RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1886. Andra Kammaren. N:o 20.
Måndagen den 8 Mars.
Kl. 7 e. m.
§ 1-
/
Justerades protokollet för den 27 nästlidne Februari.
§ 2.
Upplästes och lades till handlingarne ett till Kammaren inkommet
protokoll, så lydande:
Protokoll vid sammanträde med de ledamöter
af Andra Kammaren, hvilka blifvit utsedde
att jemte Herr Talmannen tillsätta Kam¬
marens kanslipersonal och vaktbetiening,
hållet den 8 Mars 1886.
S. D. Uti ingifven, nu uppläst skrift af den 3 innevarande må¬
nad hade notarien i Kammarens kansli,, vice häradshöfdingen A.
Bergendahl anhållit, att för den återstående delen af riksdagen varda
från sin berörda anställning entledigad.
Jemte det, med bifall till denna ansökning, Bergendahl från sin
nämnda befattning erhöll entledigande, räknadt från och med den 3
i denna månad, utsågo Herrar Deputerade, efter genomgående af in¬
komna ansökningar,
till Notarie:
Kanslisten i Kammarens kansli Fil. doktorn Johan Wilhelm Kiell-
berg, och i dennes ställe:
till Kanslist:
Amanuensen i Kongl. Telegrafstyrelsen Thorvalä Engelhaj,
med skyldighet för denne senare att vid uppkommande förfall för
någon af notarierne, inträda i tjenstgöring vid Kammarens protokoll.
Som ofvan
A. E. J. Johansson-
Andra Kammarens Prof. 1886, N:o 20.
N:o 20.
2
Måndagen den 8 Mars.
§ 3.
För motions afgifvande hade sig anmält Herr P. Persson i Isie,
hvilken nu aflemnade en motion, om skrifvelse till Kongl. Maj:t i
fråga om inrättande af en pensionsanstalt för rikets samtlige in¬
vånare.
Denna motion, som erhöll ordningsnummer!! 189, begärdes på
bordet och bordlädes.’
§ 4.
Om upphof- Till Kammarens afgörande förelåg Lag-Utskottets utlåtande N:o
vande af 3 j anledning af väckt motion om upphäfvande af 2 mom. i 5 §
'aTKongl förordningen om egors fredande mot skada af annans hemdjur
förordnm- och om stängselskyldighet den 21 December 1857.
gen den 21 v
^SSpom Utskottet hemstälde, att ifrågavarande, inom Andra Kammaren
stängsel- af Herr Gunnar Eriksson afgifna motion, N:o 101, icke måtte af
skyldighet Riksdagen bifallas.
m. m.
Efter föredragning af ärendet anförde motionären
Herr Gunnar Eriksson: Då Första Kammaren redan bifallit
Utskottets utlåtande, så kan det ändamål, som jag afsett med min
motion, icke vinnas vid denna riksdag. Men jag kan icke underlåta
att egna några ord åt Utskottets motivering för afstyrkande! af motionen.
Innan jag dock gör detta, skall bedja att få erinra om ett par stad-
ganden i stängselförordningen. 1 § i denna förordning lyder: »Hvar
som hemdjur eger, vare pligtig att, medelst hägnad eller vallning
eller på annat sätt, om dem hålla sådan vård, att de icke olofligen
inkomma på annans egor.» Detta stadgande är i sin grundsats full¬
komligt rigtigt, men man hinner icke längre ned än till 5 §, förrän
frukterna af stadgandet i 1 § helt och hållet eller åtminstone i hög-
grad omintetgöras eller kullkastas. 5 § lyder: »Utgöras egor, emellan
hvilka stängas skall, af skog, utmark eller beteshage å båda sidor,
och tinnes ena sidan af stängseln märkligen betungas, utan mot¬
svarande nytta; då må, der den sidan ej sjelf stängseln fordrar, dess
stängselskyldighet, efter ty som domaren skäligt pröfvar, nedsättas
under hvad i 3 § stadgadt är.»
Och nu kommer jag till detta andra mom.: »Finnes emellan
egor, som nu sagde äro, ej stängsel; då skall, så länge det för¬
hållande fortfar, den ohägnade marken anses vara till gemensamt
mulbete upplåten, der ej annorlunda aftaladt är.»
Genom detta andra moment kullkastas, såsom jag nyss sade,
så godt som helt och hållet frukterna af stadgandet i 1 §. Ty då
en person köpt ett hemman i den lofliga afsigten att sjelf få njuta
afkastningen af detsamma och således äfven fördelen af den betes¬
mark, som finnes derpå, och om han ytterligare med stora omkost-
Måndagen den 8 Mara. 3
nåder verkstält skifte på hemmanet för att få gränserna och egande-
rätten bestämd, så har han gjort det i den afsigten att få veta, hvilka
egor han rådde om, och för att med tydliga gränser värna om sin
egendom samt äfven för att draga nytta af de betesmarker han har
på egendomen. Men detta omintetgöres, som sagdt, helt och hållet
genom stadgandet i 2 mom. i 5 §, så länge betesmarken var ohäg¬
nad, då den anses vara till gemensamt mulbete upplåten för hvem
som helst. Det är således icke egaren ensam, som får nytta af
betestillgången, utan alla hans grannar och angränsande byalag när
och fjerran, som sätta sig i besittning deraf. Ja, det kan till och
med gå så långt, då exempelvis en Are-bo på våren eller försommaren
flyttar sina kreatur öfver till södra stranden af Åresjön, så kan han,
om han vill, sedan valla sin boskap i flere mil fram ända ned till
Herjeådalen, ty på hela denna sträcka möter icke något stängsel.
Häraf kan man se frukterna af ett dylikt stadgande som det, som
jag vågar påstå orättfärdigt mot eganderätten. Detta 2 mom. rent
af uppmuntrar till begagnande af annans betesmark. Ett sådant
stadgande kan enligt min tanke icke ur någon synpunkt försvaras;
det är ett oförsvarligt ingrepp i eganderättsförhållandena. Med samma
rätt, som ohägnad betesmark enligt detta 2 mom. är upplåten till
gemensamt begagnande, med samma rätt kan man äfven säga, att
höförrådet i ett foderhus, t. ex. en hölada, som icke är försedd med
lås, skulle vara till gemensam utfodring åt bygdens alla invånare
upplåtet. Jag har derför, och på goda skäl, velat få detta moment
borttaget. Utskottet anför såsom skäl häremot, att inskränkning i
betesrätten å ohägnad mark redan blifvit vidtagen genom Kong],
kungörelsen den 28 Januari 1876 samt att denna förordning medfört
lyckliga resultat i hvad dermed afsågs, nemligen förekommande af
skogsförödelse. Det är sant, såsom Utskottet säger, att man i 17
län begärt, att denna kungörelse der måtte tillämpas, men den om¬
ständighet, att icke alla län i riket begärt tillämpning häraf, och
bland dem äfven Jemtland m. fl., bevisar att den nytta, som ifråga¬
varande kungörelse medför, är omtvistad, ty annars hade väl alla
län stält sig under den.
Om getterna göra skada före den 15 Juni eller 1 Juli, så göra
de nog också skada derefter, så att jag tror att med denna kun¬
görelse ingenting vunnits, och att den nytta, som Utskottet påstår,
den medfört, icke i verkligheten förefinnes.
Utskottet yttrar vidare: »Sjelfva den allmänna bestämmelsen om
gemensam betesrätt å ohägnad mark synes emellertid Utskottet vara
mera till gagn än till olägenhet.»
Kan det vara gagneligt att en granne betar af den andres mark?
Det händer att någon kapitalstark person eller ett bolag köper ett
eller annat hemman och sätter upp ett större antal kreatur för be¬
drifvande af mejeri- och ladugårdsskötsel. Det kan uppsättas ett
vida större antal kreatur, än som kan vinterfödas och sommarbetas
på det hemmanet; angränsande grannars betesmarker få då vanligen
släppa till betet åt bolagets kreatursuppsättning ända derhän, att för
deras egna kreatur ej något bete blir qvar.
.Sedan säger Utskottet: »Det skulle för den mindre jordegaren
N:o 20.
Om upphäf¬
vande af 2
mom. i 5 §
af Kong],,
förordnin¬
gen den 21
December
1857 om
stängsel¬
skyldighet
m. m.
(Forts.)
N:o 20.
4
Måndagen den 8 Mara.
Om upphäfva lifva allt för dyrbart att hålla vallhjon, då kreatursupp,sättningen
mom6i% I fÄtaliS oc^ rågränserna ofta långsträckta.»
af*Kanal Ja, derom kunna meningarna vara delade, och olika orter kräfva
förordnin- olika förhållanden. I mina hemtrakter vallas alltid kreaturen, och
gen den 21 man skulle hafva föga nytta af dem om de icke vallades, ja man
skulle hos oss icke kunna få hem dem från de vidsträckta betes-
stängsel- trakterna hvarje afton för att af dem hemta den nytta, man afser
skyldighet att få af dem. I fjelltrakterna, der skog icke tinnes, finnes rätt ofta
m. in. göda gräsbeten på fjellsluttningarna och i dälderna, men det är med
(Forts.) dem, som med mycket annat: de äro icke så jemnt fördelade. De,
som sämre beten hafva, drifva sina kreatur dit, der det finnes bättre,
och ej sällan, för att ej behöfva beta egna skogsslåtter, få grannens
betesmarker offra åt egennyttan. Nu säger man, att den, som lider,
kan ju begagna sig af stängselvitsordet, så slipper han intrång. Jag
har icke rört vid stängselvitsordet. Hvar och en, som har skogs-
tillgång och vill stänga, kan begagna sig af stängselvitsordet. Det
går an att i skogstrakter, men det går deremot icke an i skoglösa
tjelltrakter. Der är stängselvitsordet af noll och intet värde. Ty
huru mycket man än skulle vilja begagna sig af stängsel i dylika
trakter, gör skogsbristen och kostnaden det omöjligt, och stängsel¬
vitsordet blir der utan betydelse.
Nu säger Utskottet vidare: »Utskottet vill visserligen icke för¬
neka, att på vissa orter, exempelvis de af motionären framhållna
fjelltrakterna, stadgandet om den gemensamma betesrätten kan med¬
föra olägenheter.»
Jag är Utskottet tacksam, för att Utskottet gifvit motionen något
erkännande. Det är icke många, som få så mycket af Lag-Utskottet.
Men sedan Utskottet uttalat detta erkännande, kommer Utskottet till
ett skäl, som är synnerligen märkvärdigt.
Utskottet fortsätter nemligen: »Men just hvad fjelltrakterna
beträffar, möter en alldeles särskild betänklighet mot en rubbning
af de nu bestående förhållandena, nemligen hänsynen till den
inverkan en sådan rubbning skulle kunna utöfva på lapparnes
ställning.»
Jag vågar uppställa en fråga till Lag-Utskottets besvarande:
hvad har stängselförordningen att göra med lapparnes betesrätt?
Efter mitt förmenande, rakt ingenting; stode dessa frågor i samband,
då behöfdes icke det Kong!, förslag till Lapplag, som nu ligger på
Kammarens bord och behandlas af ett Särskild! Utskott. Men skälen
hafva icke räckt till, och derför har Utskottet tagit både möjliga och
omöjliga skäl.
Vidare säger Utskottet: »För öfrigt synes man på de orter,
der stadgandet verkligen medför någon olägenhet, hafva en i de
flesta fall tillfyllestgörande utväg att undvika dessa i de bestämmel¬
ser, som meddelas i 19 § af stängselförordningen rörande särskilda
överenskommelser mellan angränsande jordegare, hvilka ej vilja
hålla stängsel emellan sina egor.»
Härmed förhåller sig emellertid på ett sätt, som är mycket lätt
att åskådliggöra. Om t. ex. af 10 jordegare 9 skulle vilja valla sina
kreatur eller låta dem beta endast på sina egna marker, och dessa 9
Måndagen den 8 Mars.
5 N:o 20.
derför utlyste ett sammanträde för frågans afgörande, dit också denOw upphäf-
10:de jordegaren kallades, och dessa 9 ville ingå en förening så kan vande rf 2
den 10:de säga: nej, jag ingår icke i föreningen, ty sådan stängsel - ZT^enqf
förordningen nu är gifver den mig rätt till bete på all mark, som förordnin-
icke är hägnad, således äfven på edra betesmarker. Jag bär således gen den 21
fördel utaf att icke ingå i föreningen. Huru kan Lag-Utskottet så- December
ledes föreställa sig, att en sådan förening kan komma till stånd? ItänqsX
Jag ber ännu eu gång få erinra om, att jag icke alls i motionen skyldighet
vidrört det så kallade stängselvitsordet. De, som hafva skog att 'm.Jn.
stänga med och vilja stänga, de må göra det, men i de trakter, der (Forts.)
ingen skog finnes, der är detta vitsord af noll och intet värde. Vill
man uppfostra folk till att hysa respekt för eganderätten, så hör
detta mom. 2 strykas.
Jag har endast velat hafva detta till protokollet antecknadt; för
resten gör jag icke nu något yrkande.
Herr Smedberg: Då den siste talaren icke gjorde något yr¬
kande, kunde det vara öfverflödigt att vidare uttänja denna diskussion,
men då jag deltagit i det beslut, som nu föreligger i detta Lag-
Utskottets betänkande, så ber jag att få säga några ord.
Det hör väl till omöjligheterna att, i ett land sådant som Sverige
med sin mångskiftande natur och sina olika lokala förhållanden,
kunna stifta en egofridslag, som vore tillämplig på alla ställen och
som vore tillfredsställande för hvar och en. Den nu gällande stäng¬
selförordningen af år 1857 söker att i någon mån afhjelpa de olä¬
genheter, som förefunnits till följd af stadganden i 1734 års lag.
Denna förordning af 1857 uppställer såsom en allmän regel, att hvar
och en, som hemdjur eger, skall om dem taga vård, så att de icke
göra skada å annans egor. Sedan kommer såsom ett undantag från
den allmänna regeln — och ingen regel gifves utan undantag —
att der egor af lika beskaffenhet mötas och den ene yrkar stängsel,
till ömsesidigt skydd, så skall stängsel uppföras, och då skola de,
som i egoskilnaden hvarandra möta, taga del till hälften i kostna¬
den. Detta är en rätt väsentlig förändring emot hvad förut var
stadgadt. Enligt 1734 års lag var för skogsmarker hemmantalet och
för inegor tunnlandet grunden för stängselskyldighetens utgörande.
Då kunde en stor jordbrukare få en ganska lång sträcka att hägna,
nu deremot blifva de mindre jordegarne mera belastade af denna
skyldighet att hålla stängsel, men det finnes dock många af de senare,
som äro nöjda med att stängselvitsordet ännu finnes qvar. Vidare
äro från stadgandet om stängselvitsordet åtskilliga förbehåll och
undantag gjorda för olika slag af egor. Slutligen stadgas, att om
någon blir för mycket betungad af sfängselskyldigheten utan att
hafva någon motsvarande nytta af densamma, så kan hans skyldig¬
het nedsättas under hälften, efter domarens pröfning. Slutligen stadgas
i 19 §: »Komma angränsande jordegare öfverens, att stängsel emellan
deras egor eller viss del deraf ej upprättas eller hållas skall, ändå
att stängsel efter 2 § kunnat äskas, eller att hägnaden ej må fordras
så tät att den mot mindre hemdjur, såsom får, getter, svin och fjäderfä,
N:o 20. 6 Måndagen den 8 Mars.
Om upphof-fred gör; upprätten då derom i vittnens närvaro skriftlig förening,
mom i 5 I raec* (^e vilkor i afseende å kemdjurs vård, som öfverenskomna äro,
af Kongl. och låten föreningen intagas i protokollet hos den eller de domstolar,
förordnin- under Indika jorden ligger, hvarom aftalet slutet är. Sedan gälle
gen den 21 föreningen äfven mot framtida egare eller innehafvare af samma
1857 om dock vare ej någon deraf hindrad att sina egor särskild! in-
stängsel- stänga, om han stängseln ensam hålla vill.»
skyldighet Jag tror derför att den förordning som nu tinnes tillmötesgår
m. m. åtminstone de fleste jordegare så långt möjligt är. Att kunna till-
(Forts.) fredsställa allas anspråk är ju icke möjligt. Men Herr G. Erics¬
son sade, att om tio personer vilja ingå en förening, så kan den
tionde säga nej och således begagna betet på de öfrigas mark. Nej,
det kan lätt förekommas, ty då kunna de nio förena sig att gemen¬
samt stänga mot den tionde, som då måste deltaga i stängseln till
hälften, och sedan har han ingen rätt att släppa sina djur på de
öfrigas mark. Jag tror derför att det icke är skäl att göra några
rubbningar i den nu bestående förordningen; det är, som sagd!, icke
möjligt att åstadkomma en i allo tillfredsställande egofridslag.
Jag anhåller på dessa och de skäl i öfrigt som Utskottet anfört
om bifall till Utskottets förslag, hvilket också redan är af Första
Kammaren godkändt.
Herr Farup: Att förhållandena gestalta sig olika i olika delar
af riket, det är ju alldeles naturligt, men jag tror verkligen att man,
vid en lag sådan som denna, äfven bör fästa afseende vid andra
delar af riket än just dem, der den kan vara tillämplig. Må hända vore
det bäst om man kunde åstadkomma en partiel lagstiftning i detta
afseende, men för tillfället torde sådant möta hinder. Enligt min
tanke är sjelfva lagen, i fråga om stängselskyldigheten, i viss mån
principlös. På grund af 2 § kan man visserligen tvinga egare
af jord, som ligga i rågång mot hvarandra, att stänga, om man
nemligen är nog stark dertill och vill underkasta sig den kost¬
nad, som ett stängsel skulle medföra. Men i Norrland, eller norr om
Gefle — åtminstone inåt landet — äro egorna i allmänhet så vid¬
sträckta, att sjelfva stängslet skulle blifva vida mera betungande än
vallandet.
Om jag icke är stark nog att begagna mig af ett sådant stängsel-
vitsord, så utsättes jag derför för det obehaget, att mina egor ligga
öppna för alla dem, hvars egor icke äro skilda derifrån genom stäng¬
sel, och som vilja låta sina kreatur beta der. — Detta har icke varit
meningen med 1857 års förordning om stängselskyldighet, men man
har synbarligen icke tänkt sig huru den skulle komma att tillämpas.
Låtom oss nemligen tänka oss egendomar, som ligga i råskilnad
med hvarandra utan stängsel, och beteckna dem med n:is 1, 2, 3 o. s. v.
till och med 10. N:o 1 har stängselvitsord emot n:o 2, och n:o 2
åter emot n:o 3, o. s. v., men ingen af dessa har stängselvitsord
emot n:o 9 eller 10. Egarne af n:o 9 eller 10 kunna alltså obe-
hindrade låta sina kreatur beta på n:o 1, 2 eller 3, der de falla till
mycket besvär, och om egarne af dessa hemman ville företaga od¬
lingar eller anlägga gräsvallar m. m. på sin utmark, så måste de
Måndagen den 8 Mars.
7 K:o 20.
ensamme bekosta allt stängsel för kreaturen från n:o 9 eller 10, ty Om upphäf-
emot egarne deraf hafva de icke något stängselvitsord. — De ville nog vande 9-f |
hafva sina egor fredade för kreaturen från n:o 9 eller 10, men de kunna ^f^ongl
icke tvinga kreaturens egare att deltaga i något stängsel. Annor- förordnin-
lunda kan man icke tyda Lag-Utskottets mening. Lag-Utskottet fram- gen den 21
håller nemligen, att der mindre egor stöta tillsammans, och der det ■R.december
alltså måste finnas få kreatur, der skulle vallning blifva så besvärlig, stänqsd-
att den kornrne att öfverstiga egarnes krafter. Följaktligen kan man skyldighet
icke tyda nu gällande lag annorlunda, än att n:o 1 skulle ega rätt in. m.
att beta på n:o 2, n:o 3, n:o 4 o. s. v. och tvärtom, så att betet (Forts.)
för alla biet* gemensamt. — Och då har en jordegare vid Haparanda
rätt att hålla kreatur på alla utmarker sannolikt helt ner till Upland,
och äfven tvärt om, ty på hela denna sträcka äro utmarkerna icke
skilda genom stängsel. Då det nu, som herrarne veta, i Norrlands
fjelltrakter finnas rika beten, så skulle det icke vara otänkbart, att
en uplandsbonde kunde fara till Jerntland med sina kreatur för att
söka betesmarker, och då vore jordegare der skyldige att ensamme
stänga om sina egor, om de ville vara fredade för honom.
Detta är visserligen icke meningen och har aldrig varit rpeningen
med lagen, men det är en nödvändig konseqvens af Lag-Utskottets
tolkning och ty värr äfven af Kongl. förordningen den 21 December
1857. Lag-Utskottet säger att stängselvitsord eger rum med undan¬
tag af att odlade egor möta grannes utmark, äfvensom med det
undantag, som innefattas i paragraf 7 af förordningen. Lag-Utskot¬
tet har sålunda säkerligen icke läst 8 §, hvilken har följande lydelse:
»Egare af utjord eller urfjell kåfve ej stängselvitsord, der ej" dylik
jord möter eller annan jord, som möter, förut tagit i stängsel del»,
förhållanden, som med afseende på Norrland snarare äro regel än
undantag. Då sålunda Lag-Utskottet baserar sin argumentation på
ett förhållande, som mera är undantag än regel, så kan man veta
huru den Kongl. förordningen tillämpas eller kan tillämpas.
Vidare säger Lag-Utskottet och hänvisar till 19 §: »För öfrigt
synes man på de orter, der stadgandet verkligen medför någon
olägenhet, hafva en i de flesta fall tillfyllestgörande utväg att und¬
vika dessa i de bestämmelser, som meddelas i 19 § af stängselför¬
ordningen rörande särskilda öfverenskommelser mellan angränsande
jordegare, hvilka ej vilja hålla stängsel emellan sina egor.» Utskot¬
tet hänvisar således till att genom förening eller tillmötesgående
skilja alla tvister. Men om alla tvistighet^- afgöras genom förening,
hvad skall man då med lagen? Detta Lag-Utskottets sätt att resonnera
påminner om en Kongl. förordning, som utkom, så vidt jag minnes,
omkring år 1860 eller i början af sextiotalet, och deruti meddelas
föreskrifter huru eu spanmålsvåg skall se ut för att vara laglig, om
någon vill använda densamma för att väga spanmål i mindre partier
för att derefter uträkna vigten af större partier, t. ex. hela skepps¬
laster. Sedan denna Kongl. förordning mycket minutiöst bestämt
vågens alla delar, så heter det till slut omtrentligen så här: »Denna
väg eger endast då vitsord, då både köpare och säljare derom komma
öfverens.»
Hvad skall man med en sådan lag. Om båda parterna komma
N:o 20.
Om upphäf¬
vande af 2
mom. i 5 §
af Kongl.
förordnin¬
gen den 21
December
1857 om
stängsel¬
skyldighet
m. m.
(Forts.)
8 Måndagen den 8 Mars.
öfverens, då behöfves ju ingen lag. Om den gällande Kong], för¬
ordningen om stängselskyldighet in. m. kan lämpa sig för de sydliga
trakterna af Sverige, så passar den åtminstone icke för den stora del
åt Sverige, som ligger norr om Gefle eller möjligen redan norr om
Upsala. En revision af förordningen är nödvändig, men nu hjelper
det visserligen icke något, om denna Kammare skulle bifalla motio¬
nen, då Första Kammaren redan afslagit densamma. Jag har dock
velat till protokollet framhålla dessa mina tankar, ty sjelfva rätts¬
principen fattas, enligt mitt förmenande, i den Kongl. förordningen.
Förordningen går nemligen ut på att den starkaste skall kunna
tvinga den svagare, och då nu motionären sjelf icke framstäf något
yrkande, vill icke heller jag göra det, då det sannolikt skall blifva
gagnlöst.
Herr Näslund: I motsats till en föregående talares, nemligen
motionären, åsigt anser jag borttagandet af mom. 2 i § 5 af 1857
års stängselförordning skulle komma att hafva ganska menliga följ der¬
med sig, ty just genom tillvaron af detta 2 mom. har gemensamt
bete å visserligen skiftad men ej inhägnad mark kunnat begagnas.
Om nu ifrågavarande moment borttoges, och en enda delegare satte
sig emot begagnande af gemensam betesrätt, hvad blefve då följden?
Jo, att stängselvitsordet emot en sådan måste tillgripas, och stängsel
omkring den tredskandes till äfventyrs en half mil och derutöfver
långsträckta, men i bredd temlig;en inskränkta skifte måste anbringas,
eller, ock en hvar af delegarne förse sig med flere vallhjon, ett natur¬
ligtvis för hvardera af de olika kreatursslag som höllos.
Utskottet har derför, som jag tror, på göda skäl icke ansett sig
kunna dela motionärens åsigter, då han i sitt väckta förslag påstår,
att »vallning af kreaturen i så väl fjell- som skogstrakterna vore så¬
ledes den enda och i alla afseenden den billigaste och säkraste ut¬
vägen, som för deras behöriga vårdande kunde anlitas», utan hem¬
stält, att motionen icke må af Riksdagen bifallas.
Till denna Utskottets hemställan ber jag derför att få yrka bifall.
Herr Wallmark: Enär den landsdel, jag representerar, i väsentlig
del beröres af det lagstadgande, som nu är ifrågasatt att ändra, torde
jag deruti böra säga några ord. Jag får dervid upplysa, att den rätt
till gemensamt mulbete å oinhägnad skogsmark, som är tillåten enligt
ifrågavarande § 5 i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om egors fre¬
dande emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet
den 21 December 1857, anses under närvarande förhållanden vara
ganska nyttig och befrämja eu jemnare fördelning af betet, än för¬
hållandet skulle blifva, om berörda lag skulle ändras i enlighet med
ifrågavarande förslag.
I våra bygder finnas miltals arealer af myrar och skogsmark i
ett sammanhang, belägna emellan de större vattendragen, utmed
hvilka oftast äro belägna stora byar. Denna skogsmark användes
vanligen till bete för närgränsande byars boskapshjordar, och detta
förhållande synes kunna försiggå utan nämnvärda olägenheter. Den,
som anser sig kunna med fördel inhägna någon del af sin skogsmark
Måndagen den 8 Mars.
9 Ji:o 20.
för att användas till odling eller till bete för husdjuren, kan göra Om upphäf-
det, då deremot den, som har sämre betesmark å sitt skogsskifte, van- vande rf 2
ligen betjenar sig af det samfälda betet. Detta sedvanliga bruk bör, af xongl
efter min öfvertygelse, fortfarande tillåtas, men icke förbjudas. förordnin-
Vid behandlingen af denna fråga har Lag-Utskottet i sitt betänkande gen den 21
yttrat: »Sjelfva (ten allmänna bestämmelsen om gemensam betesrätt å ^857^m
ohägnad mark synes emellertid Utskottet vara mera till gagn än till stängsel-
olägenhet. Förhållandena inom vårt land, der jorden på de flesta skyldighet
ställen är fördelad i smärre lotter, å hvilka endast ett mindre antal m- m-
husdjur kan födas, medgifva icke användande af vallning såsom det (Forts.)
regelmessiga sättet att hindra husdjuren från att göra skada å annans
mark. Det skulle för den mindre jordegaren blifva alltför dyrbart
att hålla vallhjon, då kreatursuppsättningen är fåtalig och rågränserna
ofta långsträckta. Derför har också stängselvitsordet blifvit bibehållet.
En följd af nämnda förhållande är äfven föreskriften i 2 mom. af 5
§. Borttagande af denna föreskrift skulle, i anseende till svårigheten
att använda vallning, antagligen på många orter antingen hindra allt
betande å mark af ifrågavarande beskaffenhet eller ock, till skada för
skogen, föranleda betydlig tillökning af stängsel utöfver hvad under
nuvarande förhållanden eger rum » Utskottet har med dessa ord
»slagit spiken på hufvudet», och ganska väl förstått att taga nödig-
hänsyn till de olägenheter, denna lagförändring skulle föranleda.
Med det anförda vill jag ingalunda bestrida rigtigheten af hvad
den ärade motionären och de som med honom instämt hafva anfört.
Det är möjligt att ifrågavarande lagförändring kan vara nyttig för
Jemtlands och Gefleborgs län. Men äfven om så vore förhållandet,
är den dock icke nyttig för Norrbotten. Jag yrkar bifall till Lag-
Utskottets hemställan.
Herr Gunnar Eriksson: Talaren från Vesternorrlands län
säger, att i hans hembygd och orterna deromkring' vallningen skulle
bli för dyr, derför att man der måste hålla särskilda vallhjon för
hästar, särskilda för kor och särskilda för får och getter. Men jag
sade ju redan i mitt förra anförande, att den som vill begagna sig af
stängselvitsordet mycket väl kan göra det, äfven om detta mom. 2
upphäfves. Hos oss går det vanligen så till, att man hägnar in
särskilda beteshagar för hästar och äfven för kreatur der skog finnes
att göra hägnad af, men i skoglösa fjelltrakter vallas allestädes kor,
får och getter gemensamt. Detta visar emellertid huru olika förhål¬
landena äro på olika orter och huru origtigt det är alt samma stängsel¬
förordning gäller för hela riket.
Herr Magnus Jonsson: Det är ett gammalt ordspråk, som
säger att man icke bör spilla krut på döda hökar. Det ord¬
språket tycker jag motionären bort tillämpa på sin motion och låta
den do i frid. Men då han icke gjort det, ser jag mig nödsakad att
med några ord söka vederlägga hans åsigter i frågan. Jag vill då
först fråga, huru hans förslag skulle kunna tillämpas i de trakter, der
hemmanen i allmänhet äro små och skogslotterna kunna vara delade
Nso 20. 10 Måndagen den 8 Marg,
Om upphof-på 100, 50 ja till och med 25 alnars bredd och sträcka sig på en
mom i ^ ä längd af 1 ända till nära 1 mil. Men kan man tänka sig möjligheten
af Konql. att kunna valla i så små skiften'? Motionären sade visserligen i sitt
förordnin- sista anförande, att man kan göra inhägnad för hästar samt låta de
gm den 21 öfriga kreaturen, såsom kor får och getter, vallas gemensamt af ett
1857 om enc*a valll|j°u- Att det dock är en ren omöjlighet för en person att
stängsel- va^a alla dessa kreatur på så smala skiften, trodde jag verkligen att
skyldighet motionären skulle vara den förste att inse.
m. m. Vidare ber jag få erinra om några förhållanden, som uppstått
(Ports.) vid afvittring i en socken i min grannes till höger kommitteutskap.
Vid denna afvittring delades skogen mellan delegarne. Före afvitt-
ringen hade sockenboerna haft sina fäbodställen å åtskilliga håll på
allmänningen, och vid afvittringen inträffade, att den, som hade sitt
fäbodställe på ett håll, fick sitt skogsskifte på ett annat, så att man
måste beta sina kreatur på andras skogsområde. Ja, det finnes
knappast en enda delegare, som betar sina kreatur på egen mark.
Under sådana förhållanden är det snart sagdt omöjligt att, medan
man vill begagna betesrätten, taga bort det ifrågavarande stadgandet.
Motionären säger, att lagstiftaren i förordningens 1 § uttalar en
af de vackraste grundsatser. Jag vill medgifva det, men jag tillägger,
att han i 5 § 2 mom. sätter kronan på verket. För min del kan
jag icke annat än på det varmaste vitsorda de skäl, som Utskottet
i sitt betänkande åberopat. Jag skall icke längre upptaga Kammarens
tid, utan endast be om bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Göransson.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.
§ 5.
Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos Stats-Utskottets nedau-
nämnda Utlåtanden:
^N:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående försäljning af förra hospitalssysslomansgården i Linköping.
N:o 18, _ i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående af¬
söndring af jord från Kungsörs kungsladugård i Vestmänlands län.
N:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsönd¬
ring af jord från militiebostället Refvinge i Malmöhus län till vapen-
öfningsplats för Södra skånska infanteriregementet m. m.;
N:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inlösen
af den Gesckwornen Mathias Griesbachs länsinnehafvare tillkommande
årliga ersättning från statsverket för donerad kronotiondespanmål; och
N:o 21, i anledning af två af Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtna
propositioner angående eftergift af kronans rätt till danaarf.
11
N:o 20.
Måndagen den 8 Mars.
§ 6.
I ordningen förekom härnäst Stats-Utskottets Utlåtande N:o 22,Om afskrif-
i anledning af väckt motion om afskrifning af en kronans fordran å m^0^ngU
arrende för Lyckeby kronoqvarn. fordran &
arrende för
Efter föredragning af Utskottets hemställan, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes ordet af mo¬
tionären
Herr Ang. Peterson, hvilken yttrade: Då jag linner mig be¬
låten med så väl den utredning, som Stats-Utskottet egnat min mo¬
tion, som ock det slut, hvartill Utskottet kommit, så har jag icke
något yrkande att framställa.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 7.
Härefter företogs (ill behandling Andra Kammarens Tredje Till- 9m utred-
fälliga Utskotts Utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 7) rörande Herr™”^^'™^
Johan Peterssons i Boestad motion angående skrifvelse till Kongl. tens s]luid-
Maj:t om utredning rörande svenska statens skuldsättning i utlandet sättning i ut¬
brnt kommuners, allmänna inrättningars och bolags obligationslånm. m-
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riks¬
dagens åtgärd föranleda.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde
Herr Petersson i Boestad: Herr Talman! Mine herrar! Det
är må hända något vågadt af mig att ens söka försvara min motion
och dess syften, då Utskottet hänvisar till en sådan auktoritet som
föregående års Tredje Tillfälliga Utskott och dess betänkande om en
motion då i samma syfte; men efter min åsigt äro de ur den nyare
nationalekonomiens läror hemtade bevisen, som af Utskottet anfördes,
endast obepröfvade teorier, hvilka ej bestå profvet af en sund prak¬
tisk och teoretisk granskning; hvarför jag fortfarande tror, att något
behöfver göras för att söka bringa de utländska lånen i öfverens¬
stämmelse med de verkliga bekofven, så att landet i sin helhet ej
deraf kommer i fara att blifva ruineradt, såsom fallet skulle blifva om
detta lånesystem skall fortgå allt framgent med oförminskad fart.
Och jag tror äfven att en utredning angående de utländska skuld¬
summornas belopp gent emot landets tillgångar och förmåga att utan
allt för stor öfveransträngning kunna klarera räntorna för lånen är
af behofvet påkallad; och detta så mycket mer, som man under de
senare dagarnes debatt i denna Kammare fått höra så många mot
hvarandra stridande uppgifter i detta afseende.
Utskottet afstyrker emellertid motionen utan att medgifva att vi
låna för mycket, och tror att den närvarande krisen skall lära oss
N:o 20. 12
Måndagen den 8 Mars.
Om utred- att hushålla förståndigare framdeles, då faran skulle blifva mindre-
S/te ste Deri Scr jag Utskottet fullkomligt rätt; ty det blir väl nöden slutligen,
tens skuld- ?om blir läromästaren. Om Andra Kammaren ej anser att någon
sättning i ^-inskränkning af den utländska skuldsättningen är nödig, så skall jag
landet m. »».icke göra något yrkande.
(Forts.)
Herr Thestrup: Då motionären icke framstält något bestämdt
yrkande i föreliggande fråga, och jag vid sådant förhållande icke
finner ^ nödigt bemöta de delar af hans anförande, deruti han skiljer
sig från Utskottet, så får jag, med åberopande af de skäl, hvarpå
Utskottets utlåtande sig grundar, anhålla om bifall till Utskottets
hemställan.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
§ B.
Om ändring Till handläggning förekom vidare Andra Kammarens Tredje Till¬
ag tämmelser^11 ’ga Utskotts Utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 8), i anledning af
rörande Uerr J. 11. Ungers motion, N:o 137, om ändring af bestämmelserna
Mrtmwrfemawsrörande nämndemans rätt till ersättning för extra förrättningar.
rätt Jill er-
Txtraför/ätt- <, Mec* föranledande åt' berörda motion hemstälde Utskottet i detta
ningar. utlåtande, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vidtaga sådana åtgärder, att
nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål
må erhålla ersättning enligt gällande resereglemente.
Efter uppläsande häraf, anförde
Herr Ahlst rom: Det har här förut vid behandlingen af eu
annan fråga i afton framhållits, hurusom förhållandena inom olika
delar af vårt land äro väsentligt olika. Häraf följer också, att det
onus, hvarom här är fråga, är väsentligt olika i den ena trakten åt
vårt land emot i den andra. Jag anser icke detta onus vara sär¬
deles betungande i de orter, der de särskilda tingsområdena icke
äro synnerligen stora, men deremot måste man erkänna, att i de
trakter, der tingsområdena äro så vidsträckta, att nämndemännen för
hvarje tingsresa hafva många mil att tillryggalägga, är detta besvär
för dem en verklig tunga. På sådana trakter är dock, som jag tror,
ganska vanligt att invid tingsstället bosatte personer, som aflagt do¬
mareed, då sådant behöfves, fungera såsom extra nämndemän, och
detta gorå de i flesta fall utan afl slags godtgörelse från den ordi¬
narie, hvilken de sålunda befria från onödiga tingsresor. Hvad vi¬
dare beträffar de många tingsställen, som äro förlagda i städer och
der det är ganska vanligt att ransakningar i brottmål hållas å cell¬
fängelse, kunna nämndemännen ofta ställa i förbindelse med sina
tingsresor en del andra angelägenheter, som de hafva att uträtta i
staden. — Om man tager dessa förhållanden i betraktande, tror jag
Måndagen den 8 Mars.
13 N:o 20.
det kunde vara skäl att göra framställning derom, huruvida icke Om ändring
Kammaren kunde anse det vara tillräckligt, om nämndemännen er- J gällande
hölle dagtraktamente för de tillfällen, hvarom här är fråga, och attö esr“™”!j/ei
motionen således endast i den mån måtte bifallas, att man g}o\'åa nämndemans
framställning om tillerkännande af skäligt dagtraktamente för nämn- rätt till er-
demänuens inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål. sä«m»gr/ör
Om den mening, jag sålunda uttalat, skulle af Kammaren gillas,'ex ringa™
föreställer jag mig att det blefve nödvändigt att återremittera ären- (Fortg)
det till Utskottet för närmare utredning, men jag skall dock icke
framställa något yrkande i sådant hänseende förr än jag sett, om
detta förslag vinner anslutning inom Kammaren.
Herr Thestrup: Om Kammaren lika med Utskottet skulle
finna det med rimlighet och rättvisa förenadt, att den oegentlighet,
som nu förefinnes i ifrågavarande hänseende, utjemnas, måste jag i
strid med den föregående talaren anse lämpligt, att den ersättning,
som nämndeman tillkommer för inställelse vid urtima ting för ran¬
sakning i brottmål, måtte utgå lika så väl i det ena som i det andra
hänseendet.
På denna grund vågar jag yrka bifall till Utskottets utlåtande.
Herr Lilienberg: Såsom landtdomare är jag naturligtvis sär¬
skilt intresserad af denna fråga. För min del skulle jag icke hafva
något emot, om Riksdagen beslöte en sådan skrifvelse, som här är
föreslagen, men jag tvekar dock, huruvida det kan vara antagligt,
att Första Kammaren, efter den ringa utredning här är åstadkommen,
skall kunna bifalla en dylik framställning. Deremot kan jag icke
gå in på ett beslut i den rigtuing representanten för Malmö före¬
slagit och hvilket går ut på, att nämndemän endast skulle få ersätt¬
ning i dagtraktamente, ty i så fall skulle de, der ransakning i brott¬
mål hålles på tingsställe utom domsagan, få mindre ersättning än
de nu hafva. Som vi veta, hållas urtima ting i brottmål antingen
på det vanliga tingsstället eller, der det rörer häktad person, å sär-
skildt tingsställe, som ofta är beläget utom domsagan, eller slutligen,
ehuru mycket sällan, å ort, der brottet skett. Då ransakning hålles
å särskild! tingsställe utom domsagan, hvilket, såsom jag nyss sade,
inträffar vid ransakning med häktad, har nämndeman ersättning så
väl i dagtraktamente som för resekostnad, dock endast för den
skilnad i väglängd, hvarmed afståndet från hemvisten till tingsstället
öfverstiger vägen till den vanliga tingsstaden. Om man nu också
icke vill gå fullt så långt som Utskottet, skulle man likväl taga ett
steg till förbättrande af nämndemännens vilkor, derigenom att man
gaf dem full ersättning för hela våglängden till sådant särskilt tings¬
ställe utom domsagan, der ransakning med häktad blifvit utsatt att
hållas.
Det är visserligen en sanning, att der urtima ting hålles i en
stad eller på ett ställe, der nämndeman har åtskilligt att bestyra
för sina enskilda göromål, så kan det vara väl frikostigt att till¬
erkänna, honom ersättning för sina resor dit, äfven om han der skall
inställa sig vid ransakning med häktad person, hvilka, såsom jag
Nio 20. 14 Måndagen den 8 Mara.
Om ändring nyss nämnde, ofta hållas utom domsagan. Vi tå icke heller glömma
bestämmelseratt hllryid taga > betraktande, att nämndemännens vilkor för icke
rörande lanoe sedan blifvit betydligt förbättrade, så till vida som de genom
nämndemans sista resereglemente! fått sitt dagtraktamente höjdt från 2 kronor
rätt till er- till 4 kronor 50 öre per dag.
extraförrätt- c da& s'<ude derför sa till vida vilja instämma med representanten
ninqar. l'r:,n Malmö, att äfven jag skulle vilja yrka på återremiss, men jag
(Forts.) skulle ytterligare vilja hemställa, att Riksdagen i underdånig skrif¬
velse till^ Kongl. Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kong! Maj:t vidtaga
sådana åtgärder, att nämndemän för inställelse vid urtima ting för
ransakning i brottmål, der tinget hålles å annat ställe än den van¬
liga tingsstaden, må_ erhålla ersättning enligt gällande resereglemente.
Utskottet har vidare påpekat det missförhållande, som eger rum
enligt Kong!, kungörelsen den 17 September 1851 angående ersätt¬
ning åt nämndemän, då de inställa sig vid urtima ting, som hållas
på annat ställe än det vanliga, bestående deruti att vissa af dessa
nämndemän erhålla ersättning, men andra deremot icke. Jag vill
icke göra någon vidare framställning härom, utan inskränker mig
till att yrka återremiss, på sätt jag nyss angaf, och instämmer för¬
öfrigt med representanten från Malmö.
Herr Danielson: Då en sådan motion som nu förevarande
äfven var framlagd i fjol i denna Kammare och då behandlades
af Stats-Utskottet, är det mycket rigtigt, som detta Tillfälliga Utskott
nu också anfört, att motionen då ansågs beaktansvärd, ehuru det
fattades utredning om huru den skulle komma att verka, d. v. s.
i hvad mån det erfordrades statsanslag för dess genomförande.
Förhållandet är alldeles enahanda äfven vid denna riksdag; det är
alldeles outredt så väl af motionären som af Utskottet, i hvad mån
statsbidrag kornme att anlitas till sådana ersättningar, som här äro i
fråga.
Tillfälliga Utskottet i år är äfven af den åsigten, att det vore
skål att afhjelpa denna brist i lagstiftningen, så att nämndemän
alltid erhålla ersättning för sitt biträde vid urtima ting för ransak¬
ning i brottmål, likasom också att det är orättvist, att eu del nämnde¬
män erhölle ersättning för sin inställelse, andra deremot icke. Men
då all utredning af kostnaderna saknas, då man icke ser till hvilket
sifferbelopp kostnaderna för en sådan förändring skulle uppgå, och
en utredning häraf är nödvändig, anser jag Utskottets hemställan
ej böra bifallas. Jag tror för min del att det är nödvändigt att
återremittera betänkandet, på det att Utskottet om möjligt måtte
försöka att åstadkomma en dylik utredning eller, om detta ej läte
sig göra, ställa sitt betänkande så, att Riksdagen måtte aflåta en
skrifvelse med begäran att Kongl. Maja ville låta utreda förhål¬
landena och sedermera för Riksdagen anmäla frågan. Jag tror att
detta är det enda möjliga sättet att få Första Kammaren att gå in
härpå, ty om vi nu tätta ett sådant beslut, på sätt Utskottet före¬
slagit, kommer Första Kammaren helt säkert att afböja det, och då
hafva vi icke vunnit något. Vilja vi verkligen hjelpa nämndemännen
från den tunga, som nu är i fråga, böra vi återremittera ärendet, ty
15
N:o 20.
Måndagen den 8 Mars.
om denna Kammare besluter en skrifvelse, kan det hända att Första Om ändring
Kammaren äfven lemnar sitt bifall dertill. bestämmelser
Jag hemställer sålunda, att Kammaren måtte återremittera frågan rörande
i syfte att få den närmare utredd, och, om Utskottet finner att detta nämndemans
öfverstiger dess krafter, att Utskottets hemställan då måtte lyda på rätt till er¬
en anhållan hos Kong!. Maj:t, att Kongl. Maj:t måtte taga ärendetgs^”Oförrätt
om hand och låta utreda detsamma, så att de utgifter, som af för-6* nmgar!
ändringen kunna finnas nödiga, må komma till Riksdagens kännedom. (Forts.)
Herr Petersson i Boestad instämde med Herr Danielson.
Herr Jonsson i Myre: Herr Talman! Då nämndemän enligt
nu gällande bestämmelser vid tillfällen, då ransakningar i brottmål
hållas å länscellfängelset eller häradshäktet i stad, samt å tingsstad,
vid häradshäkte, som är beläget utom det tingslag eller härad, för
hvilket de äro valde, äro berättigade till reseersättning för sin in¬
ställelse, dock endast för våglängd som öfverstiger afståndet från
deras hemvist till det tingsställe, som är beläget inom det tingslag
der nämndeman är vald, så anser jag för min del, att de böra
vara berättigade till ersättning för biträde vid alla ransakningar i
brottmål å urtima ting. Det finnes nemligen tingslag, der nämnde¬
männen hafva både längre och besvärligare väg till sitt eget tings¬
ställe än de på andra orter varande nämndemän kunna hafva till
tingsstället i annat tingslag, eller till cellfängelset, beläget i närmaste
stad. Jag anser derför att det vore både billigt och rättvist, om
nämndemän erhölle ersättning enligt gällande resereglemente för alla
brottmålsransakningar vid urtima ting. Jag vill derför för min del
i hufvudsak biträda Utskottets förslag med den förändring, att ordet
»underdånig» uteslutes, och får jag, med uteslutande af nämnda ord
»underdånig», framställa det förändrade förslag, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vid¬
taga sådana åtgärder, att nämndemän för inställelse vid urtima ting
för ransakning i brottmål må erhålla ersättning enligt gällande rese¬
reglemente.
Om bifall till detta förslag anhålles.
Herr Unger: Såsom motionär må det tillåtas mig yttra några
ord i saken. Nämndemännen hafva eu ytterst liten ersättning för
allt hvad de uträtta. Hvad inställelsen till de ordinarie tingen vid¬
kommer, så hafva de på förhand reda på när den skall ske, hvarför
de på förhand kunna derefter anordna sina angelägenheter. In¬
ställelsen vid de urtima tingen inträffar deremot oftast oförmodadt
och blir derför mera oläglig och besvärlig, hvarför det synes vara
orätt att någon ersättning för dylik inställelse icke utgår. Här har
talats om att skilnad bör göras i afseende på ersättningen mellan
längre och kortare distanser; men det ligger ju i sakens natur att,
om distansen är kortare, så blir ersättningen ringa, hvaremot vid en
längre distans till denna ersättning jemväl bör läggas dagtrakta¬
mente. Om jag icke vore öfvertygad om det rättvisa i min begäran,
så skulle jag vara med om återremiss, om derigenom den goda
N:o 20. 16
Måndagen den 8 Mars.
Om ändring saken bättre befrämjades. Men då jag icke gerna vill föreställa mig
bestämmelse^1 . Kammaren skall vägra sitt bifall till föreliggande förslag,
rörande sa tillåter jag mig att till detsamma yrka bifall.
nämndemans
rätt till er- I detta yttrande instämde Herrar Bengtsson i Kärrmossen, Nilsson
eictraförrätt^ Vräneebol> Ohlén och Persson i Ilelgebol.
ningar.
(Forts.)
Herr Wa llmark yttrade: Ifrågavarande förslag om aflöning
till nämndemän för inställelse vid urtima ting i brottmål enligt gäl¬
lande resereglemente anser jag böra af Riksdagen bifallas. Enligt
min åsigt skulle detta vara eu gärd af rättvisa och billighet från
statens sida, ty då den enskilde, som för någon sin angelägenhet
begär urtima ting, är pligtig att för inställelsen dervid ersätta nämn¬
dens ledamöter, så torde väl också staten rättvisligen böra vid dylika
ting göra på samma sätt, helst det väl lärer fä anses vara obestrid¬
ligt, att ransakningar i brottmål äro en statens angelägenhet.
Herr Talman! Jag ber att på de af motionären och Utskottet an¬
förda skäl få yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Gumselius: Då den ärade representanten från Öland fäst
uppmärksamheten på att vi böra affatta vårt beslut i denna fråga så,
att det kan hafva utsigt att vinna Första Kammarens bifall, före¬
ställer jag mig, att dervid särskildt bör beaktas, att åt beslutet
gifves en sådan form, som öfverensstämmer med det beslut om riks-
dagsskrifvelser till Konungen, hvilket är fattadt i Första Kammaren,
på grund af derstädes väckt motion i ämnet, och sedermera af Andra
Kammaren biträdt. Dylika skrifvelse!' aflåtas nu »med undersåtlig
vördnad», hvaremot »underdånigheten» numera utelemnas. Emeller¬
tid har, såsom det nyss påpekades af riksdagsmannen från Vestra
Ångermanland, i Utskottets kläm genom någon lapsus insmugit sig
ordet »underdånig». Jag instämmer sålunda i yrkandet om bifall
till Utskottets hemställan med den ändring allenast, att detta ord —
underdånig — får utgå. Jag bar heller icke något att invända emot
eu återremiss, om Kammaren är mera hugad derför, och jag hoppas
då, att Utskottet återkommer med ett förslag, hvars form öfverens¬
stämmer med åberopade riksdagsbeslutet. Men för närvarande hem¬
ställer jag om bifall till Utskottets skrifvelseförslag med den om¬
nämnda ändringen.
Herr Petersson i Eksebo: Jag finner ifrågavarande för¬
slag vara ganska beaktansvärdt. Hvar och eu måste finna att den
nämndeman, som bor inom ett vidsträckt tingslag, måste vidkännas
ganska stora olägenheter vid inträffande urtima ting, dit han oftast
nog helt oförberedt måste begifva sig. Man har sagt att extra
nämndemän, som bo vid tingsstället, kunna anlitas, men detta kan
nämndemannen i regel ej lita på och vågar derför ej stanna hemma,
emedan han icke hinner förvissa sig om, huruvida någon extra
nämndeman finnes på platsen, som skulle kunna tjenstgöra i hans
ställe, och lian måste derför företaga resan dit utan afseende på
väderleksförhållanden eller om väglaget är aldrig så svårt. För min
17 Sto 20.
Måndagen den 8 Mars.
del anser jag nämndemannen vara fullt berättigad till ersättning för Om ändring
sådana resor. Man har också yttrat att han borde åtnöjas med/ gällande
blott dagtraktamente. Ja, han finner sig nog äfven dervid; men rörande
hufvudsaken är väl ändå att man tillerkänner honom resekostnads- nämndemans
ersättning, tv resorna äro för honom oftast det besvärligaste. rätt till er-
Den ärade representanten på ölaudsbänken ansåg att man för sättning för
frågan skulle hafva bättre utsigt till framgång i Första Kammaren,6 lingar.
om den först blefve rigtigt utredd beträffande kostnaderna, samt yr- (Forts.)
kade i sådant syfte återremiss till Utskottet. Men om vi äro ense
om att här förefinnes en verklig orättvisa mot nämndemännen, så
blir här hufvudsakligen af vigt att denna orättvisa skyndsamt af-
hjelpes; och då enligt min öfvertygelse det föreliggande förslaget är
rättvist, så ber jag att få yrka bifall till detsamma.
Herr Johan Pettersson i Alfvesta: För min del representerar
jag en nämnd, som är mera än de fleste besvärad med extra för¬
rättningar. Det har blifvit sagdt att nämndemän hafva ersätt¬
ning för sin inställelse vid ransakningar med häktade, men i min
hemort förflyta icke mera än 3 veckor emellan hvarje lagtima tings-
sammanträde, hvarför någon sådan ersättning sällan ifrågakommer.
Vi hafva, såsom bekant, utom andra ransakningar att handlägga de
stora bränvinsförsnillningsmålen, hvilka jag förmodar komma att
framdeles upptaga ännu mera tid än som hittills åtgått. Då jag
för min del anser att hvar och en som innehar en förtroendebefatt¬
ning bör hafva så mycket ersättning derför, att han ej behöfver vid¬
kännas direkta pekuniära uppoffringar, så yrkar jag för min del
bifall till Utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de gjorda yrkandena gaf Herr Talmannen propositioner dels på
bifall till Utskottets hemställan oförändrad, dels på bifall till den¬
samma med den af Herr Jonsson i Myre under öfverläggningen före¬
slagna förändring, dels ock slutligen på ärendets återremitterande
till Utskottet; och fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till Herr Jonssons ändringsförslag. Vote¬
ring blef emellertid begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på återremiss, enligt en nu uppsatt och af Kam¬
maren godkänd så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
hemställan i Utlåtandet N:o 3 (i samlingen N:o 8) med allenast den
ändring att ordet »underdånig» derur uteslutes, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Ändra Kammarens Prof. 1896. N:o 20.
K:o 20. 18
Måndagen den 8 Mars,
Om ändring Vinner Nej, liar Kammaren till Utskottet återförvisat nämnda
i gällande utlåtande.
oestammelser
nämndemans Voteringen visade 83 Ja mot 75 Nej; i följd hvaraf Kammaren
rätt till er-bifallit Utskottets hemställan, med allenast den förändring, att ordet
sättning för^,underdånig» derur uteslutits; och skulle jemlikt 63 § 3 mom. Riks-
eXningar dagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet Medkam-
(Forts.) maren delgifvas.
§ 9.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utskottets Memorial
N:o 23, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å de
under år 1885 inträffade förändringar i statsverkets inkomster af
för dess räkning utarrenderade kronoegendomar.
§ io.
Om efter- Företogs till behandling Stats-Utskottets Utlåtande N:o 24, i au-
skänkande ledning af väckt motion om efterskänkande för år 1886 af tjugu pro-
°arrendena ceilt a arrendena för kronans fastigheter.
för kronans
fastigheter. Under åberopande af den tryckta ekonomiska ställningen inom
landet och med förmälan, att ställningen i synnerhet vore svår för
dem bland statens arrendatorer, hvilka tillträdt sina arrenden, innan
genom Kongl. kungörelsen den 8 April 1871 blifvit föreskrifvet, att
arrendeafgifterna för statens egendomar skulle bestämmas i penningar,
hade Herr S. Johnson i Hvetlanda i en inom Andra Kammaren
väckt motion (N:o 175) föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att
för innevarande år 20 procent af arrendet finge efterskänkas de
statens arrendatorer, som innehaft sina arrenden före utgifvande af
omförmälda Kongl. kungörelse af den 8 April 1871.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen måtte af Riksdagen
afslås.
Efter uppläsande af denna Utskottets hemställan, anförde:
Herr Sam. Johnson: Utskottets ledamöter hafva visserligen er¬
känt, att dessa kronans arrendatorer i närvarande stund befinna sig i eu
mycket bekymmersam ställning, hvilket någon icke heller gerna kan
bestrida, men ändå kommit till det resultat att de icke kunnat till¬
styrka motionen på den grund, att icke alla arrendatorer vore i be¬
hof af den föreslagna nedsättningen i arrendena. Jag kan icke annat
än instämma med herrar utskottsledamöter deruti, att så är förhål¬
landet, men min tanke är dock, att de utgöra ett fåtal, dessa arren¬
datorer, som äro i den lyckliga ställning, att de icke behöfva någon
eftergift i sina arrenden, och jag trodde icke att den omständigheten
skulle utgöra något hinder från statens sida. Det torde enligt min
åsigt vara mycket svårt att utreda hvilka arrendatorer äro i behof
Måndagen den 8 Mars.
19 N:o 20.
af nedsättning och Indika icke äro det och derföre har jag tagit mig Om efter-
friheten att taga dem i klump. På den tiden dessa arrendekontrakt
uppgjordes, gälde hvetet 30 kronor och rågen 20 kronor tunnan, a™endena
för smöret betaltes 1 krona å 1 krona 25 öre pr skålpund och prisetför kronans
å kreatur var också dubbelt så högt som nu. Under sådana förhål- fastigheter.
landen synes det mig vara orätt att staten skall pina ut dessa stackars (Forts.)
menniskor, som få sträfva under sådana bördor. Här har i flere
dagar talats om svälttullar och nöd och Gud vete allt, men den kor¬
poration, hvarom nu är fråga, lider kanske mest af alla. Åtminstone
hafva de arrendatorer, som bo i min hemort, större svårigheter att
reda sig än någon kan tro, och kanske är förhållandet icke bättre
annorstädes.
Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, ehuru mycket
kunde vara att säga i denna sak, utan inskränker mig till att yrka
utslag på Utskottets förslag och bifall till min motion.
Herr Schen ström: Det är, enligt mitt förmenande, en obestridlig
sanning, att kronans arrendatorer befinna sig i en mycket svår ställ¬
ning, svårare än någonsin jordegarne sjelfva. Om det är en sanning
att jordbruket blifvit högt uppdrifvet, hafva vederbörande ex nobili
officio under nuvarande lagstiftning sökt i sin högre proportion höja
kronans arrenden, hvadan innehafvarne behandlas vida strängare än
de enskilde jordegarnes arrendatorer. Det är allmänt kändt, åtmin¬
stone i min bygd, att nästan ingen arrendator kan taga sig ut på
kronoarrenden. De måste lägga ned egna eller upplånade kapital
för att frambringa ett intensivt jordbruk, de hafva således måst bygga
ladugårdar och täckdika jorden o. s. v., men ingenting hjelper. För
min del kan jag icke annat än biträda Utskottets förslag, emedan
det har goda skäl för sig; men jag beklagar, att optionsrätten blifvit
borttagen, och jag skulle önska att regeringen toge i öfvervägande,
huruvida det icke vore nödvändigt att, med aktgifvande på den
gamla regeln, »att arrendatorn i god och ond tid kunde taga sig ut»,
återinföra denna optionsrätt, hvilket skulle hafva till följd att åtmin¬
stone ega hoppet att framdeles återfå frukterna af på arrendena ned¬
lagda kapital. Nu kunna dessa arrendatorer icke ens i god tid
hafva sin tarfliga utkomst.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Persson i Vadensjö: Jag kan icke neka till, att jag
anser motionären till en del hafva rätt i det syfte, hans motion
afser, och af betänkandet finner man ju också, att Utskottet i viss
mån erkänt detta, ehuru det slutligen förklarar sig icke kunna bi¬
träda motionärens yrkande, att arrendatorer af kronohemman före
1871 skulle erhålla nedsättning i sitt arrende med tjugo procent.
Denna begränsning i motionärens förslag förefaller icke heller mig
fullt rigtig, emedan man härvid lätt kommer i kollision med de
kronans arrendatorer, som äro efter 1871, och desse skulle fort¬
farande blifva lidande på samma sätt som nu de förre, så att jag
för min del skulle tro det vara mera skäl att, om ett beslut rörande
arrendenas nedsättning skall fattas, utsträcka detsamma till alla
Sto 20.
20
Måndagen den 8 Mars.
Om efter- kronans arrendatorer. Hvar och en, som arrenderar en egendom, er-
skänkande lägger vanligen sitt arrende för densamma i spanmål, men under-
aarrendena ‘stiker dervid arrendets storlek på så sätt, att han beräknar lösen för
för kronans den spanmål, han skall erlägga, efter det pris, kontraktet föreskrifver,
fastigheter, med tillägg af forsellönen. Men huru ställer sig saken för dessa
(Forts.) arrendatorer? Jag har i Kammarkollegium gjort ett sammandrag af
markegångstaxorna för hela Sverige. Häraf får man se ganska be¬
synnerliga saker. Jag vet nog, att 105 af Kammarens ledamöter
nyligen ansett, att man ej kunde erhålla mer än 70 öre för pundet
råg, och jag har äfven hört flere talare gå så långt, att de påstått,
att man ej skulle kunna erhålla ens detta pris. Om man nu ser till,
hvad dessa arrendatorer skola betala till staten, komma de i eu
mycket skef ställning. Jag skall här blott taga i betraktande huru
markegången ställer sig inom Elfsborgs län. Hvarför jag väljer just
detta län, är derför, att dess representant är känd både inom Sverige
och i främmande länder samt har väl reda på markegångssättningen
inom länet och är en man, som både vill och kan sysselsätta sig
med och sätta sig i spetsen för frågan om att lindra arrendena för
dessa arrendatorer. Jag håller äfven med honom deri, att många af
våra jordbrukare lemna af brist hus och hem, och jag förundrar
mig ej deröfver. Om man gör en jemförelse mellan dessa spanmåls-
pris, måste man erkänna, att BO öre, som i allmänhet erhålles för
pundet, är bra litet, och ändå finnes det många, som icke lyckas
sälja för högre pris än 70 öre pundet. Markcgångstaxan för Elfs¬
borgs län utgör enligt Litt. A 2 kronor pr kubikfot eller 12 kronor
60 öre pr tunna. Om en arrendator finge betala efter detta pris,
skulle vi antagligen icke få höra några klagomål, ty om han måste
gifva endast några öre mera än han kan få, finner han sig nog deri.
Men enligt Litt. B gäller rågen 2 kronor 35 öre pr kubikfot eller
14 kronor 80 öre tunnan; och de kunde möjligen finna sig äfven
häri, ehuru det blir en skilnad på 5 kronor pr tunna, utöfver
nu gällande pris. Men vi kunna gå ännu längre. Under Litt. C
finna vi för Elfsborgs län rågen upptagen till 2 kronor 75 öre kubik¬
foten eller 17 kronor 22 öre pr tunna, efter hvilket pris arrendato-
rerna måste betala sina arrendeafgifter. Är det då underligt att man
hör dån både i luften och i jorden? Det blir en betydlig skilnad
mot hvad Grefve Sparre nämnde, då de fä betala en förhöjning af
8 kronor 42 öre per tunna råg, således varans dubbla värde.
Nu säger man, att den som gått in på att betala sitt arrende
med spanmål, icke blir lidande genom spanmålsprisets fallande. Men
arrendatorerna kunde icke ana att, när rågtunnan vid arrendekon¬
traktets uppgörande gällde 9 kronor 80 öre, de nu skulle få betala
7 kronor 42 öre mera än de beräknat. Om man vidare ser till huru
förhållandena äro i andra län, finner man att markegångsvärdet
t. ex. i Gotlands län är 1 kr. 50 öre per kubikfot råg, således 50
öre lägre än i Elfsborgs län. Äfven i Malmöhus län är värdet lägre,
men det kommer sig väl deraf, att vår spanmål är sämre eller också
är det några andra orsaker som gjort, att de ledande männen satt
markegången dertill.
Jag hemställer derför, om icke motionären vill ingå på en åter-
Måndagen den 8 Mars.
21
N:o 20.
remiss, så att Utskottet kunde taga i öfvervägande, huru vida man Om efter-
icke i någon mån kunde lindra dessa utgifter; äfven om man icke f
kan gå så långt som motionären föreslagit, skulle Riksdagen val arrendena
kunna bestämma att arrendatorerna finge betala efter lutt. A, eller/or kronans
endast 3 kronor 50 öre mera per tunna än i handeln gällande pris. fastigheter.
Äfven billighetsskäl tala för ett sådant beslut. Jag var för 8 dagar (Forts.)
sedan hemma och råkade då eu arrendator, som omtalade att den
person, hvilken egde den af honom arrenderade jorden och som
rådde om flera egendomar inom Rönneborgs härad och var bosatt i
Köpenhamn, hade varit öfver och talat vid sina arrendatorer och
lofvat dem nedsätta arrendeafgifterna med 25 å 30 procent, då han
ansåg att de nu hade för höga arrenden. Jag har i dag sett i tid¬
ningarna, att egaren af AYrams-Gunnarstorp och Gedsholm, rytt-
mästaren Tornérhjelm äfven lofvat göra afdrag å arrendeafgifterna.
Då nu stora godsegarc inom riket frivilligt nedsätta afgifterna, så
att arrendatorerna skola kunna sitta qvar och slippa utvandra till
främmande land med hustrur och barn, tror jag det icke vore för
mycket, om den störste jordegaren, staten, äfven medgåfve sina
arrendatorer någon lindring.
Jag anhåller om återremiss.
Ilerr O. B. Olsson: Stats-Utskottet har erkänt den betryckta
ställning, i hvilken arrendatorerna äro. Men vi måste äfven erkänna
att icke blott arrendatorer utan jordbrukare i allmänhet och äfven
den sjelfständige hemmansegaren kan hafva det lika svårt som arren¬
datorerna. Om det inom Utskottet hade varit möjligt att utfinna
något sätt att åstadkomma den af motionären åsyftade hjelpen, så
är jag öfvertygad, att Utskottet skulle hafva varit ganska beredvilligt
att begagna en sådan utväg. Men på det sätt motionären föreslagit
fann Utskottet hjelpen icke kunna lemnas, då 20 procent afskrifning
å sämtlige arrendena ju varit orimligt att bevilja. Det finnes nem¬
ligen icke så fä, som arrendera statsegendomar till ett så billigt pris,
att de till och med kunna hafva större inkomst af sina torpare än
de sjelfva gifva i arrende. Derjemte finnes en hel del arrendatorer,
som arrenderat skogsegendomar till ett mycket lågt pris och deraf
draga betydande förtjenst. De sålunda, som arrenderat endast jord¬
bruksfastigheter och af sina underlydande uppbära högre afgifter än
de sjelfve skola betala till staten samt de, hvilka arrenderat skogs¬
egendomar, hvarpå de förtjena tusentals kronor, böra rätteligen icke
hafva något som helst afdrag på siua arrenden. Kammaren torde
sålunda i likhet med Utskottet finna att något sätt att rättast och
på ett acceptabelt sätt ordna dessa förhållanden icke lärer kunna
utfinnas. Kunde någon utväg i detta afseende tänkas möjlig, så
skulle jag ingalunda motsätta mig dess anlitande. Ty såsom jag
redan nämnt, har eu del arrendatorer haft större lycka än andra
och fått sina arrenden för ett mycket billigt pris, hvilket under¬
stundom förr torde hafva åvägabragts, såsom det säges, genom en
liten handtryckning till vederbörande. På den tid nemligen boställs-
direktionerna hade makt att bortarrendera militieboställen och rege-
mentsskrifvarne hade nästan uteslutande beslutanderätt eller rättare
N:o 20. 22
Måndagen den 8 Mars,
Om efter- en rådgifvarerätt så beskaffad, att direktionens beslut sällan afvek
af m del a/frau deras mening, hände det att arrenden kunde erhållas synnerligen
arrendena billigt, och bidrog, såsom Kammaren lätt kan föreställa sig, härtill
för kronans äfven, befintligheten af den s. k. optionsrätten, som gjorde att ut-
fastigheter. arrenderingen kunde ske annorledes än å offentlig auktion. Numera
(Forts.) tror jag att förhållandena i detta afseende äro vida bättre än förr.
Jag har sjelf derutinnan någon erfarenhet, emedan jag alltsedan 1882,
då den nya Domänstyrelsen tillkom, deltagit i uppskattningen af
dessa boställen, och jag är fullt förvissad, att vid alla de uppskatt¬
ningar, vid Indika jag närvarit, egendomarne blifvit, så vidt ske
kunnat, ordentligt taxerade. Men ganska ofta har inträffat, att arren-
datorerna bjudit öfver det maximum, som blifvit vid uppskattningen
bestämdt, och ingen kan hjelpa att arrendatorerna i sådant fall bjudit
för mycket för sina arrenden. Det finnes äfven köpare af jord, som
äro i samma olyckliga belägenhet, så till vida, att de hafva köpt för
dyrt och derigenom blifvit ruinerade.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Grefve Sparre: »Sedan jag begärde ordet har den förste
talaren på skånebänken yttrat sig och jag skulle kunna helt enkelt
instämma med honom. Jag kan intyga, att jag många gånger med
sorg sett de olyckor, som inträffat genom kronoarrenden, tv först
komma arrendatorerna under isen och sedan borgesmännen. Jag
kan derför alldeles icke gifva den siste talaren rätt deri, att arren¬
datorerna få svara för hvad de åtagit sig, ty då de åtogo sig arren¬
dena, voro förhållandena helt olika mot nu, och jag kan icke anse
rätt, att derför att jag under andra förhållanden än de nuvarande
ingått ett kontrakt, detsamma skall vara orubbligt. Här har om¬
talats, att många jordegare efterskänkt vissa procent af arrende¬
avgifterna. Ja, jag tror att det knappt finnes någon enda jordegare
i Sveriges rike, som nu kan få ut hela arrendebeloppet, åtminstone
under detta år. Så har fallet varit med mig, att jag måst låta mina
arrendatorer leverera mjölk o. d., ty arrendeafgifterna har jag omöjligt
kunnat få ut. Då så är, undrar jag om staten, som, såsom en ärad
talare nämnde, är den största jordegaren, nu bör slå döförat till och
icke fasta afseende vid förhållanden, som äro utan exempel i verlds-
historien. Sedan århundraden tillbaka hafva nemligen lifsmedlen
vant i ett jemnt och oupphörligt stigande öfver hela verlden, och
detta till den grad, att en stor nationalekonomisk författare, Mal¬
thus, på sin tid uppsatte en särskild teori: att lifsmedlen tilltogo i
matematisk progression, men befolkningen i geometrisk progression,
och sålunda kommer den tid, då menniskan icke kan lefva på
jorden.
penna teori och hela hans arbete är mycket kändt och har
blifvit mycket utlagdt, såsom herrarne veta. Nu öppna sig på eu
gång stora verldar, hela Norra Amerika med Kanada, och om vi
skulle tala om de marker, som der finnas, så gå de till hundratals
millioner tunnland, som äro alldeles släta och mycket fruktbara. Vid
utställningen i Buda-Pest fick detta ämne en vidlyftig utveckling,
och det omtalades att, hvad särskild! blott Kanada beträffade, de
Måndagen den 8 Mars.
23
N:o 20.
komitéer, som både af Tyskland och England blifvit tillsatta hade
beräknat att arealen uppgick till milliontals tunnland bördig och god^ m (igl
iord Jag har talat vid en ingeniör, som varit i lexas, och han arrendena
säde, att jorden der var så ytterligt bördig, att man icke kali pro- för kronans
docera spanmål på den förr än den blifvit utsugen genom produktion fastigheter.
af kaffe och bomull under många år. Ty lierrarne veta, att nar
jorden är lägligt fet, så frambringar säden icke något frö, utan blott
halm Hvad soru gäller för Norra Amerika och Kanada gäller äiven
för Australien, La Flatastaterna och Kina, och genom dessa egen¬
domliga förhållanden har den europeiska marknaden blifvit sa öfver-
svämmad, att spanmålen i allmänhet endast gäller hälften mot för
några år sedan. Kan man då säga, såsom Herr Ola Bosson Olsson,
att det är arrendatorernas eget fel att de hoppat pa arrenden och
att de icke kunnat förutse hvad ingen menniska i verldeii kunde
förutse förrän det på en gång inträffade? Och kan staten sia doi-
örat till och säga: vi bry oss icke om dessa tusentals arrendatoiei,
det är deras eget fel att de inlåtit sig på affären? Skulle staten
vilja göra det, som icke någon enskild jordegare i Sveriges rike goi.
Jag vill icke vara med derom.
Hvad angår den siste talarens yttrande, att det finnes åtskilliga,
som hafva goda arrenden eller skogsarrenden, sa känner jag mycket
val till dessa skogsarrenden, eftersom jag såsom landshöfding och
förut såsom ordförande i boställsdirektionen haft mycket att gorå med
saken. I allmänhet är det icke mycken förtjenst pa dessa skogs¬
arrenden. Det finnes fäll, då man förtjena!- på dem, men det ar sa
obetydligt, att det icke motsvarar den förlust, som man far gorå pa
sitt arrende i öfrigt. , , ,
jao- både gerna önskat att här icke hade talats om de der hand-
trvckningarne. I boställsdirektionen sutto landsköfdmgen, regements¬
chefen och ett par officerare, hvilka — åtminstone landshöfdmgen,
som skulle vara såsom allmänhetens målsman — voro skyldiga att
taga saken om hand och se till att allt gick rigtigt till. Det var
val kanske litet hardt att misstänka dessa personel- att göra sig
skyldiga till något sådant som den ärade talaren antydde.
Herr Ola Bosson Olsson sade vidare: jag kan icke upptäcka
något medel, hvarigenom man skulle kunna afhjelpa de ofverklagade
svårigheterna. Mine herrar, de måste afhjelpas. Det ar alldeles
omöjligt att Riksdagen kan med likgiltighet ase något sadant, och
på ett eller annat sätt måste staten göra hvad hvarje enskild jord-
egare är tvungen att göra. Det är icke någon förtjenst alls att gorå
detta Jag vill ej höra talas om att det skulle vara en förtjenst att
skänka efter arrendeafgifter, ty det är nödvändigt Jag har icke
fått ut arrendet af någon enda af mina många arreudatorer och jag
kan icke taga några penningar af dem heller. Skulle då staten saga.
vi kunna icke gorå något alls? I dess nuvarande form kunna vi
visserligen icke bifalla detta förslag. Men jag hoppas att Kammaien
med mig skall dela Herr Perssons i Vadensjö anhållan om en a er¬
remiss. Om också icke Riksdagen kan fatta något bestämdt beslut,
tycker jag dock, att Riksdagen skulle i en skrifvelse till Kongl.
Maj:t kunna göra en framställning, att från Riksdagens sida hinder
N:o 20. 2i Måndagen den 8 Mars.
Om efter- icke möter att göra någon nedsättning i arrendena för detta år efter
eif en del a/fen Pröfninf>, som KouS]- Maj:t kan finna lämplig. Kong! Maj:t
arrendena du medelst Domäustyrelsen, landshöfdingarna i länen och de
för kronans särskilda värderingsman, som tillsättas för länen —i de större länen
fastigheter, såsom t. ex. Elfsborgs finnas flera värderingsman för de olika delarna
(Korta) af länet — utväg att på det sättet för de särskilda fallen föreslå
nedsättning. Detta måste äfven ske. Jag instämmer således i yr¬
kandet om återremiss och gör det under den förhoppning, att Stats¬
utskottet ville föreslå en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med
tillkännagifvande, att Riksdagen för sin del icke har något emot,
om Kongl. Maj:t för detta år ville medgifva anstånd med krono-
arrendenas inbetalning efter pröfning af i hvarje fall förekommande
omständigheter samt till nästa års riksdag komma med proposition
om jemkning i dessa arrenden.
I detta syfte förenar jag mig i anhållan om återremiss.
Herr Jonson i Fröstorp: Den siste ärade talaren reste till
Amerika och Kanada och slutligen hamnade han i Kina. Jag kunde
dock icke följa honom.
Hvad sjelfva frågan angår, så är det alldeles rigtigt, hvad den
förste talaren, Herr Nils Persson i Vadensjö, sagt eller att marke-
gångspriset i allmänhet är mycket högt och till och med mycket
högre, än hvad eu arrendator kan få för sin spanmål. Det kan
derför icke förnekas, att den föreliggande motionen är förtjent af all
»löjlig uppmärksamhet och Stats-Utskottet har äfven, såvidt det varit
»löjligt, sökt att lösa denna fråga på ett tillfredsställande sätt, men
det har dervid stött på så stora praktiska svårigheter, att det visat
sig nästan omöjligt.
Eu talare, som också är utskottsledamot, har sagt, att man stött på
den störa svårigheten för förslagets tillämpning på alla arrendatorer,
att det ännu funnes åtskilliga, som erhållit sina arrenden på SO år
och på billiga vilkor, så att man till och med känner många, som
hafva så stora arrenden å endast torpen till hemmanen, att de der¬
med kunna betala hela arrendet. Till följd häraf kom man att tänka
på möjligheten af dylik nedsättning i förhållande till det beräknade
taxeringsvärdet. Och då man känner att det på åtskilliga ställen
»rrenden, som gå till 8 procent af egendomens taxeringsvärde,
så tänkte man sig, att staten skulle kunna nedsätta en deremot sva¬
rande procent af taxeringsvärdet för alla dem, som hade högre
arrenden. Men äfven i detta fall måtte, såsom Herr Ola Bosson
Olsson påpekat, svårigheter uppstå hvad beträffar skogsarrenden.
Ty man känner att förhållandena på åtskilliga ställen gestaltat sig
så, att oaktadt en arrendator kan hafva för högt arrende för sjelfva
egendomen, så bär han fått ett skogsarrende, som till fullo uppväger
detta. Jag vet t. ex. en arrendator, som har ett skogsarrende för
500 kronor, men hvarpå lian förtjent 8,000—10,000 kronor. Skulle
det under sådana förhållanden vara rätt att tillerkänna äfven dem
20 procents afskrifning å arrendet? Sammalunda är förhållandet
med dem, som fått så billiga arrenden, att endast torpen betacka
dem. Men deremot finnas andra, som iklädt sig så höga arrenden,
Måndagen den 8 Mars.
25 >’:o 20.
att det vore i högsta grad bebjertansvärdt att kunna finna en prat- Om efter¬
tid utväg, för att bereda dem en afskrifning å arrendet. Men att skänkande
på det sätt jag redan anfört lösa denna fråga, är nästan en omöjlighet.' arrendena
Stats-Utskottet har icke heller funnit någon utväg till frågans lösning för kronans
på ett för alla rättvist sätt, ty det vore lika orättvist att den, som fastigheter.
har ett skogsarrende, komme i åtnjutande af någon afskrifning, som (Forts.)
det är orättvist, att en del arrendatorer betala för mycket. Hvad
den enskilde jordegaren angår, så är det lika svårt för honom; men
detta hör dock egentligen icke till frågan. Man kan dock taga så¬
som regel, att enhvar, som har jord, har stora svårigheter att be¬
kämpa. För min del får jag saga, att jag skulle vara den förste
att tillstyrka afskrifning af 20 procent, om detta vore praktiskt möjligt.
Men som vi icke funnit något medel, att på ett rättvist och prak¬
tiskt sätt lösa denna fråga, så yrkar jag bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Herr Persson i Vadensjö: Orsaken hvarför jag åter begärt
ordet var ett yttrande af Herr Ola Bosson Olsson samt af Herr
Magnus Jonson.
Jag ber få upplysa att jag med mitt yttrande icke ville säga,
att arrendatorerna icke behöfde få någon lindring, utan mitt yttrande
gick litet längre, emedan jag vet att arrendatorerna i medeltal få
betala 3 kronor 50 öre pr tunna mer än priset gäller i marknaden.
Jag sade äfven att det icke var godt för arrendatorerna att veta, att
markegången tio år efter det de arrenderat sina egendomar skulle
stiga högst betydligt öfver gällande pris, så att de på sina ställen
skulle få lemna två tunnor säd i stället för eu. Det var detta skäl
som jag särskild! velat betona och lägga Stats-Utskottet på hjertat,
ifall man genom en återremiss kunde för dessa arrendatorer vinna
någon lindring. Hvad deremot beträffar, att optionsrätten skulle vara
så farlig, så tror jag, att om den komme att återinföras i sin gamla
form — det var nemligen år 1875, som den upphörde för statens do¬
mäner — det icke skall dröja många år förrän domänintendenterne i
hela Sverige komma att till Kongl. Maj:t framställa klagomål öfver det
systemet, men förmånsrätt till arrende efter taxering af egendomen
är någonting helt annat. Nu deremot är förhållandet, att om värde¬
ring icke är åsatt egendomen, så utlyses auktion å egendomen och
eger arrendator!! rätt att öfvertaga denna efter högst gjorda anbud.
Då den gamla optionsrätten upphäfdes, stiftades bolag bland de
rikare arrendatorerna, Indika utan afseende på kostnaderna arrende¬
rade egendomar. Det finnes t. ex. i närheten af min hemort en
egendom, som heter Tullstorp, en half mil från Landskrona, på
hvilken under dessa 8 sista år varit icke mindre än 9 arrendatorer.
Sålunda har denna egendom genom den fria konkurrensen gått från
den ena till den andra, som ingenting egt. Arrendepriset på egen¬
domen gick upp ända till 38 å 39 kronor pr tunnland.
Jag tror icke heller att den ärade talaren på skånebänken kan
hysa något misstroende till domänintendenterne eller de personer,
som hafva taxeringen sig anförtrodd. Jag åtminstone anser att dessa
personer fullgöra sina åligganden på det mest ärliga och samvets-
Ji:o 20.
‘26
Måndagen den 8 Mars.
Om efter- granna sätt och åsätta egendomarne de arrenden, som de böra hafva;
skänkande 0ch då behöfver man ju icke befara att staten skall göra någon förlust.
arrendena Innan jag lemnar ordet, får jag anhålla att i protokollet få infördt
för kronans efterföljande uppgifter (Bil. A). Jag gör detta emedan jag tror
fastigheter, att en stor del af Kammarens ledamöter icke satt sig in i dessa för-
(Forts.) hållanden. De få sålunda tillfälle att närmare taga reda på de olika
markegångssättningarne. Det är en känd sak, att arrendatorerna på
kronans egendomar äro de hårdast tryckta och någonting måste
göras för dem. Om det också icke blir gjordt i dag, skall väl i en
snar framtid denna fråga erhålla sin lösning.
Jag yrkar fortfarande återremiss.
Häruti instämde Herr Andersson i Plöninge.
Bil. A.
Utdrag från 1885 års markegångstaxa för nedansJcrifne län.
Län.
|
|
Ditt. A.
|
Litt. B.
|
Litt. C.
|
|
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
Stockholms .........
|
Råg .........
|
1
|
70
|
,
|
_
|
i
|
99
|
—
|
—
|
2
|
32
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
65
|
—
|
—
|
i
|
84
|
—
|
—
|
2
|
06
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
15
|
|
|
|
|
|
|
—
|
|
|
|
Upsala..................
|
Råg .........
|
1
|
58
|
—
|
—
|
i
|
93
|
—
|
—
|
2
|
29
|
—
|
—
|
Korn.........
|
1
|
50
|
—
|
—
|
i
|
73
|
—
|
—
|
1
|
94
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
14
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Södermanlands ...
|
Råg .........
|
1
|
85
|
—
|
—
|
2
|
—
|
—
|
—
|
2
|
40
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
80
|
—
|
—
|
1
|
94
|
—
|
—
|
2
|
16
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
12
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Östergötlands ......
|
Råg .........
|
1
|
85
|
—
|
—
|
2
|
20
|
—
|
—
|
2
|
54
|
—
|
—
|
Korn.........
|
1
|
75
|
—
|
—
|
2
|
—
|
—
|
—
|
2
|
16
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
13
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Jönköpings .........
|
Råg .........
|
2
|
07
|
—
|
—
|
2
|
32
|
•—
|
—
|
2
|
79
|
—
|
—
|
Korn.........
|
1
|
97
|
—
|
—
|
2
|
06
|
—
|
—
|
2
|
31
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
05
|
—
|
—
|
1
|
24
|
—
|
—
|
1
|
27
|
—
|
—
|
Kronobergs .........
|
Råg .........
|
1
|
88
|
—
|
—
|
2
|
24
|
—
|
—
|
2
|
75
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
68
|
—
|
—
|
1
|
84
|
—
|
—
|
2
|
21
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
—
|
89
|
|
|
|
-
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Kalmar
län.
|
Öland.
|
Kalmar
län.
|
Öland.
|
Kalmar
län.
|
Öland.
|
Kalmar..................
|
Råg ........
|
1
|
75
|
1
|
60
|
2
|
20
|
1
|
95
|
2
|
56
|
2
|
31
|
|
Korn.........
|
1
|
75
|
1
|
70
|
1
|
85
|
1
|
80
|
2
|
14
|
2
|
09
|
|
Hafre ......
|
—
|
95
|
—
|
95
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
Gotlands...............
|
Råg .........
|
1
|
50
|
—
|
—
|
1
|
86
|
—
|
—
|
2
|
29
|
—
|
—
|
|
Korn........
|
1
|
50
|
—
|
—
|
1
|
86
|
—
|
—
|
2
|
15
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
09
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Blekinge...............
|
Råg .........
|
1
|
85
|
—
|
—
|
2
|
25
|
—
|
■—
|
2
|
64
|
—
|
—
|
Korn.........
|
1
|
85
|
—
|
—
|
1
|
95
|
—
|
—
|
2
|
14
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
—
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Måndagen den 8 Mars.
27 Nso 20,
Län.
|
|
Kitt. A.
|
Litt. B.
|
Litt. C.
|
|
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
Kristianstads ......
|
Båg .........
|
1
|
90
|
_
|
|
2
|
28
|
_
|
_
|
2
|
63
|
_
|
_
|
|
Korn.........
|
1
|
82
|
—
|
|
2
|
13
|
—
|
—
|
221
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
20
|
—
|
—
|
1
|
46
|
—
|
—
|
1
|
48
|
—
|
—
|
Malmöhus ............
|
Råg .........
|
1
|
95
|
—
|
—
|
2
|
23
|
—
|
—
|
2
|
57
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
90
|
—
|
—
|
2
|
04
|
—
|
—
|
2
|
19
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
27
|
—
|
—
|
1
|
47
|
—
|
—
|
1
|
51
|
—
|
—
|
Hallands...............
|
Råg .........
|
1
|
90
|
—
|
—
|
2
|
17
|
—
|
—
|
2
|
52
|
—
|
—
|
•
|
Korn.........
|
1
|
70
|
—
|
—
|
1
|
90
|
—
|
—
|
2
|
05
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
10
|
—
|
—
|
1
|
30
|
—
|
—
|
1
|
35
|
—
|
—
|
Göteborgs o. Bohus
|
Råg .........
|
2
|
—
|
—
|
—
|
2
|
30
|
—
|
—
|
2
|
65
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
90
|
—
|
—
|
2
|
05
|
—
|
—
|
2
|
17
|
—
|
—
|
|
Hafre .....
|
1
|
15
|
—
|
—
|
1
|
30
|
—
|
—
|
1
|
36
|
—
|
_
|
Elfsborgs...............
|
Råg .........
|
2
|
—
|
—
|
—
|
2
|
35
|
—
|
—*
|
2
|
75
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
2
|
—
|
—
|
—
|
2
|
15
|
—
|
—
|
2
|
23
|
• —
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
05
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
|
|
_
|
_
|
Skaraborgs............
|
Råg .........
|
1
|
80
|
—
|
—
|
2
|
15
|
—
|
—
|
2
|
49
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
70
|
—
|
—
|
1
|
85
|
—
|
—
|
2
|
11
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
06
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Vermlands............
|
Råg .........
|
2
|
05
|
—
|
—
|
2
|
30
|
—
|
—
|
2
|
68
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
85
|
—
|
—
|
2
|
08
|
—
|
—
|
2
|
21
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
21
|
—
|
—
|
1
|
27
|
—
|
—
|
1
|
34
|
—
|
—
|
Örebro..................
|
Råg .........
|
Nerike.
|
Bergs¬
lagen.
|
Nerike.
|
Bergs¬
lagen.
|
Nerike.
|
Bergs¬
lagen.
|
1
|
80
|
1
|
85
|
2
|
05
|
2
|
10
|
2
|
44
|
2
|
48
|
|
Korn.........
|
1
|
70
|
1
|
75
|
1
|
89
|
1
|
93
|
2
|
09
|
2
|
16
|
|
Hafre ......
|
1
|
02
|
1
|
04
|
1
|
14
|
1
|
18
|
1
|
23
|
1
|
26
|
Vestmanlands ......
|
Råg .........
|
1
|
69
|
—
|
—
|
2
|
07
|
—
|
--
|
2
|
39
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
63
|
—
|
—
|
1
|
88
|
—
|
—
|
2
|
07
|
—
|
_
|
|
Hafre ......
|
1
|
06
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
_
|
Kopparbergs.........
|
Råg .........
|
2
|
10
|
—
|
—
|
2
|
36
|
—
|
—
|
2
|
78
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
88
|
—
|
—
|
2
|
Öl
|
—
|
—
|
2
|
31
|
—
|
—
|
|
Hafre ......
|
1
|
29
|
—
|
—
|
1
|
23
|
—
|
—
|
1
|
38
|
—
|
—
|
|
|
Gest-
|
Hel-
|
Gest-
|
Hel-
|
Gest-
|
Hel-
|
|
|
rik-
|
sing-
|
rik-
|
sing-
|
rik-
|
sing-
|
|
|
land.
|
land.
|
land.
|
land.
|
land.
|
land.
|
Gelleborgs ............
|
Råg .........
|
1
|
95
|
2
|
05
|
2
|
21
|
2
|
40
|
2
|
62
|
2
|
79
|
|
Korn.........
|
1
|
77
|
1
|
74
|
1
|
94
|
1
|
90
|
2
|
24
|
2
|
22
|
|
Hafre ......
|
1
|
25
|
1
|
21
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Vesternorrlands ...
|
Råg .........
|
2
|
05
|
—
|
—
|
2
|
30
|
—
|
—
|
2
|
78
|
—
|
—
|
|
Korn.........
|
1
|
95
|
—
|
—
|
2
|
—
|
—
|
—
|
2
|
44
|
_
|
_
|
|
Hafre ......
|
1
|
40
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Jemt-
|
Herjeå-
|
Jemt-
|
Herjeå-
|
Jemt-
|
Herjeå-
|
|
|
land.
|
dalen.
|
land.
|
dalen.
|
land.
|
dalen.
|
Jemtlands ...........
|
Råg .........
|
1
|
09
|
1
|
09
|
2
|
26
|
2
|
86
|
2
|
64
|
3
|
20
|
|
Korn.........
|
—
|
86
|
—
|
86
|
1
|
95
|
2
|
65
|
2
|
18
|
2
|
72
|
Om efter¬
skänkande
af en del af
arrendena
för kronans
fastigheter.
(Forts.)
N:o 20. 28
Måndagen den 8 Mars,
Om efter¬
skänkande
af en del af
arrendena
|
L ä n.
|
|
Kitt. A.
|
Litt. B.
|
Kitt. C.
|
för kronans
|
|
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
kr.
|
ö.
|
fastigheter.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
(Forts)
|
Yesterbottens ....
|
Råg .........
|
2
|
30
|
—
|
—
|
2
|
43
|
—
|
—
|
2
|
94
|
—
|
—
|
|
|
Korn........
|
2
|
14
|
—
|
—
|
2
|
32
|
_
|
—
|
2
|
73
|
__
|
_
|
|
Norrbottens .........
|
Råg .........
|
2
|
21
|
—
|
—
|
2
|
47
|
—
|
—
|
2
|
83
|
—
|
_
|
|
|
Korn.........
|
2
|
17
|
—
|
—
|
2
|
31
|
—
|
|
2 61
|
—
|
—
|
Rätt utdraget intygar: Stockholm och Kong!. Kammarkollegii
aktuariekontor den 8 Mars 1886.
N. F. Nilson.
Herr Pehrsson i Törneryd yttrade: De dåliga konjunkturer, som
på _ senare tider varit rådande för landtbrukarne i vårt land, hafva
betingat en sådan framställning som denna. Man bör derför icke
förundra sig öfver densamma. Motionärens goda syfte lär väl ingen
vilja bestrida; men man torde vara berättigad betvifla, huruvida
sättet för dess uppnående är det lämpligaste. Motionären har, så¬
som redan upplysts, föreslagit en lika stor nedsättning för alla arren-
datorer, oberoende af om deras arrenden äro höga eller låga. Att
biträda ett sådant förslag kan väl icke gå an. Om man verkligen
vill åstadkomma en nedsättning i arrenden för kronans arrendato-
rer i allmänhet, så kan det väl ske först efter en utödning, som
visar hviska af dem en sådan nedsättning bör tillgodokomma och
hvilka som å andra sidan icke böra vara berättigade till en sådan,
emedan de icke behöfva densamma. Det är en af oss alla känd
sak, att på samma gång det finnes arrendatorer, som för närvarande
göra betydliga förluster på sina arrenden och icke med sina in¬
komster på egendomen kunnat betala arrendet, under de två senare
åren åtminstone — och det är desse som med motionen åsyftas — så
finnes det också andra, som haft rätt goda inkomster. Orsaken
dertill har varit, att dessa arrendatorer haft derjemte goda så kallade
skogsarrenden.
Ett sätt att lösa denna fråga torde möjligen vara att Riksdagen
afsänder en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning.
En återremiss af betänkandet skulle väl icke kunna ske under annan
förutsättning än att man begärde att få ett förslag från Utskottet,
som åsyftade en sådan skrifvelse. Men då Första Kammaren redan
godkänt Utskottets hemställan, lärer det icke vara skäl att framställa
ett sådant förslag som återremiss, emedan derigenom ingenting vinnes.
Jag hemställer derföre om det kan vara skäl att längre upptaga
tiden med ifrågavarande ärende.
På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till
Utskottets förslag.
Herr Granlund: Då i den ort, jag bor, det finnes eu betydlig
mängd boställen, efter hvad jag tror mer än i någon annan del af
Måndagen den 8 Mars.
29 N:o 20.
riket, skall jag, dertill anmodad af många beklagansvärda arrenda- Om efter-
torer, bedja att få yttra några ord. Mine herrar, det är så att man skänkande
icke genom bifall till motionärens förslag kan göra något för dennaa^r“n^„
fråga. En afskrifning af 20 procent för alla arrendator^- kan icke för kronans
vara lämplig, emedan arrendeförhållandena äro så olika i förhållande fastigheter.
till de tider arrendena öfvertogos. De arrendatorer, som fingo sina (Forts.)
arrenden under den gamla tiden, då de förvaltades af boställsdirek-
tionerna och bortauktionerades på 30 år, stå sig med få undantag
ganska bra, men de som fått sina arrenden efter den tid, då militie-
boställena indrogos till staten, äro ganska mycket att beklaga, ty
då uppdrefvos arrendena alldeles för högt. Jag känner sådana, som
på sina arrenden hafva uppoffrat allt det lilla de hade och dertill
ruinerat sina anförvandter. Man invänder nu, att de hade icke be-
höft taga dessa arrenden; det är deras eget oförstånd, de få bära
skulden för, men vi böra komma ihåg, att det var en besynnerlig
fläkt och önskan att erhålla dessa arrenden på 20 år, som rådde
vid den tiden, som åstadkom en betydlig förhöjning i arrendeafgifterna,
emot de normala som eljest var rådande, men nu ser man följderna.
Nu kunna de icke reda sig och för att blifva fria försumma de att
ställa borgen efter de föreskrifna fem åren. Nya auktioner hafva
således måst utlysas och arrendena betydligt gått ned, så att jag
tror icke, att de arrenden, som bestämts under de senaste 3 å 4
åren äro så farliga. De arrendatorer, som fått sina arrenden under
mellantiden äro deremot mycket beklagansvärda. Dertill kommer
den ofantliga prisskilnad å spanmålen, som nu är rådande emot
då maximi- och minimiarrendena för dessa arrendatorer bestämdes.
Huru skall det vara möjligt för en arrendator, att nu betala sitt
arrende efter spanmålsprisen, som voro gällande för 8 å 10 år sedan.
Och om en arrendator nu icke kan fullgöra sitt arrende och han
derför måste undergå utmätning, så kan inträffa, att dubbla qvanti-
teten af hans inneliggande spanmål försäljas för att gälda det ar¬
rende i spanmål han är skyldig betala staten, ty han får ej leverera
spanmålsarrendet in natura, utan betala det kontant efter ett marke-
gångspris kanske nära dubbelt emot hvad han kan sälja till, om
han ens kan sälja sin å bostället skördade spanmål. Jag tycker
staten icke bör vara för hård i det fallet utan söka efterfölja många
enskilda jordegare, som nedsatt somliga 10, andra 20 procent i arren¬
dena. Det går emellertid icke, att, såsom motionären föreslagit,
efterskänka 20 procent för alla, ty det finnes arrendatorer, som hafva
skogs- och fiskarrenden hvilka icke behöfva nedsättning, och en del
stora kronoarrenden på kungsgårdar m. m., der arrendena äro så
billiga, att arrendatorerna på dem kunnat blifva förmögna, ej heller
tror jag att de arrenden, som under de senare åren blifvit inropade,
äro för höga. Derför anser jag det bästa torde vara en återremiss
i syfte att erhålla en utredning huru eu billig nedsättning eller
lindring bör beredas statens arrendatorer.
Jag yrkar bifall till förslaget om återremiss i detta syfte.
Herr O. B. Olsson: Jag begärde ordet med anledning af Herr
Nils Perssons yttrande att det skedde en så stor orättvisa mot de
N:o 20. 30
Måndagen den 8 Mars.
Om efter- arrendatorer, hvilkas arrenden voro bestämda i spanmål. Jag vill
fordel fupplJsa den ära(ie talaren om, att vid de allra flesta arrenden be-
aarrendena stämmes arrendesumman dels i spanmål och dels i kontanta pen-
för kronans ningar och för många arrenden i hufvudsakligen kontanta penningar.
fastigheter. Det är endast militieboställena som hafva mest spanmål och endast
(Forts.) något kontanta penningar. Tro icke herrarna att på den tid, då
dessa arrenden bestämdes, penningen hade ett högre värde i för¬
hållande till spanmålen än nu. Det var temligen högt, emedan span-
målen stått högre i pris under de föregående åren. Då man nu
tager medelmarkegångspriset för de senaste tio åren, så är det klart
att de arrendatorer, som tidigare tingo arrendena bestämda i spanmål,
äro mera lyckligt lottade än de, som fingo dem bestämda i penningar
just till följd af det förhållande, i hvilket spanmålen och penningen
nu stå till hvarandra.
Herr Talman! Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag
och tror det icke tjenar något till att yrka återremiss, ty som en
talare redan påpekat har, Första Kammaren redan bifallit Utskottets
förslag, och då kan jag icke förstå, hvartill ett yrkande på åter¬
remiss skall tjena.
Herr Grefve Sparre: Då Första Kammaren redan bifallit Ut¬
skottets förslag, så torde det kunna synas, som om en återremiss icke
kunde tjena till något. Efter mycken tvekan, om det vore möjligt
att nu göra något åt frågan, har jag dock uppsatt ett förslag till
skrifvelse, som jag ber få uppläsa. Då det nemligen är Utskottets
skyldighet att, derest båda Kamrarne stanna i olika beslut, försöka
sammanjemka dem, och Utskottet, derest mitt förslag skulle blifva
denna Kammarens beslut, skulle blifva i tillfälle att bättre än nu
kunnat ske precisera förslaget, så föreslår jag: att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Konungen, med tillkännagifvande att Riksdagen för
innevarande år medgåfve eu nedsättning i arrendena för kronans do¬
mäner, efter pröfning af förhållanden för hvarje fall, med högst tjugo
procent, anhålla att Kong! Maj:t behagade efter behörig utredning-
till nästa Riksdag aflåta proposition om sådan ändring i arrenden af
domänerna, att arrendets utgörande möjliggöres. Jag har med af¬
sigt i den första punkten hemstält, att Riksdagen måtte besluta en
nedsättning med tjugo procent för i år. Jag vet väl, att sådant nu
är omöjligt, då Första Kammaren redan afslagit motionen, men, om
detta blefve denna Kammares beslut, har åtminstone Utskottet anled¬
ning att söka sammanjemka de olika besluten. Utskottet kan upp¬
taga den senare frågan och sammanjemka så, att Riksdagen kan be¬
sluta aflåta en skrifvelse till Konungen. Ordföranden i Domänsty¬
relsen har sagt mig att den erforderliga utredningen skulle kräfva
en längre tid. Då kan Konungen, efter att hafva hört vederbörande,
komma med en proposition om beviljande af rabatt. Det är kanske ej
möjligt att handla på annat sätt. Jag erkänner i likhet med en talare
på skånebänken att på något ställe arrendatorerne kunna göra en
vinst på sina arrenden. På många ställen tror jag dock icke, att
detta blir fallet. Derom torde Domänstyrelsen blifva i tillfälle att
yttra sig. I det län, jag tillhör, finnas det icke många ställen, der
Måndagen den 8 Mars.
31
N:o 20.
arrendatorerne skola göra någon vinst genom tjugo procents ned- Om efter-
sättning i arrendeafgiften. Men det kan ju, såsom talaren på skåne- skänkande
bänken nämnde, finnas några. Om utredningen verkligen fordrar arrendena
lång- tid som flera år, så anser jag, att det är bättre att staten låter för kronans
en och annan af arrendatorerne göra en vinst än att från alla ut- fastigheter.
kräfva den sista skärfven, hvilket alltid medför ruin för dem och (Forts.)
förluster för statsverket. Hvarför efterskänka jordegare nu under
alla förhållanden något å arrendeafgifterna? Jag antager nemligen,
att det icke är någon jordegare i Sverige, som icke gjort det. De
göra det icke af gentillesse, utan emedan de veta, att, om de pressa
ut af arrendatorn den sista skärfven, de förderfva och utsuga arren-
datorn, medan arrendatorn utsuger gården. Dertill kommer, att ar¬
rendatorn alltid får ställa borgen för arrendets fullgörande. Således
blifva icke endast arrendatorerne, utan äfven borgesmännen olycklige.
Det kan icke ligga i statens intresse, att dess jordegendomar för¬
sämras. Jag tror, att denna fråga är af den vigt, att, då den nu
blifvit väckt, Riksdagen icke kan låta den lalla, och om mitt förslag,
som kanske icke är så väl hopkommet, kommer till Utskottet, an¬
tager jag, att Utskottet vid försök till sammanjemkning äfven skall
finna lämpligare ord och bättre form åt min tanke. Jag tillåter mig
således att, med erkännande af bristerna i mitt förslag, anhålla om
proposition derå.
Herr J. Rundbäck: Herr Talman! Mine Herrar! Det är helt
naturligt, att hvarje kronoarrendator skall i dessa tider hafva eu mycket
bekymmersam ställning. I min hemtrakt har jag också många gån¬
ger hört att de beklaga sig. Den ene kan icke sälja sin råg till an¬
tagligt pris. Den andre kan icke ens sälja så stort parti korn, som
åtgår till folkets aflöning. Det är gifvet att de stå i en svår dilemma,
vare sig de betala sitt arrende i penningar eller i spanmål. Ty hvar¬
ifrån skola de få penningar, om de icke kunna sälja sin spanmål.
Det måste på detta sätt komma en tid, då kronan får sjelf taga emot
spanmålen af dem.
Med afseende på dessa förhållanden ligger det en omständighet
regeringen till last, den nemligen, att hon tog bort städjan med dess
maximum och minimum. Så länge städjan existerade, så betalades
hon i förskott, och då kunde arrendatorerna bättre stå sig. Nu der¬
emot drifvas arrendena upp till en onaturlig höjd.
Jag har en tid varit ombud vid värderingar å kronans boställen
och jag har alltid varit af den åsigten, att arrendena- borde vara
låga. Men hvad tjenar det till att fastställa låga arrendevärden, när
spekulanterna bjuda högt ändå? Om herrarne gå till domänförvalt¬
ningen, skola herrarne finna att nästan alla, som sedan år 1878 ar
renderat kronans egendomar, redan stupat och äro förbi. Och an¬
ledningen, till att så många blifvit ruinerade, är det att städjan blef
borttagen.
Den förmånsrätt, Nils Persson omförmälde, torde ock vara en
orsak till eu sämre ställning för flere arrendatorer; men för närva¬
rande synes det mig vara det enda sättet, om man skall uträtta nå¬
got, att taga frågan på det sätt, Grefve Sparre föreslagit. Och om
N:o 20. 32
Måndagen den 8 Mars.
Om efter- man verkligen vill hjelpa, så skall man icke dröja till nästa år, utan
skänkande o-ripa sig an just nu. Tv annars komma många både arrendatorer
afa rr end ena borgesman att gå omkull.
för kronans Det vore förfärligt om ingen skulle kunna hjelpa dem. Staten är
fastigheter, dock en rik husbonde, men kan det oaktadt ingenting göra för dem,
(Forts.) utan vill mäta ut det sista öret, fastän vi dock veta att arrendatorerne
icke kunna hafva något, under sådana tidsomständigheter som de
närvarande!
Men, säger man, arrendatorerna få skylla sig sjelfva, ty deras
anbud har varit för frivilligt. Ja väl, mine herrar. Men ingen
enskild man skulle på sina arrendatorers förhoppningar kunna vara
känslolös för deras ruin.
Jag yrkar, som sagdt, bifall till Herr Grefve Sparres förslag.
Herr And. Persson: Ingen vill förneka att icke arrendatorerna
af kronans egendomar hafva en mycket bekymmersam ställning. Och
om man kunde nedsätta arrendevilkoren för dem, som hafva öfver
köfvan höga arrenden, så tviflar jag visst icke på att icke Riksdagen
skulle vara villig att härtill lemna sin medverkan. Men icke bör
detta ske på det sätt, som motionären föreslagit, — och det är heller
icke ett sådant yrkande som Grefve Sparre afser, — efter som mo¬
tionären inskränker sitt förslag till arrendena före år 1871. Nu veta
vi att dessa arrenden äro satta i spanmål. Men de, som efter denna
tid tid arrenderat kronoegendomar, och hvars arrenden äro satta i
kontanta penningar, äro väl ingalunda i någon bättre ställning?
Grefve Sparre har sagt att Utskottet kan sammanjemka Kam-
rarnes beslut, om hans skrifvelseförslag blir af denna Kammare an¬
taget. Då emellertid Första Kammaren fattat beslut om rent afslag,
så tror jag icke att en sådan sammanjemkning kan åstadkommas.
Och jag är dessutom öfvertygad att Talmannen icke en gång kan
framställa proposition å Grefve Sparres förslag, efter som enligt detta
förslag en nedsättning skulle begäras för alla kronans arrendatorer,
och således äfven för dem, som emottaga sina arrenden efter år
1871. Men detta vore ju att väcka en alldeles ny fråga, ty härom
föreligger icke något i motionen.
Oaktadt således Herr Jöns Kundbäck förklarade att icke något annat
kan göras än att bifalla Grefve Sparres förslag, så tror jag dock icke
att detta kan leda till målet.
Jag vill nämna, att jag mottagit åtskilliga skrivelser från arren¬
datorer af statsdomäner, hvari de ombedja mig att hvad på mig an¬
komma understödja motionärens förslag. Men då jag tog detsamma
i närmare skärskådande, fann jag genast svårigheten, ja omöjligheten
att på ett fullt rättvist sätt utföra det med hänsyn till att förhållan¬
dena äro så olika på olika orter, så att, under det motionärens fram¬
ställning i flera fall har fullt fog för sig, det å andra sidan obestrid¬
ligt finnes arrendatorer af statsdomäner, som hafva så billiga arrende-
afgifter, att det icke vore något rimligt skäl att nedsätta dem. Jag
hade tänkt att man skulle gå till väga på annat sätt och i det af-
seendet uppgjort ett förslag, som det varit min afsigt att framställa
till proposition. Men jag vill och kan icke göra det, emedan det
33 N:o 20.
Måndagen den 8 Mars.
går utöfver hvad motionären föreslagit, i det jag nemligen vill åt t Om efter¬
se allmän nedsättning skall medgifvas de arrendatorer, der arrende- skänkande
beloppet öfverstigit det af vederbörande föreslagna uppskattnings-®^.”^^
välde. för kronans
Jag skall emellertid taga mig friheten uppläsa det, endast för fastigheter.
att det i en framtid må kunna tagas i öfvervägande af dem, som (Forts.)
finna det deraf förtjent. Det lyder så: »Att Riksdagen ville med¬
gifva en nedsättning för år 1886 af 20 proc. i arrendebeloppen för
de fall, der vid utarrendering af statsdomäner det befunnits, att arrende-
afgifterna öfverstigit det af vederbörande uppskattningsmän föreslagna
arrendebelopp; dock så, att, der denna nedsättning skulle verkat så,
att arrendeafgifterna komrne att understiga hvad sålunda före ut-
arrenderingen föreslagits, afgiften för år 1886 faststäldes till nyss
nämda före utarrenderingen föreslagna belopp».
Det torde nemligen vara en känd sak att mångenstädes arrende¬
beloppen väsentligt öfverskridit de af vederbörande uppskattningsmän
föreslagna, och det är i fråga om dylika hårdast tryckta arrenden
som jag anser en nedsättning i afgifterna vore af billighet och rättvisa
påkallad. Jag anhåller emellertid icke om proposition å detta för¬
slag, enär sådan utan tvifvel skulle af Herr Talmannen vägras. I
det skede frågan nu befinner sig står ingenting att göra, och jag är
derföre nödsakad att, ehuru ogerna, anhålla om bifall till Stats¬
utskottets förslag.
I detta yttrande instämde Herr Magnusson.
Herr Folke Andersson: Ehuru jag mycket väl inser att för
närvarande ingenting kan göras, men som jag temligen noga känner
till huru det förhåller sig med ifrågavarande arrendatorer och deras
tryckta ställning, skall jag anhålla att få yttra några ord. Det finnes
flere kronoegendomar, som äro utarrenderade till så höga belopp, att
arrendatorerne icke mäkta bära dem. Också hafva bland' inne¬
hafvare af kronoarrenden i den trakt jag bor icke mindre än tre
eller fyra redan gjort konkurs, och borgenärerne hafva nödgats öfver¬
taga arrendena. Som bevis på till hvilken grad dylika arrenden
kunna stiga, vill jag nämna att ett arrende å ett hälft mantal, som för
några år sedan endast utgjort omkring 500 kronor, numera sprungit
upp till omkring 800 kronor, hvilket också gjort att innehafvaren de
sista åren gjort konkurs, och borgesmännen hafva måst öfvertaga
arrendet och kämpa nu med stora svårigheter. Under sådana för¬
hållanden, och då inånga innehafvare af här omförmälda arrenden
ovilkorligen måste gå sin undergång till mötes, vore det högst önsk-
ligt, om för framtiden åtgärder kunde vidtagas för att få dessa miss¬
förhållanden undanröjda. Då emellertid, som saken nu står, för när¬
varande ingenting kan åtgöras, vill jag icke göra något yrkande.
Herr Dahn: Jag skall ej, som en talare på elfsborgsbänken,
gå utomlands för att hemta stöd för motionens syfte, ty jag har just
i dagarne i bref från min hemort fått underrättelse om att en der
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 20. 3
X:o 20.
34
Måndagen den 8 Mars.
Om efter- såsom mycket duglig jordbrukare känd person, som arrenderar en
skänkande kronoegendom, måst låta hela sin ladugårdsbesättning gå under
arrendena klubban för att skaffa penningar till betalning af arrendet. Jagskall
för kronans derför yrka bifall till Grefve Sparres förslag med tillägg af följande
fastigheter, ord: »dock så, att det af vederbörande uppskattningsnämd bestämda
(Forts.) minimiarrendet icke öfverskrides».
Herr Gumselius: Från elfsborgsbänken har nyss blifvit yttradt
— och det i två särskilda repriser och under två olika former —
att ingen jordegare underlåtit att under de nuvarande tryckta för¬
hållandena ' gifva sina arrendator^- eftergifter i fråga om arrende¬
beloppen, under det på samma gång det påståendet gjordes, att ingen
arrendator ordentligt kan betala och betalar sina arrenden i år. Mot
uppgiften om en sådan ställning, som skulle sätta Sverige i jem-
bredd med Irland och der rådande förhållanden, ber jag dock få
inlägga min gensaga. o I den ärade talarens påstående ligger säkert
mycken öfverdrift. Åtminstone känner jag personligen åtskilliga
arrendatorer, som i år vederbörligen betalt sina utgifter; och jag
skulle hälft föreställa mig, att vi litet hvar här i Kammaren känna
ett eller annat sådant exempel.
En föregående riksdag yttrade, om jag icke missminner mig,
samme ärade talare, då det var fråga om försäljning af de smärre
kronoegendomarne, att en sådan åtgärd vore olämplig bland annat
derför att, om än arrendena voro låga då, de nog skulle gå upp
snart. Nu åter uttalar han sig, som vi nyss hört, i eu helt annan
rigtning; nu äro kronoarrendena allmänt för höga. Till viss grad
kan jag emellertid gifva honom rätt i fråga om behofvet af en ned¬
sättning i afgifterna och instämmer med min läskamrat deri, att
mångenstädes förhållandena verkligen kunna vara så behjertansvärda,
att hjelp är önsklig. Dock tror jag icke att Kammaren gerna på
rak arm kan godkänna ett yrkande, som förslagsställaren sjelf karak¬
teriserar såsom ofullständigt och illa hopkommet. Jag tror att om
vi nu skulle så raskt fatta ett beslut uti ifrågakomna afseende, det
skulle visa sig på många ställen vara i tillämpningen olämpligt och
orättvist. På andra ställen skulle det vara omöjligt att tillämpa
med hänsyn till arrendatorer, jemförliga med dem, som bär närmast
afses, men hvilka dock icke kunna få tillgodonjuta en sådan nedsätt¬
ning i arrendet.
Jag kan således icke annat än hemställa om bifall till Stats¬
utskottets förslag.
Herr Grefve Sparre: Efter hvad jag erfarit af Stats-Utskottets
ledamöter har jag icke mycken förhoppning om att mitt förslag skall
komma att vinna afseende. Jag skall således icke längre vidhålla
detsamma, utan instämmer med dem, som yrkat återremiss helt
simpelt. Jag tror, att Kammaren bör återremittera ärendet för att
visa att Kammaren icke vill, såsom Stats-Utskottet gjort, slå döförat
till, då det är fråga om billiga och rättvisa anspråk. I eu särskild
motion, som jag skall väcka och hvilken torde komma att till ett
Tillfälligt Utskott hänvisas, skall jag framställa förslag om aflåtande
36 N:o 29.
Måndagen den 8 Mars.
till Kongl. Maj:t af en skrifvelse om nedsättning af arrendevilkoren, Om. efter-
sedan erforderlig utredning åt hithörande förhållanden egt ruin, och^ del af
i-a0- hoppas att på detta sätt få saken under profning. Åt vigt tor arrendena
mig är det emellertid, att regeringen måtte finna, att Kammaren be-för kronans
hiertar dessa omständigheter, och att regeringen i detta Kammarens fastigheter.
behjertande må finna ett stöd för de åtgärder, som Kongl. Maj:t kan (Forts.)
finna lämpliga att vidtaga, med hänsyn till de olika anendatorerne,
så att Kongl. Maj:t kan gå så långt, som rättvisan och klokheten
medgifva för att förebygga de stora förluster, som utan tvifvel
komma att drabba kronan genom att arrendatorerne tvingas att ut¬
suga domänerna. En hvar känner mycket väl, huru förluster och
svårigheter kunna uppstå, då man måste öfvertaga en missvardad
Jag anhåller, att Kammaren matte visa sitt behjertande af den
föreliggande frågan genom att återremittera ärendet till Utskottet.
Herr J. Rundbäck: Då jag instämt i det af Grefve Sparre
framlagda förslaget, men han nu återtagit detsamma, ber jag jemväl
att få återtaga mitt förra yrkande. Vi hafva hört, att Grefve Sparre
ämnar väcka en motion i ämnet, som torde komma att remitteras
till ett tillfälligt Utskott, och jag tror, att frågan på detta satt kan
redan vid innevarande riksdag bringas till en lycklig lösning, -bni
återremiss anser jag deremot ej tjena till något.
Herr Dalin: Jag återtager mitt yrkande.
Herr Lyttkens: Då Grefve Sparre förklarat, att han redan vid
denna riksdag ämnar väcka en motion i ämnet, som kan hänvisas
till behandling af ett tillfälligt Utskott, så torde det vara tids nog
att, sedan detta Utskott afgifvit sitt utlåtande, Kammaren visar sitt
behjertande af de ifrågavarande arrendatorernes ställning. Att Kam¬
maren nu skall visa sin goda vilja genom att återremittera ärendet
till Stats-Utskottet, tror jag icke tjena till något, ty följden deråt
skulle endast blifva den, att Utskottet inkommer med med en hem¬
ställan om att Kammaren måtte fatta sitt beslut, och sedan ärendet
på så sätt hit återkommit och möjligen en ny diskussion uppstått,
kommer saken att till följd af Första Kammarens beslut i alla tall
förfalla.
För min del får jag erkänna, att ställningen för många arrren-
datorer är behjertansvärd, och att de äro i behof af någon nedsätt¬
ning i arrendeafgifterna, då deremot dylik nedsättning för an dia
arrendatorer icke kan vara nödig. I detta afseende erfoidias en ut-
redning, innan några eftergifter i arrendenas utgörande böla inäga-
komma
På’ denna grund yrkar jag bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Persson i Vadensjö: På grund af Grefve Sparres yttrande,
det han ämnade föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t i denna sak,
får jag tillkännagifva, att jag visserligen anser detta vara bra,, men
jag tror det dock vore ännu bättre att återremittera frågan, hvithet
N:o 20.
36
Måndagen den 8 Mars.
°™, efter- ju möjligen kunde medföra en lindring för arrendatorerne redan
a/ot S «/*niievarande år, medan deremot Kongl. Majts förslag med anledning
arrendena af denna Riksdagens skrifvelse icke kan föreläggas Kamrarne förr
för kronans än nästa år.
fastigheter. För att sålunda redan 1886 bereda arrendatorerne någon lindring,
(Forts.) på sätt motionen åsyftar, anhåller jag fortfarande om återremiss.
Herr Sam. Johnson: Som jag icke rönt något understöd i
min motion i dess helhet, ber jag att få återtaga mitt förra yrkande
och instämma med de herrar, som önska frågans återremiss till Stats¬
utskottet, något som jag icke kan finna vara så farligt som Herr
Lyttkens förmenar. Jag tror nemligen icke att vi behöfva frukta
för någon längre diskussion, då frågan återkommer från Utskottet,
emedan jag anser att det icke kan vara mer att säga i saken, än
som redan blifvit sagdt.
Jag yrkar derför återremiss.
Ofverläggningen var slutad. Af de yrkanden, som derunder
förekommit, återstodo nu endast yrkandena om bifall till Utskottets
hemställan och om ärendets återremitterande till Utskottet. Herr
Talmannen gaf propositioner å dessa yrkanden och fann det förra
hafva flertalets röster för sig. Då votering likväl begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 24, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren återförvisat ärendet till Utskottet
för förnyad behandling.
Voteringen utföll med 114 ja och 35 nej; och hade Kammaren
alltså bifallit Utskottets hemställan.
§ 11-
Skedde föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 25, i an¬
ledning af väckt motion om efterskänkande af forsellön för arrenda-
torer af indragna militieboställen, deri Utskottet hemstält, att berörda,
inom Andra Kammaren af Herr Sam. Johnson väckta motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Motionären, Herr Sam. Johnson, erhöll ordet och yttrade: Jag
ämnar nu icke framställa något yrkande, i synnerhet som min före¬
gående motion fått ett så snöpligt slut. Då Grefve Sparre nu sag
Måndagen den 8 Mara.
37 H:o 20.
sig ämna hos Riksdagen föreslå en skrifvelse till Kongl. Maj:t an- Om efter-
gående arrendeafgifternas nedsättande, vill jag hoppas att han äfven skänkande
upptager deri denna del af saken, som jemväl är af ganska stor a^Jdena
betydelse. Jag antager att, om denna skrifvelse kommer till stånd, för kronans
kommer Kong]. Maj:t att taga denna sak i noggrant öfvervägande, fastigheter.
och jag tror äfven, att Domänstyrelsen skall finna hvad jag före- (Forts.)
slagit billigt och rättvist och derför understödja saken, då styrelsen
naturligtvis har kännedom om de stora svårigheter, hvari arrenda-
torerne af indragna militieboställen för närvarande befinna sig, likaväl
som öfriga kronans arrendatorer.
Jag gör såsom sagd! nu intet yrkande.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
§ 12.
Härefter förekom till afgörande Stats-Utskottets Utlåtande N:o 26, Angående
i anledning af väckt motion om nedsättning i. arrendet för indragna nedsättning J
militieboställena Alvastra och Uckleby inom Östergötlands län. ‘^tvenne
dragna mili-
Motionären, Herr J. Ericsson i Norrby, hade föreslagit, att Riks- tieboställen.
dagen ville tillerkänna arrendatorn af indragna militieboställena
Alvastra och Uckleby, P. Rhenström, ersättning för å egendomen
Alvastra gjorda grundförbättringar enligt deröfver upprättadt värde-
ringsinstrument, eller, om hela summan ej kunde medgifvas, till
belopp, som Konungens Befallningshafvande i Östergötlands län till¬
styrkt; och att ersättningen måtte utgå på det sätt, att arrendet
för innevarande år afräknades, och återstående beloppet fördelades
på de qvarvarande arrendeåren; men hemstälde Utskottet, på anförda
grunder, att motionen måtte lemnas utan afseende.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Ericsson i Norrby: Jag hade icke väntat att Stats¬
utskottet skulle afstyrka min motion, allra minst på formella skäl,
som här synes vara fallet. Det heter nemligen i utlåtandet: »Då,
på sätt Domänstyrelsen i ämnet anfört, ifrågavarande förbättringar
å omförmälda boställe blifvit utförda före deri 10 November 1882,
då åberopade Kongl. kungörelse utfärdats, och alltså under en tid
då utväg att vinna ersättning för de å arrenderade kronoegendomar
nedlagda kostnader af förevarande beskaffenhet icke förefans, samt
sålunda berörda förbättringar å egendomen måste anses hafva vid¬
tagits utan afsigt att för desamma vinna annan godtgöreise än den,
som genom egendomens häfd vore att påräkna» etc. Ja, det tror
äfven jag, att personen i fråga icke från början gjort sig någon
räkning på ersättning för sina å egendomen nedlagda kostnader.
Men sedan nu konjunkturerna blifvit så ytterst svåra och för öfrigt
arrendet i och för sig är öfverdrifvet högt, må man icke förundra
sig att mannen söker få tillbaka de stora kostnader han nedlagt
och genom hvilka han faktiskt betydligt förbättrat egendomen. Det
N:o 20.
38
Måndagen den 8 Mars.
Angående är så mycket underligare att Stats-Utskottet icke förordar någon
nedsättning Jgodtgörelse åt honom, som Utskottet erkänner rigtigheten af de vär-
atvennePlaceringsinstrument och öfriga bevis i saken, som föreligga. För mig
dragna »«Zi-framställer sig här vid lag helt enkelt den frågan: är det rättvist
tie'boställen och billigt att staten godtgör den enskilde för de kostnader han
(Forts.) nedlagt på en statsegendom till egendomens fromma? Vidare före¬
kommer, att Utskottet icke velat lemna sitt bifall till motionen, »helst»,
säger Utskottet, »en arrendatorn i detta fall beviljad ersättning utan
tvifvel skulle komma att framkalla flerfaldiga andra anspråk i ena¬
handa afseende.» Nå, än sedan då? Om andra arrendatorer skulle
framkomma med lika berättigade anspråk, så kan jag icke finna
annat än att staten är skyldig att tillgodose desamma. Jag yrkar
bifall till min motion, men med den förändring, att den äskade er¬
sättningen bestämmes till det belopp, som Konungens Befallnings¬
hafvande i länet tillstyrkt, eller 20,000 kronor. Kostnaden var vis¬
serligen upptagen till 24,373 kronor; men då täckdikningen icke
blifvit utförd efter en af någon statens ingeniör uppgjord plan, så
bär samma kostnad blifvit af landshöfdingeembetet nedsatt till 20,000
kronor.
Herr Jonson i Fröstorp: Utskottet har, såsom mig synes, på
göda skäl afstyrkt motionen. Då, såsom af handlingarna framgår,
ifrågavarande arbete blifvit verkstäldt långt före den tid, som blifvit
bestämd för åtnjutande af ersättning för gjorda förbättringar, har
Utskottet icke kunnat tillstyrka bifall till motionen. Ty med ena¬
handa rätt skulle en hel mängd andra personer kunna framkomma
med dylika anspråk. Dessutom har ifrågavarande arbete ej blifvit
verkstäldt på sätt kungörelsen bestämmer, enär han icke användt
landtbruksingeniörer för att upprätta kostnadsförslag, utan endast till¬
kallat en landtmätare, som uppskattat arbetet.
På nu anförda skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr O. B.-Olsson: Om jag observerat att den föregående ta¬
laren begärde ordet, så hade jag icke behöft göra det; och jag skall
efter hans anförande nu inskränka mig till att yrka bifall till Ut¬
skottets förslag.
Herr Granlund: I motsats mot de två föregående talarne an¬
ser jag att motionen hade bort af Utskottet tillstyrkas. Jag bär
egentligen begärt ordet derför att jag känner till förhållandena, vid
ifrågavarande egendomar samt för att vitsorda att mannen i fråga
gjort sig väl förtjent af den ifrågasatta ersättningen. Han har på
egendomen verkstält en mängd förbättringar. Han har visserligen
dervid icke anlitat offentligen af staten anstälda agronomer, utan en¬
skilda, hvilka han ansett vara lika skickliga. Uti eu till Domänsty¬
relsen ingifven ansökning har han visat, att de nedlagda kostnaderna
uppgå till 24,373 kronor 24 öre. Detta belopp har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Östergötlands län uti afgifvet yttrande ansett
böra nedsättas till 20,000 kronor, och vi må besinna att det icke
varit så lätt för en myndighet såsom länsstyrelsen att tillstyrka ett
Måndagen den 8 Mars.
39
N:o 20.
så stort ersättningsbelopp, om icke skäl dertill förefunnits. Det år- Angående
liga arrendet han utgjort och utgör fortfarande, 600 kubikfot råg, ^QQ^eåsättningi
kubikfot korn och 5,010 kronor och anses särdeles nu orimligt högt
Hade icke de tryckta tiderna inträffat, så skulle arrendator!! rnöjligenrim^mn mili-
icke framkommit med en dylik vördsam framställning. En enskild lieboställen.
person, som funne sin egendom så betydligt förbättrad genom sin (Forts.)
arrendator försorg, hvilken derjemte erlägger ett så stort arrende,
skulle hafva gifvit ett helt annat svar, än det, som nu gifvits på före¬
varande framställning, men statens arrendator^' hafva icke funnit
nåd inför Riksdagen. Jag kommer i håg ett dylikt fall som detta, då
en arrendator från Halland eller Skåne, hvilken likaledes vände sig
till Riksdagen med begäran om ersättning medelst nedsättning af ar¬
rendet derför att jordarealen på det af honom arrenderade boställe
var mindre än före auktionen uppgifvits, men äfven han erhöll ett
bleklagdt nej till svar. Här so vi nu, hurusom Kongl. Maj:t, hos
hvilken nu ifrågavarande arrendatorn förut framstält sin ansökan
om denna ersättning efter vederbörandes hörande, afslagit densamma
af skäl, att de verkstälda arbetena ej utförts i enlighet med i lag
gällande föreskrifter. Jag medgifver att afslaget är grundadt på fullt
formella skäl, som gälla inför lagen, men hvilka icke i fall som detta
borde vara gällande i Riksdagen eller af staten, såsom jordegare —
men då nu icke hopp förefinnes om bifall, skall jag icke göra något
yrkande, men har velat framhålla rättmätigheten af sökandens fram¬
ställning.
Herr Petersson i Hamra: Det har varit påfallande att under
diskussionen så väl i dag som under föregående vecka höra upprepas
erkännandet af det betryck, hvari vårt lands jordbrukare befinna sig.
Och särskildt i afton har det uttalats, att man väl vore villig att be¬
reda lindring för kronans arrendatorer, men att man icke kunde gilla
det sätt, som derför föreslagits. Man har erkänt att många arrenda¬
torer äro i behof af lindring, men det oaktadt har man stannat i det
slut, att intet derför borde göras. Men i det föreliggande fallet torde
icke någon svårighet förefinnas att vara rättvis. Det gäller en en¬
skild person, som lider ett svårt betryck under dessa svåra tider.
Frågan är äfven tillräckligt utredd i det afseendet, att mannen för¬
tjena!' någon lindrig, eftersom Konungens Befallningshafvande gifvit
utlåtande i den rigtning som skett. I likhet med motionären finner
jag sålunda, då de emot bifall till förslaget anförda formella felaktig¬
heterna väga föga tungt, alla billighetsskäl böra tala för motionärens
förslag om beviljande af hvad Konungens Befallningshafvande hem¬
stält, eller 20,000 kronor, och jag yrkar derför också bifall till det af
motionären framstälda yrkande i sådan rigtning.
Herr Pehrsson i Törneryd: Andra skäl än de formella förefinnas
för visso för utslag på den föreliggande motionen. Den, som påstår
annat, torde icke hafva läst Utskottets förslag i dess helhet, och jag
ber att i det afseendet få hänvisa till innehållet af den af Utskottet
lemnade motivering af dess hemställan. Jag behöfver icke citera
något deraf, utan vill endast påpeka den omständigheten, att de
K:o 20. 40
Måndagen den 8 Mars.
Angående gjorda förbättringarne utgöras till stor del af täckdikning, och att
nedsättning i ^ icke blifvit visadt huru denna dikning är utförd. Ett dylikt ar-
Mtvenne <in->bete kan vara mycket värdt, om det är väl utfördt, men har deremot
dragna mili-föga värde, om utförandet skett dåligt. Dessutom iber jag att få fästa
tieboställen. uppmärsamheten uppå, att om icke 1882 års kungörelse rörande er-
(Forts.) sättning för jordförbättring åt arrendatorer tillkommit, så hade från
den ifrågavarande arrendatorn, som tillträdde arrendet 1877 och så¬
ledes före nämnda kungörelses utfärdande, någon framställning om
dylik ersättning troligen ej skett.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Nilsson i Vrängebol instämde i detta anförande.
Herr Ericsson i Norrby erhöll å nyo ordet och yttrade: Jag
medgifver väl att den omtalade täckdikningen icke blifvit utförd i
enlighet med landtbruksingeniörs föreskrifter, men det är lika väl
visadt att täckdikningen uppfyller sitt ändamål, hvartill kommer att
den beräknade kostnaden för täckdikningen är minskad med 50
procent. De väsentligaste förbättringarne utgöras af stenbrytning
och annat sådant. Om arrendatorn hos en enskild person gjort så
stora förbättringar som här är fallet på den arrenderade jorden, före¬
ställer jag mig att den enskilde jordegaren icke underlåter att hålla
sin arrendator skadeslös. Dess mera skäl för den påfordrade godt-
görelsen förefinnes i detta fall, som arrendatorn har ett så högt
arrende, att han ej kan gå ut dermed utan stora uppoffringar.
Jag anhåller således fortfarande om bifall till mitt förut framstälda
yrkande.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr
Talmannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan och dels på anslag derå och bifall i stället
till det af Herr Ericsson i Norrby under öfverläggningen framstälda
yrkande. Herr Talmannen fann den förra propositionen hafva blifvit
besvarad med öfvervägande ja, men som votering begärdes, skedde
nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstnings-
proposition:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 26, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
Måndagen den 8 Mars. 41 Jf:a 20.
bifallit Herr J. Ericssons i Norrby under öfverläggningen framstälda
yrkande.
Voteringen försiggick och utvisade 108 ja mot 24 nej; varande
alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.
§ 13.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 27, i anled¬
ning af väckt motion om efterskänkande af en del af arrendet för
indragna majorsbostället Strand i Jönköpings län.
§ 14.
Till behandling företogs vidare Banko-Utskottets Utlåtande Angående
N:o 3, angående ombyggnad af Riksbankens bus i Göteborg och ombyggnad
Malmö. af Ribban-
kens hus i
Malmö och
Efter föredragning af punkten 1, deruti Utskottet hemstält om Göteborg.
bemyndigande för fullmäktige i Riksbanken att låta verkställa
ombyggnad af Riksbankens fastigheter i Göteborg och Malmö,
anförde
Herr Thermsenius: Jag skall bedja att få fästa Kammarens
uppmärksamhet på ett par punkter i Banko-Utskottets förevarande
utlåtande. Enligt hvad detsamma gifver vid handen, har styrelsen
för afdelningskontoret i Malmö yttrat, att »styrelsen ansett hela den
egentliga banklokalen böra förläggas i andra våningen eller 1 trappa
upp, på sätt äfven med de flesta banklokaler vore förhållandet, så¬
som nationalbankens och privatbankens i Köpenhamn, Skånes en¬
skilda banks i Malmö samt många bankers i Stockholm.» Hvar¬
emot styrelsen för kontoret i Göteborg säger: »Det ligger nemligen
i öppen dag, att den trafikerande allmänheten ovilkorlig^ föredrager
att blifva expedierad uti en lätt tillgänlig lokal framför att besöka
en dylik, belägen en trappa upp.»
Den ena styrelsen anser sålunda att bankkontoret bör förläggas
»en trappa upp», medan den andra säger att det »ovilkorligen»
måste förläggas på nedre bottnen. Det förundrar mig, att den styrelse,
som står öfver begge de omnämnda styrelserna, icke funnit skäl att
bestämma, hvilketdera som är det lämpligaste.
Jag har icke något yrkande att framställa utan har endast velat
omnämna detta förhållande.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Funhten 2 blef likaledes bifallen.
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o SO.
i
N:o 20. 42
Måndagen den 8 Mars.
§ 15.
Om använ- Slutligen företogs handläggning af Banko-Utskottets Memorial
bcmkovinsten ^:0 ^ * fråga om användandet af Riksbankens vinst för år 1885.
Vid behandlingen af denna fråga hade Utskottet haft att taga i
öfvervägande:
1) Kong!. Maj:ts i dess till Riksdagen aflåtna proposition om
statsverkets tillstånd och behof gjorda framställning, att af Riks¬
bankens vinst för nämnda år måtte för statsverkets behof anvisas
1,300,000 kronor;
2) en af Herr J. Anderson i Tenhult inom Andra Kammaren
väckt och till Banko-Utskottet hänvisad motion (N:o 73), »att Riks¬
dagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition att hälften af Riks¬
bankens vinst må ingå till statsverket, ville besluta, att hela banko¬
vinsten för nästlidna år skall blifva bankens tillhörighet»; och
3) en af Herr A. P. Lind likaledes i Andra Kammaren väckt
och till Utskottet remitterad motion (N:o 151), »att den uti Kongl.
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof bland till¬
gångar och inkomster upptagna andel af Riksbankens behållna vinst
för år 1885, kronor 1,300,000, må derifrån uteslutas och af Riks¬
banken bibehållas till förstärkande af dess grundfond.»
Med afseende ej mindre å den synnerligen fördelaktiga ställ¬
ning, hvari statsverket för närvarande sig befunne, än ock å de
stora utgifter, som under den allra närmaste tiden förestode för Riks¬
banken i och för tillgodoseende af de nybyggnadsföretag, som ovil¬
korligen påkallades för Riksbankens hufvudkontor och de två främsta
afdelningskontoren, hade Utskottet funnit sig böra för denna gång-
föreslå ett frånträdande af den under senare åren iakttagna fördel¬
ningen af bankovinsten mellan statsverket och Riksbanken samt hem¬
stält, att Riksbankens vinst för nästlidna år, uppgående till 2,773,009
kronor 69 öre, må i sin helhet för Riksbankens räkning bibehållas.
Efter föredragning af ärendet lemnades ordet till
Hans Excellens Herr Statsministern Th emptander, som yttrade:
Då jag begärt ordet i deuna fråga, har det icke varit för att yttra
mig i sjelfva saken, utan endast för att hemställa, huruvida Kammaren
kan finna den närvarande tidpunkten lämplig för att, när man vill
komma till det slut Utskottet önskar, företaga frågan till behandling.
Utskottet har med stor majoritet tillstyrkt en afvikelse från den
under en lång följd af år iakttagna praxis, att låta ungefär hälften
af Riksbankens vinst ingå i budgeten för statsverkets allmänna be¬
hof, och hemstält, att hela bankovinsten skulle reserveras för Riks¬
bankens egna ändamål. Utskottet har emellertid till stöd för sitt
förslag anfört det speciella förhållande, att nybyggnads- och repara¬
tionsarbeten i ganska stor omfattning förestode för Riksbankens räk-
Måndagen den 8 Mara.
43 N:o 20.
ning under den närmaste framtiden och att man för de erforderliga Om använ-
utgifterna derför icke borde draga några medel ur Riksbankens a lfa r s - ^ anhn?insLn
rörelse. Jag medgifver visserligen att med denna motivering blir „
det beslut, som här tillstyrkts, icke af den betänkliga beskaffenhet, r s'
som det skulle vara, i händelse det innebure ett frånträdande för all
framtid af grundsatsen att Riksbanken bör lemna bidrag till den
allmänna budgeten. Men Utskottet bar anfört ett ytterligare skäl,
och det är, att Utskottet anser det i alla fall finnas tillräckliga
medel för bestridande af statsverkets utgifter. Ja, det är sant att
det finnes öfverskott i budgeten, uppgående till mer än de 1,300,000
kr., som nu äro i fråga att derur utesluta, men man bör icke före¬
ställa sig, att de afsättningar af öfverskotten till olika ändamål, som
Kongl. Maj:t föreslagit, äro att helt och hållet betrakta såsom bespa¬
ringar för framtiden; ty bland de föreslagna afsättningsposterna är
t. ex. en å 800,000 kr. afsedd för inlösen af frälseräntor. Om den
posten vill jag nämna, att då denna budget skall tillämpas vid början
af nästinstundande år, hafva sannolikt redan inlösts frälseräntor till så
stort belopp, att icke blott dessa 800,000 åtgått, utan ej obetydligt
deröfver. Denna af Kongl. Maj:t föreslagna afsättning är således
ingen besparing för framtiden, utan en anvisning för en af statsmak¬
terna redan beslutad utgift, som är omedelbart förestående. Jag
vill emellertid för närvarande icke bestrida, att större delen af eller
möjligen hela bankovinsten kan för denna gång i följd af budgetens
ställning reserveras för Riksbankens egna ändamål, men nog torde
väl försigtigheten bjuda att icke fatta ett sådant beslut, förrän man
vet, huru budgeten kommer att se ut, och derför förefaller det mig
som ett dylikt beslut borde fattas först under senare delen af riks¬
dagen, då man är i tillfälle att öfverskåda hela budgeten och de
medel som erfordras för dess fyllande. Jag vet väl att det är van¬
ligt, att denna fråga afgöres under den tidigare delen af riksdagen,
och att äfven Banko-Utskottets instruktion föranleder till att så bör
ske. Detta kan ock utan olägenhet göras vid sådana tillfällen, då
beslutet icke afser annat än att godkänna att så stor del af banko-
vinsten, som Kongl. Maj:t beräknat i budgeten, till statsverket afstås;
men då man nu vill komma till ett helt annat resultat och utesluta
hela denna inkomsttitel från inkomstsidan i budgeten, synes det mig
naturligare, att detta beslut icke fattas förrän man kan bedöma,
huruvida den af Riksdagen beslutade budgeten medgifver sådant, och
det är derför jag anser önskligt, att Kammaren beredde sig tillfälle
att senare under riksdagen lätta beslut i denna fråga, såsom Första
Kammaren redan gjort.
Vidare anförde
Herr Anderson i Tenbult: Af den Kongl. proposition, som vid
riksdagens början utdelades till Kamrarnes ledamöter, vill det synas
mig som om statsverket vore i den goda ställning, att det icke
hade behof af några medel från Riksbanken. Denna Kammare har
dessutom nyss beslutat två större byggnadsföretag för Riksbankens
räkning, som medtaga ganska mycket penningar, och Kammarens
N:o 20.
4-1
Måndagen den 8 Mars.
Om använ- ledamöter hafva sig äfven väl bekant, hurusom riksdag efter riksdag
bankovinsten^ram^'omm^ n!°ti°ner, hvari yrkas, att afdelningskontor af Riks-
(Forts) kanken skola förläggas till, om icke alla, åtminstone de större resi-
r s' densstäderna. För min del har jag icke anledning tro annat, än att
de i statsverkspropositionen beräknade tillgångarne mycket väl skola
räcka till, utan att de medel, som ntt äro i fråga, behöfva tillgripas,
och derför yrkar jag bifall till Utskottets förslag.
Herr Hammarberg: Ehuru jag alls icke har något att erinra
mot Utskottets förslag, finner jag det dock välbetänkt, att Kammaren
af rent principiella skäl uppskjuter att fatta detta beslut. Hans
Excellens Herr Statsministern har redan anfört de skäl, som tala föl¬
en sådan åtgärd, hvarför jag anser mig kunna inskränka mig till
att på grund af dessa skäl yrka frågans återförvisande till Banko-
Utskottet, hvarigenom Riksdagen får tillfälle att längre fram fatta
beslut i frågan.
Herr Sam. Johnson: Jag för min del hyser, såsom Kamma¬
ren torde hafva sig bekant, den uppfattning, att Riksbanken må så
mycket som möjligt förstärkas, så att den ensam kan blifva sedel-
utgifvande, samt de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt försvinna.
Vid sådant förhållande måste jag naturligtvis äfven önska bifall till
Banko-Utskottets föreliggande förslag.
Skulle så inträffa, att budgeten icke skulle gå i hop utan ökade
inkomster, så står det ju i Bevillnings-Utskottets makt att i sådant
hänseende föreslå åtgärder. Jag yrkar följaktligen, då till det an¬
förda kommer att Riksbanken är i behof af medel till stora förestå¬
ende byggnadsföretag, bifall till Banko-Utskottets föreliggande betän¬
kande.
Herr Pettersson i Alfvestad: Jag har med stort nöje sett Banko-
Utskottets förevarande hemställan. Jag har sedan 1879 väckt flera
förslag i rigtning af Riksbankens förstärkande och jag finner med
mycken glädje, att mitt sträfvande nu ändtligen blifvit förverkligadt.
Hvad stadsbudgeten beträffar, behöfver den i år icke någon förstärk¬
ning. För min del yrkar jag alltså bifall till Utskottets hemställan.
Herr Lyttkens: Då denna fråga förekom inom Banko-litskot-
tet, så gjorde den åsigt sig derstädes gällande, att man för närvarande
skulle innehålla hela bankoviusten för bankens eget ändamål, då det
visat sig att statskassans ställning vore sådan, att den kunde tillåta
detta. Man antog tillika, att statskassan ett annat år kunde komma
i den ställning, att en större del af Riksbankens årsvinst finge för
statsverkets behof, och för att undvika förlägenhet för statsverket, an¬
litas. För min del vill jag i denna sak hvarken inblanda frågan om
de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt eller ifrågasätta att Bevill-
nings-Utskottet i anledning af den här föreslagna åtgärden skulle
behöfva höja bevillningen. Men jag är fullt öfvertygad om, att med
nödig sparsamhet från Stats-Utskottets och Riksdagens sida i fråga
om beviljande af anslag, af Indika i min tanke en del kunna anstå
Måndagen den 8 Mars.
43
N:o 20.
till bättre tider — budgeten skall gå i köp utan anlitande af Riks- Om använ-
bankens vinst. Jag är tacksam mot Herr Statsministern derför att, dande åt
han endast hemstält om återremiss och icke om afslag. Det är visser-
ligen sant, att denna fråga kan afgöras på samma sätt längre fram ^ or R'
under riksdagen som nu, men yrkar jag likväl bifall till Utskottets
hemställan, med tillkännagifvande att jag icke heller ser någon fara
i en återremiss.
Herr Gummlius: Jemte det att jag till fullo instämmer i
bvad^ den ärade vice ordföranden i Banko-Utskottet anförde, ber jag
att få dertill lägga några ord. På sätt Herr Statsministern nämnde,
innehåller första § i instruktionen för Banko-Utskottet, att Utskottet
bör så fort sig göra låter meddela yttrande och förslag om använ¬
dandena!' den under föregående året upplupna bankovinsten. Jag
kan då icke inse, att, såsom en ärad talare på göteborgsbänken ytt¬
rat, det skulle vara formelt rigtigare att uppskjuta afgörandet af
denna fråga tills längre fram under riksdagen. Om det vore fråga
om atp såsom en ärad talare på smålandsbänken antydde, Riksdagen
skulle i bevillningsväg behöfva vidtaga åtgärder att fylla någon genom
innehållande af bankovinsten motsedd brist i budgeten, skulle jag
visst icke vilja vara med om bifall till föreliggande förslag; men Herr
Statsministern har redan betonat, att öfverskott linnes i budgeten till
högre belopp, än det hvarom här är fråga. Den omhandlade summan
utgör 1,300,000 kronor. Af dessa medel hafva nyss anslagits vid pass
300.000 kronor till uppförande af nya byggnader för Riksbankens
kontor i Malmö och Göteborg. Det skulle således här blifva i be¬
håll en million, som kunde användas för riksbanksbyggnad i Stock¬
holm. Nu fogar det sig så, att dessa 1,300,000 kronor, på hvilka
statsverket gör anspråk, motsvara temligen jemnt två af öfverskotts-
posterna i den af Kongl. Magt uppgjorda finansplanen, nemligen
900.000 kronor att afsättas till fonden för ett nytt riksdagshus, och
400.000 kronor att ingå till statsverkets kassaförlagsfond. Dessa be¬
lopp motsvara, som sagdt, de här äskade 1,300,000 kronor, och, om
det kan blilva någon tvist om, till hvilketdera ändamålet - nytt
riksbankshus eller nytt riksdagshus — bankens medel böra i främsta
rummet användas, sä, och ehuru jag hör till dem som lifligt önska
att vi ju förr dess hellre måtte få ett nytt riksdagshus, synes det
mig dock, att bankomedlen bättre lämpa sig till att påskynda byg¬
gandet. al anständigare — jag säger anständigare — lokal för Sve¬
riges riksbank, än den nuvarande; och om statsverkets kassaförlags¬
fond icke skulle anses ännu vara tillräckligt stor för sitt syfte, så
lärer väl detta icke vara beroende af de 400,000 kronor, som äro i
fråga att nu afsättas till detta ändamål.
Det förefaller mig nästan, som om de två nyssnämnda po¬
sterna i Kong!. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och
bebo! skulle hafva blifvit ditsatta för att få användning för bankovinsten,
då de i det närmaste motsvara detta belopp, men att medlen gagna
bättre^ om de läggas i tidsenliga bankbyggnader.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag om bifall
till Utskottet förslag.
Andra Kammarens Prof. 1S86. N:o 20.
5
S:o 20. 4G
Måndagen den 8 Mars.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt Herr Tal¬
mannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.
En af Utskottet i sammanhang med berörda hemställan gjord
anmälan lades till handlingarne.
§ 16.
Till bordläggning anmäldes:
Berillnings-Utskottets Memorial N:o 2, i anledning af Kamrar-
nes skiljaktiga beslut rörande lista, 2:dra, 3:dje, 4:de och 5:te punk¬
terna af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1, angående vissa
delar af tullbevillningen; och
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3 (i
samlingen N:o 12) i fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
höjande af högsta delaktighetsbeloppet i Folkskolelärarnes pensions-
inrättning.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 17.
Anmäldes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 11, till Konungen, angående afskaffande af åtskilliga
löfteseder.
§ 18.
Justerades protokollsutdrag.
§ 19-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr S. F. Norén
under fjorton dagar från och med den 16 denna månad.
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. half 12 på natten.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1886.