RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1886. Andra Kammaren. N:o 24.
Onsdagen den 17 Mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 10 innevarande Mars.
§ 2.
Föredrogs ock hänvisades till Lag-Utskottet Kongl. Maj:ts i går¬
dagens sammanträde aflemnade proposition till Riksdagen med förslag
till lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifnings-
rätt, lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,
lag angående bankbolags och sparbanks konkurs samt lag angående
tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars
1830.
Till Konstitutions-Utskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förändrad lydelse af 71 § Riksdagsordningen.
Slutligen blef Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förord-
ning angående bankaktiebolag och förordning rörande enskilda banker
med rätt att utgifva egna banksedlar öfverlemnad till behandling af
Lag-Utskottet.
Efter föredragning vidare af de på Kammarens bord kvilande
motioner hänvisades:
Herr Nils Peterssons motion, N:o 192, till Konstitutions-Utskottet;
Herr E. TF. Wretlinds motion, N:o 193, till Andra Kammarens
Tillfälliga Utskott N:o 1; samt
Herr A. Hedins motion, N:o 194, likaledes till Kammarens Till¬
fälliga Utskott N:o 1.
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 24.
1
M.o 24. 2 Onsdagen den 17 Mars, f. m.
§ 4.
Skedde föredragning af Stats-Utskottets Memorial N:o 29, med
förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut angående personiigt lönetillägg för Sekreteraren och ombuds¬
mannen i Riksgäldskontoret S. H. Wikblad; och blef dervid den i
samma memorial föreslagna voteringspropositionen af Kammaren god¬
känd.
§ 5.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets Memorial N:o 30;
Banko-Utskottets Memorial Nås 5, 6 och 7; samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 7 (i
samlingen N:o 13).
§ 6.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39, i anled¬
ning af väckt motion om tillägg till § 23 i förordningen om kyrko¬
stämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 Mars 1862.
7.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
Tcungörelser
och till-
hånnagifvan-
den.
Härefter företogs till handläggning Lag-Utskottets Utlåtande N:o 40,
i anledning af väckt motion om ändradt sätt för offentliggörande af
allmänna kungörelser och tillkännagifvanden.
Motionären, Herr E. J. Ekman, hade föreslagit, att Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
de åtgärder, som erfordrades, på det att publicerandet af myndig¬
heternas kungörelser och af öfriga offentliga handlingar, som förut blifvit
från predikstolarne i kyrkorna upplästa, måtte ske på annat sätt än
hittills, så att allmänheten måtte derom få nödig kännedom.
Utskottet hemstalde emellertid, att motionen ej måtte vinna Riks¬
dagens bifall.
Emot Utskottets hemställan hade reservationer anmälts dels
af Herrar Ax. Bergström, G. G. Hasselrot och J. Andersson i
Lysvik, hvilka ansett, att Utskottet bort tillstyrka Riksdagens af¬
låtande af skrifvelse till Konungen, med begäran:
l:o) att Kongl. Maj:t måtte, med upphäfvande af Kongl. resolu¬
tionen på allmogens besvär den 9 December 1766, § 10, samt Kongl.
förordningen den 8 Maj 1849, den sistnämnda i hvad den anginge
kungörande i kyrkorna såväl af Kongl. Maj:ts nådiga förordningar
utom bönedagsplakat som ock af auktoriteters och enskilda personers
kungörelser, förordna som följer:
“Der Konungens författningar samt myndigheters och enskilda
personers kungörelser skola i kyrka offentliggöras, skall det ske så att
gudstjenst ej derigenom afbrytes".
3
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
2:o) att Kong!. Maj:t tacktes taga i nådigt öfvervägande, huru
vida icke — intill dess sådan åtgärd kunde vidtagas, hvarigenom pu¬
blicerandet i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än dem,
som stode i sammanhang med det kyrkliga lifvet, kunde upphöra -—
frågan om dessa handlingars offentliggörande kunde ordnas sålunda,
att, med upphäfvande af skyldigheten för prest att från predikstol
uppläsa nådiga författningar samt myndigheters och enskildes kungö¬
relser, prest skulle åläggas att hvarje söndag låta offentliggöra de för
sådant ändamål ankomna handlingar på det sätt, att de antingen an-
sloges å en på lämpligt ställe i kyrka eller vapenhus anbragt tafla
eller ock, derest sådant anslag ej lämpligen kunde ega rum, upptoges
å en på nämnda tafla anslagen förteckning, utvisande deras rubrik
eller innehåll; samt dels
af Herr II. Claeson, som ansett att Utskottet bort tillstyrka
Riksdagen aflåtande af skrifvelse till Konungen med anhållan, det
Kong!. Maj:t täcktes vidtaga sådana ändringar i gällande bestämmelser
rörande förevarande ämne, att från predikstolarne skulle endast kor¬
tare kungörelser, såsom om kommunalstämmas eller kyrkostämmas
hållande, tings begynnande eller afslutande m. in., fullständigt upp¬
läsas, och att, rörande längre kungörelser samt Kong!. Maj:ts författ¬
ningar, endast behöfde omförmälas, att de för offentliggörande an¬
kommit till kyrkan och att de under viss tid funnes tillgängliga å det
rum, som af församlingen dertill bestämts.
Efter det Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
_ Herr Berglod': Motionären har i detta sitt förslag för Riksdagen
påvisat olämpligheten af det sätt, hvarpå allmänna kungörelser nu
publiceras. Han har dock icke framstält något nytt förslag eller an-
gifvit den rigtning, i hvilken han önskade att eu ny lagstiftning i
förevarande ämne skulle gå, och det torde äfven vara kinkigt att upp¬
göra ett sådant förslag, enär det är svårt att bryta med det gamla
kungörelsesättet. Lag-Utskottet har förklarat sig anse en förändring
härutinnan icke vara af behofvet påkallad och således afstyrkt motio¬
nen. Att likväl ett sådant behof förefinnes, torde böra medgifvas, ty
vid många tillfällen hafva både vid kyrkomöten och inom domkapitlen
höjt sig röster för förändring af det nu gällande systemet. Man torde
väl endast behöfva erinra om olämpligheten deri, att presterna från
predikstolen uppläsa de många och långa författningar och kungörelser
som utkomma såväl från regeringen som Konungens Befallningshafvande.
Jag vill i detta hänseende särskildt erinra om, huru olämpligt det vore,
om presterna skulle uppläsa t. ex. hela medicin altaxan från predik¬
stolen. Jag undrar just, huru många åhörare skulle stanna qvar för
att höra en dylik kungörelse, andra författningar att förtiga. Kongl.
Maj:t har äfven beaktat nödvändigheten af en ändring härutinnan i
så måtto, att vid 1874 års riksdag framlades en Kongl. proposition
med ett utarbetadt författningsförslag angående förändradt sätt för
offentliggörande i kyrka af allmänna författningar och kungörelser samt
enskilda tillkäunagifvanden. Detta förslag vann dock icke Lag-Utskottets
N:o 24.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
Icungörelser
och till-
hännagifvan-
den.
(Forts.)
4
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
N:o 24,
Om ändraclt bifall eller tillstyrkan; men Lag-Utskottet omarbetade förslaget och
sätt för offent- framlade för Riksdagen ett förslag, som må hända var bättre och lämp-
liggörande af ligare an c]et af Kongi. Maj:t afgifna. Detta Utskottets förslag vann
kungörelser godkännande inom denna Kammare, men föll deremot i Första Kam-
och till- maren och föll således i sin helhet för den riksdagen. Sedan har
kännagifvan- något dylikt förslag icke blifvit framlagdt, och motionären gör nu Riks-
,y6nf , dagen uppmärksam på lämpligheten, att något blir gjordt i anmärkta
■ 0 1 afseende. Man säger må hända härvid, att presterskapet redan infört
ett annat sätt för offentliggörande af författningar och kungörelser;
de pläga nemligen icke uppläsa dessa i kyrkorna utan endast tillkänna¬
gifva, att den eller den författningen till kyrkan ankommit, hvilket
förfaringssätt jag tror blifvit praxis på de flesta ställen. Men denna
praxis finner icke stöd i någon förordning. Yi hafva också för kort
tid sedan läst i tidningarne ett referat — jag förmodar att sakförhål¬
landet är deri rätt återgifvet — hvilket omförmälde, att Kongi. Maj:t
ogillat ett åtal på grund deraf, att en författning, som deri åberopades,
icke blifvit offentliggjord på i lag föreskrifvet sätt. Detta visar tyd¬
ligen att, om presterna för kungörelsers offentliggörande använda en
praxis, som icke öfverensstämmer med lagen, kan man vid domstolen
mötas med den invändning, att eu åberopad författning icke blifvit kun¬
gjord på i lag föreskrifvet sätt och till följd deraf icke eget’ någon
giltighet eller bindande kraft. Detta, mine herrar, torde vara högst
olämpligt samt för oss mycket beaktansvärdt; det visar tydligt, att en
förändring häri är i hög grad påkallad, samt att det är hög tid att
någonting härutinnan blir gjordt.
Att få ett författningsförslag eller eu förordning så fullständig
som man skulle kunna önska, kan man icke begära, emedan den ene
vill hafva det på ett sätt och den andre på ett annat. Andra åter
vilja, att dessa kungörelser antingen skola anslås på en tafla eller
samlas på ett rum, der allmänheten har dem att tillgå. Men om man
icke får allt hvad man vill, så får man väl nöja sig med att vinna
något och sålunda komma ett steg framåt. I synnerhet torde det vara
lämpligt att gifva lag åt en praxis, som redan gjort sig gällande vid
kungörelsers publicerande.
Det förslag, som Lag-Utskottet vid 1S74 års riksdag framlade
och som i denna Kammare godkändes, är mycket lika den reservation,
som vid Lag-Utskottets nu afgifna utlåtande är afgifven af Härads¬
höfding Claeson. Jag tror derför, att man skulle kunna nu ingå på
den väg, som Herr Claeson föreslår, och besluta en skrifvelse i ämnet
till Kongi. Maj:t.
Herr Claeson föreslår i sin reservation, att från predikstolarne
skulle endast kortare kungörelser, såsom om kommunalstämmas eller
kyrkostämmas hållande, tings begynnande eller afsilande m. in., full¬
ständigt uppläsas, och att, rörande längre kungörelser samt Kongi.
Maj:ts författningar, endast behöfde omförmälas, att de för offentlig¬
görande ankommit till kyrkan och att de under viss tid funnes till¬
gängliga å det rum, som af församlingen dertill bestämts. Detta för¬
slag tror jag skulle kunna till en början vara ett godt ändringsförslag.
Man kan här må hända invända, att det är svårighet för eu kommun
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
5
N:o 24.
att anvisa lämpligt ram, der dessa författningar skalle finnas ock för- Om ändmdt
varas för allmänheten, men det torde väl icke behöfva erinras, att
lämpligare rum i sådant afseende icke finnes än pastorsexpeditionerna, allmänna
som vissa tider på dagen eller i veckan kunde hållas öppna för all- kungörelser
mänheten. Der borde då kungörelser och författningar af såväl ena och till¬
som andra slaget finnas att tillgå utan någon kostnad, för vaktbetjening ^annagifvan-
eller lokalhyra. På grund häraf, Herr Talman, ber jag få yrka bifall (ports.)
till den af Herr Claeson afgifna reservation.
Herr Ekman: Lag-Utskottet har börjat sitt utlåtande med att
omnämna, huru kyrkomötet vid liera tillfällen föreslagit ändring i nu¬
varande sätt för kungörelsers publicerande, och af denna redogörelse
framgår tydligt och klart, att kyrkomötet å sin sida verkligen önskat
eu ändring härutinnan. Dessa kyrkomötets önskningar hafva visser¬
ligen icke hittills rönt någon framgång, men detta bör dock icke af¬
skräcka oss att vidhålla en sak, som ovilkorligen måste bringas till
en önskvärd lösning; ty lagar måste stiftas, som kunna tillgodose olika
tiders olika förhållanden.
Under förgångna tider, då man mera allmänt gick i kyrkan, så
kunde det låta säga sig, att man skulle publicera kungörelserna från
predikstolen, ehuru jag under alla förhållanden anser kyrkan vara en
olämplig plats för sådant ändamål. Men nu hafva andra förhållanden
inträdt. Jag har också tagit mig friheten att i min motion påpeka
sådana nya förhållanden, som äro beaktansvärda, samt att nya lagar
måste stiftas för att tillgodose dessa nya förhållanden.
Lag-Utskottet har visserligen sagt, att det icke kunnat tillmäta
de skäl, som jag anfört för eu förändring i nuvarande sätt för kun¬
görelsers uppläsande, någon vidare betydelse, och jag beklagar detta;
men ett faktum är likväl, att en hel hop menniskor, som tillhöra
svenska staten, dels äro genom lag berättigade att samlas på andra
ställen för att fira sin gudstjenst, dels äfven, ehuru de tillhöra den
svenska kyrkan, icke besöka densamma. Detta faktum står qvar.
Lag-Utskottet må nu tillmäta detsamma större eller mindre betydelse,
men det står, som sagd!, ändå qvar, och jag tror derför det icke vara
skäl att i denna liksom i andra frågor söka leka kurra gömma, utan
jag tror att man bör se saken, sådan den är.
Lag-Utskottet säger med afseende å de personer, som jag tagit
mig friheten omnämna i min motion, nemligen främmande trosbekännare
eller ock medlemmar af svenska kyrkan, hvilka hellre söka uppbyggelse
i enskilda sammankomster än i den allmänna gudstjensten, att dessa
personer, “om de icke på annat sätt kunna skaffa sig kännedom om
kungörelsernas innehåll, äro i tillfälle att vid gudstjenstens slut infinna
sig i kyrkan för att åhöra kungörelsernas uppläsande. “ Man vet verk¬
ligen icke, om Lag-Utskottet här hånar eller talar allvarligt. . Huru
är det tänkbart, att främmande trosbekännare skulle kunna infinna
sig i kyrkan, just då kungörelserna skola uppläsas? Antag t. ex. att
dissenters hafva sin samlingslokal flere fjerdingsväg från kyrkan ; är
det då tänkbart, att de skola rusa ut från sin lokal för att infinna
sig i kyrkan och der åhöra kungörelsernas uppläsande. Detta är åt-
N:o 24,
6
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om andmat minstone icke att tillmötesgå menniskor på ett sådant sätt, som kan
li^örande^cif vara ^em gagn oc^ nytta.
^allmänna Men, mine herrar, det är icke blott dissenters, som äro från-
Jcungörelser varande från svenska kyrkans lokaler utan äfven sådana, som icke
och till- anse sig höra till dissenters, och jag skulle kunna angifva dussintals
Kannagifvan- gockng^ som bestå af 2, 3 å 4 tusen medlemmar, af hvilka icke mer
(Forte.) än högst 25 personer gå i kyrkan. De öfriga äro dock icke dissen¬
ters, men af någon anledning, jag vet icke hvilken, besöka de icke
sockenkyrkan. Jag medgifver, att förhållandena äro olika i olika delar
af landet, och jag tror, att man på somliga ställen fortfarande be¬
söker kyrkan mycket regelbundet och noga. Jag tror också, att på
många ställen inga dissenters finnas. Men man må komma i håg, att
man icke skall lagstifta för eu eller annan provins, utan för landet i
dess helhet, och derför tror jag det vara vigtigt att taga denna sak
i betraktande. Jag tror mig kunna påstå — och jag har sagt det
förut eu gång i denna Kammare — att jag icke tager till för mycket,
då jag säger, att antalet af de personer, som icke bevista svenska
kyrkans lokaler, ehuru de icke äro dissenters, men dock begagna sig
af den förmån som 1868 års förordning medgifver, kan räknas icke i
100-tal eller 1,000-tal utan i 100,000-tal. Jag ber herrarne gifva akt
på ställningen i landet, och då tror jag ingen skall kunna säga, att
det blott är en hand full personer, hvarom här är fråga. Det är
tvärt om ganska många, och deras antal växer. Jag tror derför det
vara nödvändigt att beakta dessa förhållanden och icke tiga i hjel dem.
Jag beklagar för den skull, att Lag-Utskottet alls icke tyckes hafva
tagit detta ad notam, såsom man haft anledning vänta, att Utskottet
skulle göra.
Emellertid har Lag-Utskottets afstyrkande af motionen åtföljts
af ett par reservationer, den ena afgifven af Utskottets ordförande,
Herr Bergström, jemte en af Första Kammarens ledamöter, Herr Hassel¬
rot, samt en medlem af denna Kammare, Herr Andersson i Lysvik.
Dessa herrar hafva i sin reservation upptagit kyrkomötets förslag,
under förhoppning, att det på den vägen skulle kunna gå igenom.
För min enskilda del anser jag dock det förslag, som förekommer i
denna reservation, vara högst olämpligt, det förslag nemligen, att dessa
kungörelser skola anslås på lämpligt ställe i kyrkan eller på i vapen¬
huset anbragta taflor. Detta är att komma ur askan i elden. Har
det varit olämpligt, att presterna läsa upp kungörelserna från predik¬
stolen, måste det väl vara ännu olämpligare att i kyrkan upphänga
dem på en stor svart tafla, dit då alla menniskor skola fram och titta
under gudstjensten, eller i vapenhuset, som är en liten smal passage,
der folket då skulle stanna och trängas för att läsa. Detta är all¬
deles opraktiskt. Det vore visserligen icke så orimligt, om här vore
fråga om ett katolskt land, der kyrkorna stå öppna hela dagen, både
sön- och hvardagar, så att menniskorna när som helst kunna komma
in: men om man här skulle upphänga en tafla t. ex. i vapenhuset,
så kunde man ju icke der få inträde annat än, då dörrarne äro öppna
för gudstjensts firande. För min del anser jag derför förslaget i
den första reservationen högst olämpligt, och jag skulle hellre se, att
7
N:o 24,
Osndagen den IT Mars, f. m.
ingenting gjordes åt saken, än att man ginge i den rigtningen. Der¬
emot är den andra, af Herr Claéson afgifna reservationen för mig mera
tilltalande. Som Herr Berglöf sade, är det utan tvifvel denna reser¬
vation, som man bör stanna för och tänka på. Jag är väl icke heller
fullt nöjd med denna reservation. Jag anser den nemligen vara för
inskränkt, då den säger “att från predikstolarne skulle endast kortare
kungörelser, såsom om kommunalstämmas eller kyrkostämmas hållande,
tings begynnande eller afslutande m. m., fullständigt uppläsas, och att,
rörande längre kungörelser samt Kongl. Maj:ts författningar, endast
behöfde omförmälas, att de för offentliggörande ankommit till kyrkan
och att de under viss tid funnes tillgängliga å det rum, som åt för¬
samlingen dertill bestämts. “ Jag skulle derför önskat, att i reservatio¬
nen hade stått, att icke endast Kongl. Maj:ts längre kungörelser och
författningar skulle finnas tillgängliga på ett af församlingen bestämdt
rum, utan att äfven de kortare kungörelserna om kommunalstämmas
eller kyrkostämmas hållande eller angående tingen, hvilka förut blifvit
i kyrkan upplästa, der skulle finnas; men jag håller med om hvad
Herr Berglöf sade, att det är bättre att få något än intet. Denna
sak skulle kunna sedermera regleras, om man nu blott vinner hvad i
reservationen föreslagits och sålunda bryter isen; och får man ett
rum, der de större kongl. kungörelserna och författningarna förvaras,
så tror jag, att det skall låta sig göra att äfven få de smärre kun¬
görelserna förvarade på samma ställe.
Med anledning af detta ber jag att få förena mig med Herr Berg¬
löf i hans yrkande om bifall till Herr Claesons reservation.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
kännagifvan-
den.
(Forts.)
Herr Zimdahl: Det är icke utan en viss tvekan jag nu för första
gången begärt ordet i denna Kammare, helst det här gäller en fråga,
som kanske af mången anses vara af underordnad betydelse. Men då
jag på förhand kan lofva att icke blifva särdeles mångordig, så torde
jag få hoppas på Kammarens öfverseende.
I en tid, då så mycken benägenhet förefinnes att vilja klandra
vår statskyrka och inom densamma vedertagna bruk, synes det mig
vara så mycket mera angeläget att söka undanrödja hvad som kan
vara föremål för verkligen befogadt klander; och dertill måste jag för
min del räkna kungörelsernas uppläsande i kyrkorna. I likhet med
Lag-Utskottet, kan jag icke godkänna de skäl, motionären anfört, tv
deremot skulle man, utan att anses brutal, kunna svara, att den, som
icke vill besöka kyrkan, får låta bli, utan några berättigade anspråk
på att lagstiftningen skall rätta sig derefter. Men om jag, som sagd!,
icke kan förena mig med motionären i fråga om motiven för den
sak han önskar få genomförd, kan jag så mycket mera instämma med
honom i sjelfva syftet med motionen.
Utskottet har, såsom herrarne behagade finna, anfört emot motio¬
nären, bland annat, att det för sin del funnit att den nu vedertagna
formen för kungörelsernas publicerande ännu är, i det hela taget, för
förhållandena i vårt land, den mest lämpliga. Så mycken respekt jag
än hyser för Lag-Utskottet, kan jag i detta hänseende icke dela dess
åsigt. Jag är tvärt om böjd att påstå, att det sätt, på hvilket kun-
N:o 24.
8
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
görelser nu publiceras, är högst olämpligt; och att det så länge fort-
liggörandeaf ^.n^j ^orc^e kunna tillskritvas något annat än slentrianens makt.
allmänna ränker man närmare på det höga ändamålet med våra kyrkor, som
kungörelser uteslutande äro afsedda för Guds ords förkunnande och sakramentens
wh till- utdelande eller med ett ord: församlingens uppbyggelse, så kan man
Lannagtfmn- icke undgä att förnimma ett skärande missljud, då man omedelbart
(Forte.) eftei' gudstjensten får höra uppläsandet af allehanda kungörelser. Jag
kan härvid icke undgå att erinra mig hvad jag eu söndag för ej länge¬
sedan hörde i eu landskyrka. Sedan välsignelsen var slutad och sån¬
gen förklingat, upplästes en kungörelse, som började sålunda: Pasto¬
ralier, kommunalutskylder och hundskatt uppbäras den och den dagen.
Då man hör sådant och annat af ännu sämre beskaffenhet, så kan
det religiösa sinnet icke annat än neddragas, om detsamma genom den
försiggångna gudstjensten i någon mån lyftats från jordelifvets vex¬
lande bekymmer. Detta är icke presterskapets, församlingens eller de
särskilda individernas fel, utan det är lagstiftningens. Ett faktum
är emellertid, att presterskapet skall nödgas medverka till ett sådant
missförhållande. Jag ber kerrarne tänka på saken äfven ur denna
synpunkt. Det är icke underligt, att eu stor del af vårt presterskap,
just med hänsyn till detta förhållande, verkligen så att säga suckar
såsom under oket af en tung och tryckande börda, på hvars snara
aflyftande de utan tvifvel hafva de mest berättigade anspråk. Det är
dessutom, från en annan synpunkt sedt, högst obilligt, att den prest,
som till äfventyrs haft att bestrida icke blott altartjensten och predi¬
kan, utan kanske också eu lång och tröttande kommunion, skall, då
allt detta är slut, från predikstolen uppläsa en mängd allmänna och
enskilda kungörelser, så mycket mera obehagligt som han, äfven med
bästa vilja, icke han uppläsa allt, som fordras, ty uppläsandet af eu
enda kongl. förordning kan ofta taga hela timmar i anspråk. Dertill
kommer, att det hittills följda bruket att uppläsa kungörelser är af
en stor del af menigheten numera utdömdt, såsom varande sårande
för det religiösa sinnet, ett sinne, som hos vår allmoge är i våra dagar
mera vaket än mången föreställer sig. Detta gör också, att på många
ställen högst få, om ens några, stanna qvar för att afköra kungörel¬
serna. Hvad beträffar den församling, jag tillhör, så är den, såsom
kerrarne veta, den folkrikaste landsförsamling inom vårt land, och dess
kyrka är söndagligen mycket talrikt besökt, men det oaktadt är det
endast undantagsvis, som någon medlem sitter qvar i kyrkan för att
höra kungörelsernas uppläsande.
Mine herrar! Det gifves “ tunnlänga" steg, som afse störtandet af
vår statskyrka, men det gifves också steg till bevarande af vår kyrkas
bestånd, och till dem vill jag räkna det, som den ifrågavarande motio¬
nen åsyftar. Att taga detta steg anser jag vara Riksdagen fullt vär¬
digt, helst då kyrkomötet, såsom vi veta, mer än eu gång gjort fram¬
ställning i samma syfte. Nu är det visserligen en sanning, att det i
allmänhet är lätt att klandra det bestående, men deremot ganska svårt
att sätta någonting antagligt i dess ställe. Det må medgifvas, att så
är förhållandet äfven här, och jag undrar icke på, att Utskottet byst
sina betänkligheter. Jag tror likväl, att det här finnes en utväg, om
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
9
N:o 24.
man blott på allvar vill vinna målet, och denna utväg anser jag vara
anvisad uti Herr Claesons reservation. Jag skall derför, öfvertygad
som jag är, att Andra Kammaren har en öppen blick för tidens kraf,
i likhet med den föregående talaren vördsamt anhålla, att Kammaren
ville bifalla den af Herr Claeson afgifna reservationen.
Till sist vill jag till Lag-Utskottets ärade vice ordförande, som
vanligen här i Kammaren talangfullt och sakrikt försvarar Utskottets
förslag, rigta den bön, att han nu ville i någon mån låta neutrali¬
sera sina åsigter eller lemna dem något å sido, på det att denna fråga
ändtligen måtte vinna en af kyrkomöte, presterskap och en stor del
af menigheten önskad framgång.
Herr Petersson i Runtorp: Jag skall börja med samma ord,
som den siste talaren slutade med: Jag hoppas, att Kammaren har
tillräckligt öppen blick för att bifalla Lag-Utskottets utlåtande.
Så väl motionären som de föregående talarne säga, att det före¬
finnes ett behof att få denna ändring införd. Jag känner icke dessa
talares behof, men sjelf har jag icke känt något sådant behof och ej
heller i min hemort hört talas om något behof af den ifrågasatta
ändringen. Numera, sedan församlingarnes presterskap vidtagit den
utvägen att uppläsa kungörelserna först efter gudstjenstens slut, synes
någon ändring så mycket mindre vara behöflig. Det förefaller mig
som en besynnerlig motsägelse mellan dessa talares påståenden, att
kungörelsernas uppläsande är så störande, men att ingen är qvar,
som hör det der störande. Det är ju klart, att den, som icke vill
höra dessa kungörelser, han kan gå ut; men de, som vilja höra dem,
de sitta qvar, och det bör hvarken kunna genera presterskapet eller
kyrkan, om dessa kungörelser uppläsas från predikstolen, som är den
enda lämpliga platsen för deras publicerande. Jag tycker detta alls
icke verkar störande. De skäl, som här anförts för eu förändring,
finner jag så underhaltiga, att man icke behöfver länge uppehålla sig
vid dem. Allmänheten önskar icke heller en dylik förändring.- Det kan
väl finnas vissa personer, som icke finna sig tillfredsstalda härmed, och
det är naturligtvis dissenters, som icke vilja besöka kyrkan. Jag tror
emellertid, att dissenters kunna få myndigheternas kungörelser sig till¬
sända, så att de kunna få publicera dem bäst de vilja. Det har
talats om, att man skulle lägga kungörelserna på ett särskildt rum
eller spika upp dem på eu tafla o. s. v. Detta finner jag vara all¬
deles olämpligt. Det enda lämpliga sättet under närvarande förhål¬
landen är det som nu sker, och torde förblifva så, till dess vi fått
tryckerier på landsorten, så att vi kunna få in kungörelserna i provins-
tidningar. För närvarande skulle det väcka ett stort misshag att för¬
ändra publiceringssättet.
Jag vill emellertid icke spilla några flera ord på denna sak. Den
är icke värd något vidlyftigare resonnement.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets förslag.
Häruti instämde Herrar Magnusson, Larsson i Fole, Andersson
i Plöninge och Sjö.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
Tcungörelser
och till-
hännagifvan-
den.
(Forts.)
N:o 24.
10
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
kännagifvan-
den.
(Forts.)
Herr Waldenström yttrade: Jag tror, att det är alldeles nöd¬
vändigt, att man gör något åt den sak, soin liar är i fråga. Att det
från kyrklig synpunkt är nödvändigt, har kyrkomötet, som häst bör
förstå att bedöma denna fråga, redan flere gånger uttalat. Att det
ock från borgerlig synpunkt sedt är nödvändigt, derom torde man väl
kunna vara ense, då det sätt, som nu användes, att omedelbart efter
gudstjenstens slut uppläsa kungörelserna, gör, att endast högst få få
reda på kungörelsernas innehåll. I min barndom upplästes, i den
stad, der jag är född, kungörelserna midt under predikan. Predikan
var afdelad i två afdelningar, hvilka skildes åt af ett tyst “Fader
vår“; och näst efter detta “Fader vår“ upplästes kungörelserna. Denna
ordning ändrades sedan, så att de upplästes efter predikans slut, innan
pimsten gick ned från predikstolen. Denna ordning ändrades åter
så, att kungörelserna, såsom nu, började läsas upp efter gudstjenstens
slut. Så har det gått framåt. Och nu återstår blott ett steg att taga.
Fn talare här bredvid mig påpekade, att det vore omöjligt att
läsa upp i sin helhet längre förordningar. Han nämnde såsom exem¬
pel medicinaltaxan. Äfven andra exempel kunna anföras, såsom tull¬
taxan, hvarjehanda traktater m. fl., hvilka stundom kunna gå på bort¬
åt 50 till 100 qvartsidor. Dertill kommer ännu en annan omständig¬
het, som ibland gör uppläsandet omöjligt, nemligen att kungörelserna
understundom äro så skrifta, att det är rent af omöjligt för pimsten
att läsa dem. Sådant har händt mig, och det har fått passera oan¬
märkt.
Samme ärade talare här närmast till venster sade, att, hvad be¬
träffar längre kungörelser, det redan vore praxis, att pastorerne en¬
dast omnämnde, att den eller den kungörelsen ankommit till kyrkan.
Detta är sant, och det är en praxis, som icke åstadkommit någon
skada. Det finnes äfven ett annat sätt, som jag sjelf under den tid,
jag var prest, fick lära, som jag ofta användt och som jag åter lärt
andra. Om de Kongl. kungörelserna står det nemligen i kyrkolagen,
att de skola uppläsas, eller att deras uppläsning åtminstone skall på¬
börjas söndagen näst efter det presten fått dem. Men det står ingen¬
städes, att deras uppläsning skall fortsättas söndagen derefter. Det
är derför mycket vanligt, att presten läser upp några rader af en
Kongl. kungörelse och sedan låter församlingen skaffa sig fortsättnin¬
gen bäst den gitter. Det är helt enkelt omöjligt att fullgöra det
nu gällande budet. Och så mycket må väl vara klart, att det är
orimligt att hafva qvar en lag, som icke kan åtlydas. Man bör
också besinna, hvad eu talare redan påpekat, nemligen att en prest,
innan han skall uppläsa kungörelserna, kan hafva förrättat både
skriftermål, högmessa, barndop, begrafning och nattvardsgång. Är
det då rimligt, att han skall vara tvungen att efter allt detta läsa
upp en massa långa kungörelser! Vanligen är det ock ingen, som vill
höra dem. Och hvad skada skulle då ske, om presten befriades från
skyldigheten att uppläsa dem? Det är otroligt, hvilka kungörelser
man kan få för att uppläsa i kyrkan. Af tidningarne har man nyss
sett, huru, om jag minnes rätt, sällskapet “Pro fide et christianismo"
sändt till vederbörande pastorer en prenumerationsanmälan å en sin
Onsdagea den IT Mars, f. m.
11
N:o 24.
tidskrift för att läsas upp tre gånger från predikstolarne. Till kyrkorna
komma kungörelser om att någon har penningar att låna ut, eller att
någon vill låna penningar; kungörelser om auktioner, om potatisupp¬
tagning för bränneriers räkning in. m. Ja, en gång, då jag just stod
färdig att börja en högmessogudstjenst, kom en dräng till mig med
eu kungörelse från en handlande, att denne hade ett parti skämd
strömming att sälja. Jag svarade drängen: “Helsa handelsman, att han
får sälja sin ruttna strömming sjelf.11 Men hvad skall pimsten i
allmänhet göra? Det står ju i lagen, att han skall läsa upp enskildes
kungörelser; och det är då icke alltid så lätt att uppdraga gränsen emel¬
lan hvad han är skyldig och hvad han icke är skyldig att uppläsa.
Evangelisten Markus berättar, hurusom Frälsaren, när han ren¬
sade templet, icke tillät, att något bars genom detsamma. Men hos
oss bäres igenom templet både potatis och svin, rutten strömming och
annat mera. Är det reson, att Lag-Utskottet vill hålla presterna qvar
vid skyldigheten att tjena med sådant?
Jag tror icke, att det skulle medföra någon skada, om denna
skyldighet upphäfdes. Det sätt, som nu praktiseras, att endast upp¬
läsa de första raderna af kungörelserna eller att endast tillkännagifva
att kungörelsen anländt till kyrkan, har icke visat sig medföra någon
skada. Jag skall derför i likhet med föregående talare yrka bifall
till Herr Claesons reservation. Den lider visserligen af det "störa felet,
att enligt densamma skulle kortare kungörelser uppläsas från predik¬
stolen. Såsom sådane kunna betraktas just auktionskungörelser m. fl.,
hvarom jag nyss talat. Men. för att nu åtminstone vinna något, skall
jag som sagd t förena mig med dem, som yrkat bifall till denna re¬
servation.
Herr Re de Hus: Efter som i denna fråga en diskussion helt
oväntadt uppstått, så tror jag det vara min pligt att, ehuru oför¬
beredd, också här säga några ord.
Man har yttrat sig i denna fråga dels från religiös, dels ock från
borgerlig synpunkt; och man måste erkänna, att saken kan ses från
båda dessa sidor; hufvudpunkten är dock den, att folket i hvarje
socken må få reda på författningar och andra saker, som det behöf-
ver veta, och derefter kommer frågan om det sätt, på hvilket allmän¬
heten lätt och säkert skall få kunskap derom. Det sätt, på hvilket
detta för närvarade sker, känna vi alla. Men nu vill man ha bort
det och man vill ha bort det af ömhet om presterskapet. Det är med
särskildt hänsyn till denna punkt, som jag tillåter mig att för en stund
begära Kammarens uppmärksamhet. Hvad jag kommer att yttra,
säger jag naturligtvis ej å presterskapets utan å egna vägnar.
Hvad beträffar den samvetsnöd och det ok, som skulle trycka
presterskapet, i följd af dess åliggande uti ifrågavarande hänseende,
tår jag förklara, att jag för min del deraf aldrig haft någon känning.
Visserligen kan det understundom, när göromål hopat sig på hvaran¬
dra och dertill kommer en mängd kungörelser, vara betungande, då
man, såsom det händt mig, får börja klockan 9 och hålla på till
Om ändfadt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna,
kungörelser
och till-
kännagifvan-
den.
(Forts.)
N:o 24.
12
Onsdagen den 17 Mara, f. in.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
Tcännagifvan-
den.
(Forts.)
klockan 4. Detta är en tunga, men jag tror icke man är berättigad
att kalla det något ok, allra minst samvetsok.
Hvad samvetsfrågan för öfrigt beträffar, så linnes för dem, som
befara att de bryta sabbaten i kyrkan, ett trösteord af en högre
myndighet, som sagt, att “om sabbaten bryta presterna sabbaten i
templet och äro likväl utan skuld'', då de nemligen fullgöra sin skyldig¬
het och sköta sin tjenst.
Nog tror jag att besväret vid kungörelsernas uppläsande skulle
utan olägenhet kunna minskas. Äfven jag har, då längre kungörelser
såsom tulltaxor och dylikt förekommit, tillvägagått så, att jag börjat
på med deras uppläsande och derpå tillkännagifvit, att, enär jag an-
såge en fortsättning vara obehöflig, den, som ville härom vidare in¬
hemta kännedom, kunde erhålla densamma hemma hos mig. Detta
kan väl medföra någon olägenhet. Men huru skall man ställa det
för att få något bättre?
Hvad de kortare kungörelserna beträffar, hvarom talats, så vill
jag påminna derom, att presten eger en pröfningsrätt, som tillstädjer
honom att underlåta att uppläsa olämpliga tillkännagifvanden; och
på grund häraf har jag icke ansett, att man behöfver uppläsa sådana
der kungörelser om “svin och rutten strömming" och dylikt.
Hvad angår det framkastade påståendet, att statens Ityrlcor stå
tomma, så hör den saken icke hit. I allt fall kan man icke dispu¬
tera om erfarenheter, som äro olika på olika orter. Jag för min del
har visserligen ingen erfarenhet om sådant; men det hindrar icke,
att motionären sjelf kan hafva gjort dylik erfarenhet, ty han har ju
sjelf varit prest.
Hvad dissenters beträffar, så äro dessa af två slag: dels sådana,
som utträdt från vår kyrka och bildat af staten erkända, lagliga för¬
samlingar, och dels sådana, som icke utträdt. De förra kunna ju få
kungörelserna sig tillsända, med åliggande för deras församlingsföre¬
ståndare att kungöra dem på ett eller annat sätt, såsom de sjelfve
finna lämpligast. För de senare åter kan staten icke lagstifta sär-
skildt, synes mig.
Hvad det föreslagna ändrade sättet för kungörandet angår, ber
jag få säga, att jag hellre läser upp de kungörelser, som staten anser
böra uppläsas, än skrifver en sådan förteckning, som det vore menin¬
gen skulle anslås. Med afseende återigen derpå, att man skulle sätta
en annan man i sitt ställe, som från kyrkogången eller kyrkovallen
skulle uppläsa kungörelserna, återkommer jag till talet om samvets¬
ömhet, och vill framhålla, att jag icke kan förstå en sådan samvetsömhet,
som vill kasta på andra att göra, hvad man icke vill göra sjelf.
Man har anmärkt, att kungörelserna ej säkert och ordentligt
kunna komma till allmänhetens kännedom, eftersom folket aflägsna!'
sig, då kungörelserna uppläsas. Ja, förhållandet är nog så, att mesta
delen går sin väg; men de, som vilja höra kungörelserna, stanna
qvar.
Skulle nu emellertid någon olägenhet ligga i dessa förhållanden,
så lär den likväl ej stå att hjelpa på det sättet, att presterna skulle
befrias från skyldigheten att taga befattning med kungörelserna.
Onsdagen deri 17 Mars, f. m.
13
N:o 24,
Ty om man ville ålägga t. ex. klockaren denna skyldighet, så blefve Om ändradt
förhållandet detsamma; hvarken större ordentlighet eller säkerhet. sätt för offent-
Snarare blefve förhållandet sämre, om kungörelserna skulle till- allmänna
handahållas allmänheten på annat rum, såsom sockenstugan eller skol- kungörelser
salen; ty då kunde man befara, att folkskockningar och oordningar och tiU-
skulle uppstå, deröfver klagomål med skäl torde kunna föras. Jag bannagifvan-
vågar tro, att presterna i allmänhet uppläsa kungörelserna så tydligt, (ports.)
att församlingsmedlemmarne mycket väl kunna få reda på deras inne¬
håll; och jag kan icke tro, att andra skola komma att uppläsa för-
fattningarne klarare och tydligare. För öfrigt är det praxis, att, om
någon vill hafva särskild reda på en kungörelse af mera vigtig be¬
skaffenhet, han vänder sig till pastorn, som då meddelar honom närmare
besked. Dessutom är, såsom vi veta, pastorsexpeditionen tillgänglig
för alla, och en hvar kan der få den kännedom om författningars
innehåll, som han åstundan.
För min del finner jag således icke, att det är någon tvingande
nödvändighet för handen att göra ändring i saken, helst intet förslag
till något bättre föreligger. Naturligtvis skulle jag icke hafva något
emot att borttaga föreskriften om kungörelsers uppläsande från predik-
stolarne eller åtminstone inskränka uppläsningen af författningarne
dertill att blott angifva deras titlar. Men, på sätt en föregående
talare redan erinrat, kan man det oaktadt hafva grundade anmärk¬
ningar att framställa mot antagandet af Herr Claesons reservation.
Då jag således icke kan i allo instämma i nämnde reservation,
och ingen föreslagit något bättre, synes mig intet annat återstå än
att fördraga och tåla det närvarande förhållandet. Af detta skäl vill
jag låta bero vid Utskottets hemställan.
Herr Smedberg: Då de talare, som yttrat sig i föreliggande
fråga, mycket skarpt klandrat Lag-Utskottets utlåtande, torde det#
vara vanskligt för mig att söka försvara detsamma. Jag har emeller¬
tid inom Utskottet kommit till det resultat, att man icke kan bort¬
taga föreskriften om kungörelsers uppläsning från predikstolarne.
Motionären har också icke kunnat uppgifva något annat sätt för för¬
fattningars publicerande. Vi skola äfven betänka, att det finnes åt¬
skilliga lagar, deri föreskrifves, att fatalietiden skall beräknas från
kungörelsens uppläsande i sockenkyrkan. Om man nu skall åstad¬
komma någon ändring uti det syfte, motionen afser, så måste man
också ändra dessa lagar, och det torde icke gå så lätt för sig. För
öfrigt kan jag icke finna det vara så stötande, att kungörelser upp¬
läsas från predikstolarne. Det åligger i allmänhet presterna, såsom
den nästföregående talaren redan erinrat, att pröfva, hvilka kungörel¬
ser skola från predikstolarne uppläsas, och tillse, att icke andra på
detta sätt publiceras än de, som dertill äro lämpliga. För min del
kan jag icke finna, huru kungörandet af åtskilliga uppbördsstämmor,
mantalsskrifningar och taxeringsförrättningar m. fl. dylika allmänna
sammankomster skall kunna ske på annat mera lämpligt sätt än från
predikstolarne i kyrkorna. Skulle någon finna det stötande att höra
uppläsningen af sådana kungörelser, så kan han ju aflägsna sig ur
N o 24.
14
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om ändradt kyrkan, innan uppläsandet börjar; och han kan. sedermera af andra,
sättför °ffent' som qvarstanna! i kyrkan, få kännedom om kungörelsernas innehåll.
‘^allmänna Att anslå kungörelser å taflor i sakristian eller vapenhuset, förbättrar,
kungörelser enligt min åsigt, icke saken i religiöst afseende, ty, då församlings-
och till- medlemmarne samla sig för att läsa kungörelserna, kunna lätteligen
lMnnagifvm- folkskockningar och oordningar uppstå, och det är snarare att befara,
(Forts.) härigenom störande uppträden uppkomma än om kungörelserna
uppläsas i kyrkan, der man är van att förhålla sig tyst och stilla.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herrar A. P. Lind och J. Andersson i Knarrevik förenade sig
med Herr Smedberg.
Vidare anförde:
Herr N. Petersson i Runtorp: Jag ber om ursäkt, att jag
ännu en gång begärt ordet i denna fråga. Men jag skulle önska be¬
svara ett par anmärkningar, som under diskussionen blifvit gjorda.
Man har här talat om, att det skulle vara så många kungörelser
att uppläsa från predikstolarne, att presterne derigenom skulle öfver-
ansträngas, i synnerhet då författningarne äro af mera vidlyftig be¬
skaffenhet, såsom medicinal- och tulltaxorna. Jag ber emellertid få
säga, att jag icke någon gång hört presterne kungöra dessa taxor.
Om de härigenom begått något lagbrott, känner jag icke, men säkert
är, att, såvidt jag erfarit, några klagomål från allmänhetens sida i
detta afseende icke försports. För öfrigt finnes det särskildt stadgadt,
om en kungörelse skall uppläsas från predikstolarne, och jag tror
icke, att föreskrifter äro meddelade om dylik uppläsning af medicinal-
och tulltaxorna. Dessutom är att märka, att, om någon vill taga
. närmare kännedom om dessa taxor, han kan för det ändamålet vända
sig till församlingens arkiv, der de äro tillgängliga. Från min hemort
har jag mig bekant, hurusom äldre prestman, då de känt sig trötta,
efter gudstjenstens slut låtit organisten uppläsa kungörelserna. Huru¬
vida detta varit olagligt eller ej, det vet jag icke. Men aldrig har
jag försport någon klagan deröfver från allmänhetens sida, och jag
tror derför, att det icke är så farligt, om också pastorn icke känner
sig i stånd att personligen meddela allmänheten kungörelsernas innehåll.
Hvad angår en ledamots yttrande om rutten strömming, vill jag
endast säga, att man kan undvara den här i Kammaren likaväl som
i kyrkan.
Jag har intet vidare att tillägga.
Herr Persson i Stallerhult: Som jag inom Utskottet deltagit i
behandlingen af denna fråga samt bidragit till det beslut, hvartill U t-
skottet kommit, vill jag yttra några ord i ämnet.
Jag tror, att Utskottet anfört ganska goda skäl för sitt afstyr¬
kande af motionen. Motionären har i densamma icke gifvit den rin¬
gaste antydan om, huru och på hvad sätt vederbörliga kungörelser
skulle meddelas allmänheten, utan endast föreslagit en skrifvelse till
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
15
N;o 24.
Kongl. Maj:t med anhållan om åtgärders vidtagande i syfte att kun¬
görelsernas publicerande måtte ske på annat sätt än hittills. Orsaken,
hvarför allmänheten för närvarande icke får reda på kungörelsernas
innehåll, säger motionären, ligger deri, att de kyrkobesökande i de flesta
fall lemna kyrkan genast efter gudstjenstens slut. Möjligtvis sant;
men jag kan icke se, hvad detta kommer lagstiftningen vid. De, som
önska att få kunskap om kungörelsernas innehåll, infinna sig nog i
kyrkan och stanna qvar der äfven efter gudstjenstens slut. De åter,
som icke bry sig om kungörelserna, stanna nog icke och åhöra deras
uppläsande, hvarhelst detta nu må ega rum; och för ett förslag, att
kungörelserna skulle offentliggöras der folk vore talrikast församladt,
tror jag att motionären vore den förste, som skulle draga sig.
Motionären säger vidare, att “det torde vara statens oafvisliga
pligt att utan hänsyn till kyrkliga och religiösa förhållanden tillse, att
dess medlemmar finge del af dessa mången gång vigtiga publikationer,
hvilka anginge den borgerliga rätten, på ett sätt, som uppfylde sitt
ändamål/' Denna pligt är dock redan nu ganska väl tillgodosedd; ty om
vi slå upp kyrkolagen och se efter om hvad Kongl. cirkuläret af den
11 December 1811 innehåller, så heter det der: “då någon af Kongl.
Maj:t utfärdad ny författning från predikstolarne kungöres, som är af
större vigt och deribland isynnerhet sådane, som på den mindre upplysta
delen af åhörarne kunna medföra en närmare verkan, bör kyrkoherden
eller den prest, som uppläst författningen, efter gudstjenstens slut i
sockenstämma eller på annat tjenligt sätt, söka bibringa åhörarne rätta
begrepp om författningens mening och afsigt; och detta framför allt,
enär kriga begrepp inträffa och förmärkas. “ Här är ju alldeles tyd¬
ligt angifvet, att det finnes ett annat sätt att meddela allmänheten
kännedom om vederbörliga förordningars innehåll än medelst kyrkans
begagnande; det beror endast på kommunerna sjelfva att, der de så
för godt finna, anlita denna utväg.
På dessa af mig nu anförda skäl yrkar jag bifall till Utskottets
afstyrkande hemställan.
Herr Unger: Jag ber endast att, innan frågan afgöres, få till¬
kännagifva, att jag, som vid kyrkomötet röstade för ett likartadt för¬
slag, som det här af Herr Ekman väckta, äfven nu vill medverka till
ett förändradt, bättre sätt för vederbörande författningars och kun¬
görelsers meddelande åt allmänheten. Som jag dock i detta afseende
gifver företrädet åt Herr Claesons reservation i ämnet, får jag, i öfrigt
på samma skäl som Herr Berglöf anfört, yrka bifall till nämnda
reservation.
Med Herr Unger instämde Herrar Tall och Petersson i Hamra.
Herr Magnus Jonsson: Äfven jag vill vara med om att undan¬
rödja allt, som vid kungörelsers uppläsande kan vara stötande för så
väl prestens som en del församlingsmedlemmars religiösa känslor, men
det oaktadt kan jag icke gå in på Herr Claesons af åtskilliga talare
här förordade förslag. Hvad nemligen först angår den utvägen att
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
kännagifvan-
den.
(Forts.)
M:o 24,
16
Onsdagen den 17 Mars, f, m.
Om åndradt anslå kungörelserna på en någonstädes i kyrkan uppsatt tafla, så fae-
sätt för offent- farar jag, att detta komme att verka störande och menligt i så fall,
allmänna derigenom folkskockningar och trängsel kunde uppstå i templet.
kungörelser Att för ändamålet bestämma någon särskild plats inom församlingen
och till- kan jag heller icke vara med om, så vida icke platsen blir i lag före-
Mnnagifvan- skrifven. Ty man vet, att det finnes församlingar, der en enda person
(Forts.) dikterar besluten i kyrkliga och kommunala angelägenheter; och det
låter lätt tänka sig, att en sådan person bor långt bort i utkanten af
församlingen samt för egen beqvämlighets skull bestämmer sin aflägsna
bostad till plats för kungörelsernas meddelande, och följden blir då,
att församlingens öfriga medlemmar få underkasta sig besvär och kost¬
nad att färdas en lång väg för att erhålla kännedom om kungörelsernas
innehåll. Bäst vore, om kungörelserna vissa bestämda tider kunde
hållas tillgängliga för allmänheten på pastorsexpeditionerna. Men i så
fall ville jag se detta i lagförslaget bestämdt uttalad!.
Jag ber få nämna, att äfven jag känner många prester, som inner¬
ligt skulle önska, att allmänheten annorledes än genom dem kunde få
del af kungörelserna. Det har mest varit sådana prester, som med
mer än vanligt kyrkligt nit, ja, jag må säga, med sann presterlig pligt¬
känsla skött sitt kall i kyrkans tjenst; men jag har äfven funnit, att
många prester sökt blifva detta stora bekymmer qvitt, för att hafva
mera tid öfrig till skötande af sitt stora jordbruk eller andra dylika
angelägenheter. Innan jag märker, att presterskapet, vare sig vid
kyrkomötet eller på annat sätt, söker göra sig fritt från denna för
dess religiösa känsla eller för presten sjelf störande sysselsättning, vill
jag emellertid icke vara. med om att borttaga skyldigheten för prester¬
skapet att från predikstolen publicera allmänna kungörelser och till-
kännagifvanden; hvilket sätt jag för öfrigt ansett vara det enklaste
och bästa för församlingarne att få reda på de kungörelse!’, som för
dem kunna vara af någon vigt.
Jag anhåller derför om bifall till Lag-Utskottets hemställan.
Herr Ekman: Emedan jag är motionär i ämnet, torde det till¬
låtas mig att något litet bemöta de föregående talarnes yttranden. Jag
vill göra det så kort som möjligt.
Först och främst ber jag emot dem, som yttrat, att jag icke i
mina motioner antydt något annat lämpligare sätt för dylika kun¬
görelsers publicerande, hvarom nu är fråga, få påpeka, att det visser¬
ligen är sant, att jag icke gjort detta, men att orsaken dertill är, att
Kong!. Maj:t i min tanke bäst skulle vara i tillfälle att anvisa lämp¬
ligaste sättet härför. Då jag likväl funnit, att allmänna meningen
icke varit sådan, har jag, med lemnande af hvad jag i motionen sagt,
biträdt Herr Claesons reservation, som ju innehåller ett bestämdt för¬
slag i detta afseende.
Den siste talaren yttrade, att det vore en brist i mitt förslag, att
det icke vore något visst rum angifvet, der publicerandet af kun¬
görelserna skall ske, utan att detta skulle bero på församlingen att
afgöra, ty derigenom skulle detta kunna komma att afgöras af må
hända en enda person, som förmådde att göra sin vilja gällande. Jag
17
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
•auser dock icke någon fara ligga häri. Äfven om jag icke är alldeles
nöjd med Herr Claesons förslag, tror jag dock, att det är ett stort steg
framåt, och att det vid ett annat tillfälle kan andras så, att vi kunna
få in hvad^ som nu icke finnes i reservationen. Jag skulle derför
•önska, att Kammaren måtte bifalla denna reservation, ty på det sättet
komma vi ändock alltid ett steg framåt.
Herr C. Persson i Stallerhult påpekade en Kongl. Förordning
1811, som skulle gå ut på, att presten äfven nu på annat ställe
än i kyrkan skulle vara skyldig att uppläsa Kongl. Maj:ts kungörelser.
Förhållandet dermed är, att då en Kongl. kungörelse utkommer, hvil¬
ken för allmänheten kan vara svår att förstå, är det prestens skyldighet
att sammankalla folket för att tydliggöra densamma. Något annat
innehåller denna förordning icke.
Jag skall äfven bedja att få bemöta eu talare, som för en stund
sedan yttrade, att mängden af kyrkobesökande icke hör till frågan.
Det skulle verkligen vara bra besynnerligt, om detta icke hörde till
frågan, då det här just gäller, huruvida kyrkan är lämpligaste platsen
för kungörelsers publicerande. Jag måste väl just då taga i beräk¬
ning, huruvida så stort antal af församlingens medlemmar pläga gå
i kyrkan, att det kan vara lämpligt att just der läsa upp dessa kun¬
görelser.
Vidare sade en talare, att det icke vore så lätt att få en ändring
i detta hänseende, emedan det i en mängd förordningar vore före-
skrifvet, att de skulle uppläsas från predikstolen i kyrkorna. Detta
tror jag dock icke bör utgöra något hinder. Ty om Kongl. Maj:t
föreskrifver något annat sätt för kungörelsers och författningars offentlig¬
görande, så föreskrifver han ju också på samma gång att förra före¬
skrifter skola upphäfvas.
Jag vill erinra herrarne derom, att redan nu begynner man på
många ställen att utom publicerandet i kyrkan äfven vidtaga andra
åtgärder. Det torde vara många af oss, som sett, hurusom i närheten
af kyrkan, vid handelsbodar och dylika ställen, anbragts svarta taflor,
der kungörelser anslås just derför, att man ansett kyrkan icke numera
vara rätta platsen, emedan icke alltid så, många menniskor samlas dit,
och man gerna vill, att kungörelserna skola komma den stora mängden
till nytta.
Det är på grund häraf, Herr Talman, jag vidhåller mitt förut
gjorda yrkande på bifall till Herr Claesons reservationsförslag.
Herr Oberg: Ehuru jag mindre hyser betänkligheter emot, att
dessa kungörelser skola uppläsas från predikstolarne, derför att,
såsom en ärad talare uttryckte sig, det skulle vara störande och men¬
ligt ur religiös synpunkt sedt och, ehuru jag icke heller hyser några
betänkligheter vid eller har för afsigt att befria presterskapet från
uppläsandet af dessa kungörelser, som af en del prester anses särde¬
les betungande, så anser jag dock det nuvarande sättet för dylika
kungörelsers offentliggörande nu mera vara högst olämpligt, om man
ser saken från en annan sida, nemligen i afseende å ändamålet der-
Andra Kammarens Frot. 1S8G. N:o 24. 2
N;o 24.
Om åndradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
Tcännagifvan-
den.
(Forts.)
N:o 24.
18
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
kännagifvan-
den.
(Forts.)
med, som ju är att de på säkraste sätt bekantgöras för att komma all¬
mänheten till hända.
Då kungörelsernas uppläsande sker efter gudstjenstens slut, ström¬
mar folket just ut ur kyrkan samtidigt dermed, och mången gång;
får presten stå der och läsa upp dem, utan att någon är qvar och
hör derpå. Vid sådant förhållande tror jag icke, att ändamålet der¬
med är vunnet, utan att en förändring i detta hänseende kan vara
nödvändig.
Jag hyser derför samma mening, som är uttalad i herr Ciaesons
reservation, ehuruväl äfven denna icke är fullt tillfredsställande utan-
torde böra något förändras. Jag anser emellertid, att man skulle
riskera ganska litet genom att nu bifalla densamma, enär deri endast
ifrågasättes en skrifvelse till Kong). Maj:t, i anledning hvaraf vi hafva
att förvänta ett förslag från Kongl. Maj:t, som underställes Riksdagen.
Det kan ju då blifva tillfälle att göra de ändringar, man kan anse
vara nödvändiga, och af sådan anledning yrkar jag bifall till Herr
Ciaesons reservation och afslag å Utskottets förslag.
Herr Näslund: För min del ber jag att få yrka bifall till
Lag-Utskottets förslag. Jag gör detta så mycket hellre, som jag
icke kunnat få klart, på hvad sätt publicerandet af kungörelser skulle-
komma att ske och icke heller hört någon annan inom Kammaren
angifva något tillfredsställande sätt derför. Kammaren har sig be¬
kant, att det icke allenast är kungörelser och författningar, som skola
uppläsas från predikstolen, utan äfven utslag, stämningar och dylikt.
I många fäll erfordras ett bevis från presterskapet, att den och den
kungörelsen är uppläst från predikstolen. Hvem skulle då under
tjenstemannaansvar utfärda sådana bevis, derest kungörandet skulle
ske från kyrkovallen eller i sockenstugan? Inom stad kan det nog gå
för sig, men på landet möta så stora svårigheter, att ett bifall till
förslaget skulle mycket ogynsamt emottagas af flertalet bland landt-
befolkningen.
Herr Berglöf: Jag tror icke, att den förmodan är sann, hvar¬
med den siste talaren slutade sitt anförande. Jag tror icke, att ett
sådant beslut skulle mötas med allmän motvilja i landet. Jag tror
tvärtom, att det skulle mötas med välvilja. Ty det har mycket kla¬
gats öfver det olämpliga sätt för publicerandet af Kongl. Maj:ts, lands-
höfdingeembetenas eller annan offentlig myndighets kungörelser, som
nu eger rum.
De herrar, som här uppträdt mot förslaget, hafva vändt sig mot
helt andra saker, än hvad som föreslagits i herr Ciaesons reservation..
Det har talats om olämpligheten af att uppläsa kungörelserna från
kyrkovallen. Ja, mitie herrar, det har icke kunnat falla mig in —
och säkerligen icke heller herr Claeson — att föreslå uppläsning från
kyrkovallen.
Eu talare på smålandsbänken höll på det olämpliga deri att
ställa till folksamlingar; det vill jag icke heller för någon del gorå,,
och troligtvis ingen annan heller. Vidare har talats om olämpligheten
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
19
N:o 24.
af att anslå dessa kungörelser på taflor i kyrkan eller vapenhuset
eller andra ställen inom församlingen. Det har icke heller gjorts
något sådant förslag af herr Claeson. Tvärtom vill han icke hafva
kungörelserna anslagna på någon tafla. Huru skulle det taga sig ut,
om man skulle, upprada hela svensk författningssamling eller Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes kungörelser på en tafla? Det skulle se
mycket illa ut. Mot kungörelsernas uppläsande på kyrkovallen eller
uppslående på eu tafla behöfva inga skäl här anföras, ty något så¬
dant yrkande har icke gjorts. Hvad som här föreslagits är att göra
lag af den praxis, som nu är gällande. Och denna praxis är enligt
min och många andras åsigt för närvarande olaglig. När så är, är
icke skäl att göra lag af en praxis, som tyckes vara i smaken? Det
står nemligen på de flesta författningar: “uppläses från predikstolen".
Men, mine herrar, de uppläsas icke från predikstolen, utan det be-
redes endast tillfälle för en eller annan, som deraf vill taga känne¬
dom, att göra det i pastorsexpeditionen. Om en sådan kungörelse
skall åberopas i en rättegång, så kan domstolen möta med invänd¬
ningen, att den och den författningen icke har laga kraft, ty den har
icke blifvit lagligen publicerad. Huru skulle en sådan invändning
besvaras? Det är verkligen icke godt att säga, men jag tror, att dom¬
stolen skulle komma i bryderi och det allmänna lida skada. Enligt
herr Claesons reservation skulle de kungörelser, som angå samman¬
träden med kommunal- eller kyrkostämma, tingssammanträden och
dylikt uppläsas i kyrkan. De andra åter, som afse Kongl. Maj:ts
författningar eller allmänna kungörelser, skola endast omförmälas till
sina rubriker, och att de finnas att tillgå å det rum, som är af för¬
samlingen bestämdt för handlingars bevarande.
Den fara en talare ansåg ligga deri, att det icke är i lag be¬
stämdt i hvilket rum dessa handlingar böra förvaras, den faran bör
icke kunna vara särdeles stor. Det lärer icke kunna vara något
annat ställe än pastorsexpeditionen. Till man införa den bestämmel¬
sen, så kan man ju få den saken ändrad i lagförslaget.
På grund häraf vill jag än en gång fästa uppmärksamheten på
nödvändigheten att få laglig sanktion på nu gällande praxis, på det
att det nuvarande olagliga förfarandet må blifva lagligt.
Jag yrkar bifall till herr Claesons reservation.
Herr Johansson i Kalmar: Herr Talman! Minq, herrar! Jag
vill icke påstå, att det nuvarande sättet för kungörelsers offentlig¬
görande är det bästa tänkbara; men jag vågar tro, att det i afseende
på lämplighet och ändamålsenlighet kan fullt mäta sig med andra
förslag som framstälts för att ersätta detta. Anledningen hvarför
herrarne förbruka så mycken kraft och tid för att genomdrifva herr
Claesons reservation kan jag icke förstå, då nemligen med antagande
af hans förslag ingenting skulle vinnas, alldenstund allt hvad som deri
föreslås faktiskt redan förekommer och tillämpas, om jag dervid
undantager bestämmelsen att längre kungörelser och författningar
skulle vara tillgängliga å pastorsexpeditionen. Det heter visserligen,
att denna praxis skulle genom lag fastslås och att just deri läge eu
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
kännagifvan
den.
(Forts.)
N:o 24.
20
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
kännagifvan-
den.
(Forts.)
förtjenst hos ifrågavarande förslag. Jag tror för min del, att det icke
är tillräckligt ådagalagdt, att denna praxis är olaglig. Det är visser¬
ligen föreskrifvet, att vissa kungörelser skola uppläsas från predik¬
stolen, men jag tror dock, att det icke skulle vara synnerligen lämp¬
ligt eller ändamålsenligt att uppläsa sådana handlingar som t. ex.
medicinaltaxor och tulltaxor i deras helhet. Om man skall offentlig¬
göra ett stadgande, så synes mig att i stället för ett hastigt upplä¬
sande från predikstolen det sättet är att föredraga, att stadgandet
endast från predikstolen omförmäles med tillkännagifvande att den,
som vill af detsamma taga närmare kännedom, skulle ega att på an-
gifvet ställe få läsa detsamma, samt äfven, om något dunkel deri före-
komme, blifva i tillfälle att deröfver erhålla förklaring af pastoral¬
vårdens handhafvare. Har vid tillämpningen af detta förfaringssätt
någon olaglighet egt rum, så vore det besynnerligt, om icke något
missnöje deröfver försports i landet. Jag tror, att man icke vinner
något genom att antaga herr Claesons förslag, hvarföre jag yrkar
bifall till Lag-Utskottets afstyrkande förslag och jag fogar dervid det
tillägg att, om något behöfver göras för att afhjelpa de öfverklagade
olägenheterna, herrar reformvänner dervid böra tillse, att någonting
verkligen vinnes med de förändringar, som de vilja införa.
I detta yttrande instämde Herr Aug. Peterson.
Herr Jonsson i Myre: Herr Talman! För min del anser jag
tiden ännu icke vara inne för att borttaga skyldigheten för prester
att uppläsa kungörelser i kyrkan, åtminstone hvad angår landsbygden.
Jag anser nemligen, att möjligen dessförinnan Tryckfrihetsförordningen
borde ändras derhän, att kommunerna medgåfves rättighet att anlägga
tryckerier för att genom smärre uppsatser i tryck inom kommunen
tillkännagifva sådana kungörelser, som hitintills blifvit upplästa från
predikstolarne, och för tillkännagifvande af andra angelägenheter inom
kommunerna, och att således kommunerna på landsbygden i detta hän¬
seende borde göras i någon mån likställiga med städerna, som i tidnin¬
garna kungöra alla i städerna förekommande sammanträden och under¬
rättelser om fattade beslut. Icke heller tror jag, att uppläsandet i
kyrkan af en handling och kungörelser kan verka störande på synner¬
ligen många; de, som verkligen funnit sig störda af detta uppläsande,
måste hafv% varit något nervösa. Här har talats om uppläsande af
kungörelser ute på kyrkovallen eller lämplig plats utanför kyrkan.
För min del finner jag icke något hinder för den, som det vill, att
sitta qvar på sin plats i kyrkan för att sedan gudstjensten är afslu-
tad afköra de kungörelser, som uppläsas, och finner detta sätt vida
lämpligare än det nyss nämnda, då man måste skocka sig omkring upp¬
läsaren. För min del yrkar jag bifall till Lag-Utskottett förslag.
Herr Gunnar Eriksson: Herr Claesons ifrågavarande reserva¬
tion innehåller, att rörande längre kungörelser samt Kongl. Maj:ts
författningar, endast behöfde omförmälas, att de för offentliggörande
ankommit till kyrkan, och att de under viss tid funnes tillgängliga å
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
21
N:o 24.
det rum, som af församlingen dertill bestämts; och herr Berglöf yttrade
vidare, att detta rum vanligen skulle blifva pastorsexpeditionens lokal.
Jag vill med anledning deraf påpeka, att det finnes många pastorat
med flera annexförsamlingar, hvilka icke hafva egen prest och således
icke heller någon pastorsexpedition annorstädes än i moderförsamlingen.
Att nu annexförsamlingsmedlemmarne, på sätt Herr Berglöf föreslagit,
skulle nödgas resa till pastorsexpeditionen i en annan församling, ofta
flere mil, för att taga del utaf en kungörelse eller dylikt, är det mest
opraktiska bland alla de förslag, som blifvit framstälda. Men äfven
om hvarje församling skulle för ändamålet anordna ett särskildt rum,
så måste man väl äfven ställa detta rum under någon tillsyn, ty att
lemna rummet med ej sällan vigtiga publikationer vind för våg går
då ej an; och hvem skall utöfva denna tillsyn? Icke vill presten det,
och församlingen måste då sannolikt anställa en vaktmästare mot sär¬
skild aflöning, som vårdade rummet och kungörelserna, och man finge
då se, huruvida förslagets antagande skulle helsas med den välvilja,
hvarom herr Berglöf talade. För min del kan jag icke annat än mycket
beklaga, att presten skall vara skyldig att uppläsa långa och vidlyftiga
författningar, också till föga gagn för församlingen; men om presten
frigöres från denna skyldighet, så bör detta dock icke ske helt och
hållet, ty han bör kunna utan nämnvärd olägenhet uppläsa åtminstone
rubrikerna på hvarje förordning, hvilket för öfrigt, enligt min åsigt,
är alldeles tillräckligt. För min del ansluter jag mig till Lag-Utskottets
afstyrkande förslag, fullt förvissad, som jag är, om sanningen af den
satsen, att man vet hvad man har, men icke hvad man kan få.
Herr Forsselius: I likhet med flere föregående talare anser jag
en reform i den nu föreliggande frågan vara af nöden, och jag finner
mig mest tilltalad af herr Claesons vid betänkandet fogade reserva¬
tion. De af den siste talaren framhållna olägenheterna skulle genom
densammas antagande lätt kunna afhjelpas ifall församlingarne derom
äro ense. Jag anhåller derför i korthet om bifall till nämnda re¬
servation.
Herr Waldenström: Att frågan icke är så obetydlig, att man
precis bör raska undan med dess afgörande, torde framgå af den om¬
sorg, som kyrkomötet gång efter annan nedlagt på hennes lämpliga
lösning. Jag tror derför, att Kammaren icke bör anse den tid för-
spild, som användes till sakens utredning.
Det har framhållits, att presten har pröfningsrätt och således
kan tillbakavisa sådana kuugörelser, som icke äro lämpliga att upp¬
läsas i kyrkan, och Herr Bedelius nämnde, att, emedan det icke vore
lämpligt att i kyrkan tala om svin och strömming, visade han för sin
del alltid tillbaka sådana kungörelser, som innehölle något dylikt.
Jag vill då påpeka, att sådan pröfningsrätt endast är medgifven be¬
träffande enskildas kungörelser. Om deremot från länsmannen kom¬
mer en auktionskungörelse, så är presten tvungen att uppläsa den,
samma hvad den än må innehålla. För min del har jag också mån¬
gen gång uppläst länsmanskuDgörelser om auktion både på svin och
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
kungörelser
och till-
kännagifvan¬
den.
(Forts.)
N:o 24.
22
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om ändradt
sätt för offent¬
liggörande af
allmänna
'kungörelser
och till-
kännagifvan-
den.
(Forts.)
annat, och hade jag icke det gjort, så hade jag gjort mig skyldig till
ansvar såsom för tjenstefel. Herr Johansson från Kalmar, hvilken,
om jag icke misstager mig, är notarie i dervarande konsistorium,
yttrade, att den nuvarande praxis att endast uppläsa rubriken på de
Kongl. Maj:ts förordningar, som skola kungöras, icke skulle vara olag¬
lig, om man bara tolkar lagen med förnuft. Jag ber då att få upp¬
läsa, hvad som i detta hänseende i lagen är stadgadt. Det heter i
Kongl. kungörelsen den 14 December 1833: Orden: “uppläses från
predikstolen11 sättes öfver hvarje författning (i svensk författningssam¬
ling), hvilken såmedelst kungöras bör, och hvilken derjemte skall
tryckas med större stilar, än det som för öfrigt i författningssamlin¬
gen införes. Författningarnas uppläsning från predikstolen skall full¬
göras, eller om det icke medhinnes, åtminstone börjas, nästa söndag
efter deras ankomst till vederbörande prest, hvilken, i händelse sådant
kungörande underlåtes, skall derför, uppå skeende anmälan, hos
konsistorium ansvara såsom för embetsförsummelse“. Jag gratulerar
herr Redelius och hvilken annan prest i Sverige som helst, om han
kunde undgå att näpsas, i fall det anmäldes hos konsistorium, att han
hade försummat dea sålunda föreskrifna uppläsningen. Herr Redelius
har ju sjelf erkänt här i Kammaren, att han icke fullgjort sin skyldig¬
het i detta afseende.
Således, rnine herrar, det är absolut omöjligt att missförstå det
för närvarande gällande lagbudet. Och ehvad herrarna här besluta, så
kommer författningen, sådan den nu är, icke att efterlefvas af presterna.
Hvad beträffar herr Johanssons tal om, att författningen skall “tydas
med förnuft11, så är hans sätt att tyda detsamma rent af oförnuftigt,
ty en författning skall läsas så som den är skrifven, och dermed punkt.
Man får väl icke borttolka tydliga och uppenbara ord, och sedan
kalla detta för förnuft.
Herr Johansson sade vidare, att, om det sätt att uppläsa kungörel¬
ser, som numera vanligtvis praktiserades, vore olagligt, så skulle väl
missnöje deröfver någonstädes hafva försports. Men detta är alldeles
icke något bevis. Att icke sådant missnöje försports, bevisar deremot
något annat, nemligen, l:o) att svenska folket ser, att det icke finnes
sundt förnuft i den nyss af mig upplästa författningen, 2:o) att det
alldeles icke vore med någon fara förenadt att göra till lag det, som
nu är praxis, och som, ehuru det är olagligt, likväl ingenstädes väckt
missnöje eller vållat någon skada.
Jag ber derföre att få vidhålla mitt yrkande om bifall till herr
Claesons reservation.
Herrar Wagenius, Ekeborgh och Thermcenius instämde i detta
anförande.
Herr Thomasson: Jag skall icke förlänga diskussionen, utan
vill blott upplysa, att Första Kammaren antagit Herr Bergströms re¬
servation. Jag meddelar denna upplysning, på det att den måtte i
sin mån kunna bidraga till förkortande af förhandlingen. För egen
del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Onsdagen den 17 Mars, f. m. 23 N:0 24.
Herr Berglöf: Ehuru Första Kammaren, enligt hvad Utskottets Om andrad t
-vice ordförande upplyst, efter en också mycket lång diskussion antagit ^oöm»de”a/'
Herr Bergströms reservation, torde det dock icke omöjliggöra frågans allmänna
framgång, om denna Kammare bifaller herr Claessons reservation. Ty kungörelser
jag tror, att det i så fall icke vore omöjligt att åstadkomma en och till-
sammanjemkning mellan Kamrarnes olika beslut, och det skulle till ann<^ellvan
-och med kunna hända, att man då komme till ett slut, som vore (Forts.)
ännu mera tillfredsställande. Jag har talat om denna sak med Ut¬
skottets ordförande, som ansåg det icke förefinnas någon omöjlighet
att inom Utskottet åstadkomma en sådan sammanjemkning. Jag vid-
Kåller derföre mitt yrkande om bifall till herr Claesons reservation.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan, dels afslag å densamma och bifall i stället till
Herr Claesons vid utlåtandet fogade reservation. Herr Talmannen gaf
propositioner i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig anse
den förra meningen hafva flertalets röster för sig. Som votering lik¬
väl begärdes, skedde uppsättning, justering och anslag af en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets hemställan i utlåtandet N:o 40,
iröstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
.godkänt Herr Claesons vid utlåtandet fogade reservation.
Voteringen, i vanlig ordning verkstäld, utföll med 79 Ja mot 77
Nej; varande alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
§ 8.
1 ordningen förekom Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 3, an¬
gående stämpelafgiften.
Punkten 1.
Bifölls.
Efter föredragning af punkten 2 anförde:
Herr Boström: Jag skall blott be att få anhålla om vidtagande
af en rättelse i Utskottets förslag. I första punkten äro nemligen
N.O 24, 24 Onsdagen den 17 Mars, f. in,
uteglömda orden “hvarje ark“, med tillägg af hvilka ord punktem
lyder:
“Afskrift af landtmätares eller med honom i afseende på behö¬
righet till vissa förrättningar likstäld tjenstemans förrättningshandlingar
äfvensom af dylika handlingar från generallandtmäterikontoret och,
landtmäterikontoren i länen, hvarje ark.“ Jag bör tillägga, att för¬
slag om denna rättelse framstälts jemväl i Första Kammaren och der
vunnit bifall.
Punkten bifölls med den af Herr Boström sålunda föreslagna för¬
ändring.
Punkterna 3—5.
Biföllos.
Punkten 6.
Lades till handlingarna.
§ 9.
-Angående Till behandling företogs vidare Bevillnings-Utskottets betänkande-
tillverkning ^:0 ^gående vilkoren för tillverkning af bränvin.
af bränvin.
I en inom Andra' Kammaren väckt motion, N:o 23, hade Herr
O. Schenström föreslagit,
att de i 30 § 1 mom. af Kongl. förordningen den 2 Juni 1882,.
angående vilkoren för tillverkning af bränvin, förekommande orden:
“straffes med böter från och med 500 till och med 1,500 kronor'1
måtte utbytas mot följande stadgande: “straffes såsom för bedrägeri
enligt allmän lag."
På anförda skäl hemstälde vidare Herr A. G. Björkman i en
likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 171, om den än¬
dring i Kongl. förordningen den 23 Augusti 1876 om vilkoren för till¬
verkning af bränvin, att de i sagda förordnings 36 § förekommande
straffbestämmelser för försnillning vid bränvinstillverkning måtte skär¬
pas derhän, att utom lämpliga penningböter förbrytaren äfven skulle
kunna dömas till fängelse från sex månader till och med två år.
Slutligen hade Herr I. Lyttlcens i afgifven motion, N:o 111, före¬
slagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att skärptare bestäm¬
melser måtte stadgas i förevarande afseende äfvensom i afseende å
kontrollen och att förordningen om vilkoren för tillverkning af brän¬
vin måtte i sådant syfte omarbetas.
Utskottet hemstälde emellertid, att ofvan omförmälda motioner ej
måtte till någon annan Riksdagens åtgärd föranleda, än att Riksdagen
i_ skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla om utarbetande och fram¬
läggande för Riksdagen af förslag till sådana ändringar i förordningen*
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
25
N o 24,
angående vilkoren för tillverkning af bränvin, som kunde leda till en
mera betryggande kontroll öfver beskattningen, äfvensom om den om¬
arbetning af gällande ordningsstadga för bränvinsbrännerierna i riket,
som för samma ändamåls vinnande kunde finnas erforderlig.
Efter föredragning af ärendet anförde
Herr Schenström: Herr Talman! Mot Bevillnings-Utskottets
förslag i afseende på min motion om skärpt ansvar för så kallade för¬
snillningar vid bränvinstillverkning anser jag mig skyldig uttala några
ord. Jag har nemligen här, såsom det eu gång lar händt vid någon
domstol, vunnit vid tinget, men tappat i papperen, eller, med andra
ord, motiven gilla min framställning, men klämmen antyder icke ett
enda ord om detta gillande. Här förekomma i betänkandet dessa ord:
“Erfarenheten har emellertid visat, att denna straffbestämmelse
ej varit nog verksam att förekomma förbrytelser af ifrågavarande slag.
Utom det att straffbestämmelsen är alltför mild i jemförelse med de i
Strafflagen stadgade straffen för förfalskning och bedrägeri, och att
genom denna olikhet i straff för ungefär enahanda förbrytelser den
allmänna rättskänslan på ett betänkligt sätt kränkes, synes den milda
straffbestämmelsen för bränvinsforsnilining ej stå i någon rimlig pro¬
portion till den stora vinst, som den brottslige derigenom kan sig be¬
reda. Utskottet anser derför skärpta straffbestämmelser för ifråga¬
varande förbrytelser vara af behofvet synnerligen påkallade." Men,
oaktadt detta erkännande, heter det i klämmen: "att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande
för Riksdagen af förslag till sådana ändringar i förordningen angående
vilkoren för tillverkning af bränvin, som kunna leda till en mera be¬
tryggande kontroll öfver beskattningen, äfvensom om den omarbetning
af gällande ordningsstadga för bränvinsbrännerierna i riket, som för
samma ändamåls vinnande må finnas erforderlig." Riksdagen skulle
alltså icke uttryckligen hos Kongl. Maj:t anhålla om ett lagförslag i
den af mig antydda rigtningen. Om än min motion skulle innefatta
ett medel för förekommande af dessa nesliga brott, lärer det likväl
icke kunna hänföras under det af Utskottet begagnade uttrycket “be¬
tryggande kontroll", ty såsom en kontrollapparat kan det icke anses.
Jag hade vågat hoppas, att Bevillnings-Utskottet på grund af 47 §
Riksdagsordningen skulle ansett den af mig väckta frågan vara af be¬
skaffenhet, att den bort behandlas af sammansatt Lag- och Bevillnings¬
utskott, och jag trodde, att Bevillnings-Utskottet hade så mycket
större skäl dertill, som det i sin motivering gillat framställningen.
Emellertid kräfver den allmänna rättskänslan med allvar en snar
förändring i denna författning, så att dessa eländiga brott icke vidare
behöfva förekomma i vårt land och detta oskick i tid stäfjas. Be¬
villnings-Utskottet har också gillat motionen; men om Utskottets kläm
bifalles, kommer det dock att dröja ett par år, innan en sådan för¬
ändring, som jag föreslagit, kommer att vinna Riksdagens bifall. Jag
tillåter mig derför, Herr Talman, anhålla, att detta Bevillnings-Ut¬
skottets Betänkande måtte återremitteras, på det Utskottet måtte
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
N:o 24.
26
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
grundlagsenligt taga frågan i öfvervägande i sammansatt Lag- och
Bevillnings-Utskott.
Herrar Petersson i Boestad, Björkman, Jönsson i Mårarp, Nyqvist
och Gust. Ericsson instämde med Herr Schenström.
Herr Boström yttrade: Det var visserligen inom Bevillnings¬
utskottet fråga om att för ärendets behandling begära ett sammansatt
Lag- och Bevillnings-Utskott; men efter gammal praxis ansågs det nu
icke behöfligt, då Utskottet icke ämnade föreslå någon förändring i
hittills gällande lagbestämmelser. Jag vill erinra, att, då den nu gällande
bränvinstillverkningslagen behandlades, skedde det af Bevillnings¬
utskottet ensamt, emedan det icke var fråga om någon förändring i
de utaf Kongl. Maj:t föreslagna straffbestämmelser. I detta fall visste
vi, att Kongl. Maj:t ansett nödigt att omarbeta nu gällande författ¬
ning, och att förarbeten derför vidtagits, och derför ansåg Utskottet
icke lämpligt att föreslå några partiella förändringar.
Herr Schenström klagade öfver, att icke i sjelfva klämmen inlagts
några ord om önskvärdheten af strängare straffbestämmelser än de nu
varande; men det är klart, att, då Bevillnings-Utskottet uppsätter sin
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, i motiven måste intagas de skäl,
som för Riksdagen varit bestämmande för skrifvelsens beslutande.
Skälen för skrifvelsen hemtas ur motiveringen för Utskottets förslag
och följaktligen kommer nog motionärens skäl att blifva kända af
Kongl. Maj:t.
Jag hemställer på grund häraf om bifall till Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen Larsson: För min del skall jag biträda
yrkandet om återremiss. Det väckte min synnerliga förvåning, när
jag läste Utskottets betänkande och såg, att motionen icke föranledt
någon annan åtgärd än en skrifvelse till Kongl. Maj:t och — hvad
värre är — en kläm, som icke står i öfverensstämmelse med Utskottets
motivering derför. Jag trodde nemligen, att Riksdagen skulle vara
angelägen att vid första möjliga tillfälle blefve införda strängare straff¬
bestämmelser för sådana brott, som omförmälas i detta betänkande.
De försnillningar vid bränvinstillverkningen, som under den sista tiden
upptäckts och som pågått i eu så oerhördt stor skala, hafva väckt ett
sådant uppseende inom hela landet, att den allmänna rättskänslan nu
ovilkorligen kräfver införandet af sådana lagbestämmelser, att i detta
som i alla andra fall stöld och bedrägeri straffas såsom sådant. Det
är uteslutande bränvinsbrännare, som få försnilla och stjäla från staten
och med penningar köpa sig fria från straff. De betala sina böter och
sedan är allt bra igen. Jag tror, säger jag, att den allmänna rätts¬
känslan fordrar, att Riksdagen vidtager någon åtgärd till åstadkommande
af en förändrad lagstiftning härutinnan, ty hvad som på sista tiden
passerat är verkligen af den sorgliga beskaffenhet, att litet hvar känt
sig sårad och bedröfvad; man har icke kunnat föreställa sig, att något
sådant kunde försiggå i vårt land, men dess värre har det kunnat
ske, och detta i sådan grad, att man rent af häpnar.
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
27
N:o 24.
Jag förenar mig således i yrkandet om återremiss ock hoppas,
att Utskottet sedan skall komma in med ett förslag gående ut derpå,
att dessa bränvinsförsnillningar bestraffas så, som de förtjena eller att
de, som idka oloflig bränvinsbränning, icke skola hafva något privile¬
gium att få gå straffria eller endast straffas med böter, när de göra
sig skyldiga till sådana brott, som i alla öfriga liknande fall äro be¬
lagda med fängelsestraff.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
I detta yttrande instämde Herrar Gr af ström, Joll. Ohlsson, Johans¬
son i Stockholm, Gustafsson, Hammarlund, S. M. Olsson, Cöster, Lund¬
ström, Hammarberg, Bedelius, Thermcenius, Andersson i Lyckorna,
Allvar Olsson, J. G. Siljeström, Söderblom, Ekéborgh, Tundal och
Wiksten.
Herr Waldenström anförde: Äfven jag anser, att Utskottets
utlåtande är alldeles för obestämdt. De nu varande straffbestämmel¬
serna för brott af ifrågavarande slag äro i sjelfva verket för rätts¬
känslan mycket upprörande, och de hafva vunnit en särskild! sorglig
illustration genom de bränvinsförsnillningsmål, som för närvarande
handläggas i Småland. Jag tror, att det är hög tid, att en sådan
lagförändring införes, som den af Herr Schenström nu påyrkade. Tänken
er, mine herrar, en bränvinsbrännare, som undansnillar 100,000 kannor
från beskattning. Af honom stjäl en fattig stackare bränvin för 15
kronors värde. De blifva begge stämda, men han, som stulit undan
100,000 kannor, får helt enkelt höta, medan den, som af houom stulit
för endast 15 kronors värde, blir dömd såsom tjuf, får gå i fängelse
och mister äran. Kan man .egentligen tänka sig något mer upprörande
i rättsväg?
Jag instämmer derför i Herr Schenströms yrkande om återremiss
i det syfte, att motionen måtte blifva behandlad af sammansatt Lag-
och Bevillnings-Utskott.
Med Herr Waldenström instämde Herrar Tolf Magn. Jonsson,
€. M. Huss, Sjöberg i Bodaryd, Holmgren, Ersson i Arnebo, Hcegg-
ström, Persson i Helgebol, Larsson i Nordmarkshyttan, Jak. Erikson
och Magnusson.
Herr Boström: Jag kan försäkra herrarne, att inom Bevillnings¬
utskottet förefans icke den minsta meningsskiljaktighet derom, att
icke de nuvarande straffbestämmelserna voro för lindriga. Man önskade
enhälligt att få strängare sådana och detta är ju äfven tydligen ut¬
talad! i motiveringen. Men man ansåg icke lämpligt att nu fram¬
komma med förslag dertill, då man hade att från Kongl. Maj:t vänta
en omarbetning af hela denna förordning.
Med afseende på yrkandet om återremiss ber jag få upplysa, att
Första Kammaren redan utan diskussion godkänt Bevillnings-Utskottets
förslag, och att sålunda en återremiss icke kan föranleda till någon
åtgärd.
N:o 24.
28
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
Om ändrade
bestämmelser
rörande
mantals- och
skattskrif-
ningarnes
förrättande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr Tal¬
mannen, i enlighet med de meningar som förekommit, propositioner
dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på ärendets åter¬
remitterande till Utskottet; och förklarade Herr Talmannen sig anse
den förra propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
Kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet_ hemstält i utlåtandet
N:o 4, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren återförvisat ärendet till Utskottet för
förnyad behandling.
Voteringen visade 54 ja, men 86 nej; och hade Kammaren så¬
lunda beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.
§ io.
Skedde föredragning af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 5,
i anledning af väckta motioner rörande förändrade bestämmelser an¬
gående mantals- och skattskrifniDgarnes förrättande samt i samman¬
hang dermed ifrågasatta ändringar i Kongl. förordningen angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst den 14 September 1883.
Af de i förevarande ämne af Herrar P. Ersson i Vestlandaholm
och F. Berglöf inom Andra Kammaren afgifna motioner, afsåg den
senare, att tiden för mantalsskrifningen borde förflyttas till första
månaden af det år, för hvilket den verkstäldes.
Utskottet hemstälde, att motionerna ej måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Herr Berglöf erhöll ordet och yttrade: Vid hvarje lagförändring
som påkallas, måste man vara fullt öfvertygad derom, att ett verkligt
behof ligger till grund för den samma. I förevarande fråga torde
någon tvekan i sådant afseende icke kunna förefinnas. Man bör
nemligen icke vara tveksam, då Riksdagen redan en gång beslutat
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande af en ny
mantalsskrifningsförordning. Det var år 1871. Frågan är således gam¬
mal, då den legat hos regeringen sedan år 1871. Sedermera hafva
två särskilda komitéer behandlat frågan och uppgjort olika förslag till
ny mantalsskrifningsförordning. Detta oaktadt har Riksdagen ännu
icke fått mottaga något som helst förslag i den ena eller den andra
rigtningen. Jag har i min motion påvisat en hel del oegentligheter i
Onsdagen den 17 Mars, f. m,
29
N:o 24,
den nu gällande mantalsskrifningsförordningen och äfven angifvit den
rigtning, i hvilken en förändring i förordningen enligt mitt förmenande
borde gå. Jag vill då till en början endast erinra om den tid, hvar¬
under mantalsskrifningsförrättningen nu sker. Den pågår nu, om jag
så må säga, under en tid af 6 månader, ty den skall börja den 15
November det ena året och, då jag medräknar längdernas slutliga
justering, vara afslutad under förra hälften af April. Således kan
den anses fortgå in på sjette månaden. Under November och Decem¬
ber skola mantalsskrifningsförrättarne företaga sjelfva mantalsskrif-
ningen, sedan skola längderna kompletteras efter de uppgifter, som
lemnas af presterskapet efter årets slut, och slutligen skola de justeras.
Det är en väl långt tilltagen tid för en sådan förrättning. Tiden för
sjelfva mantalsskrifningen eller antecknandet af folket under November
och December är också ytterst olämplig. Vid den tidpunkten har
presterskapet ännu icke hunnit få sina ministerialböcker afslutade, och
förrättningen bör naturligtvis icke företagas förr, än dessa böcker
blifvit fullständigade hos presterskapet. Vidare äro de tjensteman,
som förrätta mantalsskrifningen, nemligen häradsskrifvarne på landet
eller vederbörande uppbördsmän i städerna, just under årets två sista
månader upptagne af många andra vigtiga göromål. Som vi veta,
skola kronoräkenskaperna vara fullständigt afslutade vid årets slut.
Det är således under November och December, som dessa tjensteman
skola verkställa den vigtiga debiteringen och utskrifva debetsedlarne.
Samtidigt skola de nu förrätta mantalsskrifningen, och denna vigtiga
förrättning kan vid sådant förhållande icke ske med den noggranhet,
som är nödvändig, då de hafva andra trägna göromål öfver sig. Att
eu oegentlighet härutinnan förefinnes, framgår äfven deraf, att härads¬
skrifvarne i Upsala län ingått till Kongl. Maj:t med anmälan, att de
icke lämpligen kunna förrätta mantalsskrifningen, då de nu skola af¬
sätta sina räkenskaper innan årets slut, och hemstält, att i stället
länsmännen i sockuarne skulle verkställa mantalsskrifningen. Denna
deras hemställan ligger för närvarande hos Kammarrätten för ytt¬
randes afgifvande. Den omständigheten, att nämnda häradsskrifvare
gjort en dylik hemställan, styrker än mer vissheten derom, att det
förefinnes ett behof af förändring i afseende på tiden för mantals-
skrifningens förrättande.
Jag behöfver här icke påminna herrarne om den vigt mantals¬
skrifningen har. Den är grunden för hela beskattningen. Det beror på
den noggranhet, hvarmed den förrättas, huruvida beskattningsprocessen
blir så god och lämplig, som den bör vara. Vi veta mer än väl, att
det finnes många luckor och brister i våra mantalslängder. Detta beror
på en hel del försummelser vid anmälan hos vare sig presterskapet för
anteckning i ministerialböckerna eller hos mantalsskrifningsförrättarne.
Det torde derför vara nödvändigt att härvidlag få något mera bestämda
regler och detaljerade föreskrifter, huru vederbörande skola göra sin
anmälan hos presterskapet ellér mantalsskrifningsförrättaren för att
nödig fullständighet må ernås, särskilt hvad anmälan hos presterskapet
beträffar, som har det hufvudsakliga af bokföringen eller civilregistret.
Om vid det nuvarande sättet origtigheter insmyga sig, hvad blir följ-
Om ändrade
bestämmelser
rörande
mantals- och
skattskrif-
ningarnes
förrättande.
(Forts.)
N:o 24.
30
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om ändrade den? Jo, mycket arbete och mycket skrifvande hit och dit. Hvar och
bestämmelser en torde nogsamt veta, huru restlängderna år från år tillväxa, huru
mantals- och 11:18,11
sTcattskrif-
ningarnes
förrättande.
(Forts.)
får sluka debetsedlarne från den ena till den andra orten och
huru exekutionsbetjenter och fjerdingsman äro i full verksamhet för
att få reda på folket, utan att det lyckas. Dessa äro svårigheter, som
växa med hvarje år och bidraga till svårt och tungt arbete för de
tjenstemän, som hafva befattning dermed.
En annan sak, som står i sammanhang med mantalsskrifnings-
förordningen är fattigvårdsförhållandena. Eattigvårdsmålen tillväxa i
orimlig mängd för hvarje år på grund deraf, att man tvistar om hem¬
ortsrätten för den ena eller andra, om hvilken det är fråga att han
skall få hjelp. Grunden dertill är hufvudsakligen fel i mantalsskrif-
ningen och de dåliga uppgifterna till vederbörande myndigheter. Det
är naturligtvis omöjligt att gifva ett fullständigt förslag, huru saken
bör ordnas, men jag har ansett det nödigt att påvisa en rigtning, i
hvilken den nuvarande lagstiftningen går och de oegentligheter, som
förefinnas i densamma, och jag har derför i min motion försökt påvisa
en del saker, som jag trött vara beaktansvärda vid fråga om förän¬
dringar i den nuvarande mantalsskrifningsförordningen. Bevillnings¬
utskottet har emellertid icke tagit ad notam något af hvad jag anfört
utan affärdat motionen med några få rader. Sedan Utskottet ornför-
mält hvad som redan blifvit i ämnet gjordt, säger det, att ingen
vidare åtgärd är behöflig. Ja, det kan vara godt och väl att åter¬
gifva de sakförhållanden, som hafva förekommit, eller att en under¬
dånig skrifvelse i ämnet afgått år 1871, och att saken derefter behand¬
lats af två komitéer. Stockholm har väl fått en ny mantalsskrifnings-
förordning, äfvenså Göteborg, men hela det öfriga landet saknar fort¬
farande en sådan, ehuru det under många år varit fråga derom. Man
skrifver ju till Kongl. Maj:t i frågor, som äro långt mindre vigtiga än
denna, och derför hade jag trott, att Bevillnings-Utskottet icke borde
haft något emot att, äfven i detta fall, göra en ny erinran genom en
skrifvelse till Kongl. Maj:t. Så har emellertid Utskottet icke ansett;
och dä någon reservation icke finnes emot Utskottets betänkande, lär
det icke vara värdt att försöka få några förändringar i denna sak.
Jag har dock velat till protokollet uttala dessa mina anmärkningar
och har i öfrigt icke något yrkande att göra.
Häruti instämde Herrar
landaholm.
Bokström, Unger och Er sson i Vest-
Vidare anförde:
Herr Schenström: Då jag begärde ordet, var det endast för
att tillkännagifva, att ett behof förefinnes att få en ändring uti det
syfte, som herr Berglöf föreslagit, hvarför jag anser, att hans motion
bort mera beaktas än som skett.
Herr Boström: Jag begärde visserligen icke ordet; men då jag
nu uppropats, skall jag be att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Onsdagen’0 en 17 Mars, f. m.
31
N:o 24.
Jag tror nemligen, såsom en talare på stockholmsbänken yttrade för Om ändrade-
några dagar sedan, att Kongl. Maj:t nog får reda på hvad som till-
drager sig här i riksdagen, äfven när några skrifvelser ej aflåtas. mantais. oeh.
Beträffande åter sjelfva saken, så är detta ärende redan draget under skaMskrif-
Kongl. Maj:ts pröfning genom den omtalade framställningen från härads- ningarnes
skrifvarne inom Upsala län, hvilken framställning för närvarande är
remitterad till Kammarrätten för yttrandes afgifvande.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Redelius: Jag anser det synnerligen olämpligt, i falltiden
för dessa förrättningar skulle förflyttas in på nyåret. Det är en
mängd statistiska uppgifter äfvensom räkenskapers uppgörande, hvilket
åligger oss prester; och då skulle detta arbete icke obetydligt försvåras
genom den här föreslagna förändringen. Hvilka ändringar man än
må företaga, så anser jag tiden böra vara densamma, som den nu är,
hellre än att den ändras till in på nyåret.
Herr Berglöf: Med anledning af den siste talarens yttrande ber
jag att få säga, att, om man vill genomföra en förändring, som är
nyttig och framför allt nödvändig, så får man väl se till, att de öfriga
göromålen rättas derefter. Denna mantalsskrifnings-fråga är en tvin¬
gande nödvändighet, och jag tror, att vederbörande presterskap både
kan och bör rätta sina öfriga göromål derefter.
Jag glömde att omförmäla, då jag senast hade ordet, något, som
visserligen icke är nytt, men som det icke kunde skada att höra en
gång till, och det är det olämpliga uti, att man det ena året håller
mantalsskrifning i November och December och sedan låter det följande
året förflyta utan uppbörd, hvilken sker först på tredje året. Sålunda
hålles den uppbörd, som grundas på mantalsskrifningen 1885, först
under år 1887; och detta är högst olämpligt och talar mera än något
annat för den begärda ändringen, ty folket hinner under tiden flytta
från den ena orten till den andra, och det blifver förenadt med största
svårighet att indrifva de utskylder, som grunda sig på mantalsskrif¬
ningen.
Herr Lyth: Jag vill icke disputera med herr Berglöf i denna
sak, ty han kan ju å sin sida hafva rätt deruti, att en förändring i
detta afseende är af behofvet påkallad och äfven af många önskad;
men jag vill bestrida, att presterskapet skulle önska eu sådan ändring.
För oss är verkligen den tid, som nu är bestämd, den lämpligaste och
beqvämaste. Våra böcker äro färdiga i November eller December, efter
den tid då inflyttningen från landsbygden eger rum, nemligen början
af November. I det afseendet anser jag tiden vara bra, men vill för
öfrigt icke sätta mig emot någon förändring i detta fall. Då vi
emellertid hafva att vänta en ny förordning från Kongl. Maj:t, så satte
jag mig icke emot deras åsigt inom Utskottet, som ansågo, att vi kunde
så länge låta det dervid bero.
N:o 24.
32
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om bevillning
af gåfva, arf,
fideikommiss
och testa¬
mente.
Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskottets
hemställan.
§ 11.
Till afgörande förelåg vidare Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 6, i anledning af väckt motion om särskild bevillning af gåfva,
arf, fideikommiss och testamente.
Motionären, Herr Rich. Gustafsson, hade föreslagit, att Riksdagen
ville genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla att Kongl. Maj:t måtte
låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag till en
progressiv arfslag, fotad hufvudsakligen på följande grunder:
Hvarje arfslott, som understiger ett tusen kronor, vare från be¬
villning fri.
Efterlefvandes makes giftorätt är från arfskatt befriad.
För hvarje annan arfslott af fast eller lös egendom, som öfver-
stiger ett tusen kronor och understiger fem tusen kronor, erlägges i
bevillning 50 öre för hundra.
För den del af arfslott, som öfverstiger fem tusen och understiger
tio tusen kronor, erlägges i bevillning 1 krona för hundra.
För den del af arfslott, som öfverstiger tio tusen och understiger
50.000 kronor, erlägges i bevillning 5 för hundra.
För den del af arfslott, som öfverstiger 50,000 och understiger
100.000 kronor, erlägges 10 för 100.
För den del af arfsslott, som öfverstiger 100,000 kronor, erlägges
i bevillning 20 för 100.
För fideikommiss erlägges af en hvar, som tillträder fideikommitte-
rad egendom eller såsom fideikommiss anslaget kapital, bevillning ef¬
ter samma grunder som för arf.
För testamente af fast eller lös egendom, kapital eller fordringar,
med full eganderätt till sjelfva egendomen eller kapitalet, erlägges
progressiv bevillning efter samma grunder som för arf.
För gåfva af fast egendom, lösegendom eller kapital, med full
eganderätt till sjelfva egendomen eller kapitalet, erlägges progressiv
bevillning efter samma grunder som för arf.
Af införandet af en sådan progressiv arfskatt följde, enligt motio¬
närens åsigt, naturligen upphäfvande af nu gällande föreskrifter i be-
villningsförordningens 18 och 19 §§, hvaraf framginge, att befrielse från
bevillning för testamente eller gåfva till fromma stiftelser icke vidare
skulle medgifvas.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till nå¬
gon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Gustafsson: De motiv, jag haft för att framställa denna
motion, äro nu gällande skatteförhållandens orättvisa emot dem, som
minst ega. Detta tyckes Bevilinings-Utskottet icke hafva insett. Jag
vill derföre lemna det ärade Utskottet några upplysningar i detta fall.
Onsdagen den IT Mars, f. m.
33
N:o 24.
Jag behöfver endast erinra om, huru skatteförhållandena utveck- Om bevillning
lat sig under det nuvarande seklet. Yi finna då, att under de när- af gåfva, arf,
maste 75 åren hafva de indirekta skatterna ökats från omkring 22 procent ^nfkommiss
af budgeten till 75 procent,då deremot bevillningen sjunkit från 45procent °C'ment<?'
till 1\ procent. Jag ber att få tillägga några andra siffror, som visa, att (Forts.)
man i allmänhet varit benägen att kasta skattebördorna på de obemedlade.
De artiklar, som vanligen konsumeras af de mindre bemedlade, såsom
kaffe, socker, tobak, lysolja och enklare väfnader, gifva i tullinkomster
omkring 70 procent af hela tullintraden. Att detta förhållande till de
obemedlades nackdel försämrats år efter år, finner man deraf, att, om
man ser på skatteperioden mellan åren 1835—1889, tullen på kaffe,
socker och tobak utgjorde 34 procent, då den nu deremot utgör öfver
50 procent af tullinkomsten.
En förbrukningsartikel sådan som bränvin uppskattas till 500
procent af varans värde, då deremot de finare förbrukningsartiklarne
draga en tull af endast 25 procent af värdet. Häraf finner man en
tydlig benägenhet att lägga de drygaste skatterna på de mindre be¬
medlade. Jag har trott, att detta onda skulle kunna botas genom en
progressiv beskattning, icke derför att staten derigenom skulle få större
inkomster, utan för att man borde utbyta orättvisa skatter mot mera
rättvisa. Men det är med samhället som med ett sjukt barn, att om
man räcker det bäska medikament, så skjuter det dem ifrån sig,
utan att göra sig reda för, om de kunna verka till helsans återstäl¬
lande.
Utskottet har sagt, att den föreslagna skatteformen icke vore
lämplig. Mot detta påstående vill jag åberopa en auktoritet, som jag
tror litet hvar måste erkänna, nemligen skatteregleringskomitén. Denna
säger: “bland de särskilda skatteformer, som utgjort föremål för ko-
miténs öfverläggningar, har det knappast varit någon, om hvars lämp¬
lighet meningarne varit så odelade som om arfskatten“.
Möjligen har man varit rädd för att denna skatt icke skulle träffa
den rätte; men då säger samma auktoritet: “Oneklig! är ock, att
arfskatten i flere afseenden väl motsvarar de fordringar, man böra
ställa på eu direkt skatt. Den är i egentligaste mening direkt; ty
den drabbar alltid och osvikligt just den, som varit afsedd att af
densamma träffas, utan att för denne en utväg finnes att på andra
öfverflytta bördan."
Eller kanske vill man anse, att denna skatt vore för mycket ka-
pitalfiendtlig; då ber jag få anföra hvad komitén derom säger: “Denna
arfskatt träffar kapitalet just i det ögonblick, då det, efter att kan¬
ske under en längre föregående tid hafva i större eller mindre mån
undandragit sig beskattning, måste träda i dagen, för att till annan
innehafvare öfverflyttas. Arfskatten utgör således ett godt och befo-
gadt komplement till en inkomstskatt, sådan som den hos oss gällande."
Jag rekommenderar verkligen skattekomiténs betänkande; jag är
öfvertyga.d att herrarne allesammans hafva läst det, men mången har
kanske redan glömt dess innehåll. Må man icke kalla mitt för¬
slag för kapitalfiendtligt, endast derför att jag vill hafva skatt på ka¬
pitalet, ty skattekomitén har i så fall varit lika kapitalfiendtlig som jag.
Andra Kammarens Vrot. 1886. N:o 24. 3
N:o 24.
34
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Om bevillning Men må hända är man rädd för ordet progressiv. 1 så fall vill jag om-
af gåfva, arf, tala, huru det förhåller sig i andra land. I England utgår arfskatten
och°testa-S mecl änc*a 10 procent, hvilket ju icke är litet; i Frankrike ända
mente. till 9 procent och i vårt granland Danmark med 7 procent. Detta
(Forts.) visar att andra folk icke frukta en ganska stark progression i arf¬
skatten. Jag har visserligen föreslagit något mera, men derpå kunde
Bevillnings-Utskottet hafva prutat, och jag tog särskildt till så myc¬
ket med hänsyn till Bevillnings-Utskottets vana i detta hänseende.
I Sverige utgår nu arfskatten med endast 6 öre för hvarje individ af
befolkningen, under det att motsvarande afgifter i andra länder inbragt
exempelvis: i Preussen 17 öre på person, i Danmark 46 öre, i Italien
61 öre, i Frankrike 2 kr. 15 öre, i Belgien 2 kr. 20 öre och i Eng¬
land ända till B kr. 24 öre. Deraf finna herrarne, att detta just är
rätta sättet att träffa kapitalet. Men hvad kunna då dessa skatter
inbringa åt staten? Jo, hos oss ungefär 250,000 kr. för år, men i Dan¬
mark omkring 2 millioner, i Belgien 11 millioner, i Frankrike 78 mil¬
lioner, i England 108 millioner och i Preussen 4| millioner kronor.
Sådana belopp kan denna skatt gifva.
Jag skall nu be att få granska några af Bevillnings-Utskottets
motiv, som äro sådana, att man icke vet, om man skall le eller har¬
mas deröfver. Deri säges, att, om en sådan lag skulle tillämpas, skulle
den icke träffa de verkligt störa förmögenheterna, “de skulle ej lida
något synnerligt afbräck14. Men för dem har jag ju föreslagit en be¬
villning af 20 procent. Men detta motiv hindrar dock icke Utskottet
att längre ned i utlåtandet klaga öfver den våldsamma progression,
som af mig föreslagits. Huru kan detta hänga ihop? På ena stället:
skatten drabbar icke de stora kapitalen, på andra stället: den drabbar
alldeles för våldsamt. Är det rim och reson i ett dylikt resonnement?
Vidare säger Utskottet, att den välbergade medelklassen skulle
helt och hållet undertryckas, om man bifölle min motion. Jag har
föreslagit, att arfslott, som understiger ettusen kronor, skulle vara fri
från bevillning; att för arfslott mellan 1,000 och 5,000 skulle erläggas
en half procent, d. v. s. lika mycket som nu, och intill 10,000 kronor
en procent. Detta kan väl icke kallas att undertrycka den välbergade
medelklassen.
Jag skall slutligen tala något om straffpåföljden. Bevillnings-
Utskottet säger i sitt betänkande, att personer skulle söka »genom
egendomens döljande undandraga densamma från beskattning.» Nyss
har det här varit tal om, att för eu annan slags försnillning personer
borde drabbas af straff. Jag undrar, om man icke äfven i detta fall
kunde bestämma straff. Jag skall för Bevillnings-Utskottets räkning
uppläsa hvad några andra länders lagar bestämma i detta hänseende.
Den franska lagen säger: »Anses svek vara begånget, skall eu straff-
afgift, motsvarande arfsafgiftens hela belopp, utöfver denna erläggas.
Har förseelsen egt rum i sviklig afsigt, bötes en fjerdedel af det undan¬
hållna beloppet.» I England är bötesansvaret tio procent af den ärfda
egendomens värde. I Preussen »kan skattskyldig arftagare affordras
en försäkran under edlig förpligtelse, att den ingifna bouppteckningen
och deklarationen likasom öfriga meddelade upplysningar äro rigtiga
35
N:o 24.
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
och fullständiga.» Straffpåföljden för svikligt förfarande är böter till Ombevillning
dubbla beloppet af arfskatten. I Danmark heter det i gällande lag: aff’
»Undanhåller någon i afsigt att undgå skatten hela qvarlåtenskapen ^oöhtesto^
eller en del deraf, skall för det sålunda undanhållna tredubbel skatt mente.
utgöras.» Sålunda behöfva vi icke frukta, att man skall undandraga (Forts.)
egendomen från beskattning. Nej! Jag tror, att hvad Utskottet derom
yttrat endast berott af brist på god vilja. Jag skall icke göra något
yrkande. Men jag beklagar, om samhället här skulle stå som en fa¬
risé och slå sig på det ställe af bröstet, der man har plånboken, och
säga, att allt är bra som det är.
Herr Boström: Jag väntade att Herr Gustafsson icke skulle
känna sig nöjd med Utskottets utlåtande, och jag var derför beredd
på, att vi skulle få höra hans vredes åskor. Men han begär alldeles
för mycket af Utskottet. Han klandrar Utskottet, emedan det skulle
hafva motsatt sig införandet af en arfskatt. Men Utskottet har ju
medgifvit det berättigade i en sådan skatteform. Såsom stöd för sitt
förslag åberopade Herr Gustafsson skattekomiténs betänkande, med
hvilket han jemförde sin motion. Men under det att enligt Herr
Gustafssons förslag skattens progression skulle bero endast på arfvets
storlek, så göres den af skattekomitén deremot beroende på den när¬
mare eller fjermare skyldskap, hvari arfvingarne stå till den aflidne.
Den af Herr Gustafsson anstälda jemförelsen är således origtig, efter
som skattekomiténs förslag afser något helt annat än motionen. Ut¬
skottet har icke motsatt sig den progressiva beskattningen, fastän det
motsatt sig de grunder, som af Herr Gustafsson anförts, och uttalat
sig emot våldsamheten hos den progression, som i motionen föreslås.
Herr Gustafsson tyckte emellertid, att vi borde hafva prutat på de
siffror, som han ansett böra ligga till grund för progressionen. — Jag
kan icke förstå hvarför icke Utskottet skulle kunna få taga Herr
Gustafssons förslag sådant han sjelf framlagt detsamma, och Utskottet
kunde så mycket mindre finna anledning att jemka, som Herr Gustafs¬
son sjelf egnat sin motion så liten omvårdnad, att han föreslagit upp¬
häfvande af paragrafer i bevillningsförordningen, som länge sedan blifvit
upphäfda. Hvad beträffar det af Herr Gustafsson omtalade förhållan¬
det mellan förr och nu i afseende å den indirekta beskattningen,
så är det väl sant, att de indirekta skatterna uppgå till större belopp
nu än förr. Men om man vill göra en sådan jemförelse, som Herr
Gustafsson gjorde, så får man ej hålla sig till den indirekta beskattnin¬
gens slutsiffror, utan då bör man se till, huru dessa siffror uppkommit,
och huru konsumtionsafgifterna drabba den enskilde individen, och
från denna synpunkt sedt är, om jag minnes rätt, den indirekta be¬
skattningen lägre nu än förr.
För närvarande vill jag emellertid icke ingå i någon vidare veder¬
läggning af Herr Gustafssons anförande, utan yrkar endast bifall till
Utskottets förslag.
Herr Joh. Ohlsson: Jag kan icke förneka, att sjelfva principen
i den beskattningsform, hvarå Herr Gustafsson fäst Riksdagens upp-
N:o 24.
36
Onadagen den 17 Mars, f. m.
Ombevillning
af gåfva, arf,
fideikommiss
och testa¬
mente.
(Forts.)
Angående
ändrad ly¬
delse af § JO
mom. 4 f) i
hevillnings-
förordnin-
gen.
märksamhet, är mycket tilltalande, såsom varande både billig och rättvis.
Det är ju alldeles uppenbart, att ingen kan med skäl gorå anspråk
på annat arf än uppfostran. Någon moralisk grund för ett längre
gående anspråk finnes icke. Om nu någon ändock får större eller
mindre arf i gods eller penningar, vore det väl icke för mycket och
skulle icke kunna kännas kårdt, att han till det allmänna afstår någon
del deraf i stigande proportion till arfvets storlek. För den skull torde
det vara rätt att införa progressiv arfskatt. Ett barn har i alla hän¬
delser rätt att oafkortad fordra sin naturliga arfslott. Men just med
hänsyn dertill innebär Herr Gustafssons förslag en orättvisa, som skulle
drabba den svagare. Herr Gustafsson har nemligen i sitt förslag icke
gjort skilnad emellan de arfsberättigade individernas utvecklingsgrad
hvar för sig. Det kan nemligen hända, att i en familj, der föräldrar^
fallit ifrån, några af barnen redan fått uppfostran, men att det jemväl
finnes yngre och späda barn. Samma afdrag skulle dock enligt för¬
slaget göras för de senare som för dem, hvilka redan undfått sin
naturliga arfslott. Sådant vore, enligt mitt förmenande, orättvist.
Jag har, då nu frågan är på tal, velat göra dessa erinringar, på
det att, i händelse motionären eller någon annan åter bringar före¬
liggande fråga eller hit hörande på tal, det må tagas i öfvervägande,
huru det af mig omnämnda förhållande må ordnas, så att alla arf-
vingar i samma familj må komma att njuta möjligast lika rätt.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.
§ 12.
Härefter förekom till behandling Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 7, angående allmänna bevillningen.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 88, hade Herr
F. Pettersson i Tjärsta, på anförda grunder hemstält om det förklarande
tillägg till § 10 mom. 4 f) i gällande bevillningsförordning,
att näst efter orden: »samt kostnader för sådana tjensteresor,
för hvilka ersättning icke är särskild! anvisad», måtte tilläggas: »dock
härifrån undantagne med boställe försedde tjenstemäns resor inom
kommunen, som anses kunna bestridas af bostället; och hade Utskot¬
tet i punkten 1 af förevarande utlåtande hemstält, att motionen måtte
på det sätt af Riksdagen bifallas, att § 10 mom. 4 f) i gällande be¬
villningsförordning erhölle följande förändrade lydelse:
»för följande med embete och tjenst förenade utgifter, nemligen:
den afgift tjensteman, såsom sådan, åligger utgöra till pensions-, enke-
och pupill- eller annan understödskassa, aflöning eller annan ersättning
till vikarie eller tjenstebiträde, pr esternas i jordeboken upptagna ut¬
lagor, i den mån de icke äro eftergifna, ränta och amorteringsbidrag
till öfverbyggnadsamorteringsfonden för prestgårdarne i Skåne, samt
kostnaderna för sådana särskilt anbefalda tjensteresor, för hvilka er¬
sättning icke är särskild! anvisad.»
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
37
N:o 24.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet,
på begäran, till
Herr Lytb, hvilken inom Utskottet anmält sin reservation mot
den af Utskottet begagnade motivering och nu anförde:
Jag bar tagit mig fribeten att nedlägga min reservation mot den
motivering, som Utskottet lagt till grund för sitt tillstyrkande af
ifrågavarande motion. Enligt min förmening bar nemligen Utskottet
tagit denna fråga väl lätt. Den är icke obetydlig och icke så lätt
löst, som Utskottet trott sig finna.
Motionären afser, såvidt jag kunnat finna, med sin motion egent¬
ligen icke något annat än att motsätta sig att sådana boställsinnehaf¬
vare, hvilka resa med egna hästar, vid taxering må njuta afdrag för
kostnaden för tjensteresor; men ban bar icke afsett sådana tjenste-
män, hvilka icke hafva boställen, och som sålunda enligt hans åsigt
äro berättigade till sådant afdrag. Yi hafva en hel mängd civile
tjenstemän, såsom länsmän, häradsskrifvare och kronofogdar, hvilka
få göra långa resor, som kosta mycket penningar. Skulle Utskottets
förslag blifva lag, så finge dessa icke nedsättning i sin taxering för
de utgifter resorna kostade. Men det vore obilligt att icke få afdrag
för sådana utgifter, som man gör i och för sin tjenst. Jag kan väl
icke skatta för en inkomst, som icke är någon inkomst, utom tvärt
om en utgift. Om en kronolänsman påkostar flere hundra kronor,
kanske 25 procent af sin inkomst, på tjensteresor, så bör väl ban få
afdrag å sin taxering för denna resekostnad, i synnerhet om ban icke
har något boställe, bvilket ju är förhållandet med en stor del af dessa
tjenstemän.
Jag vill nu säga några ord särskildt om presterskapet, mot hvilke
motionen egentligen tyckes vara rigtad. Många prester ega icke bo¬
ställen, och i afseende å sådana prester är motionen icke heller till¬
lämplig. Men beträfiande dem, som ega boställen, må framhållas, att
förhållandena äro högst olika i olika stift. I några stift hafva presterna
rätt att erhålla ersättning för alla sina göromål, som förrättas utom
tjenstelokalen d. v. s. hemmet eller kyrkan. I andra, och deribland
Gotland, kan presten när som helst blifva kallad till hvilken del af
pastoratet som helst, att besöka sjuka, utdela nattvarden, förrätta dop
och vigsel m. m., men har ingen rätt till ersättning härför.
Vid sådana förhållanden tror jag att Utskottet gjort rättare, om
det i motiveringen uttalat den åsigten, att, då beträffande prester¬
skapet den stora tungan med afseende å resor är så olika, så borde
detta förhållande i någon mån tagas i betraktande vid boställhemma-
nens taxering. Detta hade varit rättvist och godt. För öfrigt är det
tydligt, att Utskottet bort taga i betraktande just de af mig omnämnde
civile tjenstemän och prester, som icke hafva boställshemman och som
icke böra beröfvas rättigheten att få sin bevillning nedsatt med så
stort belopp, som motsvarar kostnaderna för deras resor i tjensteärenden.
På dessa af mig i korthet angifna skäl och då Första Kammaren
återremitterat frågan till förnyad behandling af Utskottet, anhåller jag
att Andra Kammaren måtte fatta samma beslut.
Angående
ändrad ly¬
delse af § 1
mom. 4 f) i
bevillnings-
förordnin-
gen.
(Forts.)
N;o 24.
38
Onsdagen deri 17 Mars, f. m.
Angående
ändrad ly¬
delse af § 10
mom. 4 f) i
bevillnings-
förordningen.
(Forts.)
Vidare yttrade:
Herr Boström: För min del anhåller jag, trots Första Kammarens
åt den siste talaren åberopade beslut, om bifall till Bevillnings-Utskottets
föreliggande förslag.
Den ändring, som Utskottet deri föreslagit, innebär endast en
återgång till det gamla, eller att, i öfverensstämmelse med hvad 1880
års bevillningsförordning föreskrifver, tjensteman icke få afdrag för
kostnaderna för sina tjensteresor, hvilket de, på sätt den nu gällande
bevillningsförordningen tolkas, emellertid för närvarande erhålla. Skatte-
regleringskomitén föreslog icke någon ändring i sist berörda rigtning,
utan den är helt enkelt föranledd deraf, att, sedan Kammarrätten
fäst Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på, att det i förordningen förekom¬
mande ordet “anbefalla11 gifvit anledning till missuppfattning, Kongl.
Maj:t utan all motivering borttog detta uttryck, hvilket emellertid ledt
till resultat, som icke någon hade tänkt sig. Jag kan icke förstå an¬
nat, än att eu tjensteman, det må nu vara en prest, en kronofogde
eller en länsman, är skyldig att för den lön han uppbär gorå ordinarie
tjensteresor; och då Utskottets föreliggande förslag icke innehåller an¬
nat än ett förtydligande af denna sak, yrkar jag bifall till detsamma.
Herr Bokström: Det förvånar mig, att Bevillnings-Utskottets
ärade vice ordförande kan påstå, att det här icke är fråga om någon
annan ändring än en återgång till 1880 års bevillningsstadga genom
att åter insätta det der förekommande, men ur nu gällande förordning
uteslutna ordet “anbefalda". Utskottet föreslår dock här införandet
af uttrycket “särskild! anbefalda", och mellan denna och den förut¬
varande lydelsen är det likväl en väsentlig skilnad. Det är högst få
tjensteresor, som äro vederbörande tjenstemän särskildt anbefalda,
hvaremot större delen af dem måste betraktas såsom varande dem
lagligen anbefalda enligt särskilda instruktioner. När nu tjenstemän-
nens distrikt äro högst olika till storlek i norra och södra Sverige
drabbar dem deras åliggande att sjelfva bekosta sina tjensteresor na¬
turligtvis också mycket olika. I de norra delarne af riket hafva
åklagaren, häradsskrifvaren, ja äfven landshöfdingen att å tjenstens
vägnar resa flera 100 mil, som medför en högst betydlig kostnad, och
det må då icke förundra någon, om de kostnader, som dylika resor
medföra, samt saknaden af rättigheten att vid sin beskattning få af¬
drag derför kunna hafva en menlig inverkan på deras tjenstenit. Det
är för öfrigt alldeles i strid mot bevillningsförordningens anda, att en
person beskattas för så beskaffade utgifter; meningen är väl dock, att
man skall beskattas för sina verkliga inkomster, men dit kan icke rim¬
ligen räknas den del af en tjenstemans inkomst, som han måste åter
utgifva icke för eget behof utan för sjelfva tjenstens d. v. s. för det
allmännas behof och intresse.
Då nu Första Kammaren med 58 röster mot 11 återremitterat
det föreliggande förslaget, anser jag mig böra instämma i herr Lyths
yrkande om återremiss, dock så, att under det hans yrkande är föran-
ledt endast af missnöje med motiveringen, jag deremot gör mitt yrkande
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
39
N:o 24.
derför, att jag anser mig hafva anledning till erinran både mot moti¬
veringen och det slut, hvartill Utskottet kommit.
Herr Pettersson i Tjärsta: För min del är jag nöjd med det slut,
hvartill Utskottet kommit, och anhåller derföre om bifall till punkten.
Herr Sjöberg i Stockholm: Jag är i så många afseenden före¬
kommen af Herr Bokström, att det i sjelfva verket är öfverflödigt för
mig att yttra några ord. Det förefaller äfven mig, att synnerligen
.göda skäl för en återremiss här äro för handen. Herr Bokström har
framhållit de olika förhållanden, som ega rum i fråga om tjensteresor
i norra, mellersta och södra delarne af landet. En hvar af Kammarens
ledamöter torde också lätt kunna inse, att man begår eu orättvisa,
om man icke låter en tjensteman vid beskattningen af hans löne¬
inkomster åtnjuta afdrag för kostnader, som han måste vidkännas för
tjensteresor. Jag tror mig veta, att t. ex. kostnaden för tjensteresor
för landshöfdingarne i norra delen af riket uppgått till ett eller annat
tusental kronor om året. Är det då rimligt att ifrågasatta, att en
sådan embetsman skall betala skatt för slika omkostnader. Dessutom
bär Utskottet åt Herr Petterssons i Tjärsta motion gifvit en utsträck¬
ning, som jag icke kan anse vara nödig. Motionären har hufvudsak¬
ligen afsett sådana tjensteresor, som af det högvördiga presterskapets
medlemmar företagas inom den kommun, de tillhöra. Men Utskottet
bär emellertid, som sagdt, utsträckt innehållet af motionen på ett sätt,
som icke synes öfverensstämma med motionärens syfte. Kammarrätten
har, såsom af Utskottets utlåtande inhemtas, haft ganska god anled¬
ning att föreslå borttagandet af ordet “anbefalda" vid ordet “tjenste¬
resor", men genom Utskottets tillägg af uttrycket “särskilda1 framför
ordet “anbefalda“ har paragrafens ordalydelse fått eu bestämning,
som icke kan sägas vara rigtig. I fråga om de “särskildt anbefalda‘‘
och de så kallade extra ordinarie tjensteresorna finnas, efter min upp¬
fattning, tillfredsställande föreskrifter; och jag föreställer mig, att det
-egentligen är till följd af det utaf Utskottet gjorda tillägget, som åter-
remissen i Första Kammaren egt rum. Jag hemställer, att denna
Kammare, åtminstone för denna gång, icke må skilja sig från det be¬
slut, hvilket Första Kammaren fattat, och jag anhåller således om
.återremiss af Utskottets föreliggande förslag.
Herr Hellgrén instämde med Herr Sjöberg.
Herr Waldenström: Jag ber också att få instämma i yrkandet
om återremiss. Det är, såsom man redan påpekat, en obillighet, att
prester och andra tjenstemän i synnerhet i de norra delarne af landet
skola betala skatt för de penningar, som de måste utgifva i och för
sina tjensteresor. Landshöfding Almqvist i Umeå omtalade för mig
en gång, att Lycksele socken är till arealen lika stor som hela Upsala
län, att Skellefteå socken (som dock numera är delad) var lika stor
som Gotland, att Wilhelmina pastorat i Hernösands stift omfattar en
areal, som är betydligt större än konungariket Sachsen. Andra pastorat
Angående
ändrad ly¬
delse af § 10
mom. 4 f) i
i evillnings-
förordningen.
(Forts.)
N:o 24.
40
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Angående äro till arealen lika stora som dugtiga hertigdöme^ Nu frågas: är
§10 c*et unc^er dylika förhållanden annat än billigt, att prester och an¬
dorn. 4 f) i dfa tjensteman från sina beskattningsbara inkomster få afräkna de ut-
bevillnings- gifter, som de haft för sina i lag anbefalda tjensteresor? I motsatt
förordningen, fall komma dessa tjensteman i de norra trakterna af riket att sättas
(Forts.) j en helt annan ställning än motsvarande tjensteman i de södra
orterna, hvilka kanske icke behöfva resa mer än ett par mil, när de
resa som längst, samt dessutom ofta få göra sina resor på jernväg,,
hvilket är ofantligt billigare och beqvämare än på skjutskärran.
Jag ber alltså att få instämma i yrkandet om återremiss.
Herr Svensson i Lösen: Anledningen till Herr Petterssons före¬
varande motion torde väl egentligen vara den tydning, som i före¬
varande fäll gifvits nu gällande bevillningsförordning och som vid se¬
naste taxeringsförrättningar framkallat anspråk från presternas sida
att få afdrag för sina tjensteresor i de respektive socknarne. Denna deraa
begäran har emellertid väckt ett obehagligt uppseende, då det af ålder
ålegat presterskapet att verkställa sådana resor till kyrkan samt för
att inspektera skolorna, och tydligen har förutvarande bevillningsstadga
varit sådan, att presterna tillförene icke funnit sig kunna begära något
afdrag för sina af dylika tjensteresor föranledda kostnader. Så har
emellertid nu skett, sedan lagen blifvit sådan, att i omförmälda hän¬
seende bevillningsafdrag lär kunna medgifvas så väl presterna som
andra tjensteman. Detta har dock, såsom sagd t, litet hvarstädes i
landet upprört rättskänslan, och det är derföre, som jag nu yrkar bi¬
fall till Utskottets förslag. — Herr Bokström påstår, att det är obilligt.
Det kan jag alls icke finna; tvärtom anser jag det fullkomligt rättvist,,
och, såsom sagdt, jag yrkar också bifall till detsamma.
Herr Nyqvist: Jag är handtverkare och kan således icke gerna
hafva någon som helst fördel af, huru vida föreliggande förslag bifalles
eller ej, samt är på den grund i tillfälle att yttra mig litet mera fritt
i saken, än de af Kammarens ledamöter, hvilka, samtliga tjensteman,
hittills uttalat sig deri.
Jag kan icke misstänkas för att vilja slösa med statens medel.
Men det oaktadt finner jag hvad Utskottet här föreslår vara i hög
grad orättvist, och vill derföre förena mig med dem som yrka punk¬
tens återremiss, på det förslaget måtte ändras i en rättvis rigtning.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf Herr Talmannen'proposition
dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på återremiss, och
fann Herr Talmannen den senare propositionen hafva blifvit med öf¬
vervägande ja besvarad. Votering begärdes, i följd hvaraf nu upp¬
sattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som vill, att lista punkten i Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande N:o 7 till Utskottet återförvisas röstar
Ja;
41
N:o 24.
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär Kammaren godkänt nämnda punkt i betänkandet.
Omröstningen utvisade 63 ja och 79 nej, hvadan Kammaren bi¬
fallit Utskottets hemställan.
Punkten 2.
Bifölls.
I punkten 3 hemstälde Utskottet, att en inom Andra Kammaren
af Herr P. Svensson i Brämhult väckt (motion N:o 47), om ändring i
tiden för bevillningsberedningarnes och taxeringsnämndernas samman¬
träden, måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
Efter föredragningen af punkten anförde motionären
Herr Svensson i Brämhult: Då Bevillnings-Utskottet har hem¬
stält, att min motion måtte af Riksdagen lemnas utan afseende,
så lär väl icke finnas någon utsigt, att motionen kan vinna Riksda¬
gens bifall; men det oaktadt ber jag få yttra några ord i anledning
a,f Utskottets motivering. Utskottet säger, att “Utskottet vill visser¬
ligen ej förneka, att de af motionären anmärkta olägenheter möjligen
kunna inträffa, men då man med allt skäl kan förutsätta, att veder¬
börande Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid utsättandet af taxerings¬
nämndernas sammanträden tillse, att iakttagandet af bevillningsförord-
ningens föreskrifter ej omöjliggöres**. Ja, om denna Utskottets förut¬
sättning kunde antagas blifva en verklighet, så hade en lagförändring
varit obehöflig, men då det knappt är att vänta, att Konungens Be¬
fallningshafvande skola fästa synnerligt afseende vid denna Utskottets
motivering, så vågar jag uttala den meningen, att en lagförändring
hade varit icke allenast bättre utan rent af nödvändig. Som herrarne
torde finna, afser mitt förslag endast att för de skattskyldige på lan¬
det gorå det möjligt att få kännedom om, till hvilka belopp de i be-
villningsberedningens förslag blifvit uppförda, men detta blir, om de
af mig anmärkta olägenheter inträffa, endast i sällsynta fall möjligt.
Utskottet slutar sin motivering med: “och då dertill kommer att
en lagförändring i det syfte, motionären föreslagit, skulle rubba samt¬
liga för taxeringen gifna tidsbestämmelser*1, så hemställer o. s. v.
Hvad angår denna rubbning af tidsbestämmelserna, så har jag icke
kunnat finna, att så blefve förhållandet. Se §§ 24, 30, 36, 37. Jag
kan icke finna, att mitt förslag i ringaste mån skulle rubba någon af
dessa tidsbestämmelser. Jag tror således att Utskottet hade bort till¬
styrka bifall till motionen. Men då, som sagdt, föga utsigt finnes att
få motionen bifallen, gör jag för närvarande intet yrkande.
N:o 24.
42
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
Angående
ändrade be¬
stämmelser
rörande val
af pröfnings-
nämndens
ledamöter.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 4.
Herr J. Anderson i Tenhult hade i en inom Andra Kammaren
väckt motion N:o 72 föreslagit “att hälften af pröfningsnämndens le¬
damöter skall väljas af vederbörande landsting, samt att i bevillnings-
förordningen vidtagas de redaktionsförändringar, som af detta förslag
blifva af nöden. “
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksda¬
gens åtgärd föranleda.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Anderson i Tenhult: Bevillnings-Utskottet har såsom skäl
för sin afstyrkande hemställan anfört, att då pröfningsnämndens leda¬
möter väljas inom taxeringsnämndernas förslag, anser Utskottet en
lagförändring i det af motionären angifna syfte ej vara af behofvet
påkallad; hvartill komme, att för vinnande af erforderlig enhet inom
pröfningsnämnden, denna i sin helhet enligt Utskottets åsigt borde
tillsättas af en och samma myndighet.
Jag kan icke dela denna Utskottets uppfattning, ty jag tror, att
det skulle vara fördelaktigt, om landstingen finge ett ord med i laget.
Men skulle det vara nödvändigt, att, såsom Utskottet säger, en och
samma myndighet bör utnämna alla ledamöterna i pröfningsnämnden,
så föreställer jag mig, att Bevillnings-Utskottet, som har motionsrätt,
mycket väl hade kunnat föreslå, att alla ledamöterna blefve af lands¬
tinget utsedde.
Vidare har Utskottet sagt, att der landstinget, såsom emellanåt
förekommer, sammanträder först efter pröfningsnämnden, det under¬
stundom blefve alldeles omöjligt att före pröfningsnämndens samman¬
träde hinna kalla de personer, som blifvit af landstingen till ledamö¬
ter i pröfningsnämnden utsedde. De fleste val, som vid landstingen
förrättas, afse såsom vi veta, den tid, som är förlagd från valdagen
och till nästa landstings början. Jag kan således ej anse det skäl
giltigt, som Bevillnings-Utskottet i denna del föreslagit.
I min motion har jag sagt, att jag anser, att de mindre jordegarne
inom pröfningsnämnden sakna målsmän. Ja, jag tror, att förhållan¬
det så är. Jag har inom Kammarrätten gjort utdrag af taxerings-
längderna för de senare åren, och jag har särskildt fäst mig vid pröf¬
ningsnämndens protokoll och handlingar för det län jag tillhör, för
år 1879. Jag har funnit, att pröfningsnämnden der utgjordes af
tjenstemän, godsegare och handlande till ett antal af 26 personer,
men bönder endast 2. Jag har således haft rätt att påstå, att de
mindre jordegarne icke blifva tillräckligt representerade vid denna och
dylika förrättningar. Den sålunda sammansatta pröfningsnämnden
företog sig att i klump höja taxeringsvärdet för en stor del fastig¬
heter, i åtskilliga socknar med 20 procent, och i andra med ända
till 30 procent. Följden har blifvit den, att det straxt efteråt blef
Onsdagen den 17 Mars, f. m.
43
N:o 24.
och ännu är omöjligt att för de flesta orter sälja fastigheter till så Angående
högt värde som det åsätta taxeringsvärdet. Jordegarne på landet ändrade be¬
haga ändå så många utgifter på sin jord, såsom grundskatter och in-
delningsverk och mera dylikt,hatt denna höga taxering icke kan vara af pröfnings-
annat än obillig. nämndens
För min del yrkar jag afslag å Utskottets hemställan och bifall ledamöter.
till min motion.
(Forts).
Herr Boström: Jag inskränker mig till att på de af Utskottet
anförda skäl yrka bifall till dess hemställan.
Herr Danielson: Jag anser, att de af motionären antydda miss¬
förhållanden äro af den beskaffenhet, att hans framställning bort vinna
denna Kammares understöd; men jag tror icke att, såsom motionärens
yrkande nu är formuleradt, Kammaren kan besluta sig för bifall der¬
till. Ty der förekommer eu anhållan, att Utskottet torde vidtaga
nödiga redaktionsförändringar, om det bifalles. Jag yrkar derför, att
Kammaren, såsom en opinionsyttring endast — ty jag antager, att För¬
sta Kammaren kommer att bifalla Utskottets förslag — ville återre¬
mittera punkten till Utskottet.
Jag vill erinra om det riksbekanta cirkulär, som 1879 utgick från
finansministern. Vid tillämpningen deraf i många orter tillgick det
sålunda, att förfarandet stod nära gränsen af vederbörandes frångående
af gällande bestämmelser i detta fall. Att närvara vid det högtidliga
sammanträde, som i det län jag tillhör egde rum för att med anled¬
ning af detta cirkulär åsätta höjd jordbruksbeskattning, valde Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande från min hemort tvenne personer som icke
voro jordbrukare. Jordbrukarne på den orten vore således vid detta
vigtiga sammanträde orepresenterade. Jag föreställer mig derför, att
det blir nödvändigt, för såvidt nemligen man vill tillgodose de olika
intressena, att införa en förändring i det syfte motionären föreslagit.
Jag anhåller, som sagdt, att Kammaren ville såsom en opinions¬
yttring återremittera förslaget till Utskottet.
Herr Boström: Om man skall opiniera'för en sak, så bör man
taga reda på, hvad det gäller, om hvilket man skall opiniera. När
det är föreskrifvet, att pröfningsnämnden skall sammanträda i Sep¬
tember månad, och landstinget sammanträder i samma månad antin¬
gen strax före eller efter pröfningsnämnden, så frågas, huru det då
kan vara möjligt, att, äfven om pröfningsnämnden sammanträder ef¬
ter landstinget, landstingets kallelser till ledamöterna ^nämnden skola
kunna hinna fram till dem samt ledamöterna derefter hinna resa till
nämndens sammanträdesort? Det är ju ofta rent af omöjligt. Jag
kan förstå, att man vill opiniera för, att landshöfdingeembetenas be¬
fogenhet att utse ledamöter i pröfningsnämnden fråntages dem och
öfverlåtes åt landstingen, men att opiniera till förmån för Herr An¬
dersons förslag, som icke kan genomföras, finnes intet skäl för.
N:o 24.
44
Onsdagen den 17 Mars f. m.
Angående
ändrade be-
bestämmelser
rörande val
af pröfnings-
nämndens
ledamöter.
(Forts.)
Herr Danielson: De olägenheter, som Bevillnings-Utskottets
vice ordförande antydde, kunna mycket lätt afhjelpas. Det finnes
andra val, som af landstinget förrättas, hvilka gälla för år, och såle-
. des måtte väl äfven detta kunna gå för sig i förevarande fall, så framt
man icke vill framflytta pröfningsnämndens sammanträde till början
af Oktober. Ett dylikt val är det, hvarvid utses de personer, som skola
biträda vid uppskattningen af arrenden utaf kronans domäner, jemte
dessas suppleanter. Dessa väljas af landstinget för ett år, och på
samma sätt kunde man gå till väga vid val af pröfningsnämndsledamöter.
Vill man blott en sak, så finner man nog ock på råd för dess utfö¬
rande. Jag yrkar fortfarande återremiss.
Herr O. B. Olsson: Jag instämmer med Herr Danielson i
yrkandet af återremiss, så mycket hellre som föreliggande fråga,
som inom denna Kammare ofta varit på tal, är af beskaffenhet att
behöfva hållas öppen. Jag minnes mycket väl, att, då det var fråga
om ändring i den förut gällande bestämmelsen, att Konungens Befall¬
ningshafvande skall tillsätta markegångsdeputerade, en förfärlig strid
uppstod och att man då liksom nu förutspådde en mängd olägenhe¬
ter, som skulle komma att uppstå, i händelse landstingen skulle utse
nämnda deputerade. Slutligen segrade dock deras mening, som önskade
ändringen; och under de år, under hvilka landstingen nu utsett marke¬
gångsdeputerade, har icke den ringaste olägenhet försports. Liksom
nu ansågs äfven då ett hinder mot ändringen ligga i den omständig¬
heten, att landstingen sammanträda så sent på året. Landstingen
välja emellertid nu dessa deputerade. Ingen af de förutspådda olägen¬
heterna har uppkommit. Allt har hittills gått fullkomligt väl och
deputerade sammanträda strax efter landstingets slut.
Jag önskar i likhet med Herr Danielson frågans återremitterande
om icke för annat så för att hålla den öppen. Ty förr eller senare
måste verkligen förhållandet blifva, att landstinget skall ega att utse
halfva antalet ledamöter i pröfningsnämnden. Jag yrkar bifall till Herr
Danielsons förslag om återremiss.
Häruti instämde Herr Andersson i Plöninge.
Herr Johansson i Noraskog yttrade: Jag vill fästa uppmärk¬
samheten derpå, att, om vi bifalla motionärens förslag, så är detta unge¬
fär detsamma som att hoppa ur askan och i elden; ty då landstingen,
åtminstone i ett stort antal län, äro sammansatta af hufvudsakligen
större egendomsegare samt egare af större bruk och fabriker, skulle,
om motionärens förslag bifölles, just dessa komma att tillsätta leda¬
möterna i pröfningsnämnden. Dessutom är det icke längre sedan, än
år 1883, då denna fråga i denna Kammare temligen allvarsamt disku¬
terades men afslogs på de skäl, som anfördes dels af vederbörande
Utskott, dels från andra håll. Jag skall vidare be att få erinra derom,
att, tillföljd af ändrade tidsbestämmelser, som kommit in i den nya
bevillningsförordningen, det är nödvändigt för pröfningsnämnden att
sammanträda tidigare än förut. Det kunde ju gå för sig förut att
Onsdagen den 17 Mars f. m.
45
N:o 24.
utsätta tiden för pröfningskomiténs sammanträde till Oktober månad,
derför att tiden för anförande af besvär öfver pröfnmgskomiténs be¬
slut först i Mars månad påföljande år gick till ända. Numera till-
ändagår besvärstiden med årets slut, och detta är ett ytterligare skäl
för att låta pröfningsnämnden sammanträda så tidigt som möjligt.
Hvad en föregående talare yttrat angående markegångsdeputerade
är på förevarande fall icke tillämpligt och torde derför saklöst kunna
lemnas å sido.
För min del anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan.
Herr Anderson i Tenhult: Då ett par talare yrkat frågans åter¬
remitterande till Utskottet, ber jag att få återtaga mitt yrkande om
bifall till motionen och förena mig med dem, som påyrkat återremiss.
Herr Magn. Jonsjson: För min del skall jag anhålla om bifall
till Utskottets förslag, och derjemte skall jag be att få visa, hvart
det skulle leda, om landstingen finge den rätt att utse ledamöter i
pröfningsnämnden, som motionären vill gifva dem. Det skulle ju kunna
hända, att landstinget hade svårt att ena sig om några personer, och
om då den ene röstade på en och den andre på en annan, så skulle
detta kunna hafva till följd, att de utsedde ledamöterne blott tillhörde
en viss trakt af länet. Om länet vore mycket stort, skulle ju då hos
dem nödig personalkännedom antagligen komma att saknas, och i så
fall skulle ju den skedda förändringen blott leda till skada.
Jag befarar, att motionen härleder sig från något missnöje med
det sätt, hvarpå Konungens Befallningshafvande i något visst län ut-
öfvat sin rätt att utse ledamöter i pröfningsnämnden. Hvad beträffar
det län jag tillhör, har dock ingen anledning till sådant missnöje före¬
kommit, utan min tro är snarare, att, om landstinget finge dela denna
rätt med Konungens Befallningshafvande, pröfningsnämndens samman¬
sättning skulle komma att blifva mindre fördelaktig för såväl den en¬
skildes som det allmännas bästa, än den hittills varit. Nu tillgår det
så, att kommunen sjelf utser taxeringsnämndens ledamöter, hvilka se¬
nare åter föreslå minst tre personer, af hvilka Konungens Befallnings¬
hafvande har att utnämna minst en till ledamot i pröfningsnämnden.
Har då icke kommunen redan tillräckligt mycket att säga i detta af¬
seende? Jag tror, att man nu fordrar för mycket, och att det man
vill kanske skulle förorsaka de skattskyldige mera skada än gagn. Då
jag icke vill vara med om att medverka till något sådant, anhåller jag
om bifall till Utskottets förslag.
Herr Peterson i Hasselstad: I likhet med den föregående talaren
anser äfven jag, att, om landstingen finge rätt att utse ledamöter i
pröfningsnämnden, de mindre jordbrukarne ingalunda skulle blifva
bättre representerade i densamma, än de hittills varit. Åtminstone
hvad min hemtrakt beträffar, är jag förvissad derom. En talare yttrade,
att inom ett visst län vid något tillfälle jordbrukarne varit mindre
fördelaktigt representerade i pröfningsnämnden. Jag kan då upplysa
om, att i det län, jag tillhör, och i hvars pröfningsnämnd jag under
Angående
ändrade be¬
stämmelser
rörande val
af ‘pröfnings¬
nämndens
ledamöter.
(Forts.)
N:o 24.
46
Onsdagen den 17 Mars, f. m,
Angående
ändrade be¬
stämmelser
rörande val
af pröfnings-
nämndens
ledamöter.
(Forts.)
många år haft förtroende sitta, har denna nämnds sammansättning
alltid varit af Konungens Befallningshafvande gjord med den största
urskilning och så, att alla skattskyldige varit behörigen representerade.
Min tro är dessutom, att om landstingen finge rätt att utse ledamöter
i pröfningsnämnden, det lätt kunde hända, att personer dertill blefve
utsedda, som blott komme att bevaka några vissas intressen. På dessa
skäl yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.
Herr Erickson i Bjersby: En talare nämnde, att Konungens
Befallningshafvande måste anses hafva bättre kännedom om länet, än
landstingets ledamöter. Jag tror tvärt om. Åtminstone kan man på¬
stå, att de representanter för skilda delar af länet, som äro ledamöter
af landstinget, böra känna länets förhållanden lika väl som Konungens
Befallningshafvande i länet, och således i lika hög grad som Konungens
Befallningshafvande vara qvalificerade att utse lämplige och opartiske
ledamöter i pröfningsnämnden.
En talare på gefieborgsbänken nämnde, att inom de särskilda
taxeringsdistrikten taxeringsnämnden föreslår minst tre personer, och
att Konungens Befallningshafvande bland dessa tre har att utnämna
minst en till ledamot i pröfningsnämnden. Så torde dock icke tillgå
öfverallt, troligen icke ens i talarens egen hemort; åtminstone tillgår
det icke så i min hemtrakt. De härad, hvilka jag representerar, äro
delade i flera taxeriugsdistrikt. Äfven om nu hvardera af dessa distrikt
föreslagit tre personer till ledamöter i pröfningsnämnden, har Konun¬
gens Befallningshafvande likväl aldrig från båda dessa härad kallat
till ledamöter flere än fyra.
Enligt min åsigt torde hvad motionären anfört i fråga om de
personer, hvilka af Konungens Befallningshafvande i allmänhet kallats
till ledamöter i pröfningsnämnden, icke vara helt och hållet obefogadt;
hvadan jag förenar mig med dem, som yrkat återremiss.
Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
på så väl bifall till Utskottets hemställan som ärendets återremitterande
till Utskottet och fann den förra propositionen vara besvarad med
öfvervägande ja. Då votering likväl blef begärd, uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 4:e punkten
af Betänkandet N:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har punkten af Kammaren till Utskottet återförvisats.
Voteringen försiggick och utföll med 98 ja mot 31 nej, i följd
hvaraf Utskottets hemställan bifallits.
I punkten 5 hemstälde Utskottet, att en inom Andra Kammaren
Onsdagen den 17 Mars, f. m. 47 pj;0 24,
af Herr Gust. Ericsson i Stockholm afgifven motion, afseende införande
af progressiv beskattning, måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.
Motionären, Herr Gust. Ericsson, erhöll ordet och yttrade: Ut¬
skottet har såsom skäl för sitt afstyrkande af motionen anfört, att en
liknande motion 1888 blifvit afslagen. Het tycks vara en praxis
att åberopa några föregående års afslagna motioner såsom skäl för
ett ytterligare afslag. Jag ber att få hänvisa herrarne till innehållet
i min motion och till den motivering, som der tinnes intagen. Jag
tror, att icke så mycket behöfver tilläggas för att visa, att den,
som har en mindre inkomst, har jemförelsevis svårare att bära en
beskattning af en viss bestämd procent än den, som har en större
inkomst. Man har häremot invända att det skulle blifva eu så hastig
öfvergång från den ena klassen till den andra. Men jag vill då
anmärka, att det är blott öfverskottet efter hvarje öfvergång från
den ena klassen till den andra, som kommer i fråga. När således
för 2,000 kronors inkomst betalas en skatt af 20 bevillningskronor,
skulle för de derpå följande 2,000 kronorna betalas 30 bevillnings¬
kronor, eller för 4,000 kronors inkomst tillsammans 50 bevillnings¬
kronor. För det belopp, som öfverskrider 4,000 kronor intill 8,000
kronor, skulle betalas SO bevillningskronor och således för hela 8,000
kronors inkomst 130 bevillningskronor. Detta torde icke vara så
afskräckande. För derefter följande 8,000 kronors inkomst skulle
betalas 240 bevillningskronor, således för en inkomst af 16,000 kronor
tillsammans 370 bevillningskronor och för Överskjutande beloppet
mellan 16,000 kronor och 32,000 kronor skulle betalas bevillning efter
fyra procent och skulle således utgöra 640 kronor, eller för eu inkomst
af 32,000 kronor 1,010 kronor. Sista klassen jag antagit,, som går
från 32,000 till 64,000 kronor, skulle för de senare 32,000 kronorna
betala efter fem kronor per hundrade! eller tillsammans för 64,000
kronors inkomst 2,610 kronors bevillning. En sådan beskattning på
ett så stort inkomstbelopp bör icke förefalla så orimlig. Jag har för
ofri g t i min motion öfverlemnat åt Bevillnings-Utskottet att välja
lämpligare siffror eller lämpligare beräkning, hvilket jag icke tilltrott
mig kunna göra så, att Bevillnings-Utskottet kunde vara belåtet der¬
med, eller möjligen så, att Riksdagen skulle kunna antaga mitt förslag,
men Bevillnings-Utskottet har också så lättvindigt som möjligt affärdat
denna motion. Detta är väl mindre att undra på efter den stora
ansträngning, Utskottet gjort i tullfrågan, och det synes, som Utskottet
ville att beskattningen skulle fortfarande komma att gå efter en annan
princip än efter förmågan att kunna bära densamma.
Jag är öfvertygad att denna motion återkommer och skall för
min del, Herr Talman, icke för närvarande framställa något yrkande,
utan har endast velat få denna min åsigt antecknad i protokollet.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 6.
Lades till handlingarne.
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. J4 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.