RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1886. Andra Kammaren. N:o 32.
Onsdagen den 31 Mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträdet.
§ I-
Till afgörande förelåg Lag-Utskottets Utlåtande Ko 46, i anled¬
ning af väckt motion om ändring i förordningen angående fattig
vården den 9 Juni 1871.
Motionären, ledamoten af Andra Kammaren, Herr Sven Nilsson
hade föreslagit, att Kiksdagen måtte besluta den förändring i
ofvannämnda förordning, »att den som antingen erkänt faderskapet,
eller genom laga kraftvunnen dom blifvit ålagd utgifva uppfostrings-
hidrag till oäkta barn, äfvensom moder till sådant barn, skall under¬
kastas samma ansvar och skyldigheter, som enligt samma förordning
äro ålagda föräldrar med äkta barn, som lemnas till försörjning af
fattigvården.»
Utskottet hade med anledning häraf hemstält, att Kiksdagen
ville för sin del antaga följande
Förordning
angående ändrad lydelse af 35 § i förordningen angående fattig¬
vården den 9 Juni 1871.
Härigenom förordnas, att 85 § i förordningen angående fattig¬
vården den 9 Juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:
35 §.
1. Fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt
öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning,
hvilken ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre öfver en
hvar, som för sig åtnjuter annan fattigvård, än ock öfver den, hvars
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 32. 1
Om ändring
i gällande
fattigvårds-
förordning.
N:o 32.
2
Onsdagen den 31 Mars, e. in.
Om ändring
i gällande
fattigvårds-
förordning.
(Forts.)
minderåriga barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter full för¬
sörjning, som ej är tillfällig; gällande den målsmans- och husbonde¬
rätt så länge fattigvården fortfar.
2. Om någon genom löfja eller liknöjdhet ådrager sitt minder¬
åriga barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måst enligt 1
§ någon af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är till¬
fällig, stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den
kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord. Till
enahanda påföljd är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt
hvad här nedan sägs, för hettande anhålles och på fattigvårdssam-
hälles bekostnad hemsändes, äfvensom den, hvilken genom domstols
laga kraft egande utslag blifvit förpligtad att utgifva barnuppfostrings-
bidrag, der han undandrager sig att bidraget utgifva.
3. Den fattigvårdsstyrelse tillkommande husbonderätt må sty¬
relsen å annan öfverlåta.
4. Skulle arbetsför person, som står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde och ej är minderårig, vägra att fullgöra arbete, som
honom föresättes af styrelsen eller annan, å hvilken husbonderätten
öfverlåtits, eller eljest visa tredska, sjelfsvåld, oordentlighet eller
sturskhet, och rättar han sig ej efter styrelsens varning, må sty¬
relsen, då hon aktar nödigt, om förhållandet göra anmälan hos
Konungens Befallningshafvande. Yisar åter annan, som står under
fattigvårdsstyrelses husbondevälde, tredska, sjelfsvåld, oordentlighet
eller sturskhet, må, om han fylt femton år, hans underhåll för
någon tid minskas, och eger, om han yngre är, styrelsen låta ho¬
nom lämpligen aga.
Efter uppläsandet af detta förslag anförde:
Herr Ahlström: För min del hyser jag tvifvelsmål om hvad
det föreslagna nya stadgandet, för den händelse det blefve lag,
skulle anses innebära. Stadgandet innehåller, att den, som genom
domstols laga kraft egande utslag blifvit förpligtad att utgifva
barnuppfostringsbidrag, skall, der han undandrager sig att bidraget
utgifva, stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde. Den tolk¬
ning, som efter orden ligger närmast till hands, skulle väl vara
den, att den dömde hade tillgång, men icke godvilligt utgåfve bi¬
draget. I sådant fall är det emellertid naturligt, att fattigvårds-
styrelsen låter exekutivt uttaga beloppet och således icke har något
behof af husbondevälde öfver personen eller af hans arbete. Det
kan således icke afse något annat fall än det, då den dömde icke
förmår betala uppfostringsbidraget. I sådant fall får man då, så¬
som författningen i öfrigt också gör, skilja emellan om fattigdornen
är sjelfförvållad eller icke, och om det understöd, som af fattig¬
vårdssamhället lemnas, är ständigt eller endast tillfälligt. Det mo¬
ment, hvartill Utskottet ansett lämpligt foga det nya stadgandet,
innehåller i första punkten: »Om någon genom lätja eller lik¬
nöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller siu hustru sådan nöd,
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
3
N:o 82.
att fattigvård måst enligt 1 § någon af dem lemnas, skall lian, äfven
om fattigvården är tillfällig, stå under fattigvårdsstyrelsens hus-
bondevälde». Deraf, att Utskottet hitfört det nya stadgandet, skulle
man kunna draga den slutsats, att, fastän Utskottets motivering
icke gifver någon bestämd ledning derför, Utskottet tänkt sig, att
icke en oförvållad fattigdom utan blott sådana omständigheter, som
äro jemförliga med dem, som i första punkten af momentet om¬
nämnas, skulle föranleda, att den uppfostringsbidragsskyldige komme
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde. Det kan väl också icke
vara rimligt, att, då en fader underlåter, genom lätja och lik¬
nöjdhet, att försörja sin egen familj, sin hustru och sina legitima
barn, han icke skulle vara underkastad samma stränga påföljd, som
skulle drabba den, hvilken måhända icke är fader och som icke
ens är förklarad att vara fader till det barn, åt hvilket han har
blifvit dömd att utgifva uppfostringsbidrag; och icke heller kan
det vara rätt, att något, som enligt lag icke i allmänhet belägges
med ansvar, skulle, i sjelfva verket genom den arbetsskyldighet,
som fattigvårdsstyrelsen på grund af sitt husbondevälde kunde
ålägga en person, komma att för honom medföra ett slags straff
af ganska svår art. Det är likväl, som jag redan nämnt, icke ut¬
tryckt af Utskottet hvad som åsyftas med orden »undandrager sig».
Äfven om man deråt skulle kunna gifva den lindrigaste tydningen,
kunde dock olika meningar göra sig gällande derom, huruvida
arbetsskyldighet skulle kunna påfordras äfven för ett blott och bart
tillfälligt understöd åt ett oäkta barn, och detta äfven då den, som
är skyldig utgifva bidraget till barnets uppfostran, icke har genom
lätja eller liknöjdhet varit till sin oförmåga vållande.
Jag ber vidare att få påpeka ett fall, som kan inträffa, då
detta stadgande skulle medföra rent af svåra följder. Yi tänka oss
att en man, som är dömd att utgifva uppfostringsbidrag till ett
barn, sedermera gifter sig med eu annan qvinna än den, som är
moder till barnet, och inom äktenskapet erhåller ett eller flera
barn. Om nu denne mans arbetsförmåga endast jemn! och nätt
räcker till att försörja hans familj, och han således blir urståndsatt
att utgifva uppfostringsbidraget, så skulle styrelsen i det fattig-
vårdssamhälle, der modern till barnet är boende och dit således
barnet hör, men hvilket kanske är ett annat än det, hvarinom
mannen är bosatt, vara berättigad enligt detta stadgande att fordra,
att en sådan familjefader skulle för förstnämnda samhälles räkning
arbeta, till dess uppfostringsbidraget blifvit guldet. Jag hemställer,
om det vore rätt, då derigenom skulle vållas, att hans egen hustru
och hans egna barn skulle komma att lida nöd och falla ett annat
fattigvårdssamhälle till last. Neji detta kan icke vara rätt, vare
sig med hänsyn till hans egen familj eller det samhälle, der han är
bosatt. Jag nämnde att barnet måhända icke är hans, och jag tror
att vi, som hafva haft att taga befattning med dylika rättssaker,
litet hvar kommit till den erfarenheten, att det icke så sällan in¬
träffar, att den, som blifvit dömd att utgifva uppfostringsbidrag,
kanske i verkligheten icke är den mest skyldige.
Om ändring
i gällande
fattigvårds-
förordning.
(Forts.)
N:o 32.
4
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
Om ändring
i gällande
fattigvårds-
förordning.
(Forts.)
Jag kan icke neka till att motionen vid första påseendet före¬
faller mycket behjertad värd, men detta är blott derför, att den
tilltalar känslan. Men, mine herrar! vi få, som man så ofta erinrat,
dock icke lagstifta med tanken hufvudsakligen rigtad på hvad som
tilltalar våra känslor, utan vi måste taga hänsyn till förhållandena,
sådana de i verkligheten äro. Derför och på grund af hvad jag i
korthet nu anfört, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.
Herr Sven Nilsson: Det kan väl icke leda till något re¬
sultat vid denna riksdag, hvilket beslut än denna Kammare fattar,
eftersom Första Kammaren afslagit det föreliggande förslaget. Om
Första Kammaren antagit förslaget, sådant det föreligger, kunde man
måhända äfven här antagit detsamma. Men för min del får jag er¬
känna, att Utskottet icke varit rigtigt lyckligt vid valet af det tillägg,
som Lag-Utskottet gjort till den förevarande författningen, emedan
jag tror, att det icke till fullo afhjelper de brister, som jag velat
hafva afhulpne, och i öfrigt är förslaget otydligt, äfven om det
skulle tillämpas på det sätt Utskottet föreslagit. Utskottet säger
sjelft, att en fader, som erkänt faderskapet, skulle efter nu gällande
fattigvårdsförordning vara förbunden att stå samma ansvar som en
fader till äkta barn. Jag vill icke motsätta mig en sådan uppfatt¬
ning af författningens mening, då en sådan auktoritet som Lag¬
utskottet uttalat den. Men fråga är, om Lag-Utskottet icke nu med
sitt förslag omintetgjort en sådan tolkning af ifrågavarande förord¬
ning. Man kan ju tänka sig, att en fader ej förr än inför dom¬
stolen erkänner sig vara fader till ett barn och på grund häraf
blir dömd att utgifva uppfostringsbidrag. Denne skulle då äfven
komma under samma kategori som den, som brister åt edgången
och derigenom blir enligt Lag-Utskottets förslag dömd till ersätt¬
ningsskyldighet. Jag tror således, att det af Utskottet föreslagna
tillägget är mycket otydligt, såvida en fader till oäkta barn, som
erkänt faderskapet, fortfarande kan förklaras skyldig att stå samma
ansvar som en fader till äkta barn. Och jag tror, att som Utskottet
nu skrifvit tillägget till förordningen, har det sjelft tillintetgjort
verkan af den författning, som finnes, så att detta förslag är sämre
än den lagstiftning, som redan finnes i ett sådant fall, då fader till
oäkta barn blir af domstol dömd till uppfostringsbidrag på grund
af sitt erkännande till faderskapet.
Jag tror, att det är alldeles nödvändigt att någonting göres,
som likställer fader till oäkta barn med fader till äkta barn inför
kommunalmyndigheterna. Jag tror icke jag misstager mig mycket,
om jag säger, att åtminstone vi på landsbygden haft den erfaren¬
heten, att under senare tider fattigvården ganska ofta och hårdt
betungas icke endast af de oäkta barnen utan äfven af mödrarne till
dessa barn, och det är i många fall till och med den största tungan
för fattigvårdssamhällena, medan lagen är alldeles vanmägtig mot
fadern. Det inträffar mycket ofta, att fadern till ett sådant barn¬
om han nu erkänner sitt faderskap eller blir dömd på bristande
edgång, genom lösöreköp eller annorledes undanhåller alla sina till-
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
5
N:o 32.
fångar och således icke medgifver någon tillgång _att kunna hjelpa Om ändring
modern, som lian gjort urståndsätta att försörja sig sjelf och icke
heller det barn, som han skaffat till verlden. Det förefaller mig förordning.
derför högst märkvärdigt, att det icke finnes något stadgande, som fp0rts.)
kan gifva kommunalmyndigheterna rätt att hålla efter en sådan
fader, så att han fullgör sina skyldigheter icke endast mot modern
utan äfven mot barnet, lika väl som kommunalmyndigheterna hafva
en sådan rätt emot fader till äkta barn. . Om det nuvarande till¬
ståndet skall få fortfara länge, så är det min öfvertygelse, att fattig¬
vården på landsbygden biafvel- så stor, att eu lagstiftningsåtgärd i
antydda hänseendet kominer att af nödvändigheten framtvingas.
Jag fick det utslag, som jag bifogat min motion, mig tillsändt samma
dag motionstiden tilländagick, och jag hade då icke tillräcklig tid
att sätta mig så in i denna fråga, som varit önskligt, för att
upprätta ett fullständigt lagförslag, innan jag lemnade den till Riks¬
dagens pröfning, men jag förestälde mig, att, om jag öfverlemnade
saken till Utskottet, detta skulle, enär Överklagande förhållandet är
så allmänt inom landsbygden, lägga sig all vinn om att utreda
frågan. Jag tror icke, att Lag-Utskottet dervid varit mycket an¬
geläget, ty om så varit förhållandet, skulle nog ett annat resultat
vid denna riksdag vunnits. Nu har en talare gjort den anmärk¬
ningen, att det vore orimligt, att, om en person, som lägrat en
qvinna och sålunda blifvit fader till ett oäkta barn, derefter gifte
sig och i äktenskapet finge barn, kommunen skulle kunna hålla efter
denne fader och hafva husbonderätt öfver honom, emedan hustrun
och de äkta barnen skulle lida deraf. I sanning ett mycket märkvär¬
digt skäl. Konseqvensen häraf är, att kommunen skall uppfostra
alla oäkta barn, der fadern ej vill göra det. Mine herrar, är sådant
rimligt? Men jag hemställer, om icke samma förhållande kan ega
rum med eu fader till äkta barn, som talaren tycker vara så
orimligt emot fadern till det oäkta barnet. En person, är gift och
har barn inom äktenskapet. Hustrun dör. Mannen gifter om sig
och får ny familj. Fadern vill ej försörja barnen under förra äkten¬
skapet. Men kommunen har rätt att tillhålla honom fullgöra sina
faderliga pligter, om än den öfriga familjen derpå får lida. För¬
hållandet blir ju i sådant fall alldeles enahanda, om mannen undan¬
drager sig att underhålla hela denna familj. Det skälet emot mitt
förslag anser jag således icke giltigt för den mening som uttalades,
snarare skulle jag tro af hvad jag nu yttrat, det vara ett skäl
för mitt förslag, ty är satsen rigtig i ena, fallet, så är den också
rigtig i andra fallet. Har kommunalmyndigheten rätt att tillhålla
den som är fader till äkta barn att fullgöra sina förbindelser emot
dem, så bör samma myndighet desto mera hafva en sådan rätt emot
fader till oäkta barn. Jag kan visserligen icke, såsom den före¬
gående talaren påstod, med säkerhet säga, huruvida en person,, som
genom bristande åt förelagd edgång dömts att utgifva uppfostrmgs-
bidrag, är fader eller icke till det barn, för. hvilket han dömts ut¬
gifva bidraget. Men jag hemställer huruvida icke, om en person
inför rätta eller genom att ingå förening erkänner sig vara fader
N:o 32.
6
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
Om ändring till ett barn, ett misstag äfven då kan ega. rum i sådant afseende
fattigvård*- vä^ s?m ^å någon genom bristande åt förelagd ed blifvit ålagd
förordning, utgifva bidrag till ett barns uppfostran. Är nu fadern skyldig i
(Forts.) ena fulhet att ställa sig under kommunalstyrelsens liusbondevälde,
lärer lian väl äfven vara skyldig i det andra.
Jag föreställer mig, att möjligen ej blott de betänkligheter den
talare, som först hade ordet, yttrat, utan äfven och ännu mera de
anmärkningar, jag sjelf nu framstält mot Lag-Utskottets förslag,
kunna hafva varit anledningen till det beslut Första Kammaren
fattat. Jag skall derför icke heller yrka bifall till detta förslag.
Men oaktadt frågan för i år är fallen, "hoppas jag, att en opinions¬
yttring måtte komma till stånd i denna Kammare till förmån för
mitt förslag. Jag anhåller för den skull om återremiss till Lag¬
utskottet, i syfte att Lag-Utskottet måtte komma fram med ett för¬
slag i öfverensstämmelse med min motion.
Herr von der Lancken: Då Första Kammaren, som bekant,
redan afslagit Utskottets hemställan, anser jag, i likhet med en
föregående talare, frågan icke vara af synnerligt intresse. Dock
anser äfven jag detta lagförslag vara af den vigt, att det icke bör
kunna anses vara förspild tid att offra några minuter på att de¬
battera detsamma.
Jag är ense med motionären deri, att föräldrar till legitima
och illegitima barn borde i ifrågavarande hänseende ställas lika.
Det finnes icke någon rättsgrund för att icke samma skyldigheter
böra åligga dem gent emot fattigvårdssamhället. Svårigheterna
uppstå först här. Man kommer vid tillämpningen af denna grund¬
sats till bevisningen rörande faderskapet. Noga räknadt hvilar ju
hvarje bevis för faderskapet ytterst på en presumtion, men en pre-
sumtion, som, i fråga om det legitima faderskapet, till följd af
den helgd,, hvarmed äktenskapet omgifves, på grund af aktningen
för den gifta qvinnan in. m. vinner den styrka, att i regeln mot-
bevisning icke ens tillstädjes. Helt annorlunda ställer sig för¬
hållandet, då det gäller det illegitima faderskapet. Uppenbarligen
kan der ej heller någon bevisning för sjelfva faktum, för fader¬
skapet, åstadkommas. Erkännandet så väl som den vanliga edgångs-
resolutionen kan ej afse annat än det förhållande, att eu förbindelse
emellan den mannen och den qvinnan egt rum, men att bevisa, att
den mannen är fader, torde förblifva en omöjlighet. Detta bör också
tagas i betraktande vid lagstiftningen i denna fråga.
Lag-Utskottets nu afgifna förslag tillfredsställer mig icke i något
hänseende. Lag-Utskottet har uppenbarligen icke rätt fattat den
princip, som bör ligga till grund för det hela. I 3 § af nu gällande
fattigvårdsförordning heter det: »En hvar, som är arbetsför, skall
utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig sjelf och sina
minderåriga barn, så ock arbetsför man sin husru; åliggande i öfrigt
föräldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra
sidan, hvarandra försörja». Nu säger Utskottet, att dessa bestäm¬
melser ega tillämpning äfven på det illegitima faderskapet. Men
7
N:o 32.
Onsdagen den Bl Mars, e. m..
huru skall då faderskapet bevisas? Det kan bevisas antingen genom OnfaMg
eget erkännande eller derigenom, att edgång ådömes men ej full- faftigv^rds,
göres. Men icke i någotdera fallet kommer man längre än till en förordning.
juridisk presumtion. Således torde icke nämnde § i dess nuvarande (Forts.)
lydelse kunna tillämpas på det illegitima faderskapet; och Lag¬
utskottet har icke gjort något försök till ändring derutinnan. oD §
1 mom. i samma Kongl. förordning kan icke heller tillämpas
på det illegitima faderskapet. Deremot skulle, som Lag-Utskottet
nu skrifvit 2 mom. i sistnämnda §, en illegitim faders ställ¬
ning uti det deri omhandlade hänseendet blifva svårare än den
legitime faderns. Medan fadern till ett legitimt barn endast i följd
.af lätja och liknöjdhet kan komma under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde, skall enligt detta förslag fadern till ett illegitimt
barn kunna ställas under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde i hvarje
fall, der han undandrager sig att utgifva det bidrag han blitvit
dömd att utgifva. Han behöfver icke tredskas, blott vara oför¬
mögen att betala. Ändå komme han enligt Utskottets förslag att
stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde; och detta kommer
sig just deraf, att någon princip icke lagts till grund för förslaget.
I likhet med motionären skulle jag derför, för att åstadkomma
en opinionsyttring, önska att återremittera förslaget till Utskottet, i
syfte att Utskottet måtte framkomma med förslag om, att en hvar,
som i följd af eget erkännande eller på. grund, af domstols laga
kraft egande utslag förpligtats utgifva bidrag till ett barns upp¬
fostran, skall anses lika med fadern till ett legitimt barn gent emot
fattigvårdssamhället. På dessa skäl yrkar jag, att betänkandet måtte
återremitteras till Utskottet.
Herr Lilienberg: Jag är i viss mån förekommen af talaren
på malmöbänken och talaren på kristianstadsbänken Jag begärde
ordet för att påpeka, att redaktionen af detta betänkande icke är
sådan, att man kan finna sig tillfredsstäld med densamma Nu har
emellertid motionären redan påpekat detta, hvadan jag kunde in¬
skränka mig till att instämma i hans yrkande på återremiss. Men
då Första Kammaren redan afslagit utlåtandet, tycker jag, att det
är så godt att äfven denna Kammare afslår detsamma. Då jag fått
ordet vill jag likväl framhålla den oegentlighet i redaktionen, som
ligger deri, att Lag-Utskottet säger: »Den, hvilken genom domstols
laga kraft egande utslag blifvit förpligtigad att utgifva barnupp-
fostringsbidrag». Dermed menar Lag-Utskottet naturligtvis en person,
som blifvit ålagd att utgifva bidrag till ett oäkta barns uppfostran,
såsom barnets fader. Såsom Lag-Utskottet nu stiliserat förslaget,
skulle emellertid dermed kunna afses äfven eu annan person, ty det
kan ju finnas äfven andra personer än den, som blifvit antastad
såsom fader, som kunna åläggas utgifva bidrag till en annans upp-
Några andra oegentligheter skulle .jag. äfven velat påpeka, men
då jag icke vill upptaga Kammarens tid, i det läge frågan nu har,
skall jag endast anhålla att få yrka afslag å ifrågavarande utlåtande.
N:o 32.
8
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
°rjä£x ?almar: -J;s vil1 «*■» - *• «»>*
fattigvårds- s„ ’ att 0111 de döda. bor man icke saga annat än godt. Jag
förordning, säger detta med anledning deraf, att motionen blifvit aflifvad af
(Forts.) första Kammaren i förmiddags, och då nu de föregående talarne
icke iakttagit den grundsatsen, och det antagligen af det skäl, att
de icke funnit något godt att derom säga, så skall jag be att få an¬
föra en omständighet, som synes mig berättiga förslaget till ett
gynsammare bedömande.
Pe^ föreliggande utlåtandet har nemligen varit ett välmenande
medlingsförslag emellan motionärens förslag och dem af Utskottets
ledamöter, som i denna fråga icke vilja göra någonting alls. Men
då emellertid förslaget icke. vunnit ens den äraae motionärens er-
kännande, är ej värdt att spilla många ord derpå. Motionären med
flere hafva yrkat återremiss af utlåtandet för att härmed åstad¬
komma en opinionsyttring.
En återremiss skulle likväl vara af föga praktisk betydelse;
ty till ett annat år, då motionen kan återkomma, är denna opinions¬
yttring möjligen glömd, och inom Utskottet, der opinionen icke var
gynsam för förslaget, skulle återremissen antagligen icke stämma
om denna opinion. Jag skall derför förena mig med de talare
som yrkat rent afslag å detta utlåtande.
Herr Bengtsson i Gullåkra: Innan jag vidare yttrar mig,
skall jag be att få säga, att jag är af samma åsigt som mo¬
tionären. Jag tror också att det är nödvändigt, att vi göra något,
för att man skall kunna komma åt den, som här åsyftas, nemligen
fadern till ett oäkta barn.
Jag tror dock icke, att man genom det förslag, Lag-Utskottet
framlagt, skulle kunna komma , till det af motionären åsyftade målet.
Lag-Utskottet har visserligen till 35 § 2:dra punkten gjort ett tillägg,
der det heter: Ȋfvensom den, hvilken genom domstols laga kraft
egande utslag blifvit torp ligtad. att utgifva barnuppfostringsbidrag,
der hän undandrager sig att bidraget utgifva.» Genom detta för¬
slag skulle en person, som blifvit dömd att utgifva barnuppfostrings-
bidiag, kunna ställas under kommunalnämndens husbondevälde inom
den kommun, der han jemte modern och barnet är bosatt. Men
om han, fadern, tillhör en annan kommun, har man icke föreslagit
något sätt, hvarpå kommunalnämnden i den socken, der modern och
barnet hafva hemvist, skulle kunna utöfva sitt husbondevälde öfver
honom. Jag är öfvertygad, att det tillägg, som Lag-Utskottet gjort
i andra punkten, är godt, men jag tror, att Utskottet äfven bort
föreslagit ett tillägg till tredje punkten, der det heter: »Den fång¬
vårdsstyrelse tillkommande husbonderätt må styrelsen å annan öfver¬
låta.» Jag vet icke, om härmed menas, att kommunalnämnden är
berättigad att öfverlåta sin husbonderätt å en annan kommunal¬
nämnd eller blott på eu annan medlem i den socken, der den ifråga-
varande personen kan vara mantalsskrifven. Men jag tror, att Ut¬
skottet borde genom ett tillägg gjort detta stadgande något tydligare
och mera bestämdt för att nå det åsyftade ändamålet. Detta kunde
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
9
N:o 32.
hafva skett, om man låtit 3:dje punkten få följande lydelse: »Den
fattigvårdsstyrelse tillkommande husbonderätt må styrelsen kunna å
enskild person eller annan fattigvårdsstyrelse öfverlåta, och vare
denne senare, i fall personen, som stälts under husbondevälde, är
mantalsskrifven inom dess område, skyldig att husbonderätten utöfva.»
Genom detta tillägg tror jag, att man skulle kommit derhän, att
i fall den, som blifvit dömd att utgifva barnuppfostringshjelp, vore
mantalsskrifven i en annan socken, än der modern vistas, denna
andra socken vore skyldig att utöfva ett sådant husbondevälde.
Men utan ett sådant stadgande i 3:dje punkten tror jag, att man
icke skall komma närmare det åsyftade målet än förut. Jag skall
derför helt enkelt instämma med motionären om ändring och i det
syfte, jag nu antydt.
Herr Sven Nilsson: Jag tror att, äfven om man skulle
göra det tillägg i fattigvårdsförordningen, hvarom den siste talaren
gjort framställning, man icke skulle komma, till den fulla lik¬
ställighet mellan fader till oäkta barn och fader till ett äkta
barn, som jag med min motion åsyftat. Om Första Kammaren an¬
tagit förslaget med ett tillägg i den rigtning, samme talare an¬
tydde, skulle man möjligen kunnat låta sig nöja dermed. Men då
frågan fallit för denna riksdag, torde det vara rättast att uttala en
opinionsyttring i motionens syfte, för att möjligen en annan riks¬
dag vinna full likställighet.
Jag kan icke finna annat, än att, om man låter fattigvårdslagen
förblifva oförändrad uti nu ifrågastälda hänseende, man derigenom
fortfarande skall uppmuntra osedligheten i högsta grad. Det har
också visat sig i många fall, att osedligheten af nu ifrågavarande
art under den senare tiden högst betydligt tilltagit, hvarigenom
oäkta barn och deras mödrar i en oroväckande grad öka fattigvårds-
tungan, och jag föreställer mig, att svenska folket icke vill längre
framskrida på den vägen. '
Jag är visserligen Utskottet tacksam för det erkännande och
tillmötesgående, som det lemnat min motion, men jag skulle gerna
hafva sett, att Utskottet sträckt sitt tillmötesgående så långt, att
förslaget vid denna riksdag kunnat realiseras. När så icke skett,
måste det vara naturligt, att Kammaren, om den vill ha frågan
fram en annan gång i det syfte jag föreslagit, bör fatta ett beslut,
som går i den rigtning, jag yrkat. Jag kan icke förstå, att Lag-
Utskottets ledamöter skola kunna glömma en opinionsyttring, som
uttalas i den ena eller andra Kammaren. Jag föreställer mig, att
om nu Kammaren beslutar en återremiss i det syfte motionen inne¬
håller, de personer, som nästa riksdag inväljas till ledamöter i Ut¬
skottet, icke skola så fort glömma ett beslut, som af Kammaren
fattats. Det är tvärtom vanligt, att, om Kammaren uttalar sig i en
viss rigtning, detta ofta beaktas vid en kommande riksdag, om
samma fråga då återkommer, och jag tror icke heller, att den ärade
ledamoten i Lag-Utskottet, som nyss hade ordet, skall glömma ett
dylikt beslut.
Om ändring-
i gällande
fattigvårds-
förordning.
(Forts)
If:o 32.
10
Onsdagen den 31 Mars, e. in.
Om ändring
i gällande
Jattigvårds-
, förordning.
(Forts.)
För min del anhåller jag fortfarande om ärendets återförvisande
till Utskottet i det syfte jag förut angifvit.
Herr Ahlström: Jag ber endast få yttra några få ord med
anledning af hvad motionären anfört.
Jag tog mig friheten, då jag förra gången hade ordet, att fram¬
hålla den svårighet, som vid tillämpningen af det föreslagna stad¬
gandet skulle uppstå i de fall, der den, som vore dömd utgifva
uppfostringsbidrag till ett oäkta barn, sedermera gifte sig med
en annan qvinna än barnets moder och i sitt äktenskap finge barn.
Motionären nämnde, att förhållandet vore enahanda, om en person
hade äkta barn i ett äktenskap, men blefve enkling, derefter gifte
om sig och finge barn äfven i senare äktenskapet. Det oäkta barnet
i ena och de äkta barnen i det föregående äktenskapet i andra fallet
skulle då, ansåg han, vara likstälda uti ifrågakomna afseende. Det
torde dock förefinnas en ganska stor skilnad mellan dessa fall. Det
äkta barnet tillhör faderns familj, och den skyldighet fadren har att
utgifva uppfostringsbidrag till det oäkta barnet är icke jemförlig
med hans skyldighet att försörja sin egen familj. Jag yttrade be¬
tänkligheter mot förslaget, hufvudsakligen derför, att det skulle
-omfatta ett oäkta barn, i fråga om hvilket det icke vore fullt visst,
att en familjefader vore barnets fader. Den af motionären om¬
nämnda likheten inträffar endast med sådana barn, i afseende å
hvilka faderskapet är erkändt. Vi torde väl alla vara ense om, att
ett sådant barn är uti ifrågakomna afseende likstäldt med ett äkta,
och Lag-Utskottet yttrar äfven, att eu person, som sjelf erkänt sig
vara fader till ett oäkta barn, måste i alla afseenden betraktas så¬
som sådan. Den, som gjort ett dylikt erkännande, måste naturligt¬
vis också taga konseqvenserna deraf. Jag skulle för min del gerna
sett, att något lagförslag framlagts, som varit antagligt, men, då så
icke skett, vidhåller jag mitt förut framstälda yrkande om afslag.
Herr Carl Persson: Eu hvar, som erfarit, huru i måuga
fall eu fader eller moder undandragit sig att försörja sitt oäkta
barn, så att det fallit fattigvårdssamhället till last, kan icke annat
än önska framgång åt motionärens förslag. Lag-Utskottet säger,
att en person, som sjelf erkänt sig vara fader till ett oäkta barn,
måste i alla afseenden betraktas såsom sådan, och att något till-
lägg i motionens syfte till nu gällande bestämmelser icke skulle
vara behöflig! i detta hänseende. För min del tror jag, att ett
tillägg härutinnan vore lika nödigt, som det tillägg Utskottet gjort.
Motionären har åberopat ett af Högsta Domstolen meddeladt
utslag, enligt hvilket en person befriats från fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde, ehuru han för sitt oäkta barn fått åtnjuta försörj¬
ning af fattigvårdssamhället. Utskottet säger, att detta skulle grunda
sig derpå, att barnfadern genom bristande åt honom förelagd ed¬
gång endast ålagts att utgifva visst uppfostringsbidrag. Jag tror,
att begge fallen böra betraktas lika. Jag tänker mig nemligen, att
en person, som blir fader till ett oäkta barn, hellre vill i godo upp-
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
11
N:o 32.
gorå med qvinna!! om uppfostringshjelp än att gå till domstolen för Om ändring
den saken. Då så sker, utfärdar vanligen fadern en förbindelse å fj^rdfds-
ett visst belopp till modern; men hvarför förbindelsen utgifvits, före- förordning.
kommer icke i texten till densamma. Men om då, när betalning (Fort».)
skall erläggas, fadern ogenerad! nekar att inlösa förbindelsen, vare
sig af tredska eller af oförmåga dertill, blir det fattigvårdssambället,
som får åtaga sig att föda barnet och äfven modern, der hon ej har
sjelf förmåga; men detta icke på grund af förbindelsen, utan på grund
af att samhället ej har husbonderätt öfver fadern, der han ej af
domstolen blifvit dömd, och i så fall lärer det af Lag-Utskottet före¬
slagna tillägget vara till föga gagn, om ock fadern erkänner sitt
faderskap.
Jag föredrager derför den af motionären föreslagna ändringen i för¬
berörda förordning af den 9 Juni 1871, och skulle för den skull velat
yrka bifall till motionen. Men som motionären icke sjelf gjort det,
utan begärt att betänkandet måtte återremitteras, förenar jag mig i
denna hans begäran.
Herr Jöns Rundbäck: Som frågan redan är fallen i Första
Kammaren, vet jag icke, hvartill en återremiss skulle tjena, utom
för en enda orsaks skull. En talare här har nemligen låtit förstå,
att, om en ledamot af Lag-Utskottet icke skulle låta ett af Kam¬
maren fattadt beslut om återremiss lända sig till vederbörlig efter¬
rättelse, så skulle det kunna hända, att han till nästa riksdag icke
komme in i Lag-Utskottet. Det är alldeles detsamma som det eu
gång hände min ringa person. Då vid ett tillfälle man antog, att
talmannen skulle finna sig föranlåten att vägra proposition å ett fram-
stäldt förslag rörande grundskatternas afskrifning, hotades jag med
att icke vidare blifva insatt i Konstitutions-Utskottet, om jag ej
röstade mot talmannens åsigt; och hotet verkstäldes, hvaröfver jag
dock sökt trösta mig. Här föreligger nu åter ett dylikt hot. Men,
mine herrar, att hafva sådana skäl till förfäktande af en sak, anser jag
i högsta grad opassande. Väl må Herr Sven Nilsson vara en mägtig
man; men nog finnes det andra personer än han, som hafva rösträtt
här i Kammaren!
Hvad nu sjelfva frågan angår, så är det väl klart, att fattig-
vårdssamhället icke kan taga mera af en fader, som öfvergifvit sitt
barn och dess moder, än hvad han genom laga kraft egande utslag
blifvit dömd att betala. Kan han deremot icke betala, blir det fat-
tigvårdssamhällets sak att undersöka, huruvida understöd bör lemnas
modern och barnet. Och om så är, hvad har då samhället att göra?
Jo, om barnfadern är en stackare och ingenting har, kan samhället
val sätta honom under sitt husbondevälde och söka att i hans ar¬
bete taga ut sin fordran af honom, men derpå vinnes efter mitt för¬
menande ingenting.
Men det finnes en annan omständighet i fattigvårdsförordnin-
gen, som är betänkligare. En moder till ett oäkta barn öfvergifver
det fattigvårdssamhälle, der hon har hemortsrätt, och sedermera får
hon ingen hemortsrätt vidare; ty der hon födt barnet, som hon icke
N:o 32.
12
Onsdagen den 31 Mars, e. in.
förordning.
(Forts.)
Om ändring kan underhålla och derför kommit i åtnjutande af fattighjelp, måste
fattigvårds k°n sec^ail> så lan"e bon ogift förblifver och icke sjelf kan försörja
L/f" sitt barn, allt fortfarande bibehålla sin gamla hemortsrätt.
I min hemort förekommer det ofta, att barn hemskickas från
Köpenhamn och andra orter på den grund, att modern födt sitt
första barn i församlingen, och det senare barnet således äfven har
hemortsrätt der. Vid det tillfälle, då nu gällande fattigvårdsförord-
ning diskuterades vid riksdagen och af densamma antogs, anmärkte
jag, så godt jag förmådde, detta såsom ett missförhållande, men man
genmälde då, att det vore klart, att ett barn skulle hafva samma
ortsrätt som modern. Men som modern aldrig vidare kan få hem¬
ortsrätt, sedan hon öfvergifvit den församling, der hon eu gång er¬
hållit sådan, är det lätt begripligt, till hvilket trassel detta förhål¬
lande skall föranleda.
Men för att återgå till den föreliggande frågan, får jag åter säga,
att jag anser frågan helt enkelt vara den, att då en fader genom
lagakraftvunnet utslag förpligtats att betala uppfostringshjelp, kan
fattigvårdssamhället icke utkräfva mera af honom, om det understöd
detsamma får lemna kostar än aldrig så mycket; och jag hemställer,
huruvida icke detta äfven är herrar juristers åsigt. Om så är, före¬
faller mig verkligen frågan icke på långt när så vigtig, som motio¬
nären velat göra densamma, ty icke kommer man långt med hans
förslag. Det skulle verkligen förvåna mig, om icke fattigvårdssam¬
hället skulle försöka taga ut af föräldrarne så mycket som möjligt.
Visar fadern tredska, eller har han icke något att betala med, då
är husbonderätten icke mycket att stå efter, ty fattigvårdssamhället
har säkerligen tillräckligt många att underhålla förut, utan att be¬
höfva upptaga ännu en lat menniska, för hvilken det får betala mera,
äu man kan förtjena in på honom. Derför bryr man sig icke om
en sådan person. Dör öfrigt kunna omständigheter finnas, som gorå
det omöjligt att göra husbonderätten gällande, såsom t. ex. om
fadern till det oäkta barnet tagit värfningspenningar vid något rege¬
mente, exempelvis Skånska husarerna. Det är icke lätt att taga
husbondeväldet öfver en sådan karl, ty det hafva officerarne redan,
och de lära väl icke släppa det ifrån sig, så länge han tjenar qvar
vid regementet. Detta förhållande borde väl Herr Sven Kilsson
hafva reda på. Jag anser en återremiss vara alldeles öfverflödig,
ty för tillfället åtminstone kan dermed icke något vinnas.
Herr Sven Kilsson: Om Herr Jöns Kundbäck någon gång
blifvit utesluten från något Utskott derför, att han uppträdt på ett
mer eller mindre grannlaga sätt emot Kammaren eller någon dess
ledamot, hvilket jag ej känner, så vågar jag påstå, att han då måtte
hafva felat mycket mer än! jag gjort i afton. Jag har icke, som
han påstår, uttalat något hot mot någon ledamot af Lag-Utskottet
eller Riksdagen, och jag vädjar till enhvar af Kammarens ledamö¬
ter att afgöra, huruvida jag gjort mig skyldig till något sådant. Den
ärade ledamot af Lag-Utskottet, som Herr Rundbäck syftar på, ytt¬
rade, att det icke tjenade till något, om Kammaren skulle afgifva
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
13
X:o 32.
någon opponionsyttring i den föreliggande frågan, emedan den redan
skulle vara glömd innan nästa riksdag. Jag yttrade endast häremot,
att de, som nästa år komma in i Lag-Utskottet, nog skola minnas
hvad denna Kammare i år beslutar i frågan, och att det sålunda
icke skulle vara så lätt att glömma, om en sådan opinionsyttring nu
afgåfves, särskildt hade jag den förmodan, att den ärade ledamoten
af Lag-Utskottet, som yttrade sig i frågan, ej skulle glömma hvad
denna Kammare beslutar. Kan väl detta kallas för att hota?
Man får icke tyda mina ord annorlunda än de äro uttalade, ty så¬
dant är ogrannlaga. Jag hoppas sålunda, att den tydning, Herr Jöns
Rundbäck velat gifva mina ord, skall få stå för den talarens egen
räkning, emedan jag aldrig tänkt att hota någon, än mindre gjort det.
Herr Rundbäck sade, att det skulle vara alldeles omöjligt att
komma åt en moder, som ej vill försörja sitt barn, ty hon kan flytta
ifrån en församling till en annan. Är det icke i så fall ett ytter¬
ligare skäl uti att hålla sig till fadern, om modern icke sjelf kan
anträffas och vårda sitt barn eller har kraft dertill, och i så fall
söka få underhåll för barnet af honom? År det rigtigt, att en
fader eller moder för äkta barn, som flytta till annan församling,
få draga försorg om sina barn, kan det ju icke vara rätt, att fadern
till ett oäkta barn skall kunna undandraga sig denna skyldighet.
Ser man på förhållandet mellan föräldrarne till äkta och oäkta barn
i vår lagstiftning, så tror jag, att konseqvensen är sådan, att man
icke kan erkänna någon likhetsprincip dem emellan i vår lagstift¬
ning. Det är derför jag anser det vara nödvändigt att göra dessa
båda slag af föräldrar äfven i detta fall likstälda, och jag tror, att
äfven om förslaget nu skulle falla här i qväll, skall den tid icke
vara långt aflägsen, då man måste erkänna nödvändigheten af kon¬
seqvens i detta fall. Hvad Herr Jöns Rundbäck vidare yttrade mot
mitt förslag har jag icke kunnat begripa, hvarför jag ej heller kan
svara honom vidare än som skett. Jag har således icke något vidare
att tillägga, utan yrkar fortfarande på återremiss.
Herr Smedberg: Då Första Kammaren redan afslagit Utskot¬
tets hemställan, synes denna fråga icke böra antaga vidlyftigare
dimensioner, än den förtjenar, genom att nu återremittera densam¬
ma till Utskottet, hvilket ej kan föranleda någon ändring. Jag för¬
står icke heller, hvarför motionären klandrat Utskottet för det sätt,
hvarpå det behandlat motionen, ty, då motionären föreslagit, att
den, som antingen godkänt faderskapet eller genom lagakraftvun-
nen dom blifvit ålagd utgifva uppfostringsbidrag till oäkta barn,
äfvensom moder till sådana barn, skall underkastas samma ansvar
och skyldigheter, som äro ålagda föräldrar till äkta barn, som lem-
nas till försörjning af fattigvården, så har Lag-Utskottet ur denna
motion endast uteslutit den meningen »den som erkänt faderskapet».
Denna mening behöfver alls icke stå här, derom voro alla jurister
i Utskottet ense, och detsamma har jag också hört försäkras af en
annan jurist uti Kammaren. Det är nemligen lagens oförtydbara
mening, att föräldrar till oäkta barn äro underkastade alldeles samma
Om ändring
i gällande
fattigvårds-
förordning.
(Forts.)
H:o 32.
14
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
Om ändring
i gällande
fattigvårds-
förordnina.
(Forte.)
Om förslag
till förän¬
drad lagstift¬
ning rörande
fideikommiss.
skyldigheter som föräldrar till äkta barn, då de oäkta barnen äro-
erkända. Det är således alldeles öfverflödigt, att här skulle stå, att
fadern erkänt barnet, utan det är fullt tillräckligt då härföre skrif-
ves, att den, som genom domstols lagakraftvunna utslag blifvit för-
pligtad att utgifva barnuppfostringsbidrag, också får underkasta sig
påföljderna, som lagen ålägger, hvilket icke nog tydligt framgår af
den ursprungliga lagtexten, emedan, då domstolen afkunnar utslaget,
säges deri endast, att personen i fråga han vara fader till barnet.
Detta innehåller också det utslag motionären åberopat, nemligen att
den deri omnämnda personen, derigenom att han brustit åt eden,
måste anses vara förvunnen till att hafva haft sådant umgänge med
qvinnan, att han hunde vara fader till barnet; men derigenom är
icke sagdt att han verkligen är fader. Nu föreslår Utskottet, att den,
som blifvit ålagd att utgifva uppfostringsbidrag, skall hafva alldeles
samma skyldigheter som den, som erkänt faderskapet, i de fall,
då han undandrager sig att betala, och då tror jag motionären vun¬
nit så mycket, han kan begära. Jag vill för mm del yrka bifall
till Utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositio¬
ner gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, blef ärendet till
Utskottet återremitteradt.
§ 2.
Härefter förekom till behandling Lag-Utskottets Utlåtande N:o
47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning rörande
fideikommiss.
I berörda, inom Andra Kammaren af herr Joll. Ohlsson afgifna
motion, N:oll09, var föreslaget, »att Riksdagen ville besluta i skrif¬
velse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utar¬
beta och för Riksdagen framlägga; förslag till lag om transformation
af fideikommiss i fast egendom till räntebärande kapital, och om fri¬
villig upplösning, under vissa vilkor, af sålunda förvandladt eller
annat fideikommiss i lösegendom; med förbud mot stiftandet af nytt
fideikommiss af hvad slag som helst, samt med upphäfvande af så¬
dana nu gällande föreskrifter, hvilka efter den nya lagens trädande
i kraft, kunna finnas öfverflödiga eller mot densamma stridande».
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till vidare åtgärd
föranleda,
Vid utlåtandet funnos fogade reservationer af Herr J. Smedberg
och af herr J. Anderson i Tenhult, hvilka väl biträdt det slut, hvar¬
till Utskottet kommit, men icke gillat motiveringen.
Efter föredragning åt ärendet anförde:
Herr Joh. Ohlsson: Då jag tog mig friheten väcka förslag
om förändrad lagstiftning angående fideikommiss, var jag icke så
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
15 N:o 32.
naiv, att jag trodde, att detta förslag redan vid denna riksdag skulle Om förslag
föranleda till någon positiv åtgärd, men på grund af vissa erfaren- titlförimdradC
lieter ansåg jag det vara min pligt att söka hålla frågan vid 1 ifrörande'jidei-
inom Riksdagen och möjligen något litet bidraga till dess slutliga kommiss.
lösning. _ _ (Forts.)
Lag-Utskottet har emellertid fortfarande likasom förut, då denna
fråga varit före, såsom förnämsta och första skälet mot fastighets-
fideikommissets upphäfvande åberopat, att fideikommisstiftelsen skulle
hafva sin grund eller upprinnelse i den romerska rätten. Huru¬
vida detta kan vara ett skäl att i alla tider bibehålla lagstiftningen
oförändrad i detta hänseende, lemnar jag derhän, men, ehuru icke
jurist, är jag dock nog djerf att våga betvifla, till och med bestrida,
att fideikommissinrättningen hos oss kan hafva ett sådant ursprung.
Jag vågar göra detta på den grund, att familjen i den romerska
republiken var något helt annat än hos oss, och jag kan, till stöd
för denna min mening, åberopa en akademisk afhandling, hvars
hufvudsakliga författares djupa och grundliga studier torde vara
förnämsta orsaken till, att han kommit att intaga en så framstående
plats på det juridiska, såväl teoretiska som praktiska, verksamhets¬
fältet; jag menar numera Justitierådet Olivecrona. Den afhandling,
han jemte Friherre v. Plåten framlade till granskning på akademiska
lärosalen i Upsala år 1851, har visserligen till hufvudämne lag-
bestämd giftorätt i bo, men, då familjens egendomsförhållanden i
alla afseenden äroi beroende af egande- och arfsrätten makar emellan,
hafva författarne naturligtvis icke kunnat annat än vidröra arfs-
frågan i allmänhet. Att den romerska familjen var något helt
annat än den svenska, framgår af följande rader, som jag skall upp¬
läsa ur den åberopade afhandlingen: »Den princip, hvarpå den romer¬
ska familjens organisation hvilade, var icke, såsom hos oss och
våra förfäder, blodsbandet, utan fadersväldet—patria potestas. Fa¬
miljen uppfattades nemligen, enligt den äldre romerska rätten,
såsom varande en helhet af individer, hvaruti de särskilda delarne
betydde intet, utom genom förhållandet till en, familjens hufvud,
dess representant och enväldige styresman — pater familias. Den
utgjordes således af alla, hvilka, till följd af naturligt förhållande
eller lag, voro förbundne att subordinera under samma patria po¬
testas, lika godt för öfrigt om de räknade gemensamt ursprung eller
icke. Hos pater familias var samtlige familjemedlemmarnes rätts-
capacitet likasom concentrerad; han ensam, såsom fullt sjelfständig,
(sui juris) egde sjelf rättigheter, de öfrige blott genom honom. Han
förenade i sin hand den oinskränkta myndigheten öfver familje¬
medlemmarnes personer, likasom dominium öfver allt hvad dessa på
hvarjehanda sätt kunde förvärfva.» Nu frågar jag, om dessa för¬
hållanden på något sätt kunnat eller kunna tillämpas i vår lagstift¬
ning, helst som familjens politiska och sociala samintressen här alltid
grundat sig på frändskap eller blodsbandet? Samme författare visa
gradvis huru egendomsförhållandena inom familjen utvecklat sig
hos de romerska folken, hos de germaniska folken och särskildt hos
de nordiska folken. Och deraf framgår, att hos oss har arfs- och
N:o 32.
16
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
Om förslag jordegarelagstiftningen utvecklat sig på fullt sjelfständig grund utan
till förändrad någon hänsyn till den romerska rätten. Den enda likheten är, att,
rörande fidei- ^ eganderätten till jord hos oss varit ett vilkor för politiska rättig-
kommiss. heter, med motsvarande skyldigheter, vissa familjefäder ansett af
(Forts.) vigt att genom testamente bibehålla egande gods med motsvarande
anseende och inflytande på en hand, men faktum är ju, att vi lefva
i andra tider än våra förfäder. Så har t. ex. numera qvinnans ställ¬
ning inom familjen så förändrats, att hon har lika arfsrätt med
mannen, bördsrätten har försvunnit likasom mycket annat i följd
af förändrade tidsförhållanden; och det politiska medborgarskapet
och inflytandet stödjer sig ju nu på helt andra grunder än förr.
När man derför vill gå så långt tillbaka som till romarnes tid för
att hemta skäl för beståndandet af någonting för våra nuvarande
förhållanden så ringa passande som fideikommissinrättningen, synes
det mig vara allt för antikt, helst som man ju vet, att i det med
romerska riket beslägtade Frankrike, sedan feodalväldet i eget in¬
tresse frivilligt uppgått i seigneursväldet, detta senare bortrycktes
genom den stora revolutionen. Man behöfver icke heller mycket
skarp blick för att inse, att det engelska majoratväldets dagar
ganska snart torde vara räknade, oberoende af dess legala ursprung.
Skulle man väl då hos oss, derför att fastighetsfideikommissen af
någon godsegare en gång ansetts kunna spela en vigtig rol, vara
nödsakad att bibehålla dem i alla tider? Jag tror det icke.
Utskottet upprepar emot mitt skrifvelseförslag skäl, som det
förut anfört emot Herr Wallenbergs lagförslag. Utskottet säger nem¬
ligen: »Några särskilda olägenheter af nuvarande fideikommiss i fast
egendom hade icke heller, Utskottet veterligen, försports, och ingen
anledning syntes derför Utskottet vara för handen att bifalla ett
förslag, hvarigenom dessa gods skulle förlora sin ifrågavarande
egenskap» etc. Jag frågar då: när Utskottet alltid har lemnat och
äfven denna gång lemnar obestridt, att fastighetsfideikommissen på
landet just i följd af sin natur icke kunna tillgodogöras så som om
de voro fria, är detta kanske ingen olägenhet för det allmänna?
År det ingen olägenhet, att den, som köper eller af syskon eller
andra anhöriga löser till sig en egendom och måste skuldsätta sig
för en stor del af köpe- eller löseskillingen, skall nödgas konkurrera
med dem, som tillträda sina stora gods utan något kapitalutlägg?
Om man icke inser, att deri ligger en direkt orättvisa mot dem,
_ som hafva att betacka räntan för fria jordbruksfastigheter, så borde
man åtminstone kunna inse, huru det skulle komma att gestalta sig,
om det framdeles lyckades våra skyddstullsvänner att få sitt vid denna
riksdag föreslagna ekonomiska system genomfördt och fastslaget för
en längre tid. Följden skulle naturligtvis blifva den, att så snart
en fri egendom bytte egare, skulle den betinga så mycket högre
pris, som den hade stigit i värde genom det skydd dess alster åt-
njöte. En blifvande egare hade sålunda ingen nytta af tullskyddet,
men så mycket större skada, ty fideikommissarierne toge ensamme
fördelen, och när man af den vid Utskottets betänkande fogade
tabell ser, att samtliga fideikommissegendomar i riket, med från-
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
17
N:o 82.
räknande af dem i Stockholm, representera ett taxeringsvärde af Omförslag
i rundt tal 101,500,000 kronor, är det lätt att räkna ut, att den oil förändrad
höstsäd, dessa fideikommiss skulle kunna producera till afsalu, komme^l^^™^
att, blott med den hittills föreslagna tullsatsen, bereda de 153 inne- kommissT
hafvande en årlig vinst af omkring 1,000,000 kronor, som fördelade (Forts.)
på en hvar af dem skulle i medeltal blifva omkring 0,500 kronor.
En sådan skattskyldighet från rikets öfriga medborgare till de 153
blefve följden, och jag hemställer, om detta icke vore en ytterligare
olägenhet för de ö frige jordbrukarne i landet och för alla, utom
fideikommissarierna. Vidare upprepar Utskottet ett annat skäl emot
mitt förslag, som jemväl förut anförts emot herr "YVallenbergs, då
Utskottet nemligen säger, att, dessa fideikommiss skulle förlora sin
egenskap af sådana, »utan att ens lefvande eventuelle fideikommissarie!’
skulle få tillfälle att å slägtens vägnar sig yttra, än mindre deras
bifall erfordrades.» Hvarifrån har Utskottet fått detta? Mitt för¬
slag, om det vann Riksdagens bifall, lägger intet hinder i vägen
för Kongl. Maj:t att, innan förslaget till lag framlägges för Riks¬
dagen, fråga hvarje fideikommissarie, om han ville gå in på fidei¬
kommissets transformation eller icke.
Vidare säger Utskottet: »Hvad slutligen angår de medel, mo¬
tionären föreslagit för genomförande af fideikommissens upphäfvande,
så synas dessa vara af sådan beskaffenhet, att äfven de, hvilka önska
det nämnda målet, lära finna betänkligt att godkänna desamma.
Motionären föreslår nemligen en tvångsförsäljning af alla fastigheter
af fideikommissegenskap.» Hvar står detta i mitt förslag? Jag har
visserligen i motiveringen uttryckt den tanken att, sedan två genera
tioner af innehafvare varit i tillfälle att frivilligt sälja sina fidei¬
kommiss, vid den andra generationens utgång en tvångsförsäljning
kunde ske för att en gång få alla fastighets fideikommiss frigjorda,
hvithet senare af anförda skäl för mig framstår såsom hufvudsakligt
i denna fråga; men uti klämmen i min motion, som ju ej innehåller
något formuleradt lagförslag har jag icke talat om någon tvångs¬
försäljning; tvärt om går ju mitt förslag i hufvudsak ut på frivillig
transformation och upplösning. Med hvad jag nu sagt torde Ut¬
skottets erinran om »hvilka förluster och rubbningar i det ekonomiska
lifvet, åtminstone i de landsdelar, der fideikommiss talrikast före¬
komma, det af motionären föreslagna förfarandet otvifvelaktigt skulle
medföra,» böra förfalla.
Vidare säger Utskottet beträffande mitt förslag om upphäfvande
af fideikommiss i stadsfastighet att »tillvaron af sådana fideikommiss
icke synes kunna medföra några afsevärda nationalekonomiska olägen¬
heter och ej heller, så vidt Utskottet känner, visat sig lägga hinder
i vägen för allmänna arbetens och regleringars genomförande eller
för ett tidsenligt användande af fastigheten.» I afseende å detta
senare påstående skall jag genom ett par slående exempel visa, huru
litet Lag-Utskottet gjort sig reda för de verkliga förhållandena.
Det fans för någon tid sedan i Stockholm ett fideikommiss, det
s. k. Grubbeska (Grubbens gärde). Innehafvaren af detta fidei¬
kommiss kunde med afkastningen icke ens underhålla husen å det-
Andra Kammarens P)'ot. 188fi. N:o 32. 2
N:o 32.
18
Onsdagen den 31 Mars, e. in.
rörande fide
ftommiss.
(Forts.)
ligen
Om förslag samma, hvarföre han nödgades, tvärtemot testators vilja, hos Kongl.
till förändrad ]\[aj p begära att få försälja detsamma. Sedan försäljningen hlifvit
^örandefdei- medgifven och egt rum, erhöll egendomen flera millioners värde. Senast
har Hornsbergs fideikommissegendom, som knappast lemnade ränta
på ett kapital 100,000 kronor, genom öfverflyttande af fideikommiss¬
rätten på en annan egendom, som för ändamålet inköpts för 400,000
kronor, erhållit ett taxeradt värde af nämnda belopp. Naturligtvis
är det köparnes mening att göra sig åtskilliga millioners inkomst
på den affären och detta just derigenom att egendomen blef fri¬
gjord. Deraf framgår tydligt, att fideikommiss i städerna icke kunna
tidsenligt brukas. Att de verkligen lägga hinder i vägen för genom¬
förande af allmänna arbeten och regleringar framgår bäst deraf, att
dylika egendomar först måste i strid mot testatorernas föreskrifter ut¬
bytas mot andra eller mot räntebärande kapital, innan någon reglering
å deras område han genomföras. Om någon nationalekonomisk be¬
tydelse af fideikommiss i stad har jag icke i motionen talat. Slut-
vill jag yttra några ord med anledning af reservationerna.
Reserv anterne hafva i likhet med mig icke ansett sig kunna
gilla Utskottets motivering, men hafva icke förty kommit till samma
slut, som Utskottet. Ed. af dessa reservanter, herr J. Anderson,
är rädd för att enligt mitt förslag fideikommisserna skulle blifva
fastslagna mera än de nu äro. Detta synes mig icke möjligt, ty
fastslagna äro de nog redan så säkert som de kunna blifva. Skulle
Kongl. Maj:t och Riksdagen på sätt jag föreslagit besluta en trans¬
formation af fideikommissen, så förefinnes icke något hinder, om
statens intressen fordra det, att uppställa vilkoren på sådant sätt
att fideikommissen så småningom komma att försvinna. Detta hade
väl också Utskottets reservanter kunnat inlä:
om de för sin del velat en skrifvelse
reservant deri lärer väl icke behöft
utan endast klämmen deri vara för sig bindande i formen. För
öfrigt går ju mitt skrifvelseförslag ut på en frivillig upplösning af
den förvandlade fideikommissrätten, när innehafvare af densamma
och andra intressenter sådant särskild! önskade och derom enades.
Jag har goda skäl för antagandet, att de förvandlade fideikommissen
komme att på denna lojala väg så småningom och rätt snart upp¬
lösas af sig sjelfva. Således tror jag i motsats mot den nämnde
reservanten, att mitt förslag icke är egnadt att fastläsa fideikom¬
missen, utan tvärt om. Men äfven om man skulle, af skyldig akt¬
ning för stiftarnes vilja i den del, der denna ännu är och förblir
utförbar, för alltid fastläsa desamma i den mera oskadliga form jag
ta i
sin motivering,
i ämnet, tv Utskottet eller
anse motiveringen i eu motion
föreslagit, så
kan dock icke bestridas hvad erfarenheten lagt i dagen,
eller att, under det fastigheterna successivt stiga i värde, så faller
deremot kapitalet i värde samt att sålunda, så vidt jag kan se,
fideikommissernas ekonomiska betydelse småningom skulle försvinna
af sig sjelf, likasom den politiska redan gjort.
Jag har velat yttra detta för att när frågan eu gång bättre
mognat — ty den är af beskaffenhet att den måste återkomma och
vidare odlas — det anförda må i sin mån kunna tjena som ett
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
19
N:o 32.
inlägg vid ett slutligt ordnande af densamma, äfvensom för att i Om fardag
min mån söka förebygga att sådana ohållbara skäl, som de Indika twförändrad
Utskottet nu anfört, vidare må komma att upprepas eller åberopas, ^randTnd'
samt i den förhoppning, att Lag-Utskottet framdeles må kunna kommiss.
skilja mellan motivering och kläm, mellan bisak och hufvudsak, (Ports.)
mellan nutid och forntid samt mellan en till behandling föreliggande
och en förut slutbehandlad motion, så att deras innebörd hvar för
sig rätt uppfattas och ej förblandas.
Herr Talman! Då jag vet att Första Kammaren bifallit Ut¬
skottets förslag, så skall jag, ehuru goda skäl tala för att begära
återremiss, med hänvisande till motionens af Utskottet till större
delen ignorerade motivering, icke nu framställa något yrkande.
Herr Fredenberg: Då Lag-Utskottet i år icke anfört några
nya skäl, som skulle kunna föranleda mig att frånträda de åsigter,
som jag uttalat vid flere föregående riksdagar rörande olämplig¬
heten af fideikommissrättens bibehållande ur statsekonomisk synpunkt,
och då jag ur rättslig synpunkt anser det vara i ännu högre grad
betänkligt att bibehålla en institution, som står i uppenbar strid
mot vår gällande arfslagstiftning samt emot vår tids humana rätts¬
uppfattning, sä ber jag att få instämma med reservanten Smedberg
i hans ogillande af den utaf Utskottet begagnade motivering, helst
jag lika litet som nämnde reservant kan instämma med motionären
i hans förslag att fastslå fideikommissrätten i eu ny form.
Herr von der Lancken: Jag vet väl, Herr Talman, att den,
som vågar tala om principer, icke är så synnerligen gerna hörd i
denna Kammare. Icke desto mindre vågar jag uttrycka den mening,
att det skulle vara önskligt, om man i allmänhet något mera, än
nu plägar vara fallet, ville göra sig reda för konseqvenserna af sina
yrkanden, och i hvad mån ett lagförslag kan anses stå i samman¬
hang med förut uttalade grundsatser. Under hela förmiddagen
hafva vi hört ett parti, som eljest med en kraft och talang, som
jag finner högst erkännansvärda, kämpar för den grundsatsen, att
staten skall förhålla sig indefferent gent emot religiositeten, såsom
en individens ensak, med samma kraft och samma talang påyrka,
att staten med alla den till buds stående medel skall verka för ett
bestämdt specielt sedlighetsmål, och detta, ehuru väl sedligheten så
till vida skall vara religiositeten underordnad, som den, åtminstone
efter detta partis åsigt, är en yttring af religiositeten. Nu vill
man af afvoghet mot en institution, som lyckats tillvinna sig denna
Kammares synnerliga ovilja och som måhända också förtjenar den,
bryta med en grundsats, som i alla tider och alla länder ansetts
som en fundamentalsats i lagstiftningen, den nemligen att ingen lag
bör erhålla retroaktiv verkan. Men, mine herrar, den dag kan må¬
hända komma, då det gäller andra, vida vigtigare och af Eder med
helt annorlunda känslor omfattade frågor och då I skolen finna
andra garantier för deras lösning i den af Eder önskade rigtning
uti den grundsats, I nu viljen kasta öfver bord. Måhända skolen
N:o 32. 20
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
Om förslag I då beklaga, att I någonsin öfvergifvit den enda fasta marken för
till förändrad lagstiftningsarbete, den absoluta laglighetens.
rörande fidei- Jag yrkar bifa11 tiU Utskottets förslag.
kommiss.
(Forts.) I detta yttrande instämde Herr Ahlström.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Utskottets hem¬
ställan bifölls.
§ 3.
gande förlig- Slutligen företogs handläggning af Andra Kammarens Tredje
relsen för Tillfälliga Utskotts Utlåtande Ko 9, (i samlingen Ko 19) i anled-
statens jern- ning af vackt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
väg sträf,kattom åläggande för trafikstyrelsen vid statens jernvägar att vid import
Stenkol och af stenkol och cokes begagna svenska fartyg.
cokes begagna I öfverensstämmelse med motionären, Herr E. G. Boströms
svenska förslag hemstälde Utskottet, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till
fartyg. Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville anbefalla trafikstyrelsen
för statens jernvägar att för framtiden kontrahera om uppköp af
stenkol och cokes för statens jern vägstrafik på sådant sätt, att intet
hinder måtte möta att vid deras hitfraktande i så stor utsträckning
som möjligt använda svenska fartyg, så vida eljest antagliga anbud
derå göras från svenska rederier.»
Herr Öl. Melin erhöll ordet och yttrade: I likhet med motio¬
nären och Utskottet kan jag intyga, att den svenska sjöfartsnäringen
för närvarande befinner sig i mycket stort betryck, och jag borde
således, såsom sjelf svensk redare, vara mycket tacksam, om kraftiga
åtgärder kunde vidtagas för denna närings höjande och förbättring.
För min del kan jag dock icke finna, att det förslag, som här nu
föreligger, är af beskaffenhet, att jag kan tillmäta detsamma någon
synnerligen praktisk betydelse. Het är mycket lätt att framkasta ett
förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte här ifråga¬
sattes, men innan man gör detta, tror jag att man bör noga tillse,
hvad följden af en sådan skrifvelse skulle blifva. För min del kan
jag icke finna, att Utskottet undersökt saken så, som jag anser att
Utskottet bort göra. Såsom bekant har styrelsen för statens jern-
vägstrafik hittills plägat köpa stenkol på så sätt, att priset för den
qvantitet, staten för året behöfde, har vid kontraktets uppgörande
faststälts för varans levererande i vissa af trafikstyrelsen bestämda
svenska hamnar, och tror jag att detta sätt är det enda rigtiga.
Jag anser nemligen, att staten liksom hvarje annan köpare bör,
när den gör uppköp, veta, hvad den har att betala, och icke inlåta
sig på ovissa spekulationer. Skulle ett annat sätt hädanefter
tillämpas vid köp af stenkol för statens räkning, kan jag icke finna,
att det kunde gå till på mer än ett sätt, och det vore, att priset
bestämdes för kolen levererade i engelsk hamn och trafikstyrelsen
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
21
Ji:o 32.
sedermera sjelf ombesörjde dess befraktande hit; men då tror jag Om olag-
också, att förhållandena blefve sådana, att staten finge betala ettganrfiJ^r^
högre pris för stenkolen och sedermera måste åtaga sig det i mångas statens jern-
tycke icke så särdeles svåra befraktningsbestyret. — För min del v äg strafik att
anser jag dock, att detta sätt skulle i många fall medföra stora vid import af
svårigheter och kostnader för staten. Såsom det nu går till, är det s*enJtj°l och
mycket beqvämt för staten att få sitt kolförråd levereradt i vissa00 "svenska1*1
hamnar i Sverige, men i motsatt fall måste i kontraktet bestämmas fartyg.
vissa hamnar i England af sådan beskaffenhet, att hinder ej mötte (Forts.)
för sig erbjudande ångare eller segelfartyg att der intaga sin last,
såväl med afseende på djupgående som andra omständigheter. —
Mycket lätt kunde staten i senare fallet förorsakas en kostnad af
ett eller annat tiotusental kronor. — Under närvarande tryckta frakt¬
konjunkturer skulle det ej vara så svårt att finna svenska fartyg,
som ville taga dessa kolfrakter, åtminstone hvad beträffar hamnarne
Göteborg, Malmö och Sundsvall, men så snart någon liten ljusning
inträder i fraktfarten, refuseras så låga kolfrakter, och då kan det
vara godt för staten att hafva ett årskontrakt att hålla sig till. —
Orsaken, hvarför man kan betinga lägre frakter, när frakten ingår
i priset, härrör deraf, att kolleverantörerne vanligen disponera öfver
ett stort antal stora ångare, som de kunna låta segla mycket billigt,
och derför kunna de lätt sjelfve leverera varan med dessa båtar i
svenska hamnar och kunna sätta priset betydligt lägre än annars
vore förhållandet. Exempelvis vill jag nämna, att enligt de kon¬
trakt, som statens jernvägstrafikstyrelse afslutat för 1886, ställa sig
p risen så märkvärdigt, att det är 8 å 9 pence billigare pris per
ton levererade i Sundsvall än i Stockholm och Göteborg. Detta
får sin förklaringsgrund deri, att, om dessa stora ångare få lossa i
[Norrland, de der hafva utsigt att få frakt tillbaka.
Utskottets åsigt, att svenska fartyg säkerligen med tacksamhet
skulle hafva åtagit sig hela 1885 års koltransport till Sverige och ej
blott nu öfverförda 24,000 tons, är ej rigtig, ty det kan omöjligen
löna sig med nu gängse kolfrakter att frakta kol till Stockholm, der
utfrakter sedan ej kunna erhållas, utan hvarifrån man nödgas gå till
norrländska hamnar i barlast för erhållande af utfrakt. Störa engel¬
ska ångare, hvilka, såsom redan nämndt är, ofta tillhöra sjelfva kol¬
bolagen, kunna möjligen häruti finna någon fördel. Man finner
äfven, att af statens import af kol till Stockholm under år 1885,
utgörande 30,000 tons, ej mindre än 28,000 tons införts i engelska
ångare, hvaremot af 24,000 tons, som under samma år infördes i
svenska fartyg, ej mindre än 17,000 tons voro för Göteborg, och de
ångare, som antogo frakter dit, voro så godt som uteslutande så¬
dana, hvilka, i stadig fart från Göteborg, der erhålla utlaster på
England hela året om. Till följd af dessa omständigheter kunde
de nöja sig med eu jemförelsevis låg hemfrakt. Huru jag således
än ser saken, är det för mig tydligt, att staten har största fördelen
af att uppgöra sina kolkontrakt på sätt hittills skett. Genom att
dessa stora ångbåtar komma till Stockholm med kollaster och sedan
gå upp till de norrländska hamnarne för att få utfrakter till England,
N:o 32.
22
Onsdagen den 31 Mars, e. ra.
Om åläg- så, blir det en möjlighet att få de svenska exportartiklarne jern och trä
relief för' bi1%are. fraktade än annars skulle vara förhållandet, hvilken omstän-
statens jern- Vighet ju spelår eu stor rol för dessa landets hufvudexportartiklar.
vägstrafik att Sedan jag nu sökt bedöma frågan hufvudsakligen från sta-
vid import a/tens synpunkt, vill jag ej underlåta att se densamma speciel ur
MhefbeqZna sjöfarts*intresse- Ur denna synpunkt tror jag det är klokast att ej
svinstia söka konstlade medel för sjöfartens upphjelpande, utan låta fri
fartyg, täflan fortfarande vara rådande, ty derpå förlorar icke sjöfarten,
(Forts.) men landets andra näringar förtjena utan tvifvel derpå. Om vi
fordra rättighet att deltaga i andra länders fraktfart med samma rätt
som deras egna undersåter, så få vi ej heller frukta att se deras
fartyg i våra hamnar. Jag tror deremot, att vi på helt annat sätt,
än som nu blifvit föreslaget, hafva att höja och upphjelpa vår sjö¬
fart. Vi böra söka att efter bästa förmåga utvidga våra reguliera
förbindelser icke blott med europeiska utan äfven med transatlan¬
tiska hamnar; att bättre söka ordna vårt konsulatväsen och i all¬
mänhet våra handelsförbindelser med utlandet; att borttaga olämp¬
liga och orättvisa afgifter på sjöfarten, närmast lastpenningarna,
samt att på staten söka öfverföra någon del af kostnaden för fyr-,
båk- och lotsväsendet, lifräddningsanstalter m. m., så att de afgifter,
fartygen för. närvarande hafva, kunna minskas. Dessa lättnader
skulle nemligen blifva till verklig hjelp ej blott för sjöfarten,
utan äfven komma landets öfriga näringar till godo, ty ju mindre
omkostnader sjöfarten har, desto billigare frakter kan den erbjuda.
Detta gäller för öfrigt icke endast sjöfarten, utan äfven jernvägarne.
Ju billigare staten får sina kol, och ju lägre driftkostnaderna blifva
öfver hufvud, desto billigare kunna äfven frakterna sättas, och detta
senare utgör just i våra dagar ett önskningsmål.
Jag tror således, att man icke bör vidtaga en åtgärd, som ökar
driftkostnaderna för statens jernvägstrafik, utan tvärtom försöka ned¬
bringa desamma, ty detta kommer äfven landets näringar till godo.
Min öfvertygelse är alltså, att motionärens och Utskottets förslag
icke är det rätta, samt att det aldrig kommer att få någon egentligen
praktisk betydelse. Skulle det lika väl vara Kammarens och Riks¬
dagens mening att ingå på ett sådant förslag, som Utskottet här
fram stält, så tror jag det icke tjenar till något, med mindre än
Riksdagen på samma gång låter Kongl. Maj:t förstå, att, om några
medel skulle komma att erfordras för fyllande af de ökade kost¬
nader ett sådant förslag kan föranleda, Riksdagen äfven är villig
att betala dessa.
Då jag för min del ej funnit skäl dertill, så vill jag yrka af-
slag å Utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde Herr Arhusiander.
Herr Boström anförde: Det har icke varit utan förvåning
jag hört eu af Kammarens främste målsmän för Sveriges sjöfart
yttra sig så, som den förre talaren gjorde. Han började sitt anfö¬
rande med att erkänna, att det vore illa stäldt för den svenska sjö-
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
N:o 32.
fartyg.
(Forts.)
farten, men att han likväl af intresse för denna samma sjöfart an-
såge det af mig framstälda förslag att i någon rata upphjelpa en reisen för
vara olämpligt. För min del vet jag icke hvad sjöfarten skall lefva statens jem-
af om icke på frakter, och äfven om för uppmuntrande af den sven- vågstrafik att
ska sjöfarten statsverket eller jernvägstrafikstyrelsen förlorade ett
eller annat tiotusental kronor, så anser jag, att denna för stats- legagna
verket obetydliga uppoffring vore väl använd, om dermed något svenska
kunde vinnäs till upphjelpande af denna näring. När engelsmännen
köpa virke från de norrländska hamnarne, förbehålla de sig att
äfven få ombesörja dess ^fraktande. Men när vi skola skeppa
från utlandet, så öfverenskomma vi, att säljaren skall leverera varan
fritt i svensk hamn, derför att det är beqvämare och iörenadt med
mindre besvär och omtanke. Jag medgifver väl, att det kan vara
förenadt med besvär att befrakta fartyg, ehuruväl jag tror, att med
den stora konkurrensen på detta område besväret dermed är mindre
betydande. Men tillika nödgas jag också medgifva, att, huru myc¬
ket än man anser sjöfarten böra tillgodoses, man, när man hör en
målsman för den svenska sjöfarten uttrycka sig så som Herr Mehn
gjorde, får intrycket af tvekan, huruvida det kan vara skål att gorå
något i detta afseende. Herr Mehn talade om, att sjöfarten borde
understödjas genom nedsättning af lastpenningar och andra algliter,
som betunga sjöfarten. Men en dylik nedsättning kommer ju till
o-odo lika mycket utländska fartyg som svenska, hvadan hvarje
fättnad i sådant hänseende äfven blir en lättnad för utlandet i kon¬
kurrensen med oss. Genom det af mig framstälda förslaget skulle
deremot Sverige tillskyndas någon fördel framför utlandet. -Guru
ja» sålunda än ser saken, kan jag icke finna annat, än att det kunde
vara förenadt med gagn att aflåta eu så beskaffad skrifvelse som
ja" föreslagit. I fråga om formuleringen, sådan den är åt Utskottet
föreslagen, synes mig väl den af mig i motionen föreslagna orda¬
lydelsen ega företräde, men jag skall i detta afseende ej framställa
något yrkande, utan åtnöjes med, om Utskottets förslag vinner
Kammarens bifall. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Fredenberg instämde med Her
t Boström.
Vidare yttrade
Herr Ekman: Då jag varit ledamot af det Utskott, som be¬
handlat denna motion, anhåller jag få säga några ord till försvar
för Utskottets förslag. , . „ .
Herr Mehn har påpekat, att, för att höja skeppsfarten, man
måste använda andra medel, och han påvisade några sådana. Ja,
för min del, tror jag icke, att det medel, som Utskottet föreslagit,
är sådant, att det absolut hjelper sjöfarten. Herr Mehn sade äfven,
att det är ytterst beqvämt för trafikstyrelsen, att, såsoin nu sker,
köpa varan levererad i svensk hamn. Ja, att det är beqvämt måste
medgifvas, men att det är nyttigt för landets skeppsfart det åter-
står att bevisa. Han trodde äfven, att kolen skulle ställa sig dy-
N:o 32.
24
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
°m olag- rare,. om svenska staten uppgjorde kontrakt om leverans i engelsk
delsen fiör' °,ck i.cke * svensk hamn. Det kan ju vara möjligt, att så blir, men
statens jern- den ärade talaren kunde icke bevisa det, och det låter sig nog icke
vägstrafik att bevisas; ty jag tror för min del, att bland de engelska kolleveran-
vid import af törerne är så stor konkurrens, att trafikstyrelsen kan betinga samma
r£“;iPrisf kole* | svensk 80V eng^k hamn.
svenska Samme talare säde vidare, att de engelska ångarne gå hit för
fartyg. oerhördt billigt pris, och det göra de verkligen. Men om svenska
(Forte.) fartyg Ange åtaga sig dessa kolfrakter, skulle de måhända kunna
gå för samma pris. Det är nemligen möjligt att gå för en lägre
frakt från England än t. ex. från en rysk eller tysk hamn, emedan
priset på de kol, som man behöfver för ångbåtarnes egen drift ställer
sig betydligt lägre i England än annorstädes. Och man må icke
förgäta, att. kolprisen spela eu betydlig rol, då det blir fråga om.
den behållning, som ett fartyg har på sin frakt.
Herr Melin sade slutligen, att engelska fartyg gå till Stock¬
holm med kolfrakt och sedan gå de upp till Norrland och lasta
trävaror eller jern, men jag kan icke förstå hvad som hindrar
svenska fartyg att, om de finge dessa kolfrakter, gå upp till Norr¬
land och taga utfrakter i trä och jern.
Det är på dessa grunder jag tror det vore välbetänkt af Kam¬
maren att bifalla en skrifvelse till Kongl. Maj:t i den af Utskottet
angifna rigtning. Den omständighet, att under år 1885 24,000 tons
stenkol hitförts med svenska fartyg, visar, att svenska fartyg dock
funnit med sin fördel öfverensstämmande att taga dessa frakter, och
de skulle säkerligen med tacksamhet öfvertagit hela kolfrakten.
Jag anhåller derför på grund af hvad jag nu haft äran anföra
och hvad Utskottet anfört, att Kammaren ville bifalla Utskottets
förslag.
Herr Dieden: Här talas om denna stenkolsimport för statens
jernvägars behof, som om den skulle utgöra nära nog hela Sveriges
stenkolsimport; men den utgör ju endast en försvinnande del af
hela stenkolsimporten. Jag kan icke förstå, att Sveriges sjöfart kan
väsentligt höjas derigenom, att svenska fartyg få privilegium på att
trakta några tusen tons kol. Detta torde i allt fall icke vinnas
genom det föreslagna stadgandet, utan torde derför erfordras lag¬
stiftning i den rigtning, som Herr Boström omnämnt, eller att jern-
yägstrafikstyrelsen skulle åläggas köpa kolen i England och sjelf
ombesörja dess hitfraktande med svenska fartyg.
Herr Boström sade, att då engelsmännen köpa timmer i Norr¬
land, göra de till vilkor att det skall fraktas med engelska fartyg; men
7^ icke fallet, utan ibland säljes varan levererad här och
ibland levererad i England, och detta beror icke på någon lagstift¬
ning utan på öfverenskommelse mellan affärsmännen. I förra fallet
blir fraktningen köpanens ensak, i det senare säljarens.
Jag tror derför icke, att, hvad som här föreslås kan lända sjö¬
farten till någon nytta, utan endast komma att stå som en opinions¬
yttring, hvars afsigt lätt kunde missförstås och måhända väcka af-
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
25
N:o 82.
svenska
fartyg.
(Forts.)
voghet mot oss i England, som dock är vår förnämsta exportort. Om olag-
Så gerna jag vill gynna vår sjöfart, måste jag derför yrka ‘d(s\agt/anäeförsty-
på Utskottets förslag. Äjt
. väg strå fik att
Herr C öster: Utskottets förevarande hemställan är hållen {vid import af
så milda ordalag, att jag för min del icke skulle hyst någon tvekan stenkol och
att gå in derpå, om den icke rönt motsägelse från annat håll.co
Men då nu så skett, måste jag från frihandelns synpunkt säga, att
jag ej anser förslaget synnerligen välbetänkt. Man säger, att staten
hör uppgöra med de engelska kolleverantörerne om användning af
svenska fartyg. Men tillvägagåendet är icke så, utan staten uppgör
om sina kolleveranser med svenska köpmän, hvilka i sin tur upp¬
göra med de engelska. Och sedan numera de stora ångfartygen
börjat användas för trävarufrakter från Norrland, dit de i de allra
flesta fall skulle afgå tomma eller i barlast, antaga de gerna sten-
kolsfrakter från England, stundom till ett orimligt billigt pris, så
att t. ex. frakten för centner från England till Sundsvall i år utgör
endast 15 öre. Uti dessa billiga pris ligger naturligtvis en stor
vinst för staten, hvilken vinst torde kunna sätta jernvägsstyrelsen i
tillfälle att nedsätta sina frakter. Men icke nog härmed. När de stora
ångfartygen gå ut igen, behöfva de barlast, och jag vet till och med,
att det inträffat, att de tagit jern i barlast utan frakt. Häri ligger
sålunda en vinst N:o 2. Men eu tredje vinst är för vår trävaru¬
export att få ut sina varor för så billigt pris som möjligt, hvartill
utsigten att erhålla stenkolsfrakter vid hitgående icke så litet bi¬
drager. Det gäller samma förhållande i afseende å skeppsrederierna
som å spanmålsproducenterne, att de billiga prisen må kännas hårda
för den enskilde, men äro af gagn för landet i sin helhet. Jag tror
derför, att det föreliggande förslaget är opraktiskt, och föreställer
mig äfven, i likhet med Herr Dieden, att det kunde väcka ond blod
i England, om det antages. Jag vill icke göra något yrkande, men
om frågan kommer till omröstning, så röstar jag afslag å Utskottets
hemställan.
Herr Ekman. Jag vågar bestrida den uppgift, som den siste
ärade talaren lemnat. Han sade först och främst, att det var alldeles
bestämdt säkert, att svenska staten uppgör koluppköpen genom
svenska leverantörer. Men det är ju klart, att den icke kan köpa
engelska kol af svenska leverantörer, utan att sådant sker af en¬
gelsmän, ehuru det sker genom svenska agenter. Sålunda är det
engelsmän, som sälja; ty icke hafva svenskar några kolgrufvor i
England.
Vidare talade han om, att engelska fartyg, äro så liberala, att
de taga jern såsom barlast utan ersättning. Äfven denna uppgift
tror jag vara apokryfisk; ty det vore bra märkvärdigt, om engelska
fartyg först och främst gingo hit för så låga frakter, att jernvägs-
trafikstyrelsen icke behöfver betala mer än fyra shillings pr ton
från England till Stockholm och sedan gå tillbaka till England med
jern såsom barlast utan att derför få någon ersättning. Det torde
N:o 82.
26
Onsdagen den 31 Mars, e. in.
Om olag- val vara just derför, att de få returfrakter, som det under sådana
^“'relsen'för' förhållanden kan löna sig att gå hit. Herr Melin upplyste äfven
statens jern- nyss derom, att de gå till de norrländska hamnarne för att taga
vägstrajik att returfrakter, så att jag tror, att den uppgift, som Herr Cöster lem-
vid import a/nade, icke är fullt rigtig.
stenkol och En annan talare har sagt, att det ju icke är hela kolimporten
00 svenska!na till Sverige frågan nu gäller, utan blott en del deraf, ty hela denna
fartyg, import går till eu million tons, under det att frågan nu gäller blott
(Forts.) 70,000. Detta är väl sant, men det hindrar ju icke, att det kan
vara till nytta för vår svenska handelsflotta, om den får frakta de
tons, hvarom nu är fråga. Man kan ju icke föreskrifva några lagar
i detta hänseende för enskilda, men för staten torde man väl kunna
föreskrifva den lagen, att, då den har att välja mellan svenska och
engelska rederier, den bör företrädesvis taga de svenska.
Herr Sven Nilsson: Jag tror, att Kammaren bör betrakta
denna fråga, såsom en talare också redan sagt, hvarken ur frihan¬
dels- eller protektionistisk synpunkt. Min tanke är, att motionären
med sitt förslag åsyftat endast att bereda svenska fartyg bättre
frakter. Men då nu de, som skulle hafva mesta nyttan häraf, icke
ansett detta förslag medföra någon nytta, så föreställer jag mig,
att icke heller Kammaren hör fästa något vidare afseende dervid.
Ur en synpunkt anser jag dock frågan icke vara ovigtig och det
är, att den berör England, med hvilket land i synnerhet den svenske
* jordbrukaren står i ett nära förhållande. Månne det då kan vara
skäl att i oträngdt mål åstadkomma en skrifvelse, som möjligen
skulle leda till stridigheter med detta land, och der möjligen upp¬
väcka ond blod, såsom en talare sagt? Jag tror icke detta är lämp¬
ligt, synnerligast som denna fråga synes mig vara af allt för ringa
värde för att deraf göra mycket väsen.
På grund häraf yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.
Herr Öl. Melin: Jag har å nyo begärt ordet, emedan Herr
Ekman velat bestrida den af Herr Cöster lemnade uppgift, att
engelska ångbåtar i Stockholm taga jern såsom barlast utan frakt
vid återvändandet via Norrland till England. Jag vill intyga, att
förhållandet verkligen ofta är sådant, icke blott från Stockholm utan
äfven från andra platser i vårt land. Naturligtvis beräknar denna
ångbåt att få sin vinst på frakten af trä eller hafre, men då den
behöfver barlast, så tager den jern dertill utan frakt, och detta är
en fördel för exportörerne. Med anledning af Herr Boströms ytt¬
rande för en stund sedan, att det var ganska förvånande, att svenska
skeppsredare icke bättre visste att bevaka sina intressen, så vill jag
säga, att jag, som förut af mig är yttradt, väl anser sjöfartsnäringen
betryckt, samt att det vore önskvärd!, om den kunde på ett kraf¬
tigt sätt underlättas, men då jag anser det nu föreslagna sättet
olämpligt, så finner jag icke skål att biträda detsamma utan af-
styrker förslaget, i förhoppning att vår svenska sjöfartsnäring på ett
mera verksamt sätt må blifva tillgodosedd.
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
27
N:o 32.
Herr Cöster: Till svar på hvad Herr Ekman anfört ber jag Om aug¬
it upplysa Kammaren, att jag besökt jernvägstrafikstyrelsen samt gande för py¬
nt generaldirektören erhållit muntlig uppgift på de firmor, med statens jern-
hvilka kolkontrakten för 1886 afslutats. Dessa äro flera aktade vägstrafik att
handelshus i Göteborg och Malmö, bvilka icke kunna betraktas vid import af
såsom ombud eller agenter, men som jag icke vet, om jag har rätt stentwl 0°h
att nämna deras namn, så gör jag det icke. 2*2!™
Herr Mehn har redan besvarat frågan om jernfrakterna. Men fartV9-
för att herrarne skola förstå detta ännu tydligare, så vill jag fram- (Forts.)
hålla, att dessa ångbåtar väl beräkna sin hufvudvinst i utfrakter,
som för det mesta bestå af trävaror, men om de kunna på sin båt¬
resa frakta stenkol, så hjelper detta till vid fraktberäkningen, syn¬
nerligast som lastning af stenkol i England går så fort, att en stor
ångbåt kan lastas på några timmar.
Hvad jernet beträffar, så vill jag nämna, att som dessa ång¬
fartyg icke kunna lastas med endast trä, utan måste äfven hafva
någon tyngre last, så taga de hellre jern till barlast fraktfritt, än
de köpa t. ex. sten för ändamålet. Jag tror mig icke behöfva rätta
flera af Herr Ekmans uppgifter.
Herr Dieden: Med anledning af Herr Ekmans yttrande, att
dessa frakter skulle komma svenska handelsflottan till godo, så ber
jag få erinra, att det är endast de största båtarne af svenska han¬
delsflottan, som sysselsätta sig med stenkolsfrakter.
Herr Odell: Jag tror mig förstå, att det kan ligga i herrar
enskildes enskilda intresse att få med utländska ångare skicka sina
varor till utländska hamnar, oafsedt huruvida de hafva det ena
eller andra såsom last till vårt land. Men hvad som är svårt att
förstå för mig är, att, så snart det är fråga om vårt eget lands in¬
tresse, man söker, då man icke har några andra skäl att förebära,
att skrämma oss, såsom man fordom brukade skrämma för turken.
Yår vänskap med det ena eller det andra landet skulle störas, säger
man, i fall vi i mer eller mindre mån sökte tillgodose vårt eget lands
intresse. Det förefaller mig minst sagdt underligt, att vid hvilken
sak som helst, som föres på tapeten, man förebär den omständig¬
heten såsom skäl för motstånd. Jag undrar, om icke, i fall en större
eller mindre del af den kolimport, som kommer in till vårt land,
blefve befraktad med svenska fartyg, detta skulle vara såväl de
svenska rederierna som hela landet till nytta. Jag inser icke heller,
hvarför det skulle vara någon förlust, om de stora engelska ångarne
här finge köpa sten till barlast. Jag tror icke, att det skulle vara
ruinerande för oss. Sådana argument anser jag högst underliga.
Jag anhåller, Herr Talman, i vårt lands intresse om bifall till
Utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Petersson i Hamra och Ostberg.
K:o 32,
28
Onsdagen den 31 Mars, e. in.
Om olag- Herr Ekman anförde: Äfven jag tycker det vara underligt, att
^r^lse^ffr' talas om, att denna fråga skulle vara mycket liten, men ändå väcka
statens jern- on<^ ^od hos den store nationen England. Om det är en liten fråga,
rågstrafik att så torde den väcka litet ond blod bos några engelska kolleveran-
rid import a/törer. Men om några blifva stötta, tror jag att det finnes andra,
stenkol och gom vilja lemna hvad svenska staten i detta afseende beböfver.
eo svenska™0 Vidare får jag med afseende å hvad en talare nämnde, att det
fartyg. endast är de största ångare, som taga kol hit, säga, att det icke är
(Forts.) öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Då jag var uppe i
jernvägstrafikstyrelsen för att taga reda på ifrågavarande förhållan¬
den, så hörde jag, att kolfrakter hitförts med båtar, som icke lastade
mer än 350 å 400 tons. .Tåg gaf särskilt akt derpå och frågade:
Är det verkligen så små båtar, som gått hit med dessa koltrans¬
porter? Naturligtvis hitfraktas större delen af kolen medelst stora
ångbåtar; men, som sagdt, det fans ock sådana på endast 300, 400
och 500 tons. Och sådana äro ju icke så synnerligen stora.
Beträffande Herr Cösters yttrande om barlasten, så blef det
klart, då Herr Melin tilläde: via Norrland. Jag trodde, att Herr
Oöster menade, att båtarne gingo tillbaka till England för att å nyo
hemta kol och togo jern som barlast dit. Men då han menade, att
de taga barlast för att gå upp till de norrländska sågverken, så
ville jag blott påpeka, att det är en ren fördel att för sådant ända¬
mål taga jern i stället för sten.
.lag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Herr Arhusiander: Jag har i denna fråga instämt med Herr
Melin, men sedan diskussionen fått den utsträckning, som nu är fallet,
skall jag be att få yttra några ord särskildt.
Jag får då säga, att jag erkänner det beaktansvärda i motionä¬
rens framställning, emedan den åsyftar att lemna någon hjelp åt den
svenska sjöfarten, som lider betryck liksom andra näringar. Men
jag tror icke, att en sådan åtgärd, som Utskottet föreslagit, kan
blifva af någon praktisk betydelse för vår sjöfart.
Här talas om, att man skulle använda endast svenska fartyg i
vår fraktfart. Men jag vill upplysa herrarne om, att numera ske
våra försäljningar, åtminstone hvad trä angår, så, att man säljer det
fritt ombord i svensk hamn, och således hafva vi i de flesta fall
icke med befraktningen att göra. Utländingarne, som köpa våra trä¬
varor, se till att de kunna sätta sina frakter så billiga som möjligt,
och fartygen, som äro pressade att gå med dessa billiga frakter,
söka att få förtjenst genom att taga kol till Sverige. Dessa kol
taga de också så billigt som möjligt, och följden blir den, att sven¬
ska statens trafikstyrelse och enskilde kunna beräkna, att de hafva
sina kol mycket billigare, då de få dem i svenska hamnar levererade
till ett visst pris, än då de köpa dem levererade i utländska och
sedan skola hafva besvär och omtanke med befraktningen. Konkur¬
rensen är så stor i fraktfarten, att jag tror, att utländingarne, som
skicka sina fartyg hit att hemta trävaror och annat, kunna taga kol¬
frakterna mycket billigare än svenska fartyg kunna göra.
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
29
N:o 32.
Genom ett sådant åläggande, som Utskottet föreslagit Kongl. Om olag-
Maj:t att lemna trafikstyrelsen, skulle således de kol, som behöfva
användas, antagligen blifva onödigt fördyrade. statens jern-
Huru behjertad värd motionen än må vara, kan jag icke finna vägstrafik att
någon anledning att bifalla densamma, och jag yrkar derför utslag vid import af
på Utskottets betänkande. ‘
Herr Nyqvist instämde i detta yttrande.
Herr Jansson i Krakerud: Jag vill på förband förklara,
att jag icke är hemmastadd på detta område. Jag begärde ordet
endast för att uttrycka min förvåning öfver, att man vill påtvinga
folk en fördel, som de icke vilja hafva. Man borde väl bär taga
någon hänsyn till hvad fackmännen yttrat. Herr Melin yttrade, att
han såsom rederiegare icke hade någon nytta af det ifrågavarande
skrifvelseförslaget. Jag tycker detta borde väga ganska mycket.
Jag får säga, att, om man skulle vilja gifva mig en gåfva, så borde
jag väl sjelf få hafva ett ord med i laget, ty jag skulle väl bäst
veta, om jag hade någon nytta af denna gåfva eller icke. Detta
gäller äfven här, och då rederiegarne säga, att de icke vilja hafva denna
fördel, så kan jag icke förstå, hvarför vi, som icke äro hemmastadda
på detta område, ändå skola bestämdt säga: »Yi måste hafva det
här. Det kan icke hjelpas». Jag kan heller icke förstå, att detta
skrifvelseförslag skall hafva någon egentlig betydelse.
Det heter här i klämmen, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville anbefalla trafikstyrelsen
för statens jernvägar, att så ordna sina koluppköp, att kolens hit-
transporterande kunde ske med svenska fartyg, såvida eljest antag¬
liga anbud derå göras från svenska rederier.
Således synes det mig, som meningen skulle vara, såvidt jag
kan förstå saken rätt, att koluppköpen icke skulle ställa sig dyrare
för staten hädanefter än nu, eller att, der icke lämpliga anbud af-
gåfves af svenska fartygsegare, trafikstyrelsen icke skulle fästa något
afseende vid den saken. Men det synes mig, som om det icke heller
nu skulle vara något hinder för svenska fartygsegare att framkomma
med antagliga anbud; och jag kan icke tro, att trafikstyrelsen skulle
vara så fiendtligt sinnad mot våra svenska redare, att den icke
skulle antaga deras anbud, om de komme med lämpliga sådana, det
vill väl säga, enligt hvad jag kan förstå, sådana anbud, som äro
åtminstone lika med dem, som afgifvas af de engelska redarne.
Mig synes således, som förslaget hade en mycket ringa praktisk
betydelse, och jag skall instämma med dem, som yrkat afslag å
detsamma.
stenkol och
cokes begagna
svenska
fartyg.
(Forts.)
Herr Wilhelm Carlson: Herr Talman! Ehuru jag icke är
skeppsklarerare, så vill jag bedja få yttra några ord i denna fråga, ty
som den nu blifvit diskuterad, är den icke längre en fråga, som rör
frakten för 24,000 tons stenkol, utan för mig har den öfvergått till
eu mera nationalekonomisk fråga; och det är för den skull jag ber
N:o 32.
30
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
Om åläg- att få yttra mig. Vi hafva här nu af en talare från Sundsvall fått
3 elsen*för' vitsordadt, att trävaruexportörerne sälja sitt trä fritt levereradt ombord
statens jern- * svensk hamn och öfverlåta åt köparne att frakta sin vara till desti-
väg strafik att nationsorten på det sätt de för godt finna, men då här sättes i fråga,
vid import af att vi såsom svenskar skola försöka att betinga oss en liknande rätt i
stenkol och fråga om vår import af stenkol, då tvekar man, om det är något
co Svenska*1'1 ora^ i att vi skola få köpa stenkol i England med rätt att sjelfva
fartyg, frakta dem med våra egna fartyg. Jag kan icke förstå det reson¬
ans.) nement, som här förts. Om det är naturligt att engelska fartyg
befraktas till Sverige för att hemta trä och taga last med af sten¬
kol, så måste det väl vara lika naturligt, att fartyg befraktas hit
med stenkol och få hemta trävaror tillbaka från Norrland till
England.
Hvad orsaken kan vara till att förhållandena gestaltat sig så,
är icke lätt att förklara. Men det låter tänka sig, att hät som på
andra områden svenskarnes benägenhet att gynna allt hvad är ut¬
ländskt har sin hand med i spelet. Hvad som är säkert är, att
engelsmännen äro större patrioter än vi i detta afseende. Ty tala
vid en engelsman om hvilken artikel eller vara som helst, den må
nu härleda sig från det eller det landet, så säger han: »det här är
bättre, för det är engelskt». Detta är ett genomgående drag för
hela nationen — engelsmannen sätter det nationella intresset fram¬
för det enskilda, personliga. Jag hoppas eller tror dock, att det
icke är det personliga intresset, som talar, då här yrkas på förka¬
stande af Utskottets föreliggande förslag, utan att det är på sak¬
förhållanden man grundar sin mening. Säkert är emellertid, att
saken är i hög grad beaktansvärd. Och icke tror jag, att det skulle
väcka ond blod hos den engelska nationen, om vi hos vår regering
anhölle, det hon måtte förständiga trafikstyrelsen att tillse, det kol¬
transporterna för statens jernvägars räkning måtte, så vidt möjligt
är, ske med svenska fartyg. En skrifvelse från Riksdagen i detta
syfte har utan tvifvel ett steg i den rätta rigtningen, såsom egnadt
att höja och befrämja så väl svensk näringsverksamhet i allmänhet
som särskild! sjöfarten.
Jag yrkar bifall till utlåtandet.
I detta anförande instämde herrar Svartting, Sjöberg i Bodaryd,
Svensson i Rydaholm, Jakobson, Jönsson i Mårarp, Önvall och An¬
dersson i Knarrevik.
Herr Arnoldson yttrade: En föregående talare har sagt, att
det nu föreliggande förslaget icke gerna kan vara antagligt för fri¬
handlare. Detta är icke min mening, och jag instämmer i hufvud¬
sak med den siste talaren, ehuru han icke framstält något bestämdt
yrkande, hvilket jag deremot tar mig friheten göra.
Den förste talaren förklarade sig vara fullt ense med motio¬
nären och Utskottet deri, att den svenska skeppsfarten för närva¬
rande befunne sig i ett bekymmersamt läge samt derför vore i be¬
hof af hjelp från statens sida; men han ansåg, att hvarken motio-
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
31
N:o 32.
närens eller Utskottets förslag här vore till något gagn. Till liera Om åläg-
mycket beaktansvärda svårigheter, han härvid nppstälde, kunde han gande för sty-
äfven lagt den, att det antal svenska fartyg, som egna sig för kol- statens jern-
transport, är försvinnande litet mot antalet af dylika fartyg från vägstrafik att
det kolporterande England. ” vid import af
Den ärade talaren gjorde en ganska graverande anmärkning stenkol och
mot Utskottet, då han, om jag rätt uppfattade honom, påstod, att
Utskottets uppgift att af den stenkol, som åtgått för trafiken å sta- fartyg.
tens hanor under 1885, 24,000 ton hitfraktats med svenska fartyg, (Forts.)
är origtig; och till min förundran har jag icke hört någon mot¬
sägelse mot detta påstående från Utskottets sida. Jag hoppas dock
att få höra det, innan diskussionen blir slut, och antager i alla hän¬
delser, att Utskottet haft giltiga skäl för sitt påstående. Om än
den uppgifna qvantiteten af 24,000 tons möjligen är något för högt
tilltagen, vill jag dock tro, att den utgör en ansenlig bråkdel af
detta tal. Och häruti ligger alltid ett sannolikhetsbevis för att åt¬
skilliga svenska fartygsredare skulle vara villige att åtaga sig de
transporter, hvarom här är fråga.
Om den praktiska betydelsen af framgång åt det föreliggande
förslaget vågar jag icke göra något bestämdt uttalande. Må vara
att både motionären och Utskottet möjligen väl högt uppskattat
denna betydelse. I alla händelser råder ju eu temligen allmän
önskan att något måtte göras för denna näring, som näst, för att
icke säga jemsides med, jordbruket verkligen är i behof af hjelp
och uppmuntran.
Jag vill derför gerna rösta för ett lämpligt förslag i här om-
handlade syfte. Men deremot kan jag icke obetingadt vara med
om formuleringen af sjelfva klämmen i Utskottets hemställan.
Det förefaller mig som om Utskottets förslag icke skulle vara
någon förbättring af motionärens förslag i fråga om formuleringen.
Det sägs i Utskottets kläm — och detta har varit föremål för an¬
märkning af föregående talare — »att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville anbefalla trafik¬
styrelsen för statens jernvägar att för framtiden kontrahera om
uppköp af stenkol och cokes för statens jernvägstrafik på sådant
sätt, att intet kinder måtte möta att vid deras hitfraktande i så stor
utsträckning som möjligt använda svenska fartyg,» o. s, v.
En sådan möjlighet finnes redan nu. Om styrelsen önskar att
för koltransporterna i fråga mellan England och Sverige företrä¬
desvis eller uteslutande svenska fartyg måtte användas, kan väl
detta åstadkommas derigenom, att styrelsen uttalar en sådan be¬
stämd önskan till mellanhänderna i Sverige.
Derefter heter det vidare i Utskottets förslag: »så vida eljest
antagliga anbud derå göras från svenska rederier».
Jag kan icke förstå att detta skall vara något bestämdt att
hålla sig vid. Motionärens och Utskottets mening torde väl vara,
att något verkligt skall göras, att Riksdagen måtte uttala den be¬
stämda åsigten, att styrelsen borde lägga sig vinn om att före¬
trädesvis svenska fartyg mätte användas vid transport af den ar-
N:o 32.
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
Om ålåg- tikel, hvarom nu ur fråga. Under förutsättning att denna min
gande för sty- uppfattning är rigtig, tillåter jag mig föreslå, hufvudsakligen med
statens Crre- m°tionärens egna ord, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
vägstrafik att Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville ålägga sin jernvägstrafikstyrelse
vid import af att vid import af stenkol m. m. från utländsk ort i så stor utsträck-
stenkol och ning och på så billiga vilkor som möjligt använda svenska fartyg.
oofofis J)6gd(jua
Herr Öl. Melin: Herr Arnoldson yttrade sin förvåning öfver,
att ingen af Utskottets ledamöter besvarat en viss anmärkning, som
jag gjort mot Utskottets förslag. Mig förvånar det icke alls, ty
jag gjorde ej denna anmärkning så, som Herr Arnoldson uppfattat
den. Jag sade endast, att Utskottet hade orätt i ett visst afseende,
då det i betänkandet, vid fråga om de der 24,000 tons stenkol, säger,
att det förhållande, att 24,000 tons stenkol år 1885 hitfraktats med
svenska fartyg, skulle bevisa, att svenska fartyg med tacksamhet
velat' åtaga sig hela koltransporten. Min mening var endast att
framhålla skilnaden i befraktningsafseende mellan Stockholm och
Göteborg.
fartyg.
(Forts.)
Herr Ekman: Herr Melin har nu förklarat, att ingen an¬
märkning gjorts mot Utskottets sifferuppgifter, såsom Herr Arnold¬
son trodde. Detta var således ett misstag af honom. — Herr Melin
sade ju endast, att af 24,000 tons stenkol, som ensamt förts till
Göteborg, hade 17,000 tons fraktats med svenska fartyg.
Hvad derefter beträffar klämmen i Utskottets betänkande, som
Herr Arnoldson fäste sig vid, så får jag säga, att det finnes eu
verklig skilnad mellan motionärens 'ylande och Utskottets utlå¬
tande. Motionärens yrkande går ut på att, så vidt möjligt är och
i så stor utsträckning som möjligt, under alla förhållanden använda
svenska fartyg, så att, om frakten på svenska fartyg skulle ställa
sig en, två eller flera shillings dyrare, staten ändå skulle gå in på
detta och således offra några tusental kronor till gagn för den sven¬
ska sjöfarten. Detta har Utskottet ansett sig ej kunna bifalla, och
derför har det motiverat och formulerat sitt förslag såsom skett.
Klart är, att, om man gifver bestämda instruktioner att under
hvilka förhållanden som helst begagna svenska fartyg, det kan tän¬
kas, att svenska rederier sammansloge sig och stipulerade den frakt
de ville hafva. Derför har Utskottet insatt de orden: »såvida eljest
antagliga anbud derå göras från svenska rederier».
Medan jag har ordet, ber jag få påpeka, att då man sagt att
det vore märkvärdigt, att man ville gifva bort eu gåfva, då de, som
skulle taga emot den, betacka sig för gåfvan, detta betackande då
först kan hafva någon betydelse, om de, som här uppträdt mot för¬
slaget, vore befullmäktigade att uppträda deremot af de svenska
skeppsrederierna. Men jag känner många rederier, som skola vara
mycket tacksamma för ett sådant erbjudande. Jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.
Häruti förenade sig Herr Pehrsson i Norrsund.
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
33
N:o 32.
Herr C ost er: Jag vill icke uppehålla Kammaren, men med Om åläg-
anledning af att en talare kallade dem osvenska som icke vilja an-r,anf,ge^r^'
vända svenska fartyg, ber jag att få upplysa, att svenska handels- statens jern-
flottan kan utföra föga mer än en tredjedel af Sveriges produk- vägstrajih att
ter och att den sålunda är otillräcklig, hvadan vi äro alldeles vid import af
tvungna att vända oss till rederierna i utlandet. stenkol och
° cokes begagna
SV 61%sliCL
Herr Waldenström: Jag har under den långa diskussionen 'fartyg.
försökt att få någon föreställning om hvad Utskottet egentligen me- (Forts.)
nar med sitt förslag, men jag får bekänna, att detta har varit mig
omöjligt. Utskottet säger i sin hemställan, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville anbefalla
trafikstyrelsen för statens jernvägar att för framtiden kontrahera om
uppköp af stenkol och cokes för statens järnvägstrafik på sådant sätt,
att intet hinder måtte möta att vid deras hitfraktande i så stor
utsträckning som möjligt använda svenska fartyg.
Kan man verkligen beskylla trafikstyrelsen för att hafva upp¬
gjort sådana kontrakt, att kolleverantörerne varit förhindrade att
använda svenska fartyg, om de funnit detta med sin fördel fören¬
ligt? Jag tror icke, att kontrakt om en enda leverans blifvit upp-
gjordt, att deri lagts något hinder för användande af svenska fartyg,
eller att trafikstyrelsen gifvit någon vink om eller beviljat någon
särskild förmån för kolens hittransporterande med andra än svenska
fartyg.
Sedermera säger Utskottet:» Så vida eljest antagliga anbud derå
göres från svenska rederier». Men hvad är ett antagligt anbud?
Om jag tager en last från England, det vare stenkol eller annat,
och ett engelskt rederi åtager sig frakten för 5,000 kronor, men ett
svenskt rederi begär 6,000, så förklarar jag detta senare anbud icke
antagligt, och om än det svenska rederiet säger: »Jag är svenskt»,
så svarar jag: detta anbud är i alla fall icke antagligt. Ty med ett
icke antagligt anbud menas i allmänhet ett sådant, som öfverskri-
der den summa, hvarpå ett annat anbud lyder.
Under sådana förhållanden är det mig omöjligt att begripa de
sväfvande uttrycken i Utskottets förslag. Jag tror derför icke, att
det vore af någon den ringaste nytta att gifva sitt bifall till Utskot¬
tets hemställan. Jag förenar mig således med dem, som yrkat afslag,
icke derför att jag icke vill de svenska rederierna väl, utan derför
att eu skrifvelse sådan som denna endast skulle bereda regeringen
besvär utan att vara de svenska rederierna till något gagn.
Herr Ekman: Jag vill ogerna upptaga Kammarens tid i denna
sena timme, men jag måste dock förvara Utskottet mot dem, som
säga, att utlåtandet är så illa skrifvet, att man icke kan förstå det¬
samma. Då det står, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville anbefalla trafikstyrelsen för
statens jernvägar att för framtiden kontrahera om uppköp af stenkol
och cokes för statens järnvägstrafik på sådant sätt, att intet hinder
måtte möta att vid deras hitfraktande i så stor utsträckning som möjligt
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 32. 3
N:o 82.
34
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
använda svenska fartyg», så är det ju klart, att Utskottet vill säga
att, då man vet, att svenska trafikstyrelsen nu uppgör leveranser
att aflemnas i svenska hamnar, det vore meningen, att detta hinder
skulle undanrödjas, så att trafikstyrelsen skulle uppgöra kontrakten
på sådant, sätt att leveranserna skulle ske i engelska hamnar. Tra¬
fikstyrelsen kan sedan göra med öfverfraktandet huru den vill. Nu
säger Herr Waldenström vidare: antag, att de engelska rederierna
vilja åtaga sig en frakt för t. ex. 5,000 kronor, men de svenska vilja
hafva 6,000, då är ju detta senare anbud icke antagligt. Ja väl.
Men antag, att det svenska rederiet sammaledes erbjuder sig att
frakta samma qvantitet kol för 5,000 kronor, då ställer sig saken
annorlunda. Då är det Utskottets mening, att det svenska rederiet
skulle hafva företrädet. Att inse detta, är ju alldeles icke svårt.
Herr talman, jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Herr Sjöcrona: Då meningarna äro delade om sättet, huru
man skall upphjelpa sjöfarten, så vill jag med anledning af motio¬
nen påpeka, att ändamålet vinnes, om man hos Kongl. Maj:t anhål¬
ler att Kongl. Maj:t måtte förständiga statens trafiksfyrelse, att den
vid sina stenkolsfrakter från England måtte företrädesvis använda
svenska fartyg. Och dermed är den striden slut. Vilja icke de
svenska rederierna begagna sig häraf, så är detta deras egen sak.
Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de yrkan¬
den, som derunder förkommit, gaf Herr Talmannen propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick, dels på
bifall till herr Arnoldsons ändringsförslag och dels slutligen på afslag;
och fann herr Talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes, i anledning hvaraf
och sedan till kontraproposition antagits yrkandet på afslag en så
lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs.
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens Tredje Tillfälliga
Utskott hemstält i Utlåtandet N:o 9 (i samlingen N:o 19), röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har utlåtandet af Kammaren afslagits.
Omröstningen försiggick och visade 78 ja mot 56 nej, hvadan
Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan; och skulle jemlikt
63 § 3 mom. Biksdagsordningen detta beslut genom utdrag af pro¬
tokollet Medkammaren delgifvas.
§ 4.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Onsdagen den 31 Mars, e. m.
35
N:o 32,
Konstitutions-Utskottets Memorial Nio 5, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;
Stats-TJtskottets Utlåtande N:o 40, i anledning af väckta förslag
dels om jernvägsbyggnader för statens räkning och dels om stats¬
bidrag till enskilda jernvägsanläggningar;
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 10
(i samlingen N:o 20), rörande herr C. A. Oléhns motion om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af förslag till
lag om ecklesiastika boställens skötsel;
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 5,
(i samlingen N:o 21), i anledning' af väckt motion angående förän¬
drade bestämmelser i fråga om vilkoren för utöfvande af medicinsk
praktik; samt
Första Kammarens Protokollsutdrag K:o 124 innefattande del-
gifning af nämnde Kammares beslut öfver dess Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 6, i anledning af väckt motion om åtgärder för af¬
skaffande af kollektör för statsändamål m. m.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 5.
Anmäldes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
N:o 23, med förslag till Lag angående skyldighet för utländsk
man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada; och
N:o 24, med förslag till Lag angående ändrad lydelse af 4 § i
förordningen om nya vexellagens införande och hvad i afseende derå
iakttagas skall den 7 Maj 1880.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. Erickson i
Bjersby under fyra dagar från och med den 3 instundande April.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 10 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.