kanske något, men med hvilka lidanden
och försakelser har det icke vunnits! Många gånger blifva de också
slagna. Och under sådana kriser har samhället darrat i alla sina fogar.
Hvilken makt har man då uppkallat mot dessa strejker? Jo just
den, som jag föreslagit, kompromissen. Särskildt har den ädle engel¬
ske parlamentsledamoten Mundelle härvid spelat eu stor rol. Genom
af honom åvägabragta sammanträden af delegationer och ombud från
arbetsgifvare och arbetstagare hafva många tvister om minimilönerna
blifvit bilagda. Jag erkänner, att denna form icke tillfredsställer mig,
men jag har icke kunnat finna någon annan. Jag tror dock, att om
min motion fått den behandling, som jag önskat, hade frågan möjligen
kunnat få eu tillfredsställande lösning. Min önskan var nemligen, att
motionen skulle hafva sändts till arbetarekomitén.
Under nuvarande förhållanden vägra arbetsgifvarne att gifva
högre löner, då de kunna fä arbetare till det lägre priset, och arbe¬
tarne å sin sida svara, att de ej kunna taga så låga aflöningar, att
hustru och barn få sitta och svälta, samt tillägga: om någon affaller
från oss, bruka vi våld mot honom! Jag har aldrig kunnat och kommer
aldrig att kunna godkänna den principen, att arbetslönerna äro bero¬
ende uteslutande af tillgång och efterfrågan. Hurudant skulle, om
den principen tillämpades, tillståndet vara inom vår embetsmannaverld?
Det kommer eu annan faktor till, nemligen lefnadsbehofven. Jag har
aldrig velat tänka mig, att jag kunde, på grund af tillgång och efter¬
frågan, pressa ned arbetslönerna till det yttersta, utan att derjemte se
efter, hvad mina arbetares lefnadsbehof kräfva, och jag säger, att allra
minst vi, som så ofta hafva att rådslå om de löner, hvilka skola utgå
till statens embets- och tjensteman, och veta att vi för ännu lägre
löner skulle kunna få många sökande — allra minst vi skulle med kon¬
seqvens kunna tillämpa den principen, att kroppsarbetarnes lönevilkor
skulle vara bestämda allenast af tillgång och efterfrågan. \ i måste
äfven taga hänsyn till lefnadsbehofven.
När jag således lemnar denna grundsats om tillgång och efterfrå¬
gan å sido och när jag icke älskar att få fram strejkerna såsom det
medel, hvarmed arbetarne skulle göra sig konkurrensens kraft till godo,
så har jag icke kunnat finna något annat medel än den ärliga skilje¬
domen till utjemnande af stridigheterna, och den har jag tänkt mig
tillsatt med förtroendemän från ömse sidor. Minimidaglönen skulle
kunna bestämmas för någon längre period, t. ex. ett år i sänder. Jag
erkänner dock, att detta är en form, som jag icke finner tillfreds¬
ställande.
Jag tror mig icke hafva sagt för mycket, när jag säger, att Lag¬
utskottet har nog knapphändigt behandlat min motion. Jag har icke
Måndagen den 8 Mars.
21
N:o 15.
begärt, att Utskottet skulle hafva gjort någon genomförd utredning af ifrågasätta
denna fråga, men jag hade trott, att Lag-Utskottet skulle hafva kun-
nät erkänna, att det är en fråga af stor och vigtig innebörd, som ”Jtt^ereda-lA
behöfde en närmare utredning, än hvad Lag-Utskottet kunde åstad- betryggad
komma, och Utskottet hade så mycket lättare kunnat finna den utväg, ställning åt
som jag nyss nämnde, som den varit föremål för enskilda samtal. Jag , !
hade kunnat ställa min motion i den rigtningen, invändes det, men tv'^Xtgar *
Kammaren vet, att med den i Första kammaren rådande uppfattningen •—(Fortsy '‘'
af den formella behandlingen af motioner, som innehålla förslag om
underdåniga skrifvelser, skulle den då kommit till ett Tillfälligt Utskott.
•lag har dock velat hafva den till Lag-Utskottet för att få den behand¬
lad af båda Kamrarne.
Jag har icke lust att fästa mig vid de af Lag-Utskottet begagnade
ordalagen, men jag kan hafva rättighet att något fästa mig vid slut¬
orden, när Utskottet hemställer, »att motionen må af Riksdagen lem-
nas utan allt afseende». Jag föreställer mig, att en Kammare, sådan
som den Första Kammaren, icke kan lemna utan allt afseende tidehvarf-
vets största och svåraste fråga. Hvad jag nu begär är emellertid
ingenting annat, än att motionen måtte återremitteras till Lag-Utskot¬
tet, icke till närmare begrundande, ännu mindre till närmare utredning,
men för att genom eu underdånig skrifvelse till Konungen få ärendet
öfverlemnadt till arbetarekomitén. Jag skulle kunnat gå direkt, till
Konungen med min framställning för att få den öfverlemnad till
komitén, men man har sagt mig, att Konungen kunde knappt göra det,
eftersom komitén tillsatts på Riksdagens begäran samt med en bestämd
uppgift, och att det således icke vore formelt rigtigt att öfverlemna
detta ärende åt komitén utan eu särskild begäran derom från Riks¬
dagen.
Jag är icke säker, huru dermed förhåller sig, men detta har varit
en anledning till min motion, hvartill den omständighet tillkommer, att
jag afgifvit henne på samma gång såsom ett spjut mot protektioni-
sternes led.
Frih. Leijonhufvud: Jag måste säga, att det är just detta
sista, som af den nästföregående talaren anfördes, som jag ansåg vara
hufvudmotivet för förslaget; jag trodde att det var ett spjut, inkastadt
i protektionismens läger. Men jag ansåg det också vara ett bort-
kastadt vapen från första stunden, utkastadt helt och hållet opraktiskt
och fullkomligt stridande mot de frihandelsprinciper, Herr Hedlund
eljest predikat. Lika med honom anser jag arbetarefrågan vara da¬
gens och framtidens stora fråga. Jag ömmar ock för arbetarnes
ställning och unnar dem allt det goda, som här är omtaladt: lämpliga
bostäder, tillräckliga löner och inskränkt arbetstid; men jag ser icke,
huru detta skulle kunna vinnas genom det förevarande förslaget.
Motionären börjar med att tala om bostäderna och säger, att i Göte¬
borg har man inrättat sådana. Ja, det är mycket bra; men om man
säger, att detta skall vara stadgadt i lag, så stöter man på omöjlig¬
heter. Här i Stockholm hafva vi en stor del handtverkerier, der
arbetena verkställas per styck, såsom numera är allmänt bland t. ex.
N:o 15. 22 Måndagen den 8 Mara.
Ifrågasatta skräddare och skomakare. Huru skulle man nu kunna ålägga arbets-
lagbestam- gifyarne att vid sådant ackordsarbete skaffa bostäder åt sina arbetare ?
* bereda en När tillgången på arbete är god, antagas derå arbetare, men då efter-
betryggad frågan af arbetets produkt är mindre, så kunna ock färre arbetare
ställning åt användas. Att genom lag ålägga mästarne att förse alla dessa, till
ar?btatfr \ en del tillfälliga arbetare med goda bostäder, sådant är ju icke möj-
tUnäring ar ^an kan uppmuntra arbetsgifvarne att göra det, när de så
(Forts) kunna, men att stadga en sådan skyldighet i lag vore att påbjuda
v ' en orimlighet. Herr Hedlund säger, att alla, som arbeta i samma
yrke, skola göra en öfverenskommelse eller ett bolag för att hindra
konkurrensen, så att de kunna stegra sina pris och få tillgångar att
höja arbetarens vilkor. En sådan öfverenskommelse är emellertid ej
så lätt att åstadkomma, och blefve den allmänt tillämpad, så skulle
följden egentligen endast blifva den, att allting blefve dyrare, d. v. s.
att penningens köpvärde sjönk, och arbetaren, så väl som hans ar-
betsgifvare, skulle stå på samma punkt som nu.
Det andra förslaget, att bestämma en minimilön, är icke bättre.
Jag skulle gerna vilja se, huru det skulle blifva möjligt för båda par¬
terna att komma öfverens om detta minimi-pris för ett år i sender!
Och om efter ett hälft år den ena parten säger: »jag går ej ut med
detta pris utan måste bryta vår öfverenskommelse», huru skall man då
kunna tvinga honom att dermed fortfara? Är arbetsgifvaren förmögen,
så skulle man väl kanske kunna på laglig väg nödga honom att fort¬
fara med att utgifva den bestämda aflöningen — men huru tvinga en
hel mängd arbetare, om de ansågo sig ej kunna lefva och lägga af
på sin förtjenst, så som motionären vill? Icke lärer någon kontrol¬
lerande kommunal styrelse kunna utföra den saken eller tvinga dem
till arbete, och att nöja sig med mindre beqvämlighet, än de tänkt sig
vid afslutandet af öfverenskommelsen. I fråga om arbetstiden har
jag vid flera tillfällen uttalat, att jag anser den nuvarande, 12 timmar,
för lång, och att den borde nedsättas till 10 timmar om dagen. Men
jag tror icke, att något sådant kan bestämmas genom lag. Här kan
deremot ett tillfälle vara för öfverenskommelse, beroende på en mängd
varierande omständigheter, som för hvarje ort och yrke m. m. måste
noga afvägas.
Jag föreställer mig således, att denna motion endast är ett ha¬
stigt hopkommet förslag, som egentligen tillkommit i förargelsen öfver
den protektionistiska rörelsen vid denna riksdag. Det intrycket har
det gjort och måste det göra, och jag kan derför ej annat än yrka
afslag å motionen.
Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Den ärade motio¬
nären klagade öfver det hårda uttryck, slutet af Lag-Utskottets be¬
tänkande innehöll, nemligen att motionen borde lemnas utan allt af¬
seende. Han har kanske någon anledning att framkomma med denna
klagan; men ett rättfärdigande af uttryckets hårdhet ligger till någon
del i hvad den näst föregående talaren yttrade rörande egentliga syfte¬
målet med motionen.
Måndagen den 8 Mars.
23
N:o 15.
Innan motionen afgafs, var motionären så vänlig att visa mig Ifrågasätta
densamma och bedja mig genomläsa den samt säga min tanke derom. JwJ**1™%.
■Jag genomläste den, åtminstone sjelfva yrkandet deri, och när ja hällre da eu
fann, att de lagbestämmelser, som motionären föreslog, voro begrän- betryggad
säde till de skyddade näringarne, så fick jag den uppfattningen, att ställning åt
motionen icke var allvarligt menad, utan endast utgjorde, sop motio-
nären sjelf här i afton uttryckte sig, ett kastspjut mot protektionismen. näJLgar.
Det föreföll mig nemligen 'fast otroligt, _ att motionären, som är en full- (Fort,p
blodig manchesterman på det ekonomiska området, skulle inlåta sig
på sådana statssocialistiska funderingar, som i denna motion åter¬
finnas. När jag sedan i Lag-Utskottet med större uppmärksamhet
genomläste motionen och i synnerhet den deri förekommande moti¬
vering, styrktes jag ännu mera i nämnda uppfattning. Jag trodde
rent af, att motionen var tillkommen för att gyckla med protektio-
nisterne, och jag ansåg det origtigt att afgifva en motion blott på
gyckel, i synnerhet när den skulle behandlas af Lag-Utskottet, som
ändå har fullt upp att göra. Jag erinrade mig, huru vid 1879 års
riksdag, då fråga var om inlösande för statens räkning af en jernväg,
som kommit på obestånd, en märklig medlem af Riksdagen, ledamoten
af Andra Kammaren Herr A. P. Lind, hade väckt den motionen,
att staten skulle inlösa dels en klädesfabrik och dels. en pappers-
fabrik, som icke burit sig. Att detta förslag tillkommit på gyckel,
det låg i öppen dag. Emellertid kom jag sedermera att tala med
motionären, och han försäkrade mig, att han hade fullt allvar med
hvad han föreslagit, och lifligt önskade, att det skulle blifva lag. Jag
är skyldig att tro honom på hans ord, men jag måste med kyrko-
fadren Tertullianus utropa: credo, quia incredibile est — jag tror det,
emedan det är otroligt.
Motionären har nu sökt visa, att han haft och har allvar med
motionen. Den långa tid, han tagit i anspråk för att här utveckla
sina idéer, lärer få anses utmärka hans allvar. Det torde derför äfven
åligga mig att taga saken på allvar. Då emellertid Kammarens leda¬
möter antagligen icke äro utrustade med samma trosstyrka, som jag,
anhåller jag om ursäkt för det jag tillåter mig att i sak något bemöta
motionen'. Den siste talaren har dock besparat mig en stor del
af besväret, men till hvad han sagt vill lag dock lägga något, för
att visa, att motionen aldrig kan bifallas. Tänkom oss att detta för¬
slag till lag verkligen blefve lag. Huru skulle den bringas till verk¬
ställighet? Det kunde icke ske på annat sätt, än att den, som ge¬
nom lagen vore förpligtad, men icke frivilligt stälde.sig lagen till
efterrättelse, af domstol tillhölies att fullgöra sina skyldigheter. Men
huru skulle saken ställa sig för domaren, om den, mot hvilken an¬
språket framstäldes, förklarade att hans näring icke hörde till de
skyddade och således icke vore i lagen afsedd? Huru skulle detta
visas? I tulltaxan står icke för hvarje tull, om den är en skyddstull
eller en ren finanstull. Der förekomma blandade om hvarandra tullar,
som en lärer anse som skyddstullar, men en annan som finanstullar.
Hvarifrån skulle domaren få någon ledning för bedömande, huruvida
tullafgiften hörde till det ena eller andra slaget? Ingen domstol
N:o 15.
24
Måndagen den 8 Mars,
Ifrågasatta, skulle tilltro sig att saga, att den förutsättning, under hvilken han
JeUerUvfte kunde .åläg£a dessa. skyldigheter, verkligen förefunnes. Det synes ju
att bereda enför ifrigt, huru oviss motionären sjelf varit och är om verkningarna
betryggad och utsträckningen af denna ifrågasatta lagen. Han för i motionen
ställning åt ett resonnement, som kommit mig att antaga, att han till de skyö-
“rtetore » dåde näringarna ville hänföra äfven jordbruket, i händelse spanmåls-
\ä]ringar. tullar blefve införda.— men här i Kammaren har han omtalat att
(Forts.) lian både några Särskilda funderingar i afseende å jordbruksarbetarnes
ställning och ville sörja för dem på annat sätt än för fabriksarbetarne.
•lag. vill dock endast fästa mig vid den i motionen förekommande
motivering. Under ett föregående år var tull åsatt niais. Skulle
denna tull på mais, om den ännu utginge, innebära att jord¬
bruket vore en skyddad näring, så komme hela jordbruksnäringen i
vårt land att vara inbegripen under denna lag. Det vore ju orimligt.
Den ärade motionären liar varit ledamot af svenska Riksdagen många
gånger förut. Han tyckes hafva den förmånen att der kunna gå in
och ut, när honom behagar. Han har dock icke förut väckt en motion
af samma innehåll som denna. Innebär detta, att icke några af tull
skyddade näringar funnits eller för närvarande finnas? Han har i 40
år, så sade han sjelf, sysselsatt sig med arbetarefrågan, han känner
arbetarerörelsen sedan lång tid; hvarför har han då icke förr väckt
denna motion? Detta kommer mig att tro, att han endast afser de
näringar, . som nu genom den ifrågasatta ändrade tullagstiftningen
skulle blifva skyddade.
Vidare klagade motionären öfver, att Lag-Utskottet icke gjort
något för att skaffa hans motion till arbetareförsäkringskomitén. Jag
kan icke _ medgifva, att sådant legat inom Lag-Utskottets befogenhet,
helst motionären icke i motionen framstält något yrkande derom.
Att Lag-Utskottet på det af motionären öfverklagade sätt be¬
handlat motionen innebär visst icke, att Utskottet är blindt för ar¬
betarefrågan, och särskilt är jag det icke. Icke heller kan sådan
blindhet läggas denna Kammare till last, ty då fråga väcktes om till¬
sättande af arbetareförsäkringskomitén, höjdes här ingen enda röst
deremot, medan åter frågan i Andra Kammaren var föremål för en
lång diskussion, dervid flere motsatte sig eu sådan komités tillsättande.
Hvad jag här yttrade, när fråga var om införande af s. k. Haftpflicht
för innehafvare af jern vägar gentemot deras arbetare, visar att jag icke
är rädd för att taga sådana frågor som denna under öfvervägande.
Kär denna Kammare för ett par dagar sedan vägrade lägga tull på
lifsmedel, var det i. synnerhet af omsorg för arbetarne, som beslutet
fattades. Jag tror _ icke man har rättighet att af den omständighet,
att Lag-Utskottet icke främjat Herr Hedlunds föreliggande motion,
draga den slutsats, att Utskottet eller öfver hufvud denna Kammare
är blind för arbetarefrågan eller anser den för en fråga, som i längden
kan undanskjutas. För min del har jag aldrig hört till dem, som
anse statens uppgift vara _ inskränkt till upprätthållande af rättstill¬
ståndet. Tvärt om anser jag, att, när allmänna missförhållanden så¬
dant kräfva, staten både kan och bör gripa in, stödjande, hjelpande,
lindrande. Men derom torde jag och motionären vara ense, att man
Måndagen den 8 Mars.
25
N:o lo.
icke utan i mycket trängande fall bör skrida till att inskränka aftals-
friheten. Motionären förklarade ju sjelf, att kan afskydde socialism
och kommunism, derför att de inkräktade på den enskilda friheten.
När det på allvar blir fråga om att i vårt land införa stadgande^ af
den art, som här ifrågasatts, skall jag icke tveka att taga frågan i
allvarligt öfvervägande; men jag anser icke, att den nu föreligger i
sådant skick, att man bör vidare inlåta sig derpå. En af motionärens
närmaste meningsfränder i denna Kammare har i en reservation ut¬
talat en mening, som jag skall be att få läsa upp. Han säger:
»Enär föreliggande motion innehåller förslag, som för närvarande
säkerligen icke utan de största rubbningar i hela vårt näringslif skulle
kunna genomföras och dessutom delvis äro af ganska tvifvelaktig nytta
till och med för de folkklasser, för hvilkas bästa de äro afsedda,
måste jag hemställa, att motionen icke må till någon Kiksdagens åt¬
gärd föranleda.»
Detta är ju nästan detsamma som att lemna den utan afseende
eller allt afseende; men derefter kommer en märklig punkt så lydande;
»Jag anhåller dock att få uttala såsom min åsigt, att motionens syfte
varder principielt berättigad^ om man å andra sidan vill gå framåt
på statssocialismens bana genom en för de kroppsarbetande klasserna
betungande protektionistisk lagstiftning.»
Ja! det är just punctum saliens jemväl i motionärens tankegång.
Deraf kommer hans försök att genom sitt lagförslag åstadkomma en
deductio in absurdum gent emot protektionister nes åsigter. Jag yrkar
bifall till Lag-Utskottets förslag.
Ifrågasätta
lagbestäm¬
melser i syfte
att bereda en
betryggad^
ställning åt
ailetare i
tullsky d dåde
näringar.
(Ports.)
Detta yttrande mottogs med bifallsrop.
Herr Axell: Ehuru jag för min del ingalunda, såsom mången
i Kammaren kanske gör, underskattar det intresse för arbetarne,
som tydligen förestafvat motionen, liksom icke heller den rätts¬
känsla, som jag anser besjäla densamma, måste jag dock säga att
jag icke kan tillstyrka bifall till densamma i oförändrad form. Icke
precis af de skäl, som Utskottet bär framlagt och hvilka sedermera
af dess ordförande blifvit utvecklade, utan af ett annat. Jag vill
på intet vis och i intet fall sammanbinda arbetarnes intressen med
en protektionistisk lagstiftning. Det är ju alldeles naturligt att, om
man skulle göra ställningen för de arbetare, som sysselsättas i de
skyddade näringarna, bättre än och till eu undantagsställning gent
emot de arbetares, hvilka icke sysselsättas i sådana näringar, så
skulle arbetarne i de näringar, hvilka icke äro skyddade, men kunna
med skydd hugnas, förena sin stämma med arbetsgifvarnes i rop på
skyddstullar. Detta åter skulle hafva till följd att, enär någon na¬
turligen måste betala dessa tullar eller detta skydd, denna beskatt¬
ning skulle drabba de näringar, hvilka icke kunde hugnas med
skydd, samt de arbetare, hvilka sysselsattes i dessa näringar. Det
blir en strid, som från de olika näringarnas arbetsgivare kommer
att förflyttas till de i dessa näringar använda arbetarne. Det är af
denna grund jag för min del icke kan anhålla om bifall till niotio-
N:o 15.
26
Måndagen den 8 Mars.
Ifrågasatta
lagbestäm¬
melser i syfte
att bereda en
betryggad
ställning åt
arbetare i
tullsky (/dåde
näringar.
(Forts.)
nen. Jag tiar visserligen ingenting emot det af motionären väckta
förslaget om en skrifvelse till Kong!. Maj:t; dock är jag af den åsigt,
att arbetareförsäkringskomitén, till hvilken skrifvelsen skulle komma
att öfverlemnas och af hvilken jag har den äran att vara ledamot,
i alla fall skall äfven utan en sådan skrifvelse fästa nödig upp¬
märksamhet vid det förslag, som här af motionären blifvit väckt,
och dervid äfven taga i öfvervägande, huruvida de föreslagna åt¬
gärderna kunde utsträckas till alla näringar, så väl skyddade som
icke skyddade.
Herr Casparsson: Jag skall endast säga några ord. Den
ärade motionären talade mycket vackert och varmhjertadt om arbe-
tarnes ställning och om det betryck, hvaraf de i många afseenden
lida, men han slutade med att yttra, det hans motion var sett spjut
kastadt mot protektionismen.» Det var hufvudsyftet med motionen.
Jag tror dock att han sjelf genom sitt anförande hållit upp en
sköld mot detta af honom utslungade spjut. Han talade om socia¬
lism och kommunism. För min del får jag säga, att jag i det af-
seendet är ganska lugn. Yi hafva här i landet eu mycket god
brandbotten deremot i den jemna fördelningen af den svenska jor¬
den och den mängd små jordbrukare, som vi hafva. Der ligger
brandbottnen, deri ligger skyddet! Äfven i utlandet, speciel! i
Tyskland, har man funnit att det största hindret mot socialismens
framsteg är bondens sega fasthållande vid sin torfva, och derför
hylla socialisterne frihandeln. Då den amerikanska säden hunnit
expropriera bonden, hafva de vunnit sitt spel. Då är det sociala
problemet löst efter deras åsigt. Tyske statsmän hafva derför till
fullo insett vådan af att fortgå på frihandelns bana och derför
öfvergått till protektionismen. Våra statsmän hafva en motsatt upp¬
fattning. Hvilka som hafva rätt, det får framtiden utvisa.
Den ärade motionären talade om England såsom ett frihetens
land. Det är sant i många fall, men i England tillhör jorden
ett fåtal. Det är blott omkring 30,000 individer, som innehafva
hela Englands jord. I detta hänseende är vårt land bra mycket
friare och derigenom hafva vi bättre garantier mot socialismen än
England. Må vi derför skydda de mindre jordbrukarne.
Motionären sade vidare, att han icke vidrört jordbruksnäringen
i sin motion. Såsom Lag-Utskottets ordförande nämnde, tillkom just
motionen på grund af den nu väckta frågan att lägga jordbruks¬
näringen under de skyddade näringarna, och motionären sade ju
sjelf, att hans motion vore ett spjut, utkastadt mot protektionismen.
Men det är att märka, att eu del af jordbruksnäringen redan är
skyddad. Yi hafva en liten skyddstull på ost. Om nu motionären
hade fått sin vilja fram, så skulle det märkliga hafva inträffat, att
arbetarne i mejerihandteringen fått begränsad arbetstid, men icke
andra arbetare i jordbruksnäringen. Det vore ju alldeles rasande.
Han talade om (ten ungdomliga hänförelsen och lifligheten, han
kände för 35 år sedan, men jag kan gifva honom det vitsordet, att
den ungdomliga lifligheten finnes qvar ännu under de gråa håren.
Måndagen den 8 Mars.
27
h':o 15.
Motionären yttrade sig vidare om maskinernas betydelse och Ifrågasätta
den öfverproduktion de åstadkommit. I det afseendet instämmer jag tagbestäm-
med honom. Jag beklagar att maskinerna missbrukats till att upp-Ztt^eredaen
drifva produktionen oupphörligt i stället för att användas för att betryggad
bespara menniskoarbetet; men hvilken har åstadkommit detta, om ställning åt
icke just frihandeln, genom att uppjaga produktionen och införa en arbetare i
alldeles obegränsad konkurrens. tuUsltyddade
Jag har föga att tillägga. Jag tror att motionen, jemte dess
bestämmelse att vara ett spjut mot protektionismen, blifvit väckt i 01 s'
välvillig afsigt, men att det icke är rätt att väcka förhoppningar,
som svårligen kunna realiseras, och, då motionären tillåtit sig citera
ett bibelspråk, hVilket jag för min del gerna undviker, vill jag citera
ett annat: »Du är rasande, mycken konst häfver gjort dig ra¬
sande.»
Herr Lithander: Då åtskilliga af de i Herr Hedlunds motion
förekommande uppgifter och beräkningar äro af en märklig och
högst egendomlig beskaffenhet, anhåller jag få göra några anmärk¬
ningar mot de samma. Det heter bland annat i motionen:
»För bomullsspinnerierna ställa sig siffrorna för samma år
sålunda:
Tillverkning af bomullsgarn skålpund 16,797,000, Indika, med
en skyddstull af 8 öre per skålpund, gifva ett skattebelopp till
fabrikernas förmån af 1,343,760 kronor. Arbetarnes antal — män,
qvinnor och barn — utgjorde 4,094. Fabrikernas egare erhöllo
sålunda för hvarje arbetare 328 kronor.
I det ena som andra fallet torde näppeligen arbetslönerna öfver¬
stiga de här uppgifna siffrorna utan snarare tvärt om, hvadan
alltså fahrikanternes hela arbetskostnad betäckes genom den skatt,
som förbrukarne till dem erlägga.»
Jag har under många år befattat mig med bomullsaffärer och
under de senaste sexton åren har jag till följd af min affärsverksamhet
varit nödsakad att temligen noga följa med prisen i England och
Sverige på några med hvarandra jemförliga bomullsfabrikat. På
grund af denna erfarenhet anser jag mig böra i sanningens intresse
upplysa, det jag funnit att på de senaste tio å tolf åren dessa pris
legat hvarandra så nära, att det icke linnes den ringaste grund för
motionärens i sanning djerfva påstående. För att närmare åskådlig¬
göra detta skall jag be att få meddela några i detta hänseende
särdeles upplysande prisuppgifter. Samma dag Herr Hedlund väckte
den förevarande motionen, gick jag i författning om att från Eng¬
land förskaffa mig fullt tillförlitliga uppgifter å pris på bomullsgarn
derstädes, hvarjemte jag samtidigt förskaffade uppgift å priset på
dylik vara här i landet. Jag finner af dessa uppgifter, att i Eng¬
land kostade prima bomullsgarn N:o 12 lägst 7 pence per engelskt
skålpund. Här i Sverige såldes då svenskt garn af första klassens
fabrikat och af fullt jemförlig qvalitet med det engelska för 5 kronor
75 öre per bundt (lika med tio engelska skålpund). Jag ber att få
försäkra Kammaren om tillförlitligheten af dessa uppgifter, hvilka
Sto 15.
28
Måndagen den 8 Mars.
Ifrågasatta jag är lika skyldig som villig att på ett fullt tillfredsställande sätt
styrka. Om jag sålunda inköper en bal, innehållande 150 bundtar
att bereda en e^er 1500 skålpund bästa engelska bomullsgarn. Water N:o 12 å
betryggad 7 d., så gör detta .............._..................... £ 43:15
ställning åt packning och frakt till Hull ................,____ » 1:10
arbetare i kommission k 2 % ........................ j •— 18
tvllskyddade __
näringar, eller tillhopa............................................. £ 46: 3
(Ports.) hvilket evalveradt å 18: 20 per £ gör ...................... Kr. 839: 93
hvartill dock, tullen (som utgör 67 öre per bundt)
oberäknad, vidare kommer
frakt ........................................... Kr. 19: —
assurans.......................................... » 2:30
och uppkörning................................. » 1; —
tillsammans Kr. 23:30
så att hela summan utgör............................ 862 kronor 23 öre.
Om jag då i Stockholm eller Göteborg köper 150 bundtar prima
svenskt bomullsgarn 3ST:o 12, innehållande samma antal *BE, å 5: 75
per bundt, så gör detta 862 kronor 50 öre. Hvar finnes då den
förmenta skatten? — Hvem har uppburit och hvem har erlagt den?
Det synes mig nemligen vara alldeles tydligt, att det är en stor vill¬
farelse af Herr Hedlund, då han säger, att konsumenter af svenskt
bomullsgarn måste betala en skatt till fabrikanterne af 1,343,760
kronor, ty en sådan skatt existerar i verkligheten visserligen icke
alls. Den enkla^ förklaringsgrunden dertill är, att i Sverige finnas
för närvarande 25 bomullsspinnerier med cirka 300,000 spindlar —
jag vill icke säga precis på siffran, men ungefär — samt 20 väfve-
rier, som sysselsätta minst 4,000 väfstolar. Detta tyckes bevisa, att
denna industri i Sverige utvecklat sig ganska bra. Den kan ock
numera på ett mycket tillfredsställande sätt frambringa de artiklar,
hvilka äro föremål för dess tillverkning, och den täflan, som eger
rum mellan de svenska fabrikanterne på vår temligen inskränkta
marknad, är så stor—ja så häftig—-att några öfverpris eller höga
pris icke kunna _ komma i fråga. Fabrikerna måste anstränga sig
att tillverka så billigt som möjligt och de hafva kommit derhän, att
afnämare väl i regel köpa den svenska varan lika billigt, som om
de köpte enahanda vara i England, derest kostnaderna för varans
hitförande beräknas.
Den engelska marknaden öfverflöda!’ af en oändlig mängd låga
— ja verkligt dåliga qvaliteter, hvilka dess bättre ej ingå i den
svenska fabrikationen, der man nemligen hufvudsakligast gör medel¬
sorts varor af god beskaffenhet, hvilka bäst passa för den stora
allmänheten här i landet.
I England och Frankrike tillverkas naturligen derjemte mycket
fina qvaliteter, för hvilka här i Sverige finnes för liten afsättning
för att man här skulle finna anledning sysselsätta sig dermed.
Dessa sorter måste alltså importeras, då någon önskar bekomma
desamma, men kan man väl påstå att den tull, som derför då måste
erläggas, är en skatt till de svenske fabrikanterne? Jag hemställer
Måndagen den 8 Mars.
29
N:o 15.
till Kammaren, om icke den är en skatt till staten. —• Annorlunda Ifrågasätta
kan åtminstone icke jag förstå den saken. Tullskyddet bär, så vidt ^agbestäm-
jag kan finna, åtstadkommit den stora ocli med detsamma afsedda^tillreda en
verkan, att det förhindrat svenska marknadens öfvermättande af betryggad
utländska fabrikat och sålunda förekommit onaturlig fluktuation i ställning åt
prisen samt den osäkerhet i affärerna, hvilken oftast är ruinerande i,
för både industri och handel. Dermed har tullskyddet uppfylt sitt tun'lfnsa* *
ändamål, att möjliggöra industriens tillvaro och utveckling. Jag ^Fortg)'
tror icke att, om man vill undersöka saken samvetsgrant, man
skall komma till det påståendet, att de svenska komsumenterne
betala en skatt, som motionären behagar uttrycka sig, till bomulls-
fabrikanterne. Jag har velat påpeka dessa förhållanden för att fri¬
taga den svenska bomullsindustrien från den enligt mitt förmenande
orättvisa och fullt ogrundade beskyllning, som motionären funnit
anledning framställa.
Herr Hedlund: Jag har icke begärt ordet för att upptaga
till besvarande alla de anmärkningar, som blifvit gjorda mot motionen
af Lag-Utskottets ordförande och ett par andra ledamöter af Kam¬
maren. Jag vill uppskjuta dermed för denna gång och nu blott
anmäla att jag, om jag blir i tillfälle dertill, vill till en annan
Riksdag upptaga denna fråga äfven ur andra synpunkter. Jag skulle
hafva mycket lätt att förklara ett eller annat missförstånd, som här
gjort sig gällande i afseende å densamma; men jag vill nu endast
anhålla, att den siste ärade talaren ville till Bevillnings-Utskottet
öfverlemna de lärorika siffror, han meddelade oss, emedan deraf
skall framgå, att skyddet för gröfre bomullsgarn är, om icke obehöflig^
så åtminstone öfverdrifvet högt. Särskild? hör detta vara intressant
för de herrar, som klaga öfver mellanrikslagen, som tillåter Korge att
öfversvämma Sverige med färgadt bomullsgarn, på grund af Norges
lägre skyddstull på det ofärgade garnet. Jag torde dock få upplysa
den ärade talaren derom, att hans invändning icke är mig ny; men
jag svarar honom nu hvad jag svarat förr, att, så länge denna höga
tull bibehålies, så länge fabrikanterne anse den vara nödvändig för sin
näring, så har man rätt att göra beräkningar med hänsyn dertill, att
skyddstullen också kommer dem till godo i motsvarande högre pris.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad Utskottet
i förevarande utlåtande hemstält och vidare derpå, att utlåtandet
skulle till Utskottet återförvisas, hvarefter propositionen på bifall
till Utskottets hemställan förnyades och förklarades vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 3 och 4 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 36, i anledning af väckt motion om ändring
i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning
den 11 December 1868.
N:o 15.
30
Måndagen den 8 Mars.
Om ändring i Herr Hedlund: Det är sannerligen en ganska olycklig ställ—
forordningen ningj dg, jag nödgas kär uppträda i åtskilliga frågor i den sista
VammanAom-^mmen På Sägen, och i synnerhet är det ogynsamt, då jag nödgas
ster för an- uppträda så sent i två så vigtiga frågor efter hvarandra, frågor äfven
dahtföfning, af så skild natur. Det må emellertid lända mig till ursäkt för att
jag nu vågar taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk, att det
egentligen varit tre frågor, som föranledt mig mottaga det höga för¬
troendet att vara ledamot af denna Kammare, nemligen tullfrågan,
arbetarefrågan och den kyrkliga frågan, hvartill hör konventikel-
plakatet, frågor, som alla skulle förevara vid denna riksdag. Kam¬
maren må då icke taga illa upp, att jag under de ogynsamma vilkor,
hvarunder det måste ske, ber att få fästa uppmärksamheten på det
nu föreliggande ämnet.
Redan 1881 väckte jag en motion i detta ämne af innehåll
hufvudsakligen, att sammankomster för andaktsöfning skulle i borger¬
ligt afseende göras likställiga med alla andra slag af samman¬
komster, och denna motion bifölls i icke oväsentlig mån af Lag¬
utskottet, då det tillstyrkte, att ur författningen i ämnet skulle utgå
föreskrifterna om »söndring» i kyrkligt hänseende samt om bötes-
bestämmelserna. Lag-Utskottets motivering för detta förslag vore
väl värdt att å nyo uppkalla i minnet. Sedermera tog saken emeller¬
tid den vändning, att man för att undvika det förhatliga af verlds-
liga straff i andliga mål, ansåg straffen böra hänföras till kyrko¬
tukten, och kyrkomötet upptog frågan ur denna synpunkt. Det är
på den vägen Lag-Utskottet nu velat gå, och det är den vägen,
mot hvilken jag måste göra några anmärkningar.
De två stötestenarne i denna författning äro dels orden »anses
leda till söndring i kyrkligt hänseende», och dels det verldsliga
straffet, böterna. Kyrkoråden hafva icke sällan, på grund af den
rätt de ansett de förstnämnda orden gifva dem, förbjudit på för¬
hand den lärareverksamhet, som de ansett leda till kyrklig söndring.
Domkapitlen hafva godkänt kyrkorådens åtgärder, men Kongl. Makt
har ganska ofta upphäft dem. Åtskilliga gånger har det ock händt,
att en predikant, som icke stält sig kyrkorådets förbud till efter¬
rättelse, blifvit straffad med böter och, då han icke förmått gälda
dessa, fått dem förvandlade till fängelsestraff. Det har synts mig,
att jag lyckats, genom böternas gäldande, befria en sådan predikant från
undergående af ett dylikt fängelsestraff, hvilket skulle hafva ådragit
ej blott den så straffade hardt lidande, utan ock den svenska kyr¬
kan och det svenska samhället mycken smälek. Dessa äro de två.
stötestenar, som man borde förebygga vid en förändring af denna lag.
I den af Herr J. Anderson i Tenhult afgifna reservationen hafva
också orden om »söndring i kyrkligt hänseende» borttagits, men
deremot har reservanten bibehållit de verldsliga straffen. Äf två
onda ting skulle jag vilja förorda hans reservation hellre än bibe¬
hålla orden om den kyrkliga söndringen, ty, om man tager bort
»söndring i kyrkligt hänseende», står det endast qvar, att kyrko¬
rådet må förbjuda föredrag ledande »till förakt för den allmänna
Måndagen den 8 Mars.
31
N:o 15.
gudstjensten eller undergräfvande af religionens helgd», och detta Om ändring i
är nu något som inom hvilket kyrkosamfund som helst är straffbart, förordningen.
Den värsta anmärkning jag emellertid har att framställa är, att
denna kyrkliga tukt, påföljder åt kyrklig art, såsom det heter, icke ster för an-
blifvit i lagen på något sätt formulerad. Kyrkomötet drog sig un- daUsöfniny.
dan och öfverlemnade saken till Kongl. Maj:t. Det var ett svårt (Forts.)
uppdrag Kongl. Maj:t då fick. Kyrkomötet hade icke närmare an-
gifvit det, än att det skulle förekomma i Johannis’ 2:dra bref något
om kyrkotukt, men der står icke annat än: »Om någon kommer till
Eder och icke medför denna lära, så mottagen honom icke i huset
och helsen honom icke välkommen. Ty den som helsar honom väl¬
kommen gör sig delaktig i hans onda gerningar».
Det fins dock andra sätt att utöfva kyrkotukten, såsom ute¬
slutande från Nattvarden, förbudet att vara fadder o. s. v. Men
det är lätt insedt, att dessa bestämmelser om kyrkotukten ingen¬
ting verka på de personer, hvarom det kan vara fråga, t. ex. kol-
portörer och andra, som hålla andliga föredrag. Att vid sådant
förhållande lagstifta och hota med straff, som icke utgöra något
hot för den, som deraf drabbas, anser jag vara att sätta lagstift¬
ningen på en falsk grund och göra den till föremål för, icke hat
—• men leende, hvilket synes mig att man bör undvika. Det fins
dock ett enda verldsligt kyrkostraff, som något väger, och det är
uteslutande ur församlingen. Detta straff synes mig vara det kor¬
rekta, om man vill ställa sig på konfession^ grund. Den, som icke
tillhör den bekännelse, , som en kyrka har för sig uppstält, må kunna
ur församlingen uteslutas. Det var också den gamla statskyrkans
princip. Den tid, då svenska statskyrkans system var konseqvent
genomfördt, efter Upsala mötes beslut, då man helsade hvarandra
med glädje: »nu är svenska folket ett, ty vi hafva samma tro och
samma bekännelse» —• då var grundsatsen fastslagen, att hvar och
en, som bodde å ett visst område, skulle tillhöra den bekännelse,
som riket hade antagit och stadfästat. Och uteslutandet ur för¬
samlingen för bekännelsens skull innebar då äfven utdrifvandet ur
landet. Derför var landsförvisning den konseqventa påföljden af
affall från kyrkans lära. Men när man icke längre kunde använda
denna lagstadgade straffpåföljd, då fann man på böter och andra be¬
stämmelser, som icke hafva annan betydelse än att vara förhatliga, och
när man tillgriper kyrkotukt af annan art, så verkar det ingenting.
Att utesluta ur församlingen är således den enda korrekta verlds-
liga påföljden. Men den vill icke statskyrkan använda, ja personer,
som vilja draga sig ur statskyrkan, få' det icke utan att gå in i
annan af staten erkänd konfession, och af den omvägen vill mången
icke begagna sig, då den kan innebära en lek med sanningen. Här
tarfvas en lagstiftning af innehåll, såsom biskop Gfrafström påyrkade,
att den, som icke tillhör statskyrkans bekännelse, må kunna ur kyr¬
kan bortstötas, då han icke vill frivilligt utgå, hvilket då också
borde stå honom öppet. Då man emellertid är rädd för en sådan åt¬
gärd, skall man åtminstone icke stifta en så sväfvande lag som den
nu ifrågavarande.
N:o 15.
32
Måndagen den 8 Mars.
Om ändring i Ett annat skal, hvarför jag vill hafva bort stadgandet mot sön-
förordniugen <lring { kyrkligt hänseende, är det, att jag anser det, man här vill
a'samjnan!:oni- hafva straffadt såsom »söndring», ofta utgöra en lycka för sam-
ster för an- hället och menskligheten. Hvar skulle vi stå i vårt moderna sam-
daktsöfning. halla med vår andliga utveckling, om det icke funnits läror, som
(Forts.) kunnat leda till söndring i kyrkligt afseende? Yi böra icke begära
för mycket af vår kyrkas prester. De äro bundne af en bekännelse,
som formulerades för 300 år tillbaka. Men icke har vetenskapen,
icke har den öfriga menskliga utvecklingen stått stilla under denna
tid. Hvar skall då kyrkan ställa sig inför denna utveckling? Må
hon gå sin väg, men må hon låta oss gå fria på vår väg utan att
anse oss för kyrkans fiender! Yi äro icke fiender till kyrkan, men
vi vilja icke att hon skall bringa sitt bann öfver oss eller fördöma
oss, derför att vi icke kunna följa kyrkan i alla hennes satser.
Hvar skulle vi stå, om icke den dugtige kyrkofadren, hedersmannen
Luther, som dock ingalunda ansåg sig för en ofelbar påfve, upp-
trädt och fördömt papismens villfarelser, om icke Kopernicus lärt
oss, att jorden går omkring solen, ehuru Josua bok säger oss annat,
om icke naturvetenskapen, geologien, gjort sitt att till sitt rätta
reducera den mosaiska myten om skapelsen? Men farligare än
naturvetenskapen är — för att icke tala om filosofien — religions¬
historien, som visar oss, huru religionerna uppstått såsom produkter
af känslolifvet och i jembredd med den andliga odlingen utvecklat
sig ur längtan att tillfredsställa det klagande suckande mennisko¬
hjerta!. Så hafva konfessioner uppstått. Så hafva heroer uppträdt
och blifvit mensklighetens välgörare, men ingalunda för att i evig
tid qvarstå såsom ofelbara påfvar. Ganska lärorik är äfven historien
om de bibliska urkunderna. Man gör i våra dagar ständigt nya upp¬
täckter på detta område. Jag har nyss haft glädjen hålla rmin hand en
skrift, utgifven af ett lärdt samfund, rörande upptäckten 1883 i
Konstantinopel af en handskrift om »apostlarnes lära», hvilket do¬
kument de lärde forskarne ansett vara äldre än evangelierna.
Således se vi, hur vetenskapen äfven på detta område går sin väg
framåt, allt under det att kyrkan står stilla. Det är ett bidrag till
den så mycket utropade söndringen, som för menskligheten framåt
i andlig utveckling. Hvar skulle vi — som sagdt — nu eljest be¬
finna oss, om icke i katolicismens djupaste mörker? Hvem var
större söndringsman än just Luther, »erkekättaren», såsom den ka¬
tolska kyrkan orätt kallar honom. Det fans en tid, då den luther¬
ska kyrkan icke ordade så mycket om den »söndring», hvaröfver
hon nu klagar, nemligen i slutet af förra århundradet och början af
det innevarande, när sådana män uppträdde som biskoparne Lehn-
berg, Almquist, Tegnér och den store psalmdiktaren Wallin. De
måste nu för tiden förklaras för »kättare» i större eller mindre
mån. Också har man ju i våra dagar ansett sig böra omarbeta
mer än en af Wallins härliga psalmer, då de funnits icke stämma
öfverens med vissa lutheranismens tillspetsade trosläror. Genom på¬
tryckning af de s. k. »läsarne», hvilka ställa sig på den trånga kon¬
fessionens grund och förklara sjelfva kyrkan för kättersk, har stats-
Måndagen den 8 Mars.
33
N:o 15.
kyrkan måst krypa till korset och. blifva konfessionel i sträng me¬
ning, och dermed kan hon icke såsom förr inrymma medlemmar,
som i åtskilliga stycken icke dela hennes trosuppfattning, utan måste
förklara dem för kättare, äfven då hon icke kan eller vill låta dem
utgå ur kyrkan.
När kyrkan skref sin konventikellag, då skref hon dermed, enligt
min föreställning, sin egen dödsdom. När konventiklarne kallade
tillsammans fromma män till bön och andakt, och kyrkan med denna
lag icke tillät detta, då beträdde hon vägen till sin egen undergång,
och hvarje lemning, som qvarstår af denna lag, är för henne en
olycka. Vill hon undvika de faror, som deraf uppstå, vill hon för¬
dröja domens exekution, bör hon i grund rödja bort denna lag och
lemna full handlingsfrihet på detta område åt dem, som hon kallar
villoandar, men hvilka gifva henne samma namn tillbaka, ty inga
hederstitlar förekomma på någotdera hållet. Jag ber Kammaren
öfverse med detta mitt upprigtiga tal. Men det är en sak, som jag
måste tillägga, emedan den ligger mig varmt om hjertat. Det är
icke lätt att säga hvad kristendom är, men ej svårt att säga hvad
kristendom icke är. Kristendom är icke kärlekslöshet, icke hat eller
förföljelseanda, utan motsatsen af allt detta. Hvarje moment i vårt
samhällslif, hvarje punkt i vår lagstiftning, som har en skymt af
detta hat och denna förföljelseanda, är följaktligen icke kristendom.
Jag har svårt att nu göra något yrkande, innan jag hört någon
yttra sig i denna fråga. Dels är det sent på dagen, dels är ämnet
kanske alltför djupgående. Men af två onda ting väljer jag det
minst onda, d. v. s. det af reservanten väckta förslaget. Jag får
derigenom visserligen behålla qvar de verldsliga böterna, som äro
mig motbjudande, men jag får bort orden »söndring i kyrkligt hän¬
seende», hvilka jag ogillar ur de tvenne här antydda synpunkterna,
nemligen dels på grund af de missbruk, hvartill de ledt, och dels
derföre att dessa söndringsläror långt ifrån att hafva varit en olycka,
hafva ofta varit till lycka både för kyrkan och menskligheten.
Herr Widén: Jag instämmer med den föregående talaren, Herr
Hedlund, deruti, att kristendomens väsen icke är kärlekslöshet utan
kärleksfullhet. Men deraf följer icke, hvad han synes antaga, att
kristendomen icke skulle vara något visst och bestämdt, så att de,
som bekänna sig vara kristna, icke skulle veta hvad de tro och böra
tro, utan att de skulle anse alla trosbekännelser och åsigter vara
lika goda. Likgiltigheten är i kyrkliga ting lika förkastlig som i
alla andra. Det är nödvändigt förenadt med kyrkans begrepp och
tillvaro, att hennes medlemmar bestämdt veta hvad de hafva att tro
och att de bekänna detta. Lika oafvisligt är behofvet att försvara
sin tro. Så har man alltid ansett det i den kristna kyrkan, och så
måste det väl förblifva, så länge kyrkan skall existera. Med kär¬
lekslöshet behöfver detta försvar icke vara förenadt. Tvärt om kan
och bör det ega rum i kristlig kärlek och fördragsamhet mot olika
tänkande.
Om ändring i
förordningen
ang. särskilda
sammankom¬
ster för an¬
daktsöfning.
(Forts.)
Första Kammarens Prat. 1886. N:o 15.
3
N:o 15.
34
Måndagen den 8 Mars.
Om ändring i Jag vill dock icke följa den föregående talaren längre på lians
förordningen vidsträckta utflygter, utan jag föredrager att källa mig närmare till
TammanJiom- ^en fråga? som föreligger, eller till Lag-Utskottets kär afgi fn a utlå-
ster för an- tande. Med afseende derpå vill jag få kekänna, att jag till en viss
daMsöfmng. del icke kar varit tillfredsstäld. Jag kar visserligen ingenting att
(Forts.) anmärka mot innekållet i betänkandets kläm, för sig sedd; jag kan
så mycket mindre kafva något att invända deremot, som jag sjelf
vid 1883 års kyrkomöte kar samtyckt just till innekållet i den under¬
dåniga skrifvelse, som kär föreslås. Men jag kar varit mindre till¬
fredsstäld med denna kläm i det känseende, att Utskottet kar in¬
skränkt sig till en specialitet ock icke tagit frågan i kela dess om¬
fattning i öfvervägande. Vi veta, att vår Herre ankefalde sin kyrka
att på två sätt vårda sig om sina medlemmar. Det ena var, enligt
Mattk:i 28: 19 m. fl. ställen, att offentligen förkunna Guds ord för
församlingen och i sammanhang dermed mera medelbart vända sig
till de enskilda medlemmarne, och det andra att, enl. Matth:i 18:
12 och följande m. fl. ställen, helt direkt vända sig med det gudom¬
liga ordets förmaning till hvarje medlem sär skit dt för sig. Det förra
kalla vi vanligtvis predikan, det senare enskild själavård och kyrko¬
tukt. I föreliggande betänkande är nu fråga endast om den senare
kategorien. Men kär beröres blott en enskild punkt i hvad vi bruka
kalla enskild själavård ock kyrkotukt, nemligen förhållandet till så¬
dana, som åstadkomma »söndring» i den kristna församlingen. Här¬
vidlag finnas likvisst många andra förhållanden att taga i öfvervä¬
gande, ty kyrkotukten kar en mycket vidsträcktare omfattning.
Också hafva vi bland våra stadganden för sagda ändamål en Kongl.
förordning af den 4 Maj 1855, som, bland annat, handlar om
deras särskilda aflösning, som genom lagfästad dom blifvit förkla¬
rade brottsliga och följaktligen derigenom också måste anses ute¬
slutna från kyrkans gemenskap. Vi kafva vidare i vår kyrkolag
ett kapitel Nio 10 om bann, som berör både hvad nyss är nämndt,
och tillika annat i ämnet i hela dess vidd. Vi hafva slutligen en
författning, af d. 21 Mars 1862, rörande kyrkoråd ock skolråd, som
också afser de förhållanden, som kär äro i fråga. Ser man rm när¬
mare på dessa författningar, sä visar det sig först, att 1855 års för¬
ordning numera, efter den nya brottmålslagens antagande, icke kan,
i_ erforderliga fall, tillämpas eller längre tjena till behöflig ledning.
Äfven 10 kapitlet i Kyrkolagen har många brister. Till sin förra
del är det fullkomligt öfverensstämmande med hvad vår bibliska
åskådning gifver oss vid handen, men mot slutet af detta kapitlet
möter oss förirringen till den afart af kyrkotukten, der man indra¬
git verdslig myndighet med verdsliga straff till hjelp inom kyrko¬
tuktens område, alldeles så, som det skett i 1868 års förordning. I
förordningen om kyrkoråd och skolråd finnas också åtskilliga brister,
särskild! denna, att den, i det hela taget är något för negativ, i det
att åt kyrkorådet gifvits makt och befogenhet att tadlande och
straffande vända sig mot förseelserna, men icke lika tillräckligt hän¬
visats på medlen att positivt verka till vederbörandes bättring. Der¬
före hade det varit i hög grad af nöden, att Lag-Utskottet, då det
Måndagen den 8 Mars.
N:o 15.
35
föreslår en särskild skrifvelse till Kongl. Makt, rörande kyrkotukt
kade tagit kela detta område under ompröfning, i stället för att,
såsom nu, kafva inskränkt sig till blott det partiella område, som
innehålles i 1368 års förordning. Jag förstår måkända orsaken, då
jag antar, att Utskottet fäst sig dervid, att 1883 års kyrkomöte i sin
skrifvelse inskränkt sig till kvad som kär föreligger. Men man bör
dock observera den omständigheten, att detta kyrkomöte refererade
sig till 1878 års kyrkomöte, som redan aflåtit en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, angående omarbetande af alla samtliga förordningar, rörande
kyrkotukten. Kyrkomötet 1883 kunde derföre för sin del icke annat
än blott ock bart hänvisa på det närmast föregående, då man måste
anse olämpligt att förnya en underdånig skrifvelse om samma sak,
som så nyligen blifvit kos Kongl. Maj:t anmäld. Då jag för min
del tager våra begge kyrkomöten till föredöme ock derjemte anser
att afkjelpandet af den felaktighet i 1868 års förordning, som kär
är ifrågasatt, icke lätteligen kan åstadkommas med mindre, än att
Kongl. Maj:t ingår på en revidering af alla våra stadganden rörande
kyrkotukten, så måste jag hålla före, att Lag-Utskottet käft fullgod
anledning att föreslå en skrifvelse af denna omfattning. Det är
sannerligen en trängande nödvändighet att en gång komma till en
omarbetning af alla hithörande stadganden. Man kör ropet från
flera håll, att kyrkan icke utöfvar kyrkotukten, enligt de bibliska
urkundernas innehåll ock fordran. Men huru skola kyrkan och dess
tjenare kunna utöfva särskild själavård i erforderlig grad, så länge
sådana stadgar från fordomtima stå qvar, kvilka icke stämma med
den evangeliska uppfattning af kristendomen, som numera lyckligtvis
har gjort sig gällande? I den äldre kyrkans åskådningssätt ingick,
att man också skulle kunna omvända menniskor och föra dem till
kyrkans sköte genom verldsliga straffbestämmelser. Detta öfverens-
stämmer dock hvarken med vår Frälsares eller apostlarnes lära.
Kär man nu kommit till medvetande härom, måste det väl vara i
sin ordning att man också, så fort som möjligt, utmönstrar ur våra
kyrkotuktsförordningar allt sådant, som icke stämmer med vår läras
rätta tolkning, på det att kyrkans tjenare må sättas i tillfälle att
utöfva kyrkotukten i rent kristlig mening. Också utgör, som vi veta,
den försummelse, som man här påbördar kyrkans målsmän att de
icke utöfva anbefald kyrkotukt, ett icke ringa stöd för dem, hvilkas
hela lifsrigtning syftar derhän att lossa sten efter sten från kyrkans
murar. Hvilken kyrkans vän vill ej med alla lofliga och nödiga
medel tysta åklagarenas rop! Jag vet för visso, att denna Kammare
varmt omfattar vår lutherska kyrkas bekännelse och lära, och att
Herrarne med glädje se, att hon kan hålla sig uppe och verka med
samma välsignelse hädanefter som hittills, icke blott för enskilde,
utan äfven för samhället i det hela. Det är på denna grund jag
vågar hoppas, att Herrarne skola önska få en fullständigare omar¬
betning åt våra kyrkostadga^ rörande särskild själavård, än hvad
som i detta betänkande nu föreslås. Jag hoppas detta så mycket
mer som jag är öfveftygad, att vid närmare eftertanke Herrarne
lätt skola finna, huru svårt, för att icke säga omöjligt det skall
Om ändring i
förordningen
ang. särskilda
sammankom¬
ster för an¬
daktsöfning.
(Forts.)
N:o 15.
36
Måndagea deu 8 Mars.
Om ändring i blifva att omarbeta den del deraf som bär är i fråga utan att röra
forordningen vj(j hela. Ty här är, såsom vi se, icke blott fråga om att ut-
^ammanlwmr stryka de sista momenten i 1868 års förordning, för att aflägsna
ster för an- straffbestämmelserna af verldslig art, utan äfven att i deras ställe
daktsöfning. sätta in nya bestämmelser om påföljder af kyrklig art. Men huru
(Forts.) vill man göra detta utan att inkomma på de bestämmelser vi redan
ega i Kyrkolagens 10:de kapitel och tvingas att omarbeta detta
jemte de öfriga stadganden, som ännu gälla uti ifrågavarande ämne?
Jag vågar derföre hemställa, att detta betänkande måtte återremit¬
teras, på det att Lag-Utskottet måtte få tillfälle att sedermera åter¬
komma med ett förslag till underdånig skrifvelse, som omfattar en
utmönstring af alla de obrukbara, men ännu gällande stadganden,
som förhindra vår kyrkas herdar att i öfverherdens anda troget
vårda en hvar af sin hjord. Utan rätt kristlig kyrkotukt eller sär¬
skild, heligt kärleksfull själavård kan den kristna kyrkan icke ega
bestånd utan stor förskingring. Det kan man förstå redan deraf,
att kyrkans stiftare har särskild! anbefalt en sådan. Och lärer ju
äfven erfarenheten, att det icke är tillräckligt att blott förkunna
Gruds ord till församlingen eller att predika, utan att det för bibe¬
hållandet af den kristna trosbekännelsens sanning och det kristna
lifvets helgelse, äfven är nödvändigt, att den särskilda själavården
med dess heligt kärleksömma herdetukt tillbörligt och troget utöfvas.
Så tacksam jag än är för det lilla, som Lag-Utskottet erbjuder,
måste jag dock på anförda skäl hemställa om betänkandets åter¬
remitterande, för att möjligen erhålla det mera som här är af så
stort behof påkalladt.
Herr Claeson: Då jag vid uppläsandet af Lag-Utskottets
betänkande begärde att få antecknadt, att jag icke deltagit i Ut¬
skottets behandling af detta ärende, var det derför att jag trodde,
att den skrifvelse Utskottet förordat hvarken vore behöflig eller ens
lämplig. Den ovilja, som råder mot bötesstraffet, måste hvila på
den föreställning, att man dömes till böter för sin lära. Detta är
alldeles icke förhållandet utan böterna äro ett straff för trots mot
offentlig myndighets förbud. Staten har gifvit kyrkorådet rätt att
förbjuda en person att predika sina läror i församlingen. Denna
rätt tillämpas sällan men jag anser det vara af mycken vigt att den
qvarstår. Har staten nu gifvit kyrkorådet en sådan rätt, måste han
äfven gifva medel att bringa förbudet till efterlefnad. För min del
tror jag icke, att lämpligare medel derför finnas än bötesstraffet.
Det 'kyrkliga straff, som man vill sätta i stället, skulle användas
uteslutande mot personer, som stält sig på mer eller mindre fi¬
endtlig fot med kyrkans presterskap och kyrkorådet och som således
skulle förakta det kyrkliga straffet likaväl som sj elfva de kyrkliga
institutionerna. Dessutom skulle det vara mycket svårt att med det
kyrkliga straffet träffa en kringresande predikant, som ej tillhörde
församlingen. Kyrkomötet har ju redan ingått till Kongl. Maj:t
med begäran om den nu ifrågasatta ändringen i lagen. Att Kongl.
Maj:t dervid ingenting vidgjort, beror sannolikt derpå att Kongl.
Måndagen den 8 Mars.
37
N:o 15.
Maj:t icke kunnat tänka ut en tillfredsställande lag i den antydda
rigtningen. Äfven jag är af den mening, att detta icke kan ske,
och att derföre skrifvelsen är olämplig; men om Kongl. Maj:t kan
lösa frågan, bör det ju ske redan på grund af kyrkomötets hemställan.
För min del skulle jag icke hafva något emot att bifalla Herr
Johan Andersons i Tenhult reservation, som jag anser vara både
logisk och praktisk; logisk, enär i verkligheten i de flesta försam¬
lingar predikas af sekters prester eller lcolportörer läror, ledande till
söndring i kyrkligt afseende, utan att förbud deremot gifves, och
praktisk, i ty att ett verksamt straff ej utbytes mot ett betydelselöst.
Då jag emellertid icke tror att Kammaren är derför benägen och
jag anser den af Utskottet föreslagna skrifvelsen intet gagna, yrkar
jag afslag såväl å motionen som å Utskottets hemställan.
Herr Ekenman, Victor: Jag skall icke vid denna sena timme
rätt länge upptaga Kammarens tid, helst denna fråga redan så många
gånger förekommit till Kammarens behandling. Jag vill endast med
några få enkla drag angifva de skäl, som förmått mig att ansluta
mig till Lag-Utskottets betänkande, och jag skulle skatta mig lyck¬
lig, om dessa skäl blefve gällande för någon eller några af Kam¬
marens ledamöter. Förut bär jag, såsom ledamot gf Ändra Kam¬
maren, varit med om förslag till reformer i denna författning, vida
längre gående än den här föreslagna, men de skäl, som föranledt
mig dertill hafva varit helt andra än de, som af den förste talaren
anfördes till stöd för hans yrkande om vidt omfattande reformer
på detta område. De skäl, som för mig varit afgörande, hafva
varit kärlek och vördnad för statskyrkan, som jag vill hålla i helgd.
Jag har den uppfattning, att kyrkoråden icke äro mäktiga att hand¬
hafva denna författning. I deras händer har den mer än en gång
varit ett farligt vapen snarare mot statskyrkan än för henne; och
det är derföre i statskyrkans eget intresse, som jag önskar en re¬
form. Kär man nu den ena gången efter den andra sett, att det
icke är möjligt att vinna Biksdagens bifall till en längre gående
reform, synes mig klokheten bjuda att taga något mindre, som har
utsigt att kunna gå igenom, i synnerhet om man med detta mindre
vinner det väsentliga af det ändamål, man vill vinna. Detta ända¬
mål är å ena sidan, att icke de, som äro af olika mening med stats¬
kyrkan, skola på ett eller annat sätt känna sig tryckta, och å andra
sidan att de icke heller i oträngdt mål kunna förvärfva sig eu mar¬
tyrkrona, som de icke förtjena. Detta skäl har för mig varit af¬
görande och detta skäl ber jag att få åberopa till stöd för mitt
yrkande om bifall till Utskottets betänkande.
Jag tror icke, att det förhåller sig så, som här uppgifvits, att
det icke är möjligt att på grund af denna skrifvelse formulera ett
lagförslag. Särskildt vill jag mot eu talare å norrlandsbänken an¬
märka, att här icke föreligger något lagförslag, utan Utskottet har
endast hemstält om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t i noga
öfverensstämmelse med hvad kyrkomötet ansett lämpligt. Jag
vågar anhålla om proposition på bifall till Utskottets betänkande.
Om ändring i
förordningen
ang. särskilda
sammankom¬
ster för an¬
daktsöfning.
(Forts.)
NlO 15. 38 Måndagfen de:» 8 Mars.
Om ändring i Herr Pettersson: I Herr Hedlunds anförande förekommer
forordmngen åtskilliga yttranden, som jag ber att få något bemöta. Han talade
Sammankom- om söndring i kyrkligt afseende skulle vara så lyckosam. Här-
sto. för an- emot vill jag erinra att det heter: Het rike, som söndrar sig mot
dalttsöfning. sig sjelft, varder icke beståndandes. Jag kan icke föreställa mig, att
(Forts.) söndring kan vara lyckosam, såvidt man ej afser att upplösa kyrkan.
Råder inom en familj eller i ett hus söndring mellan man och
hustru, föräldrar och barn, anser man väl icke ett sådant tillstånd
med split och strid såsom något lyckosamt, utan kallar tvärt om ett
sådant hus ett olyckligt hus. Dermed att samdrägt finnes och hu¬
sets ordning aktas, beköfver ej den rätta individuella friheten gå
under, utan befrämjas fastmer alla medlemmars väl deraf.
Såsom bevis på den nytta, söndring i kyrkligt afseende med¬
förde, omnämnde han bland annat den mosaiska skapelsehistoriens
ohållbarhet inför geologiens forskningar. Om han gjorde sig besvär
att noggrant genomläsa denna historia, skulle han finna att der
icke finnes ett ord, som strider mot de geologiska forskningarnas
resultat. Dessa forskningar visa så många årtusenden tillbaka, sade
han. I den mosaiska skapelsehistorien står: »I begynnelsen skapade
Gud himmel och jord och jorden var öde och tom m. m.» — Der
säges icke ett ord om huru länge eller under huru många årtusenden
jorden befann sig i ett tillstånd af ödslighet och tomhet samt ut¬
veckling, till dess menniskan å henne skapades, utan säges det
blott, att allt härleder sig från Gud såsom dess yttersta upphof och
ordnare.
Vidare talade han om Luther, och att Luther skulle antagit
att solen gick och jorden stod stilla. Ja, icke är det någon tros¬
artikel. Vi säga ju också, att solen går upp o. s. v. Det är icke
fråga om den saken alls här. Geologien kommer alldeles icke, lika
litet som de öfriga naturvetenskaperna, i strid mot skriften och vår
kyrkolära, om man icke misstyder; de hafva hvardera sina olika
områden.
Herr Hedlund talade också om, att då konventikelplakatet
skrefs, skref också kyrkan sin dödsdom. Om man går något in i
pietismens historia, vet man hvarföre koventikelplakat uppkommit.
Sjelfva Spener, som anses såsom pietismens fader, måste mot några
anlita polisen. Läser man t. ex. den i förra århundradets första
hälft i Tyskland uppkomna Ronsdorfersektens historia, får man
kännedom om förhållanden, som visa, att konventikelhållare väl
kunna behöfva öfvervakas och konventiklar så urarta, att deras fri¬
het behöfver begränsas. Kristendomen är kärlek och gudaktighet,
icke hat och förföljelse, sade Herr Hedlund. Ja väl, men att skrifva
och använda lagar mot ostyriga andar i religionens namn, det är
icke hat och förföljelse, utan en samhällets skyldighet till att hålla
de ostyriga i styr och tukta de tuktlösa. Det är alldeles tydligt,
om man tänker på saken.
Ser man på den frukt och verkan sådana ostyriga andar hos
oss under de senare åren under det nya konventikelplakatets tid
åstadkommit, tycker jag, att de verkligen haft temligeu fritt spel.
Måndagen den 8 Mars.
39
N:o 15.
Det är snarare de, som förfölja och ställa till förbistring och för - Om ändring i
argelse på många lifvets gebit. Förhållandet är väsentligen olika förordningen
för dem och för statskyrkans prester. De senare hafva sina an- “sammankom^
visade församlingar och stå under församlingsbornas ögon och kon- sten för an-
troll samt kunna, om de fela, anklagas och ställas till ansvar. De däld söfning.
förra åter resa från den ena orten till den andra, hafva intet embets- (Forts.)
ansvar och kunna ställa till ganska mycken förvildning och för¬
argelse inom familjerna och församlingarna, och förlora de för¬
troendet på ett ställe, draga åstad till en annan marknad att der
verka på samma sätt. De börja sin upplösande verksamhet i re¬
ligionens namn och angripa nog äfven det borgerliga samhällets
grundvalar. När de väl fått anhängare, angripes statskyrkan med
det påståendet, att statskyrkan icke kan vara en Jesu Kristi kyrka,
derför att landets konung står i spetsen för dess styrelse. Jag kan
icke förstå, hvarför konungen icke kan få vara kristen lika väl som
en annan menniska eller någon af dessa. Det går steg för steg till
upplösning af både kyrka och samhälle. För min del tror jag, att
nu i fråga varande förordning, att döma af utvecklingen sedan den
utfärdats, alldeles icke är för sträng eller blifvit för ofta anlitad,
utan tvärt om. Den uttalar tillika ett medgifvande, som aldrig bort
uttalas och vid anmärkning till rättelse blifvit åberopadt och miss-
brukadt, såsom vore både kyrkans bekännelse och kyrkolagen med
denna förordning upphäfda. Sjelfsvåldet har gått så långt att många
bland allmänheten äro allvarligt bekymrade öfver den oreda, som
uppstått och väl ännu vidare skall uppstå, och förundra sig, huru
sådant kan i ett ordnadt samhälle tillstädjas.
Herr Hedlund anförde ett yttrande från afslutandet af Upsala
möte år 1593: »Nu är Sverige vordet en man och alla hafva vi en
Herre och en Gud». Antagligen föranleddes detta utrop just af
den oro och splittring, som förut varit, så att man längtade efter
ro. Jag har ofta hört en min kyrkvärd klaga öfver de nuvarande
förhållandena. Förr än dessa kolportörer kommo, voro vi ett folk,
säger han, nu deremot är här idel strid och förargelse.
Jag gör icke något annat yrkande än att Lag-Utskottets förslag
antingen måtte bifallas eller de nuvarande lagbestämmelserna bibe¬
hållas, men motionärens yrkande afslås.
Herr Bergström: Frånsedt det alternativa yrkande, den siste
talaren framstälde, har Kammaren tillräckligt många yrkanden att
välja emellan. Meningarne bryta sig temligen skarpt mot hvar¬
andra, och vi hafva uttalanden i frågan af både högermän, venster-
män och medelvägsmän. Jag skall först till närmare granskning
upptaga den ifrigaste högermannens yrkande i ämnet.
Han utgick från, att det vore önskligt att åstadkomma en för¬
ändring af lagstiftningen rörande kyrkotuktsinstitutionen i hela
dess vidd. Jag vill icke förneka, att ju detta kan vara rätt önskligt,
men man måste hafva mycken brist på sinne för form, om man
tror, att denna motion kan gifva uppslag till ett så vidlyftigt be-
N:o 15.
40
Måndagen den 8 Mars.
Om ändring i rörande af kyrkotuktsfrågan, som talaren ifrågasatte. Såvidt ia"-
aZMaZl^y,iö\S^äx d®t allddes omöjligt Kyrkomötet har en gång ln°-
sammankom- hållit att Kong!. Maj:t ville taga hela frågan om kyrkotukten under
åter för an- öfvervägande. Denna framställning har ännu icke ledt till någon
daktsöfniny. påföljd, antagligen på grund af de utomordentligt stora svårigheter,
(Forte) som mott att åstadkomma en efter tidens rättsmedvetande lämpad
lagstiftning uti ifrågavarande ämne. Då vid 18815 års kyrkomöte
Herr Widén sjelf väckte en motion i detta ämne, tillvägagick kyrko¬
mötet ungefär på samma sätt som Lag-Utskottet nu gjort. Mötet
sköt undan frågan om kyrkotuktens ordnande i hela dess omfång
och tog endast före hvad som var mest trängande, nemligen frågan
om utbyte af verldsliga straff för öfverträdelser af kyrkoråds förbud
mot påföljder af mera kyrklig art.
Jag tror således att Lag-Utskottet i detta hänseende har ett
godt och vackert mönster att följa, och att Herr Widén genom sitt
yrkande om återremiss icke gagnar saken på något vis.
Sedermera kommer jag till en annan talare, som antog, att de
påföljder, som den nu gällande författningen stadgar, icke äro straff
för en kyrklig förbrytelse, utan för öfverträdelse af en borgerlig
ordningsstadga.^ Den meningen framstäldes af Herr Claeson, och
han ansåg derför, att författningen lämpligen borde bibehållas som
den är eller åtminstone endast ändras i öfverensstämmelse med hvad
reservanten Herr Johan Anderson i Tenhult föreslagit. För min
del tror jag, att han felar i detta sitt antagande, och att den all¬
männa uppfattningen är rigtig, eller att det är den verldsliga lagens
arm, man begagnar för att bestraffa en förseelse af kyrklig art;
och enligt mm åsigt är det detta, som väckt så mycken ond blod
mot denna författning.
Den tredje uppfattningen representeras af Herr Hedlund. Han
uttalade såsom något högeligen ömkligt, att söndring åstadkommes
i kyrkligt hänseende. Detta är dock icke vår gällande lagstiftnings
ståndpunkt, utan tvärtom uttalas i författningen om kyrkoråd att
detta skall vaka deröfver att spridande af vilseförande läror må, så
vidt möjligt är, förekommas, samt kyrklig tvedrägt och söndring för¬
hindras. I 28 § heter det: »Kyrkorådet må i frågor, som röra reli¬
gionens och sedernas helgd, ej annorledes än genom allvarliga före¬
ställningar och varningar söka förmå den felande till bättring».--
Den, som nu verkligen vill tillmötesgå den allmänna meningen
i landet, bör, tror jag,_ bifalla Lag-Utskottets förslag, som intager
en medlande ställning: i midten ligger ofta sanningen. Under när¬
varande tid är ett bifall till Lag-Utskottets förslag något, som skulle
kunna tillfredsställa alla meningar. Om detta blir bifallet, och
Kong!. Maj:t föreslår en lag för .Riksdag och Kyrkomöte af det
innehåll, att den kan antagas, d. v. s. att kyrkliga påföljder sättas
i stället för verldsliga straff för öfverträdelse af kyrkoråds förbud,
blefve det möjligt för kyrkorådet i den församling, till hvilken den
felande hör, att ingripa. Det är nemligen att märka, att om eu sådan
kringresande reformator och predikare af kyrklig söndring blifvit af
ett kyrkoråd förbjuden att vidare predika, men han öfverträder
Måndagen den 8 Mars.
41
N:o 15.
detta förbud, så kan han icke kallas till förhör inför detta kyrko- Om ändring i
råd, ty han sorterar icke under detsamma. — Liksom hvar och en förordningen
har sin laga domstol, sitt forum domicilii, sorterar också hvar och en ^ainmanUm-
under sin församlings kyrkoråd. — Men om det kyrkoråd, hvars sten för an-
förbud blifvit öfverträdt af den kringresande, genom sitt domkapitel dahtsöfning.
meddelar sig med kyrkorådet i den församling, den främmande (Forts.)
tillhör, torde väl sistnämnda kyrkoråd icke underlåta att vidtaga
de kyrkliga varningar, som befinnas erforderliga. Ställer sig den
felande icke varningen till efterrättelse, är det illa, men man har
icke gjort sig skyldig till att hafva för en förseelse af kyrklig art
användt verldsliga straff. Enligt mitt förmenande skulle man mest
tillmötesgå den allmänna meningen genom att bifalla Lag-Utskottets
förslag. Alla mera radikala förslag hafva afslagits af denna Kam¬
mare. Två gånger, 1881 och 1882, tillstyrkte Lag-Utskottet ute¬
slutande ur denna författning af de två sista punkterna eller just
hvad som nu föreslås, d. v. s. att kyrkorådet inom den församling,
der en sådan kringresande predikar, icke skulle hafva rättighet att
förbjuda honom detsamma, och vidare att ansvaret af böter för för¬
budets öfverträdande skulle bortfalla. Begge gångerna afslog denna
Kammare lagförändringen. Ku har Lag-Utskottet trott, att man
skulle kunna ena båda Kamrarne i detta medelvägsförslag, som
åsyftar att man icke godkänner söndring på något vis, men icke
belägger den med verldsliga straff, utan låter den felande blifva före¬
mål för enskild själavård och varning af kyrkoråd eller något dylikt.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
Köp hördes nu på proposition.
Friherre Barnek oav: Min åsigt i denna fråga tror jag visst
icke är för en del af Kammaren okänd, ty jag har vid föregående
riksdagar yttrat mig i densamma. Jag skulle icke heller kanske
uppträdt i afton, om icke eu talare uttalat en åsigt, att han skulle
vilja vara med om att yrka bifall till reservationen, om denna möj¬
ligen kunde gå igenom. Detta gaf mig anledning att taga till ordet.
Jag skulle äfven önskat bifall till reservationen och anhåller att
med några ord få gifva till känna min åsigt. Jag anser, att de ord,
som denna författning innehåller, stå i strid mot friheten på det
religiösa området i öfrigt. Det gifver anledning till att personer,
hvilkas åsigter icke fullt öfverensstämma med vår kyrkas, kunna der¬
för tilltalas. Detta är icke rätt och öfverensstämmande med vår
religiösa frihet, och derför vill jag hafva dessa ord borttagna.
Det är i sanning förvånande, huru dessa religiösa frågor be¬
handlas vid riksdagarne. Då edsfrågan var före, uppträdde nästan
våra fleste prestman här i Kammaren och talade för bibehållande
af sä många eder som möjligt. Då vi nu hafva denna fråga före
om mildare lagstiftning i någon mån, uppträder en af vår kyrkas
män och säger: jag anser ingalunda denna lag vara för mycket
utan allt för litet sträng. Desse talare äro män, som skulle predika
fridens ord. Det är väl icke fridens ord att icke få nog stränga
Första Kammarens Prat. 1886. N:o 15. 4,
l*:o 15.
42
Måndagen deri 8 Mars.
Om ändring i lagar och få svåra nog många eder. Jag har en motsatt åsigt
forordmngen rörande de religiösa rörelserna i vårt land, ty jag tror de hafva
Sammankom- oj0r^ mycket godt. Jag vill icke gå så långt som den förste talaren;
ster för an- men jag vågar påstå, att söndring är nödvändig, om än icke behaglig.
daMsöfning. Om icke söndring funnits på det religiösa området, hemställer jag,
(Ports.) mine herrar, hvar hade vi i närvarande stund befunnit oss? Hvarför
uppkommo dessa söndringar? Jo, derför att religionen höll på att
blifva en slentrian. Då man försoflädes på detta område, uppträdde
väckelser. Detta skedde på reformationens tid, detta sker i denna
tid. I reformationens tider voro vi på väg att försumma detta
vigtiga religiösa lif. Då skedde söndring, och den väckte mycken
välsignelse, men jag beklagar djupt, att vår kyrka i allmänhet dömer
så hårdt dem, som hysa mot kyrkan stridande åsigter. De sträfva
dock alla till samma mål, salighetens mål. Med olika vägar kunna
de likväl nå detta, och, enligt min åsigt, är det säkert, att då vi
en gång möjligen komma att stå inför vår Herres domstol, komma vi
kanske att finna menuiskor invid denna tron, hvilka vi möjligen tänkt
oss förlusta derifrån. Det heter: dömen icke, så värden I icke dömde.
För min del vill jag icke fälla en dom på detta område. På det
verldsliga området måste de fällas för ordningens upprätthållande,
men icke på det religiösa området. Detta är min uppfattning i
denna fråga, och på denna grund anser jag dessa ord »söndring i
kyrkligt afseende» måtte af praktiska och många andra skäl utgå.
På dessa grunder anhåller jag om. bifall till Herr J. Andersons
i Tenhult reservation.
Herr Pettersson: En talare yttrade att söndring var något godt.
Jag tror att jag också har någon erfarenhet om rörelserna på detta
område. En uppryckning kan visst ske till en tid och, såsom det
tyckes, äfven göra det förut mottagna och lärda mer fruktbärande;
men hurudan blir utvecklingen, när ett nytt slägte framträder, som
växt upp bland sekteriska föräldrar? Under sista året höll jag visi¬
tation i en af de församlingar, der söndringen först började och der
rörelsen först trädde i dagen. Der finnes en stor mängd, som äro
nästan utan all religion. Det är det vanliga resultatet. Fordomtima
gick man der å sön- och högtidsdagar mangrant i kyrkan, och öfva-
des äfven husandakt. Många af ungdomen, som växa upp under
stormen mot kyrkan, sluta sig icke till någon sekt och icke till kyr¬
kan utan blifva religiösa nihilister.
Här sades att religionen blifvit en slentrian, har blifvit en vana.
Om den också blifvit en vana, så, om vanan är god, må man ej för¬
akta den. Just denna ordning, hvari vi växa upp, trycka på oss en
djup pregel; och mången, som icke aktat på hvad han mottagit, be¬
gagnar dock detta till sin verkliga nytta.
»Vi arbeta alla på samma mål, salighetens mål», heter det. Gfodt,
om så vore. Jag betviflar dock, om detta kan med skäl sägas om
de falska och tygellösa andar, som undandraga sig vederbörlig kon¬
troll och, för att gorå sig till folkledare, komma i religionens namn,
för att, när de vunnit gehör, angripa hvad för vårt folk varit dyrt
Måndagen den 8 Mars.
48 N:o 15.
och. heligt och ännu tjenar det till välsignelse, om det blott rätt Om ändring i
brukas & J förordningen
rU »Domen icke, så värden I icke dömde», yttrade samme talare^manklm-
och ansåg att vi icke skola döma på det andliga området. Hans Sfer för an¬
maning kunde väl ej vara, att vi skola taga för godt eller med lik- daltsöfning.
giltighet bemöta hvad helst som framträder i religionens namn, utan (Forts.)
blott! att vi ej skola döma om menniskors andliga lifstillstånd. Men
hvilka äro då de, som i synnerhet döma? Jo, just sådana, om hvilka
jag talat, medan de, som icke följa dem, af dem och deras efter¬
följare dömas.
Herr Hedlund: Jag vill blott förklara ett uttryck af mig, som
blifvit något missförstådt. Jag tror atf jag säde, att söndring i kyrk¬
ligt afseende kan vara något godt. Min mening var, att läror, som
ledt till söndring i kyrkligt hänseende, varit till mensklighetens lycka.
Söndring, såvidt dermed förstås fiendtlighet, anser jag deremot icke
vara lyckligt i något afseende.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
vice Talmannen, soin ötvertagit ledningen af Hammarens förhand¬
lingar, att i afseende på förevarande utlåtande yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan, dels, af Friherre Jio.rn.ekow, att Kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservation, dels att utlåtandet skulle till Utskottet återförvisas, dels
ock att Utskottets hemställan skulle afslås.
Härefter gjorde Herr vice T almannen .propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till Utskot¬
tets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Friherre Barnékow begärde votering, i anledning hvaraf Herr vice
Talmannen, för bestämmande af kontraproposition dervid framstälde
propositioner på de återstående yrkandena och förklarade sig anse
de härå afgifna svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition antaga afslag å Utskottets
hemställan.
Men äfven angående kontrapropositionens innehåll äskade. Fri¬
herre Barn ekorn votering, i anledning hvaraf och sedan såsom nej-pro¬
position dervid antagits återremiss, uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till Lag-
Utskottets utlåtande N:o 36 kontrapropositionen skall innehålla af¬
slag å utlåtandet, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits återremiss.
N:o 15.
44
Måndagen den 8 Mars.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja —60;
Nej—9.
I följd häraf uppsattes, justerades och anslogs för hufvudvote-
ringen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 36, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utlåtandet.
Vid slutet åt den häröfver anstälda omröstningen befunnos rö¬
sterna hafva utfallit sålunda;
Ja—51;
Nej—15.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr von Stocken-
ström under tre veckor från denna da».
O
På framställning af Herr vice Talmannen beslöts, att de ären¬
den, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst
å föredragningslistan till nästa sammanträde.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde, hvar¬
efter Kammaren åtskildes kl. 10,48 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Rättelser
i Första Kammarens protokoll N:o 13:
Sid. 19 rad. 17 nedifrån står: minerade
läs: ruinerade
Sid. 22 rad. 11 nedifrån står: varor
läs: varan
Stockholm 1886. Kong!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.