RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Andra Kammaren. M:o 52.
Fredagen den 7 Maj.
Kl. 11 f. IB.
§ 1.
Justerades det i Kammarens sammanträde den 30 nästlidne April
förda protokoll.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes för andra gången Bevillnings-Utskottets
Betänkauden Nås 15 och 16.
§ 3.
Föredrogs och bifölls Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 17,
angående beräkning af vissa bevillningar för år 1887.
§ 4.
föredrogs men blef ånyo bordlagdt Andra Kammarens Första
Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 10 (i samlingen N:o 36).
§ 5.
Under åberopande af i sådant afseende mellan Herrar Talmän
träflad öfverenskommelse, tillkännagaf Herr Talmannen, att gemensam
omröstning öfver den i Stats-Utskottets Memorial N:o 61 föreslagna,
numera af båda Kamrarne godkända voteringsproposition komme att
ega rum vid början af morgondagens sammanträde.
§ 6.
Till behandling förekom Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
Utlåtande N:o 1, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga pro¬
positioner dels under N:o 27, med förslag till särskilda förordningar
Andra Kammarens Frot. 1886. N:o 52. _ 1
N:o 52.
2
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
angående bankaktiebolag och angående enskilda banker med rätt att
utgifva egna banksedlar, dels under N:o 28 med förslag till lagar
angående bankbolag med sedelutgifningsrätt, angående förändrad lydelse
af 17 kap. 3 § Handelsbalken, angående bankbolags och sparbanks
konkurs samt angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets
Ständers bank den 1 Mars 1830, än äfven Herrar L. O. Smiths och
J. Petterssons i Alfvesta motioner angående upphörande af enskilda
bankers sedelutgifningsrätt.
Herr Lyttkens, som begärt ordet för att framställa förslag rö¬
rande sättet för föredragningen af detta ärende, blef för sådant ända¬
mål uppropad och yttrade: Rörande sättet för föredragningen af den
förevarande lagen ber jag att få framställa följande förslag:
att Utskottets betänkande må punktvis och de i hvardera punkten
tillstyrkta lagförslag paragrafvis föredragas med iakttagande:
att vid föredragningen af Utskottets hemställan i 3:dje punkten
rörande antagande af “Lag angående enskilda bankbolag med sedel-
utgifningsrätt“, § 31 må först föredragas, dernäst § 1 och vidare
§§:ne i ordningsföljd;
att först sedan hvarje lagförslag blifvit genomgånget, detsammas
titel och derefter Utskottets hemställan om förslagets antagande
må blifva föredragna;
samt att Utskottet, för den händelse lagförslagen eller något af
dem skulle i vissa delar komma att af den ena eller andra Kam¬
maren återförvisas, må lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
behandling, i afseende å de §§, hvilka må hafva blifva med eller
utan ändring godkända föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta
förändringar i återförvisade delar kunna föranledas.
Den af Herr Lyttkens sålunda föreslagna föredragningsordning
blef af Kammaren godkänd.
I enlighet med detta beslut upplästes först § 2 i det af Utskottet
i punkten 1 framlagda förslag till lag angående bankaktiebolag, hvil¬
ken pai’agraf godkändes.
§§ 2 och 3.
Blefvo jemväl godkända.
§ 4 hade följande lydelse:
Kong!. Maj ds förslag: Utskottets förslag:
“Bankaktiebolags grundfond skall “Bankaktiebolagsgrundfond skall
utgöra minst tre hundra tusen utgöra minst en million kronor;
kronor." dock att, der de i bolagsordningen
meddelade närmare bestämmelser
angående bolagets rörelsegrenar och
vilkor en der/ör uppenbarligen gifva
Fredagen den 7 Maj, f, m. 3
Kongl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
vid handen, att bolaget icke tiar
till ändamål att drifva bankrörelse
i större omfång, utan blott att i
likhet med så kallade folkbanker,
sparkassor och andra sådana låne-
inrättningar tillgodose den mindre
omsättningen å viss ort, grund¬
fonden må, om Konungen gifver
dertill lof, bestämmas till lägre be¬
lopp, dock ej understigande två
hundra tusen kronor.11
I fråga om denna § hade reservationer afgifvits
af Herr M. Dalin, med hvilken Herr Hans Andersson i Nöbbelöf
instämt, och som ansett, att orden “två hundra tusen" bort utbytas
mot “ett hundra tusen";
af Herr I. Lyttkens, J. A. Johansson i Kalmar och J. A. Sjö;
samt
af Herr J. Anderson i Tenhult.
Efter föredragning af paragrafen anförde:
Herr Lyttkens: Emot Utskottets förslag i den nu föredragna
punkten har jag anfört reservation i syfte att få den förändring i
paragrafen införd, att siffran 200,000 kronor utbytes emot 100,000
kronor. Jag skulle icke våga påyrka denna förändring, så vida icke
enligt denna samma lag vore lemnad den makt i Konungens händer
att för hvarje särskildt fall pröfva om koncession kunde beviljas och
dervid tillse, huru vida bolagsordningen är af den beskaffenhet, att den
lemnar säkerhet för att en bank med för liten grundfond icke må
inlåta sig i företag, som äro för omfattande i förhållande till grund¬
fonden. Men med denna Konungen medgifna pröfningsrätt anser jag
undanröjd den fara, som eljest kunde ligga i en dylik nedsättning af
grundfondens stadgade minimibelopp. Genom en så beskaffad ned¬
sättning kan emellertid de mindre orternas behof af bankinrättningar
blifva tillgodosedt till allmänhetens, nytta och de respektive orternas
fördel. Och det är ingalunda alltid fallet, att grundfondens storlek är
bestämmande för en bankinrättnings soliditet, utan beror detta lika
mycket och fast mer på det sätt, hvarpå bankens rörelse skötes och
de bestämmelser, som innehållas i bolagsordningen.
Herr Talman! Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen
med den förändring, att siffran 200,000 kronor utbytes emot 100,000
kronor.
Häruti instämde Herr Anderson i Tenhult.
N:o 52.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
Herr Thomasson: Jag skall gerna medgifva, att det icke är af
allt för stor vigt, om siffran bestämmes till 100,000 eller 200,000, då
N:o 52.
4
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Om förslag
till lag
angående
bank-
aktiebdlag-
(Forts.)
det i alla fall skall bero på Konungens pröfning huru vida oktroj skall
medgifvas eller icke. Men då jag stält mig bland dem, som yrkat
på den högre siffran, har jag gjort det, derför att jag städse under
behandling af de ifrågavarande lagförslagen arbetat för att bankerna,
af hvilket slag.de än må vara, skulle få den fasthet och styrka, att
de innebure trygghet mot förlust för den allmänhet, som konmie i
förbindelse med dem. Jag erkänner visserligeD, att eu stor grundfond
i och för sig icke i detta hänseende innebär någon absolut garanti,
men å andra sidan kan icke bestridas, att den bank, som redan från
början har tillräckligt stor grundfond för att möta hastigare rubbningar
i rörelsen, besitter större trygghet än de banker, hvilka från sin början
hafva att kämpa mot ekonomiska svårigheter. Det är nu sant —
och jag väntar mig denna invändning — att bankkomitén föreslagit,
att grundfonden skulle kunna få vara så liten som 100,000 kronor;
men jag vill redan nu fästa uppmärksamheten derpå, att bankkomitén
föreslog en tredubbel garanti, d. v. s. dubbel utom grundfonden, då
deremot nu icke skulle finnas något annat än grundfonden i och för
sig. Jag tror för öfrigt, att 200,000 kronor alltid skola kunna åstad¬
kommas för inrättande af en allmän låneinrättning, då ingen vidare
garanti behöfves. Om icke ett så pass obetydligt belopp som detta
kan åstadkommas, utgör det enligt mitt förmenande ett bevis, att frågan
om inrättande af denna låneanstalt blifvit för tidigt väckt och derför
bör i allmänhetens och kreditens eget intresse hvila, tills man kan
komma upp till denna siffra.
Jag yrkar derför bifall till paragrafen sådan den föreligger.
Herr Statsrådet Hammarskjöld: Det är Kammaren utan tvifvel
bekant, att den medlem af Konungens råd, som kontrasignerat Kongl.
Maj:ts propositioner till lagar rörande bankaktiebolag och enskilda
banker, är af svår sjukdom förhindrad att fullgöra sitt embete. Vid
detta beklagliga förhållande har det blifvit nödigt, att någon annan
medlem af Konungens råd här söker gifva skäl för de åsigter, som
af Konungens rådgifvare hyllats i bemälda frågor. Kammaren torde
benäget förstå, att fullgörande af ett sådant uppdrag måste vara
mycket svårt för en person, som först på sista tiden haft anledning
att särskild! sätta sig in i de nu framlagda förslagen. Det torde der¬
för vara möjligt, att icke alla detaljerna i förslagen blifvit af mig
fullt genomträngda.
Det Sammansatta Utskottet bär i afseende på den nu föredragna
lagen gjort den ändringen, att det i lagen infört bestämmelser ur 1848
års aktiebolagslag. Detta har Utskottet gjort särskildt af det skäl,
att det skulle medföra beqvämlighet att hafva alla bestämmelser an¬
gående bankaktiebolag sammanförda i en lag. Denna synpunkt bär
utan tvifvel sitt värde. Regeringen har gått till väga på ett annat
sätt, menande att det ur lagstiftningssynpunkt hade sin betydelse, att
de bestämmelser angående bankaktiebolag, som icke egentligen äro af
civillags beskaffenhet, utan rent finansiella, också betraktades såsom
rent finansiella, hvarigenom man icke behöfde hänvisa hvarje förslag
till förändring i dem till Högsta Domstolens granskning. Högsta
Fredagen den 7 Maj, f. m.
5
N:o 52.
Domstolen består utan tvifvel af mycket utmärkte och kunnige män
i de ämnen, som tillhöra Högsta Domstolens behandling. Det är
tvifvels utanj också möjligt, att inom Högsta Domstolen finnas finansiella
iusigter; men ingalunda kan man ställa det anspråk på Högsta Dom¬
stolens medlemmar, att de öfver hufvud taget skola vara finansmän,
och att pålägga dem bördan att granska rent finansiella lagförslag
har derför synts regeringen mindre lämpligt. Då det emellertid ser
ut, som stämningen inom Riksdagen vore den, att fördelarne utaf att
sammanföra alla bestämmelserna i en lag anses större än de olägen¬
heter, som deraf kunna härflyta, tror jag icke att från regeringens
sida något hinder skall möta att godkänna en sådan förändring. Jag
vill blott fästa uppmärksamheten derpå att de förändringar, som Ut¬
skottet sedermera i det Kongl. förslaget gjort, till följd af det sätt,
hvarpå lagstiftningen skulle betraktas, måste remitteras till Högsta
Domstolen, hvarför det är omöjligt ätt, innan dess yttrande afgifvits,
fälla något bestämdt omdöme om deras antaglighet eller icke antag¬
lighet.
Hvad de förändringar angår, som Utskottet i särskilda paragrafer
föreslagit, synas mig de flesta, så vidt jag kan se utan att ega känne¬
dom om hvad Högsta Domstolen kan komma att säga, vara antingen
verkliga redaktiousförbättringar eller åtminstone sådana, att skäl till
invändning emot dem icke bör förekomma. I afseende på den nu
föredragna paragrafen ber jag dock få säga några ord.
I regeringens proposition var föreslaget, att det minsta aktiekapitalet
skulle få uppgå till 300,000 kronor. Häri har Utskottet föreslagit två
förändringar, den ena. att i regel det minsta beloppet skulle vara
1,000,000 kronor och att blott i vissa undantagsfall, då af omständig¬
heterna syntes att bankrörelsen skulle komma att drifvas i mindre
omfattning, ett mindre belopp skulle kunna godkännas, den andra, att
detta belopp skulle kunna gå ned ända till 200,000 kronor. Hvad den
förra förändringen angår, så är det klart, att, då regeringen föreslagit,
att bankaktiebolag skulle få finnas med så små aktiebelopp som 300,000
kronor, regeringen alltid tänkt sig att, så godt sig göra låter, vid
pröfningen af hvarje reglemente för bankaktiebolag tillse att kapitalet
svarar mot den rörelse bolaget afsett att bedrifva. Att åter nedsätta
beloppet från 300,000 kronor till 200,000 eller, såsom här blifvit före¬
slaget, till blott 100,000 kronor, kan synas vara en smaksak. Men
jag vill dock fästa uppmärksamheten på, att ett bankaktiebolag, som
skall drifva bankrörelse med så svag grundfond, som här är ifråga¬
satt, kan medföra sina vådor. Äfven om man tänker sig att ett
sådant bolag, då det stiftas, skall hafva till uppgift en mera inskränkt
rörelse, står det icke i regeringens makt att förhindra att icke bo¬
laget, som börjat med denna afsigt, genom omständigheterna drifves
in i en rörelse, hvars omfattning blifver betydligt större än man från
början tänkt sig och som reglementet tyckes åsyfta; och att regerin¬
gen skulle sätta in i reglementet bestämmelser, som skulle omöjlig¬
göra en sådan betydligare utvidgning, tror jag icke går an. Detta
skulle lägga sådana band på rörelsen, att man sannolikt icke skulle
underkasta sig det. Nedsättning af beloppet synes mig derför vara
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
N:o 52.
6
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
förenad med vådor, och ju större nedsättningen blifver, ju större
blifva dessa vådor. Men på samma gång jag säger detta, får jag
säga, att regeringen icke härvid lägger den vigt, att jag tror något
hinder förefinnes, att den af Utskottet föreslagna nedsättningen till
200,000 kronor skulle kunna af regeringen accepteras. Jag har blott
velat påpeka de betänkligheter, som enligt mitt förmenande finnas mot
detta förslag.
Herr Hans Andersson: Då vi nu stå inför behandlingen afen
ny banklag, hvilken fråga från nästan alla håll anses böra erhålla
en snar lösning, så är hufvudsaken att söka undanrödja de hinder,
hvilka kunna uppresa sig emot de förslag till lag i ämnet, som redan
äro framstälda. Särskilt antager jag, att i fråga om förslagen till
lag rörande de enskilda sedelutgifvande bankerna skola vi möta den
invändningen att, om Riksdagen beslutar indragning af de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt, dessa skola på de mindre platserna nödgas
indraga sina afdelningskontor. Och på det att, derest något sådant
skulle inträffa, livilket jag för min del icke vet, man må kunna i
dess ställe bilda små aktiebanker, så har jag varit med om nedsätt¬
ning af dessa bankers grundfonds minimikapital till 100,000 kronor,
och tror jag att på platser, der affärsrörelsen icke är synnerligen stor
och någon vidlyftigare diskontering ej förekommer, man kan hjelpa
sig med detta belopp såsom minimum för grundfonden. Af nuva¬
rande bankinrättningar finnes en med detta belopp såsom minsta
aktiekapital samt en annan, hvars hela grundfond icke utgör mer
än 54,000 kronor och som ändå utöfvar en ganska stor och gagnande
verksamhet. På dessa grunder och för att undanrödja hindren för
antagande af en ny banklagstiftning, yrkar jag i likhet med Herr
Lyttkens nedsättning af beloppet 200,000 kronor till 100,000 kronor.
Herr Hammarberg: Jag ber endast att i korthet få uttala att
jag på de skäl, som blifvit anförda såväl af Lag-Utskottets ärade vice
ordförande som Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdeparte¬
mentet, anser klokheten bjuda att bifalla Utskottets förslag i denna
paragraf. Den förste talaren har väl fullt rigtigt anmärkt, att det är
mindre grundfondens storlek än det sätt, hvarpå eu bank skötes, som
är bestämmande för dess säkerhet, men det torde dock i allt fall
åligga oss här i Kammaren att tillse, att sådana bestämmelser i den
nya lagen intagas, som äro egnade att bidraga till beredande af trygg¬
het för allmänheten; och att grundfondens storlek i detta hänseende
spelar en väsentlig rol, torde icke kunna förnekas. Det torde derför
vara önskligt, att Kammaren bifaller Utskottets hemställan i denna
paragraf, nvilket jag för min del yrkar.
Herr Gumselius: Ehuru jag ingalunda är någon motståndare
till smärre banker, utan tvärtom önskar att sådana i allt större antal
må komma till stånd i landsorterna, har jag dock icke inom Utskottet
ansett mig böra förorda nedsättande af grundfondens minimum under
hvad Utskottet föreslagit, eller 200,000 kronor, då här blott är fråga
Fredagen den 7 Maj, f. m.
7
N:o 52.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
Herr Herslow: Inom bankkomitén var den nu förevarande frå¬
gan föremål för lifliga öfverläggningar. Liksom hvar och en kan
finna, är här fråga om en siffra, som kan glida från ett mycket stort
tal till ett belopp huru litet som helst, och bankkomitén stannade vid
att bestämma minimum till 100,000 kronor. Yi ansågo det nemligen
icke rigtigt att framtvinga solidarisk ansvarighet för de små ban¬
kerna samtidigt som dylik ansvarighet afskaffades för de större. Ty
är det icke önskligt, att förmögna privatman ikläda sig solidarisk an¬
svarighet för banker, så kan det än mindre vara önskligt, att de min¬
dre bemedlade, det s. k. småfolket, skall ikläda sig en sådan ansvarig¬
het. Då komitén sålunda icke ville förmena äfven små banker för¬
delen af begränsad ansvarighet, förutsatt att dessa mindre bankers
verksamhet blefve genom bolagsordningen begränsad till ett trängre
område, hafva vi äfven ansett grundfondens minimum kunna bestäm¬
mas till allenast 100,000 kronor. I det förslag, Utskottet här fram¬
lagt, synes mig en förbättring vara införd, så till vida som grund¬
fonden der bestämmes till minst en million kronor för de banker,
hvilka skola ega rätt att, utan att vara underkastade Kougl. Maj:ts
särskilda granskning rörande sin verksamhet, erhålla sanktion på sin
bolagsordning, så snart de dertill anmäla sig, under det att deremot
Kongl. Maj:t skall ega rätt att före meddelande af sanktion först noga
pröfva den blifvande verksamheten hos hvarje bank, som anmäler sig
ämna börja med en mindre grundfond, och tillse om det föreslagna
mindre beloppet kan anses tillräckligt för den uppgift banken satt sig
före. Med stadgandet om eu sådan Kongl. Maj:ts granskning, ser jag
icke något skäl att icke, på sätt Herr Lyttkens föreslagit, nedsätta
minimibeloppet från 200,000 tii 100,000 kronor.
Herr Sjö: I likhet med den ärade vice ordföranden i Banko-
Utskottet, har jag för min del varit af den åsigt, att det ifrågavarande
minimibeloppet icke borde bestämmas högre än till 100,000 kronor,
och jag har stödt denna min uppfattning på bankkomiténs uttalande,
hvilken kommit just till denna summa. Jag anser att man icke bör
om aktiebanker, som icke hafva någon annan säkerhet att erbjuda,
än den som ligger i grundfonden. Det finnes ju äfven en annan sorts
smärre banker, nemligen de solidariska folkbankerna, hvilka äfven
drifva lånerörelse i liten skala inom begränsadt område, och jag tryg¬
gar mig till Herr Finansministerns förklaring i motiveringen till den
Kongl. propositionen, att dessa äfven skola tillgodoses med en särskild,
för dem lämpad lagstiftning. Då detta löfte infrias, hvilket jag hop¬
pas ej må dröja synnerligen länge, så är möjlighet beredd för åstad¬
kommande af bankinrättningar, i hvilka aktiekapitalets litenhet i viss
mån utfylles genom den ökade trygghet, som ligger i den solidariska
ansvarigheten. Sålunda skola smärre banker kunna uppstå, dels soli¬
dariska med mindre grundfonder, dels aktiebanker med grundfond ned
till 200,000 kronor och i öfrigt begränsad ansvarighet. Vid detta för¬
hållande har jag för min del biträdt Utskottets förslag, till hvilket
jag yrkar bifall.
N:o 52.
8
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forte.)
Herr vice Talmannen Larsson: Äfven jag ber att få biträda
deras åsigt, som vilja nedsätta det lägsta beloppet för grundfonden
från 200,000 till 100,000 kronor. Jag kan nemligen icke finna någon
fara ligga deri, i synnerhet som, efter hvad Utskottet här föreslagit,
det skulle bero på Kongl. Maj:ts pröfning att bestämma grundfondens
belopp. Vi hafva ju exempel på att det finnes bankaktiebolag med
en grundfond af 100,000 kronor, som stått sig ganska bra, under det
att andra dylika bolag med t. ex. 1 millions grundfond gått öfver ända.
Det beror, enligt mitt förmenande, icke så mycket på aktiekapitalets
storlek, huruvida en bank kommer att bära sig eller icke, utan detta
ligger naturligtvis mera uteslutande i bankens skötsel och den kon¬
troll, som på densamma utöfvas. Jag föreställer mig nemligen att i
aflägsna delar af landet, der man har långt till andra bankinrättnin¬
gar och man skulle vilja inrätta en mindre bank med en inskränktare
rörelse, det skulle vara ganska svårt att åstadkomma detta, om aktie¬
kapitalet skall vara allt för stort. Såsom en brist uti lagförslaget före¬
faller det mig, att banken får ikläda sig förbindelser till obegränsadt
belopp. Jag tror att det hade varit bättre, om man stält bankens
förbindelser i ett visst proportionerligt förhållande till dess egna fonder.
Någon bestämmelse i den vägen föreligger dock icke. Jag föreställer
mig att, om en mindre bank, med t. ex. 100,000 kronors grundfond,
skulle söka fastställelse på sin bolagsordning af innehåll att bankens
rörelse skulle stå i ett visst förhållande till dess grundfond och det
äfven bestämdes att, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, af årsvinsten af¬
sätta 20 procent till reservfonden i stället för 10 procent, som Utskottet
föreslagit, och om de personer, som vilja bilda banken, förklara sig
villiga att afsätta detta större belopp till reservfonden, så tror jag
att denna bank, med ett aktiekapital af endast 100,000 kronor, skulle
vara lika säkert grundad som någon annan bank, hvilken skulle drifva
en mera utsträckt rörelse, men endast afsätta 10 procent af årsvinsten
till reservfonden och med obegränsad verksamhet. Jag tror således
att det icke ligger någon fara uti att bifalla reservanternes förslag,
hvilket afser siffrans nedsättande till 100,000 kronor, allra helst det
i hvarje fall kommer att pröfvas af Kongl. Maj:t, huruvida rättighet
till bankrörelse må beviljas eller icke.
Herrar Friherre Fock och Hansson instämde i detta yttrande.
försvåra inrättandet af smärre penninginrättningar på landet, ty det
är på många orter icke så lätt att få i hop en teckning ens af denna
mindre summa. Ett stöd för min åsigt tror jag äfven linnes deri,
att Kongl. Maj:t under nuvarande förhållanden faststält bolagsordnin¬
gar lör penninginrättningar i städerna med till och med lägre aktie¬
kapital. Sålunda erhöll Stockholms folkbank, som för närvarande är
en af de största aktiefolkbanker, Kongl. Maj:ts tillstånd att börja sin
rörelse med ett inbetaldt kapital af endast 50,000 kronor. Detta torde
vara skäl som tala, och jag tror för den skull det vai’a bäst, att siffran
för minsta grundfonden nedsättes till 100,000 kronor i stället för
200,000 kronor.
Fredagen den 7 Maj, f. m.
9
N:o 52.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr
Talmannen gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som före¬
kommit, godkändes paragrafen med den ändring att orden “tvåhundra¬
tusen kronor" utbyttes mot “etthundratusen kronor."
§§ 5—14 och Första kapitlets öfverskrift.
Godkändes.
§§ 15-17.
Blefvo likaledes godkända.
För § 18 hade Utskottet föreslagit följande lydelse:
“Varda penningar hos bankaktiebolag insatta att viss tid der
innestå, mot eller utan ränta, skall bevis, som bolaget derom utfärdar,
ställas till viss man och innehålla, att öfverlåtelse må ske endast till
viss man.
I öfrigt må af bankaktiebolag utfärdadt bevis, att medel blifvit
der- insatte eller dit inbetaide, icke genom öfverlåtelse användas som
betalningsmedel, utan galle det endast såsom bevisningsmedel i fråga
om inbetalningen eller insättningen."
Motsvarande § 17 i Kongl. Maj:ts förslag var så lydande:
“Af bankaktiebolag utfärdadt insättningsbevis, med eller utan
ränta, skall ställas till viss man och innehålla, att öfverlåtelse må ske
endast till viss man.
Qvitto å insatta medel gälle endast såsom bevis öfver insättnin¬
gen, men må icke genom öfverlåtelse såsom betalningsmedel användas.“
I fråga om denna paragraf anförde:
Herr vice Talmannen Larsson: Jag kan icke finna annat än att
Utskottets förslag är en försämring af Kongl. Maj:ts förslag. Det heter
i 18 §: “varda penningar hos bankaktiebolag insatta att viss tid der
innestå" o. s. v. Nu förekommer det ju ofta, att man sätter pennin¬
gar på deposition på 3, 4 och 6 månaders uppsägning, men man säger
icke upp penningarna och de stå qvar på,en alldeles obestämd tid,
under det att andra sägas upp, när de sättas in, men när man sätter
in penningar på uppsägningstid, så vet man icke, när den tiden in¬
träffar, att de tagas ut och, det kan derför icke sägas att de sättas
in på viss tid. Mig förefaller det som om motsvarande § 17 i Kongl.
Maj:ts förslag är mera tydlig och korrekt än den lydelse den fått i
Utskottets förslag. Jag skall icke göra något bestämdt yrkande, innan
jag får höra, om Utskottets ledamöter kunna bäfva mitt tvifvelsmål i
detta hänseende, då den motivering, som Utskottet lemnat i sitt be¬
tänkande, icke synes mig bevisa hvad den skulle bevisa.
Herr Lyttkens: Denna paragraf afser att förekomma att sådana
insättningsbevis å penningar, som insättas på bestämd tid, skulle kunna
ställas till order, så att dessa insättningsbevis skulle kunna nyttjas så-
0)n förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
N:o 52.
10
Fredagen den 7 Maj, f. ds.
Om förslag som liqvidationsmedel till hvem som helst och utgöra en sorts sedlar
till Jag och sålunda bilda ett kringgående af förbudet mot sedelutgifning.
arbank- Vigten ligger icke på det, som vice Talmannen påpekat, utan derpå
aktiebolag, att öfverlåtelse skall ske till viss man, så att det icke blir några
(Forts.) löpande förbindelser, som kunna gå som sedlar. Vice Talmannen sade,
att penningar, som sättas in t. ex. på 3 månaders uppsägning, icke
stå på viss tid. Jo, de skola naturligtvis stå till 3 månader efter
uppsägning. Det är möjligt, att ordalagen icke äro de mest lämpliga,
men om man vill läsa paragrafen rätt, så finner man, att det är icke
deri, i ordet viss tid, som paragrafen har sin betydelse, utan deri, att
öfverlåtelse skall ske endast till viss man, så att man icke får något
slags sedlar, och af denna anledning tror jag att paragrafen är till¬
räckligt tydlig, sådan den är skrifven.
Herr vice Talmannen Larsson: Hvad Herr Lyttkens nu yttrade
återfinnes i Utskottets motivering till den nu föredragna paragrafen,
men jag anser dock icke denna motivering vara tillräcklig för vid¬
tagande af de förändringar i Kongl. Maj:ts förslag, som Utskottet här
gjort. Det heter enligt Kongl. Maj:ts förslag: “Af bankaktiebolag ut-
färdadt insättningsbevis, med eller utan ränta, skall ställas till viss
man och innehålla, att öfverlåtelse må ske endast till viss man. Qvitto
å insatta medel gälle endast såsom bevis öfver insättningen, men må
icke genom öfverlåtelse såsom betalningsmedel användas.“
Så vidt jag vet, återfinnas dessa bestämmelser i bolagsordningen
för nuvarande aktiebolag, och jag har mig icke bekant att dessa qvit¬
ten på insatta medel hafva kunnat gälla såsom betalningsmedel man
och man emellan, eller att man med ett sådant öfverlåtet qvitto gjort
fordringsanspråk mot banken gällande. Det synes mig således, som
skulle Kongl. Maj:ts förslag i denna paragraf innehålla allt hvad som
behöfves, och det förefaller mig, som om den till och med vore tyd¬
ligare än med den redaktion Utskottet föreslagit.
Jag tillåter mig således att yrka afslag å Utskottets och bifall
till Kongl. Maj:ts förslag i nu föredragna paragraf.
Herr Johansson i Kalmar: Dessa två moment handla om bevis
å insatta medel. I första momentet öfverensstämmer Kongl. Maj:ts
och Utskottets förslag deri, att bevisen skola ställas till viss man
och öfverlåtas till viss person. I andra momentet öfverensstämma
Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag deri, att bevisen icke få öfver¬
låtas som betalningsmedel. Hufvudinnehållet är sålunda detsamma i
såväl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag.
Anledningen, hvarför en sådan redaktionsförändring blef vidtagen
som den, hvilken nu förekommer, var den, att i Kongl. Maj:ts förslag
förefunnos två oegentligheter. Den första var uttrycket: “insättnings¬
bevis, med eller utan ränta.'' Det tyckes nemligen häraf framgå, som
om det voro bevisen, och icke penningarna, som löpa med ränta i
stället för motsatsen, och detta har man velat uttrycka i Utskottets
förslag. Härvid har Utskottet visserligen kommit till ett uttryck, som
Fredagen den 7 Maj, f. m. 11
i någon mån också skulle kunna betraktas som en oegentlighet, eller
att penningarna skola innestå en viss tid. Men penningarna kunna
ju i många fall sägas innestå en viss tid, äfven om de på obestämd
tid blifvit insatta, och man kan kalla detta en viss tid, äfven om det
icke skulle vara eu på förhand gifven tid.
Den andra oegentligheten i Kongl. Maj:ts förslag är uttrycket:
“qvitto å insatta medel."' Det anmärktes i Utskottet, att qvitto är
det bevis, som lemnas, då betalning göres å en skuld. Då jag gör en
sådan betalning, får jag ett qvitto, men om jag sätter in penningar i
en bank, kan jag icke kalla det bevis, jag då erhåller, för ett qvitto.
Då således med dessa redaktionsförändringar af de två momenten
någon ändring af innehållet icke egt rum, och man endast sökt att
korrigera uttrycken, tror jag att Kammaren kan utan fara antaga
Utskottets förslag. Jag är öfvertygad att den verkstälda redaktions-
förändringen, med kännedom af den hand, som verkstält densamma,
icke är illa gjord.
Herr T Koma sson: Jag tror, att Utskottets redaktion af para¬
grafen eger afgjordt företräde framför Kongl. Maj:ts förslag. Den går
ut på, som herrarne torde finna, att förtydliga andra momentet af
paragrafen enligt Kongl. Maj:ts förslag, och den skiljer emellan å ena
sidan de i första momentet afhandlade depositionsbevisen, hvilka äro
fullständiga fordringsbevis, som kunna transporteras på viss person,
och å andra sidan på qvitton å inbetalda penningesummor, hvilka
qvitton icke gälla i annans hand eller för annan person än den, som
gjort insättningen. Detta är deremot i Kongl. Maj:ts förslag samman-
blandadt, så att, då första och andra momentet omnämner både for¬
drings- och insättningsbevis, har man svårt att finna, hvilka bevis,
som kunna hänföras till det ena eller andra slaget. Jag tror således
att Herr vice Talmannen skall finna den gjorda förändringen icke hafva
varit obehöflig. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag oförändradt.
Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det propositioner gif-
vits å de olika yrkandena, blef paragrafen, sådan den af Utskottet
föreslagits, af Kammaren godkänd.
§ 19 äfvensom Andra kapitlets öfverskrift.
Godkändes.
§§ 20-28.
Godkändes jemväl.
§ 29 var så lydande:
“Revision skall årligen förrättas. Val af revisorer skall årligen
ske vid ordinarie bolagsstämma. Ej må styrelseledamot i sådant val
deltaga. Åtminstone hvart annat år skall en af revisorerne ombytas.
N:o 52.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
N:o 52.
12
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
I revisionen skall jemväl deltaga en af Konungens Befallningshafvande
förordnad person, hvilken derför af bolaget åtnjuter ersättning efter
bestämmande af Konungens Befallningshafvande.“
Beträffande denna paragraf yttrade:
Herr vice Talmannen Larsson: I den nu föredragna 29 § tager
jag mig friheten föreslå en förändring. Det heter nemligen i para¬
grafen : “I revisionen skall jemväl deltaga en af Konungens Befallnings¬
hafvande förordnad person4' etc. Jag föreslår nu, att denna person
måtte utses af Konungen, och att således orden: “Konungens Befall¬
ningshafvande" måtte utbytas emot ordet: “Konungen". Jag tror för
min del, att det i detta fall vore af största vigt, att det blir Kongl.
Maj:t, som förordnar den person, som skall deltaga i revisionen. Det
yttrades nyss från statsrådsbänken, att man icke kunde förutsätta att
Högsta Domstolens ledamöter, huru dugliga de för öfrigt äro, skola
vara bankmän, och det kan äfven sägas om Konungens Befallnings¬
hafvande, att de kunna vara utmärkta i alla andra afseenden, men
att man icke kan begära af dem, att de skola vara financiérer, åt¬
minstone icke alla. Då Konungens Befallningshafvande eller dess om¬
bud enligt 22 § fått sig tillerkänd rättigheten att hafva tillgång till
bankens räkenskaper och handlingar, samt genom samma paragraf
bestämts, att Konungens Befallningshafvande eller dess ombud skall
vara närvarande, då bankrapporterna uppgöras till Finansdepartementet,
så har ju Konungens Befallningshafvande redan derigenom en ganska
sträng kontroll öfver bankens verksamhet, om den utöfvas. Man måste
dock medgifva, att den kontroll Konungens Befallningshafvande hittills
utöfvat icke alltid blifvit så fullgjord som önskligt varit, då de olyckor,
som på många ställen inträffat, antagligen kunnat undvikas, om kon¬
trollen varit tillräckligt noggrann. I nuvarande bolagsordningen för de
olika bankerna står i flere af dem, att det beror på Konungens Be¬
fallningshafvande att utse ombud för deltagande i bankrevision; i an¬
dra heter det, att Konungens Befallningshafvande eger att förordna
detta ombud, och i några står det till och med att Konungens Be¬
fallningshafvande skall utse ombud. Jag känner dock icke till, huru¬
vida Konungens Befallningshafvande begagnat sig af denna rättighet
att förordna revisor för deltagande i granskningen af bankernas räken¬
skaper. I de flesta fäll komme väl de personer att förordnas till om¬
bud, som af Konungens Befallningshafvande föreslås, men det skulle
kunna gifvas fall, der det vore godt om någon annan än Konungens
Befallningshafvande vore den bestämmande. Jag antager t. ex. att
eu inspektör, som tager del af bankens ställning, icke kan göra det
så omfattande som en fullständig revision bör göra det, men finner
af sin inspektion eller ock af den insända revisionsberättelsen att
någonting är i olag med banken; då vore det nyttigt om Kongl.
Maj:t egde rätt att utse en person att deltaga i denna banks revision.
Konungen eger visserligen rättighet skicka ned en person till banken,
men en sådan åtgärd skulle väcka misstroende emot banken och kan¬
ske vara rätt ödesdiger för densamma, under det att, om en revisor
13
N:o 52.
Fredagen den 7 Maj, f. m.
förordnas af Kongl. Maj:t, kan en dylik revision försiggå i allsköns
lugn och utan att framkalla någon oro med afseende å bankens ställning.
Man kan väl icke påstå att detta skulle blifva något nytt bestyr
för Kongl. Maj:t, likasom jag ej heller tror, att det skulle blifva så
besvärligt. Som vi veta, eger Kongl. Maj:t redan nu att insätta en
styrelseledamot och revisor i sådana jernvägsbolag, som fått under¬
stöd af staten. Visserligen handhafvas äfven inom respektive jern-
vägsförvaltningar betydande affärer, men icke är detta att jemföra
med den vigt det ligger uppå, att en bank skötes så väl, att allmän¬
heten med förtroende kan vända sig till densamma. Jag för min
del tror att det vore en välbetänkt åtgärd, om paragrafen i fråga
ändrades derhän, att Kongl. Maj:t skulle ega att årligen förordna den
person, som hade att deltaga i revisonen af bankernas förvaltning och
verksamhet.
Jag vågar derför föreslå den ändring i paragrafen, att ordet:
•'■'Konungens Befallningshafvande", der det förekommer i paragrafen,
utbytes mot ordet: “Konungen11, då det sålunda komme att heta:
"I revisionen skall jemväl deltaga en af Konungen förordnad person,
hvilken derför af bolaget åtnjuter ersättning efter bestämmande af
Konungen. “
Jag tror att det skulle lända till trygghet för allmänheten, om en
sådan förändring gjordes.
Herr Lyttkens: För sitt förslag, att det i den föredragna
paragrafen förekommande ordet: “Konungens Befallningshafvande"
måtte utbytas mot: “Konungen", har vice talmannen åberopat ett
yttrande från statsrådsbänkeu om Högsta Domstolens ledamöter, nem¬
ligen att de icke kunna antagas vara financierer, och tillämpar han
det nu på Konungens Befallningshafvande, i det han förklarar att
desse väl kunna vara dugliga och förståndiga män, men att han icke
tilltror dem att vara financierer. Men, Herr vice Talman, icke kan
det väl behöfvas någon egentlig finansiel förmåga för att utse en
person att deltaga i en bankrevision. Dertill fordras endast den person¬
kännedom, att veta att en person är kunnig, ordentlig och pålitlig,
dertill inskränker sig enligt mitt förmenande behöfiigheten af den
finansiella förmågan i detta afseende. Då det blefve fråga om att
tillsätta en person för revision af en bankinrättning i landsorten,
finge väl Kongl. Maj:ts regering i alla fall, i saknad af nödig person¬
kännedom, anmoda sine befallningshafvande att dertill föreslå lämplig
person; och då tycker jag att Konungens Befallningshafvande kunde
lika väl sjelf direkt förordna revisoren. Eller menar Herr vice Tal¬
mannen, att en person skulle skickas från Stockholm för ändamålet?
Då blefve det kostsamt.
Som nu emellertid Kongl. Maj:t icke framstält någon begäran i
det syfte, hvari ändringsförslaget är framstäldt, utan ansett det vara
till fyllest att öfverlemna saken åt Konungens Befallningshafvandes
direkta afgörande, tror jag att man icke bör afvika från Kongl. Maj:ts
förslag, utan att man med godt samvete kan antaga paragrafen, sådan
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.
N:o 52.
14
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
Herr vice Talmannen Larsson: Samma skäl som Herr Lyttkens
anfört mot mitt förslag vill jag åberopa för detsamma. Han har
talat om den ökade kostnad, som skulle föranledas deraf, att Kongl.
Maj:t skulle behöfva skicka särskilda personer från Stockholm för
att deltaga i revisioner af bankinrättningar i landsorten. Härvid lag
tror jag dock att man icke får fästa sig så mycket vid kostnaderna.
Ty om Kongl. Maj:t skulle se sig föranlåten att för nyss angifna ända¬
mål afsända en person från Stockholm eller annan aflägsen plats, så
bevisar detta att särskilda skäl föreligga dertill att en särskild revision
är af nöden, och i så fall vore de penningar, som i dylikt afseende
utgåfves, val använda. Jag tror för öfrigt att till verkställande af
dessa revisioner i allmänhet de personer blifva utsedda, som förordats
af Konungens Befallningshafvande, men det kan gifvas fall, då det
kan vara godt att icke följa dess förslag.
Man har dessutom exempel på att de personer, som utgöra
Konungens Befallningshafvande, sjelfva äro ganska stora delegare i
bankinrättningar. Först skall en sådan person såsom aktieegare deltaga
i val af revisorer och sedan skall samma person utse den, hvilken skall å
Kongl. Maj:ts och kronans vägnar deltaga i revisionen. Jag kan icke
finna detta vara lämpligt. Särskilt kommer jag i håg hvad man
berättat om en bank. Å en bolagsstämma hade man för afsigt att
vägra decharge för styrelsens ledamöter, men ordföranden å stämman,
en landshöfding, påstod att decharge och ansvarsfrihet ej vore det¬
samma, och i häpenheten häröfver föll klubban och déchargen erhölls.
Jag tror, att man kan framdraga många exempel, som utvisa, att det
kan vara ganska behöfligt, att Kong], Maj:t skall förordna den person,
som skall deltaga i revisionen. Jag vidhåller derför mitt förra yrkande,
och tror, att förändringen icke kan skada, utan tvärt om leda till
stor trygghet.
Herr Daniel son: Då Herr vice Talmannen förutsätter att de
personer, som skola af Konungen förordnas att deltaga i bankrevisio¬
nerna, i allmänhet blifva de, som föreslås af Konungens Befallnings¬
hafvande, tror jag, att den ifrågasatta förändringen icke är af någon
vidare vigt. Men säkert är, att den skall komma att leda till betyd¬
ligt ökade kostnader för bankerna. Ty Kongl. Maj:t skulle i så fall
ega rätt att föreskrifva den ersättning, som den i revisionen del¬
tagande personen skall åtnjuta af bolaget. För min del får jag så¬
ledes instämma med Herr Lyttkens och yrka bifall till Utskottets
förslag.
den blifvit af Utskottet tillstyrkt. De befarade vådorna blifva hvarken
större eller mindre i det ena eller andra fallet; och å båda hållen
kan man ju misstaga sig — det kan ingen hjelpa — liksom det å
andra sidan måste anses vara lika angeläget för Konungens Befallnings¬
hafvande som för Kongl. Maj:t att få pålitliga och kunniga personer
till verkställande af den granskning, hvarom här är fråga.
Jag yrkar bifall till paragrafen.
15
N:o 52.
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Herr Lyttkens: Blott ett par ord. Jag ber få fästa Herr
vice Talmannens uppmärksamhet derpå, att Konungens Befallnings¬
hafvande, såsom varande en myndighet, icke kan vara delegare i aktie¬
banker. Deremot kan en landshöfding vax-a aktieegare, men ej lands-
höfdingeembetet.
Jag tror derför, att vi kunna mycket väl antaga Utskottets
förslag.
Herr vice Talmannen Larsson: Jag skall icke ens tacka för
den upplysning, som Herr Lyttkens lemnade, ty hvad han nämnde är
ingen nyhet för mig. Jag vet mycket väl, att Konungens Befallnings-
hafvandes funktion utöfvas af vissa personer. Men jag vill erinra den
värde talaren om, hvad han lika väl som jag vet, att landssekreteraren
och landskamreraren ofta nog äro ledamöter i styrelsen för bank¬
inrättningar. Det är som vi veta icke så ovanligt, att Konungens
Befallningshafvande utgöres af desse två embetsman. ' De kunna i så
fall enligt denna lag ej i bolagsstämman deltaga i val af revisorer,
men de skola enligt föreliggande förslag förordna den person, som å
det allmännas vägnar skall revidera deras egna åtgärder. Detta är,
enligt min tanke, att gå bra långt. I Konungens råd sitter icke
någon som på samma gång är styrelseledamot i bankinrättning, och
det kan således icke vara annat än fullt rigtigt att Kongl. Maj:t
skall utse personer att deltaga i de årliga bankrevisionerna.
Sedan, öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr Tal¬
mannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, godkände
Kammaren den förevarande paragrafen oförändrad.
§ 30, öfverslcriften till Tredje Kapitlet samt §§ 31—33, som,
hvar efter annan, föredrogos.
Blefvo likaledes godkända.
§ 34 lydde:
“ Varder, under det bankaktiebolag fortsätter sin rörelse, utdel¬
ning beslutad och verkstäld, ända att, enligt senast upprättade bok¬
slut, tillgång dertill icke finnes utan minskande af bolagets grundfond
eller reservfond, vare, i händelse af bolagets oförmåga att fullgöra sina
förbindelser, de bolagsmän, som uppburit sådan utdelning, skyldige
att återbära densamma; och ansvare derjemte de bolagsmän som
deltagit. i beslutet, en för alla och alla för en, för den brist som vid
återbäringen kan uppkomma.
Lag samma vare der, efter det bankaktiebolag blifvit stäldt under
utredning eller beslut fattats om bolagets upplösning, utdelning till
bolagsmännen skett och bolaget sedermera finnes oförmöget att full¬
göra sina förbindelser
Om förslag
till lag
angående
bank¬
aktiebolag.
(Forts.)
N:o 52,
16
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Om -förslag
till lag
angående
bankaktie¬
bolag.
(Forts.)
Efter uppläsning häraf yttrade:
Herr Thermmnius: Jag tillåter mig hemställa om att orden:
“ändå att“ i tredje raden af denna § måtte utbytas mot ordet: “ehuru*.
Jag tror, att det senare uttrycket är mycket tydligare än det förra.
Herr Gumselius: Jag hemställer att vid behandlingen afifråga-
varande lagar vi icke må fästa oss vid så små enskildheter, som den
vi nyss hört omordas. Dessutom skulle den ifrågasatta ändringen
göra våra jurister mycket ledsna. Jag anhåller om bifall till paragra¬
fen oförändrad.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
§§ 35 och 36, öfverslcriften till kap. 4 äfvensom §§ 37—43 och
öfverskriften till kap. 5.
Godkändes.
Härefter föredrogs den af Utskottet föreslagna slutmeningen, så
lydande:
Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887.
Herr Thomasson erhöll på begäran ordet och yttrade: Samma
bestämmelse i lagen angående enskilda bankbolag med sedelutgifnings-
rätt lyder sålunda: “Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887;
dock att för bankbolag, hvars rätt att utgifva egna banksedlar grun¬
das på tillåtelse, meddelad före nämnda dag, fortfarande skall gälla
hvad hittills varit stadgadt". Det är uppenbart att det har varit
meningen att en lika lydande bestämmelse skulle gifvas i fråga om
bankaktiebolag, men derför att dessa båda förslag i bankkomiténs be¬
tänkande varit sammanförda till ett, fans icke mer än en bestämmelse
i detta fall; och när det sedan delades, förbisåg man att göra samma
tillägg här. Jag anhåller nu att till detta slutstycke må göras mot¬
svarande tillägg, så att det komme att lyda sålunda: “Denna lag trä¬
der i kraft den 1 Januari 1887; dock att för bankaktiebolag, hvars
verksamhet grundar sig på tillåtelse, meddelad före nämnda dag,
fortfarande skall gälla hvad hittills varit stadgadt.11 Ett liknande
yrkande kommer att föreslås i Första Kammaren, så vida det icke
redan är gjordt. Jag anhåller om bifall till denna ändring af para¬
grafen.
Vidare yttrades icke. Slutmeningen godkändes med det af Herr
Thomasson föreslagna tillägg.
Ingressen och rubriken till det nu genomgångna lagförslaget god¬
kändes; hvarjemte Utskottets i punkten 1 gjorda hemställan förklara¬
des besvarad genom Kammarens i ämnet redan fattade beslut.
Fredagen den 7 Maj, f. m.
17
N:o 52.
Punkten 2, innefattande förslag till lag rörande förändrad lydelse
af lå § i Förordningen angående aktiebolag den 6 Oktober 1848.
Bifölls.
Enligt den af Kammaren beslutade föredragningsordning, skedde
nu uppläsning af § 31 i det af Utskottet framstälda förslag till lag
angående enskilda banlcbolag med sedelutgifningsrätt; lydande denna
paragraf sålunda:
“De sedlar, som af bankbolag må utgifvas, skola ställas till inne-
hafvaren att utan ränta vid anfordran inlösas.
Banksedlar må lyda endast å femtio, ett hundra, fem hundra och
ett tusen kronor samt till och med 1889 jemväl å tio kronor. Bock
vare bankbolag förbjudet att under tiden från och med 1889 till och
med 1894 hafva sedlar å tio kronor utelöpande till högre samman-
lagdt belopp än hälften af hvad Konungen medgifvit, att bankens på
värdepapper grundade sedelutgifning högst må utgöra; skolande inom
1894 års utgång det belopp, hvartill bankbolags utelöpande sedlar å
tio kronor högst må uppgå, minskas med en femtedel samt under hvart
och ett af derpå följande fyra år ytterligare minskas med en femte¬
del, så att bankbolags rätt att utgifva sedlar å tio kronor med 1898
års utgång upphör.
Finnes bankbolag hafva utgifva sedlar å tio kronor utöfver det
belopp, som bolaget enligt denna § eger utfärda, galle det äfventyr,
som i 30 § sägs“.
Motsvararande paragraf i Kongl. Maj:ts förslag var af följande
lydelse:
“De sedlar, som af bankbolag må utgifvas, skola ställas till inne-
hafvaren att utan ränta vid anfordran inlösas.
Banksedlar må lyda endast å tio, femtio, ett hundra, fem hundra
och ett tusen kronor; varande det dock bankbolag förbjudet vid äfven¬
tyr, som i § 30 sägs, att hafva sedlar å tio kronor utelöpande till
högre sammanlagdt belopp än tre femtedelar af hvad Konungen med¬
gifvit att bankens på värdepapper grundade sedelutgifning högst må
utgöra. “ |
Emot Utskottets hemställan hade reservationer anmälts
af Herr Ax. Bergström;
af Herr 11. Glaeson, med hvilken Herrar H. M. Ericsson, J. A.
Sandberg, G. A. Bäckström och B. Rääf instämt;
af Herr G. 11. Stråle;
af Herr J. Anderson i Tenhult;
af Herr M. Bolin; samt
af Herr A. Gumcelius, hvilken sistnämnde yrkat, att åt ifråga¬
varande paragraf måtte gifvas följande lydelse:
“De sedlar-----inlösas.
“Banksedlar må lyda endast å femtio, ett hundra, fem hundra
Andra Kammarens Prot. 1886. N:o 52. 2
Börande
förslag till
lag angående
enskilda
bankbolag
med sedel¬
utgifnings¬
rätt.
18
Fredagen den 7 Maj, f. m.
N.o 52.
Börande och ett tusen kronor samt till och med år 1898 jemväl å tio kronor.
förslag till Sistnämnda sedlar få dock, i förhållande till hvad banks på värde-
enskilda1'6 PaPPer grundade sedelutgifning högst må utgöra, icke hållas utelöpande
bankbolag till högre sammanlagdt belopp, än
med sedel- fem tiondedelar under åren 1889 och 1890,
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
fyra
tre „
två „ „
en tiondedel „
efter hvilken tid sedlar å tio
gifvas.
“Finnes bankbolag — —
.. 1891 „ 1892,
„ 1893 „ 1894,
„ 1895 „ 1896, och
„ 1897 „ 1898.
kronor icke vidare få af bankbolag ut-
---30 § sägs.“
Herr Pettersson i Alfvestad, hvilken i afgifven motion yrkat
aflåtande af skrifvelse till Kong! Maj:t med anhållan, att oktroj icke
vidare måtte lemnas enskild sedelutgifvande bank, erhöll ordet och
yttrade: Det är beklagligt att min motion denna gång blifvit utslagen.
Men ännu mer beklagligt är, att så väl Kongl. Maj:t som Sammansätta
Banko- och Lag-Utskottet i sitt nu afgifna förslag, enligt mitt förme¬
nande alltför mycket gynnat de enskilda bankernas sedelutgifniugs-
rätt, hvilken efter min uppfattning tillkommit på sidan af grundlagen.
Ty det står så tydligt och klart i Regeringsformen § 72: “Riksdagen
allena eger rätt att genom banken utgifva sedlar, som för mynt må
erkännas." Ett sådant förslag som det nu föreliggande kan jag för
min del icke godkänna, hvarför jag yrkar afslag å så väl den Kongl.
propositionen som det nu föreliggande utskottsbetänkandet.
Härefter anförde:
Herr Her slo w: Jag skall tillåta mig börja med en vördsam
bön till denna Kammare att, då vi nu gå till behandlingen af denna
vigtiga och ömtåliga fråga, som redan länge väntat på Riksdagens
afgörande, vi måtte gifva densamma den allvarsamma behandling,
som, fri från lidelsefull eller bitter stämning, höfves män, hvilka
hafva att granska en allvarlig sak och som, medvetne om att de kunna
vara af olika mening, likväl hafva aktning för hvarandras åsigter,
aktning och tillit till hvarandras heder. Anledningen till denna min
bön inser Kammaren nog vara de försök, som blifvit gjorda att redan
på förhand förgifta den debatt, till hvilken vi nu öfvergå. Af samma
anledning anhåller jag också att genast få ingå något på egna privat¬
förhållanden.
Jag börjar då med att säga att jag sjelf är ledamot af en en¬
skild bankstyrelse, eu styrelse som emellertid icke har lön eller arf¬
vode för sin förvaltning. Jag har dessutom ett dussin aktier i samma
bank, hvilka gifva mig eu årlig afkastning af mellan 300—400 kro¬
nor. Denna afkastning utgår i form af utdelning, hvilken under de
tio år, jag varit lottegare i banken, varierat mellan 8, 8| å 9 pro¬
cent å nominella aktiebeloppet. Då jag vid senaste oktrojens början
blef lottegare, fans redan en reservfond och detta gjorde att för till-
Fredagen den 7 Maj, f. m.
19
N:o 52.
trädande delegare emissionspriset höjdes från 400 kronor, hvilket var
lottens ursprungliga belopp, till 560 kronor, till hvilket pris jag alltså
tick lösa mina. Om herrarne vilja göra sig besvär att beräkna utdel¬
ningen efter detta inköpspris, kunnen I finna att detta gör en ränta af
icke fullt 6 procent, de år utdelningen är 8 procent, ungefär 6 pro¬
cent då utdelningen är 84 procent och något öfver 6 procent, då ut¬
delningen är 9 procent. Jag nämner detta nu derför att Kammaren
först och främst skall hafva tillfälle att korrekt uppskatta den stora
vinst, dessa enskilda banker påstås skola lemna. Det är visserligen
sant att de, som förvärfvat sig lotter för 30 år sedan, derpå hafva
gjort en god affär, emedan aktierna på det nominella beloppet lemna
hög ränta och dessutom i saluvärde stigit betydligt under dessa år,
men det är på samma sätt med dem som köpt hus för 30 år till¬
baka. För dem, som på sista tiden förvärfvat sig dessa lotter, ställer
sig affären föga mer vinstgifvande än hvarje annan kapitalplacering.
Men jag nämner detta också derför, att Kammaren genast från början
och sjelf skall vara i tillfälle att bilda sig ett omdöme om mitt per¬
sonliga intresse i privatbanksystemet samt derefter afväga, om Kam¬
maren kan eller bör misstro ärligheten af mina ord.
Anledningen till att jag begärt ordet nu vid början af frågans
behandling är den, att jag varit ledamot af den komité, som haft
uppdrag af Kongl. Maj:t, att förbereda detta lagstiftningsarbete, och
hvars arbete i allt hufvudsakligt ligger till grund för regeringens
framställning. Jag önskar i denna egenskap något redogöra för de
grundtankar, som ledde komiténs verksamhet och bestämde dess resul¬
tat. Det var en mycket mångsidig komité, sammansatt med stor om¬
sorg i afsigt att der skulle finnas representanter för alla de tre bank¬
system, som arbeta inom landet. Der sutto för riksbanken Herrar
Dufva och Arnberg, för privatbankerna Herrar Friherre Stjernblad
och Gild, för de enskilda bankaktiebolagen cheferna för skandinaviska
kreditaktiebolaget och industrikreditaktiebolaget, Herrar Mannheimer
och Heckscher, hvartill vidare kommo fyra ledamöter af Riksdagen,
nemligen Kamrarnes ärade Talmän, Banko-Utskottets vice ordförande,
Herr Lyttkens, och jag, samt slutligen en framstående jurist för att
öfvervaka de rättsliga grundernas korrekthet. Den sålunda samman¬
satta komitén började sitt arbete under — jag kan gerna säga det
— en viss misstanke om, att vi styrde i olika rigtningar, och att vi
skulle få svårt för att komma öfverens; det var derför en verklig
upptäckt, då vi funno, att vi alla voro öfverens derom, att det önsk¬
värda målet vore, att vi i vårt land likasom i de större länderna
finge ett stort centralinstitut, ensamt omhänderhafvande hela sedel-
utgifningen och omgifvet af med det i verklig och liflig samverkan
stående privatbanker, hvilka icke skulle hafva sedelutgifningsrätt.
Huru vi inom komitén tänkte oss detta centralinstitut, derom hafva
herrarne af komiténs betänkande fått klar föreställning. Vi ville,
i korthet sagdt, skaffa oss en stor starkt fonderad bank, som visser¬
ligen alltjemt skulle i betydlig mån influeras af Riksdagen, som skulle
till största delen egas åt staten, öfver hvilken äfven regeringen i viss
form skulle utöfva kontroll, men som — hvilket var det hufvudsak-
E örande
förslag till
lag angående
enskilda
banhbolag
med sedel-
utgifnings-
rått.
(Fort*.)
N:o 52.
20
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Rörande ligaste — till hela sitt omfång skulle läggas på civillags grund och
förslag till derigenom vara skyddad för politiska vindkast. De privata bolag
lag angående äter hyilka skuue grappera sig omkring detta centralinstitut i det
bankbolag ögonblick den privata sedelutgifningen skulle upphöra, äro just de, hvilkas
med sedel- lifsvilkor innehållas i den nyss genomgångna lagen, som Kammaren
utgifnings- j dess vigtigaste delar godkänt.
Zätt: Men då vi började tala om, huru vi skulle kunna komma till
' or ' detta gemensamma önskningsmål, fans bland alla dessa representanter
för de olika banksystemen i riket, bland hvilka lunnos jag vågai
påstå det — synnerligen erfarne män, ingen enda, som vågade taga
detta steg på en gång; det fordras att vara frigjord från alla de be¬
tänkligheter, som sakkunskap och erfarenhet ingifva, för att väga
komma med ett förslag härom. För oss gälde det således^ att välja
en väg, som skulle fora oss mot det önskade målet och tillika under
öfvergångstiden borttaga de grundade anmärkningar, som gjorts och
göras mot det nuvarande privatbanksystemet, hvilket särskildt i fråga
om sedelutgifningen är bygdt på sådana grunder, att jag ända fiån
år 1874, då det tillkom, både i tal och i skrift på det bestämdaste
bekämpat det. Yäl har det i praxis icke visat sig så farligt, som det
teoretiskt är ohållbart; men vi ansågo det dock ej berättigadt att
fortfarande bestå ens under öfvergångstiden.
Då vi sålunda skredo till omarbetning af privatbankslagen, var
det tre hufvudsyften som bildade utgångspunkterna för vårt arbete
och som sedan genom sina konseqvenser bestämt hvarje detalj i för¬
slaget; dessa hufvudönskningar voro: den oinskränkta solidariska an¬
svarighetens borttagande, de utelöpande privatbanksedlarnes absoluta
betryggande samt den privata sedelutgifningens begränsning.
Den solidariska ansvarigheten har väl icke hittills i vält lana
gjort något egentligt ondt, men vid eftersinnande af hvad den innebar,
torde likväl icke mången vara benägen att gilla eller bibehålla den.
Bakom de stora enskilda bankerna, som vanligen drifva rörelse i om¬
fång vida öfverstigande någon enskild persons verksamhet och förmåga,
skola, enligt ett sådant system, en mängd privatpersoner ställa sig
såsom borgesman, en för alla och alla för en såsom för egen skul .
Stoppar banken, så kan bankens hela skuld göras gällande emot
hvarje särskild delegare; efter nu gällande lag kan derför knappt vara
tvifvel om, att en bankkonkurs skulle draga efter sig konkurser åt
nästan samtlige delegarne. Nu torde möjligen någon mena, att denna
olycka blott skulle träffa det förmögna mindre-talet och sålunda ej
vore så mycket att beklaga. Men om bankdelegarne i allmänhet nu
än tillhöra de förmögnare i landet, är likväl klart, att, om under den
förgångna tiden en af dessa banker ramlat, deraf uppstått en öde¬
läggelse af nästan allomfattande omfång; ty med de förmögnare, med
bankaktieegarne sammanhänga ekonomiskt äfven de mindre förmögna
och de som icke ega bankaktier. An vidare: eftersom pnvatbanksed-
larne löpa så att säga på gemensam kredit, det vill säga att den ena
bankens sedel tages péle-méle med den andras, utan att emottagare!!
just ser efter hvem som utgifvit hvardera, kan det lätt inträna, att,
om en sedel i bundten väcker misstro, man misstänker hela bundten,
Fredagen den 7 Maj, f. m.
21
N:o 52.
och att således en verkligen solid och väl skött bank kommer i miss¬
kredit genom åtgöranden af en annan bank, som skötes slarfvigt.
Uppstår rasning mot en bank, kan det lätt bli rasning mot flera, ty
genom sina sedlar äro de i viss mån solidariska med hvarandra, och
artar det sig på sådant sätt till att blifva en verklig landsolycka,
en ödeläggelse för all privat förmögenhet, då måste slutligen det all¬
männa, staten sjelf, komma emellan med räddande hand.
I sjelfva verket kan man derföre våga påstå, att allt hvad för¬
mögenhet heter i landet, så väl allmän som enskild, står solidarisk
bakom hvarje särskild bank; och detta är en borgensförbindelse af
den utsträckning, att äfven de, som värdera borgenssystemet mer än
jag, icke gerna kunna hafva stora sympatier för denna dess höjd-
och glanspunkt. Jag vill tillägga, att den obegränsade solidariteten
icke heller är synnerligen fördelaktig för bankerna sjelfva. Det kan
nemligen lätt hända, att en och annan mindre betänksam bankstyrelse
frestas att mindre lita på bankens kassa och valutor, än på den kre¬
dit, som den solidariska ansvarigheten medför, och derför vågar sig
betydligt längre ut i vattnet, än han har säker mark under fotterna,
litande på att, i händelse af sjönöd, solidariteten skall draga honom
i land. Den obegränsadt solidariska bankansvarigheten är således
hvarken för bankerna, aktieegarne eller allmänheten nyttig, och har
derför också i de flesta länder blifvit afskaffad. I England höll den
sig, till dess, efter den lexa som Glasgowbankens fäll lemnat, i Au¬
gusti 1879 antogs ett af regeringen framlagdt förslag, deri alla dessa
solidariska banker berättigas att öfvergå till en begränsad ansvarighet,
af den beskaffenhet att det inbetalda kapitalet skulle anses utgöra SO
procent af hela kapitalet och de öfriga 50 procenten anses obetalda
och icke få utkräfvas förr än när banken gick i liqvidation, för att afsluta
sin verksamhet. Detta är således alldeles det samma som Kongl.
Maj:t här föreslagit, nemligen att aktieegarne skola ikläda sig en
garanti, motsvarande hela det inbetalda kapitalet. Härtill skulle, hos
oss som i England, bankansvarigheten kunna och böra inskränkas.
Sedan kom den vigtiga frågan om sedlarnes betryggande. För
vinnande af detta mål kunde komitén gå samma väg, som den man i
England beträda Såsom herrarne veta, fäns der utom “Englands-
banken“, (hvilken, i parentes sagdt, alls icke är en statsbank, såsom
åtskilliga kammarledamöter synes föreställa sig, utan en stor privat¬
bank, som fått monopol på den hufvudsakliga sedelutgifningsrätten),
en mängd andra sedelutgifvande banker. Deras rättighet att utgifva
sedlar inskränktes så småningom derhän, att den icke fick gå utöfver
en viss gräns. En fix siffra bestämdes för hvarje sådan banks sedel-
utgifningsrätt; hela den öfriga sedelutgifningsrätten lades hos nämnde
centralbank. Men när nu dessa banker befriades från den solidariska
ansvarigheten i öfrigt, ålades dem deremot full solidarisk ansvarighet
för sediarne. Inom bankkomitén tänkte man ett ögonblick på att gå
samma väg. Men obenägenheten att på något område återinföra den
oinskränkta solidariteten, farhågan för den sammankoppling bankerna
emellan, som blir följden af ett sedelsystem, som hos dem alla hvilar
på blan koborgen, och slutligen otillförlitligheten i all garanti, som blott
Hörande
förslag till
lag angående
enskilda
bankbolag
med scdel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
N:o 52.
22
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Hörande utgöres af namnborgen, förde komitén snart till att i likhet med hvad
förslag till Kongl. Maj:t nu föreslår, fordra af bankerna fullt realhypotek för hvarje
i'enskilda ° sedel. Kongl. Maj;ts förslag innehåller att för sedlarnes trygghet skall
hankbolag i statens förvar sättas deposition af bästa beskaffenhet, såsom guld
med sedel- och de yppersta obligationer m. m., så att hvarje utelöpande sedel
UtgirättigS~ motsvaras valuta af dylikt slag. Skyldigheten att så fullstän¬
dig ) digt sörja för sedlarnes trygghet följer af den speciella arten af dessa
förbindelser. Om eu person har tusental eller blott hundratal kronor
att låna ut, måste han anses skyldig att, vare sig han lånar dem till
någon enskild eller till någon bank, sjelf pröfva låntagarens solidaritet
och att tänka sig för, till hvem han lemnar sina penningar. För ett
sådant lån, vare sig det lemnas till en bank eller till en enskild, åt¬
njuter han dessutom ränta. Om man deremot tager emot en sedel-
bundt, kan man knappt sägas hvarken kunna eller ens vara skyldig
att närmare granska sedlarne, för att se efter om utställarne af dessa
reverser äro goda. Säkert är åtminstone att de löpa genom mångas
händer, som icke kunna det. Då nu staten tillåter dessa sedlar att
sålunda få kringlöpa i allmänna rörelsen, har staten också skyldighet
att tillse, att för dem finnes säkerhet, som af staten förvaras och
kontrolleras. Då vidare de bolag, som utgifvit sedlarne, icke erlägga
någon ränta för de lån, som sedlarne representera, är det klart att
allmänheten, som lemnat dessa räntefria lån, också bör hafva den
största möjliga säkerhet för dem. När jag mottager eu tiokronosedel,
lånar jag ju i sjelfva verket 10 kronor åt den bank, som utfärdat
den, utan att fordra någon ränta, och när jag lemnar ifrån mig se¬
deln, betyder det blott att, samtidigt som jag får tillbaka hvad jag
lånat ut, åtager sig någon annan att låna banken dessa tio kronor.
Någon ränteliqvid kommer naturligtvis i intetdera fallet i fråga. Nu
gäller ju alltid den regel, att ju högre ränta jag fordrar, dess simplare
säkerhet får jag nöja mig med, likasom tvärt om, att då man nöjer
sig med låg ränta, man eger rätt att kräfva god säkerhet och om jag
icke fördrar någon ränta alls, bör jag hafva den yppersta säkerhet
som kan presteras. Häraf följer för lagstiftningen skyldigheten att,
framför depositionsbevisen, med bästa möjliga säkerhet tillgodose ban¬
kernas sedlar. Då man inom bankkomitén var öfverens om att taga
bort den solidariska ansvarigheten, var man derför också öfverens om,
att den realsäkerhet, som skulle sättas i dess ställe skulle både till stor¬
lek och beskaffenhet vara fullgod, så att äfven om en bank i framtiden
gjorde konkurs, skulle dess sedlar deraf förblifva alldeles oberörda
och i den stälda sedelpanten ega absolut trygghet.
Slutligen var man inom komitén äfven alldeles ense om att arbeta
på en korrektare begränsning af de enskilda bankernas sedelutgifnings-
rätt och att under de förutsättningar jag ofvan nämnt, vidtaga in¬
ledande åtgärder, syftande till denna rätts fullständiga upphäfvande.
Den sökta begränsningen kunde vinnas på två sätt. Antingen på det
sättet, som ofta föreslagits, att nemligen indraga de lägsta sedelvalö¬
rerna, och således börja med tiokronesedlarne, hvarefter de enskilda
bankernas sedelutgifning icke kunde komma att få någon synnerligen
stor utsträckning, äfven om sedelutgifningsraffe» lemnades så obestämd
Fredagen den 7 Maj, f. m.
23
N:o 52.
och så stor som helst. Denna fråga var under många dagar föremål
för bank-komiténs pröfning, men man kom till den konklusionen, att
den begränsningen icke borde antagas derföre att den var orättvis, att
den verkade synnerligen ojemnt och träffade hårdast på näringslifvets
svagaste punkt. Om det enskilda banksystemet i vårt land har ett
berättigande, så beror detta derpå, att genom denna sedelutgifnings-
rätt har systemet kunnat utsträcka bankverksamheten äfven till smärre
platser och lemna nödigt förlagskapital öfver hela landet, äfven på
trakter, dit kapital och bankverksamhet säkerligen annars icke hade
nått så fort. Jag tror mig kunna säga att icke något land i verlden,
icke ens de tätast befolkade kulturländerna, har samma bankbeqväm-
lighet och denna beqvämlighet till ett sä billigt pris som vårt så gles¬
befolkade och kapitalsvaga land. Dessa fördelar hafva varit en ovärderlig
hjelp för ett näringslif, som, då detta system kom till stånd, onekligen ty¬
nade bort af brist på förlag och af brist på omsättningsmedel. 1 de
störa städerna, särskildt i hufvudstaden Stockholm, hade man ofta gan¬
ska god tillgång på detta, men i provinserna fans icke sådan tillgång äf¬
ven emot den yppersta säkerhet. Nu hafva vi dock kommit derhän, att
äfven den minsta ort i riket har ett bankkontor. Der känner styrel¬
sen för kontoret den lånsökandes ekonomiska och moraliska vederhäf¬
tighet och kan således bevilja dem en emot denna vederhäftighet sva¬
rande kredit. Men kontoret gör mer: det förvarar och förräntar de¬
ras kassor, uträttar deras finansiella uppdrag och verkställer t. ex.
gratis för en person i den ena ändpunkten af riket hvilken liqvid som
helst till en annan person, kanske i alldeles motsatt del af landet.
Detta är fördelar, som vi kanske icke uppskatta till deras fulla värde,
förr än vi blifva utaf med dem. Jag tror för min del att denna be¬
qvämlighet kanske till och med gått för långt och att lättheten att
erhålla penningar emot snart sagdt, hvilken säkerhet som helst, blifvit
för stor, att det i hvarje fäll icke vore till allmän fördel, om vi komme
längre på denna väg, hvarifrån det kanske blir ganska svårt att en
gång vända tillbaka. Men säkert är att om man nu indroge tiokrone-
sedlarne, skulle detta kreditsystem och dessa beqvämligheter på eu
gång försvinna från de mindre bebodda trakterna i vårt land. Dessa
skulle plötsligt se sig beröfvade kapital och kredit, under det att
ingendera skulle komma att saknas inom näringslifvets centra, utan
sannolikt i ännu rikligare mått än hittills draga sig dit. Jag ber att
få lemna ett detaljeradt exempel.
Om man tänker sig ett mindre bankkontor, som i årligt medeltal
utlånar omkring 4 å 5 hundra tusen kronor, så kan man lätt beräkna,
huru stor den direkta inkomsten skall blifva, äfven i det ovanligt
gynsamma fall, att banken der ej behöfver binda något af sitt eget
kapital, utan blott tjenar såsom förmedlare emellan ortens långifvare
och låntagare. Om banken mellan sin ut- och sin inlåningsränta har
en marginal af en half eller till och med en hel procent, så blir vin¬
sten i bästa fall 4,000 å 5,000 kronor. Räknar man derifrån hyra, lön
åt styrelse och tjenstemän, porto, skatter m. m., så räcka dessa 4,000
å 5,000 kronor absolut icke till utgifterna. De flesta privatbankerna
hafva hvar och en åtminstone ett, vanligen flera sådana små afdelnings-
Börande
förslag till
lag angående
enskilda
bankbolag
med sedel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
N:o 52.
Börande
förslag till
lag angående
enskilda
bankbolag
med sedel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
24 Fredagen den 7 Maj, f. m.
kontor, och kunna med sina böcker visa att den direkta vinsten af
det eller det kontoret ofta varit under noll. Men hvarför hålla de
då sådana kontor? Jo, uteslutande i följd af rättigheten att utgifva
sedlar. Om en bank genom detta kontor kan i den omgifvande trak¬
ten hålla t. ex. 300,000 kronor egna sedlar utelöpande i deu allmänna
rörelseD, så har banken, äfven om man fråndrager sedelkostnaderna,
af kontoret en indirekt inkomst af ungefär 10,000 kronor. Det är
detta som utgör fördelen af att hålla afdelningskontor. Men ju af-
lägsnare och ju mindre ett bankkontor är, dess mera rör det sig ute¬
slutande med tiokronesedlar. Man kan icke skicka dit några stora
sedelvalörer, ty de blifva liggande utan användning. Dragas tiokrone-
sedlarne in, upphör bankens sedelspridning på en sådan plats nästan
helt och hållet. Men, heter det, Riksbankens sedlar af samma valör
kunna väl träda i stället. Ja visst! men med en klart gifven följd.
Skall privatbankens lilla afdelningskontor ligga inne med en kassa af
sägom blott 20 till 30 tusen kronor i Riksbankens sedlar, för hvilka
sedlar banken naturligtvis har att betala ränta, så har afdelnings-
kontorets hufvudinkomst först och främst redan strukits genom sedel-
utgifningsrättens indragning, och dertill har nu kommit den nya kost¬
naden att förränta den kassa, som kontoret måste för sin rörelse
hafva inneliggande. Följden kan icke blifva mer än en, den nemligen
att banken, af hänsyn till sina aktieegares intresse, icke kan längre
bibehålla ett sådant afdelningskontor. Jag har visserligen här mån¬
gen gång hört upprepas, att hvad jag nu framhållit, endast vore ett
tomt hot. Men kan då icke hvar och en sjelf göra denna räkning
och derigenom inse, att det på mindre och aflägsna platser icke kan
bära sig att under dylika förändrade förhållanden drifva bankrörelse?
I England, der man redan 1844 skred till minskning och begräns¬
ning af privatbankernas sedelutgifning, har man sedan låtit denna åt¬
gärd verka af sig sjelf och den har verkat lugnt och säkert i den
önskade rigtningen. Man har icke gjort någon ny indragning, men
de mindre bankernas sedelutgifning har af sig sjelf aftagit. Ännu
qvarstår der en enskild sedelutgifningsrätt af cirka 150 millioner kro¬
nor; men i landets lifligare och folkrikare distrikt hafva Englands-
bankens sedlar och guld så småningom alldeles trängt de andra bank-
sedlarne undan. Förändringen har gått långsamt och stadigt. Proce¬
duren har varit, att allt eftersom en plats utvecklat sig i liflig affärsrö¬
relse, har Englandsbanken alltmer tagit herraväldet öfver dess penninge-
förhållanden, under det de andra bankernas sedlar allt mer dragit sig till¬
baka till smärre och mera aflägsna trakter, der de tjena lokalrörelsen,
hvilken, om den beröfvades det bankunderstöd, som sedelutgifningen inne¬
bär, möjligen alldeles skulle stå i saknad af ett väl inrättadt bankkontor.
I Tyskland har man heller icke vågat borttaga den enskilda sedel-
utgifningsrätten, och jag tror att vi hos oss lika litet bör ännu våga oss
på ett sådant steg. Hvad vi kunna göra är att söka tillförsäkra Riks¬
bankens sedlar omlopp på de platser, der rörelsen kan reda sig utan
användande af de enskilda bankernas sedelutgifning, hvaremot denna
sedelutgifningsrätt bör få fortfara, der den är för rörelsen erforderlig
och då också i den form, som är för rörelsen användbar. Eljest stryka
Fredagen den 7 Maj, f. m.
25
N:0 52.
vi småplatserna till förmån för de stora. Det var konsiderationer af Hörande
denna art, som föranledde bankkomitén att icke föreslå -vidtagande af förslag till
den fasligt enkla åtgärden att genom att begränsa privatbanksemissionen ^enskilda
indraga den lägsta sedelvalören. Olika orter behöfva nemligen helt bankbolag
olika sedelvalörer. Betrakta vi förhållandena i Vesterbotten, Norr- med sedél-
botten och Helsingland, så finna vi, att Helsinglands enskilda bank har ntgifnings-
utelöpande 554,000 kronor sedlar af större valör men 1,153,000 kronor ; Forts.}
i tiokronesedlar; att Vesterbottens enskilda bank likaså har utelöpande
1,518,000 kronor i tiokronesedlar emot 580,000 kronor i sedlar af högre va¬
lör. Det är ju alldeles klart, att på platser, der det justär den lilla rörelsen,
som skall förläggas, der tillgång till vexling ej förefinnes och der afståndet
från afdelningskontoret till hufvudkontoret eller till riksbankskontor är 15
till 20 mil, der gagnar det till platt intet att ega rätt att utgifva sedlar af
högre valör.
Må man om igen och om igen komma med svaret att Riksbanken skall
med sina sedlar och sin rörelse ersätta de enskilda bankernas; jag frågar:
hur skall detta ske? Det är just småplatserna, som privatbankverksam¬
heten måste lemna vid tiornas indragning; vill Riksbanken öfverallt flytta
in efter dem der?
Riksbanken skulle få inrätta afdelningskontor icke blott i hvarje
småstad, utan på en mängd platser, som ännu ej äro städer. Redan
för genomförandet af Kongl. Maj:ts förslag måste man tänka sig, att Riks¬
banken, då den till betydlig del skall ersätta den enskilda sedelutgif-
ningsrätten, samtidigt måste se till att dess egna sedlar kunna beqvämt
åtkommas och derför måste ha flera kontor, kanske ett i hvar länsstad.
Men icke kan Riksbanken tänka på att utflytta afdelningskontor till
alla de platser i riket, der enskilda bankers afdelningskontor nu finnas.
Behöfva vi en stark Riksbank, och vi behöfva en sådan bättre än någon¬
sin, om detta nya system införes, så får denna bank verkligen icke
för mycket plockas sönder, så att den, i stället för en centralbank,
kommer att utgöra ett konglomerat af små lånekassor. Tvärtom måste
den hålla sig väl koncentrerad och samla sin styrka på hufvudorterna,
då den skall hafva hela landets penningerörelse i sin hand.
Det sätt, hvarpå det nya systemet är afsedt att verka, i syfte till
Riksbankens utvidgning och den enskilda sedelutgifningens begränsning,
är, att de enskilda bankernas sedlar skola hålla sig ute, till det minimi¬
belopp som af rörelsen absorberas, äfven då den är mest sammandragen
och omsättningarne minst, men att, så snart vid rörelsens vidgning ett
större behof af omsättningsmedel gör sig gällande, Riksbanken skall
träda fram och fylla detta behof med sin sedelutgifning. Beloppet af
utelöpande sedlar vexlar emellan ett minimum af något under 75 och
ett maximum af något öfver 100 millioner kronor. Skilnaden mellan det
qvantum omsättningsmedel som näringslifvet behöfver då det rör sig
svagt, och då det rör sig kraftigt, är således öfver 25 millioner. Taga
vi med i räkningen de lifliga affärsåren i början på 1870-talet, visar sig
skilnaden ännu större. Det är genom uppgiften att ensam fylla denna
periodvis inträdande utvidgning som Riksbankens sedelutgifning är be¬
räknad att tillväxa, under det privatbankerna alltjemt hållas begrän¬
sade till den fixerade mindre sedelutgifningen samt sålunda så småningom
N:o 52. 26
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Hörande vänja sig utaf med att betrakta sedelutgifningen såsom sin väsentliga
förslag Jill inkomstkälla, så att, när en gång tiden pröfvas vara inne att fullstän-
^enskilda & digt idraga privatbanksedlarne, skall privatbankernas verksamhet vara
bankbolag så beskaffad, att de kunna bestå sedelutgifningsrätten förutan.
med sedd- Sådant är det gemensamma syftet och frågan är här blott huru
utgifnings- stort steg mot detta syfte, vi nu kunna och böra taga. Tre olika for¬
tforts ) s'a£ föreligga redan, och, om jag ej är illa underrättad, komma om
^ ’ en stund att föreligga fyra. Bankkomitén föreslog, att de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt skulle begränsas till 50,000,000 kronor.
“ Vi böra här väl erinra oss, att, när man talar om sedelutgifningsrätt
och sedelstock, så talarman om två absolut olika ting. Sedelstocken
kan aldrig motsvara hela sedelutgifningsrätten. Hvilken skilnad som
förefinnes i detta afseende nu, finna vi, då vi se att för närvarande de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt varierar emellan 70 och 80
millioner kronor, under det deras utelöpande sedlar utgöra endast 45
till 55 millioner kronor. Omkring 25 millioner af den nu medgifna en¬
skilda sedelutgifningsrätten hålles således obegagnad; och om än detta
är mer än som behöfves såsom reserv, är det likväl klart att denna
rätt icke kan af någon bank till det yttersta anlitas, utan att äfven¬
tyra bankens ställning. Om en bank här träder för nära sin gräns,
kan den, särskildt om den har många afdelningskontor, lätt riskera att,
sig sjelf ovetande, komma öfver in på det förbjudna området. Sedel¬
utgifningsrätten är så beskaffad »banktillgång», att man måste af den-
sammaj hålla inne i reserv en 20 till 25 procent. Hvilken betydelse
detta härinom finansverlden, kunna vi tänka oss, då vi veta att, så snart en¬
gelska bankens reserv sjunkit med något större belopp, så föres under¬
rättelsen derom genom telegrafen till alla andra civiliserade länder. Men
Engelska bankens reserv är just dess obegagnade sedelutgifningsrätt.
Visar denna ett ovanligt och starkt sjunkande, är en kris att befara.
När nu bankkomitén föreslog sedelutgifningsrättens begränsning
till 50 millioner kronor, antog man att den privata sedelstocken skulle
komma att uppgå till 40 å 42 millioner kronor. Kongl. Maj:t har i
sitt förslag lagt till den af komitén föreslagna sedelutgifningen rätt att
utgifva sedlar på guldkassa så till vida, att en enskild bank såsom ba¬
sis för sedelemission anlita f delar af sin guldkassa emot detta guld-
belopps insättande i allmänt förvar. Detta är för de enskilda ban¬
kerna eu fördel — icke så att fatta likväl, som skulle bankerna någon¬
sin tänka på att normalt och för längre tider skaffa sig guldkassa för
att på denna utgifva sedlar, utan så, att, om banken något ögonblick
finner sig i behof af ökad sedelutgifningsrätt, så kan den för moman-
gen skaffa sig denna, genom att i allmänt förvar insätta någon del af
den guldkassa, som den i alla fall måste hålla. Man kan nemligen tän¬
ka sig, att en banks sedelutgifning, utan att styrelsen kunnat på förhand
beräkna det, blir bragt till gränsen af sitt maximum. Då har banken
den utvägen att öfverlemna en påse guld till förvar hos Konungens
Befallningshafvande och derigenom undgå faran att möjligen råka
utanför gränsen af sin emissionsrätt. Denna anordning gör så att säga
systemet något mjukare; den kan tjena de enskilda bankerna såsom
frihulten på ett fartyg att förhindra häftiga stötar. Den verkar här-
Fredagen den 7 Maj. f. m.
27
N:0 52.
igenom naturligtvis också derhän, att bankerna med denna nödfallsutväg
i reserv, kunna begagna en större anpart af sin sedelutgifningsrätt än
eljest. Enligt Kongl. Maj:ts förslag som bestämmer bankernas samman¬
lagda sedelutgifningsrätt till femtio millioner kronor + ■§■ af guldkassan,
skulle dessa banker, efter min mening, kunna komma att hafva en ute¬
löpande sedelstock af 45 å 4ö millioner, såvidt de hålla samma guld¬
kassa som nu. Utskottet har slutligen föreslagit’ 60 millioners sedel¬
utgifningsrätt; detta torde kunna medgifva en verklig sedelutgifning af
omkring 50 millioner. Med andra ord: komitérades förslag, om det¬
samma förelagts, skulle ha betydt det, att privatbankerna medgåfvos
hafva ute egna sedlar till det belopp, som erfordras under den månad,
rörelsen är minst, men under de öfriga 10 å 11 månaderna måste
skaffa sig förstärkning från Riksbanken. Om Kammaren antager Kongl.
Maj:ts förslag, betyder det, att privatbankerna få af egna sedlar hålla
ute ungefär det belopp, som under vanliga år rörelsen upptager under
årets 4 å 5 månader, men under de återstående 7 å 8 månaderne be¬
höfva förstärkning från Riksbanken. Slutligen innebär Utskottets för¬
slag att bankerna under årets 8 å 9 månader kunna reda sig med egna
sedlar och blott under det lifligaste qvartalet behöfva skaffa sig rörelse¬
medel från annat håll. Jag tror mig härmed ha karakteriserat verk¬
ligen skilnaden i den begränsning, som de olika förslagen göra i de
enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.
Men till denna begränsning har nu kommit en annan, som både
Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagit. Kongl. Maj:t föreslår, att bankbo¬
lagen skola få hafva sedlar af 10 kronors valör utelöpande till högst
| af bankens till 50 millioner bestämda sedelutgifningsrätt. Utskottet
säger, att privatbankerna må ega att utgifva sedlar till 60 millioner
kronor, men af dessa icke få släppa ut mer än 30 millioner i tior.
Mot proportionen i Kongl. Maj:ts förslag, 50 och 30 millioner, kan jag just
icke hafva något att invända, men inför Utskottets hälftindelning står
jag ganska tveksam. År den rättvis? Sant är, att de stora bankerna
ej hafva att beklaga sig öfver den, och säkert är, att t. ex. Skånes en¬
skilda bank kan nöja sig mycket väl med hälften af sedelutgifnings-
rätten i småsedlar; men jag betviflar att sådant är möjligt för ban¬
kerna i Norrland eller Bohuslän. Detta fördelningssystem är icke lämp¬
ligt för de banker, som arbeta på de minsta och minst fördelaktiga
platserna, som behöfva de mest liberala vilkor för att kunna existera,
och som, om de försvunne, svårast blifva ersatta af andra. Ty jag
tror icke, att någon annan bank, någon bank som icke skulle hafva
fördelen af sedelutgifning, skall någonsin förmås att öfvertaga rörelsen i
dessa orter, om de enskilda bankerna abandonnera dem, och de tvin¬
gas genom detta stadgande dertill. För min del tror jag att bortamor-
teringen af sedlarne, om och när den skall ske, sker mycket rättvisare,
om man lagar så, att den träffar alla banker lika d. v. s. att den
drabbar alla sedlar och icke endast tiorna. Den bank t. ex., som har
sitt hufvudkontor i Stockholm och ett par afdelningskontor på andra
rätt ansenliga platser, skulle känna mycket litet af denna begränsning,
men för bankerna i den aflägsnare landsorten kommer den att kännas
mycket svår.
Hörande
förslag till
lag angående
enskilda
bankbolag
med sedel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
N:o 52.
28
Fredagen den 7 Maj, f. in.
Hörande Det vigtigaste tillägget i Utskottets förslag, den betydelsefullaste
förslag till punkten hvari det skiljer sig från regeringens, är stadgandet att tiorna
l(l3enslild(fe s^u^e från och mec* 1894 successivt indragas och således halfva sedel-
bankbolag utgifningsrätten på 5 år försvinna och med dem tydligtvis en hel del
med sedel- afdelningskontor, sannolikt större delen deraf. Ja, vi hafva till och med
utgifnings- sett förslag om hela sedelemissionens afskrifning på tio år. Jag står
(/orts) häpen inför det mod, som här dikterat besluten. År den ekonomiska
°r S' ställningen i vårt land verkligen sådan, att vi anse oss utan fara kunna
göra oss af med dessa kreditinrättningar och med lätthet få andra i
stället? Kunna vi verkligen våga oss in på ett så radikalt tillväga-
gående? Jag tycker tiden mer än vanligt manar till varsamhet; och
jag vet intet lagstiftningsområde, der varsamhet är mera af nöden.
Såsom vi redan sett, finnes i sjelfva verket ingen principal
skilnad mellan Kongl. Maj:ts, komiténs, Utskottets, eller ens det för¬
slag, som snart kommer att framläggas, men som jag ännu endast
känner af tidningarne; alla vilja de uttaga ett steg mot samma
mål, och vilja naturligtvis icke gå längre än tryggheten bjuder. Men
den ena anser tryggheten medgifva att gå så och så långt, den andra
något längre och den tredje ännu längre. Jag fruktar att, om vi i
dag fatta ett alltför omstörtande beslut, kunna vi åstadkomma en
verklig panik. Jag ber, för egen del, Kammaren ha i minnet att faran
och olägenheterna verkligen icke gälla de större bankerna, de ha visat
sig kunna såsom aktiebanker förtjena tillräckligt, ja, till och med mera
än de sedelutgifvande bankerna. Den största privatbanken i vårt land
och den största aktiebanken i vårt land hafva precis samma kapital:
men den stora privatbanken har, trots förmånen af sedelutgifningsrätt,
dock aldrig varit i stånd att lemna samma utdelning som den stora
aktiebanken. Hvari ligger hemligheten till detta? Icke får grunden
sökas deri att den sistnämnda banken haft skickligare ledare; sådant
kan vara och kan icke vara händelsen. Hvad som är hufvudgrunden
är, att den stora aktiebankem hållit sig på de stora bankplatserna, der
de stora affärerna göras och der en liten vinst på eu stor rörelse kan
lemna en stor behållning. Om herrarne skulle invitera Skandinaviska
Kreditaktiebolaget att öka sina afdelningskontor och lägga dem på
små och obetydliga platser, så är säkert att det på inga vilkor skulle
gå in derpå, äfven om herrarne ville bevilja det hvilka fördelar som
helst. Denna bank har 8 kontor och, så vidt jag kunnat höra, säga
vederbörande att det snarast är ett för mycket. »Vi vilja verka på
de två stora platserna»; säga de, »det är bankplatser och endast på
sådana är bankverksamhet naturlig och gifvande.» Och det är eu
sanning, men för våra svenska småstäder en föga trösterik sanning.
Jag har blott ett ord att tillägga och det gäller önskvärdheten
att, hvad helst än en hvar af oss, efter omsorgsfull pröfning, må anse
sig kunna våga för det mål, som för oss alla är gemensamt, och hvad
vi än må tänka om hvad försigtigheten mest eller minst bjuder, vi
dock vid denna riksdag måtte komma till ett resultat. De enskilda
bankerna skola allesammans, utom en tror jag, till nästa Mars hafva
bolagsstämmor, vid hvilka de skola besluta att ingå med begäran om
nya oktrojer. Men hvarje försigtig delegare måste, innan han gifver
Fredagen den 7 Maj, f. m.
29
N:o 52,
sig af till denna stämma, hafva först sjelf beslutit, huru vida han vill Rörande
gå in i en sådan affär eller icke. Hvad de förmögnare och varsammare förslag Jill
beträffar, således just de som äro mest solida och för bankerna mest la9^'^^Je
värdefulla, tror Kammaren att de utan vidare skola besluta sig för bankbolag
att gå in i ett företag, hvars blifvande verksamhet de icke känna, med sedel-
att taga del i en affär, som skall fotas på eu lagstiftning, om hvilken utgifnings-
de ännu ingenting veta? Nej, vi måste bereda oss på att nästa Mars
en större del af våra bäste aktiegare gå bort. Om så sker — och
vi måste förutse det — hafva bankstyrelserna intet annat att göra
än att i god tid försöka reducera sin utlåning och söka lösgöra sitt
på olämpliga ställen bundna kapital, så att, när bankkapitalet minskas,
också bankverksamheten beqvämt kan inskränkas. Och då man vet,
huru nödvändigt det är för en bank, som är betänkt på att minska
eller afsluta sin verksamhet på en ort, att i god tid företaga sådana
förberedande åtgärder, så kan man förstå att, om denna Riksdag
kommer att åtskiljas utan att enas om en banklag, en bitter tid för
många orter är att vänta. Till den ängsliga ställning, som för när¬
varande förefinnes, då hvarje näringsidkare gerna önskar att få behålla
den kredit han åtnjuter och då han icke är i stånd att i större grad
amortera de förlag han erhållit, till denna ängsliga ställning träder
nu fram det absoluta krafvet för bankerna att draga in och refva
seglen. Jag kan icke föreställa mig, att regeringen inför de konjunk¬
turer, som redan denna sommar och höst skola förete, skall kunna
undvika att träda fram och på längre eller kortare tid på den gamla
lagstiftningens grund söka bereda stadga åt banklifvet, eller åt närings-
lifvet, ty det är här detsamma. Men derigenom hafva äfven de, som
önska att vi skulle kunna taga, ett steg i den rätta rigtningen, för¬
lorat en god chance. Både ur synpunkten af rörelsens kraf och af bank¬
reformens önskvärdhet anser jag det derför vara Riksdagens absoluta pligt
att icke åtskiljas, förr än den gifvit landet eu banklag — en lag, den
bästa som kan åstadkommas, men i hvarje fall en lag är den skyldig
att gifva, ty derpå väntar hela näringslifvet, och ovisshet och laglöshet
är det farligaste af allt.
Jag skulle hafva mycket mera att anföra, ty ämnet är lika vidt¬
omfattande som maktpåliggande. Men då jag redan tagit upp en väl
lång tid och då för närvarande ännu icke föreligga annat än Kongl.
Maj:ts och Utskottets förslag, samt då Utskottets förslag innehåller
yrkande om en afskrifning, som skulle börja vid en tid, då jag ännu
icke kan se någon möjlighet att den han ske samt då det vidare inne¬
håller en form för afskrifningen, hvilken innebär en orättvisa just mot
de svagaste bankerna och bankorterna, och då jag i hvarje fall vill
hafva en banklag, anhåller jag vid denna paragraf om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.
Herr Friherre Nordenskiöld instämde med Herr Herslow.
Herr Carl Hvar sson: Om den föreliggande frågan kan man
säga, att den i sig hufvudsakligen innebär frågan om vi skola få en
enda sedelutgifvande bank eller icke, samt om sättet och medlen huru
N:o 52.
30
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Hörande för¬
slag till lag
angående en¬
skilda bank¬
bolag med
sedelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
man skall kunna nå ett sådant mål. Under början af min riksdags-
mannatid hörde jag alltjemt upprepas, att det vore omöjligt att und¬
vara de enskilda bankernas sedelutgifning, och att denna sedelutgifning
vore för landet både nödig och nyttig. Men på senare tider har man
deremot den ena gången efter den andra hört uttalas, att det vore
önskligt att man kunde få bort de enskilda sedelutgifvande bankerna
och få en enda bank med sedelutgifningsrätt. Och till och med från
delegare i enskilda banker har man hört det framhållas såsom ett
önskningsmål, att blott en enda sedelutgifvande bank måtte finnas
inom landet. Frågan om upphörande af de enskilda bankernas sedel¬
utgifningsrätt har sålunda avancerat ganska långt. Och redan förr
än nu har det arbetats i denna rigtning, då nemligen till följd af
Kongl. Maj:ts proposition derom, för några år sedan de enskilda
bankernas femkronesedlar indrogos. I sammanhang med beslutet om
denna indragning fick Riksdagen ett åtminstone hälft löfte derom,
att tiokronesedlarne äfven skulle indragas, under vilkor att Riks¬
banken sattes i tillfälle att ersätta de enskilda bankernas indragna
sedlar med sina egna. Alla föregående Riksdagar efter denna tid
har också vidtagit åtgärder i detta syfte för att förbereda den
utlofvade indragningen af de enskilda bankernas tiokronesedlar. Dels
hafva eu större del af Riksbankens vinst år efter annat reserve¬
rats för Riksbankens eget ändamål och dels beslöts vid sistlidet års
riksdag att ställa till Riksbankens förfogande 7 millioner kronor, för
den händelse ökade fonder för den ifrågasatta indragningen visade sig
erforderliga. De förberedande åtgärderna för dessa tiokronesedlars in¬
dragning äro således redan vidtagna. När man nu hade att vänta
ett förslag till ny banklagstiftning från Kongl. Maj:t, så hade man
äfven hoppats att deri skulle föreslå, dessa tiokronesedlars indragning.
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet inkom till Riksdagen ganska sent,
och det Utskott, som haft att behandla frågan, har ej haft synner¬
ligen lång tid på sig, men jag måste erkänna, att Utskottet ändock
gjort ett ganska godt arbete, så till vida som, under det Kongl. Maj:ts
förslag sammanblandat frågorna dels i lagar och dels i särskilda för¬
fattningar, så att jag knappt begriper huru förhållandena enligt dessa
förslag skulle kunna redas, så har Utskottet i stället sammanfört de
olika förslagen i ett helt, så att man åtminstone kan öfverskåda hvad
förslaget innebär. Hvad beträffar den redan af denna Kammare an¬
tagna lagen om bankaktiebolag, så får jag säga, att detta förslag
mycket tilltalat mig, och att jag med nöje funnit Kammarens anslut¬
ning till detsamma. Men då nu vidare fråga uppstår, om hvad som
skall kunna göras för att komma till det mål, som vi hafva oss före¬
satt, så är detta utan tvifvel den svåraste knuten att lösa. Men dock
tror jag att med god vilja saken skall låta sig göra, och jag tror, att
svårigheterna icke skola visa sig så stora, som från vissa håll påståtts.
Frågan är helt enkelt den, om den allmänna rörelsens behof af sedel¬
mynt skall fyllas af Riksbanken ensam eller af tjogtals enskilda bank¬
inrättningar dessutom. Då Riksbanken är redan nu i stånd att be¬
tydligt öka sin sedelutgifning, så lär det väl icke ligga någon fara uti
att nu begynna att successivt minska de enskilda bankernas sedel-
Fredagen den 7 Maj, f. m.
31
N:o 52.
utgifning och ersätta den med Riksbankens sedelmynt. Detta tror jag
ganska väl kan successivt försiggå. Men deremot går det icke an att
på en gång säga stopp och t. ex. bestämma, att de enskilda bankernas
sedelutgifning skall upphöra inom ett eller två år härefter, hvilket
hvarken de enskilda bankerna eller Riksbanken skulle vara beredda
uppå. Men deremot kan man bestämma att inom en viss tid det nya
systemet skall vara efter hand genomfördt.
Man har påstått att inga enskilda banker skulle komma till stånd,
om icke sedelutgifningsrätten bibehölles, men vi hafva redan många
exempel på att sådana kommit till stånd. Jag kan icke föreställa mig
att våra penningemän skola låta sina penningar ligga nedlasta och
oräntade, utan jag antager att de vilja hafva dem ut i den allmänna
rörelsen och då komma de att bilda aktiebanker, men, säger man,
dessa kunna icke ega bestånd, om de icke få utgifva egna sedlar. Jo,
det kunna de nog, men det är en möjlighet att de till en början be¬
höfva att emot något billigare ränta, under en eller annan form er¬
hålla något belopp af Riksbankens sedlar för sin rörelse. Det kunde
ju kanske erfordras, men det kan hvilken Riksdag som helst besluta
om, och det behöfver man icke någon lång tid att tänka på eller ut¬
föra. Många sådana omständigheter finnas, som kunna underlätta öf-
vergången från ett mångbankssystem till ett enbankssystem, men allt
beror på god vilja.
Hvad som i främsta rummet behöfves är att Riksdagen enar sig
om ett bestämdt förslag, som går i den rigtning att Riksbanken en¬
sam får sedelutgifningsrätt och att öfvergångstiden blifver bestämd.
Kunde man det, så tror jag att man kommit långt och att frågan
kunde blifva löst. Jag befarar visserligen att det icke kommer att gå
så i år, ty efter hvad jag nu hör, låter det som om man icke finge
hoppas på något i den vägen. Jag har hört en talare yrka afslag.
Ett afslag kan emellertid icke leda till frågans lösning. Eu annan
talare har yrkat bifall till den Kongl. propositionen. Der är hvarken
föreslaget att tiokronesedlarna eller de enskilda bankernas sedelutgif¬
ningsrätt skall indragas. För min del kan jag icke finna att man
har någon nytta af lagen, om man icke vinner det mål, som man
åsyftar. Då kan den gamla lagen vara lika bra. Den har åtminstone
qvar delegarnas solidariska ansvarighet. Det har icke den nya. Skall
sedelutgifningssätten bibehållas, då kan jag icke se att man kan efter¬
släppa den ansvarighet, som delegarne nu hafva. Det är endast om man
vill minska sedelutgifningsrätten, som man kan tänka på att minska
det ansvar, som delegarne böra vara mycket tacksamma att blifva fria
från, ty den hänger alltid öfver dem som ett Damoklessvärd. Det
har också anmärkts af en talare, att denna ansvarighet är farlig och
han har gått så långt — hvilket jag knappast trodde att denne talare
skulle göra — att han säger att hela landet i sista hand blir ansva¬
rigt för de enskilda bankerna. Det är icke många år sedan man hade
exempel på att det verkligen kan hända så. Hade icke Riksdagen
då trädt emellan och bildat jern vägs fonden, hade det stått hårdt för
de enskilda bankerna. Om de enskilda bankerna råka i klämma, så
kan man anlita den solidariska ansvarigheten och en stor del af de
Rörande för¬
slag till lag
angående en¬
skilda bank¬
bolag med
sedelutgif¬
ningsrätt.
(Forts.)
N:0 52. 32 Fredagen den T Maj, f. m.
Börande enskilda delegarne kunna blifva ruinerade, men staten måste dock om
förslag Jill (jet gäller träda emellan för samhällets skull, och hvarför kan icke
Ugenskilda16 staten då så gerna också hafva inkomsterna af sedelutgifningeu. _ Skall
bankbolag den hafva ansvaret, så bör den också hafva vinsten, som kan tillfalla
med sedel- samhället och användas till behöfiiga skattelindringar på annat håll.
Utgifnings- j)et ligger åtminstone billighet deri och man vinner äfven den fördel
lått- att man kan blifva qvitt denna brokiga sedelmassa, denna mångfald
^ 01S' af olika sedlar, som icke kunna af allmogen åtskiljas. Jag vågar på¬
stå att, om det skulle hända att eu mängd förfalskade sedlar ut-
komme i rörelsen, skulle det dröja länge innan de upptäcktes, eme¬
dan det är ytterst få, som kunna skilja emellan de olika sedelslagen
och således äfven svårligen emellan äkta eller falska sedlar, och från
denna synpunkt vore det en välgerning om man sluppe denna mång¬
fald olika sedlar.
Att påstå att det icke kan uppstå någon bankrörelse i de smärre
städerna i landsorten, om icke sedelutgifningsrätten bibehålies, är
origtigt. Jag vågar deremot påstå, att det ganska väl kan gå för sig
att bilda både aktiebolag och andra bolag. Yi hafva t. ex. våra
sparbanker, hvilkas verkningar varit särdeles välgörande och de hafva
kunnat åstadkommas inom kommunerna i landsorten. Kan man derför
icke tänka sig mindre lånebanker och aktiebanker, som skulle lemna kredi¬
tiv och hafva ^diskontering uti Riksbanken och således dessa smä banker
hafva sin lilla behållning och Riksbanken äfven hafva en vida större in¬
komst samt låneärendena det oaktadt ombesörjas lika bra som förut?
Jag hörde någon nämna att det skulle blifva svårt att sprida Riks¬
bankens sedlar, om de enskilda bankernas sedlar indroges. Jag undrar
just på hvad sätt folket i landet då skulle få sina penningar. Kan
man icke tänka sig att sedlarne spridas i män af behof, ty den som
lånar vill naturligtvis hafva valuta för sina förbindelser, och denna
valuta måste han hafva i guld, silfver eller sedlar och den, som skall
låna ut penningar, får väl vara beredd att tillhandahålla hvar och eu
lånesökande hvad han åstunda!'. Förhållandet blir således detsamma
som hittills, men det blir icke samma intresse att samla Riksbankens
sedlar som det till dato varit. Nu ser det ut som om det vore ett
mycket större belopp sedlar i den allmänna rörelsen, än hvad det i verk¬
ligheten är, ty om privatbankernas sedlar äro ute i rörelsen till upp¬
gifva belopp, så är det icke samma förhållande med Riksbankens sedlar.
Utaf dem som i denna bank upptagas såsom utelöpande i den all¬
männa rörelsen hafva de enskilda sedelutgifvande bankerna samlade så
många som möjligt, för att kunna vara trygga i fall behof förefinnes.
Blifver det sedan fråga att taga guld i stället, då vända de sig till
Riksbanken med anhållan om sådant för de riksbankssedlar de inne¬
hafva, och det kan således blifva fråga om stora belopp på en gång.
Nu kan Riksbanken alltså få en mycket starkare påtryckning än den
kan få, i fäll det icke finnes andra sedelutgifvande banker än Riks¬
banken sjelf, alldenstund dess sedlar i så fall måste vida mera cirkulera
i allmänna rörelsen än nu. Genom att antaga Utskottets nu före¬
liggande förslag kommer man emellertid icke till ett slutligt resultat,
ty en del af sedelutgifningsrätten skulle i så fall stå qvar. Jag anser
33
Fredagen den 7 Maj, f. m.
dock att man icke bör gå bröstgänges tillväga utan under eu tid af 10
eller 12 år få den åsyftade reformen genomförd.
Slutligen vill jag nämna, hvad som herrarne nogsamt hafva sig
bekant, att man för att öfverlägga i denna fråga utfärdade kallelse
till samtlige riksdagsmän, för att sammanträda till ett enskildt möte
för rådgörande i denna sak, hvilket möte också egde rum å Hotel W.-6
förliden måndagsafton. Sammanträdet bevistades af ett ganska stort
antal ledamöter från denna och ett mindre antal från Första Kammaren.
Det beslut som der fattades öfvervar jag icke, emedan jag tidigare
både aflägsnat mig, men jag fick sedermera den underrättelsen, att
mötet uppdragit åt mig och 4 andra personer att försöka redigera
ett förslag till utlåtande i frågan. Förslaget skulle gå ut på att man
finge en bestämd tid, inom hvilken reformen skulle vara genomförd
och sålunda få slut på de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt. I
öfverensstämmelse dermed har komitén också uppgjort ett förslag,
hvilket jag här tager mig friheten till Kammarens bepröfvande fram¬
ställa. Den nu föredragna paragrafen skulle nemligen erhålla följande
lydelse: De sedlar, som af bankbolag må utgifvas, skola ställas till
innehafvaren ° att utan ränta vid anfordran inlösas. Dunlcsedlar må
lyda endast a tio, femtio, ett hundra, fem hundra och ett tusenkronor.
Dock vare bankbolag förbjudet att hafva sedlar å tio kronor utelöpande
till högre sammanlagdt belopp än hälften af hvad Konungen medgifva
att bankens på värdepapper grundade sedelutgifning högst må utgöra;
skolande inom 188.9 års utgång det belopp, hvartill bankbolags ute¬
löpande sedlar högst må uppgå, minskas med en tiondedel samt under
hvart och ett af derpå följande nio år än ytterligare minskas meden
tiondedel årligen, så att bankbolags rätt att utgifva sedlar med 189S
års utgång upphör. Finnes bankbolag hafva utgifva sedlar utöfver
det belopp, som bolaget enligt donna paragraf eg er utfärda, galle det
äfventyr, som i 30 § sägs.
Såsom herrarue se af detta förslag, är öfvergångstiden 12 år, om
man antager att under de 2 första åren af den nuvarande oktrojen
ingen indragning af sedlar kommer att ega rum, men att derefter
under hvart och ett af de följande 10 åren skulle indragas och
således skulle, efter dessa 12 års utgång, hela reformen vara genom¬
förd. Enligt Utskottets förslag skulle man måhända icke uppnå samma
resultat ens under en hel mansålder, ty det skulle räcka ganska länge,
innan tiokronesedlarne blefve indragna, och sedan kunde sedlar af högre'
valörer bibehållas under en mycket lång tid. Det är derföre som jag,
likasom så många andra, icke kan bifalla hvad Utskottet här föreslagit.’
Jag yrkar således afslag på både Kong], Maj:ts proposition och
Utskottets hemställan samt bifall till det af mig nu framstälda förslaget.
Häruti förenade sig Herrar Svensson i Rydaholm, Björkman och
Folke Andersson.
Herr Lyttkens: Då jag hörde talaren från Malmö yttra sig i
denna fråga, fäste jag mig vid att första delen af hans anförande var
nära på raka motsatsen till hvad han yttrade sedan. Han hyste till
en början likasom i bankkomitén en liflig åsigt att man borde öfvergå
Andra Kammarens Vrot. 18S0. N:o .5V. a
N:o 52.
Rörande
förslag Ull
lag angående
enskilda
bankbolag
med sedel¬
utgifnings¬
rätt.
(Forts.)
N:o 52.
34
Fredagen den 7 Maj, i. m.
Börande till ett banksystem, med en enda sedelutgifvande bank, men i slutet
förslag Jill af anförandet tycktes detta icke varit hans mening. Man skulle således
enskildanästan kunna säga att det var blott en fras, då han uti bankkomitén
hankbolag instämde deruti, att man borde eftersträfva det mål att det blefve
med sedel- endast en sedelutgifvande bank. Han sade väl att det endast var om
utgifnings- tiden för reformens genomförande, som meningarne vore delade, men
(Forts i han biföll likväl Kongl. Maj:ts förslag, der någon tidsbestämmelse i
' detta fall icke förefinnes. Han anförde också eu mängd skäl, hvarföre
de enskilda bankerna skulle hafva sedelutgifningsrätt och dessa skäl
voro sådana, att i fäll de voro rigtiga, de kunde gälla för alla tider och
till följd deraf uppskjuta bankreformen i sin helhet till en obestämd långt
aflägsen framtid. Han varnade ock för att, under de förhållanden som nu
äro rådande, gå för häftigt till väga. Detta var väl hans mening, om
jag uppfattade honom rätt, hvilket jag ibland hade svårt att göra,
all den stund en stor del af Kammarens ledamöter stälde sig emellan
honom och mig och ett sorl uppstod, som gjorde att jag icke rigtigt
kunde höra allt hvad han sade.
Det är kanske något förmätet af mig att efter tvänne så kloka
och förfarna män som de senaste talarne, vilja uppträda med en egen
åsigt i denna fråga. Men då den siste ärade talaren, hvars omdöme
jag annars sätter så stort värde på, ville gå mycket hastigare till våga
än Utskottet föreslagit, och mycket hastigare än jag tror att tidsför¬
hållandena medgifva, och Herr Herslow ville gå mycket långsammare,
så tror jag att man tryggt kan gå så fort som Utskottet föreslår. Det.
förslag Herr Carl Ifvarsson framlade, skiljer sig egentligen från Ut¬
skottets deruti, att amorteringen af banksedlarne skulle börja genast
vid den nya oktrojen och vara afslutad år 1898 och att sedan några
enskilda banker icke skulle få utgifva sedlar. Utskottet har ansett att
man bör taga en längre tid för reformens genomförande och låta de
första 5 åren gå utan amortering och sedan börja indragningen af
10-kronesedlarne, såsom varande de, hvilka mest äro utelöpande i den
allmänna rörelsen, så att de skulle upphöra att vara utelöpande med
. 1898 års utgång, och att de som då representera det svenska folket
och deri dåvarande regeringen få bestämma om huruvida en ytterligare
amortering skall ega rum eller om all enskild banksedelutgifning då
skulle upphöra. Inom Utskottet gjorde sig flere olika meningar gällande
i afseende å denna sak och ytterligheter å ömse sidor förekommo och
föreslogos. Utskottets förslag att afskrifningen skulle ske under loppet
af 5 år och att 10-kronesedelutgifningsrätten skulle vara slut år
1898, vann med en röst, afgifven af en utskottsledamot, som tillhörde
Första Kammaren, och jag för min del anser försigtigheten bjuda att
man går så pass varsamt till väga och ej fortare. Anser åter Riks¬
dagen att ställningen är sådan, att man utan fara för allmänna rörelsen
kan gå så till väga som Herr Carl Ifvarsson nu föreslagit, nemligen att det
utan skada låter sig göra att bestämma tiden för sedelamorteringens början,
hvilken enligt hans förslag skulle vidtagas redan 1889 och vara alldeles
afslutad 1898, så har detta förslag den fördel att det leder fortare till målet:
en sedelutgifvande bank. Men om så icke är förhållandet, om det ej kan
ske utan rubbningar i allmänna rörelsen, så kan jag icke underlåta att
Fredagen den 7 Maj, f. m.
35
ännu en gång framhålla, att Utskottets förslag synes mig vara mera för¬
sigtigt) utan att jag derför vill uppträda såsom någon principiel mot¬
ståndare till Herr Carl Ifvarssons förslag utan blott yrka på nödig
försigtighet här vid lag.
Het är ett märkligt tidens tecken, att den åsigt allt mer och
mer gör sig gällande, att det i ett land bör vara blott en enda sedel-
utgifvande bank men huru många banker för öfrigt som helst. Jag
vill såsom ett exempel anföra Skottland, der man ifrar mycket för att
få enskilda bankers sedlar så småningom indragna. Het är endast i
fråga om sättet, huru detta skall ske, som man icke är fullt ense.
Hvad Kongl. Maj:ts förslag angår, så kan jag icke bifalla det¬
samma af den anledning, att det icke omnämner att och huru sedel-
amorteringen skall ske, och då leder det icke till det mål, man vill
vinna, utan man får en lag, som kan gälla huru länge som helst. Hå
jag biträdt Utskottets förslag i denna del, anhåller jag naturligtvis
om proposition derå, men om jag blifver stöld i valet att rösta emel¬
lan Kongl. Maj:ts och Herr Carl Ifvarssons förslag, så kommer jag
att rösta för det senare, hvilket går i samma rigtning, som Utskottets,
ehuru något fortare, men då en så varsam man som han ansett sig
kunna framlägga ett sådant förslag, tror jag icke att någon stor fara
ligger uti att, ifall Utskottets något försigtiga förslag vinner Kamma¬
rens bifall, då gifva sitt bifall till Herr Carl Ifvarssons förslag, men för
min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr von derLancken: Om jag, Herr Talman, å ena sidan
medgifver, att det är öfverensstämmande icke allenast med god poli¬
tik, utan äfven med den resignation som måste blifva en nödvändighetens
dygd för hvarje underlägset politiskt parti, att ej med små knappnåls-
styng i små frågor reta den makthafvande majoriteten, så tänker jag
å den andra ej att af undseende för samma majoritets ömtålighet låta
afhålla mig från att i de stora frågorna — och detta är eu stor fråga
— utsäga de skäl som bestämma min ställning i densamma. Jag tän¬
ker så mycket mindre gorå det i denna fråga, som de skäl, hvilka
komma att föranleda mig att rösta afslag på Utskottets förslag, äro
uteslutande af politisk art, skäl, hemtade från den farhåga jag har
att lemna herraväldet öfver vårt lands penningeväsende i ett riksdags¬
partis händer, som, med skäligen begränsade insigter i de finansiella
frågorna, lika litet som andra herskande politiska partier visat sig ur
sitt eget inre kunna frammana den begränsning för sitt maktområde,
som för det helas väl är nödvändig. Ett dylikt uttalande kan, om
icke annat, få samma betydelse som slafvens på den romerska trium-
fatorns vagn, — det kan blifva en erinran om de menskliga tingens
obeständighet, en påminnelse derom, det den makt, vår kammarmajo¬
ritet af påstådd ömhet för Riksbanken, den så kallade nationella ban¬
ken, vill förskaffa sig sjelf, kan komma att utöfvas af en annan riks-
dagsmajoritet med annan sammansättning, andra intressen; och jag
ber härvid att få betona, att jag icke är principiel motståndare till
den nuvarande majoriteten, så till vida som jag ingalunda påstår att
den mer än sina föregångare fullföljer ensidiga mål. Hvad särskildt
N:o 52.
Börande
förslag till
lag angående
enskilda
bankbolag
med sedel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
36
N:o 52.
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Rörande grundskatterna beträffar, är jag, och har alltid varit af den åsigten,
förslag till betraktade från juridisk och nationalekonomisk synpunkt, icke
lag angående apenast myCket väl låta försvara sig, utan till och med bilda den
bankbolag ypperligaste skatteform, man gerna kan tänka sig, efter som de, noga
med sedel- räknadt, icke äro en skatt utan en statens egendom; men att, då man
utgifnings- ser saken från en högre synpunkt, den historiska rättvisans, sträfvande!
\ för deras afskaffande mycket väl kan förklaras, ja, till och med för-
‘ or 8d svaras. Den nuvarande kammarmajoriteten måste, såsom utgången från
det gamla bondeståndet, känna sig såsom direkt arftagare till det
bondestånd, som för öfver 200 år sedan bar dagens tunga och hetta;
men är den arfvinge till det, då kan också talet derom, att reformen
af vårt skatteväsende afser ett rättande af sekelgamla orättvisor, inne¬
bära något mera än en blott fras. I detta afseende drifver kammar¬
majoriteten endast revanchepolitik, och dess värre lär väl, så länge
verlden står, man få bevittna, att en förut undertryckt samhällsklass,
väl kommen till makten, icke skall underlåta att göra vidräkning med
sina föregångare. Tänkaren kan beklaga, att den mänskliga erfaren¬
heten icke så småningom skall göra oss visare, men jag fruktår att
han måste sluta med att helt skeptiskt förklara, att så har ännu icke
inträffat i fråga om de politiska partierna. Hvad åter angår den
makt, de nu maktegande vilja förskaffa sig öfver värt penningeväsende,
lär det icke kunna förnekas, att här går man öf ver revanchepolitikens
gränser; här är man icke blott negativ, man vill begagna den ställ¬
ning 1866 års reform lemnat den nu herskande klassen till positiva
Övergrepp, till utbildande af en maktfullkomlighet, som endast sällan
hatt sina motstycken i verldshistorien, makten icke allenast öfver sta¬
tens utan öfver de enskildes kassor. Det är denna öfverdrift jag fruk¬
tar och som jag, måhända i vår kammarmajoritets eget intresse, vill
bekämpa.
Då jag sade att denna fråga är en politisk fråga, lar dermed allt
vara sagdt, som kan anföras mot den föreslagna reformen. Vore det
en ekonomisk fråga, så tror jag att vi icke behöfde spilla många ord
för att bli ense. Det betänkande, den af Kongl. Maj:t tillsatta bank-
komitén afgifva, har att till stöd för sina åsigters rigtighet åberopa,
icke allenast de deri uttalade, synnerligen tungt vägande skäl, icke
allenast den auktoritet, som samstämmigheten emellan landets yppersta
finansmän af skilda färger måste gifva, utan hvad mer är, nästan alla
civiliserade länders så väl erfarenhet som teori. Praktiska och teoretiska
bankmän synas allt mer och mer enas derom, att en sedelutgifvande
bank måste vara det mål, hvartill ett lands penningeväsende bör föras.
Jag behöfver icke säga att jag i det fallet är fullkomligt ense med
bankkomitén. Funnes någon utsigt att få bankkomitens eller Kongl.
Maj:ts förslag igenom i denna Kammare, så skulle jag af fullaste
hjerta gifva mitt samtycke dertill, och detta i trots deraf, att jag rå¬
kar vara delegare, ja, till och med direktör i en enskild bank.
Mine herrar, jag är icke blind för vårt nuvarande banksystems
brister, och jag instämmer beträffande de enskilda bankernas sedel-
utgifning fullständigt i det yttrande som afgafs af den förste talaren.
Jag heder endast att dervid få tillägga, att de skäl som i bankkomi-
Fredagen den 7 Maj, f. m.
37
N:o 52.
téns utlåtande uttalas å sid 238 för att påvisa att Riksbankens nuva- Börande
rande organisation är felaktig derutinnan, att Riksbanken har en all- förslag till
deles för stor inlåningsrörelse, i fullaste mått träffa in på de enskilda enskilda *
sedelutgifvande bankerna. Faran för en sedelutgifvande bank att hemta bankbolag
större delen af sitt rörelsekapital från en stor inlåning är så mycket med sedel-
större, som, på sätt all erfarenhet lärt, det just är, ej sedelinnehaf-
varne utan de, som i bankerna hafva penningar innestående på giro (Forts)
eller deposition, hvilka i stormiga tider först vända sig mot bankerna
och sålunda kunna förorsaka den största skadan. Med samma talare
ötverensstämmer jag jemväl i fråga om enbankssystemets företräden.
Det är tre synpunkter, från hvilka detta måste föredragas. Den
första är, att staten erhåller den förtjenst, som uppenbarligen upp¬
kommer på sedelutgifningen. Det kan icke nekas att, om det är eu
statens funktion att hålla myntrepresentativet upprätt, så bör för-
tjensten å detsamma också tillkomma staten. Vi höra dock noga ihåg¬
komma, att förtjensten ingalunda är så stor, som man gemenligen
föreställer sig. Äfven om Riksbanken öfvertoge hela sedelutgifningen,
som nu skulle förbehållas åt de enskilda bankerna, d. v. s. 50,000,000
kronor, så blefve inkomsten deraf, alldenstund man icke af sedelutgif¬
ningen kan beräkna högre vinst än 3 procent, dock icke större än
1,500,000 kronor; och detta är i hvarje fäll en summa, som icke är
af stor betydelse för eu budget på 80,000,000 kronor. Någon väsent¬
lig skattelindring lär väl ej deraf kunna resultera.
Eu vida större fördel af detta system vore säkerheten hos mynt¬
representativet. Det kan icke nekas att ett system med en stor bank,
stöld direkt under statens förvaltning, eller ett aktiebolag med stora
fonder, arbetande under skyddet af en väl normerad lagstiftning, lem-
nar större trygghet i detta afseende än de enskilda bankerna kunna
lemna.
Slutligen tillkommer för det tredje den stora fördelen, om enbanks-
systemet genomföres, att denna ewbank blir, så att säga, en termome¬
ter, som ined yttersta känslighet skulle angifva vår ställning gent emot
utlandet, i hvad mån vi öfverskridit rätta gränserna för utbytet med
detsamma. 1 ett land sådant som vårt, hvilket man icke utan skäl
förebrått en ganska stor sorglöshet i detta afseende, måste detta vara
af största vigt; och jag vet icke, om jag icke just i denna sista om¬
ständighet skulle vilja se den allra största fördel, enbankssystemet
komme att medföra. Men lika ense som jag i nyss angifna afseenden
är med bankkomitén och regeringen, lika litet kan jag finna Utskottets
förslag antagligt. Regeringens förslag afser visserligen beredandet af
betydliga fördelar åt Riksbanken samt genomgripande ändringar i fråga
om de enskilda bankernas sedelutgifning. Regeringen ställer dock så
till, att dessa banker fortfarande kunna ega bestånd och verka. Men
enligt förevarande § 31 äro de lifdömde, åtminstone de smärre af dem
och de störres afdelningskontor; något tvifvel derom kan icke råda,
och jag beder att i detta afseende få fullständigt sluta mig till den
bevisning talaren på malmöbänken förebragt. Men är förhållandet så¬
dant, lär det väl åligga lagstiftningen att tillse, det Riksbanken redan,
N:o 52.
38
Fredagen den 7 Maj, f. m,
Börande från den tid, då privatbankerna så småningom upphöra att ega bestånd,
förslag till är skickad att utan äfventyr för landet öfvertaga den roll, Riksbanken
^enskilda ° rätteligen tillkommer. Härutinnan hyser jag emellertid de starkaste
bankbolag tvifvel. Eller kan man väl föreställa sig, att den organisation, livar-
med sedel- under man tänker att Riksbanken för framtiden skall verka, kan vara
utgifnmgs- genomförd år 1894? Är det väl antagligt att vi till dess skola hafva,
(Forts) jaÉ? sa4>er icke hunnit, men beslutat oss för att antaga erforderliga
ändringar i 72 § Regeringsformen, denna vidunderlighet i lagstiftnings¬
väg, som lägger lagstiftningen för skulderna i gäldenärens egna händer,
eller i de förhållanden, som göra Riksbankens förvaltning och sedel-
utgifningsrätt beroende på gemensam votering eller i normerna för or¬
ganisationen af bankens styrelse, hvilka nu låta bankstyrelsens samman¬
sättning bero på lottning? Jag tror det icke.
Då jag således med antagande af denna 31 § i Utskottets förslag
ser döden för de enskilda bankerna, som, säge hvad man vill, dock
under lugna tider gjort vårt land och våra näringar mycken nytta;
då jag vidare ser hela vår finansiella välfärd förlagd i händerna på
en enda bank, hvars ställning ingalunda är sådan, att den på långt
när kan uppfylla de anspråk man måste hafva på en centralbank; och
då jag slutligen ser denna bank regerad af en riksdagsmajoritet, hvil¬
ken, lika litet som alla politiska partier, förmår sjelf sätta gränser för
sitt maktområde, ber jag att få yrka afslag å den föredragna para¬
grafen.
Herr Abr. Rundbäck: Jag skall icke uppehålla Kammarens tid
med att inlåta mig på storpolitik, utan ber endast att få påpeka ett
faktum, som väl ingen lärer vilja bestrida, eller att vi för närvarande
befinna oss i en ganska allvarsam ekonomisk kris, som icke tyckes så lätt
eller så snart kunna öfvervinnas, äfven om förhållandena blifva de mest
gynsamma. Jag tror derföre att det bör vara statsmakternas pligt
att tillse, att man gör allt hvad göras kan för att afveckla svårighe¬
terna, i stället för att öka dem. Tillämpadt på denna fråga anser
jag detta innebära, att vi böra med all möjlig varsamhet lagstifta i af¬
seende på våra penningeinrättningar, på hvilka hela vårt afiarslif så
väsentligt beror och som för närvarande arbeta på ett lugnt och
förtroendegifvande sätt.
Hvad som nu närmast åligger oss anser jag sålunda vara att, på
sätt talaren på malmöbänken starkt betonat, vi icke släppa frågan
eller gå in på ett afslag eller något som kan leda dertill, emedan
följden för de stora, omfattande intressen, som det här gäller, då sy¬
nes mig oöfverskådlig; ty innan vi i så fall hinna fatta nytt beslut i
frågan, måste de enskilda bankerna afgöra om sin framtida verksamhet.
Och huru skola de kunna göra detta, om de icke dessförinnan få veta
vilkoren, hvarunder det medgifves dem att lefva och verka? Lemnas
nu denna fråga oafgjord, veta ju de enskilda bankerna icke, om de få
lefva eller skola do och kunna således hvarken bereda sig för lifvet
eller döden.
Jag anser det derföre synnerligen vigtigt, att vi förena oss om ett
lämpligt förslag, som har utsigt att gå igenom. Här äro flera yrkan-
Fredagen den 7 Maj, f. m.
39
N:o 52.
den gjorda. Det på afslag strider absolut mot min åsigt. I det yr- Börande
kandet, som går ut på att bifalla Kongl. Maj:ts proposition, skulle jag
gerna vilja förena mig, om man kunde tänka sig, att ett sådant yr- enskilda
kande skulle här vinna framgång. Men jag anser att det är mycket bankbolag
ringa utsigt dertill. Vidare ha vi ett af hr G. Ifvarsson framstäldt med sedel-
förslag, bakom hvilket jag befarar att en majoritet står. Äfven detta ntgifnmgs-
förslag går ut på att göra något; men det går så pass mycket åt (Forte.)
venster, att, i fall ärendet återremitteras till Utskottet och det blir
fråga om en sammanjemkning med Första Kammarens beslut, jag fruk¬
tar att en dylik sammanjemkning icke skall låta sig göra, och på det
sättet skulle hr Ifvarssons förslag indirekt leda till ett afslag, hvilket
mången torde önska, fastän det här blott af en ledamot uttalats.
Då jag sålunda icke vill äfventyra frågan genom att följa vare
sig dem, som gå för mycket åt höger, eller dem som gå för långt i
motsatt rigtning, skall jag hålla mig till det förslag, som ligger någor¬
lunda i midten, hvilket jag anser Utskottets förslag göra, till hvilket
jag derföre tager mig friheten yrka bifall.
I detta yttrande instämde Herr Janson i Karlshed.
Herr Herslow: Jag har begärt ordet med anledning af eu tala¬
res yttrande, att jag skulle nu i Kammaren hafva uppträdt för en helt
annan åsigt än i bankkomitén. Jag kan icke rigtigt finna, huru ett
sådant påstående är möjligt, då jag helt biträdt bankkomiténs utta¬
lande, då vidare komiténs yrkanden i allt hufvudsakligt upptagits af
Kong!. Maj:t i hans förslag och då jag nu yrkat bifall till detta för¬
slag. Kanske skulle jag kunna lättare rigta den anmärkningen mot
den ärade talaren sjelf, som inom bankkomitén varit med om komiténs
förslag men nu yrkat afslag å Kongl. Maj:ts. Jag tror emellertid, att
vi i grunden vilja samma väg. Det förvånar mig blott, att denne
talare, liksom den honom närmast föregående, ansett Kongl. Maj:ts
förslag icke vara ett steg på den vägen, på vägen till en enda sedel-
utgifvande bank. Jag tror, att det är ett sådant steg, att man efter
det steget icke behöfver taga steget numro två — emedan man san¬
nolikt redan är framme. De enskilda bankerna komma genast, om
det kongl. förslaget antages, att icke längre hafva egentligen mycket
med den egna sedelutgifningen att beställa. Den dem medgifna, in¬
knappade sedelstocken håller sig alltid ute och kan ej ökas; för alla
extra ordinära åtgärder behöfva de förskaffa sig riksmynt och de måste
alltid operera med blicken fäst på riksmyntstillgången. Men med detta
tvång, med en så skarp begränsning och så pass dyrbara förutsättnin¬
gar för sedelutgifningen, som bankkomitén föreslagit, torde de icke
länge finna sin räkning att på denna väg nedlägga sitt hufvudsakliga
arbete. Tvärt om: privatbankerna komma att alltmera vända sig åt
den lokala bankirverksamheten, Riksbanken att alltmer egna sig åt
sedelmyntemissionen och åt en centralbanks verksamhet, De lära sig
göra skilnad mellan deras resp. uppgifter, som nu alldeles samman¬
blandas, och det skall, om de så arbetat, kanske efter en enda oktroj
icke möta större svårigheter att indraga hela den enskilda sedelutgif-
N:o 52.
40
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Börande ningen än vid indragningen af femmorna. Blott det vill jag upprepar
förslag Ull när man anser tiden vara inne att indraga tiokronesedlarne, så bör
ai'enskilda * cle.n andra sedelutgifningen äfven följa med. Så länge man medger
bankbolag privatbankerna sedelutgifning på de ställen, der den icke är absolut
med sedel- behöflig, må man ej, genom tiokronornas indragning, förbjuda sedel-
utgifnings- utgifning på de orter, der den för näringsverksamheten är mest be-
fForts) höflig. 1 det afseendet anser jag Herr Carl Ifvarssons förslag vara
' h'' bättre, ty det gör begränsningen eller afskrifningen på det lida och
och icke på den del af sedelutgifningen, som är nödvändig för de or¬
ter, som äro sämst lottade i fråga om banker.
Då man säger, att det skall ligga en fördel i att efter en redan
nu faststäld plan oafbrutet gå fram steg för steg, med ett steg hvarje
år, måste jag för min del påstå motsatsen. Ingen kan nu bestämdt
afgöra, huru vida vi 1893 kunna vara i afsaknad af privatbankernas
verksamhet på de mindre orterna i vårt land. Sådant kunna vi icke
veta 1886. Men när vi komma till 1898 och under tiden fortsatt
med de båda banksystemen, i deras reformerade form, då kunna vi
bedöma, huru vida sedelutgifningen för de enskilda bankerna längre be-
höfs och, i så fall, i hvilken utsträckning. Det kan då hända att
hela sedelutgifningen ledigt nog kan flyttas öfver på riksbanken, mot
det att denna bank under öfvergångsåren, i form af t. ex. en viss
begränsad rediskonteringsrätt lemnar privatbankerna ersättning för
det bankkapital, som genom sedelutgifningens indragning afhändes dem.
Det kan ock hända att reformen på en eller annan punkt mötes
af ett bestämdt nej och att man såsom ett undantag kan behöfva
medgifva, att på ett eller annat ställe i Norrland en bank får lefva
qvar med rätt att utgifva Hkorna, ty de enda sedlar som der behöfvas
äro 10-kronorna; och de banker, som kunna undvara att ge ut likör,
de kunna i nödfall också undvara hela sedelutgifningsrätten. Den
ärade Kammaren bör märka att jag här icke talar för eget intresse;
ty jag är viss på att de banker, som blifva i stånd till att först afsåga
sig sin sedelutgifningsrätt, skola bland sig räkna Skånebanken. Med
en liten förändring af vår verksamhet skulle vi mycket lätt inom ett
par tre år kunna ombilda oss på aktielagens grund. De mindre or¬
terna i vår provins skulle komma att sakna Hkkronorna och afdel-
ningskontoren; men banken sjelf behöfver ej nödvändigtvis någondera.
Jag tror naturligtvis att det är bättre äfven för denna provins, om
öfvergången får göras litet långsammare; den han likväl der gå raskt
nog. Men hvad som kan gå för sig uti denna lifiiga, tätbefolkade,
rikt odlade och med städer och jernvägar välförsedda landsdel, det kan
icke gå lika väl för sig i de mindre utvecklade och glesare bebodda
trakterna, utan att der vålla, jag säger icke olägenheter, utan lidande
och olyckor. I veten också mycket väl alle, att om vi i dag beslöte
en sådan indragning, så skulle vi ock snart få höra jemmerskriket
derifrån.
Herr Carl Ifvarsson sade, att det icke skall vara så svårt att göra
det, ty “nog kan en bank, lika väl som tjugu fabricera den nödvän¬
diga sedelqvantiteten". Ja visst! det der är bara en simpel tryckeri¬
affär. Men saken gäller någonting helt annat; frågan är, huru vi i
Fredagen den 1 Mai, f- m.
41
N:o 52.
ett glest befolkadt kapitalfattigt land skola kunna på dess mindre
gynnade platser upprätthålla de för näringslif och rörelse oundgäng¬
liga organ, som kallas banker, utan att lemna dem det understöd, som
sedelutgifningsrätten innebär. På sådana platser måste en bank, för
att kunna lefva, antingen taga en oerhörd ränta, livilket då snart mör¬
dar företagsamheten och näringarne, eller ock i en eller annan form
stödjas af det allmänna. Och sedelutgifningsrätten är en sådan form.
Tyskland, som är ett bra mycket rikare land än vårt, har, då
det nyligen gjorde samma systemförändring, som vi åsyfta, och öfver-
fiyttade på tyska riksbanken den hufvudsakliga sedelemissionen, likväl
icke ansett landet eller dess bankväsen kunna umbära den privata
sedelutgifningsrätten. Staten lemnade der qvar åt privatbankerna un¬
gefär samma sedelutgifningsrätt, som de haft förut, men under något
strängare vilkor. Förändringen verkar likväl till den privata sedel-
utgifningens jemna aftagande, dessutom finnas i tyska riksbankens
praxis åtskilliga metoder, som göra att de enskilda bankerna nu hafva
mindre fördel af sin sedelutgifningsrätt än förr, och en stor del af
dem har ock redan uppgifvit denna rätt. Allt detta verkar således
direkt och omedelbart hän mot enbankssystemet. I de stora städerna
är det större fördel för de tyska småbankerna att taga Riksbankens
sedlar, än att släppa ut egna. “Det är lugnt och behagligt att veta,
att det icke längre är våra sedlar vi röra oss med, utan Riksbankens",
sade mig en tysk bankman. Reformen arbetar således raskt mot sitt
mål: storstadsbankerna röra sig snart uteslutande med Riksbankens
sedlar och äfven de mindre städernas bankinrättningar börja följa
exemplet. Men saken har emellertid äfven en frånsida. En rapport,
som af en fransk kommersiel attaché är afgifven till franska finans¬
ministeriet för ett par månader sedan, nämner, att tyska bankväsendet,
efter reformen, utvecklade sig solidt och bra, men att den på små-
platserna föranledt procenteri. Det har börjat på vissa trakter
att blomstra upp ockrare i hvarje by. Naturligt nog. Då en lokal¬
bank uppgifvit sin sedelutgifningsrätt, har den indragit sina småkontor;
och på de sålunda öfvergifna småplatserna kan den “rena bankir¬
verksamheten" endast lefva i form af ocker. Det lian gå så äfven
hos oss. Om vi taga ifrån dessa trakter de lånekällor och den bank¬
form, som de hafva uti de enskilda bankerna, kanhända att de få nå¬
got annat i stället, som verkar på helt annat sätt, som icke på långt
när ledes så varsamt och hyggligt, som vi väl få erkänna, att de en¬
skilda bankerna i allmänhet varit ledda. Deri ligger faran och jag
ser icke, huru det är möjligt att undvika den, sedan sedelutgifniDgs-
rätten borttagits. Den som kan se det gånge han tungt att rösta
för afskaffandet af sedelutgifningsrätten. Hafva vi hopp om att utan
för stark brytning få i det gamlas ställe någonting lika eller ännu
mera solidt och som lika billigt och beqvämt fyller allmänhetens
behof på aflägsnare trakter, ja, då må man icke hafva någon be¬
tänklighet vid att afskaffa sedelutgifningsrätten. Men tron I icke
detta, är det då skäl att nu genast, utan att afvakta resultatet af det
nyas proftid, omedelbart och i ett enda beslut oåterkalleligen dekre¬
tera det gamlas fullständiga upphäfvande?
Hörande
förslag till
lag angående
enskilda
bank,bolag
med sedel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
N:o 52.
42
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Rörande Nyssnämnde ärade talare yttrade derjemte, att våra penninge-
förslagJill man n0g icke skulle, derest de enskilda bankerna komme att upphöra,
^enskilda sina kapital ligga obegagnade; de komme nog att bilda aktie-
banlcbolag banker i stället. Ja, visst! Herrarne kunna vara fullt lugna för att,
med sedel- om vi afskaffa de enskilda bankerna, kommer en mycket stor del af
Utgifnings- dem att gå öfver till och fortsätta sin verksamhet i aktiebankformen.
,™u- ^ Men I kunnen vara lika vissa på, att denna verksamhet icke skall komma
' °r S‘ att förläggas till några småplatser; det är icke der som penningemän-
nen komma att lägga ned sina pengar.
Den ärade talare som efter mig hade ordet, yttrade något som
tydligtvis måste bero på en missuppfattning: Han förklarade det vara
en alldeles obefogad godhet mot privatbankerna, om man utan att
förordna om eu gradvis fortgående indragning af deras sedelutgifnings-
rätt, ville befria dem från den solidariska ansvarigheten. Tror den
ärade talaren verkligen, att den säkerhet som bankerna i det Kongl.
förslaget åläggas ställa för sin sedelemission, är för allmänheten min¬
dre tillfredsställande eller för bankerna mindre påkostande än den so¬
lidariska ansvarigheten? Jag tror mig kunna försäkra honom om mot¬
satsen. Jag heder få nämna, att det är en oerhörd skilnad mellan
den säkerhet, som nu föreslagits, och den, som nu är gällande. Om
jag för min revers, särdeles om den är mycket stor, lemnar hypotek i
guld eller stats-obligationer, så måtte det väl innebära större säker¬
het, än om jag ginge ut och skaffade hvilken borgen som helst, ja
till och med om herrarne allesammans här tecknade under.
Handfången fullgod pant är bättre än den yppersta borgen. 1
synnerhet tror jag det är säkrare att hafva realpant för hvarje styf¬
ver, då såsom här är fråga om förbindelser till ett belopp af 50 mil¬
lioner. Detta i fråga om pantens värde. I fråga om dess behaglighet
för bankerna tillåter jag mig nämna, att jag förr en gång på annat ställe,
nemligen inför de enskilde bankernas delegerade på bankstämman,
redogjort för bankkomiténs förslag i detta hänseende, och jag kan
försäkra herrarne att der icke var någon, som tyckte annat än att
detta vilkor var mycket svårt och betungande för de enskilda ban¬
kerna och alla uttalade med en mun den önskan, att icke ett sådant
vilkor blifvit uppstäldt. Då man nu likväl fordrat sådan säkerhet, an¬
såg sig bankerna böra utan invändning underkasta sig denna upp¬
offring och gjorde det derför att landet hade rättighet att fordra den
yppersta säkerhet, som kunde presteras för den räutefria inlåning, som
sedelutgifningsrätten innebär. Men säkert är att bankerna funnit
mycket billigare och beqvämare, om de sluppit ifrån anskaffandet af
denna realsäkerhet och såsom förut endast behöft hänvisa allmänheten
till banklottegarnes solidariska ansvarighet att trygga sig vid. Långt
ifrån alltså att detta nya realpautsystem skulle vara någon eftergift
åt de enskilda bankerna, är det tvärt om ett tungt och styft kraf, som
man stält på dem.
Jag har förut nämnt att Herr Carl Ifvarssons förslag synes mig
vara det korrektaste i den delen, att det gör alla lika, träffar med sin
sedelindragning alla banker och alla trakter i samma proportion.
Men härtill måste jag inskränka mitt gillande. Förslaget rycker fram
Fredagen den 7 Maj, f. m.
43
N:o 52.
mot målet, det medgifves; men det marscherar dithän i så rask takt,
att jag fruktar att landet och näringarna icke hinna följa med, utan
komma att stå på hufvudet.
Herr Gumeelius: Vid den nu långt framskridna tiden och då
jag föreställer mig att man så snart som möjligt vill komma ifrån
denna §, för att kunna öfvergå till de öfriga, kan det icke falla mig
in att länge vilja taga Kammarens uppmärksamhet i anspråk med att
till bemötande upptaga en hel del ohållbara satser, som här blifvit
framförda, men jag måste dock anhålla att med några ord få göra
erinringar vid några af dem, som synas mig vara af större vigt än de
öfriga.
Vi hafva här i dag likasom många gånger förut, ja, snart sagdt
hvarje gång denna fråga varit före, hört framhållas de svårigheter att
reda sig, som skulle uppstå för de enskilde medborgarne i synnerhet
i de aflägsnare landsorterna och först och sist för landtbrukarne i vårt
land, om man nu skulle vidtaga någon ändring i den sedelutgifnings-
rätt, de enskilda bankerna ega.
Läsa vi riksdagsförhandlingarne alltifrån 1840-talet och intill
närvarande tid, skola vi öfverallt höra samma visa. Den har nu hål¬
lit i sig i fyra årtionden. Det är endast underligt att det oftast är
från de stora städernas representanter, som denna omtanke för landt-
männen ger sig till känna, och dessa herrar förklara alltid, att de
visst icke tala i de enskilda bankernas intresse utan i de aflägsnare
orternas, i landtmännens; men det ser nästan ut, som om landsorts-
representanterne icke skulle förstå sin egen fördel, eftersom Riksdagen
så väl på 1840-talet som nu icke skulle veta bättre än att undan¬
bedja sig den hjelp, de enskilda bankerna sålunda erbjuda dem.
Och jag vill i samband härmed påpeka ett annat underligt för¬
hållande. Från den sidans målsmän, hvilka anse de enskilda banker¬
nas 148 afdelningskontor vara till så stor nytta för landet, sluter sig
ytterst sällan någon enda till dem, hvilka yrka på anläggande af ett
eller annat afdelningskontor från Riksbanken i någon trakt af riket.
Här gälla sålunda icke samma grundsatser med hänsyn till Riks¬
banken som i fråga om de enskilda bankerna. Man ser saken olika,
då det gäller Riksbanken och då det är fråga om de kära privatban¬
kerna, oaktadt dessa väl icke borde vara rädda för att få i sitt grann¬
skap ett afdelningskontor från denna Riksbank med dess mycket om¬
talade svaghet och oförfarenhet!
Om man nu ser efter huru de enskilda bankernas 148 afdelningskontor
äro placerade, tror jag att minst ett fyratiotal kunde strykas bort från de
egentligt välgörande bankernas antal, nemligen alla de kontor, hvilka
icke hafva annat skäl för sin tillvaro än att täfla med andra bank¬
kontor på samma ort. Så är t. ex. förhållandet i Askersund, Eksjö,
Ulricehamn m. fl. städer, der de enskilda bankerna, förmodligen der¬
till förmådda af välgörenhetsdrift, hopsatt dubbla afdelningskontor,
medan dessa orter godt skulle kunna reda sig med hvar sitt. Det
skulle måhända då lånas mindre och uppstå färre konkurser i orterna,
om de lånesökande finge hålla sig till blott ett kontor, i hvilket man
Hörande
förslag till
lag angående
enskilda
banlibolag
med sedel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
N:o 52.
44
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Rörande bättre kände kundernas solidité. Med den banksekretess, man atlas
förslag Jill bibehålla, vet nu icke det ena kontoret, oaktadt det måhända är
enskilda beläget i samma hus som det andra, hvad som insatts eller uttagits
hankbolag på andra sidan väggen; och så förvånas man, då man slutligen finner,
med sedel- att eu kund, hvilken man vet ega 10,000 kronor och häfta i skuld
utgifnings- fgr 5(000 kronor, icke är solid, utan kanske på andra sidan väggen
(Forte) är skyldig ytterligare 15,000 kronor och på andra orter möjligen mera.
De 40 nyssnämda afdelningskontoren, d. v. s. dubletterna, triplet¬
terna och, om jag så får säga, “septetten" — de sju afdelningskontoren
från landsortsbanker här i Stockholm — skulle jag således vilja stryka
bort från de välgörandes antal. Vi hafva ändå qvar 108 sådana kon¬
tor och af dem äro åtskilliga sådana, om hvilka det äfven från privat¬
bankernas sida medgifvits, att de nog på somliga orter komme att
bibehållas. Det tror jag också. På andra ställen, der kontoren lefva
ett konstlad! lif, egentligen blott för att sprida sedlar, böra de upp¬
höra. Deraf uppstode icke någon skada. Genom sin tillvaro hindra
de nu uppkomsten af mindre aktiebanker eller andra smärre bank¬
inrättningar, hvilka eljest skulle kunna uppsamla ortens penningemedel
och omsätta dem inom orten. Jag tror icke, såsom den nästföregående
talaren, att man får antaga såsom gifvet, att, om afdelningskontoren
stängdes, alla penningarne från landet skulle söka sig till några få
stora centra. De skulle nog i många fall söka sig till centra i när¬
heten och tilläfventyrs komma att mera befrukta den egna orten än
de nu göra, då de ofta nog dragas bort derifrån till den enskilda
bankens hufvudkontor, som måhända är beläget i en helt annan del
af landet. Om man t, ex. i Askersund skulle förlora det ena af der¬
varande två privatbankskontor, nemligen det, som der inrättats af
oskarshamnsbanken, skulle möjligen derigenom föranledas, att mera
penningar spredes inom orten genom det andra kontoret, som ensamt
vore qvar. Ty det är ju möjligt, att oskarshamnsbanken, till gengäld
för sedelspridning, indrager från orten en del af dess penningetillgängar
vid tider, då den anser sig kunna bättre använda dem i sin egen hem¬
ort än i södra Nerike. Sålunda kan ett afdelningskontor verka mera
ondt än godt för den ort, det uppger sig viljq betjena.
För min del föreställer jag mig, att, om en banklag antoges,
enligt hvilken de enskilda bankerna efter någon tids förlopp icke
vidare skulle ega rätt att utgifva sedlar, så torde många af dessa banker
öfvergå till aktiebanker och nog komme väl äfven en del af afdelnings¬
kontoren att bibehållas, om än blott minoriteten af de nuvarande.
Der sådant behöfdes, komme väl också en del afdelningskontor att
öfvergå till små ortbauker för begränsadt område, inom hvilket de då
skulle tillgodogöra sig och omsätta ortens resurser, så godt ortens till¬
gångar och förmåga i den vägen medgåfve.
En talare på kristianstadsbänken, hvilken, liksom vi alla, numera
är enbanksman åtminstone i teorien, ansåg emellertid, att utan sedel-
utgifning skulle de smärre enskilda bankerna och samtliga afdelnings¬
kontoren vara lifdömda; och han beräknade, att privatbankssedlarne
icke borde antagas kosta det allmänna mera än vid pass 1-| million
om året. Om den beräkningen är rigtig eller icke, lemnar jag för
Fredagen den 7 Maj, £. m.
45
N:o 52.
ögonblicket derhän. Åtskilliga beräkna till högre belopp, ja till dubbelt
så mycket, den skatt, staten sålunda gifver de enskilda bankerna, eller
den inkomst, staten till deras fördel afstår; och för min del anser jag
1^ million vara knappt räknadt; men jag skall dock för ögonblicket
hålla mig vid den siffran. Men om således staten årligen skattar 1\
million till de enskilda bankbolagen, är det ett bevis på, att en sådan,
näring, den att trycka sedlar och utpressa dem genom afdelningskon-
toren i landet, är naturlig?! Man brukar ju annars påstå, att en
näring, som icke kan stå sig utan särskildt statsunderstöd, lefver ett
konstladt lif. Jag medgifver villigt, att de enskilda bankerna gjort
mycket godt, på samma gång som jag vågar säga, att de gjort mycket
ondt; låt vara, att saldot är till deras fördel på det godas sida. Men
att de gjort så mycket mera godt än ondt, att skilnaden är värd en
årlig skatt af vare sig halfannan eller tre millioner — den rätta siffran
ligger väl emellan dessa belopp — kan jag näppeligen medgifva.
Man talar om hvilka ofantliga ryckningar det skulle medföra, om
man vidtoge en sådan ändring, som blifvit föreslagen, ja, äfven om
denna gjordes så varsamt, som de i den vägen längst gående vilja,
om man framhåller, att Riksbanken är så obetydlig och de enskilda
bankerna deremot så högst betydande. De senare hafva för närvarande
ett kapital, deri inräknade grundfond, reservfond och reserverade medel,
af 74 millioner kronor och detta är onekligen ett stort kapital; men
Riksbankens kapital ensamt uppgår till närmare 50 millioner, och
lägges detta till aktie bankernas 32 millioner, blir detta sammanlagdt
82 millioner emot de enskilda bankernas 74 millioner. Tyngdpunkten
ligger således icke afgjordt hos de sistnämnda. Men jag medgifver,
att, om man ser på insättningarne, hafva privatbankerna vetat upp¬
samla ett belopp, som för närvarande uppgår till 238 millioner kronor,
under det att i aktiebankerna och Riksbanken för närvarande äro
insatta sammanlagdt endast omkring 100 millioner, beroende till väsent¬
lig del derpå, att Riksbanken icke lagt sig vinn om en sådan uppsam¬
ling. Beträffande privatbankernas inlånade 238 millioner ber jag dock
få betona, att de väsentligen utgöras af sådana medel, som, vare sig
de enskilda bankerna komma att fortfarande verka såsom sedelutgif-
vande banker, öfvergå till aktiebanker eller rent af upphöra, icke lära
försvinna ur rörelsen, utan torde komma att gå ut genom andra bank¬
luckor, om också icke af samma dyrbara träslag och infattning som
de, genom hvilka dessa medel nu passera. Ty bankluckor komma nog
att finnas och medlen komma nog att cirkulera genom dem lika väl
som nu, om de äfven framdeles blifva mindre brokiga och gå ut såsom
hårdt mynt eller såsom riksbankssedlar.
Vidare skall jag be att få nämna, att jag icke skulle hafva kunnat
vara med om lydelsen af de paragrafer i lagen, hvilka angå sedlarnes
fondering, om jag icke utgått från den synpunkten, att en amortering
af dem måste ega rum, till en början af tiokronosedlarne. Visserligen
kan man säga, att det till en viss grad skulle blifva en bättre sedel-
fondering genom att i allmänt förvar insätta goda värdepapper, obliga¬
tioner och inteckningar till motsvarande värde. Men på sedlarne står
det, att de vid anfordran inlösas med guld, och så eländig enligt min
Rörande
förslag till
lag angående
enskilda
bankbolag
med sedel-
utgifnings-
rätt.
(Forts.)
N o 52.
46
Fredagen den 7 Maj, f. m.
Rörande för- uppfattning fonderingen af de enskilda banksedlarne än är efter 1874
sl(% tlfj la9 års banklag, får jag dock erinra, att der likväl finnas bestämmelser,
“skilda tant som leda til1 en- om än rin8a guldfondering.
bolag med I nu föreliggande förslag deremot talas icke alls om någon guld-
sedelutgif- fondering, annat än i det fall att en bank vill öfverskrida sin sedel-
ningsrätt. utgitingsrätt. Då måste han hafva guld och kan med två tredjedelar
' or deraf begifva sig till Konungens Befallningshafvande för att få det
satt inom lås såsom hypotek för den större sedelutgifningsrätt, hvaraf
han vill begagna sig; men deri ligger dock för bankens sedelutgifnings¬
rätt i dess helhet ingen större garanti, men väl synes mig det kungliga
förslaget af 1886, jemfördt med banklagen af 1874, innebära ökad
fara för att de enskilda bankerna skola i brydsamma tider anställa
rusning mot Riksbanken och med ökad hastighet suga ut guldet från
densamma. Denna fara har jag dock ansett att man kunde låta pas¬
sera, i fall sedlarne blefve stälda på amortering. Under de närmaste
åren finge bankofullmäktige se upp med större skärpa än förut; men
faran skulle dock blifra öfvergående begränsad.
Det har å ena sidan sagts, att tiokronsedlarnes indragning skulle
för de enskilda bankerna vara detsamma, som en indragning af hela
deras sedelutgifningsrätt. Från andra sidan har det enskildt sagts mig
och upprepats, att, då jag i den reservation, som jag bifogat Utskottets
betänkande i denna punkt, icke föreslagit någon minskning i de en¬
skilda bankernas sedelstock i sin helhet, utan blott föreslagit tiokron¬
sedlarnes borttagande genom tioårig amortering, så skulle derigenom
hafva gifvits dessa banker alltför fria händer, tillgodosetts dem alltför
mycket. Jag tror verkligen också, att, om man borttoge tiokronesed-
larne, man äfven kunde gifva de enskilda bankerna något friare händer
för öfrigt. Men när nu från deras sida säges, att detta icke skulle
vara af något värde för dem, är det ju rationellare att minska deras
sedelutgifningsrätt i den mån, som tiokronesedlarne komme att försvinna.
Jag är icke fullt med om något af de förslag, som här blifvit
framstälda. Skulle jag i den slutliga voteringen blifva stäld emellan
Kong!. Maj:ts förslag, till hvilket privatbanksvännerna yrkat bifall, och
herr Carl Ifvarssons förslag, som innehåller en fullständig amortering
af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, kommer jag från min
ståndpunkt att rösta för det senare. Jag ber emellertid att här få
göra ett särskildt yrkande i samma rigtmng, som det jag gjorde inom
Utskottet, men med ett tillägg i den rigtning jag nyss antydde eller
om minskning i de enskilda bankernas hela sedelutgifningsrätt i samma
mån som rättigheten att utgifva tiokronsedlar skulle minskas. Herr
Talmannen behagade på sidan 96 i Utskottets betänkande finna min
reservation i denna punkt. Jag hemställer, att första och andra
styckena af densamma bibehållas oförändrade; att derefter ett nytt
stycke insättes; och att sista stycket bibehålies som det fjerde. Min
hemställan är således, att paragrafens första stycke får samma lydelse
som i Utskottets förslag; att andra stycket erhåller samma lydelse,
som finnes på sidan 96 eller:
“Banksedlar må lyda endast å femtio, etthundra, femhundra och
ett tusen kronor samt till och med år 1898 jemväl å tio kronor. Sist-
Fredagen den 7 Maj, f. m.
47
N:o 52.
nämnda sedlar få dock, i förhållande till hvad banks på värdepapper
grundade sedelutgifning högst må utgöra, icke hållas utelöpande till
högre sammanlagdt belopp, än
fem tiondedelar under åren 1889 och 1890,
fyra
|
n
|
„ 1891 „ 1892,
|
tre
|
Tf
|
„ 1893 „ 1894,
|
två
|
n
|
„ 1895 „ 1896 och
|
en tiondedel
|
|
,, 1897 „ 1898,
|
efter hvilken tid
gifvas";
|
sedlar å tio kronor icke vidare få af bankbolag ut-
|
att derefter införes ett stycke af följande lydelse: “I mån som
bankernas rätt att utgifva sedlar å tiokronor sålunda inskränkes, min¬
skas med motsvarande belopp vederbörande bankers sedelutgifningsrätt“;
samt slutligen att såsom fjerde stycket upptages sista eller tredje
stycket i Utskottets förslag: “Finner bankbolag---— — 30 § sägs.“
På detta yrkande, anhåller jag om proposition. Men innan jag
nu sätter mig, vill jag på samma gång uttala den förhoppning, som
flera talare från olika håll redan uttryckt, att vi må ställa så till, att
det blir något positivt resultat af redan vid denna Riksdag och icke
blott ett afslag å alltsammans, samt att, då alla tyckas vilja vara med
om att införandet af enbankssystemet icke bör undanskjutas till våra
barnbarns barnbarns tid, vi ju förr dess hellre må finna det träd,
hvari Markolfus skall hänga.
Då tiden nu var långt framskriden och ännu åtskillige talare an¬
mält sig för yttrandes afgifvande uppsköts den vidare öfverläggningen
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdadt anslag, komme
att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.
Rörande för¬
slag till lag
angående en¬
skilda hank-
bolag med
sedelutgif-
ningsrätt.
(Forts.)
In fidem
A. E. J. Johansson.