RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1886. Andra Kammaren. N:o 19.
Fredagen den 5 Mars.
Kl. 7 e. in.
§ 1-
Portsattes öfverläggningon rörande punkten 1 af Bevillnings¬
utskottets betänkande N:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen,
dervid
Herr Gustafsson erhöll ordet och yttrade: Då jag i går middag
begärde ordet strax efter Grefve Sparre, var det emedan jag förmo¬
dade, att åtskilligt af hvad han ämnade anföra skulle tarfva berigti-
gande. Han har emellertid sedan dess besparat mig detta besvär, ty
han sade i förmiddags, att, då han i denna Kammare vill bli trodd,
så skall han styrka sina uttalanden med vittnen. Yi veta således nu,
att när nämnde talare anför något utan vittne sintyg, så behöfves in¬
gen vederläggning. Han förklarade äfven, att han icke svarar för
hvad han sagt längre än den dag, då uttalandet gjordes. Dagen efter
erkänner han det icke. Alltså har han sjelf förklarat sig oansvarig.
Detta har ej öfverraskat mig, ty från det hållet har man redan hun¬
nit vänja sig vid eu minst sagdt tvetydig uppfattning af en represen¬
tants pligt vis å vis sanningen.
Han yttrade ock klagomål deröfver, att man hade sökt att förlöjliga
honom, men lins det, mine herrar, någon som förlöjligar Grefve Sparre
mer än han sjelf — till stor uppbyggelse för de valmän, som valt
honom till sin representant. Jag skall icke mera sysselsätta mig med
denne talare, utan ber att få vända mig till den, som hade ordet
före honom. Han beklagade sig öfver att protektionisterne blifvit
misshandlade af regeringen och ville af Kammaren erhålla betyg på
att misshandlingen varit våldsam.
Detta påminner mig om en händelse, som rann mig i minnet,
då jag hörde dessa klagomål. En gumma kom till en läkare, med¬
förande sin son, och beskärmade sig öfver att pojken blifvit miss¬
handlad af skolläraren; hon utbrast: »se hur blåslagen han är», och
hon bad att läkaren måtte attestera misshandlingen. Blåmärkena före-
föllo emellertid läkaren något misstänkta, och derför började han att
tvätta dem, då det framgick, att pojken var blåmålad. Jag tror, att
■det förhåller sig på samma sätt med Herr Boströms skyddsling. Den
misshandlade protektionistgossen är också en blåmålad pojke, och jag
tviflar på att hans pappa af .Riksdagen skall få det intyg han vill hafva
i form af ett votum. Samme talare har hotat oss, att om Bevillnings-
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 19. 1
Angående
införande af
spanmdlstullar.
(Forts.)
N:o 19.
2
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
Utskottets betänkande icke antages, kommer en orkan, som blir sä,
våldsam, att regering och allt kastas i spillror. Jag tror icke att det
är så farligt. Om munväder kan åstadkomma en orkan, då få vi nog
känning af densamma. Men sådana orkaner äro icke farliga för stats¬
list. De orkaner, som hota detta, komma icke från de håll talaren
antydt, utan nedifrån de djupa dalarne. Talaren liknade oss frihand¬
lare vid de fantaster i Indien, som offra sig för sin afgud och kasta
sig framför Jaggernautsvagnens hjul. Jag vill erinra, att protektio-
nisterne också hafva en afgudabild, med anor ända från Gamla testa¬
mentets tid, nemligen den gyllene kalfven. För hans vagn vilja de
nu spänna de små och betryckta i samhället. Om desse sedan digna
under ansträngningen och falla ned för att krossas under hjulen, så
bekymra sig protektionisterne icke deröfver. Jag vill fråga, hvilka
som hafva den ädlaste uppfattningen, frihandlarne, som uppoffra sig
sjelfva, eller de som uppoffra andra?
Talaren på upsalabänken klandrade mycket, att ingenting af re¬
geringen blifvit gjordt för afhjelpande af det betryck, hvari landet
befinner sig. Jag vill erinra honom om, att det län han tillhör icke
saknar anledning att vara regeringen tack skyldigt, eftersom regerin¬
gen tillsatt en komité, som har i uppdrag att tillse, huruvida icke en
fraktnedsättning må kunna ega rum ä spanmålstransporterna från den
provinsen till de sädesbehöfvande länen. Och vi hafva för öfrigt hört
statsministern yttra, att han med största intresse skulle vilja egna
sig åt utredningen i fråga om nyttan och lämpligheten af differential¬
tullars införande.
Herr Rydin yttrade äfven, att den här ifrågavarande lagen om
spanmålstullar vore eu undantagslagstiftning. Då, som bekant är,
Grefve Sparre ofta förut förklarat, att han är emot afl undantagslag¬
stiftning, så kunna vi efter Herr Rydins lagtydning vänta, att Herr
Grofven röstar emot äfven denna undantagslag.
Talaren yttrade vidare, att den ena samhällsklassen alltid står i
beroende af den andra. Det är sant, det måste sä vara. Men man
bör icke ställa dem i det beroende till hvarandra, att den mindre be¬
medlade tvingas att betala den bättre lottades skulder. En ärad ta¬
lare å östgötabänken har talat om jordbrukets betryck i hans hemort,
och att jordbrukarne der nu hafva det så dåligt, att de måste lefva en¬
dast af sill och potatis. Jag vill icke bestrida detta, men egen¬
domligt är det, att man hos den ärade representanten sjelf icke kan
upptäcka ett spår af den dåliga kosthållningen.
Han talade vidare om politiskt omyndige, som icke ega rösträtt.
Jag vill fråga, om vi stå här som representanter endast för våra val¬
män, så att hela denna s. k. folkvalda kammare skulle representera
endast de 300,000 personer, som äro röstberättigade? Skulle icke de
700,000 myndiga män, som sakna denna rösträtt, här ega några re¬
presentanter — för att nu icke tala om millionerna af qvinnor, ung¬
dom och barn? Jag tror, att vi kallas »svenska folkets repre¬
sentanter» derför, att vi skola representera folket i dess helhet-
Har icke Herr Pettersson i Hamra insett detta, då måste jag säga om
honom, hvad han i dag sade om regeringens främste man: »då passar
han icke för sitt embete och bör skaffa sig ett annat». Jag för min,
Fredagen den 5 Marg, e. m.
3
N:o 19.
del vill vara en svenska folkets representant, en representant jemväl
för omyndige, qvinnor och barn. A alla de brödbehöfvandes vägnar
ber jag, Herr Talman, få fortfarande yrka afslag ä Utskottets hem¬
ställan.
Herr Her slo w anförde: Ett par märkliga yttranden fäldes i denna
Kammare i förmiddags och hafva gifvit mig anledning att taga till
ordet. Diskussionens gång, som hittills varit lugn, nästan något en¬
formig i tonen, fick plötsligen en stämningsfull krigisk klang. Man
dånade med pukor och skramlade med bjejlror, med ett ord serverade
ett stycke äkta turkisk musik. Tilläten mig att såsom recensent göra
några små anmärkningar vid denna krigsmusik.
Svenska folkets rätt att sig sjelf beskatta, svenska riksförsam¬
lingens makt öfver bevillningen har i mig en icke mindre varm vän
och förfäktare än i min vän på stockholmsbänken. En bevillning är
en skatt, och med skatt menas ju i allmänhet den skärf, som hos
hela folket uttages för det allmännas, för statens räkning. Men den
bevillning, som här är ifrågasatt, är snarare en skatt, som hos en
del medborgare uttages för en annan medborgareklass’ räkning. Det
är således icke en ren beskattningsfråga, utan, sådan frågan föreligger,
snarare en sammansatt ekonomisk, politisk och social fråga af mycket
stor bärvidd. De stora vidderna öfverskädas bäst från höjderna; och
om i en fråga som denna landets regering öppet förklarar, huru frå¬
gan ter sig för regeringen, som måste hafva den mest opartiska öfver-
blicken öfver hela landets berättigade kraf, om regeringens medlem¬
mar redogöra för sin uppfattning af frågans läge inför Riksdagen i
ett ögonblick, då det gäller att taga ett stort beslut, då begagnar re¬
geringen blott sin ovilkorliga rättighet, nej, då uppfyller regeringen
blott sin ovilkorliga pligt, en pligt, som endast den politiska fegheten
skulle undandraga sig. Att denna pligt här i dag blifvit uppfyld med
allvar, klarhet och kraft, derför tror jag mig kunna redan nu uttala
ett tack från flertalet af denna Kammares ledamöter, och snart, när
stridens häftighet är glömd, skola vi alla vara tacksamma derför.
Historien visar, att det icke är den öppna manliga kraften, utan den
omanliga fegheten, som har något att frukta af det svenska folket.
Det har här i Kammaren förekommit en strof, som antydde harm
deröfver, att arbetarefrågan blifvit berörd i det anförande, som vi på
förmiddagen hörde från regeringsbänken. Man har deri velat se ett
beslöjadt hot. Yi kunna icke känna oss såsom män, vuxna lagstift¬
ningsarbetet i den närvarande tiden, om vi betraktade såsom ett hot
hvarje häntydning på den fråga, som blir framtidens största. Det
finnes icke något hot i en sådan antydning, men den kan innebära
en varning att, då man skall vidtaga en beskattningsåtgärd, framför
allt då man tänker på att införa eu skatt på lifsmedel, icke förbise
huru en så vidtgripande åtgärd verkar på lefnadsförhållandena och
ställer sig till uppfattningen hos den stora befolkningsklass, som ännu
icke är röstberättigad, men onekligen redan är en makt. Jag är för¬
vånad öfver, att denna sammanställning från de våras sida skall kunna
anses innebära ett hot, då detta sammanhang lika visst är berördt
från våra motståndares sida. Man har förebrått frihandlarne och sagt,
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
N:o 19.
4
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spannmål stullar.
(Forts.)
att det är de, som sätta arbetarefrågan på sin spets, skärpa den samt
försvåra dess lösning. Yi tro annat. Och att vår uppfattning delas
af arbetarne sjelfva, det tro vi framgå af de petitioner, der de i tusen¬
tal uttala sin åsigt, liksom vi också tro att man icke gör rätt eller
klokt i att betrakta dessa uttalanden såsom utifrån instoppade menings¬
lösa fraser. Yi tro att arbetarne böra anses begripa sitt sanna intresse
lika bra som fabrikanterne och jordbrukarne sitt.
Der ligger, som sagdt, icke något »beslöjadt hot» i sammanställ¬
ningen af tvenne så sammanhängande frågor, särskildt i en samman¬
ställning sä varsamt gjord som don, som nu kommit från regerings-
bänken, men den besvarades deremot af ett ganska direkt och föga
beslöjadt hot, om en storm, som skulle växa upp i dalarne och sopa
höjderna rena och böja dem, som der bära hufvudet högst. Jag äm¬
nar icke försöka mig som väderspåman. Jag förstår icke den meteoro¬
logiska vetenskapen, men jag delar den tanken, att det gifves en
meteorologisk sida i denna sak. Deremot tror jag att om ur denna
fråga det växer upp en storm nedifrån, hvilken hotande lyfter sig
mot höjderna, så kommer den icke att gå i den rigtning, som min
ärade vän förmenade. Det kan nog hända att äfven i den rigtning,
han trodde, kan komma en smula blåst; men de väderhålor, der den
brvgges, ligga då icke så djupt, des ligga icke vid bergets fot utan på
dess midt. Icke heller tror jag att den vind, som ur dessa hålor kan
åstadkommas, blir så stark, att den kan göra sina upphofsman samma
tjenst som den antiprotektionistiska stormen i England en gång gjorde
sir Robert Peel. Och dessutom, glömmom det icke, är det ondt om
politiska män af den fullödighet och tyngd som Robert Peel. Är
man litet lättare och utsätter sig för så stark vind, så kan det hända
att man väl lyftes uppåt, men flyger högt öfver kullen och dimper
ned på andra sidan.
Från den hemska målning af förödelse och storm, som den ene
ärade talaren uppdrog, skulle det vara rigtigt uppfriskande att få följa
den andre öfver de glada områden, på hvilka han var inne och der
han under så många år muntrat och underhållit oss.
Jag vågar icke gorå det, ty jag är rädd att, om jag gifver mig
att följa honom i spåren, det kan gå mig som det gick honom och
som det fordomdags gick Odysseus, att jag tappar bort hemkom¬
stens väg och icke längre hittar reda hvarken på mig sjelf eller på
utgångspunkten. I hans glada kåseri fans dock en allvarsam punkt,
och jag ber att få yttra några ord om den.
Differentialtullar äro en egendomlig nutidsuppfinning. Jag er¬
känner att jag för min del icke har hög tanke om deras praktiska
värde, men jag medgifver att de kunna vara ganska lämpliga som
lekvapen, att använda i diplomatiens kamp vid förberedandet af tull¬
politiska traktater. Det är likvisst nödvändigt, när man söker efter
vapen, med hvilka man skall fäkta på narri, att man ser efter hvad
det är för vapen, man tager i hand. De få icke vara för tunga eller
för skarpa. Jag undrar hvad denna ärade talare skulle säga, om rege¬
ringen toge honom på orden och begagnade en nu pålagd spanmåls-
tull blott som ett vapen i diplomatiens spegelfäkteri. Eller skulle det
vara möjligt, att den vigtiga åtgärd, hvarom'vi rådslå och som jag här i
Fredagen den 5 Mars, e. m.
5
N:o 19.
allvarlig ton åt' djupt allvarliga män hör omtalas som fosterlandets
enda räddningsmedel, att den blott är menad på skämt, afsedd att
tjena som lekvapen vid underhandlingar med främmande makter, för
att sedan kastas å sido. Skulle ni, mine herrar af motsidan, finna
eder mycket uppbyggda, om Riksdagen nu enades om en rågtull, och
regeringen så uppfattade den såsom tillkommen blott ur synpunkten
att vara en tullpolitisk apparat och derför när som helst uppgåfve
den, sedan den tjena! att i Ryssland utverka oss en nedsatt tull på
ett eller annat svenskt industrialster. Har dermed landtbruket vunnit
det stöd, det skydd det yrkar på? Stå vi här och skämta med hvar¬
andra? Jag bekänner att jag icke uppfattat den starka stämning —
tv jag erkänner att den är stark — som här under tre dagar gifvit
sig uttryck, blott som ett gyckel, eii diplomatisk fint, anlagd mot
Ryssland. — Jag tror att, om vi ingå på ifrågavarande tullsättning, vi
sedan endast mycket varsamt kunna tänka på att deri göra någon
ändring. Bygga vi på landtbrukstullarne ett nytt system, och grunda
en hel mängd personer vid köp och arrenden derpå sin existens, så
tror jag, att befolkningen icke skall komma att känna någon synnerlig
tillfredsställelse, om Kong], Maj:t efter någon tid förklarar, att han upp¬
fattat spanmålstullarne endast såsom afsedda att tjena som differential¬
tullar, och tillkännagifver, att som vi nu hafva fått ett medgifvande
från Rysslands sida, så måste dessa tullar bort. Upphäfvandet af ten
gång införda spanmålstullar är så mycket farligare i vårt land, som
jorden eges af en så stor del af befolkningen. Man kunde vida lät¬
tare taga det. steget i ett land sådant som England, der nästan all
jordegendom befinner sig och för 40 år sedan ännu mer befann sig
på ett fåtal millionärers händer. Men då tusental eller 100,000-tal
personers existens mer eller mindre gjorts beroende af den värde¬
sänkning, som spanmålstullars borttagande skulle medföra, då går det
icke lika lätt, och det är icke ett medel af så förstörande natur jag
skulle vilja såsom leksak öfverlemna åt regeringen.
Jag skulle här kunna sluta. Men efter som jag har ordet, ber jag få
yttra något till svar på ett par anmärkningar af samme ärade talare. Då
jag nämnde, att rågtullen vore en skatt, som uppbäres äfven af den min¬
ste, svarade han: »ja, det är sockertullen också; och hvarhelst socker¬
biten förtäres, der håller statens inkasserare armen framme och tager
sin andel deri». Det är sant, men någon skilnad förefinnes dock.
Man kan undvara den ena varan, men icke den andra. Den fattige
kan förbigå det uppbördskontor, der sockertullen inbetalas, då han
icke har råd att köpa sig annat än bröd; men i det kontor, der
brödskatten uppbäres, måste han inställa sig med hustru och barn.
Och vid den indirekta beskattningen vill man i våra dagar gerna be¬
vara frivilligheten såsom faktor. Den gamla tullagstiftningen gick ut
på att lägga tullbeskattning å lifvets oundgängligasto förnödenhets-
artiklar, t. ex. på salt och bröd, just derför att ingen skulle kunna
undandraga sig; men den humanare lagstiftning, som i vår tid sökt
göra sig gällande i civiliserade länder, går ut på att få bort dessa
slags tullar.
En annan talare på samma bänk påminde mig om hvad jag ytt¬
rade i fjol, att vårt landtbruk skulle tillskyndas en icke oansenlig
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
N:o 19.
6
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar,
(Forts'.)
fördel genom möjligheten af lönande rågexport på Tyskland, emedan
svensk råg kunde der införas för blott 1 mark per 100 kilo, under
det andra länder vore skyldiga att betala 3 mark per 100 kilo. Han
frågade, hvar denna fördel blifvit af, och förklarade, att han redan
i fjol sagt, att detta vore något omöjligt. Men, mine herrar, det var
visst ingen omöjlighet. Tvärt om, möjligheten fans, och vi hade redan
börjat förberedelser att tillgodogöra oss den, då först Bismarck insåg,
att det var en förmån för oss och passade på att täppa till denna lucka
i sitt tullsystem. Herrarne veta att det skedde derigenom, att han
lemnade Spanien rätt betydande medgifvanden i fråga om import af
spanska viner, och i utbyte förmådde detta land, som just icke ex¬
porterade någon råg till Tyskland, att uppgifva sin fördelaktiga un¬
dantagsställning till rågtullen. Och då vi i denna punkt berodde af
Spanien, emedan den var inryckt i dess tarifftraktat, under' det att vi
blott hade en traktat på basis af likstäldhet med den »mest gynnade
nationen», så föll vår fördel. Men icke bevisar detta, att jag i ljol hade
orätt i mitt påstående. Det var för Sverige en vinst för det ögon¬
blicket, ehuru den genom tyska diplomatiens slughet sedermera blef
oss undandragen, undandragen »just derför, att den var för oss en
betydande fördel.
Herr Talman! Jag ber att få upprepa det yrkande, som jag förutgjort.
Herr Holmgren: Genom den motion, som jag väckt i denna
fråga, är min ställning till densamma känd, och då jag begärde ordet,
ämnade jag endast ytterligare angifva några af de skäl, som föranledt
mig att väcka motionen. Men sedan dess har representanten från
Upsala i sitt anförande framstäf sådana skäl för bifall till det förelig¬
gande förslaget, att jag skulle kunna inskränka mig till att instämma
med honom. De skäl, som under diskussionens gång blifvit andragna
från motsidan, hafva icke heller kunnat förmå mig att frångå min
åsigt, och de hafva redan blifvit vederlagda af flera föregående talare.
Det enda af dessa skäl, som tilltalat mig, är att frågan må hända icke
blifvit tillräckligt utredd, men med den erfarenhet vi ega om frågors
utredning genom komitéer, tror jag att det skulle draga för långt ut
på tiden med att komma på det klara med frågan. Jag anser att,
om vi längre fortgå på den väg, vi nu under Henne årtionden be¬
träda skulle snart hvarje landtbrukare finna med sin fördel förenligt
att frångå ett rationelt landtbruk och slå in på utsugningssystemet.
Då ett sådant system under några år fortgått, kommer jordens pro¬
duktionsförmåga att nedsättas, och att då komma med förslag om in¬
förandet af tullar på jordbruksalster, vore naturligtvis högst olämpligt,
ty då kunde talet om svälttullar med rätta finna sin tillämpning, men
för närvarande är detta icke händelsen. — I går afton yttrade en ta¬
lare på stockholmsbänken, att petitionerna för tullskydd tillkommit
genom en något för långt drifven agitation, men att deremot petitio¬
nerna i motsatt rigtning sjelfmant utgått från folket. Jag hade nu
tänkt att uppläsa några tidningsnotiser, som skulle bevisa, om icke
motsatsen, åtminstone att agitationerna varit ömsesidiga, men vill
dock icke nu trötta Kammaren dermed. Vi hafva nemligen dessa da¬
gar fått höra så många citat, att jag tror vi redan tröttnat dervid.
Fredagen den 5 Mars, e. m.
7
S:o 19.
Jag skall derför inskränka mig till att yrka bifall till Bevillnings¬
utskottets föreliggande betänkande.
Herr Lönegren: Då nittiosju talare redan yttrat sig uti den nu
förevarande frågan, är jag förvissad om, att Kammarens herrar leda¬
möter ej af mig, den 98:de i ordningen, vänta några nya upplysnin-
ningar i densamma, helst denna fråga under många månader blifvit
så ytterst fullständigt behandlad i tal och skrift, i tidningar och bro-
chyrer, både ur tullskydds- och frihan delssynpunkt, att något nytt
i den vägen ej gerna kan presteras. Om jag detta oaktadt nu begärt
ordet, må det ursäktas mig derför, att jag såsom ledamot af Bevill-
nings-Utskottet deltagit i fattandet af det beslut, som nu här venti¬
leras, och vill jag derför nu något yttra mig om de skäl, som föran-
iedt mig dertill, på samma gång som jag kommer att bemöta ett par
anföranden från i går och förgår och sedermera skall angifva min
uppfattning om spanmålstullars inverkan på den arbetande klassen.
Herr E. Gustafsson yttrade i Onsdags, att han erhållit en mängd
skrivelser från olika landsändar med uppmaning att verka mot span-
målstullarne, och han omnämnde dervid särskildt, att han från min
hemort, Norrköping, fått emottaga en adress i samma syfte. På samma
gång jag kan vitsorda rigtigheten häraf, enär jag sjelf mottagit samma
adress från ett möte af 3,000 personer, hvilka på det kraftigaste, pro¬
testera mot dessa tullar, ber jag med anledning af detta uttalande få
gifva till känna, att på samma timme, detta möte hölls på en öppen
plats i en af stadens utkanter under tillopp af en stor menniskomassa,
hölls ett annat möte i arbetareföreningens lokal, besökt af omkring
2,500 personer till största delen arbetare, hvilka der fattade ett beslut
i motsatt rigtning, till förmån för spanmålstullar och skyddstullar i
allmänhet. Jag vill också tillägga, att jag i förgår från 47 af staden
Norrköpings köpmän erhållit eu skrifvelse med kraftig uppmaning
till mig och öfriga representanter på östgötabänken att medverka till
åstadkommande af erforderligt skydd för allt svenskt arbete. Jag har
ansett mig böra nämna detta utan att tillåta mig något yttrande an¬
gående det afseende, som bör tillmätas den ena. eller andra af dessa
opinionsyttringar.
Med anledning af Herr (Josters anförande i går afton har jag att
genmäla följande:
Herr Oöster uppdrog i början af sitt anförande eu parabel mel¬
lan Sveriges och andra europeiska länders tulltaxor och kom dervid
till det resultat, att Sverige i fråga om liberal tullagstiftning intoge det
tionde rummet bland Europas stater. Han nämnde särskildt, att
Tyskland och Frankrike i detta afseende stode framför Sverige. Först
och främst får jag nämna, att det i allmänhet är ganska vanskligt att
verkställa någon jemförelse mellan de olika ländernas tullagstiftning,
derför att tulltaxorna till uppställning och rubricering äro sins emel¬
lan mycket olika, och är det således i många hänseenden svårt att
erhålla säkra jemförelsepunkter. Jag vill emellertid nu endast hålla
mig till de varuslag, som här äro föremål för diskussion, och skall då
fästa uppmärksamheten på att all spanmål, malen och omalen, för
närvarande i Sverige är tullfri, under det att i Frankrike tull utgår
Angående
införande af
panmålstullar.
(Forts.)
N:o 19.
8
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
med 3 francs för omalen och 6 francs för malen spanmål och i Tysk¬
land med 3 riksmark för omalen och 7,so riksmark för malen span¬
mål, allt per 100 kilogram. Jag kan tillägga, att i Österrike-Ungern
förslag om antagande af enahanda tullsatser som de i Tyskland gäl¬
lande. . blifvit dervarande representation förelagdt, men kan jag icke-
med visshet säga, om detsamma ännu blifvit definitivt antaget. Her-
rarne torde häraf finna, sä väl att Sverige i afseende å spanmålstullar
står framför de uppgifna länderna som ock att de af Bevillnings¬
utskottet nu föreslagna tullsatserna äro Lägre än de i Frankrike och
Tyskland gällande.
Herr Cöster anmärkte sedermera mot vår tulltaxa, att den skulle
vara inkonseqvent och orättvis derutinnan, att den bereder skydd för
bomulls- och yllevaror, men icke för förädlade trävaror. Att jag så¬
som representant för Norrköping hyser särskildt intresse för bomulls-
och yllevaror, är ju alldeles gifvet, och jag antager att Herr Cöster
har sina särskilda skäl för att intressera sig för de förädlade träva¬
rorna. Jag erkänner villigt, att bomulls- och ylleindustrien har tull¬
skydd, i vissa fall, som jag tror, fullt tillräckligt, men jag vågar på.
samma gång joåstå, att äfven träarbeten äro på samma sätt tillgodosedda.
Jag ber i sådant afseende få erinra Kammaren derom, att vid 1882
års riksdag höjdes tullen just på dessa artiklar på grund af förslag'
från tullkomitén, och i tulltaxan finnas nu 4 rubriker med tullsatser
af 2, 4, 8 och 15 öre per kilogram för träarbeten, utgörande dessa
belopp, som jag antager, tillräckligt tullskydd för så grafva och tunga
arbeten som de nu ifrågavarande.
Jag har dock någon anledning att förmoda, det Herr Cöster med
sitt klander i detta afseende mindre afsåg importen af dylika varor
än det förhållandet, att ej större fördelar blifvit utverkade för export
af förädlade trävaror. I så fall får jag säga, att just för förädlade trä¬
varor hafva regering och Riksdag gemensamt vidtagit mycket om¬
fattande åtgärder, och vill dervid särskildt erinra om de senast afslu-
tade traktaterna mellan Sverige och flere utländska stater. Jag behöf-
ver i detta hänseende endast påminna om den diskussion, som här
fördes vid 1882 och 1883 årens riksdagar angående handelstraktaterna
med Frankrike och Spanien, och hurusom då bland skälen för bifall
till dessa traktaters afslutande omnämndes de stora fördelar, som här¬
igenom skulle beredas vår export, särskildt exporten af våra trävaror,
dervid man mycket framhöll träförädlingsverken så i Sverige som Norge.
Beträffande dessa traktater vill jag nu icke fästa mig vid de stora
uppoffringar deras antagande för Sverige medfört genom minskade
tullinkomster, årligen uppgående till hundratusentals kronor; man
kan ej underlåta att å nyo fästa uppmärksamheten på det mycket
sorgliga förhållandet, att vi genom dem fått våra händer bundna och
nu äro förhindrade att efter eget godtfinnande sköta vår inre hushåll¬
ning och företaga de ändringar i vår tulltaxa, som vi kunna finna
nyttiga och nödvändiga. Ständigt och jemnt förekommer det ock vid
behandling af till Bevillniugs-Utskottet remitterade motioner, att Ut¬
skottet ej kan tillstyrka bifall till de framstälda förslagen, äfven om
dessa befinnas fullt befogade, emedan traktathinder förefinnas. Med
anledning af mitt yttrande om de till följd af traktaterna minskade:
Fredagen den 5 Mars, e. m.
9
Nso 19.
tallintraderna väntar jag den invändningen, att tulluppbörden sedan _ Angående
deras afslutande alltjemt stigit. Jag medger förhållandet, men påstår ™{Z^åhtuttL
att traktaterna ej ensamt verkat detta; flera faktorer hafva dertill ' (Forts.)
samverkat. I första rummet torde den alltjemt växande tulluppbör¬
den härröra från den inom landet ständigt ökade konsumtionen, hvil¬
ken visserligen ej alltid håller jemna steg med tillgångarna, och vidare
från de höjda tullsatserna på våra förnämsta kassaartiklar, socker, kaffe,
tobak och sprit. Jag vill tillägga, att jag för min ringadel omöjligen
kan sätta en sådan tullpolitik högt, som går ut på att genom låga
tullsatser uppmuntra och befordra importen af lyx- och öfverflöds-
varor, hvarigenom årligen många millioner kronor onödigtvis utgå
ur landet.
Hvad som är hårdast och nästan förefaller mig grymt vid dessa trak¬
tater är att do.innehålla bestämmelser, som äro till stor skada för vår
industri, utan att vara till gagn för det land, med hvilket traktaten är
afslutad. Detta visar sig särskildt i afseende ä artikeln: redskap och
maskinerier. Traktaten med Frankrike innehåller den bestämmelse,
att dessa artiklar skola här i landet vara tullfria; men Frankrike har
deraf föga nytta, tv importen deraf från detta land uppgår för år 1883
till endast 143,000 kronor, medan totalimporten deraf stiger till 9
millioner kronor. Då vi på grund af traktaten måste lemna tullfrihet
för hela importen af dessa artiklar, hvaraf det mesta kommer från Eng¬
land och Tyskland, är det naturligtvis ytterligt svårt för våra meka¬
niska verkstäder att kunna existera och konkurrera med utlandet på
vår marknad, särdeles som dessa verkstäder vid export af sina till¬
verkningar till utlandet nästan öfverallt mötas af tullar; och framför
allt är detta händelsen i Frankrike, der tullen på jernindustriens
alster är så hög, att den i många fall nästan gränsar tillförbud. Jag
kan i detta hänseende nämna, att tullen på stångjern, således en rå¬
vara eller ett halffabrikat, efter sonaste traktatens afslutande beräk¬
nades till 20 å 30 procent af varans värde.
Herr Cöster nämnde vidare angående traktaterna, att vi hade
större fördel af handeln med Frankrike än Frankrike hade af handeln
med oss, och till stöd härför anförde han, att värdet af vår export
till Frankrike med åtskilliga millioner kronor öfversteg importen der¬
ifrån hit. Han har hemtat dessa uppgifter från Sveriges officiella sta¬
tistik och har således allt skäl för sin uppgift, men jag vågar påstå,
att i detta fall är statistiken missledande. Våra exportartiklar på
Frankrike äro hufvudsakligen trä, jern och hafre, och dessa varor äro
af beskaffenhet att icke tåla vid någon omlastning och gå således i
allmänhet direkt från Sverige till Frankrike, ofta i hela laster, samt
äro do följaktligen alltid upptagna uti våra exportlistor på detta land.
Men mycket annorlunda är förhållandet med importen från Frank¬
rike. Vi hafva visserligen direkt kommunikation med några franska
hamnar, såsom Marseille, Cette, Bordeaux, Havre och Rouen, men en
stor del af importen från detta land går hit indirekt, nemligen öfver
England, Horge, Danmark och hufvudsakligen Tyskland. De finare
modevarorna, som komma från Frankrike, såsom sammet, siden, spetsar,
band, plymer, blommor, bijouteri- och galanterivaror samt s. k. pariser-
gods, gå i allmänhet på jernväg till Liibeck och Hamburg och deri-
ff:o 19.
10
Fredagen den 5 Mara, e. m.
Angående
införande af
■spanmdlstullar.
(Fort».)
från på ångbåt till Sverige. Denna mycket värdefulla import är icke
upptagen uti importen från Frankrike, utan ingår uti importen från
de länder, derifrån varorna skeppats hit. Om man hade reda på
värdet af hela den verkliga importen från Frankrike, så tror jag, att
den skulle visa helt andra siffror än de nu angifna.
På tal om statistiken vill jag påvisa en annan missvisning af
densamma. Herr Waldenström nämnde i går, såsom bevis på den
stora qvantitet höstsäd som odlas i vårt land, att exporten af mjöl
förlidet år var ganska stor och uppgick till många millioner kilogram.
Deri' hade han alldeles rätt. Statistiken visar, att under förra året
exporten af hvetemjöl uppgick till 6,850,000 kilogram och af rågmjöl
till 4,073.000 kilogram; men jag tror icke att han eller någon annan
vågar påstå, att allt detta mjöl var af svensk spanmål. Den hufvud-
sakliga exporten , af hvetemjöl har varit från Malmö, år 1883 icke
mindre än 5 å 6 millioner kilogram. Men Malmö är på samma gång
don ort inom vårt land, till hvilken den största importen af hvete
eger rum, och är det således mer än antagligt, att det exporterade
hvetemjölet till stor del utgjorts af utländskt hvete, här förmålet.
Det från Malmö exporterade hvetemjölet går, det känner jag särskildt
till, dels till England, dels till Norge, och af exporten till Norge
sändes oj så obetydligt öfver Trondhjem till Sverige igen. Det in¬
träffar således det egendomliga med denna vara, att den först står i
statistiken upptagen såsom hvete omalot, som utifrån införts till
Sverige, sedermera såsom hvetemjöl utfördt från Sverige till Norge
och slutligen såsom hvetemjöl derifrån infördt till Sverige. Dessa
anmärkningar kunna naturligtvis icke läggas någon till last, tv stati¬
stikens uppgifter äro ju i och för sig rigtiga, men onekligen äro
de missledande i afseende på importen till vårt land.
Jag ber nu att få något yttra mig angående min uppfattning rörande
spanmålstullars inflytande på den arbetande klassen. Bland de många
skal, som anföras mot spån målstullar, förekommer allmännast det, att man
ej bör fördyra brödet för arbetaren och derigenom försvåra hans ställning,
och detta skäl bör naturligtvis väga mycket och skulle vara i saken af¬
görande, om det kunde sägas vara grundadt på verkliga förhållanden. Men
jag tror icke att det så är. Jag är fullt förvissad om att eu hvar i denna
Kammare lifligt deltager för den arbetande klassen, och kanske icke
minst de, som minst tala derom, och säkerligen vill ingen af oss vara
med om sådana lagstiftningsåtgärder, som skulle kunna bidraga der-1
till, att den ■ arbetande klassens ställning blefve tyngre än hvad den
nu ofta är. Men innan man såsom tillförlitligt antager det myckna
ordandet om brödets fördyrande och om arbetarnes genom spanmåls¬
tullars införande försämrade ställning, tror jag att man bör göra klart
för sig om verkligen spanmålstullar, så låga som de nu föreslagna,
kunna medföra en sådan verkan, och om de icke till äfventyrs snarare
skulle kunna verka i deri rigtningen, att arbetarens ställning genom
dem blefve betryggad och förbättrad i stället för motsatsen. Den när¬
maste orsaken till nu föreliggande förslag är, det veta vi alla, landt-
brukets betryck. Och detta betryck åter har, delvis åtminstone, sin
orsak i den öfverväldigande konkurrensen från utlandet. Med de
föreslagna tullsatserna afser man icke att skaffa statsverket förökade
Fredagen den 5 Mars, e. m.
N:o 19.
11
inkomster, ty sådana behöfvas icke för närvarande — förslaget innebär,
som bekant, äfven nedsättande af tullen å kaffe, socker m. in. —;
man afser endast att något hämma och begränsa den stora importen
af spanmål från utlandet och derigenom bereda en lättare afsättning
för, och bättre, fastare och jemnare pris på det svenska jordbrukets
alster, och sålunda höja vår modernäring från det betryck, hvarunder
hon så länge lidit. Man afser också, jag vågar säga det, oaktadt
hvad derom i. går yttrades från statsrådsbänken, att ingjuta mod och
förtröstan hos dem, som egnat tid, krafter och penningar åt landt-
mannanäringon, och hvilka nu förtvifla. Den hjelp man sålunda
iemnar landtbruket skall verka på hela samhällskroppen. Det ekono¬
miska tillståndet hos landtbefolkningen, det må vara godt eller dåligt,
återverkar alltid och omedelbart på städernas invånare, på handel,
handtverkerier och fabriker, ja, på hela vårt näringslif, och således
äfven på arbetsklassen.
Är landtbrukarens ställning god, så kan han i sitt arbete använda
många armar och väl aflöna sina arbetare; han blir dä ock en säker
och ständig afnämare af en mängd artiklar, som handeln och in¬
dustrien utbjuda och hvilkas anskaffande och framställande gifver
arbete och bröd åt stora skaror. Är åter landtbrukarens ställning
dålig, så inträffar ett motsatt förhållande. Han måste då gorå in¬
skränkningar på alla områden, han måste minska sin arbetspersonal
samt kanske till och med afskeda flertalet af densamma, hans köp¬
förmåga är tillintetgjord, och detta i sin ordning verkar förlamande
på handel och industri. Industriens män måste, då afnämare fattas,
inskränka sina tillverkningar samt nedsätta arbetstiden och arbets¬
lönerna för sitt folk; de måste arbeta på lager, som det heter, så
länge detta kan bära sig, och slutligen kanske helt och hållet upphöra
med sina tillverkningar. Och då inträffar att den svåra och tryckta
ställningen på landet och för landtbruksarbetarne blir delad af stä¬
dernas och industriens arbetare; det blir då en gemensamhet i den
dåliga tiden, liksom förut i den göda. Har man sanningen häraf
Mar för sig — och för mig synes den vara uppenbar — så kan jag
icke fatta talet om att införandet af dessa föreslagna spanmålstullarne
skulle vara till skada för arbetarne. Hvad arbetaren hufvudsakligen
behöfver, är arbete; har han detta och derför en skälig aflöning, så
är han i allmänhet nöjd och belåten med sin verld och bryr sig då
föga om tullpolitiken samt mycket annat, som andra personer anse
för honom sä angeläget. Man talar om brödets fördyrande genom
spanmålstullar, men, mine herrar, dyrheten på brödet, liksom på allt
annat, beror icke på om det kostar så och så många öre per skålpund
eller stycke, utan på tillgången af bytesmedlet penningar, och erkännas
måste ju att hvarje pris, om än aldrig så lågt, dock kan befinnas för
dyrt eller högt, om nemligen den köpande ej har medel nog att
tillösa sig varan, vore priset än så billigt, och månne det skulle
vara till gagn för arbetsklassen, om en stor del af våra allmännaste
förnödenhetsartiklar, såsom spanmål, kött, smör, väfnader, jern och
andra artiklar, som äro föremål för tillverkning inom landet, kunde i
utlandet produceras och hit införas för pris betydligt, kanske till
hälften, understigande de nu här gällande? Nej, visserligen icke,
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
N:o 19.
12
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
sp a nmålstull a r
(Forts.)
såvidt jag kan förstå, tv närmaste följden häraf skulle blifva den, att
alla, som här i landet egnat sin verksamhet åt framställandet af dylika
varor, skulle nödgas upphöra med densamma samt afskeda sina arbetare,,
hvilka derigenom, i saknad af anställning, skulle hemfalla åt nöd och
elände, de och deras familjer.
Då jag hyser den uppfattningen, att från statsmakternas sida nå¬
got nu måste göras till afhjelpande af landtbrukarens betryckta ställning;
och då jag är öfvertyga^ om att landtbrukets, vår modernärings, be¬
stånd välgörande återverkar på hela vårt näringslif, och att således
hvad som göres till förmån för landtbruket äfven kommer öfriga nä¬
ringar och hela vår arbetande befolkning till godo, samt då slutligen,
efter mitt begrepp, de nu föreslagna tullsatserna skulle lända till
gagn för jordbruket, derigenom att en lättare afsättning och bättre
pris för ländtmannens produkter sålunda skulle vinnas, så tvekar jag
icke att gifva min röst för det föreliggande förslaget.
1 afsigt således, Herr Talman, att. bereda fördelar åt sä väl jord¬
bruket som öfriga näringar samt derigenom jemväl åt den arbetande
klassen yrkar jag bifall till den nu föredragna punkten.
Herr Olsson i Ättersta instämde med Herr Lönegren.
Herr Jakobson: Dä denna diskussion börjar arta sig tilloppen
votering, kan jag icke underlåta att yttra några ord för att till proto¬
kollet få närmare angifven min ståndpunkt i en fråga af så stor vigt
som donna, hvars utgång kommer att utöfva ett stort och vigtigt in¬
flytande så väl på vår industri som på vårt jordbruk, hvilka båda
äro med hvarandra sammanknippade och af hvarandra väsentligt be¬
roende. Något motstycke till landtbrukets nuvarande tryckta ställning
kan historien säkerligen icke uppvisa, och jag skall tillåta mig att ur
det hvardagliga handelslifvet anföra ett exempel på svårigheten för
landtmannen att fä afsätta sina spannmålsprodukter.
Jag besökte för någon tid en småstad med en befolkning uti och
dens omedelbara närhet af ungefär 7,000 personer. Vid mitt besök
på en spanmålsbandlandes kontor inkommo i sällskap med hvarandra
tvenne landtbrukare för att få sälja spanmål. Medhafda prof af
spannmål förklarade köpmannen vara af fullgod beskaffenhet, men
kunde han det oaktadt deraf ej köpa något. Då nu dessa landtmän
förut förgäfves besökt de 2:no andra spanmålshandlandena på platsen
i och för samma ändamål, och då de hade ett verkligt stort behof af
att i penningar realisera något spanmål, sä säger den ena till köp¬
mannen, på hvilkens kontor, som jag förut nämnt, vi nu befunno oss:
»Allvarsamt taladt, kunna vi inte till något pris få sälja åtminstone de
Ane enbetslass råg vi hafva med oss?» Då nu grannlagenh('ten na¬
turligtvis bjöd köpmannen att ej allt för mycket missbjuda, föredrog
han, såsom hederlig köpman, hellre att säga nej.
Då enda resultatet för desse landtmän sålunda blot att på köp¬
mannens magasin tills vidare insätta det lilla qvantum spanmål de
hade med sig, så torde man kunna tänka sig med hvilket vemod de
foro hem. Häraf kan man också finna, att det är alldeles rigtigt hvad
den ärade talaren Herr Grefve Sparre sagt, nemligen: att man ej kan
Fredagen den 5 Mars, e. in.
13
3N:o 19.
sälja ens en kappe råg. Tv det exempel jag nu omnämnt bör väl
anses med ett sådant påstående liktydigt.
Jag vill då således påstå, att affärsställningen nu verkligen blifvit
sådan, att historien icke dertill kan uppvisa något motstycke, tv
hittills har det åtminstone aldrig inträffat att den, som haft spanmål
till afsalu, icke kunnat sälja densamma, åtminstone till moderata pris.
Under det nu våra landtmän, såsom jag nu gifvit exempel på,
omöjligen — ej ens till något pris — kunde realisera sina produkter,
beder jag att få med följande erinra, huru hejdlös importen af ut¬
ländsk spanmål oafbrutet äfven då pågick.
Omedelbart efter ofvannämnda tillfälle utkommen på gatan, träf¬
fade jag en af de öfrige köpmännen på platsen och tick då åt honom
höra, att han var på väg till jernvägsstationen för att se och emot¬
taga en stor råglast. Han. hade nemligen åtta jernvägsvagnar, lastade
med rysk råg, ankomna, Hvad var naturligare, än att jag, på grund
af hvad nyss inför mina ögon passerat, var intresserad af att höra
priset på densamma. Han svarade mig då, att den på platsen stod ho¬
nom i 90 öre pr 20 skålpund. Jag följde då med för att se på varan och
fick so, hvad jag förut icke kunde ana, en mycket oren vara, hvaraf
minst tio procent skulle gå bort i rengöring, hvadan rågen sedan
kostade köpmannen 1 krona pr 20 skålpund.
Här rågpriset på denna plats strax förut varit för fin-fin vara 82
öre pr 20 skålpund, hade dock dessa landtmän nu säkert varit be¬
nägna att sälja för till och med 75 öre pr 20 skålpund. Häraf då
den omständigheten, att mjölpriset Visst icke står i rätt förhållande till
det svenska rågpriset; hvadan man också allmänt hör talas om att
brödet, till exempel i Stockholm, icke är billigare än under vanliga
förhållanden. Detta derför, att den utländska varan är väsentligt
mycket dyrare än den svenska.
Huru kommer det sig då, att spanmål inköpes från utlandet och
att för den utländska varan betalas ett så mycket högre pris än för
den svenska?
Skälet härtill hafva vi ofta hört, och det ligger onekligen deri, att
då för de mera producerande länderna, genom skyddstullar i flera
mägtiga och stora europeiska stater, såsom Tyskland och Frankrike
med flera, ett stort hinder uppstått att dit oafbrutet exportera, de nu
mer än förr på allvar måste söka sin marknad här, och då genom
de nu mera till buds stående utvecklade kommunikationsmedlen inga
afstånd utgöra hinder, hvilket också är att för framtiden beräkna, lem-
nas uppköparne här i landet de mest fördelaktiga vilkor, dock mera
på betalningstidens än prisbillighetens bekostnad.
Nu har man hört talas om att vi landtmän icke sköta vårt jord¬
bruk såsom sig bör. Jag ber då att få erinra, att den som velat följa
med sin tid och så vid jordbruket gjort nämnvärda förbättringar i
odlingar eller täckdikningar, men möjligen derpå för framtiden dragit
vexlar, d. v. s. derför åsamkat sig skulder, hvilket ju ty värr är ganska
vanligt, han får bittert ångra det; tv någon valuta eller ersättning
derför har man beklagligen nu mera icke att vänta sig. Och sorgligt
att säga, så bär den landtman, som följt gamla slentrianen, d. v. s.
oj gjort de ringaste påkostande!’, och för öfrigt skött sitt jordbruk, ja
Angående
införande af
spanmdlstullar.
(Forts.)
N:o 19.
14
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
mau må säga på rent knussel, sin ställning' jemförelsevis mycket
bättre.
Jag har äfven hört från flera håll, ja, till och med från högsta
ort, anmärkas, att hvad göra skyddstullar, då samma beklagliga tillstånd,
som här, råder öfver alla landsändar t. o. m. i hela verlden. Men
då frågar jag, huru förklara detta? Vi veta att importen af varor till
vårt land under de senaste tio åren till och med 1883 öfverstiger
exporten i genomskärning med några och fyratio millioner kronor år¬
ligen, hvilket belopp dock betydligt öfverstiges nu de tvenne senaste
åren. För dessa några och fyratio millioner måste vi lemna någon
valuta och måste således exportera motsvarande belopp i guld.
Förhåller det sig nu så, nemligen att alla stater proportionsvis expor¬
tera eu viss mängd guld årligen, så frågas: hvart hamnar det? Månne i
Öster- eller Vesterhafvet?
Att detta dock icke är händelsen, nemligen att alla stater hafva
det sä illa att do importera mer än de exportera, det har förut i dag
af min granne till höger, Herr Svartling, tydligen bevisats; ty bara af
spanmål har i Tyskland sedan tullens införande derstädes 1879 ex¬
porten så ökats, att den med betydliga belopp öfverstiger importen,
ehuru, hvad som också är fullständigt ådagalagdt, importen före span-
målstullens införande årligen mer och mer betydligt öfversteg expor¬
ten från detta land. Häraf ser man ohållbarheten i dessa yttranden
från frihandlarnes sida.
Jag skall nu bo att få nämna något om, huru näringarna, indu¬
stri och jordbruk hänga tillsammans med och äro beroende af hvarandra.
Jag mins mycket väl från min barndom, huru våra förfäder, t. ex. i
Bergslagen der jag är född, nemligen i en församling af Östergötlands
län, längst i nordvest belägen, uppfattade affärsställningen, då moder¬
näringen jordbruket var i sämre eller bättre omständigheter.
Denna befolkning idkade alls intet jordbruk på den tid jag nu
hänsyftat, utan hufvudsakligen svartsmide, bestående af spik, söm och
liar. Dessa varor uppköptes åt någon bland individerna mera affärsvan
och företagsam, hvilken sålde dem på rätt aflägsna håll, svnnerligast på
marknader i städerna. Då en sådan köpman kom hem från en mark-
nadsresa, så var det vanligt att grannarne rundt omkring på första
helgdag derefter besökte honom för att få någon notis om hur mark¬
naden på aflägsnare håll tog sig ut. De hade inte då som nu att
tillgå tidningar och alla andra beqvämligheter. Hvad som då i första
rummet upptog dessa bergslagsbo^ uppmärksamhet var spanmåls-
marknaden, emedan, som jag förut nämnt, de icke idkade i den ti¬
den något jordbruk för sädesodling, utan endast rotfrukter och huf¬
vudsakligen potatis.
Ehuru nu således de skulle köpa sin spanmål, så när denne
köpman kom hem och berättade att till exempel rågen stod lågt i pris,
så beklagade de sig på det högsta, ty då kunna vi, som de sade,
hvarken få betaldt för vår vara och, — inträffade å nvo sämre konjung-
turer för jordbruket — ej ens hafva utsigt att få sälja. Deremot, steg
spanmålen i pris, ansågos bättre tider vara i annalkande. Häraf kan
man finna, att jordbruket i alla tider varit en regulator för de andra
näringarna, och så är fallet äfven nu och förblir det också.
Fredagen den 5 Mars, e. m.
15
S:o 19.
Om arbetarnes ställning till denna fråga har här så mycket talats,
och skulle jag äfven gerna vilja vidröra detta, om ej Kammaren vore
nu i sena timmen så uttröttad. Jag måste derför afstå derifrån.
Då arbetarne hafva ett stort behof af skydd för sitt svenska ar¬
bete, och arbetsgifvarne för sina produkter, så ber jag, Herr Talman,
att i dessas och fosterlandets sanna intresse få yrka bifall till Bevill-
nings-Utskottets betänkande.
Herr Anderson i Tenhult: Då sa många skäl för antagande
äf Utskottets -förslag här blifvit anförda, att jag för min del icke har
någonting att tillägga^ och då så många instämt med en del af de
många talare som förut haft ordet, att diskussionen i denna fråga
numera kan liknas vid en öppen votering, skall jag för min del in¬
skränka mig till att yrka bifall till Utskottets förslag. Jag gör detta
yrkande så mycket hellre, som jag från min hemort fått emottaga en
mängd adresser och petitioner, försedda med flere hundra namnunder¬
skrifter och hvari tullskydd begäres. Senast i går Ilek jag ett tele¬
gram från ett folkmöte i Nässjö, hvari uttalas den äsigten, att tull¬
skydd är alldeles behöfligt icke allenast för jordbruket, utan äfven för
industrien.
Jag skall icke upptaga Kammarens tid längre, utan ber endast,
som jag nämnde, att få förena'mig med dem, som yrkat bifall till det
föreliggande förslaget.
Herr Lundberg: Då den af JBevillnings-Utskottet föreslagna tull-
afgift å hvad för lifsuppehälle är nödvändigt komme att utgöra en för
statsverket alldeles obehöflig beskattning, som till tvifvelaktig eller
osäker förmån för egare af jord skulle drabba alla och väl i synner¬
het de fattigare, Indika måste köpa sin brödföda, och då jag icke kan
finna ådagalagdt eller öfvertygats derom, att en sådan tullafgift är för
rikets välgång nödig eller skulle blifva i nationalekonomiskt hänseende
nyttig, anser jag för min del, särskildt med afseende å gällande han-
delsbestämmelser mellan Sverige och Norge, Utskottets nu föreliggande
förslag icke böra antagas.
Herr Vill). Carlson: Jag undrar icke på att rop på proposition
nu börja höras, och äfven jag skulle hafva förenat mig i en sådan
önskan, om jag icke, efter att i trenne dagar stillatigande hafva lyss¬
nat till de 100 talare, som före mig haft ordet, ansett också mig ega
någon liten rättighet till herrarnes uppmärksamhet. Dock skall jag
söka fatta mig så kort, som det med hänsyn till frågans beskaffenhet
är möjligt.
Jag är fullkomligt öfvertygad derom, att så väl de ärade talare,
som uppträdt för bifall till Utskottets förslag, som de, hvilka yrkat
afslag å detsamma, äro lika mycket besjälade af fosterlandskärlek, den
ene som den andre, och att man för den skull icke bör betrakta de
olika meningarna såsom fiendtliga hvarken mot hvarandra, mot sam¬
hället eller mot landet. Orsaken hvarför vi komma till olika slut i
frågan är väl den, att vi utgå från olika synpunkter. Jag ber först
att rörande tull på spannmål få säga, att den frågan visst icke är af
Angående
införande af
spanmåhtullar„
(Forts.)
N:o 19.
IG
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
den genomgripande beskaffenhet, som man bär velat framhålla; och
jag grundar detta påstående bland annat på min egen erfarenhet.
För 15 år sedan började jag en fabrikation här i Sverige, hvilken var
den första i sitt slag, och jag hade således endast att kämpa med den
utländska konkurrensen. Jag måste derför alltid vid uppgörandet af
mina kalkyler taga i betraktande, huru priset å fabrikatet med tillägg
af tullen stälde sig från utlandet, men vågade aldrig sätta mitt pris
till samma belopp som det, hvartill det utländska fabrikatet, inklusive
tullen, uppgick. Tv med den kända benägenhet vi svenskar hafva
att mera älska utländskt än svenskt arbete, måste jag naturligtvis
sätta prisen icke oväsentligt lägre än de utländska för att kunna
täfla med det utländska fabrikatet. Då jag sålunda hade haft denna
verksamhet i 4 å 5 år, hvad hände dä? Jo, jag fick en konkurrent
inom landet. Då var det icke längre fråga om huru jag skulle kal¬
kylera för att täfla med den utländska konkurrenten, utan nu måste
jag äfven göra mina beräkningar gent emot den inländska. Denne
senare konkurrent blot' ett medel dertill att jag måste sänka prisen
så lågt som möjligt för att kunna få någon behållning. I förhållande
till det utländska fabrikatet spelade tullen sålunda icke någon syn¬
nerlig roll. Jag tror att med tullen på spanmål bär detta någon
likhet. Tull är tull och verkar såsom sådan på så väl landtmanna-
produkter som fabriksalster. Tullen på spanmål skulle hafva till följd
en lifligare konkurrens inom landet. Men priset stiger icke i samma
proportion som tullen, det är min liflig» öfvertygelse.
Jag tror att de som önska denna tull icke böra hängifva sig åt
den sangvinisk» förhoppningen, att det skulle blifva för dem synner¬
ligen bättre, om tull på spanmål infördes. Lika litet tror jag att de,
som frukta för denna s. k. svält-tull, hafva något berättigande till
denna sin fruktan, ty konkurrensen inom landet kommer ovilkorligen
att blifva större och starkare, hvarigenom prisen hållas nere. Frågan
om tullen på spanmål står i samband med tullsystemet i dess helhet.
Jag ber derför att derom få yttra några ord. Jag läste i går afton
i en tidning under rubriken: Referat' från Riksdagen. Vid slutet af
ett referat fann jag inom parentes följande ord: lifligt bifall. Jag
tänkte då att jag måste se efter hvad den ärade talaren anfört, som
kunde framkalla ett så lifligt bifall. Jag fann då att eu representant
från Norrland bland annat anförde följande: Tro protektionisterne
verkligen att en vara köpes för penningar? Nej, en vara köpes med
en vara. Norrländingen köper med sitt trä. Nu vill man i södra
och mellersta Sverige ej hafva detta trä- Men hvarför då hindra norr¬
ländingen i hans varuutbyte med främmande folk, som vilja taga hans
trä i utbyte mot säd? Och vidare, det fins ett annat sätt att åstad¬
komma jemvigt mellan landets produktion och konsumtion. Man be-
höfver endast exportera en fjerdedel af landets befolkning!
Så långt visste jag icke att frihandeln fört oss, att vi handla med
folk, men väl vet jag att tusental af landets starka söner och dött¬
rar, af brist på tillräckligt arbete och nödig bergning, lemnat fäder¬
neslandet för alltid. Om det nu var särskildt detta yttrande, som
framkallade så lifliga bifall vid donna nyhets framställande i Första
Kammaren, känner jag icke, men på mig gjorde den ett sorgligt in-
Fredagen den 5 Mars, e. m.
17
3\':o 19.
tryck, tv ett land fattigt på folk är fattigt på allt. Hvad meningen
härmed varit lemnar jag kolt och hållet åt sagesmannen att sjelf för¬
klara. Jag ber dock att få antaga hans påstående, att en vara icke
köpes för penningar, utan att handeln folken emellan i verkligheten
•är varubyte. Huru ställer sig nu vårt varuutbyte med de af våra
grannländer, med hvilka vi stå i kommersiel förbindelse? För att
spara herrarnes tid, har jag deröfver gjort upp en statistisk tablå för
1883, ur hvilken jag vill uppläsa endast några siffror i jemna tusental.
Det framgår häraf, att importen från Norge har utgjort 20,837,000
kr., då det tagit varor af oss för endast 9,217,000 kr.; Finland har
sändt oss för 7,185,000 kr., men hade icke fått varor för mera än
5.077.000 kr.; Ryssland har sändt oss för 25,474,000 kr., men har
•endast tagit för 3,193,000 kr.; Danmark har sändt oss varor för
56.698.000 kr., men tagit af oss endast för 32,186,000 kr.; Tyskland
bär tillsammans sändt oss varor för 99,799,000 kr., men tagit af oss
blott för 27,616,000 kr.; England har tagit från oss varor till ett be¬
lopp af 128,574,000 kr., men lenmat oss för 85,904,000 kr.; Frankrike
har tagit varor af oss för 31,287,000 kr. och sändt oss för endast
7.621.000 kr. Italien har sändt oss för 1,306,000 kr. och tagit från
oss för ondast 790,000 kr. och norra Amerika har sändt oss för
9.481.000 kr., men endast tagit af våra varor i utbyte för 339,000 kr.
Som häraf synes, göra vi årligen en betydlig förlust på varuutbytet
med våra grannländer, som jag framdeles närmare skall belysa. Hvad
vi förtjena på ^England och Frankrike, förlora vi ensamt på Tyskland.
No uppstår frågan, om det är sant att varor utbytas med varor,
hvilka varor skola vi väl gifva dem med hvilka vi byta? Skicka vi
t. ex. vår hafre till Frankrike, så säga landets styrande män: »vi
skola taga emot eder hafre, men ni fån erlägga en‘tull af 1: 50 per
tunna». Sända vi vart trä till Tyskland, så heter det: »vi taga icke
emot eder vara, förrän ni erlagt den bestämda tullen», och sända vi
våra åkerbruksredskap till Ryssland få vi samma svar. Det blir så¬
ledes en betydlig differens på det, som vi hafva att gifva, och det, som
vi taga emot, och hvarmed skola vi betacka denna differens? Enligt
min tanke måste vi gifva guld i stället, då de icke kunna taga emot
vara fabrikat, men gnid växer icke i våra berg och derför måste vi
sända obligationer, och dessa obligationer löpa med ränta.
Om man nu °gör ett litet sammandrag för en tidsrymd af 30 år,
hvad finna vi då? Först vill jag dock nämna, att vårt varuutbyte
med utlandet under åren 1846—1855 stälde sig så, att vi egde‘en
fordran på 25,628,000 kronor. Nu säger man möjligen, att differensen
mellan denna tid och nu i afseende på debet och kredit beror på
olika beräkningar. Men som jag gjort beräkningarne efter samma
grunder jer år 1884 som för år 1846, så måste resultatet blifva rig-
tigt. 1855 hade vi, såsom nämndt, en fordran på 25,628,000 kronor,
och då börde man väl, i anseende till de stora framsteg vårt land
gjort, ha orsak att under derpå följande år vänta ett ännu gvnsarn-
mare resultat. Men så är icke fallet. Jag vill endast nämna, att
differensen på vårt varuutbyte för åren 1876—1883 gör eu liten
summa af 470,440,000 kr. till vår nackdel och för åren 1856—1883
utgör den 781,657,000 kr. Jag tror att denna siffra bör mana en
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 19. 2
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
N:o 19.
18
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
hvar, som verkligen vill sätta sig in i saken, att fråga sig sjelf: månne-
vi äro på rätt väg eller månne vi icke behöfva se oss om efter nå¬
gon annan och bättre? Dertill kommer att, förutom den ogynsamma
ställning, hvari vi komma till våra grannar, derigenom att de neka
taga emot våra varor, vi hafva en statsskuld, som år 1884 uppgick
till 230,000,000 kronor och annuiteten på denna skuld gör ungefär
ll1, millioner. Dessutom utgör allmänna hypoteksbankens skuld 297
millioner och hypoteksföreningarnes omkring 70 millioner, eller till¬
sammans 367 millioner, och annuiteten på dessa lån utgör, beräknad
efter 5 procent, mer än 18 millioner kronor. Lägges dertill de förut¬
nämnda ll‘/2 millionerna plus differensen på vårt varuutbyte, så tror
jag ingen skall anse vår ställning vara synnerligen lysande.
Man har talat om den ofantliga nationella vinsten under dessa
trettio år. Jag har sökt få reda på denna vinst, men jag har icke
lyckats. 1 stället har jag funnit en annan tillförlitlig gradmätare för
bedömande af det ekonomiska välståndet i landet, nemligen fattig-
vårdsstatistiken. År 1860 uppgick antalet personer, som lago fattig¬
vården till last, till 133,000 och kostnaden för deras underhåll till
3,360,000 kr. Men år 1882, således endast 22 år derefter, hade siff¬
rorna sprungit upp till 224,400 understödstagare och kostnaden för
deras underhåll till 8,468,000 kr. Jag tror att denna gradmätare äf¬
ven kan hafva något att betyda, då vi se att fattigvården år efter år
ökas både i afseende på antalet understödstagare och kostnaden; den.
senare har i det närmaste tredubblats.
Man har vidare sagt, att vi icke skola kalla oss frihandlare, tv
vi äro i verkligheten redan protektionister, hvilket vi varit sedan 30-
år tillbaka, enär vi nu hafva ganska höga tullsatser på många artiklar.
Jag har gjort en liten jemförelse mellan 1845 och 1882 års tulltaxa,,
men jag finner nu icke reda på denna tablå. Jag får derföre bedja
herrarne sjelfva se efter huruvida ej 1882 års tulltaxa verkligen kan.,
i förhållande till 1845 års kallas en frihandelstulltaxa, ty de små tull¬
satser, som 1882 bestämdes, äro, jemförda med dem af år 1845, icke
mycket att tala om.
För min del tror jag att, om i det skede, hvaruti frågan nu befinner
sig, tull på artikeln spanmål skulle bifallas, så hade vi endast tagit
ett hälft steg, och icke det ens. Yi hafva nemligen hört från tro¬
värdigt håll, att våra utländska traktatsförbindelser lägga väsentligt
hinder i vägen för förändringar i tulltaxan, hvad beträffar industri¬
föremål; ingenting kan derföre göras på länge för att befria oss från
traktaterna. Om vi således lemna frågan i regeringens händer, så
hyser jag det fulla förtroende, att en utredning snarast möjligt kan
vara att vänta för att för Riksdagen framläggas, möjligen nästkom¬
mande år, en utredning grundad på en ordentlig plan, en bas, på.
hvilken vi kunna bygga, jag menar differentialtullsystemet.
Ingenting är så vanskligt som ofta återkommande förändringar i
tulltaxan. Det är ett farligt experiment att göra förändringar deri;
det leder till osäkerhet och förlamning af handel och industri.
Ru skulle jag bedja att till hvad jag förut yttrat rörande den
vinst, som skördats på de sista 30 åren, få framställa en reflektion,,
som kommer nästan omedvetet, och det är den: hvar hafva vi nu vårt
Fredagen den 5 Mars, e. in.
19
N:o 19.
forna borgarestånd? Vi hafva visserligen ännu borgmästare, en del i
denna Kammare till och med, men det egentliga borgerskapet, som
var en burgen och idog fosterlandsälskande corps, den har blifvit för¬
bytt till näringsidkare, som föra ett tynande lif, och hvars svaga han¬
delshus man i dessa dagar icke mycket skattar. Jag tror, att denna
de sista 30 årens vinst icke är mycket att prisa, och jag önskar af
innersta hjerta, att en förändring kunde ske. Jag har den uppfatt¬
ning, att det är regeringens pligt att se till, icke blott att tillräckliga
medel finnas i statskassan för bestridande af nödiga utgifter, utan
äfven att tillse, i hvilket förhållande landets ekonomiska ställning
står till andra länders. Jag tror, att detta både kan och vill rege¬
ringen undersöka, och att det icke skall dröja länge, förrän den fram¬
kommer med ett förslag till förbättringar i denna väg.
Mine herrar! Tiden är långt framskriden. Jag får tacka för
den uppmärksamhet, som blifvit mig egnad; och då yrkande om åter-
remiss icke kan lända till någon nytta, vill jag icke framställa något
yrkande.
Herr Ekdahl: Jag ber att fä tillkännagifva, att jag icke är id-
kare af jordbruk eller industri och sålunda oberörd af föreliggande
fråga, och, såsom jag förut här omnämnt, är jag icke heller någon vän
af tullar på lifsmedel. Jag vill äfven meddela att jag mottagit skrif-
velser rörande denna fråga från två inom min valkrets hållna möten.
Vid det ena som hölls i Södertelje uttalade sig 13 personer för och
16 emot spån målstullar, och segrade den senare åsigten vid framstäld
proposition. Det andra mötet hölls af nykterhetsvännerna i Vaxholm,
som, förutom annat, äfven uttala sig i samma syfte. Det är sålunda
icke allenast i dessa mötesmajoriteters utan äfven i mitt eget enskilda
intresse att de nu föreslagna tullsatserna blifva afslagna.
Men frånsedt dessa intressen och i betraktande af det svåra be¬
tryck, hvaruti jordbruket och synnerligast näringarne befinna sig,
och då efter Bevillnings-Utskottets uttalande i sitt betänkande, det
torde vara fåfängt att kunna få några industritullar igenom, såvida
icke spanmålstullar äfven beviljas, så anser jag i det allmännas in¬
tresse det vara nödvändigt att lemna bifall till det föreliggande för¬
slaget. De skäl som tala härför äro förut i denna Kammare på mång¬
faldigt sätt framhållne, och deribland nyss af den ärade representanten
på norrköpingsbänken Herr Lönegren, hvars anförande jag tillåter
mig åberopa, för att icke uppehålla Kammaren. Jag vill endast härvid
tillägga, att då Bevillnings-Utskottet sagt, att om de föreslagna tul¬
larna gå igenom, det ämnar föreslå nedsättning i tullen på kaffe och
socker, så tror jag, att denna nedsättning kommer att fullt ersätta
den förhöjning af spanmålsprisen, som möjligen kan blifva en följd af
tullen, och hvarigenom sålunda någon ökad skatt icke kommer att
drabba arbetaren.
Man har sagt, att om vi sätta tull på de varor, som importeras
från England, så skall England sätta tull på de varor, som vi expor¬
tera dit. Jag tillåter mig erinra, att andra länder, som exportera
mycket till England, t. ex. Ryssland och Nord-Amerika, hafva höga
tullar på varor som från England importeras, ja, Ryssland har till
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forte.)
N:o 19.
20
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanm ålstull av.
(Forts.)
och med på sista tiden icke allenast betydligt höjt sina tullsatser utan
äfven infört tull på en så nödvändig' artikel som stenkol. England
har dock icke satt tull på do varor, som dessa länder dit utfört.
Skulle det då sätta tull på hvad ett sä litet land som Sverige lemnar,
om vi pålade måttliga tullar på derifrån importerade industrialster?
Jag tror ej att vi för den skull hafva sådant att befara.
Eu annan sak är likväl att i England ropet på spån målstullar
allt mer och mer tilltar, och, såsom förut här är yttradt äfvensom af
tidningarne erfares, antogo de britiska jordbrukskamrarne i förrgår
efter grundlig öfverläggning med 28 röster emot 12 en resolution till
fördel för importtullar på spanmål. Det kan således nog inträffa att
England beslutar sig för spanmålstullar, men blifva de då säkerligen
gällande lika för oss som för andra nationer, och utan afseende på
hvad denna Riksdag beslutar om tull på deras industrivaror. Här
har talats om den med Frankrike afslutade traktat, hvilken skulle
ställa hinder i vägen för oss att bestämma våra tullsatser. Jag vill
med anledning häraf erinra, att vid öfverläggningen om denna trak¬
tats antagande många Kammarens ledamöter med mig påpekade de
missförhållanden som deraf skulle uppstå. Tydligen påvisades att lik¬
ställighet i tullsatserna de båda länderna emellan icke förefans, och
att varor som härifrån infördes till Frankrike skulle draga mångdub¬
belt så hög tull som om samma artiklar infördes hit. Lyxartiklar af
allehanda slag finge hit införas emot en högst obetydlig tull och den
förmögne förskaffa sig sitt behof af champagne och andra viner emot
en tull af 16 öre litern, under det att den obemedlade, om han an¬
vänder bränvin, får erlägga en skatt till staten af 40 öre litern. Det
påpekades äfven att traktaten saknade bestämmelse om hinder för
Frankrike att lägga tull på hafre, som härifrån ganska betydligt dit-
föres, men svarade traktatens anhängare att det icke behöfde sättas i
fråga det Frankrike någonsin skulle åsätta tull på spanmål. Sådant
har likväl nu skett, i det Frankrike lagt på hafre en tull af 1 '/2 franc
för 100 kilo, och fråga är väckt om desammas höjande.
Såsom skäl för traktatens antagande anförde dess gynnare att
den skulle lända till gagn för sjöfarten och trävarurörelsen; deremot
anfördes likväl och har sedermera besannats att några egentliga för¬
delar icke blifvit sjöfarten beredd genom traktaten, och förklara våra
trävaruexportörer allmänt att de icke hafva den ringaste nytta af
densamma. Flere personer som arbetade för traktatens antagande med¬
gifva nu villigt, att det var en olycka för landet att den någonsin
kom till stånd. Jag är i detta afseende af samma tanke samt skulle
derför önska att den, så vidt sig göra låter, snarast möjligt blefve upp¬
sagd. Jag vill nu emellertid icke härom eller i annat afseende göra
något yrkande samt icke heller vidare upptaga Kammarens tid.
Herr Magnus Jonsson; Som det är första gången under min
riksdagsmannatid, som jag yttrar mig i en bevillningsfråga, så tror
jag att herrarne icke upptaga illa, att jag nu uppträder. Jag
skulle icke hafva gjort det nu heller, om jag icke, såsom herrarne
måhända hafva sett af tidningarna, fått mig tillsända petitioner eller
s. k. folkmötes-resolutioner från tvenne sågverk och ett jernverk.
Fredagen den 5 Mars, e. m.
21
X:o 19.
Till följd deraf har jag ansett mig såsom deras representant skyldig
att inför donna Kammare åtminstone omnämna att jag emottagit dem.
Dessa petitioner äro uppsatta på folkmöten, samt undertecknade af
cirka femhundra personel’, som uttala sig mot spanmålstullar. Dess¬
utom har jag äfven från ett par socknar mottagit resolutioner i samma
syfte. Jag vill erkänna, att jag respekterar deras åsigt så långt som
det är mig möjligt, och jag är fullt förvissad, att de mena lika ärligt
och val med sin anhållan att slippa dessa tullar, som de många andra
hvilka i sina hemställanden påyrka att tull skall åsättas spanmål.
Jag anser för öfrigt tiden icke medgifva, och jag eger icke heller för¬
måga att lemna fullständig utredning af de skäl, som dikterat mitt
beslut i denna fråga, men jag ber att få tillkännagifva, att jag lutar
mycket åt protektionismen. Detta har jag alltid gjort och tror äfven
att jag fortfarande kommer att göra det. Men å andra sidan erkänner
jag, att man äfven bär taga skälen emot en sådan åsigt i betraktande.
Jag ber att först få åberopa de statistiska uppgifter, som af Herr
Gunnar Eriksson under gårdagen blifvit lemnade, på det jag ej må
behöfva upprepa dem. Han gaf derigenom tydligt tillkänna för denna
Kammare, att Norrland står i en sådan ställning, att äfven jordbrukaren
der skulle under nuvarande förhållanden till betydlig dol få betala
denna tull genom de stegrade sädesprisen. Men om jag blott vore
säker att genom tullen vunnes den åsyftade verkan och den verkan,
som jag önskar, nemligen att derigenom kunna fä reciprocitet från
andra länder, skulle jag, hvad beträffar oss norrländingar, vara nöjd
med att vi underkastade oss denna tunga, huru känbar under nu¬
varande förhållanden den än vore, med hela landets väl för ögonen.
Jag hyser också en annan åsigt, och det är att jag finner icke opinio¬
nen inom Riksdagen vara fullt bestämd för tullen på spanmål. Jag-
tror att det blir en mycket liten majoritet antingen för eller emot
och det skulle kunna hända att, om nu tullar åsättas, de komrne att
tagas bort om ett och annat år härefter. Det är något som jag tror
skulle förrycka näringar, handel och industri såväl som jordbruket mer
än om man skulle tåla tiden och tillse hvad som skall göras. Och
jag skulle tro att, om det skulle fortfara som det nu går, så skall
oppositionen mot det system, hvilket hittils följts, göra sig allt mera
kraftigt gällande. Då jag säger detta, vill jag icke säga att denna
opposition skall komma som en storm från jordbrukaren, utan den
tid kommer nog snart, om vi skola fortgå på denna vägen, att det
blir de arbetande klasserna, som herr Gustafsson talat om och tyckes
vilja göra sig till målsman för, som komma att begynna den. Jag
är rädd att för dessa, då de börja sakna arbete, blir ställningen sämre
än om de skulle betala några öre mera för tunnan af spanmål.
Det är just ingen heder för mig att tala om, men jag får väl
underkasta mig det förakt, som derför kan komma att drabba mig,
att jag nemligen är en af dem, som sökt arbete men icke kunnat
erhålla sådant. I min ungdom sålde mina föräldrar sin gård och be¬
gåfva sig till det förlofvade landet, till Amerika, och lemnade mig som
en fogel på qvist. Jag var icke i behof af arbete för att lifnära mig,
emedan jag hade föda hos föräldrarne, till dess de reste från hem¬
met, men jag var van att arbeta från min barndom, emedan jag trif-
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
N:o 19.
22
Fredagen den 5 Mars, e. m.
_ Angående des icke väl utan sådant, derföre gick jag ut och sökte att erhålla
införande af ari-)ete, men det fans icke något att få. Till sist lyckades det för mig
^"(Förtid ar' en herreman i hemtrakten erhålla vedhuggning till ett pris åt
28 skilling för famn. Jag var då vid 19 års ålder och hade inga
eller inga särskilda behof, men jag kan icke låta bli att tänka så: om
jag hade haft hustru och barn att försörja samt egt god arbetsförmåga
men saknat arbetsförtjenst, huru skulle det då stält sig? Det der är
saker, som jag tror äro beaktansvärda.
I Norrland är ännu tillgången på arbete fullt tillräcklig både vin¬
ter och sommar, och jag vågar säga att arbetaren der, särskildt vid
sågverken, har en mycket bättre ställning än en stor del af de smärre
hemmansegarne. De hafva den förmånen i främsta rummet, att de
hafva stadigvarande arbetsförtjenst. De förtjena vanligtvis mellan 2
kronor eller 3 kronor 50 öre om dagen, och de hafva nu dessutom
den fördelen att de få köpa fläsk, mjöl och råg m. m. för mycket
godt pris, ja, till och med hvete. De bruka vanligtvis icke sä kalladt
sammanmalet mjöl till bröd, utan s. k. stålsikt med blandning af
hvete. Jag vet det icke endast af egen erfarenhet, utan äfven genom
uttalanden af inspektörer och disponenter på bruken. De hafva så¬
dant bröd, medan större delen af hemmansegarne, såväl större som
mindre — och annat än mindre hommansegare finnes egentligen icke
i min hembygd — få taga af årets skörd, som i år är ganska svag,
och köpa något sammanmalet rågmjöl för att blanda med det dåliga
kornet. Detta få hemmansegarne nöja sig med. Jag tror derför, att
det är synnerligen af behofvet påkalladt att något göres för jordbru-
karne, derest de skola fortfara att odla spannmål, som de hittills hafva
gjort. Man säger visserligen, att det icke införes mer spanmål än som
behöfver införas för att fylla landets behof. Ja, det medgifver jag,
men man måste också tänka sig att, när prisen sjunka så mycket,
nödgas jordbrukarne upphöra med att odla spanmål, särdeles höstsäd.
Till svar å det påståendet, att brödet för våra. arbetare skulle genom
detta förslag fördyras, ber jag endast att få säga, att det håller icke
streck, och jag skall anföra bevis derpå. Det finnes uti en socken i
Norrland icke mindre än 5 stora sågverk. Det är Söderala socken i
närheten af Söderhamn. Af dessa sågverk ligga tvenne icke långt
ifrån min hemvist, och tvenne stora sågverk, Ljusne och Ala, ligga
något längre bort. Nu är händelsen den, att vid dessa tvenne såg¬
verk får man köpa mjölk för 10 å 20 öre mera för kannan och po¬
tatis för 50 öre å 1 krona mera per tunnan och är det fråga om ut¬
fodringen af kreatur, så får man köpa sitt behof af hö 5 å 10 öre
dyrare per pund af den orsak att Ljusne och Ala ligga 1 V2 mil från
störa landsvägen, då deremot de öfriga verken ligga vid en mer be-
bygd och odlad trakt. Men jag vill på samma gång nämna, att det
icke är stor skilnad i lefnadskostnad för arbetarne vid de båda stäl¬
lena, tv vid Ljusne—Ala få de mera betaldt per stock för sågning
eller också en högre dagspenning än vid Bergvik—Marma. Det visar
sig också tydligt att då de vid Ljusne och Ala kunna förtjena ända
till 25 å 50 öre mera om dagen än hvad de kunna göra vid Marma—
Bergvik, är det väl icke arbetarne, som drabbas af detta fördy¬
rande, utan det är nog arbetsgifvaren, som hufvudsakligen drabbas
Fredagen den 5 Mars, e. m. 23 Tf:© 19.
'deraf. Herr Gustafssons med flera arbetarevänners beräkningar hålla . Angående
således icke streck. Min öfvertygelse är, att arbetaren lider mera
då han blir utan arbete, än om han skulle fä kopa saden och mjölet (Forts.)
något dyrare.
Jag skulle äfven vilja bemöta det påståendet, att det är alla nä¬
ringar som lida. Jag vill dervid erinra Kammaren, att det finnes
vissa näringar, som icke lida af det nuvarande trycket. Det är nem¬
ligen schweitzeri- och krogrörelsen. Den lider nog icke, hvad jag
tror, ty det ser ut, som denna rörelse skulle gå ganska bra. Vidare
vill jag nämna bränvinsbolagen i städerna. Jag bär sett att t. ex. i
Göteborg bär man förra året 6 å 7 hundra tusen kronor i behållning
'(nettovinst) på denna rörelse, hvilken således icke kan sägas vara
tryckt af dåliga konjunkturer. Sedan hafva vi bankerna, hvilka i
allmänhet utdela 8 å 10 procent, utom det som lägges till reserv¬
fonden, vidare pantlånerörelsen — folket behöfver nemligen låna pen¬
ningar och gör det på hvad det har — och slutligen ölbryggeri¬
rörelsen, soin väl också kan sägas bära sig synnerligen bra. Jag tror
äfven att en stor del af sågverksegarne icke hafva skäl till klagan.
Såsom stöd för denna min åsigt vill jag åberopa den utdelning, som
ngt rum vid Vifsta varf och hvilken uppgått till mellan 60 och 70
procent af aktiebeloppet. Detta har nog don ärade talaren från Söder¬
hamn reda på, som sjelf varit med om att uppdrifva denna taxeringen
för en del af sågverken i Söderhamnstrakten. Man får väl icke klaga,
då på en sågning af cirka 200.000 timmer kan förtjenas så mycket
som 268,000 kronor. Jag vill derföre saga, att det enligt min åsigt
icke är af behofvet påkalladt, att alla näringar skola skyddas. De,
•som äro i behof af skydd, äro enligt min tanke, jordbruket och till
■en del jernindustrien. Jag vill sluta med att säga, att äfven om det
må anses vara inkonseqvent, jag kan under nu rådande förhållanden
icke rösta för tull på spanmål.
Om tull å fläsk, majs och mjöl kan jag vara med, ty det för¬
dyrar icke lifsförnödenheterna. Men af årets omständigheter kan jag
icke instämma med hvad Utskottet hemstält, utan instämmer jag med
dem, som yrkat afslag å Utskottets betänkande.
Herr Ericsson i Ahlberga: I denna sena timme skall jag icke
upptaga Kammarens tid med eget uttalande, utan allenast instämma
med Herr Lönegren i hans anförande samt på de åt honom och Be-
villnings-Utskottet anförda skäl yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Pehr sson i Törnervd: Då Kammaren redan visat sin otå¬
lighet, och jag icke har något nytt att anföra, skall jag inskränka mig
till att få till protokollet antecknadt, att jag kommer att afgifva min
röst för Utskottets förslag.
Herr Forsselius: Jag vill endast tillkännagifva, att i min val¬
krets bär det långt öfvervägande flertalet af mina valmän och före¬
trädesvis de mindre jordbrukarne yrkat på bifall till de nu föreslagna
tullsatserna. Om nu detta skett af oförstånd, må det vara ursäktligt.
Men hvad jag bestämdt vet är, att icke har det skett af afvoglret eller
JJ:o 19.
24
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar,
(Forts.)
fiendskap vare sig mot arbetarne eller någon annan samhällsklass.
, Ja8 trori att jordbrukaren får vänja sig vid att sätta sig in i arbe¬
tarens förhållanden och kanske mer än någon annan ömma för hans
behof.
I dessa mina valmäns namn, och da jag sjelf är lifligt öfvertygad
om, att dessa tullsatser icke skulle verka till den skada man söker
att förutspå, ber jag att få yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr T herm minus: Herr Talman! Mine herrar! Hå jag nu
begäit ordet, ber jag att redan från början få tillkännagifva, att jag-
icke ämnar länge fördröja den efterlängtade stund, då klubban skall
komma att falla öfver den afslutade diskussionen.
kid åtskilliga tillfällen under denna diskussion har man talat omv
att mod och tillförsigt icke kunna skapas genom åsättande af skydds-
tull. Jag vill säga, att man synes hafva allt för litet uppskattat den,
betydelse, som ett godt.mod eger, och do medel, hvarigenom det kan
erhallas. Ett godt mod skulle kunna afhjelpa eller åtminstone vä¬
sentligen upphjelpa de nuvarande förhållandena. Om en person t. ex.,
äi stadd i sjönöd och haller på att drunkna, så skall han, när man
skjuter ut en räddningsplanka åt honom, komma att anstränga sig till
det yttersta för att kunna fatta densamma och sålunda rädda sitt lif..
Jag tior veikligen, att det skydd hvarefter jordbrukaren längtar, skulle
hafva samma betydelse för honom som räddningsplankan för den
drunknande.
Is u har det emellertid talats sa mycket för och emot spanmåls-
t}. en, att man kan vara tveksam om' huruvida den skall blifva en
räddpingsplanka eller icke, om rätten ligger på den protektionistiska
sidan eller på frihandiarnes. Hå jag första gången hade ordet, var jag
ej heller fullt ense med mig sjelf, huru jag borde afgifva min röst, utan
jag villo afvakta diskussionens fortgång för att höra från hvilken sida
de starkaste skälen skulle komina att anföras.
Vidare har det i onsdags blifvit framhållet huru tullen skulle vara
nödvändig äfven lör de mindre jordbrukare, som ega omkring 20
tunnland jord. Jag känner, mina herrar, också en Sliten jordbrukare»-
i mm hemort, som har omkring 20 tunnland jord. Jag har satt mig'
ij förbindelse med honom och dervid erhållit följande upplysningar.
År 1884 fick han efter 8 kappars utsäde en skörd af 10 3/4 tunnor
rag; år 1885 fick han 10 bo tunnor råg efter 7 kappars utsäde, detta
pa en yta af omkring 1,300 qvadratfamnar. Han drifver således ett
»intensivt jordbruk», och på sin lilla egendom skördar han för öfrigt
i medeltal omkring 13 tunnor hafre på tunnlandet. Han har sex barn,,
men reder sig likväl godt. Men han arbetar sjelf, och barnen arbeta
ä venledes. Hans husgeråd är till det mesta hans egna händers verk;,
alla kläder tillverkas i hemmet. »Jag behöfver», säger han, »icke nå¬
gon spanmålstoll; jag reder mig ändå!»'
Het har af en talare från Vexiö framhållits, att frihandelssyste¬
met har utträngt oss från den inhemska spanmålsmarknaden. År då
säden förspild och vorden till ingen nytta? Jag känner också en
»stor jordbrukare», som skördar sina 1,500 tunnor årligen. Han säljer
hela skörden till ladugarden. Han blandar nemligen upp sin hafre
Fredagen den 5 Mars, e. m.
25
N:o 19.
med de ädla sädesslagen, och på det sättet erhåller han ett foderämne,
som, enligt hans egen utsago, ger en produkt af åtminstone 25 pro¬
cents större värde, än om han fodrade enbart med hafre. Han säger
sig, äfven han, vara likgiltig för spanmålstullen.
Det har sagts, att, om man pålägger denna nya skatt, och staten
sålunda får ökade inkomster, så är det fara värdi att penningarne
skulle komma att bortslösas på »improduktiva ändamål». Jag håller
före, att detta resonnement i fråga om staten är rigtigt, men jag be¬
farar äfven att om den enskilde får större inkomster, sä skall han
verkligen göra slut med dem på samma sätt. Man har talat om att
det i Stockholm finnes många handelsbodar för lyx och andra artiklar,
som äro att hänföra till »improduktiva ändamål». Men den lyx som
så rikligen utbjudes här i Stockholm, kan man också fä se i handels-
bodarne på landet, och mycket penningar åtgår äfven der för dylika
»improduktiva ändamål».
Det har emellertid icke alltid varit så, som det nu är. Det är
först på de senare åren, som samhället blifvit gripet af den jätte, som
heter: »tidens fordringar». Men denna jätte har också gripit vårt folk
med en makt, som är nästan oemotståndlig, och som det synes vara
nästan omöjligt att lösgöra sig ifrån. Den som deremot vill so huru-
dant vårt folks lefnadssätt varit i en förfluten tid, han har godt till¬
fälle att lära känna den saken i Hazelii museum, och man skall ge¬
nom att der göra jemförelse!- mellan förr och nu lätt finna huru
mycket öfverdåd tidens ström fört med sig.
Nu må ingen tro att jag skulle vilja hafva de gamla tiderna till¬
baka, långt derifrån-, men jag vill på det skarpaste framhålla det skefva
och olycksbringande i det förhållandet, att vi inrätta vårt lefnadssätt
efter »tidens fordringar» utan att taga tillbörlig hänsyn till våra till¬
gångar. När man en gång kommit upp till en viss höjd i detta hän¬
seende, vill man ovilkorligen till hvad pris som helst stanna qvar der.
Om inkomsterna icke räcka till, så vill man icke minska utgifterna,
utan är missbelåten med ställningen och klagar öfver nöd, om man
icke kan öka inkomsterna. Man är nemligen för högmodig att er¬
känna detta och att rätta sitt lefnadssätt efter sina tillgångar. Men
så få vi då också skylla oss sjelfva, om vi störta ned från den höjd,
vi intagit och från hvilken vi bordo i ödmjukhet nedstiga. Det fans
en tid då svenskarne bodde i blockhus, åto barkbröd och drucko vat¬
ten, och då sades det om dem att de voro ett rikt, ett starkt, ja, ett
oöfvervinneligt folk. Jag tvifla!' på att man om vårt folk för närva¬
rande kan fälla samma omdöme. Men vilja vi skaffa oss eu sjelf¬
ständig ställning i ekonomiskt afseende, så gäller det att efter våra
förfäder taga upp den dygd, som heter försakelse.
Förra gången jag hade ordet, var min ställning ännu oviss. Jag
ansåg och anser, att protektionisterna hafva rätt i ett vigtigt påstå¬
ende, det nemligen, att den utländing, som vill göra några affärer i
Sverige, bör vara skattskyldig i likhet med landets egna barn. Men
efter de anföranden jag hört från frihandelsvännernas sida, hvarvid
jag särskildt fäst mig vid Carl Ifvarssons yttrande samt vid hvad
som blifvit sagdt från statsrådsbänken, har jag stadgat mitt beslut
och kommer att rösta för afslag.
Angående
införande af'
spanmålstullar^
(Forts.)
N:o 19.
26
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
■spanmålstullar.
(Forts.)
Herr Smedberg: Första dagen, då denna fråga här i Kammaren
var under öfverläggning, instämde jag i herr Fredenbergs anförande.
Jag skall icke upprepa redan anförda skäl vidare än att jag åberopar
de skäl herr Fredenberg . anförde. Anledningen hvarför jag ändock
begärt ordet var, för att till Kammarens ledamöter göra en vördsam
anhållan, att icke vidare upprepa de skäl, som redan så ofta blifvit
anförda för och emot skyddstullar. Jag för min del tror icke, att
man kan vidare anföra några nya skäl. Jag tror icke heller att alla
dessa föredrag skola föranleda ändring i den öfvertygelse man förut
bildat sig.
Vi böra en gång göra slut på dessa öfverläggningar, och derför
anhåller jag vördsamt att de, som yttra sig härefter, må fatta sig så
kort som möjligt. Jag vill för öfrig! hoppas och tro, att utgången
blifver gynsam för Utskottets förslag.
Herr Pettersson i Alfvesta: Jag skall endast tillkännagifva
på hvilken ståndpunkt jag står i denna fråga. Min tro är, att det
icke kan vara nödvändigt eller nyttigt att svenska folket skall bibe¬
hålla frihandelssystemet, då så många andra länder öfvergått till ett
annat system. Det kan icke lända Sverige till någon nytta, utan
tvärt om till skada, att en mängd öfverflöds- och lyxartiklar införas
i landet. Då Bevillnings-Utskottets förevarande förslag är grundad! på
skydd icke allenast för jordbruksnäringen, utan äfven för industrien
af hvad namn den vara må, sä kan jag icke finna annat än att detta
förslag bör omfattas af alla. Det kommer utan tvifvel att lända till
gagn' icke blott för de mera bemedlade, utan ock för de mindre be¬
medlade, och jag tror icke, att det behöfs här att tala så mycket om
nödbröd.
Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Jag tror, att den hjelp, som
jordbruksnäringen kan vänta sig af de ifrågavarande tullarne, är mer
än tvifvelaktig. Jag skulle kunna förstå, att en del jordbrukare skulle
fä nytta af skyddstullarne, om det funnes någon garanti för att de
skulle bibehållas för all framtid. Om vi nu antaga förslaget om tull
å spanmål och industrialster, måste följden deraf blifva att priset å
dessa artiklar ocli i följd deraf jemväl priset å arbetslöner uppdrifves.
Måhända då efter 2 eller 5 års förlopp dåliga skördar inträffa inom
landet, skola dessa skyddstullar naturligtvis strykas. Vi hafva emel¬
lertid i fråga om priset å industrialster och arbetslöner kommit upp
till ett oproportionerligt förhållande med hänsyn till jordbruket, och
jag tror, att jordbrukarne då få betala fiolerna. Utan afseende på
dåliga skördar, så är det ju ganska riskabelt att på detta sätt åstad¬
komma skyddstullar — tv vid nästkommande val kan ju lätt hända
att frihandlarne segra, och då torde ifrågavarande tullar komma att
strykas. Tulltaxan skulle således komma att blifva en lekboll, och
detta synes mig åstadkomma allt för många fallissement. Om der¬
emot Kongl. Maj:t komme att taga saken under ompröfning, så torde
man kunna åstadkomma någonting varaktigt. Då jag uttalar denna
min åsigt, ber jag på samma gång få nämna, att jag från åtskilliga
Fredagen den 5 Mars, e. m.
27
N:o 19.
kommuner fått emottaga protester mot införande af skyddstullar. Men
när jag på detta sätt framförer till Kammaren dessa kommuners önsk¬
ningar, vill jag erinra, att jag icke kan förena mig med de talare,
som här haft sådana yttranden som dessa: »låt jordbruket falla; det
betyder mindre». Jag kan icke instämma i dessa uttalanden, ty då
skulle man kunna komma derhän att man kunde säga: »låt tjenste-
männens löner falla; låt anslagen falla; ja, låt allt falla». Jag tror
icke, att man kan gå in på något dylikt.
Men man får väl icke låta det gå derhän. Och hvad nu särskild!
angår vår modernäring, jordbruket, anser jag att det är rent af våd¬
ligt att icke söka uppfylla dess billiga anspråk på hjelp i dess när¬
varande tryckta ställning. Och såsom den bästa och rättvisaste ut¬
vägen härtill betraktar jag den af hr Sven Nilsson i Efveröd föreslagna,
eller att grundskatterna afskrifvas. Men då kommer vår ålderspresi¬
dent och är så rättvis, att han icke anser sig kunna mottaga denna
skänk. Den rättvisan kan jag dock icke förstå mig rigtigt på. Han
säger, att, eftersom han köpt sin egendom belagd med sagda skatt,
han icke kan mottaga denna skänk. Välan, må så vara! Men då
tycker jag att rättskänslan också skulle mana skyddsvännerna och
ålderspresidenten med att, eftersom de köpt sina egendomar under
den tid, då det ej fans skyddstullar för jordbruket, icke heller mot¬
taga den present som införandet af sådana alltid innebär.
För öfrigt tyckes grefve Sparre icke vara belåten med dessa
skyddstullar ens, utan han vill gå ännu längre; han önskar, om jag
icke hört allt för illa, skydd för mäster Palm också. Det var dock,
tyckes mig, en feghet; ty nog torde man väl kunna utan afl fara
möta mäster Palm på öppna fältet. Men om jag ansåge honom för
att vara farlig, skulle jag i alla händelser hellre vilja möta en känd
än en okänd fiende.
Jag vill icke upptaga tiden längre, utan ber att helt kort få yrka
afslag å den föredragna punkten.
Herr Göransson: Jag är mycket tveksam om jag skall våga
yttra mig i fråga, då jag hör de starka ropen på proposition ocli de
täta smällarne i pulpetklaffarna. Men jag lofvar att blifva kort.
Då frågan om spån målstullar under sistlidne riksdag behandlades,
uttalade jag mig emot dessa tullar, icke derför att jag ansåg jordbru¬
ket vara i den gynsamma ställning att det ej behöfde någon hjelp,
utan derför att'jag trodde det vara klokare och bättre om denna
hjelp kunde lemnas genom en mindre förhatlig åtgärd än åsättande
af tull på spannmål, och denna åtgärd ansåg jag böra vara skattelin-
dringar, och jag må bekänna, att jag fortfarande hyser samma åsigt.
Jag tror dock icke att de nu af Bevillnings-Utskottet föreslagna tul-
larne, i fall de af Riksdagen antagas, skola komma att spela en så
stor rol som man från vissa håll har velat låta påskina. Men jag
tror att de personer, som yrka på dessa skyddstullar, kunna vara
lika stora patrioter som de andra, hvilka med upprepande af det mo¬
derna slagordet: »svälttullar», yrka afslag på Utskottets förslag,
äfven om dessa förstnämnda icke skulle lyckas att för närva¬
rande vinna så stor popularitet som de sistnämnda. Säkert är emel-
Angående
införande af
sj) anmäl stull ar.
(Forts.)
N:o 19.
28
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
lertid att såväl jordbrukets, som många andra näringars ställning
icke förbättrats, utan tvärt om försämrats sedan förra året. Hvar man
skall finna ett fullt verksamt botemedel mot detta onda, tilltror jag
mig ej kunna förklara. Dock vill det synas mig som någon ändring
i vårt nu varande tullsystem snart skall blifva nödvändig. Tv det
lär väl icke kunna gå väl i längden att vi hålla våra portar nästan
vidöppna för de flesta europeiska länder, med hvilka vi ingått han-
delstraktater utan tariffer, och förklarat dem, i fråga om införsel till
Sverige, likstälda med den mest gynnade nation, under det dessa
länder, genom åsättande af höga införseltullar stänga sina portar för¬
oss.
Jag anser det äfven vara både nyttigt och nödvändigt att vi
sätta någon dam för denna flod af utländska lyx- och öfverflödsartik-
lar som till millioner kronors värde årligen öfversvämma oss och
draga våra penningar till utlandet.
Det kunde icke annat än glädja mig, då jag i går från hans Excel¬
lens Herr Statsministern hörde det erkännande, att det för närvarande-
icke vore så alldeles väl bestäldt med vårt tullsystem, äfvensom den
förklaring att regeringen med välvilja skulle taga emot en Riksdagens
begäran om utredning i denna fråga, särskilt med hänsyn till upp¬
rättandet af s. k. differentialtullar. Regeringen torde alltså vara bäst
i tillfälle att företaga den utredning, som torde vara nödvändig för så
vidtomfattande förändringar i vårt tullsysterfi. Jag tror också att dessa
förändringar böra kunna ske med någon varsamhet.
Herr Talman, då jag nu ber att få yrka afslag på Bevillnings¬
utskottets föreliggande hemställan, gör jag det mindre af ekonomiska,
än af politiska skäl!
Herr Johansson i Stockholm: Herr Talman! Mine herrar! Jag får
bedja herrarne om öfverseende. Jag skall icke blifva mångordig; jag
vill blott freda mitt samvete. Här jag i går afstod från ordet, kom
det sig deraf att jag icke vågade tala, emedan jag länge varit besvä¬
rad af eu svår halssjukdom. Det är på samma sätt i afton, men jag-
må hellre riskera ett kroppsligt recidiv än jag underlåter att freda detta
mitt samvete. Det var en talare, som sade: att icke tala i denna sak,
det är att icke hafva sitt samvete fredadt. Jag har många gånger Öppet
sagt åt hvilket häll jag lutar, och jag försäkrar att jag icke skall än¬
dra åsigt i donna fråga för närvarande.
Jag har naturligtvis intet nytt att säga. Det finnes dock en sak,
som förvånar mig. De allra flesta talare på den skyddstullvänliga
sidan hafva för hvarje gång de slutat ett anförande sagt: jag yrkar
bifall till Utskottets förslag, men de hafva sagt det utan att skilja på
punkterna. Jag vill dock nämna att vi nu stå på öfvergången från
den första punkten till den andra; och vinner den första punkten
Kammarens bifall, så är den andra icke mindre beaktansvärd. Såsom
Utskottet har uttryckt sig, behöfver jag icke nu uttala mig om den
senare punkten skall leda till qvarnegarnes nackdel eller till deras
fördel, men jag hör emellertid att herrarne förbisett sammanhanget
mellan punkterna, då herrarne uttalat bifall till Utskottets förslag, i
dess helhet.
Fredagen den 5 Mars, e. m.
29
Jf:o 19.
Det är vidare en annan sak, som jag fäst mig vid. Vid alla de
tillkännagifvanden om uttalanden i tullfrågan, som förekommit, har
alltid befunnits att antalet af dem, som icke velat hafva tullskydd,
varit vida större än af dem som velat hafva sådant. Det är märkvär¬
digt att flertalets mening alltid skall blifva undertryckt när detta fler¬
tal tillhör de mindre lyckligt lottade. Tro herrarne då att dessa tu¬
sental ingenting betyda? Vilja herrarne icke skänka dem någon upp¬
märksamhet? Tro herrarne att dessa massor af menniskor komma
tillsammans för att diskutera och resolvera, drifna endast af lättsinne?
•Jag vet icke hvarför man icke skall fästa någon tillit till dem. Man
säger här att man har 300 och 600 arbetare i sina yrken, men man
talar icke om hvad dessa arbetare vilja. Jag får säga att om jag dis¬
ponerade öfver så många arbetare, så skulle jag känna mig rätt
orolig om alla dessa både on annan mening än jag, men om de ut¬
tryckte den på ett humant sätt och då det icke gälde mina egna
affärer, utan de blott sade att vi vilja icke hafva fördyradt bröd, då
skulle jag gifva dem rätt, då de äro 300 emot mig ensam. Jag vill lägga
herrarne på hjertat att herrarne, innan vi gå att votera, noga öfver¬
väga betydelsen af hvad som nu är i fråga.
Jag yrkar afslag.
Herr Pettersson i Eksebo: Då jag begärde ordet, ämnade
jag nämna några skäl för min åsigt i den föreliggande frågan, men
sedermera har frågan diskuterats så mycket, att jag anser mig kunna
inskränka mig till att förklara att jag med full öfvertygelse sluter inig
till dem som yrkat bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Herr Lasse Jönsson.
Herr Gumselius: Innan protokollet för denna dag afslutas, an¬
ser jag mig. böra bedja att få göra ett tillägg till detsamma med för¬
anledande af att vår ärade ålderspresident behagat i dag på förmidda¬
gen göra mig den beskyllning, att jag citerat honom origtigt och
derpå grundat ett följaktligen opåkallad! bemötande, eller att jag, så¬
som han sade, skulle ha målat någon på väggen, som förmodligen
skulle vara honom sjelf, för att få tillfälle att sedermera piska honom.
Frågan gälde Herr Grefvens yttrande i onsdags förmiddag om huru
Nordamerika, betalade sin statsskuld. Herr GrefvenVor sig icke hafva
sagt att Förenta Staterna hafva betalt hela sin statsskuld, utan endast
någon del. Jag har antecknat Herr Grefvens yttrande annorlunda.
Kanske har Herr Grefven sagt miste eller missminner han sig eller
har jag hört orätt. Det ena, som det andra är tänkbart. Herr Gref¬
ven har icke begärt att man skall tro honom utan bevis och har väd¬
jat till ett tidningsreferat, jag tror det var till Stockholms Dagblad.
Det gläder mig mycket, att Grefven numera har förtroende för tid¬
ningspressen. Jag sätter också referentens kall högt, men man kan
icke begära att referat, under sådana förhållanden som de nu förelig¬
gande, skola vara fullständiga och i hvarje liten detalj fullt tillför¬
litliga.
Jag har förgäfves på klubben sökt det åberopade numret af Stock-
Angående
införande af
sp anm ålstullar ^
(Forts.)
tf: o 10.
so
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
holms Dagblad, men icke funnit detsamma^ riksdagsreferat, och tager
derför Grefvens uppgift derom för rigtig. Deremot bär jag påträffat
en annan tidning, som också händelsevis ingått i ett så fullständigt
referat af ifrågavarande yttrande, hvilket de andra tidningarne mera
eller mindre hastigt gått förbi, att jag kan begagna mig deraf, och det
är Aftonbladet för den 4 Mars N:o 52, der det tydligt står, att den
ädle Grofven sagt: »Att Amerika fått hela sin statsskuld betald». Jag
begär, på grund häraf, att få verkställa en qvittning mellan Grefve
Sparres minne och mina anteckningar, ty det ena tidningsreferatet
kan ju få gälla lika välsom det andra. Jag har dessutom något annat,
som talar till min fördel i denna fråga. Jag har nemligen skaffat mig
tillgång till denna Kammares ännu jungfruliga — icke rättade — proto¬
koll, som föras af våra stenografer och der finner jag att, enligt deras
anteckningar, Herr Grefven måtte ha yttrat sig sålunda: »I detta krig
»segrade nordstaterna, och derefter infördes tullar, hvilka icke bort-
»tagas. Och hvad har följden häraf blifvit? Jo, den att inom några
»år JSTord-Amerika med en raskhet, som förvånat oss, betalt sin oer-
»hörda nationalskuld». Om nu Herr Grofven likväl skulle finna för
godt att äfven jäfva detta vittnesbörd och vi kunna ju icke ännu veta
om referatet är rigtigt, innan det blifvit justeradt, så hoppas jag dock
att lian icke skall jäfva mitt yttrande, då jag säger, att det icke är
första gången vid denna riksdag, Grefve Sparre meddelat samma upp¬
gift. Jag finner nemligen af protokollet för den 28 sistlidne Januari
förmiddagen vårt N:o 3, sidan 20, att Grefven vid detta tillfälle, på
tal om Nordamerikas Förenta Stater, yttrat: »att hela statsskulden
är betalad». Då detta anförande är justeradt och tryckt, lärer väl
icke kunna vara tvifvel underkastadt att Herr Grefven fält detta ytt¬
rande, och ehuru han förklarat, att han icke vill ansvara för hvad han
yttrat under 45 år tillbaka, utan endast för hvad han sagt samma dag,
hoppas jag dock, då detta är yttradt vid denna riksdag och i samma
fråga, att han skall godkänna min behörighet att derpå stödja mig.
Jag kan sålunda icke erkänna, att jag i detta afseende är skyldig
Herr Grefven någon ursäkt, ty jag anser mig hafva haft fullt skäl för
hvad jag sagt.
Deremot är jag skyldig Herr Grefven en ursäkt för ett annat ytt¬
rande, som jag påbördat honom, då jag trodde mig hafva hört, att
han under en debatt i samma fråga yttrat de merberörda orden: »icke
en ton».
För att nu få denna förargliga sak ur verlden, vill jag öppet med¬
gifva att jag, som uppsökt hans yttrande i protokollet för den 30 Ja¬
nuari, der finner, att yttrandet i verkligheten lär ha fallit sig sålunda:
»Af den stenkol, som i stor mängd förbrukas af statens jernvägar och
hvars import sysselsätter 5 å 6 stora fartyg i månaden, införes föga
eller intet på svenska fartyg utan blott på utländska. Så förhåller
det sig med sjöfarten». Äfven våra protokollister hafva der trott sig
höra orden »icke en enda ton», men, då detta är rättadt i protokollet
på nyss anförda sätt — till »föga eller intet» — och då ett granskadt
protokoll naturligtvis eger vitsord, har jag att i detta fall göra Grefve
Sparre min ursäkt.
Då jag hörde Herr Grefven yttra sig mot mig i fråga om För-
Fredagen den 5 Mars, e. m.
31
N:o 19.
enta Staternas statsskuld, begärde jag ordet. Under sitt anförande
vände han sig något senare emot en medlem af Första Kammaren
från Örebro, hvilken han påstod skulle skrifva origtiga reseräkningar
från Örebro till riksdagarne. Jag antager att Ketta var en felräkning,
enär medlemmarne af Första Kammaren som bekant icke skrifva nå¬
gra reseräkningar alls, utan måtte talaren hafva syftat på representan¬
ten för Örebro i denna Kammare. Jag lärer icke behöfva eller ens
böra svara på en sådan beskyllning här, så mycket mindre som jag
vågar antaga att, om det finnes en enda i denna Kammare, som tror
mig om att skrifva obehöriga reseräkningar, han är ensam om en så¬
dan mening; men då den ädle Grefven, med rätta i många fall be¬
römd och frejdad, sjelf är bekant bland annat för sina resor, kanske
också för sina reseräkningar, och såsom specialist egnat en reseräk-
ningsfråga ett särskildt intresse, samt önskat dervid fästa Statsreviso-
rernes synnerliga uppmärksamhet, så, och ehuru jag icke tror att
Statsrevisorerna i allmänhet bry sig om att granska sådana räkningar,
skall jag dock hos de herrar Statsrevisorer och medlemmar af denna
Kammare, hvilka komma att granska detta års statsräkenskaper, vörd¬
samt och såsom en personlig ynnest utbedja mig, att de måtte lägga
denna sak på minnet. Då kommer den under behörig pröfning. Jag
har icke något vidare att tillägga.
Herr Persson i Vadensjö: Jag ber att för Kammaren få till¬
kännagifva att jag instämmer med Herr Sven Nilsson och kommer att
yrka afslag å den föreliggande punkten af betänkandet.
För min del tror jag att det skulle lända jordbrukaren till gagn
i vida högre grad än de skyddstullar, som här blifvit i fråga satta,
om man kunde bereda honom tillfälle till lån mot billigare ränta, än
6 å 7 procent, som han nu får betala, äfvensom underlättade hans
lånetransaktioner genom rättighet för honom att, likasom han eger att
medgifva inteckning i sin fasta egendom, äfven så förfara beträffande
sin lösegendom, i likhet med hvad som är förhållandet i vårt grann¬
land Danmark. Genom möjligheten för honom att kunna belåna sitt
lösörebo undgår han dessa borgensförbindelser samt låne- och vexel-
transaktioner, hvari han vanligen blir invecklad, derest han sjelf varit
tvungen att inlåta sig på systemet att låna af den ene eller andre. Följ¬
derna af detta system äro vi dagligen i tillfälle att se i tidningarne
af den der omförmälda mängden konkurser och betalningsinställelser.
I vårt grannland Danmark hafva dessa inteckningar eller anvisningar
vid lånetransaktioner visat sig vara af stort gagn. Man kan der få
belåna sitt lösörebo utan att behöfva betala mera än 4 procent å 4'/,
procent ränta, då deremot här i vanliga fall räntan ställer sig högre
än 6 procent, hvartill komma dryga omsättningskostnader. Ja, det
har till och med inträffat att man i åtskilliga banker, såsom t. ex.
i skånska hypoteksföreningens bank, fått vidkännas ända till 10 pro¬
cent kapitalrabatt. Då det är min lifliga öfvertygelse att ett bättre ord-
nadt lånesystem och nedsättning af den nu vanliga räntefoten skulle
mera än de föreslagna skyddstullarna gagna vårt jordbruk, så ber jag
få yrka afslag å Utskottets föreliggande förslag.
Angående
införande af'
spanmålstullar-
(Forts.)
N:o 19.
32
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
■spanmålstullar.
(Forts.)
Herr Jönsson i Mårarp: Herr Talman! Jag ber att få yrka bi¬
fall till Utskottets förslag.
Herr Abr. Rundbäck: Sedan regeringens främste man i går upp-
trädt här under debatten, har i dag på aftonen regeringens kanske
främste anhängare inom Kammaren uppträdt med ett loftal öfver detta
uppträdande. Detta gaf mig anledning att begära ordet för att äfven
gifva ett uttryck åt det intryck jag både af samma uppträdande. I
likhet med den ärade talaren från Malmö hyser jag den största hög¬
aktning för regeringens härvid visade mod att vilja på sina axlar
lägga ansvaret, ifall skyddstullfrågan faller. Jag gör gerna min hon¬
nör för en modig kämpe, framför allt om han är ibland mina mot¬
ståndares led, och i synnerhet respekterar jag modet hos de män, som
stå i spetsen för rikets angelägenheter, så att i det afseende! är jag
af fullkomligt samma tanke som den ärade talaren. Men det var icke
blott denna känsla af bifall till och möjligen beundran för visadt mod
som jag erfor, utan jag erfor tillika en känsla af oro och bekymmer
deröfver, att regeringen fann det närvarande ögonblicket lämpligt för
sin kraftyttring i frågan under nu rådande konjunkturer. Vi känna
och erkänna alla, att våra näringsidkare och framför allt våra jord¬
brukare befinna sig i en ytterst svår ekonomisk kris, en kris, som
hotar att blifva svårare än andra kriser och sluta med en förstörande
katastrof. Att denna kris ännu icke fullt brutit ut, derför har man
kanske mest att tacka den omständighet, att landet väntar att stats¬
makterna skulle nu, likasom det skedde år 1879 till förmån för de då
betryckta, vidtaga någon åtgärd, som kunde vara ett verksamt medel
till afvecklande af do nuvarande svårigheterna och sjelfve hafva dessa
näringsidkare satt sitt förnämsta förtroende till skyddstullar såsom ett
sådant verksamt medel. Emellertid finnas här vid Riksdagen i denna
fråga tvenne nära jemnstarka mot hvarandra kämpande partier, hvilket
har gjort, att vederbörande inom hela landet ansett den seger, hvarpå
de grundat sina förhoppningar, vara tvifvelaktig. Men då hafva de
tröstat sig med att öfver de kämpande partierna hafva en opartisk
regering, som med noga afvägande af ställningens allvar och bekym¬
mer skulle veta att i sista hand .afgöra hvad landets väl kunde kräfva.
Denna förtröstan har emellertid nu blifvit gäckad. Regeringen har
lemnat sin höga imponerande ställning öfver partierna för att midt
under striden kasta sitt svärd i vågskålen till förmån för det ena
partiet. Hvad inflytande detta kan hafva på regeringens aktiers sti¬
gande eller fallande inom landet, vill icke jag afgöra. Hans Excellens
Statsministern yttrade, att han sjelf trodde, att hans uppträdande skulle
bereda regeringen obehag, och jag tror att han deri icke tog mycket
miste. Men jag lemnar å sido hvad inflytande det kan hafva på re¬
geringens ställning; det är en underordnad sak. Men ett långt större
inflytande fruktar jag. att det kommer att hafva på den närvarande
ställningen i landet. Öfver oss hänger nemligen, såsom jag nyss på¬
pekade, en fruktansvärd lavin, som väl ännu icke börjat att nedrulla,
men dock att skrida, och under sådana förhållanden fordras, för att
nedrullandet skall börja, icke mer än blotta lufttrycket af ett skott,
Fredagen den 5 Mars, e. m.
33
?i:o 1!).
och jag fruktar för att det är detta skott, som Hans Excellens afskju¬
ta, Och är det så, hare då regeringen ansvaret för följderna!
rorHerr Boström: Mitt anförande på förmiddagen har gifvit anled¬
ning till missuppfattning och beskyllning att jag skulle hafva låtit
komma mig till last brist på parlamentarisk takt. Ingen kan
mer än jag beklaga om jag skulle hafva gjort mig skyldig till nå¬
got sådant, men jag är icke rigtigt på det klara med om icke möjli¬
gen mina ord bfifvit missförstådda. Jag har ej, såsom mina ord blif¬
va återgifna, tillåtit mig att här i Kammaren framföra Konungens ord,
utan jag yttrade endast, och jag är viss derpå, att jag hade två gånger
varit i tillfälle att såsom medlem af deputationer till Konungen fram¬
lemna petitionslistor i tullskyddsvänlig rigtning, och att jag, så folio
sig mina ord, derifrån medfört den öfvertygelsen, att Konungen icke
skulle hysa betänklighet att godkänna Riksdagens beslut, om det
utföll för tullars sättande å spanmål.
Herr Tolk Jag ber att få godtgöra en försummelse, hvartill jag
gjort mig skyldig. Jag har nemligen här ett protokollsutdrag öfveV
ett inom min valkrets hållet tull möte, enligt hvilket dervid närvarande
personer, till ett antal af omkring 400, samtlige protesterade mot de
ifrågasatta tullsatserna. Jag har ansett det vara min skyldighet att
låta detta komma till Kammarens kunskap, dock alldeles oberoende af
min förut tillkännagifna ståndpunkt till frågan.
För öfrigt anser jag mig böra, medan jag ännu har ordet, ut¬
trycka min förundran deröfver, att under denna långvariga diskussion
icke något enda ord blifvit yttradt om de 30,000 namn, som före¬
komma å afgifna och till Kongl. Maj:t ingifna petitionslistor om tull¬
skydd för våra näringar. Det vill nästan synas som om dessa ham¬
nat i papperskorgen, och dock kunna de väl åtminstone tillmätas lika
mycket värde — då det stått hvar och en öppet att efter mogen öfver¬
läggning sjelf teckna sitt namn — som då han ger sin mening tillkänna
såsom deltagare i' ett så kalladt massmöte.
Herr Nyström: Då från regeringens sida den förklaring afgif-
vits, att statskassan för närvarande icke är i behof af ökade inkom¬
ster; då man, beträffande den tillökning i statsinkomst, som blefve
en följd af det föreslagna tullskyddet, icke har någon visshet att den¬
samma skall komma att användas för produktiva ändamål; då der¬
till kommer att de bevis som tullskyddsvännerna anfört för att visa
att spanmålstull skulle hjelpa jordbruket, icke äro för mig öfverty¬
gande, då ju do olägenheter som skulle undvikas genom tullskydd fin¬
nas äfven i de land, som redan hafva skydd och dä slutligen den
skatteform, som här föreslagits, är den mest förhatliga, som finnes,
så ber jag att få yrka afslag å föreliggande betänkande.
Herr Bokström: Jag anhåller blott att få till protokollet anteck-
nadt, att jag ansluter mig till deras mening, som yrka afslag å Ut¬
skottets föreliggande betänkande.
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 19.
Angående
införande af
spanmdlstul lar.
(Forts.)
3
N:o 19.
34
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
Herr vice Talmannen Larsson: Jag skall be att få till proto¬
kollet antecknadt, att jag kommer att rösta för Utskottets förslag.
Jag anser mig böra börja med att nämna detta, då jag hört så många
af de föregående talarne under yttrandets gång tala för bifall, men
sluta med att yrka afslag. Många af de talare, som under dessa
dagar yttrat sig, hafva börjat med att tillkännagifva att, då de förut
haft tillfälle att uttala sina åsigter i denna fråga, deras ställning till
densamma derför vore klar, men icke desto mindre hållit långa före¬
drag för att visa att de ännu stode qvar på samma ståndpunkt. Jag
har icke förut yttrat mig ifråga om spanmålstullar och vågar derför,
ehuru redan omkring 120 talare haft ordet, anhålla, icke om Kamma¬
rens uppmärksamhet för hvad jag har att säga, utan om Kammarens
öfverseende med att jag nu, för att till protokollet uttala mina tankar,
upptager Kammarens tid för några minuter. Ett annat skäl hvarför
jag nu vill uttala min mening är att man möjligen skulle kunna tyda
ett stillatigande såsom en önskan att bakom den slutna röstsedeln
dölja min åsigt.
Eör min del kommer jag, såsom jag började med att nämna, att
rösta för bifall. Jag har der vid lag icke sökt utröna tänkesätten inom
min valkrets och icke har jag heller emottagit några petitioner eller
adresser, men jag tror, att ingen af mina valmän skall känna sig
kränkt, om jag säger att de flesta af dem icke så genomträngt denna
fråga, att de kunnat bilda sig någon bestämd åsigt rörande densamma,
likasom jag tror att deras aktning skall vara lika stor för den som
talar för som för den som talar mot, då de veta att man följer sin
egen öfvertygelse.
Jag skulle för min del icke tala för bifall till detta förslag, om
det endast vore fråga om hvad som nu föreligger, men då jag i be¬
tänkandet finner ett förslag, som, enligt min åsigt, om det genom¬
föres, är det enda möjliga, som skulle kunna åstadkomma en brytning
med det hittills rådande systemet, så kommer jag äfven derför att rö¬
sta för spanmålstullar, oaktadt den ort jag tillhör icke säljer spanmål.
Det är egendomligt att so huru man genom några minuters diskus¬
sion afgör dessa stora frågor på de så kallade folkmötena, när man
vet att Europas störste statsmän och nationalekonomer icke ens efter
årslånga studier och långvariga strider kunnat enas om dem. Jag er¬
känner visserligen den stora välmeningen hos do arbetare och annat
folk, som sammanträda på dessa möten, för att på några timmar eller
minuter, med den största tvärsäkerhet uttala sig i de allra svårlöstaste
samhällsfrågor, men vi må icke tillmäta deras uttalanden den afgö¬
rande vigt, som somliga af dem sjelfva vilja tillägga dem.
Jag har redan från frihandelssystemets början hyst någon tvekan
om dess rigtighet. Jag deltog då ännu icke i det offentliga lifvet,
men jag läste riksdagsförhandlingarne äfven på den tiden och minnes
mycket väl, huru man också då talade om den »fria konkurrensen»
folken emellan. Det var ett påstående, som lät mycket vackert, och
jag tyckte också att det vore godt, om vi komme derhän, men der¬
emot hide sig något, som man icke fullt kom på det klara med, nem¬
ligen att den fria konkurrensen betingar att alla arbeta under samma
Fredagen den 5 Mara, e. m.
35
N:o 19.
gynsamma förhållanden. Till och med den, som icke känner förhållan¬
dena mera än jag på den tiden, skall lätt inse, att denna betingelse
icke finnes. Klimatet till exempel lägger oöfvervinneliga hinder i
vägen för en sådan allmän konkurrens. Men frihandelns förkämpar
ansågo detta nästan såsom ett misstag af vår Herre, och hvilket man
icke skulle bry sig om, ty den saken kunde nog hjelpas på annat sätt,
och detta sätt var att låna mycket penningar. Jag hade då som nu
den föreställningen att ju mera man lånar, desto mera sätter man sig
i skuld. Men systemets försvarare vände upp och ned på den satsen
och sade: »ju mera man lånar, desto rikare blir man». Jag försökte
i början tro det, men fann snart att satsen, upp och nedvänd, icke höll
streck. Det såg dock en tid ut som om det nya systemets försvarare
skulle få rätt i sitt påstående att Sverige skulle gå en gyllene tid till
mötes; stora lånesummor indrogos från utlandet, både för statens räk¬
ning och för hypoteksföreningar och dylikt. Samtidigt började också
exporten af våra trävaror taga större fart, penningar strömmade in i
landet och det såg ut som om den gyllene tiden verkligen hade kom¬
mit. Vi exporterade obligationer och våra skogar, och togo i ut¬
byte lyx- och öfverflödsartiklar af alla slag, och lefde glada dagar.
Men andra tider kommo och tvifvel började uppstå om systemets
förmåga att lyckliggöra oss, ty näringarnas tillstånd blef betänkligt;
de trifdes icke bra i den hejdlösa konkurrensen och det öfverdådiga
lefnad ssättet, utan började gå bakut. Systemets försvarare sade, när
man fäste deras uppmärksamhet derpå: »ja, det är nog sant; men ni
skolen låna mera och mycket penningar; den saken bjelper»; och
man lånade och lånade, man ökade exporten af obligationer, men det
gick icke ändå. Då tog man sig till att söka bevisa att allt stod väl
till och att systemet fört oss till lycka och välstånd. Bevillnings¬
utskottet gjorde förtviflade ansträngningar i det fallet. Det var icke
värdt att fästa sig vid hvad erfarenheten visade, Bevillnings-Utskottet
och systemets försvarare påstodo med den största bestämdhet och
med en fasaväckandc mängd siffror att det gick bra; endast tron fat¬
tades. Den skulle man skaffa sig, så var också all nöd försvunnen.
Ja, nog sökte jag att tro, men det hjelpte icke, tv den nakna verk¬
ligheten stod alltjemt för mig, och jag kunde icke vara blind för
verkliga förhållanden. Men så sade man då: »1 skolen hafva ett in¬
tensivare jordbruk; slå er på ladugårds- och boskapsskötsel, det skall
hjelpa upp er ställning»; och så skulle man bygga om de industriella
inrättningarna, ty de, som funnos, drefvos i för liten skala. Men
icke heller detta hjelpte, det var och förblef lika illa, oaktadt alla de
råd vi fått om huru vi skola sköta vårt jordbruk, våra kreatur, meje¬
rier och annat, och det till och med från sådana personer, som icke
ega synnerlig praktisk erfarenhet i hvad jordbruk och boskapsskötsel
eller industri vill säga. Man har sett både filosofie och medicine
doktorer, hvilka visserligen icke sakna lärdom af mångahanda beskaf¬
fenhet, yttra sig i dessa frågor med den allra största tvärsäkerhet,
ehuru de om dem icke ega någon praktisk kännedom. Jag har bland
de broschyrer, som handla härom, läst en, hvars författare synes göra
anspråk på att veta allting. Han talar icke blott om tullfrågor, utan
äfven om alla andra större frågor och på ett ställe talar han bland
Angående
införande af
spanmålstidlar.
(Forts.)
N:o 19.
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
36
annat om eu ko, som skriker. Bara detta senare uttryck bevisar,
huru litet han känner till förhållandena. Men man må icke derför
tro, att det är någon dum karl, ty på hvarannan sida förekommer det
latinska glosor och han förstår dem äfven, ty en och annan glosa
har han varit så god och öfversatt på svenska, Dot tyckes således
vara en klok, eller åtminstone en lärd karl för öfrigt, utom det att
han inbillar sig att våra kor skrika. När man så fått råd, huru det
svenska jordbruket och den svenska mejerihandteringen bör skötas,
borde ju allt vara bra, men praktiken visar någonting annat; och äf¬
ven om man är så stark i tron, att man tror på dessa uppgifter,
tyckes det icke hjelpa ändå. Förr drefs af systemets försvarare den läran,
att den näring, som icke kunde bestå i den fria täflan med hela
verlden, den bör läggas ned. Man kom också derhän, att det började
so ut som om vårt jordbruk och en stor del af vår öfriga industri
skulle få läggas ned, emedan den ej kan bestå i kampen med öfriga
länder, som arbeta under långt gynsammare förhållanden än vi, men
då vågar man dock icke öppet vidhålla den förr hysta och uttalade
åsigten, tv att lägga ned t. ex. allt jordbruk i vårt land, det kännes
för starkt 'till och med för den mest inbitna frihandlare. Man började
i stället, så som förut, att påstå det ställningen icke var så dålig;
trodde man endast att det var bra och fortsatte med att låna, så be-
liöfdes ej något vidare. Men snart nog måste man öfvergifva äfven
denna tröst, ty nöden och betrycket blefvo allt för tydliga. Icke heller
kan man längre hänvisa jordbrukaren eller industrien till att låna
mera, tv det har sina stora svårigheter, emedan vanligen både jord¬
bruksfastigheter och andra redan äro så mycket intecknade, att ytter¬
ligare lån ej erhålles.
När man nu icke vågar yrka på upphörande med jordbruket
eller nedläggande af näringarna och vidare lån svårligen kan erhållas,
tillgriper man den trösten för dem som lida, att det är lika illa be¬
stå Idt i hela den öfriga verlden. Detta är på det hela taget en klen
tröst, och det är föga gagnande att få veta, att det är lika dåligt
öfver allt i verlden. Bättre vore det då att söka finna någon utväg,
huru man skulle kunna komma ur den svårighet, dit det rådande
systemet fört oss. Yi hafva nu försökt detta system i trettio år och
det har fört oss i den ställning, hvari vi befinna oss, och hvilken jag
anser nära nog förtviflad, något som också nu har erkänts till och
med från frihandlarnes sida, Visserligen har Herr Gustafsson sökt
uppgöra en bouppteckning, som skulle visa, att allt står väl till, men
den lär väl icke hjelpa mot den nakna verkligheten, äfven om man
tillmäter uppteckningsförrättaren aldrig så mycken auktoritet i denna
fråga. Man kunde väl hafva anledning tro, att efter dessa trettio års
välsignelser af frihandelssystemet det skulle stå väl till för åtminstone
någon näring eller några klasser af samhällsmedlemmarne, men, så
vidt man kan finna, klaga alla. Det är icke någon lycklig tid för
arbetarne; de klaga öfver arbetslöshet, öfver för liten aflöning och för
lång arbetstid. De vilja hafva en normal arbetsdag och åtskilliga för¬
måner utöfver hvad de redan hafva. För näring sidkar ve är det också
klent och icke rosa de marknaden. Huru står det vidare till för lian-
delsverlden? Jo, det se vi dagligen på de halsbrytande kullerbyttor,
Fredagen den 5 Mars, e. ro.
37
S:o 19.
som de gamla stora och för solida ansedda handelshusen hvart efter Angående
annat göra, för att nu icke tala om alla de små. Och jordbrukarne, wf°ra»de “f
lnir är det för dem? Allmän klagan från alla orter, och frän såväl de
små som de stora jordbrukarne. Ingen har det bra — jo, de som hafva
bestämda penningelöner, hvilka utgå oafkortade, hur stor nöden än
är i landet. Derjemte har landet under oafbruten fred, under detta
frihandelssystem, åsamkat sig en skuld till utlandet på mer än en
half milliard kronor, och landets fastigheter äro intecknade till bortåt
hälften af deras värde. Och ändå vill man fortfara på samma sätt
och tror att det skall blifva bättre. För min del tror jag att, då man
sä länge försökt ett system, som haft sådana sorgliga följder, det vore
mera skäl att bryta med detta och slå in på ett annat system, ty det
hjelper icke huru mycket man än teoretiskt och med siffror söker be¬
visa att allting står väl till i landet och att det nu följda systemet
varit fruktbringande, då erfarenheten talar tvärt emot. För min del
vill jag fråga våra finansierer: »hurudan tro herrarne ställningen blif-
ver i vårt land, om vi för ett eller annat år upphöra att låna pen¬
ningar från utlandet?» Jag tror svaret blifver att det är alldeles omöj¬
ligt att upphöra med dessa utländska lån, ty ställningen är verkligen
sådan, att man icke kan reda sig dessa lån förutan. År dä ställnin¬
gen icke nog bedröflig? Eller skola vi ännu fortgå på denna bana?
Den enda välsignelse detta system haft med sig — det är aftagande! af
emigrationen. Men skälet dertill är bedröfligt, tv det är att vi kom¬
mit derhän i landet, att folket icke kan sälja hvad de hafva att af¬
yttra för att fä medel till sin resa. Så är förhållandet med många,
åtminstone i den ort, hvilken jag representerar. De finna icke köpare
till sina egodelar och att resa ifrån dem kunna de ju icke heller.
Jag har under den långa diskussionen gjort en mängd anteck¬
ningar öfver hvad dervid förekommit; men huru frestande det än är
att få till vederläggning upptaga många af do skäl som systemets för¬
svarare anfört, skall jag inskränka mig till några få, hvilka, så vidt
jag funnit, icke blifvit förut bemötta. Man har sagt — och detta
från ett håll som har rätt’att tillvinna sig den största uppmärksam¬
het —• »att spån målstullar likasom alla skyddstullar vore förhatliga,
derföre att derigenom lades skatt af en samhällsklass på en annan.
Det må nu visserligen vara sant, om man bedömer saken så
att säga i smått. Men för min del ser jag saken mera i stort, och
ser den ur den synpunkten att det är det helas väl och bästa som
åsyftas, och då måste små och enskilda intressen vika. Man säger
att det skulle vara så farligt och så förhatligt att genom skyddstullar
rädda våra näringar från det betryck hvari de befinna sig, emedan
derigenom den ena samhällsmedlemmen skulle fä betala skatt till den
andre. Detta skulle då vara de, som icke producera någonting. Det
synes mig egendomligt att man är så rädd härför, då man icke alls
är rädd för att allt mer och mer göra oss skattskyldig^ till utlandet.
Jag tycker för min del att dot är vida bättre att våra penningar
stanna inom landet, och att vi söka göra oss så litet beroende af
främmande länder som möjligt.
Mer än eu gång har så inom som utom Riksdagen tvekan blifvit
uttalad om nyttan för vårt land af de handelstraktater som ingåtts
Nso 10.
38
Fredagen den 5 Mars, e. m.
A utfående
införande af
spanmdlstullar.
(Forts.)
med främmande land. Då har man svarat, att detta har man varit
tvungen att göra, tv vårt land är icke af den betydenhet eller sådant,
att det kan ställa sig isoleradt gent emot de större makterna, med
ett ord, man har måst följa med och derföre fått lof att ingå på dessa
traktater. Men då det är fråga om att pålägga skyddstullar under
hänvisning dertill, att desså stora stater gjort på samma sätt', — nej,
då går sådant icke för sig. De öfriga länderna må pålägga Indika
och huru stora skyddstullsatser som helst, vi skola ändå vidhålla fri¬
handelssystemet — då är vårt lilla land starkt nog, och behöfver ej
taga någon hänsyn till de stora länderna! Huru förklara detta? Man
har upprepade gånger förklarat att, då andra länder infört höga skydds¬
tullar, detta ingalunda var för att hjelpa näringarne; nej, visst icke,
utan för att bereda staten stora inkomster af hvilka den var i behof.
Med synnerligt eftertryck sades oss i går att då Amerika efter det
förfärliga inbördeskriget tillgrep tullskyddssystemet, var det helt en¬
kelt en tvingande nödvändighet för att kunna rädda landet utur den
stora nöd och det oerhörda elände, som var en följd af detta krig
och för att kunna betala den stora statsskuld, som landet genom
samma krig åsamkat sig. Detta åberopar man såsom ett skäl emot
införande af skyddstullar hos oss! Jag har försökt sätta mig in i en
sådan tankegång, men omöjligt: jag kan ej komma till annat resultat
än att dessa förhållanden just bevisa ohållbarheten af frihandelns
läror, på samma gång de gifva det kraftigaste stöd för tullskydds-
systomet. Amerika har ju — så säga till och med frihandelns för¬
nämsta kämpar — varit tvunget att införa skyddstullar för att erhålla
förmåga att afhjelpa den nöd, som rådde efter kriget och att betala
den störa statsskulden. Nåväl! Enahanda är så förhållandet nu hos
oss. Man klagar öfver landets stora nöd och den oerhörda stats¬
skulden — precist som i Amerika — hvarföre då icke hos oss till¬
gripa samma medel som man erkänner vara det enda som kunde
rädda Amerika? När näringarne lida betryck och rikligare inkomster
behöfvas för statens ändamål, icke har någon velat påstå, att hjelpen
skulle vinnas genom att än ytterligare utsträcka frihandelssystemet,
utan då tillgriper man tullskyddssystemet. Så gör man i andra län¬
der, och så visar erfarenheten derifrån att vi böra göra; och det vore
väl äfven besynnerligt om denna åtgärd icke skulle verka på samma
sätt hos oss som i andra land, eller åstadkomma större välstånd.
Efter krigets slut herrskade i Amerika stor nöd och statsskulden var
ofantligt stor, men föll det Amerika in att säga, »nu skola vi ut¬
sträcka frihandeln för att lindfa nöden och betala skulden»? Nej, in¬
gen ansåg detta vara den väg, som skulle föra till målet. Här ha
nu många talat om den stora nöd, som råder hos oss, och alla er¬
känna att så är, men hafva våra frihandlare kunnat lemna någon säker
eller på erfarenhet grundad anvisning på huru man skulle kunna
bota densamma? Vi skulle, säger man, hafva vidare »utredning» in¬
nan vi öfvergifva det gamla systemet, emedan vi möjligen annars
kunde fatta ett beslut, som vore förhastadt. Men, mine herrar, det
är icke länge sedan vi begärde en sådan utredning; det var vid 1880
års riksdag och det fans då redan tillsatt en tullkomité, åt hvilken
Kengl. Maj:t uppdrog i Maj samma år att verkställa den utredning
Fredagen den 5 Mara, e. m.
39
>:o 1».
Riksdagen begärt, nemligen »en omfattande och sorgfällig undersök- Angående
ning af vara hufvudsakliga näringars och industrigrenars nuvarande införande af
ställning». Denna komité arbetade, om jag minnes rätt. 13/4 år för spanmåhtuilar.
åstadkommande af denna utredning och ändå säges det nu, då man or s''
vill söka få en förändring: »det går icke an; vi skola hafva en ut¬
redning». Nämnda utredning verkstäldes dock af personer, som egde
både vilja och förmåga att göra densamma, så att nog finnes det ut¬
redning tillräckligt, om man vill begagna sig deraf. Talet om ytter¬
ligare utredning är derföre icke annat än de obotfärdiges förhinder.
Man säger vidare, att denna spanmålstull skulle blifva en skatt
på Norrland och kustbefolkningen samt fiskare in. m. dylikt. Jag
vet icke hvarför man skall taga saken på detta sätt, provinsvis. Då
den franska och spanska handelstraktaten antogs, icke sade man då,
vi måste underkasta oss nedsättningar i tullen på en mängd lyx¬
artiklar, för att få till Frankrike införa norrländska trävaror tullfritt
eller mot lägre tull, och man räknade då icke ut huru mycket Norr¬
land skulle förlora om traktaten icke antogs. Nej, man sade, att
Norrland är en dol af Sverige och hvad som kommer Norrland till
godo, kommer också Sverige till godo. Ty det är ej så att en pro¬
vins kan lefva i kräslighet och de andra icke, eller tvärt om. Yi
hafva t. ex. tull på tobak, icke derför att hela landets jordbrukare
odla tobak, utan derför att det befunnits fördelaktigt för landet i sin
helhet. Så är det äfven med en mängd andra industrigrenar. På
detta sätt bör äfven denna fråga betraktas. Låt oss icke betrakta en
stor fosterländsk fråga provinsvis eller klassvis. Jag anser mig icke
här endast såsom målsman för den provins som jag tillhör eller den
ort jag bär representerar, utan för hela landet och måste derför i
främsta rummet se på hela landets bästa och till hvad som mest
gagnar fosterlandet i sin helhet; provins- och ortintressen få komma
först i andra rummet, och endast då när dessa ej stå i strid med
landets sannskyldiga val och bästa; och dessutom har ej erfarenheten
ofta lärt oss att tillståndet kan vara godt i hela landet och i de sär¬
skilda provinserna, äfven då spanmålsprisen äro jemförelsevis höga,
men att tiderna kunna vara dåliga nästan för alla, ehuru prisen å
spanmål äro oerhördt låga? Den nuvarande ställningen är ett talande
bevis härpå.
Det har äfven föreslagits att upphjelpa jordbruket genom att be¬
reda ytterligare tillfällen till lån. Men för min del får jag säga, att
jag skulle ha varit mycket mer tillfredsstäld, om man ville råda folket
att försöka hjelpa sig sjelfva och låna mindre eller upphöra att låna,
ty på låneväg tror jag redan vi gått så långt, att det icke är skäl
att vidare uppmuntra dertill. Det vore tvärt om skäl att se till huru
vi skola kunna reda oss utan att öka den stora skulden, och detta
är möjligt endast derigenom, att vi skydda vårt eget arbete och icke
låta frihandelsteorierna göra slut på våra egna näringar.
Man har ock talat om arbetarne och man har från ett och annat
håll känt i luften faror, som skulle uppkomma, derest vi bifölle Ut¬
skottets förslag. Jag vill då säga, att detta hot alls icke inverkat på
mig, ty derhän äro vi väl ännu icke komna att sådant skall inverka
på Riksdagens beslut. Men, mine herrar, hysen I då inga betänklig-
N:o 19.
40
Jredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
■spammåhtullar,
(Forts.)
heter vid att förqväfva jordbruket och göra det omöjligt för jordbru¬
karen att behålla sina arbetare? Då denna näring lider betryck eller
den går under och dess arbetare blifva utan arbete, hvart taga de>
vägen? Jo, till städerna. Sen I, mine herrar, ingen fara häruti?
Städerna kunna icke underhålla och ge arbete åt alla dessa, och der¬
igenom skapas ett missnöje bland de, sysslolöse, hvilka ej ega annan
sysselsättning än att deltaga i s. k. möten och öka svansen af de
processioner, som tillställas för att hylla dem, som de inbilla sig vara
deras välgörare, och som väl vore det, om arbetande kunde lefva af
stora ord och löften. Men huruvida det kan vara nyttigt för sam¬
hället att i städerna sammandraga stora sysslolösa folkmassor, låter
jag vara osagdt. För min egen del tror jag att deri ligger en ej
ringa fåra. Mig synes det vara bättre att jordbruket skyddas, sa att
detsamma kan behålla och föda sina arbetare; likaså äfven med indu¬
strien i öfrigt.
Man har sagt, att, om detta betänkande bifalles, så skulle staten
derigenom komma att få större inkomster än den behöfver. Om jag
trodde härpå eller att tullinkomsterna skulle blifva så stora, som de
här beräknats, så skulle jag icke vilja vara med om detta förslag, ty
detta skulle bevisa att det vi åsyftat icke vunnits med en förändring-
af system. Min tro är dock den, att, om vi skydda våra näringar, sa
skola de uppblomstra och gifva oss ersättning för hvad vi nu köpa,
från utlandet, och under sådana förhållanden kan man icke beräkna,,
att tullinkomsterna skola stiga såsom man velat påstå. Jag för min
del hvarken säljer eller köper spanmål och har således icke något di¬
rekt intresse af denna fråga, men jag kan icke vara blind för den
ställning, som är rådande. Mig förefaller det som om det icke skulle
kunna vara någon lycka för fosterlandet att på detta sätt vara bero¬
ende af utlandet, då vi icke kunna uthärda konkurrens med detsamma
till följd af våra klimatiska och äfven andra förhållanden, som vi icke
kunna hjelpa.
Det var en talare, som för ett par dagar sedan illustrerade sitt
anförande med ett stycke bröd från Norrland. Jag föreställer mig,,
att det skulle vara ett bevis på huru dåligt bröd Norrland får nöja
sig med. Jag åter kan icke finna att det bevisade hvad han ville
bevisa, tv det visar endast att de fått dåligt bröd, ehuru spanmåls-
prison äro så oerhördt låga. Huru skall man då hjelpa dem? Jag
frågar, hurudant var deras bröd åren 1872, 1873 och 1874, då span-
målsprisen voro mycket högre än nu? ,Jag är viss om att dä hade
äfven norrländingarne fullgodt bröd, och hvarföre? Jo, emedan de då
hade arbetsförtjenst.
Det är naturligtvis mycket svårt för dem, som från första början
och oafbrutet försvarat frihandelssystemet, att erkänna sig hafva be¬
gått ett misstag och derför kämpa de nu till det yttersta för detta
system. Men jag för min del är icke bunden deraf, utan, då jag ser
ohållbarheten af ett sådant system, tvekar jag icke att öfvergifva det¬
samma, och jag skulle göra detsamma, äfven om jag förut varit vän
deraf. Om det ändå vore en verkligt fri handel, som dessa frihandels¬
vänner förfäkta, skulle jag i någon mån kunna förstå deras ifver att
få bibehålla detta system, men jag kan icke fatta, att det är någon
Fredagen den 5 Mars, e. m.
41
N:o 19.
1 verklig fri handel och fri täflan, då våra hamnar stå öppna för im- Angående
port af utländska varor, under det utlandet genom skyddstullar nära införande af
nog stänger sina hamnar för våra varor. Mig synes derför att äfven *panmåUtmiiar.
de ifrigaste frihandlare borde under närvarande förhållanden ställa (Forts-)
sig på den ståndpunkt att de säga till utländingen: »I stängen Edra
hamnar för våra produkter och då göra vi detsamma för Edra, till
dess I åter öppnen hamnarne för oss». Då kunde man åter få fri¬
handel, men icke kan jag förstå att det är frihandel, då ett land
öppnar sina hamnar på vid gafvel för fri konkurrens, under det att
de ländet, med hvilka detsamma skall konkurrera, stänga sina hamnar.
Jag är så varm vän af våra arbetare, som någon kan vara, och
derför vill jag bifalla Utskottets förslag, emedan jag är af den öfver¬
tygelse, att detta skall skaffa arbetaren arbete och bröd. Till följd
häraf blir det honom äfven möjligt att stanna i sitt fosterland, som
han annars kan blifva nödsakad att öfvergifva. Det hjelper icke att
hänga upp en brödkaka, vore det än på det frihetens banér, som en
van folktalare härom dagen uppmanade oss att bära så högt, och säga
till arbetarne: »denna kaka fån 1 köpa för o öre, tack vare frihan¬
delns välsignelse», ty om arbetaren saknar arbete, så att han icke
kan förtjena dessa 5 öre, kan han icke heller köpa densamma, och
att endast veta att don är billig hjelper honom icke. Men skyddar
man våra näringar, sä att arbetaren får arbete, så kan han, äfven om
kakan under sådana förhållanden skulle komma att kosta 6 öre, köpa
den, då han kan förtjena dessa 6 öre, och dermed är sannerligen ar¬
betaren bättre betjenad än att se på ett billigare bröd, som han ej
kan köpa.
Slutligen har jag också ansett mig böra uttala min tanke åtmin¬
stone till protokollet, derför att jag icke vill vara med om att bära
det ansvar, som de åtaga sig, hvilka vilja försvara detta system, som
visat sig så olyckligt i sina följder. Utgången torde icke vara tvifvel¬
aktig, i all synnerhet sedan regeringen lagt sitt tungt vägande ord i
vågskålen, och jag föreställer mig att saken dermed är afgjord. Men
jag för min del har icke kunnat blifva öfvertygad om välsignelsen af
detta systems fortvara, och derför kommer jag att rösta för Utskottets
förslag.
Jag skalle hafva mycket att tillägga, men min helsa tillåter det
icke, och dessutom är mera taladt i denna sak än som nästan kan
behöfvas. När jag alltså röstar för Utskottets förslag är det derför
att jag är lifligt genomträngd af den öfvertygelsen, att jag derigenom
handlar i fosterlandets sanna intresse. Jag kan misstaga mig i detta
fäll, och derför skall jag icke tillåta mig att uttala något som helst
klander hvarken mot regeringen eller andra som kämpat för en annan
mening än min, tv jag vet att de lika som jag mena väl med sitt
land. Det är med glädje, som jag åhört denna diskussion och kunnat
iakttaga den aktning, som den ene hyst för den andres öfvertygelse.
Det vore godt om den. press, som kommer att föra ut hvad som före¬
kommit inom Kammaren, iakttoge samma aktning för olika tänkande,
ty det exempel, som här gifvits i detta afseende, borde vara mycket
efterföljansvärdt.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
N:o 19.
42
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
■spanmälstullar.
(Forts.)
Horrar Fers sou i Gärstad och Fett ers son i Tjärsta instämde med
Herr vice Talmannen.
Herr Öberg: Herr Talman! Det synes mig som man vid
denna Riksdag hade mindre skäl än vid sistlidet års riksdag att
bestämma tull å införsel af spanmål, då, såsom herrarne väl veta, vi
under sistlidet år haft missväxt i Norrland.
Derjemte ber jag få erinra, att vid sistlidet års riksdag, när span-
målstullfrågan var före, det då slutligen endast var fråga om en tull
af 1 krona 20 öre å hvete och 1 krona å råg och korn, allt omalet,
pr 100 kilogram; nu åter är det fråga om 2 kronor tull pr 100 kilo¬
gram å samma spanmålssorter.
Jag ber ock få tillkännagifva, det äfven inom mitt kommittent-
skap hållits folkmöten dels af 300 arbetare vid Husums sågverk, dels
inom Mo sockens kommun, om hvilkas beslut jag pr telegraf blifvit
underrättad, dels äfven i köpingen Örnsköldsvik. Sistnämnda möte,
som bevistades af 188 personer, tillhörande olika samhällsklasser och
bosatte i köpingen eller dess omnejd, har äfvenledes delgifvit mig sin
åsigt i frågan. Alla tre mötena hafva protesterat mot lifsmedelstullar
och anhållit att jag skulle vid Riksdagen motverka nu ifrågavarande
tullbestämmelse.
Af dessa skäl, samt till följd af omständigheternas kraf kommer
jag att rösta med dem, som yrkat afslag å Bevillnings-Utskottets före¬
liggande hemställan.
Hans Exc. Herr Statsministern Themptander: Man må gerna
klandra regeringen för den uppfattning hon hyllar i denna fråga,
men man eger efter mitt förmenande ej rätt att klandra regeringen,
derför att hon ärligt uttalat sin mening. Jag ber att till herr Rund¬
bäck få framställa den frågan, från hvilket konstitutionelt land i verl-
den eller från hvilken period i vår egen konstitutionella historia han
hemtat stöd för den uppfattningen, att regeringen bör sakna en be¬
stämd åsigt i en för landet högvigtig fråga, och om icke hvarje re¬
presentation bör ega det rättmätiga anspråket på landets regering, att
den också i sådant fall uttalar sin mening? Kan icke eljest med större
fog mot regeringen rigtas den förebråelsen, att den inskränker sig
till en beqväm neutralitet i stället för att häfda sin öfvertygelse om
hvad som är för folket i dess helhet välgörande eller skadligt?
Herr Anders Persson: Man har enligt min åsigt gjort den
föreliggande frågan till mycket större än hvad den i verkligheten är.
Jag är alldeles icke öfvertygad om att utgången, den må blifva den
ena eller andra, skall verka vare sig till så stor skada för Sveriges
arbetare eller till så stor fördel för Sveriges jordbrukare, som man
har velat framhålla.
Beträffande herr Rydins yttrande, att här vore blott fråga om en
undantagslagstiftning, sammanhänger detta alls icke med hvad Ut¬
skottet uttalat och som särskildt blifvit betonadt af vice Talmannen
samt af alla dem, som här fört protektionismens talan. Såväl Ut¬
skottet, som dessa senare hafva nemligen upprepade gånger framhållit
Fredagen den 5 Mars, e. in.
N:o 10.
43
att meningen är att bryta med hela det system, hvarpå vår tullag¬
stiftning hvilat under de senaste 30 åren. Här är sålunda icke fråga
om en undantagslagstiftning.
Med anledning af vice Talmannens yttrande att han icke ville
vara med om det ansvar, som kunde komma att hvila på representa¬
tionen, derest man nu undansköte denna fråga, vill jag säga, att jag
icke vill vara med om att underkasta mig det ansvar, som kan komma
att hvila på representationen, om den antager Utskottets förslag, då
icke en fullständig utredning af alla på frågan inverkande omständig¬
heter föreligger.
Vice Talmannen upprullade en mörk tafla af det närvarande till¬
ståndet och sade att alla näringar i denna stund lida af stort ekono¬
miskt betryck, men icke desto mindre vill han uttaga ytterligare skatter.
Är det sä att näringarne lida af ekonomiskt betryck och detta är ju
en obestridlig sanning, då frågar jag: hvem är det som skall betala
dessa ökade skatter?
Det är hufvudsakligen för att få till protokollet antecknad min
mening, som jag anhåller att få förena mig i de yrkanden, som förut
blifvit framstälda på afslag å föreliggande första punkt i Utskottets
betänkande.
I detta anförande instämde herrar Jak. Erikson, P. A. Siljeström,
Andersson i Plöninge, Tysk, Larsson i IN ordmarkshyttan, Eriksson i
Fanbyn, Gudmundson och Larsson i Lund.
Herr Andersson i Himmelsbv: Jag bor endast att få tillkänna¬
gifva, det jag kommer att rösta för bifall till Bevillnings-Utskottets
betänkande.
Herr Hansson: Jag anhåller om afslag å Utskottets betänkande.
Herr Danielson: Herr Talman! Jag vill endast bedja att få
säga några få ord. Jag har uppmärksamt följt den långa diskussion,
som nu under tre dagar pågått, och sökt att med all aktning för mina
motståndares uppfattning väga vigten af deras skäl, men för mig
hafva dessa skäl icke varit synnerligen talande. Att hvar och en
förfäktar sin åsigt är helt naturligt och jag vill ej heller på något vis
klandra att regeringen uttalat sin åsigt i frågan, men jag har begärj;
ordet för att anmärka att ingen enda af de talare, som uppträdt för
frihandeln och afslag för Utskottets förslag, hafva kunnat förneka
hvad jag i början af öfverläggningen anförde, nemligen obilligheten
af att utlandet skall hafva lika fri marknad i vårt land, som vi sjelfve.
Det är en fråga, som står obesvarad och kan icke af herrarne be¬
svaras annorlunda än att herrarne måste erkänna att detta förhållande
är både obilligt och orättvist för jordbrukets idkare.
Det finnes ännu en sak, som å samma sida framdragits af en
och annan såsom skäl för yrkande om afslag, nemligen frågan om
vidare utredning. Hvad vilja herrarne för utredning i denna fråga?
För mig ligger utredningen redan nu temligen klar. Man kan finna
hela denna utredning i Sveriges officiella statistik i fråga om landets
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
N:o 19.
44
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
inteckningsförhållanden. Jag har genomgått den för år 1884 och.
funnit att på landsbygden den intecknade skulden går till 880,881,674
kronor och i städerna till 454,555,032 kronor eller sammanräknad!.
1,337,336,706 kronor. Jag tror att det är siffror, som tala, och någon
annan utredning synes mig icke behöfvas. Lägger man till nu af
mig anförda oerhörda för stad och land intecknade skuld, de skulder
af hundradetals millioner staten, kommuner och bolag äro skyldige,
skall man finna att landets välstånd i betänklig grad aftagit under
de 30 år den så kallade frihandeln hos oss varit tillämpad. Om vi
fortgå på detta sätt, kan stor fara blifva för handen att vi icke fram¬
gent mäkta betala och göra rätt för oss, och hvad blifvor följden
deraf, jo kanske, sorgligt nog, densamma som vi sett i Egypten, att
vi icke länge blifva herrar i vårt eget hus. Det förefaller mig att
vi nu få tänka, som historien lär oss förr hafva skett i tider, då fara
varit på färde, nemligen att den svenske bonden måst uppträda till
räddning för utländskt betryck. Detta uppträdande behöfver nu vis¬
serligen icke att sko på slagfältet, men räddning behöfver landet äf¬
ven nu från en fiende, ja den smygande fiende, som kommit in i
vårt land under titel af utländska lån, och jag tror det är hög tid
att möta denna fiende. Här har en talare påmint — jag tror det
var lierr Nyqvist — om det så välbekanta uttrycket då skalden upp¬
manar, vid Finlands förlust, att vi skulle fatta mod och inom Sveriges
gräns eröfra Finland åter. Ja, mina herrar, dessa af mig nyss an¬
förda siffror tala så, att vi i ekonomiskt hänseende förlorat ännu ett
Finland, men denna gång inom Sveriges gräns. Dessa oerhörda skulder
och deraf följande räntor, som vi, så att säga, som utskylder måste
betala till utlandet, de trycka på sitt sätt som en fiende, som till-
ryckt sig en del, ja nästan det bästa af vårt land. Jag anser att vi
icke kunna år från år stå likgiltiga och se på att detta system än
vidare får råda, utan måste vi gripa i med kraftig hand, tv motståndet
skall icke vika utan blifva alltid detsamma som nu, tills vi lyckas
vinna seger; ja, låt oss som svenske män lägga, värt svar i urnan
mot den fiende, som än vidare vill tränga in i familjen Sveas hem
och som kanske snart hotar att vilja stiga fram och göra sig till
herre i huset. Ja, mina herrar, låt oss angeläget vara att skydda
jordbruket, vårt lands modernäring. Ser man på Tyskland och Frank¬
rike, så hafva dessa länder redan vidtagit åtgärder i detta fall, ehuru
deras jordbruk står väsentligt högre än vårt. Herr Talman, jag yr¬
kar fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Herr Hedin: Herr Talman! Ett yttrande på förmiddagen i går,
ett på förmiddagen i dag hafva påmint mig om en antydan, som
förekommer i on af de många, rörande tullfrågan, vnd denna riksdag
väckta motioner, en antydan nemligen att Kongl. Maj:t skulle ega att
underkasta Riksdagens tullbeskattningsbeslut en — jag vet icke huru
vidsträckt, men jag förmodar oinskränkt — pröfning med tv åtföl¬
jande meddelande eller vägran af sanktion. De tvenne ärade talare,
hvilkas anföranden indirekt erinrat mig om denna antydan i en mo¬
tion, hafva hvar för sig protesterat emot denna vådliga tolkning af
Sveriges grundlag. 1 denna de! instämmer jag med dem, med repre-
Fredagen den 5 Mars, e. in.
45
,N:o 19.
sentanten å östgötabänken och med representanten å Stockholms läns- _ Angående
bänken, dock med två förbehåll vid vice ordförandens i Bevillnings- införande af
Utskottet yttrande. Kong! Maj:t eger nemligen efter 60 § Regerings-<,r'
formen rätt att höja, icke att sänka, tullen på inkommande och ut¬
gående spanmål, och Kong! Maj it eger att, derest Riksdagen skulle
fatta ett tulltaxebeslut, som komme i strid med gällande traktater,
underlåta verkställighet af ett sådant beslut. Men hvad derutöfver
är, det är syndigt. I allt öfrigt är Riksdagens tullbeskattningsmakt
oinskränkt, och dess beslut i sådana frågor icke underkastadt någon
pröfning, icke i behof af någon sanktion, icke utsatt för äfventvret af -
något veto. Om Riksdagen kommer att besluta tull å spanmål, så
varder detta Riksdagens beslut gällande skattelag, som icke kan af någon
annan, än af en kommande Riksdag upphäfvas. Riksdagen har dervid
all makt och hela ansvaret. Lyckligtvis känner jag icke. något enda
faktum, som skulle tyda derpå att numera i Konungens råd sitter en
enda man, som hyllar den forna, äfventyrlig» teorien om Kong!.
Maj:ts makt öfver tulltaxan. I denna del kunna vi således, såväl
skyddsvärn^! som absoluta och moderata frihandlare, till hvilka se¬
nare jag räknar mig, vara alldeles lugna. Men helt visst har rege¬
ringen den pligten — och det borde framför ålit erkännas af dem,
som säga att blott regeringen kan öfverskåda det hela — att hafva
en mening och att äfven uttala densamma, Här har nu från mot¬
sidan rigtats förebråelser emot regeringen från alldeles motsatta syn¬
punkter." En talare i mitt granskap förebrådde sålunda i går rege¬
ringen för det den icke efter slutet af förliden riksdag, — hvilken ju,
såsom bekant, afslog väckt fråga om spanmålstuli — såsom orden
folio »tog frågan om hand och beredde en ledning för kommande
riksdagars åtgöranden». Då jag icke kan förmoda att talaren för sin
del önskade att man ånyo skulle tillsätta en tullkomité efter den, som
för kort tid sedan fungerat, kan jag för min del icke räkna ut hvari
detta så kallade »omhändertagande» skulle hafva kunnat bestå. I all¬
deles motsatt rigtning har eu ärad talare i afton förebrått regeringen,
att hon nu och på sakens nuvarande ståndpunkt uttalat sin mening.
Men just nu, medan frågan blott är en statsekonomi fråga, är ögon¬
blicket för ett uttalande inne, ty sedan Riksdagen möjligen besluta
tullsatserna, då kommer ett uttalande från regeringens sida —
för sent.
Om jag nu instämmer med den ärade vice ordföranden i Bevill-
nings-Utskottet derutinnan, att Riksdagen har att besluta i denna
fråga oberoende af någon Konungens sanktion, så skiljer jag mig så
mycket mera från honom uti en annan konstitutionel fråga, som äfven
af honom blifvit berörd. Han har sagt till oss i dag: »lyckligtvis är
det Konungen som regerar». Jag skall icke göra någon gensägelse
emot ett enda ord i detta uttryck; jag skall upprepa det såsom min
trosbekännelse: »lyckligtvis är det Konungen som regerar», men jag
anhåller att få göra ett litet tillägg. Yi känna alla af 4 § Regerings¬
formen, att det är Konungen som »allena styr riket», men det är
ganska vigtigt att läsa ända till punkt. I samma § står också,: »på
det sätt, denna Regeringsform föreskrifver». Det vill med andra ord
säga, att Konungen icke regerar, då han personligen mottager och
!ST:o 10.
46
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmdlstullar,
(Forts.)
täckes yttra sig om till honom omedelbart öfverlemnade petitioner,
dessa må nu gälla tullfrågor eller tryckfrihetsfrågor eller andra an¬
gelägenheter. Konungen regerar i Statsrådet eller ock på föredrag¬
ning af och efter att hafva hört råd af konstitutionella rådgifvare, och
han regerar allenast under dessa rådgifvares icke blott moraliska, utan
äfven juridiska ansvarighet. Yår Regeringsform känner lyckligtvis
icke till något personligt regemente, och jag hoppas att, huru brokigt
det än för närvarande ser ut här i landet, det icke skall finnas mycket
stöd för några tendenser, som skulle peka i motsatt rigtning. Det
har förekommit anledning här att särskild! betona denna visserligen
mycket gamla, men likväl, som det synes, ännu nog allmänt förbi¬
sedda sanning.
Den ärade vice Ordföranden i Bevillnings-Utskottet tecknade för
oss en bild af den förödelsens styggelse, som skulle breda sig ut öfver
allt Sveriges land, om vi icke nu lade tullskatt på den oumbärligaste
af oumbärliga lifsförnödenheter. Och midt i denna förödelse såg han
spillrorna af den nuvarande ministeren. Jag är lifligt öfvertygad, att
för honom äfven denna detalj i täflan var en mörk och bedröflig punkt.
Deri äro han och jag utan tvifvel ense, och så tillvida kunna vi säga
till hvarandra att tillsvidare »sorgens beklagande undanbedes». likasom
vi, om den skickelse!! skulle inträffa, skola säga hvarandra med våra
miner, om icke med ord, att »sorgens beklagande ökar saknaden».
Men huru många fins det ej, hur många andra, som i dessa spillror
- för honom och mig en mörk punkt — skulle se en ljuspunkt, en
grön fläck att hvila sina af mjöldammet pinade ögon uppå. Kär man
vädjar till statschefens personliga mening och när man till hans mi¬
nister rigtar den maningen, jag i går hört, visserligen endast vilkor¬
ligt, framställas, att gå sin väg, så röjer detta sammanlagd! att, ehuru
emot skyddsvännernas egen afsigt och vilja — ty på ärligheten och
den personliga oegennytta!! i deras sträfvanden har jag icke ett ögon¬
blick tvifla! — men genom andras tillskyndelse det kommit derhän,
att vid den stundande voteringen vi skåla votera om två ting, om
ett, som synes, nemligen spanmålstullar, och om ett, som icke synes
och som ax talaren på Venersborgsbänken betecknades såsom »det
nya systemet». Han menade säkerligen det nya systemet — i tull¬
taxan. Men i förening med detta system ser jag ett annat nytt sy¬
stem på ett annat område, der vi icke vilja hafva någon förändring.
Jag hör huru skatorna skratta; man väntar främmande.
Jag skall, Herr Talman, anhålla att få tillkännagifva att jag kom¬
mer att rösta för utslag å Bevillnings-Utskottets betänkande. Och till
detta tillkännagifvande ber jag få knyta uttrycket af den förhoppnin¬
gen, att representanterna inom Andra Kammaren för egarne till Sve¬
riges jord icke måtte besluta en åtgärd, som, derest den kommer att-
hafva önskad och åsyftad verkan, icke kan blifva annat än eu obillig
tunga lagd å det stora antal svenska medborgare, som icke ega annat
än sin arbetskraft. — De äro många, jemväl utanför deras krets, som
vanligen kallas arbetare — hvars afkastning är lika oviss som sjelfva
kapitalet till bestånd och användning är osäkert. Jag anhåller om
afslag å Utskottets betänkande.
Fredagen den 5 Mars, e. m.
47
N:o 19.
Herr^ Carl Ifvarsson: Jag bar redan en gång haft ordet i
denna fråga och ämnade icke vidare yttra mig. Då jag det oaktadt
tager till ordet igen, är det med anledning af Herr vice Talmannens
yttrande. Han talade så vackert om brödet och om att skaffa arbe-
tarne bröd. Dervid kom jag att tänka på ett yttrande af min fader.
Min fader berättade nemligen mänga gånger, ätt han i sin barndom
fått äta barkbröd och han tackade Gud att han kommit i tillfälle att
förskaffa sig och de sina ett bättre bröd. Jag har sluppit att lefva på
barkbröd, men jag har en gång vant i tillfälle att so och smaka så¬
dant. För icke så många år sedan, då Herr vice Talmannen och jag
bodde tillsammans, visade han mig eu bit bröd, som han fört med
sig från sitt hem i Dalarne. Han sade att man i' Dalarno måste lita
barkbröd. Jag fick smaka på det och liksom han beklagade jag det
folk, som nödgades äta sådant bröd. Nu deremot vill vice Talman¬
nen, att vi skola åsätta skyddstull å spanmål och sålunda förhyra
bröd af spanmål. Passar detta i stycke för den, i hvars hemort men-
niskor ibland måst tillgripa barkbröd? Han borde i stället tacka Gud,
för att det är möjligt för folket att få ett bättre bröd.
Jag misskänner ej dem, som från landsbygden klaga sin nöd,
och jag anser att man bör söka att hjelpa dem. Rättvisan fordrar
nemligen likställighet för alla samhällsklasser, och denna bör då väl
också sträcka sig till jordbrukarne. Jag bar tänkt mig att eu utjem¬
ning är nödvändig, så att man företager en rättelse beträffande dem,
som nu hafva tull på sina alster. Äfven i annat afseende torde
en utjemning vara behöflig. Men detta är en sak, tull på spanmål
ett annat.
Då staten icke behöfver alla de statsinkomster den redan har, så
tror jag att en utredning i frågan gerna kan afvakta». Men det ser
ut som om frågan icke afsäge jordbruket utan den nuvarande mini¬
steren.
Öfver allt i landet rader nöd. Låtom oss då icke tänka på eu
tull som drabbar endast de lägre samhällsklasserna. — Man säger
visserligen, att man icke skall akta på socialisterna och man hånar
dem. Jag hyser inga sympatier för socialisterna, tv de hafva ofta
låtit förleda sig och ofta begått dåraktigheter. Men de äro menniskor
de också. Och då man ser huru förhållandena gestalta sig, så bör
man taga hänsyn till dem, och man bör icke mot dem visa sitt för¬
akt, såsom några talare här gjort.
Jag tackar Statsministern för hans uttalande och hans manliga
ord. Han har sett sakerna så som de äro och i deras rätta ljus. —
Då jag säger dessa ord, sä är det derför att den politiska ställningen
numera blifvit en hufvudsak i den föreliggande frågan. — Vi se hvil¬
ken ministere vi hafva, men vi so ej hvad vi kunna komma att få.
Jag hyllar visst icke helt och hållet regeringens åsigter, hvilket visade
sig i fjol, då jag motsatte mig regeringens förslag, och vice Talman¬
nen och hans anhängare i stället följde regeringen. Men jag värderar
regeringen, hvars främste man kunnat uppträda med eu sådan öppen¬
het och manlighet. Jag är tacksam för hvad Statsministern sagt, då
han lofvade att taga frågan om differentialtullars verkan och använd¬
barhet i öfvervägande. — Så till vida står regeringen på samma
Angående
införande af
spanmålstullar_
(Forts.)
N:o 19.
48
Fredagen den 5 Mars, e. in.
Angående
införande af
spanmdlstullar.
(Forts.)
ståndpunkt som jag, att hon uttalat sig för ett reciprocitetssystem,
och vill se till att alla få rätt. Men först sedan man utredt frågan
och fått ett förslag, först då kan man besluta om hvad som skall
kunna göras. Till man stödja regeringen, så bör man således icke
bifalla lagförslaget, utan utfärda en skrifvelse och anhålla att rege¬
ringen måtte taga frågan i allvarligt öfvervägande. För min del är
jag öfvertygad, att den nuvarande regeringen ärligt och allvarligt
skall taga frågan om hand. Eller skulle herrarne kanske hafva mera
förtroende till landshöfdingen Grefve Sparre, än till den nuvarande
Statsministern? Jag tviflan på det. Och lag hemställer derför till
herrarne att taga i noga öfvervägande huru frågan står i politiskt
hänseende.
Idet står illa till med vårt landtbruk. Men man bör framför allt
akta sig för att söka upphjelpa detsamma på det sättet, att man upp¬
retar den ena samhällsklassen mot den andra. Skall Sverige ega be¬
stånd, så bör man arbeta på att uppnå enighet; men enighet vinnes
icke utan rättvisa och billighet, och det är på grund af rättvisa och
billighet, som jag ber att få yrka afstå,g, under den förhoppning, att
vi till nästa riksdag skola ena oss om ett beslut, som blir till gagn
för vårt fädernesland.
Herr Carl Persson: Herr Talman! Jag vill icke efter den
långa och uttömmande diskussion, som i denna vigtiga fråga förekom¬
mit, upptaga Kammarens tid, utan ber endast att få yrka bifall till
Utskottets förslag.
Öfverläggningen var slutad. Enligt de meningar som förekommit
gaf Herr Talmannen proposition dels på bifall till Utskottets hemstäl¬
lan oförändrad, dels på bifall till densamma med den af Herr Dahn
under öfverläggningen påyrkade förändring, dels ock på afslag å samma
hemställan; och fann Herr Talmannen den förstnämnda propositionen
hafva flertalets röster för sig. Yotering begärdes och företogs, sedan
till kontraproposition antagits yrkandet om afslag på Utskottets hem¬
ställan, enligt 1 följande nu uppsatta och af Kammaren godkända om-
röstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i lista
punkten af Betänkandet N:o 1,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har nämnda punkt i Betänkandet af Kammaren af-
slagits.
Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 105 ledamöter röstat _
ja och 99 nej; och hade Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.'
Fredagen den 5 Mars, e. m.
49
N:o 19.
Emot detta Kammarens beslut anmäldes -reservation af Herrar Angående
Frih. Stackelberg, Hammarlund, Jak. Erikson, Gustafsson, Gast. Erics- införande af
son, Joll. Ohlsson, Johansson i Stockholm, Nyström, Graf ström, Wret- ’or‘
lind, Waldenström, Andersson i Lys vik och Carl Ifvarsson.
I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde Utskottet, att
malen spanmål, mjöl och gryn, alla slag, måtte åsättas en tull af 3
kronor 50 öre för 100 kilogram.
1 fråga härom anförde:
Herr Johansson i Stockholm: Ehuru det icke torde lyckas att
få någon ändring i den mjöltull, som här är föreslagen, så kan jag
icke underlåta att påpeka det origtiga i att sätta lika tull på den
sammanmalda säden som på sigtmjöl af råg och hvete. När man be¬
sinnar, att den, som har råd, kan införskrifva 100 kilogram hvetemjöl
eller 100 kilogram finsiktadt rågmjöl för en tullsats af 3: 50, och den
som deremot icke har råd att göra detta, utan måste tänka på att
lefva af den billigare' säden, — och det är bekant att råg i allmänhet
förhåller sig till hvete som 2 till 3, d. v. s. då en tunna råg kostar
10 kronor, så kostar en tunna hvete 15 kronor, eller ett förhållande
som riksgälds till banko, — så blir följden, att den, som icke har råd
att äta produkter af hvete, får hålla sig till rågmjölet.
När jag nyss har sagt, att den som införskrifver 100 kilogram
hvetemjöl, gör det mot en tullsats af 3: 50 och att den, som icke kar
råd dertill utan skall införskrifva 100 kilogram rågmjöl eller köpa
det af importören, också får betala 3: 50, då är det ju en orimlig orätt¬
visa, som begås mot den fattige, tv från finmjölet är borttaget icke
mindre än 35 procent enligt Utskottets egen beräkning. Dessa pro¬
cent bestå dels af fodermjöl, dels af kli, sand, frö o. s. v., hvarefter
återstå 65 procent i finaste hvetemjöl eller rågsikt. Kan detta vara
rättvist och kan det vara rimligt att för rågmjölet, der alla foder¬
sakerna äro qvar, samma tull skall erläggas.
När man 1880 införde inregistreringsafgiften, så, huru origtig
den än kunde vara, fans dock någon skymt af rättvisa i densamma,
för så vidt man vill betrakta hvetemjöl som en lyxartikel, ty då
drabbar ju afgiften ej den fattige; men sodan man i fem års tid
oupphörligt talat om huru väl man vill den fattige, så kommer man
på det sjette året och ålägger honom en rent af orättvis tull gent
emot den rike. När det är fråga om reciprocitet mot andra land, så
bör man väl i främsta rummet göra de fattige här likstälde med de
rike. Jag kan icke finna någon rimlighet i ett sådant förslag som
det nu föreliggande. Jag vill icke inlåta mig på huru den kan vara
till qvarnarnes fördel, denna tull, som är åsatt det siktade mjölet;
men jag kan säga att tullen å sammälden utgör ett rent skydd af
1: 40 pr 100 kilogram. Det är förvånansvärdt att man vill gå in på
något sådant.
Det har sagts att qvarnegarne behöfva skydd. Ja, vill man gifva
dem det skyddet utan att tänka på jox*dbruket, må det så vara, men
jag kan säga herrarne att, om I viljon låta qvarnegarne lefva ett
Andra Kammarens Prot. 1886. N:o 19. 4
N:o 19.
50
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
knapphändigt lif med för låga tullar, eller göda dem med för höga,
så är den rätta tullsiffran svår att finna och ännu icke funnen. Qvarn-
industriens representanter hafva ju gått in till Konungen med en peti¬
tion om skydd af 4 kronor 33 öre för hvarje 100 kilogram mjöl af
alla slag. Föreningens ordförande, inför Bevillnings-Utskottet hörd, har
sagt att om det sättes så låg tull som 3: 50 å mjöl, och spanmåls-
tullarne 2 kronor gå igenom vid riksdagen, så är qvarnindustrien
ruinerad i värt land. Posito, den blir ruinerad, så blifver följden den
att vara behof måste fyllas genom från utlandet importeradt mjöl.
Jag frågar: hvar skall den svenska jordbrukaren då sälja sin säd?
Qvarnegarne skola emellertid nog i det längsta kämpa för sin till¬
varo, men kunna icke kämpa den kampen, med mindre än att de
förse sig med den bästa, den tyngsta och ädlaste råvara jorden har
att erbjuda, eller med andra ord den, som lättast att förmala lemna!-
minsta kliet samt mesta och bästa mjölutbytet. Och då den varan i
högst sällsynta fäll kan fås i eget land, så frågar jag om igen: hvar
får den svenske jordbrukaren då afsättning för sin'säd? Skeppa den
kan han icke. Beviljar man åter qvarnegarne deras anspråk, då starkes
deras redan förut utan all tullsats på spanmål och mjöl icke svaga
ställning än mer, och oberoende som de då blefve, försäkrar jag her-
rarne att deras ömhet för svenska jordbruket icke skall väga så myc¬
ket i vagskalen som deras egen fördel vid att skaffa sig sin spanmål,
der do kunna få den bäst.
Tysklands, Frankrikes och Rysslands sädesfält kunna lemna den
bästa varan till Tysklands, Frankrikes och Rysslands qvarnar, men det
kunna de svenska sädesfälten deremot icke göra till de svenska qvar¬
narne, och det är detta förhållande, som för Sverige under nuvarande
förhallanden försvarar att åsätta en tull, som verkar, der man vill att
den skall verka, nemligen till det svenska jordbrukets skydd. Det
var en helt annan sak förr i verlden, ty då fick man nöja sig med
att köpa . och förmala de tillgångar, som funnos på platsen, vare sig
det var inhemsk eller utländsk vara, af prima eller sekunda beskaf¬
fenhet. På den tiden behöfde nemligen en segelskuta från Ryssland
eller Tyskland lika lång tid, för att komma till Stockholm, som en
atlantångare nu använder från Newyork och hit.
Man visste då icke heller, när detta fartyg anlände, under det
att man nu på dagen kan beräkna när ångaren anländer. Då förde
den lilla skutan cirka 1,500 tunnor med sig, nu deremot lastar den
störa ångaren 15,000 tunnor, och det är detta, mine herrar, som gör
skilnaden så stor. Vilja herrarne helt och hållet och öfver höfvan
soulagera qvarnarne, genom att endast tänka på denna industrigren,
då är saken icke något att tala om, men såsom bevis på att, äfven
om andra industrigrenar äro tryckta, så verkar trycket för närvarande
minst pa qvarnarne, om det ens är något tryck alls. Fn qvarn, som
kom till stånd under mycket ogynsamma omständigheter, var Malmö
störa valsqvarn, som anlades till följd af införandet af inregistrerings-
afgiften. Qvarnen var icke ens halffärdig, då inregistreringsafgiften
borttogs och sedermera hafva åren icke varit synnerligen gynsamma
för qvarnindustrien, men likväl har denna qvarn under sista året på
ett aktiekapital af 500,000 kronor lemnat eu behållning af icke mindre
Fredagen flen 5 Mars, e. m.
Öl
N:o 19.
än 71,600 och några kronor. Jag kan icke behöfva nu här angifva
hvad andra qvarnar i riket lemnat i utdelning, men jag kan säga att
resultatet varit allt annat än dåligt. Jag vill blott till Kammarens
behjertande^ hemställa, att den skilnad måtte göras mellan hvetemjöl,
finsiktad rågsikt och sammäld att, om tullen på de förra sorterna
sättes till 3 kronor 50 Öre, tullen på det senare måtte sättas till 2
kronor 33 öre pr 100 kilogram. Detta vore en åtminstone någorlunda
billig proportion, ehuru icke heller den är fullt rättvis, emedan tullen
på den senare artikeln borde vara ännu lägre. Om herrarne måhända
kunna tänka på, att det för tulltjenstemännen skulle vara svårt att
skilja mellan dessa båda slag af malen spanmål, sä medgifver jag
visserligen att det kundo vara så, när det gälde att skilja mellan två
olika slag af finsiktadt mjöl, men att skilja mellan finsikt af råg och
och hvete och sammanmalet mjöl kan 'hvilken skolpojke som helst
lära sig på fem minuter. Hvad som deremot är svårt att skilja, är
sammalet rågmjöl och kli, ty kliet kan vara temligen mjölrikt och
rågmjölet deremot mycket klirikt, och jag försäkrar att denna skilnad
kan erbjuda ganska störa svårigheter till och med för verkliga fack¬
män. Huru skall det gå till, om man t. exunförskrifver 4,000 säckar
kli, hvilken såsom en-gros-affär betraktadt, är eu ganska liten affär.
För dessa 4,000 säckar ii 100 kilo betalar man en tull af 1,200 kronor;
för 3,000 säckar blir tullen 900 kronor, men om jag kommer öfverens
med exportören, att han bland detta kli blandar 1,000 säckar af
samma vigt, den ädlaste och charmantaste kärna, så skall hvarje tull¬
tjensteman låta detta passera såsom kli och förtulla den derefter
ehuru tullsatsen egentligen bort utgöra 4,400 kronor, och få personer
lära göra sig samvete af att lura tullverket när så bär till.
Ett annat sätt, hvarpå man icke bedrager någon, är att, om man
finner tullen på rågmjöl för hög och vill göra importen billig, så in-
förskrifver man produkten efter 4,000 tunnor råg, uti 3,000 säckar,
den ädlaste kärna till tull af 3: 50, men importerar kliet särskilt efter 30
öre för 100 kilogram. Detta inser hvilken affärsman som helst, utan
att vara qvarnegare eller spanmålshandlare.
Jag har nu yttrat miu farhåga för detta sätt att kringgå eu möj¬
ligen blifvande författning. Om någon har något annat förslag att
framlägga, än det hvarmed jag nu tagit mig friheten att framkomma,
så har jag ingenting deremot, blott proportionerna blifva någorlunda
desamma. Ty jag kan icke förlika mig med att man skall kunna
importera det finaste mjöl till samma tull som det af gröfsta slag.
Jag ber herrarne tänka derpå och på samma gång äfven på svårig¬
heten att skilja mellan kli och sammanmalet rågmjöl. Det synes mig
som skulle man möjligen kunnat sätta samma tull på dessa båda
slag, men derom vill jag dock icke göra något yrkande. Endast det
yrkande vidhåller jag, att om tullen på finsiktadt mjöl bestämmes till
3 kronor 50 öre, den för sammanmalet icke måtte sättas högre än
till 2 kronor 33 öre per 100 kilogram.
Herr Lönegren: Då praktiska svårigheter utan tvifvel skulle
möta vid tullbehandlingen, om olika tullsatser bestämdes för olika
slags mjöl, så nödgas jag motsätta mig Herr Johanssons förslag och
Angående
införande af
spanmälstullar.
(Fort».)
N:o 19.
52
Fredagen den 5 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
anser det vara alldeles nödvändigt att samma tull bestämmes för allt
mjöl. Angående tullsatsens belopp kunna naturligtvis olika meningar
göra sig gällande, men jag håller i detta fall på den utredning, som
är gjord inom Utskottet, och yrkar derföre bifall till dess förslag. För
några år sedan, då hvetemjöl var belagdt med inregistreringsafgift,
men öfriga mjölsorter fria från införselafgift, befans det att olika
meningar ständigt och jemt uppstodo vid tullbehandlingen, och det
visade sig dä att icke blott tulltjenstemän, utan mjölhandlare och
qvarnegare samt till och med vetenskapsmän stundom hade svårt att
afgöra till hvilket särskild! slag en inkommen vara rätteligen vore
att hänföra. Vid sådant förhållande anser jag det vara angeläget att
icke genom olika tullsatser å mjöl ånyo framkalla dylikt krångel,
helst sådana bestämmelser äfven skulle leda derhän, att samma vara
lätteligen kunde blifva på olika ställen olika tullbehandlad.
Jag yrkar derföre, som sagdt, bifall till Utskottets förslag.
Herr Dieden: Efter den nyss skedda voteringen att döma synes
det mig, som skulle resultatet vid den gemensamma omröstningen
komma att blifva utslag ä tull på omalen spanmål, och i sådant fall
kan man icke rimligtvis tänka sig, att en mjöltull af 3 kronor 50 öre
per 100 kilogram blir införd. För min del anser jag emellertid, att
en måttlig mjöltull af t. ex. 1 krona 50 öre borde kunna införas, ty
den skulle dels höja vår inhemska qvarnindustri och dels äfven höja
priset på den inhemska spanmålen. För den skull skulle jag önska
att åtgörande! af donna punkt blefve uppskjutet, till dess gemensam
votering om första punkten egt rum, och föreslår jag af:sådan orsak
att ifrågavarande punkt återremitteras till Utskottet.
Herr Boström: Jag ber att få i någon mån komplettera Herr
Johan Johanssons nyss lemnade uppgift beträffande Malmö valsqvarn
och dess af honom omnämnda stora vinst för sistlidet år. Utdelnin¬
gen var då 7 procent, men då den var den första under J^års verk¬
samhet, sä resulterar sig förtjensten till 13 4 procent per år, hvilket
väl ej kan anses lysande.
Herr Joll. Ohlsson: Jag vill blott nämna några ord. Den tull¬
sats, som här är föreslagen, afsor egentligen att skydda qvarnindu¬
strien, och om det skulle inträffa, hvad jag i går påpekade angående
brödimport, så skulle detta egentligen icke komma att inverka så
mycket på den större qvarnindustrien, hvilken jemväl bedrifver han¬
del med spanmål och mjöl för städernas behof. Men vi hafva jemväl
en s. k. mindre qvarnindustri i de kring hela landet spridda vatten-
qvarnarne. Om nu importeradt bröd af hvetemjöl blefve allmänt
tillgängligt på landsbygden och den allmoge, som köper säd till bröd,
finge smak på sådant finare bröd, så blefve följden den, att ingen
ville äta annat. För jordbrukaren blefve då följden, att hans egna
drängar och pigor icke ville äta annat eller hembakadt bröd. Men
derigenom komme den nämnde mindre qvarnindustrien på landet att
helt och hållet tillintetgöras på samma gång som höstsädesodlingen.
Jag har endast velat säga detta, utan att framställa något yrkande.
Fredagen den 5 Mars, e. m.
53
Jim 19.
Herr Johansson i Stockholm: Det är visserligen sant att, på
sätt Herr Boström nämnde, några utdelningar icke egt rum; men
deremot har man i stället gjort betydliga afsättningar under dessa år
till reservfonden, hvarjemte en del afskrifningar egt rum å inven¬
tarier och dylikt.
Herr Johansson i Noraskog: Blott några få ord. Oaktadt ut¬
gången af sista voteringen tager jag mig friheten att, på de skäl jag
anfört i min reservation, yrka afslag å nu ifrågavarande punkt,
helst det just blefve jordbrukarne sjelfve, som till väsentlig del
skulle få betala här föreslagna tullsatser.
Herr Boström: När jag förra gången hade ordet, glömde jag, att
Herr Dieden yrkat återremiss. Jag har blott velat erinra derom, att,
sedan Medkammaren afslagit punkten, enda följden af bifall till ett
dylikt yrkande blefve den, att Utskottet återkomme hit med anhållan,
att Kammaren ville i frågan fatta beslut.
Hvad åter angår Herr Johan Johanssons begäran om afslag, så
är detta rent af orimligt efter det beslut Kammaren nyss fattat.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, framstälde Herr
Talmannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan, dels på Herr Johanssons i Stockholm än¬
dringsförslag, dels på punktens återremitterande till Utskottet, dels
slutligen ock på afslag å Utskottets hemställan. Herr Talmannen för¬
klarade den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad, men som votering begärdes, blef nu, efter det till kontra¬
proposition antagits yrkandet om afslag, uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 2:dra
punkten af Betänkandet N:o 1,
röstar Ja;
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Yinner Nej, har punkten af Kammaren afslagits.
Omröstningen utföll med 109 ja mot 70 nej, varande alltså Ut¬
skottets hemställan af Kammaren bifallen.
Punkterna 3—7, som härefter föredrogos, biföllos jemväl.
Angående
införande af
spanmålstullar.
(Forts.)
§ 2.
Justerades ett protokollsutdrag.
N:o 19. 64
|
Fredagen den 5 Mars, e. m.
|
|
§ 3.
|
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr A. P. Trybom
under tio dagar från och med den 10 i denna månad.
Kammarens ledamöter åtskildes klockan y2l på natten.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, K. L. Beckman, 1886.