RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Andra Kammaren. M:o 16.
Torsdagen den 4 Mars.
Kl. 11 f. in.
§ 1.
Föredrogos de i gårdagens sammanträde afgifna motioner, och
hänvisades:
Herr E. J. Ekmans motion, N:o 187, till Konstitutions-Utskottet;
och
Herr C A. Oléhns motion, N:o 188, till Andra Kammarens Till¬
fälliga Utskott N:o 3.
§ 2.
Föredrogs och bordlädes för andra gången Stats-Utskottets Ut¬
låtande N:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Fjerde hufvudtitel.
I sammanhang härmed begärde Herr Sjöberg i Stockholm ordet
och yttrade: Jag tillåter mig göra en framställning i afseende å tiden
för behandlingen af det nyss föredragna utlåtandet. Detta utlåtande
utdelades i Kammaren i går afton. Jag föreställer mig, att den fort¬
satta behandlingen af det nu under Riksdagens öfverläggningar varande
betänkandet angående vissa delar af tullbevillningen kommer att upp¬
taga hela denna dag och möjligen äfven åtminstone en del af morgon¬
dagen, då icke mindre än femtiotre talare ytterligare anmält sig. Jag
vågar vidare antaga, att efter vanlig ordning måndagen och tisdagen
skola användas uteslutande för Utskottens arbeten. Med afseende
derå, och då nyss nämnda utlåtande i fråga om regleringen af utgif¬
terna under fjerde hufvudtiteln torde vara af tillräcklig vigt, att de
bestå af Kammarens ledamöter kunna önska att under tiden deraf
taga del, hemställer jag, att sagda utlåtande må förekomma nästa
onsdag den 10 mars och då sättas främst på föredragningslistan af de
två gånger bordlagda ärendena.
Andra Kammaren» Prof. 1886. N:o 16.
1
N:0 16, 2 Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Med bifall till den af Herr Sjöberg sålunda gjorda framställning,
beslöt Kammaren, att ifrågavarande utlåtande skulle å föredragnings¬
listan för Kammarens sammanträde nästkommande onsdag den 10 i
denna månad uppföras främst bland de ärenden, som blifvit tvenne
gånger bordlagda.
§ 3.
Vidare föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 23, 24, 25, 26 och 27;
Banko-Utskottets Memorial N:is 3 och 4;
Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 32, 33, 34, 35, 36, 37 och 38;:
samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtanden Nås 4r
5 och 6 (i samlingen N:is 9, 10 och 11).
§ 4.
. -Angående Fortsattes öfverläggningen angående lista punkten af Bevillnings-
införande af Utskottets Betänkande N:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen,
tullar. och lemnades ordet, enligt förut gjord anteckning, till
(Forts.)
Herr Berglöf, som yttrade: Herr Talman! I föreliggande vigtiga.
fråga får det väl anses såsom ett ostridigt och oomtvistadt sakförhål¬
lande att jordbruket lider af stort betryck. Lika ostridigt och oom¬
tvistadt torde det ock få anses, att landets öfriga näringar lida af
lika stort betryck. Äfvenså torde det vara ostridigt att statsmakterna
hafva uppmärksammat detta och sökt att på bästa sätt gagna närin¬
garna så i det ena som i det andra hänseendet. Särskildt hvad jord¬
bruket vidkommer har man sökt att genom anstalter skaffa det kun¬
nige undervisare, kunnige ledare för att införa ett tidsenligare och
bättre brukningssystem, äfvensom man sökt reglera och lindra jord¬
brukets skatteförhållanden, senast vid sistlidet års riksdag, då Kam-
rarne beslöto en betydlig nedsättning i de skatter och onera, som hvila
på detsamma. Men allt detta synes icke hafva medfört den förbätt¬
ring eller ledt till det mål, man önskat. Frågas kan då: hvar ligger
felet? Det är nu svårt att säga detta, men för min del tror jag att
det till stor del ligger i tidens kraf. De på alla håll, allt uppifrån
och allt nedåt, mer och mer stegrade behofven med afseende å lefnads-
förhållandena och lefnadskostnaderna göra att det öfver allt klagas
öfver dåliga tider. Så äfven i fråga om jordbruket. Jorden mäktar
icke frambringa de skatter, som numera äro behöfliga för att tillfreds¬
ställa jordbrukarens fordringar på högre och större lefnadsvanor —
man nöjer sig numera icke med forntida enkla vanor. Att angifva
medlet till afhjelpande af dessa oegentligheter, dessa brister, är icke
lätt. Jag har icke heller uppträdt för att i den vägen framställa
’ något förslag, utan för att söka gendrifva det förslag, som gjorts af
åtskilliga inom denna Kammare, eller förslaget att afhjelpa svårig¬
heterna genom tullar, nu i första hand på spannmål, mjöl och andra.
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
3
N:o 16
lifsförnödenheter. Då tullskyddsvännerna frambära dessa sina önsk- -Angående
ningar, vill det synas åtminstone mig som om de icke hafva fullt klart förande
för sig på hvad sätt tullarne skola gagna deras sak. Den ene säger tullar.
ett, den andre ett annat. Ibland säges det att man med spanmåls- (Forts.,
tullar icke vill fördyra spanmålen eller mjölet utan endast bryta det
system i tullförhållandena, som för närvarande är gällande. I öfrigt
framhålles som stöd för spanmålstullars införande att man vill reglera
spanmåls- och mjölmarknaden —■ eller att man vill bereda möjlighet
för landets jordbrukare att kunna afyttra sin vara. Enstämmigt pre¬
dikas att det icke är meningen att genom tullarne åstadkomma en
höjning i spanmålspriseo. Men, mine herrar, jag tror att vederbörande
hafva svårt att rigtigt komma fram med sanningen, och sanningen
tror jag är den, att man just vill höja priset på spanmålen. Detta är
den enda och verkliga meningen med hela detta sträfvande och hvilket
äfven måste krönas med framgång, om från landet afvisas tillförseln
från utlandet och konsumenten hänvisas till landets egna knappa till¬
gångar i spanmål. Tullskyddsvännernas egentliga tankar kunna läsas
mellan raderna i utskottsbetänkandet och framträda tydligt, då på
sidan 10 yttras: “Tullarnes hufvuduppgift är att åt de inhemske
näringsidkarne garantera den inhemska marknaden, att bereda dem
tillfälle att vinna afsättning för sina produkter, och detta till sådana
pris, att en fortfarande produktion må vara möjlig.“ Dessa ord äro
tydliga nog i afseende å meningen med tullarne: nemligen att få så¬
dana pris på spanmålen, som tillfredsställa säljaren. Invänder man
detta och är tullskyddsvännen nog tillmötesgående medgifva att så är,
blir hans påstående att varans högre pris icke har någon betydelse
för köparen, ty han får ändå icke betala mera för spanmålen. Ja
detta förefaller något egendomligt, sannolikt för alla andra än spanmåls-
tullarnes förespråkare. Tydligt torde emellertid vara att, när säljaren
sätter högre pris på spanmålen, köparen får betala den dyrare och
vidkännas prisskilnaden. Om säljaren sjkall erhålla ett högre pris för
sin vara, måste någon lä erlägga det högre beloppet och känna tyng¬
den deraf — och hvilken skall känna denna om icke den, som måste
köpa varan för komsumiion? Det har biifvit sagdt vid förra riks¬
dagen, att köparen i mellanhand skulle få vidkännas prisskilnaden.
(Nej, mine herrar, det finnes ingen köpman i vårt land, som är nog
enfaldig att, endast för att få drifva köpenskap, åtaga sig detta för¬
höjda pris, som säljaren vill hafva och som konsumenten eljest skulle
få betala.
Vidare är det osäkert, hvilket gagn tullen skulle göra åt jord¬
bruket. Här har lemnats många uppgifter, här har lemnats en mängd
siffror icke blott från vårt eget fädernesland och från det öfriga Europa,
utan äfven från verldens alla länder. Huruvida clessa uppgifter må
vara rigtiga eller origtiga, det lemna!' jag derhän, men jag tror, att
de icke äro för föreliggande fråga bevisande. Det borde efter de ut¬
redande yttranden, som här afhörts, för en hvar vara ostridigt, att
den mindre jordbrukaren af den förhöjda tullen icke kan komma att
draga någon som helst nytta, utan tvärt om att han kommer att deraf
lida skada, Han kan ju visserligen få sälja några tunnor spanmål,
N:o 16.
4
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående men prisskilnaden, om tull pålägges, kan dock icke bereda honom
införande af g0I1 så nämnvärd högre inkomst af hans jordbruk, att han deri-
SPMlarlS' genom sättes i tillfälle att öka antalet af sina arbetare eller höja
(Forts.) deras aflöning.
Man säger, att den föreslagna tullsatsen är måttlig och mycket
liten samt endast afser ett försök att bryta med det gamla systemet.
Ja, mine herrar, det låter ju mycket hyggligt att våra vänner af tullar
för närvarande äro måttliga och anspråkslösa i sina fordringar; men
det är en gammal känd sak, att aptiten växer medan man äter och
så blir det väl äfven med dessa tullar. Har man en gång fått smak
på dem, så växa nog anspråken mer och mer och det skall då heta
i nästa stadium, att tullen är för låg och måste höjas för att lindra
det rådande betrycket.
Dessa tullar, som nu äro ifrågasatta, komma med-säkerhet att
medföra höjning i prisen å våra lifsförnödenheter. Blir spanmålen
och mjölet dyrare uppkommer nog äfven, oaktadt allt hvad man säger
deremot, en stegring i priset på bröd m. in. Det torde vara farligt,
att på sådant sätt fördyra lifsförnödenheterna, ty obestridligt är väl
ändå, att detta fördyrande skall återverka på och höja produktions¬
kostnaderna icke blott för jordbruket, utan äfven för öfriga näringar.
Spanmålen blir dyrare, mjölet blir dyrare, men dyrare blifva ock de
arbetare, som till biträde erfordras. Yinnes då genom tullskyddet
något annat än att produktionskostnaden i allmänhet fördyras? —
och, i sanning, jag kan rätt förstå de öfriga näringsidkarne, som i
detta nu vilja göra ett med spanmålstullsvännerna och påyrka en för¬
höjning i spanmåls- och på samma gång produktionsprisen, ty denna
höjning skall obestridligt fördyra tillverkningskostnaden för de fabrikat,
som industriidkarne skola föra ut i världsmarknaden. Det kan väl
icke vara någon fördel för industriidkarne att göra sina produkter
dyrare och derigenom omöjligare att sälja eller bereda plats på den
allmänna marknaden. En förhöjd produktionskostnad måste medföra
oberäkneliga följder för hela vårt land, ej blott för vår så kallade
modernäring, utan också för de ölriga näringarne.
Hvad särskilt Norrland beträffar ber jag få nämna att de ifråga¬
satta tullsatserna komme att i en mycket atsevärd grad drabba denna
landsdel. Under år 1885 importerades från utlandet till de norr¬
ländska städernas hamnar 902,083 kilogram hvete, 2,916,415 kilogram
korn och 28,845,797 kilogram råg eller tillsammans 32,664,295 kilogram,
motsvarande tullen derå efter nu föreslagna tullsatser ett belopp af
653,284 kronor. Under samma år importerades 7,313,563 kilogram
hvetemjöl och 16,888,241 kilogram rågmjöl eller tillsammans 24,201,804
kilogram mjöl, hvilket medför efter de föreslagna tullsatserna en tull
af 847,063 kronor. Tullen å de qvantiteter spanmål och mjöl, som
under år 1885 importerades till Norrland, skulle således efter nu före¬
slagna tullsatser utgöra 1,500,347 kronor. Det är väl obestridligt att
denna ökade kostnad skall drabba konsumenterne i Norrland, om ifråga¬
satta tullar införas. Och detta, herr talman, är dock endast den
spanmål, som införes från utlandet. Till Norrland införes spanmål
också från åtskilliga orter inom landet. Dessa produkter drabbas
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
5
N:o 16.
visserligen icke af någon tull, men till följd af det genom skydds- . Angående
tullarne höjda priset kan med säkerhet antagas att denna siffra, 1,500,000,
komme att betydligt höjas. Om jag i likhet med åtskiliga andra talare tullar.
beräknar huru dessa tullar drabba såsom kapitationsskatt, så ställer (Forts.)
sig saken än sämre för Norrland. År 1883 utgjorde invånareantalet
i Norrland 654,421. Om jag då antager att de föreslagna tullarne
skulle drabba hvarje individ med 3 kronor, så blefve det för hela
Norrland en skatteförhöjning af 1,963,263 kronor. Man måste med¬
gifva att detta vore att allt för hårdt beskatta denna del af vårt
land, som för närvarande arbetar under mycket ogynsamma kon¬
junkturer. Som vi veta har vårt jern och trä för närvarande en dålig
afsättning på den utländska marknaden. Trävaruindustrien kan väl
ännu reda sig, ehuru under hårda och tunga vilkor, men för jern-
industrien är det nästan omöjligt att hålla sig uppe. Det högre be¬
lopp i skatter: å 1,500,000 å 1,900,000 kronor, som sålunda skulle
utkräfvas från Norrland, kommer icke att drabba individen med hän¬
syn till hans förmåga att bära skatt, utan fast mera tyngre dess mindre
förmågan är. En talare sade i går att det finnes ett oupplösligt
band mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren och att den ene icke
kan vara den andre förutan. Ja, jag vill visst icke förneka att så är
förhållandet, men jag påstår att det också finnes ett oupplösligt band
mellan arbetaren och lifsförnödenheterna. Detta band kan heller icke
slitas. Arbetarne äro i hög grad beroende af tillgången på lifsmedel
och deras pris. Om man nu ser till hvilka lifsmedel, som hufvudsak-
ligast ingå i arbetstagarens eller arbetarens kost, skall man finna att
det i allmänhet och till största delen är bröd, gröt, välling, pannkaka
och andra mjölrätter samt fläsk eller just sådana artiklar, som man nu
äflas att fördyra genom tullar. Samhällets mera lyckligt lottade med¬
lemmar, som kunna bestå sig med andra lifsförnödenheter, hafva icke
så stort behof af och förbruka icke heller så mycket mjölvaror. Den
beskattning, som genom dessa tullar skulle drabba Norrland, komme
derför ovilkorligen att få en progressiv natur, men progressiv nedåt,
ty ju mindre tillgångar desto större anpart i den tillämnade tullskatten.
För sådan beskattning vill jag icke ikläda mig något ansvar. Mine
herrar, det är ostridigt att tiderna äro dåliga, men min tanke är att
de blifva ännu sämre, om vi pålägga de nu föreslagna spanmålstullarne,
och derför, herr talman, anhåller jag om afslag å Bevillnings-Utskottets
betänkande.
Herr ^Vinkrans anförde: Blott ett par ord! Lika som den före¬
gående talaren är äfven jag fullt öfvertygad, att vårt jordbruk i lik¬
het med andra näringar lider af ett stort'betryck; men jag har äfven
likasom han icke blifvit öfvertygad om, att det botemedel, som Bevill-
nings-Utskottet nu föreslagit, skulle lindra, än mindre afhjelpa den
nöd som trycker. Dessutom är det alldeles klart för mig, att den
skatteform, hvari dessa nya tullsatser skulle komma att utgå, är en
af de orättvisaste och mest förhatliga, som en representation gerna
kan besluta: i ty att den kommer att dels fördyra det nödvändigaste
Nio 16.
6
Torgdagen den i Mars, f. m.
Angående
införande a
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
af alla lifsmedel och dels lägga en lika tung, ja, kanske eu tyngre
skatt på dagakarlen än på den rike kapitalisten.
På grund af dessa skäl ber jag få förklara, att jag icke kan yrka
bifall till Utskottets nu framlagda förslag, utan måste lika som den
föregående talaren yrka afslag å detsamma.
Häruti instämde Herr Östling.
Vidare anförde:
Herr Boström: Jag hade trott, att den strid, som nu här fördes
mellan protektionismen och frihandeln, vore en strid mellan principer,
mellan två olika föreställningssätt om huru samfärdseln mellan olika
länder borde ordnas, och att, huru stridande än de begge sins emellan
äro, de dock hade hvar sitt berättigande. Men det ser icke så ut
här, som om alla skulle hafva samma uppfattning. Redan vid genom¬
läsningen af eu af de reservationer, som åtfölja Utskottets betänkande,
framgick det för mig, att icke alla delade denna uppfattning, och
flere af de talare, som haft ordet, hafva i detta hänseende visat sig
dela denna reservants uppfattning. Vi hafva visserligen sluppit höra,
hvad jag sett uttalas i en tidning, att protektionisterna äro röfvare
och tjufvar, men af mången hafva de dock behandlats icke stort bättre.
Vi beskyllas för att ledas af en krass egennytta. Och icke nog der¬
med; äfven för falskhet har man beskylt oss. — Man har sagt: “här
sen I ju af Utskottets betänkande, att jordbrukarne vilja sjelfve till¬
skansa sig fördelar, men lemna industrien åt sitt öde — beskyllningar
sådana att jag nästan tvekar om, huruvida det är tillbörligt att för¬
svara sig mot dem. Men för den, som skulle hysa ens en gnista af
misstanke om något dylikt, ber jag att på egna och särskild! mina
meningsfränders i Utskottet vägnar få försäkra, att en sådan tanke
aldrig funnits hos oss, och jag är öfvertygad, att alla i denna Kam¬
mare, som tänka lika med oss, dela denna vår åsigt. Jag har icke
rätt att och jag vill icke heller betvifla motivens renhet hos dem,
som hysa en olika uppfattning med oss, men jag tror på samma gång,
att vi också hafva rätt att fordra, att vår uppfattning och våra motiv
blifva respekterade. Och I, som så hänsynslöst viljen fördöma oss,
hafven I alltid gått så strängt till rätta med eder sjelfve, att I kunnen
säga eder vara utan vank och lyte. Hafven I icke någon gång upp¬
täckt något af denna egenrättfärdighetens fördömliga demon, som så
sjelf belåtet hviskar: “jag åtminstone är Gud ske lof rättfärdig.8 Men
på samma gång jag säger detta, vill jag också aflägga min tacksam¬
het åt de många motståndare, hvilkas anfall visserligen varit lika
skarpa, men dock alltid visat den aktning för olika tänkande, som
ensamt kan bidraga till att göra en diskussion fruktbärande.
När jag nu ber att få öfvergå till sjelfva saken, skulle jag kunna
hafva rätt mycket att säga och rätt mycket att invända mot hvad
jag hört uttalas under den föregående debatten, men jag hade tillfälle
redan i fjor att få yttra mig vidlyftigt i nu föreliggande fråga och
7
N:o 16.
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
skall derför icke länge upptaga Kammarens tid. Då, såsom jag nyss . Angående
hörde, femtiotre talare äro anmälda, är det klart, att debatten kom-
mer att öfvergå till en öppen votering, och jag anser det under sådana tullar.
förhållanden vara min skyldighet att yttra mig så kort som möjligt. (Forts.)
Jag skall derför endast be att få beröra de två hufvudskål, som blif¬
va anförda mot spanmålstullar.
Det heter, dels att man icke får fördyra produktionsvilkoren för
andra näringar, dels att man icke får fördyra priset på de oundgäng¬
ligaste lefnadsförnödenketerna.
Hvad nu den första frågan beträffar, har jag här i min hand ett
sammandrag af börsnoteringarne i Stockholm på hvete och råg för
åren 1881 — 1886. Siffrorna för år 1886 gälla endast de två första
månaderna, men jag anser mig hafva rätt att begagna äfven dem, ty
under Februari dragas skatterna in, och jordbrukarne behöfva då sälja
för att bereda sig medel till dem. 1881 noterades hvetet till en krona
65 öre per lisp. och 1886 till 87 y öre. Rågens medelpris var 1881 en
krona 46 öre, 1886 73 öre per lispund. Jag vill icke upptaga herrarnes
tid med att uppläsa de mellanliggande siffrorna. Herrarne hafva fått nog
af sådana. Men hvad visar då denna serie af nedåtgående siffror? Jo,
icke annat än en serie af uppoffringar, som landets jordbrukare under
trycket af eu olidlig utländsk konkurrens måst göra åt dem, som äro af¬
nämare af deras produkter. Detta har gått så länge som möjligt, men
nu, när från hela landet höjes ett skri: “det måste dock sättas eu
gräns för detta prisfall, vi mäkta ej längre bära det“, då svarar man
oss: “I fån icke fördyra produktionsvilkoren för de andra näringarna",
likasom om jordbruket, vår modernäring, kunde mer än någon annan
näring undvara det första vilkoret för hvarje produktion: en lönande af¬
sättning. Jag tillåter mig begagna en liknelse. I kännen alla, mine herrar,
vigten och nyttan af vattenkraften. Men vill man rätt tillgodogöra
sig den, så måste man reglera den och leda den dit, der man be-
höfver den. Om jag i medvetandet af denna krafts stora nytta tror
mig kunna begagna hvarje droppe vatten eller om jag, stolt förlitande
mig på styrkan af de dammar jag byggt, tror mig, äfven när tillgån¬
gen är allt för ymnig, kunna behålla allt, skall det komma en stund,
då dammarne brytas och vattnet rusar fram och förstör allt. På
samma sätt förhåller det sig med den utländska importen. Ingen
bestrider att också den är välsignelsebringande; men äfven den måste
regleras, äfven för den måste vi sätta dammar, när tillflödet blir allt
för stort, ty eljest skall den rusa öfver oss och förstöra allt. Jag
skulle icke säga något, om vi med alla våra uppoffringar haft till¬
fredsställelsen att hafva hulpit industrien eller gjort brödet mera till¬
gängligt för de fattige. Men huru förhåller det sig dermed? Jo, i
jembredd med jordbrukets aftynande har gått industriens aftynande.
Och huru ofta har man ej under dessa arbetslöshetens och de billiga
spanmålsprisens tider haft tillfälle erinra sig det gamla ordspråket:
“när det regnar välling, har den fattige ingen sked." Och midt un¬
der allt detta ekonomiska elände framrullar allt vildare och vildare
frihandelns Jaggernautvagn, framför hvilken skaror efter skaror i
glad förtröstan på sin tro kasta sig ned och krossas. En sådan blind
N:o 16.
8
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
förtröstan på en teori är i sanning en ganska egendomlig företeelse i
v vår eljest så skeptiska tid.
^af Vi!! nu öfvergå till det andra hufvudskälet mot de föreslagna
spanmålstullarne, eller brödets fördyrande för arbetaren. Man har.
för att gorå saken ännu mera förhatlig, gifvit spanmålstullarne en
trän utlandet importerad benämning: svälttullar. Hvad innebär då
detta ord. Yi hörde det redan i fjol, då spanmålsprisen voro ganska
låga, och vi hora det äfven i år, ehuru dessa pris nu ytterligare sjun¬
ka lian någonting bättre bevisa tomheten, innehållslösheten af denna
fras! Nar skola vi val slippa höra den? Jag har varit arbetsgifvare i
mer an 20 år, och jag minnes den tid på 1860-talet, då låga spån-
mälspris och arbetsbrist gingo hand i hand; jag minnes ock den tid
i början på 70-talet, då hvetemjölet kostade 3 kronor 50 öre och råg-
mjolet l krona s° öre pundet, Aldrig hörde man då talas om svält
eller dylikt, lyart om tror jag, att arbetarens ställning aldrig varit
an ^ ^ då lans riklig tillgång på arbete. Men nu när
mjölprisen gått ned till hälften af hvad de voro då, hvad se vi nu?
Jo, tusentals arbetare, som erbjuda sin arbetskraft för en betalning
sa låg, att, om den erbjudits på 70-talet, det nästan skulle hafva an¬
setts som ett gyckel, och andra tusenden, som icke till något pris
kunna erhålla arbete. Bevisar icke detta alldeles oförtydbart, att det
icke ar brödpriset ensamt, som bestämmer tillgängligheten af brödet ?
Men ändå ropar man på svälttullar. Och om I, som ropen så, fån
ratt, hvad skall följden blifva? Jo, att jordbruket måste skilja från
sig sä mänga arbetare, som det möjligen kan undvara. Yi behandla
våra arbetare här i Sverige på ett helt annat sätt, än man gör i ut¬
landet. Medan man der, om en affär ej bär sig, upphör med affären
oeh skiljer arbetarne från sig, så uppehåller man här arbetet endast
för att arbetarne ej skola sättas på bar backe. Men nöden har ingen
lag. Ben tid skall kanske snart komma, då vi måste följa utlandets
exemjiel i detta fäll. Aren I då beredde, I städernas representanter,
som i synnerhet forell detta språk, ären I då beredde att emottaga
dessa skaror, som skola komma för att söka sitt arbete och sitt uppe¬
hälle hos Eder? Aren I det ej, ja, då åtagen I Eder ett stort ansvar,
1 , ,bn“&en saken tlJ1 en sådan ytterlighet. För min del tror jag
icke att staderna aro så benägna att emottaga landsorternas arbetare,,
ty jag bär från flere städer hört yrkas på, att städernas arbeten i
forsta hand böra förbehållas städernas egna arbetare och icke ut-
judas till fri täflan för alla. I ansen Eder vara folkets represen¬
tanter i egentlig mening, dess sanne vänner. Men dertill däfven I
ingen ratt. Äfven vi äro det i lika hög grad, representanter för fol¬
ket, och den tid kommer nog, då det skall visa sig, hvilka som
aro dess ratte _ vänner, de som smekt det och endast ropat ja och
amen till fordringarna af en mängd, som ej kunnat känna onifånget
af den fråga, som nu ar före, eller de som haft mod att säga: “om
f icke fån hvad I begären, så fån I hvad som är Eder bättre och
nyttigare*. Ty ock detta är vårt a och o gent emot Edert tal, det
ar endast arbetet, det rikliga och väl lönade arbetet, som bereder
arbetaren, som bereder oss alla välstånd. Men dit komma vi icke
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
9
N:o 16.
på den väg, vi nu vandra. Yi lefva icke endast på vårt arbete, utan Angående
dels på våra förfäder genom det kapital, de lemnat oss i arf, hufvud- införande af
sakligen i våra skogar, dels ock i än högre grad på våra efterkom- S^ttMar S"
mande, genom de skulder vi åsamka oss, men hvilkas betalande vi (Forts.)
välvilligt öfverlemna åt dem. Likasom icke deras tid medförde äfven
sina behof, sina utgifter. Alla rusa vi fram på skuldsättningens breda
väg; och då till följd af gynsamma förhållanden penningar bjudas oss
till godt pris, d. v. s. emot låg ränta — då ropa vi, de lånebehöf-
vande, så glade: “sen 1 icke huru rika vi äro.“ Staten, kommuner
och enskilde, alla skynda de att låna, och om en kommun eller en¬
skild person icke kan sjelf skaffa sig lån, så sluter man sig samman
till korporationer för att sålunda genom det solidariska ansvaret, en
för alla och alla för en, skaffa sig den kredit, som man ensam icke
kan förvärfva sig. Hvart bär denna skuldsättningens väg, på hvilken
vi nu gå? Se vi det icke rundt omkring oss? Jordbrukare och industri¬
idkare, köpmän och banker, alla störta de omkull, och då se vi huru
tunnt det skal varit, som hållit det hela samman, huru rutten kär¬
nan varit, då förvåna vi oss deröfver. Och dock, huru kan väl slutet
blifva ett annat? Betänken dertill, hvilka tider af bekymmer och be¬
roende hafva icke föregått, innan eu fordringsegare funnit sig föran¬
låten göra ett litet ryck, och hela herrligheten ramlat omkull. Sam¬
hällets och statens lif är ju mycket längre än den enskilde individens,
men skuldsättningens väg är densamma för alla, ty fordringsegaren
vill alltid hafva sitt åter. För hvarje lån, större eller mindre, som
vi indraga ifrån utlandet, för hvarje utländsk artikel, som vi skaffa
oss, men som vi icke betala med export af egna arbetsprodukter, sätta
vi ännu en länk till den gyllene kedja, hvarmed utlandet håller oss i
beroende, och knyta ännu en maska på det nät, som från alla håll
spinnes omkring oss. Kanske en gång, när denna kedja kännes oss
för tung, beroendet för plågsamt och vi skulle vilja kasta den af oss,
att då må hända vår kraft är bruten, kärnan murken. Må vi derför
stanna och vända åter från den väg, som leder till ett sådant mål,
innan det ljuder det ödesdigra: “för sent". Det är derför, som jag
anhåller, ja, bönfaller om bifall till Utskottets förslag.
Med Herr Boström instämde Herrar jEliasson, PeJirsson i Norr¬
sund, Andersson i Hamra, Ekeborgh, Petersson i Hamra, A. P. Lind,
Andersson i Knarrevik, Fredholm i Saleby, Svensson i Brämhult,
Fredenberg, Back Per Ersson och Both.
Härefter yttrade:
Herr Sjöcrona: De många utmärkta tal, som vi i denna fråga
hört från båda sidor, skulle nästan göra det öfverflödigt att numera
yttra sig, ty säkerligen får man icke höra något nytt. Men då diskus¬
sionen antagit formen af en öppen votering, synes det vara min pligt
emot det samhälle, hvilket jag representerar, att uttala min mening,
på det att de må få veta densamma; men icke endast derför, utan
äfven emedan jag fått emottaga från detta samhälle en petition med
16. 10 Torsdagen den 4 Mars, f. m.
. ingående tusen namnunderskrifter, deri de anmoda mig att på det kraftigaste
införande af verka för tull på så väl spanmål som andra produkter. Jag kan nu
tullar. dela deras åsigt i allt, meu jag har ansett det vara min skyldig-
(Forts.) het att uttala detta, till det afseende som Kammaren derå kan behaga
fästa. Jag har också fått i uppdrag att jemte några ombud från
Helsingborg till Hans Maj:t Konungen genom Hans Excellens Herr
Statsministern och Chefen för Finansdepartementet inlemna en, med
5,000 namn undertecknad, petition, hvilken gick i alldeles motsatt
rigtning mot den föregående, nemligen att ingen tull på spanmål
skulle komma i fråga.
Hvad beträffar talarens på hallandsbänken yttrande, att han hade
helst önskat att denna fråga fått en fullständig och klar utredning,
så delar jag en sådan åsigt, ty äfven för mig är det klart och tyd¬
ligt, att denna fråga icke är så utredd som det hade varit önskligt.
Jag vill icke skylla på Beviilnings-Utskottet, att icke det gjort hvad
det kunnat, men denna fråga är så vidt omfattande, att det icke
varit möjligt att på denna korta tid skaffa sig de upplysningar, som
varit nödvändiga. Beviilnings-Utskottet klagar öfver att tiderna äro
dåliga för jordbruk och alla näringar. Hvar och en af oss känner
nog att det är högst bedröfligt öfver allt, men hvad som är roten och
upphofvet till detta onda, det har jag icke hört någon talare rigtigt
vilja komma fram med. Först deraf kan man få veta, om man skall
rösta för tull eller icke. Beviilnings-Utskottet finner, utan att hafva
gjort någon undersökning, ett läkemedel för detta onda, och det är
tull, och den skall hjelpa jordbruket och näringarna.
Jag tror det vara något förkastadt att säga, att tull uteslutande
skulle hjelpa allt det onda. I visst fall kan väl tull vara nyttig,
såsom om den tillämpas på lyxartiklar, men icke i det stora hela,
emedan det torde erfordras något helt annat för att bota det onda,
hvilket enligt min tanke består i menniskornas begär att på kortaste
tid vinna den största förmögenhet. Man har haft tillfälle se, att
personer på en kort tid kunnat vinna millioner, och derför sträfvar
en hvar att vinna dessa millioner. Till följd häraf uppstå osunda af¬
färer, kracher och orimliga spekulationer, hvilket allt är orsaken till
att det är så dåliga tider. Ty ett sådant förhållande kan icke fort¬
gå mer än under en viss tid. Då man härigenom mister förtroendet
för hvarandra, så afstannar affärslifvet. Ehuru penningar finnas, så
komma de icke i cirkulation, och då kunna inga affärer vidare gå.
Jag tror äfven en annan omständighet bidrager till detta onda, eller
den benägenhet som i allmänhet finnes för oberoende och sjelfständig¬
het. Vi känna nemligen litet hvar, huru en arbetare t. ex., ofta nog
utan att ega det ringaste kapital, dammar till och arrenderar eller
köper sig en stor egendom, förlitande sig på endast sin fysiska styrka.
Denna kan väl för honom representera ett godt kapital, men räcker
dock icke till under alla förhållanden, ty den minsta missväxt eller
olycka kan lian icke bära. Han går då till eu bank för att få ett
lån, och med det stora kreditsystem, som är gällande, får han det
under några år, men slutligen går det till konkurs. Det är säkert
att dylika förhållanden äro anledningen till många af de olyckor och
Torsdagen den 4 Mars, f. m. 11 NlO 16,
konkurser, som den ärade talaren på elfsborgsbänken nämnde. På . gående
samma sätt är äfven förhållandet med handlande. Vi hafva erfaren-
het af att en ung man, som under några år stått i en butik, gerna tullar.
vill blifva sin egen. Det första han då gör är att utrusta ett kontor (Forts.)
och derefter köpa utländska varor för hög betalning, men dem kan
han få på kredit. Om han får god afsättning, kan det gå, men
annars icke. Följden blir då konkursauktion, då varorna kunna
köpas för godt pris till skada för andra handlande. Då man går
efter Drottninggatan och ser, huru i nästan hvarje hus varor reali¬
seras för underpris, kan man finna, huru svårt det skall vara för eu
ordentlig handlande att sälja sina varor. Men jag tror äfven att fri¬
handeln bidragit till detta i så mån, att vi importera en hop lyx¬
artiklar från utlandet; och då menniskorna hafva benägenhet för att
lefva fint och öfver sina tillgångar, så skaffa de sig detta öfverflöd
för det goda priset. Jag tror derför att man bör söka bot för det
onda på helt annat håll än genom tull, ty hos de land, som redan
hafva tull, är tillståndet icke bättre än hos oss. Jag kan derför icke
förena mig med dem, som rösta för tull, utan jag vill helt kort till¬
kännagifva, att jag kommer att rösta mot Utskottets förslag, emedan
jag anser, att det icke i någon mån kan upphjelpa landtbrukarens
ställning. Jag går till och med så långt i mitt påstående, att, om
icke blott tull utan till och med importförbud pålades spanmål, skall
jordbrukarens ställning blifva värre och värre, ty i samma mån span-
målspriset stiger, stiger äfven jordens värde. Det kan väl vara sant,
att de, som nu innehafva jorden, kunna hafva nytta häraf, men deras
efterkommande få det värre, emedan de få mindre rörelsekapital i
samma mån som jorden blir dyrare. Jag yrkar afslag å Utskottets
förslag.
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander: Ehuru
min ställning till förevarande fråga är Kammaren väl bekant från
föregående uttalanden, särskildt under sista riksdagen, har jag dock
vid frågans förnyade behandling icke velat underlåta att begagna till¬
fället för att framhålla den uppfattning regeringen hyser, och detta
så mycket hellre, som frågan nu föreligger under allvarligare förhål¬
landen både med hänsyn till ställningen inom landet och till de om¬
fattande ansträngningar, som på senare tid blifvit gjorda för att åter¬
föra tullagstiftningen på den för trettio år sedan öfvergifna vägen,
att lägga, tullbeskattning på de artiklar, hvilka, såsom ingående i bröd¬
födan, måste anses vara de oumbärligaste för landets invånare. Rege¬
ringen kan icke och bör icke enligt min tanke ställa sig likgiltig
inför en fråga af denna betydelse och som så djupt ingriper i hela
landets välfärd. Det är emellertid nu lika som förra gången i sin
ordning, att jag här inleder mitt yttrande med den förklaring, att
detsamma icke åsyftar den åtgärd från regeringens sida, hvartill ett
Riksdagens beslut om spanmålstullars påläggande kan komma att
föranleda. Mitt enahanda yttrande förra gången har gifvit anledning
till missförstånd så väl inom som utom denna Kammare. Hvad jag då
åsyftade och hvilket jag fortfarande vidhåller är att, om Riksdagen
N:o 16.
12
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående fattar ett sådant beslut, då förflyttas frågan in på ett helt annat om-
nfärande af rä(Je. Då kan den pröfning regeringen har att egna densamma icke
^tullar. s^e endast med fästadt afseende å frågans ekonomiska betydelse och
(Forts.) verkningar, utan den måste då ske med beaktande jemväl af andra
hänsyn. Men derför är det just så mycket angelägnare att regerin¬
gen uttalar sin mening i det stadium, i hvilket frågan för närvarande
befinner sig, då den föreligger såsom eu öppen ekonomisk fråga, och
jag kunde aldrig föreställa mig, att man skulle så kunna missförstå
mitt yttrande förra gången, som att jag skulle kunna anse lämpligt
att delgifva Kammaren mina egna personliga funderingar i ämnet.
Jag vet mycket val; att mig tillkommer icke att annorledes än å
embetets vägnar yttra mig i denna Kammare, och den uppfattning
jag i denna som i andra frågor i denna Kammare uttalar, lärer der¬
för tills vidare få gälla såsom regeringens.
Mine Herrar! Jag vill nu vidare först och främst öppet förklara,
att ingen lemnar ett mera obetingadt erkännande än jag åt det be¬
kymmersamma betryck, hvaruti vårt jordbruk och de flesta andra af
våra vigtiga näringsgrenar för närvarande befinna sig. Men äfven om
vi alla äro ense i att erkänna tillvaron af det onda, skilja sig dock
meningarna så mycket mera, när det gäller att utreda, hvarpå detta
onda grundar sig, och huru man skall finna hjelp mot detsamma.
Ja, i det afseende! äro meningarna så väsentligt delade, att, under
det de ena anse de nu ifrågasatta tullarne vara en verksam hjelp,
andra deremot, med blicken fästad på det belas välfärd, icke kunna
erkänna dessa tullars gagnelighet för landet. Det kan icke vara min
mening att upptaga Kammarens tid med att fullständigt utveckla de
skäl, som kunna anföras för den åsigt, hvartill jag ansluter mig.
Sådant har redan skett dels i sakrika reservationer, dels i de många
yttranden, som i denna Kammare afgifvits af dem, som i det fallet
representera samma åsigt som jag. Jag skall derför endast beröra
några synpunkter i detta afseende.
Bevillnings-Utskottet säger på sid. 10: “Tullagstiftningen har,
enligt Utskottets åsigt, en långt vigtigare och mera omfattande upp¬
gift än den, som från frihandelsståndpunkt plägar tilläggas densamma,
eller att allenast utgöra ett medel att skaffa statsverket inkomster.
Den bör i icke mindre grad afse att bereda erforderligt skydd för
landets näringar. “ Ja, mine herrar, det är skyddstullslagstiftningens
uppgift och det är just denna dess uppgift, som gör densamma ur
skattesynpunkt så betänklig. Skatten är den enskilda samhällsmed¬
lemmens bidrag till staten eller till den större eller mindre kommu¬
nen för bestridande af det större eller mindre samhällets gemensamma
utgifter. Men skyddstullen är en skatteform, som gör den ena sam¬
hällsklassen skattskyldig till den andra. Detta kan icke bestridas.
Ty om icke eu sådan skattskyldighet eger rum, då är skyddstullen
för sitt ändamål såsom skyddstull gagnlös. Om icke skyddstullen
bereder producenterne af eu vara eu förmån med afseende på priset,
har icke skyddstullen fylt sitt ändamål, och det tjenar icke till att
söka leda uppmärksamheten från denna punkt genom att säga att
skyddstulls påläggande visat sig kunnat ske utan att hafva hindrat
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
13
N:o 16.
spanmålsprisets fall. Sådant kan kända och beror då derpå att, ingående
såsom särskildt under senare tider varit förhållandet, spanmålspriset införande af
på verldsmarknaden samtidigt varit i starkt fallande. Då kan in- ^tullar."
träffa, att, om detta prisfall på verldsmarknaden är större än en be- (Forts.)
slutad tullsats på spanmål, priset fortfar att falla. Men det är icke
så jemförelsen skall ske, utan man skall jemföra spanmålsprisen sådana
de ställa sig med tull och sådana de skulle ställa sig, derest tulHcte
funnes; och då torde ingen kunna bestrida, att skyddstullens uppgift
är att hindra prisets sjunkande till den nivå, der det skulle hafva
stått, om tull icke funnits. Nu vill jag derför icke säga, att span¬
nmålstullen alltid höjer spanmålspriset med hela tullsatsens belopp,
visst icke; ty der vid lag finnas andra faktorer, som kunna verka till
att förhöjningen icke inträder med hela beloppet. Men jag kan icke
underlåta att anföra ett exempel, som är ganska betecknande, på att
i många fäll, äfven der den inhemska konkurrensen är betydlig och
följaktligen bör vara egnad att nedtrycka priset, tullen ändå verkar
till att höja priset med hela tullens belopp. Af uppgifter, som i
dessa dagar genom Utrikesdepartementet lemnats mig från vederbö¬
rande beskickning, framgår att, medan det var ett temligen konstant
förhållande att, så länge spanmålen var tullfri i Frankrike, hvete¬
priset i detta land och i England stälde sig nära lika, så har det på
senare tiden visat sig, att hvetepriset i Frankrike håller sig ungefär
3 francs högre än på andra sidan kanalen, och dessa 3 francs äro
just den tull, som för närvarande är lagd på hvete i Frankrike.
Det är detta förhållande, eller att skyddstullen verkar till fördyring
af den vara, som behöfs för den inhemska konsumtionen, som gör
saken betänklig, och denna betänklighet blir större i samma mån man
lägger skatten på en artikel, som ingår i den stora allmänhetens
oundgängliga förbrukning. Det är väl sant, att denna tull, för så vidt
den kommer i tillämpning såsom en synlig afgift, ingår i statskassan
och tillför den värderika tillflöden; men i den mån den inhemska
produktionen förslår att tillfredsställa konsumtionen, i samma mån
uppbäres denna skatt af den osynliga hand, om hvilken man brukar
tala i nationalekonomien och hvilken hand utsträckes af den inhemska-
producenten. NTu kunnen I visserligen säga, att detta är allenast
abstrakta teorier, och äfven protektionisterna pläga lemna ett visst
erkännande åt frihandelns principer, ehuru de så mycket mera bestrida
deras användbarhet i det praktiska lifvet. Ja, I hafveri rätt deri,
att den praktiska lagstiftaren är nödsakad att taga hänsyn till verk¬
lighetens kraf. Men han får dock aldrig enligt min tanke släppa ur
sigte det, som är principielt riktigt. Då man står inför ett skydds-
system med höga anor, under hvars hägn en mängd industrier upp¬
ammats och frodas, har den praktiska lagstiftaren skyldighet att re¬
spektera det bestående och blott med varsam hand minska det befint¬
liga tullskyddet samt framför allt tillse, att det icke må ske under
tider, som af andra orsaker ställa sig ogynsamma för näringslifvet.
På det sättet har man ock gått till väga i vårt land, och i allmänhet
vågar jag äfven påstå, att varsamheten varit synnerligen stor, åtmin¬
stone med afseende på många näringar; men jag vill dock icke be-
N:o 16.
14
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
. -Angående strida, att man må hända i fråga om en eller annan näring någon
införande af gång yarj(. yg| djerf i att på en gång vidtaga större tullnedsättningar.
tullar.S~ vill äfven erkänna, att man må hända icke alltid fullt beaktat
(Forts.) den mycket vigtiga, men äfven mycket svårlösta frågan om proportio¬
nen mellan tullskyddet för den förädlande industriens alster och tull¬
skyddet för den råvara eller det hallfabrikat, hvarmed förädlings¬
industrien sysselsätter sig. Det senare torde dock, åtminstone i åt¬
skilliga fall, kunna, dä det förekommer, rättas; och att regeringen
icke är obenägen att, der så ske kan, dertill medverka, derom vittnar
en af regeringen till denna Riksdag redan afiåten proposition. Men,
mine herrar, det är en väsentlig skilnad mellan att varsamt handskas
med ett befintligt tullskydd och att, sedan en näring i tre decennier
icke åtnjutit tullskydd, återföra denna näring under ett sådant, änskönt
en opartisk betraktare dock måste erkänna, att denna näring under
dessa tre decennier i jemförelse med förflutna tider gjort storartade
framsteg.
Det kan ej falla mig in att nu söka ingå i en fullständig veder¬
läggning af de mörka skildringar af vårt lands ekonomiska tillstånd,
som här upprullats. Sådant skulle kräfva längre tid, än som kan
ifrågakomma att här användas dertill; och åtskilliga talare hafva dess¬
utom i det afseende! redan lemnat många värderika upplysningar för
att rätta den uppfattning, som man från protektionistisk sida vill göra
gällande. Allenast en sak vill jag nämna, hvilken mycket betonats
under gårdagens diskussion och nyss jemväl af en talare från Stock¬
holms län, och hvilken enligt min tanke tydligen bevisar, huru man
i detta ämne inblandar saker, som dermed icke hafva det minsta
sammanhang. Då man upprullar dessa mörka tafior, talar man med
mycken förkärlek om den stora skuldsättning, som egt rum under de
senare åren, och man sammanräknar skuldsättningen för alla möjliga
institutioner, kommuner, enskilde och äfven staten. Nåväl, hvarför
har denna skuldsättning i många fäll egt rum? Svenska staten har
icke lånat ett enda öre, som icke nedlagts i nya jernvägsföretag, vare
sig statens egna eller af staten understödda enskilda. Hvad har den saken
med frihandel eller tullskydd att skaffa? Tron I ej, mine herrar, att
i de länder, der tullskydd råder, jern vägar jemväl byggas? Tron lej,
att äfven dessa stater upptagit lån för att bygga jernvägar lika som
vi? Jo, visserligen. Men några af dessa länder hafva derjemte ökat
sin statsskuld i väsentlig grad för improduktiva ändamål och för att
fylla de löpande budgeterna. Jag skulle vilja hemställa till den ärade
talaren på elfsborgsbänken, huru vida han med sitt intresse för jern-
vägsbyggande icke inser, att den frågan måste behandlas fristående
från frågan om tullskydd eller frihandel. Om tullskyddssystemets
tillämpning i vårt land skulle hafva af hållit honom från att lemna
sin medverkan till jernvägars åstadkommande i landet, skulle jag för
min del mycket hafva beklagat det; ty den ärade talaren har i det
afseende! inlagt stora förtjenster om det svenska kommunikations¬
väsendets utveckling, men derom är jag öfvertygad, när han gått att
verka i det syftet, har han aldrig haft den minsta tanke på tulltaxan.
Hvad åter angår kommunernas skuldsättning, så har denna skett
Torsdagen den 4 Mars. f. m. 15
för jernvägsföretag, förbättringar af vårt skolväsende eller också för att
utföra andra för kommunen vigtiga företag, såsom förhållandet varit
särskildt i åtskilliga af de större städerna. Sådant har väl emeller¬
tid icke det aflägsnaste sammanhang med tulltaxan. Har det icke
funnits enahanda behof vare sig man tillämpat det ena eller det andra
tullsystemet, och tro herrarne icke att man inom utlandets kommuner
upptager lån - för dylika ändamål ? Jag förstår icke hvarför man i
diskussionen om tullagstiftningen skall inblanda allt möjligt, som
icke hör dit. Anser man denna skuldsättning innebära några missför¬
hållanden, så bör man undersöka dem för att derefter se till, huru
man skall finna bot derför, men icke botar man saken genom att re¬
formera tullagstiftningen. För min del skulle jag hafva beklagat, om
landet icke intresserat sig för kommunikationsväsendets utveckling,
folkundervisningens befrämjande och andra gagnande företag, för hvilka
kommunerna upptagit lån, man må sedan hafva tillämpat det ena
eller det andra tullsystemet. Den enda del af skuldsättningen, som
kan anses stå i något sammanhang med frågan om tullagstiftningen,
skulle väl vara den, som gäller jordbruksfastigheten. Denna skuld¬
sättning, det erkänner jag villigt, har väsentligt tillväxt under de
senaste tre decennierna. Men, mine herrar, man lär väl få jemföra
denna tillväxt med den betydliga ökning i värdet jordbruksfastigheterna
under samma tid vunnit här i landet. Om man än å ena sidan be¬
klagar sig öfver att taxeringen i vissa fall är för hög — och jag
medgifver att sådana fall förekomma — så lär man väl å andra sidan
nödgas erkänna att, vid jemförelse mellan taxeringsvärdena nu och för
30 år tillbaka, den senare tidens skuldsättning icke är så oroväckande,
som många vilja göra den. Det bästa beviset för att den skuldsätt¬
ning, som skett genom hypoteksbankens obligationer, icke är af så
betänklig beskaffenhet, som man påstått, är för öfrig t den goda kredit,
hvilken dessa obligationer fortfarande åtnjuta af dem, som i dessa
papper vilja placera sina medel, just derför att de mycket väl känna
till den goda säkerhet, som dessa obligationer erbjuda. Deremot kan
jag medgifva att dessa hypotekslån, ty värr, i många fall, icke användts
på det sätt som varit afsedt, ty de hafva icke alltid nedlagts i fastig¬
hetens förbättring, utan endast bidragit att uppdrifva köpeskillingarne
då mången köpare ej dragit i betänkande att betala mera för en
fastighet derför att han tyckt det vara jemförelsevis lätt att utgöra
den del af köpeskillingen, som varit placerad på så fästa händer som
i hypoteksföreningen. Så till vida kan man verkligen klaga öfver att
lättheten att erhålla hypotekslån icke för vårt jordbruk alltid varit
välgörande. Men derför måste man söka felet hos våra jordbrukare,
icke i tullagstiftningen, med hvilken denna fråga icke har något att
göra. Det vore visserligen i detta som i andra hänseenden mycket
helsosamt, om den svåra kris, vårt land för närvarande genomgår,
kunde för en hvar af oss vara en väckelse till klok hushållning och
omtänksamhet. Men vi böra väl akta oss för att slå oss till ro i den
tron, att på allt sådant rådes hjelp och bot, derigenom att man vid¬
tager förändringar i tulltaxan.
Nu säger man vidare, att huru än må förhålla sig med allt hvad
N:o 36.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 16.
16
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
jag nu vidrört, så innebära dock utlandets exempel ett fullt tillräck¬
ligt och det mest kraftiga stöd för att vi icke kunna reda oss utan
skyddstullar. Jag vågar till svar härå uttala en sats, som i många
öron skall låta såsom en ren orimlighet, då jag säger, att jag vid
studiet af de här åberopade ländernas åtgörande på skattepolitikens
område under den senaste tiden, icke har kunnat finna att hvad der
skett eger någon som helst tillämplighet på vårt land. Jag har tvärt
om sett, huru förändringarna i dessa länders tullbeskattning egt rum
under förhållanden, som icke erbjuda någon likhet med våra. Tron
icke, mine herrar, att det är protektionisterne, som segerrikt genom¬
fört sina principer i dessa länder; nej, det är statskassans behof, det
är de tungt vägande statsfinansiella skälen, som varit bestämmande
för den skattepolitik, som der gjort sig gällande. Det var då den
Nordamerikanska republiken hade afslutat sitt förödande inbördes krig
och åsamkat sig en oerhörd statsskuld, som man insåg behofvet af
att tillgripa utomordentliga åtgärder för att betala denna skuld. Stri¬
den hade fått den utgång, att nordstaterna hade vunnit öfverhanden.
Dessa stater voro sedan gammalt protektionistiskt sinnade; derför och
enär man i Nordamerika har en bestämd obenägenhet för all direkt
beskattning, farin man i tullarne en synnerligen gifvande inkomstkälla
för att amortera deri stora statsskulden. 1 Frankrike känna vi huru
under den nuvarande republikens dagar en häpnadsväckande tillväxt
i budgeterna egt rum och kraft stora skattebidrag från folkets sida.
I Frankrike, likasom i Amerika, har man en stor ovilja för direkta
skatteformer, och man måste derför anlita de indirekta, och bland
dem äro tullarne de mestgifvande. Huru är förhållandet i Tyskland?
Äfven der måste det tyska riket vara betänkt på att skaffa medel till
oerhörda belopp både för att bestrida rikets egna utgifter och för att
göra den utdelning af skattebidrag, som eger rum till de särskilda
tyska staterna. Det är dessutom att märka, att, tyska riket är för
sina behof hänvisadt blott till vissa skatteformer, hvaribland tullen
är den förnämsta, under det att man måste lemna de särskilda sta¬
terna tillfället att begagna andra skatteformer för tillfredsställande
af deras särskilda utgiftsbehof. Deraf kommer det, att man i Tysk¬
land har i så stor utsträckning varit tvungen att tillämpa skyddstulis-
svstemet, Jag har här i min hand motiveringen till det senaste för¬
slaget till bränvinsmonopolet. Der säges det uttryckligen, att tull¬
systemet har haft goda följder för så väl rikets som de särskilda sta¬
ternas budgeter, men det heter också, att dessa budgeter kräfva ökade
bidrag, och derför måste riksskattereformen fortsättas på ett område,
der det synes möjligt att utan betänklighet taga ett stort steg för
målets vinnande, och så föreslås bränvinsmonopolet. Såsom man ser
är det endast den statsfinansiella synpunkten som framhålles. Hvad
beträffar Ryssland, behöfver jag väl icke mer än erinra om de oer¬
hörda ökade skattebidrag den ryska staten behöfver utkräfva af sina
invånare vid sidan af de nya statslån, som ständigt upptagas och äf¬
ven ofta stå i ett visst samband med ökade tullar. Det är dessa stats-
tinansiella skäl, som i nämnda länder åstadkommit de förändringar i
tullpoiitiken som der egt rum, men det har helt säkert ledt de respek-
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
17
N:o 16.
tive ländernas regeringar till mycken fromma, att de för genomföran- . Angående
det af skattelagar, som för folket måste kännas i hög grad betungande., införande af
käft att påräkna välvillig hjelpsamhet från skyddstullsvännernas sida. tullar.
I vårt land deremot finnes icke för närvarande något behof att (Forts.)
för statskassans fyllande uttaga den beskattning, hvarom här är fråga,
och derför vågar jag påstå, att, långt ifrån att utlandets exempel inne¬
bära för oss någon efterföljansvärd maning, skulle vi tvärt om vara
det första land, som gåfve verlden, åtminstone under senare tider,
föredömet af ett folk, som frivilligt underkastade sig ett tullsystem,
med skatt å de oumbärligaste lifsmedel, fastän statskassans behof der¬
till icke i någon mån föranledde. Det vore i sanning en hög grad af
sjelfuppoffring, det svenska folket i detta fall skulle ådagalägga.
Härtill svarar man dock, att — motiven må nu hafva varit hvilka
som helst för utlandets tullagstiftning — de välgörande verkningarna
kunna dock icke förnekas. Äfven i det afseendet är jag af eu allde¬
les motsatt åsigt. Här hafva lemuats ganska mörka skildringar öfver
det närvarande tillståndet i vårt land, men tror Ni icke, mine herrar,
att förhållandena i de länder, som njuta af ett ännu fullständigare
tullskyddssytem än vi ega, gifva anledning till precis enahanda betrak¬
telser. Hvem vet icke huru i Norra Amerika, under det skyddstulls-
system, som der tillämpats, inträffat inom den ena näringsgrenen efter
den andra förfärliga kriser med ty åtföljande arbetslöshet och arbets¬
inställelser i en oerhörd utsträckning samt mycken nöd och jemmer.
Icke är således detta system något skydd emot dylika olyckor. Hvil¬
ken jemmer höra vi icke från Tyskland? Äfven jag har, i likhet med
Grefve Sparre, läst konsulernas berättelser derifrån, och i många af
dem sett vitsordas de stora bekymmer, med hvilka jordbrukarne och
andra näringsidkare i Tyskland för närvarande hafva att kämpa. En
kongress af jordbrukare derstädes uttalade nyligen den mening, att
någon förbättring kunde icke vinnas genom ytterligare höjda tull¬
satser, utan, om man ville afhjelpa de befintliga missförhållandena,
borde man återgå till den “dubbla myntfoten“. Man griper således ef¬
ter det ena medlet först, det andra sedermera, när man ser, att hvad
man hittills användt icke gagnar. I Frankrike är samma förhållande,
samma bedröfliga tafla af arbetsinställelser och dermed följande olyckor.
Jag har i min hand ett papper, som ganska väl betecknar tillståndet
i detta land. Det är nemligen motiveringen till de motioner, som nu
ligga på de franska kamrarnes bord, och hvari begäras ökade tull¬
satser å spanmål. Hvetet är i Frankrike belagdt med en tull af 3
fr. per 100 kilogram, d. v. s. något högre än hvad Bevillnings¬
utskottet här föreslår. Nu begära protektionisterne i Frankrike, att
denna tull skall höjas från 3 till 5 francs, och på samma gång
vill man höja hvetemjölstullen från 6 till 9 francs. Motionerna
hafva tillvunnit sig stor uppmärksamhet, och jag antar att motionä-
rerne i denna Kammare kunna vara intresserade att höra de mo¬
tiv, som af deras franska meningsfränder blifvit anförda. Jag skall
för den skull meddela några utdrag. Det heter: »Jordbruket befinner
sig för närvarande i en kris, hvartill landets ekonomiska historia icke
uppvisar något motstycke. Man känner Amerikas produktionsförmåga.
Andra Kammarens Prot. 18S6. N:o 16. 2
Sho 16.
Angående
införande <
spanm,åls¬
tullar.
(Forts.)
18 Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Indien kommer att öfverträffa Amerika, och följden blifver att vår
!f hveteproduktion kommer att utsättas för en ännu större konkurrens
än den, som för närvarande nedtrycker densamma.--— Hvete¬
odlingen är i vissa distrikt i stort betryck, och den öfvergifves helt
och hållet. Jordvärdet har sjunkit i hög grad, till skada för national¬
förmögenheten och äfven för statskassan. — — — Man bör gå till
väga med försigtighet, men vi äro öfvertygade, att en lindrig tull¬
förhöjning ej kommer att öka brödpriset. Om priset å hvete ökas
med två francs, kommer priset i sjelfva verket knappt att uppgå till
hvad som förr ansågs för lägsta priset. — — — Den jordbrukande
befolkningens nöd är sådan, att tvekan ej är möjlig. Yi veta dessutom
att, om vi återgifva jordbruket sin lifskraft genom att åter införa jem¬
vigt i sädesprisen, komma vi att derigenom icke blott skaffa arbets¬
förtjenst åt landtbefolkningen, utan äfven afsättning åt industrien, som
för närvarande till följd af brist på afsättning befinner sig i elände.»
De ärade motionärerne i den svenska Riksdagen torde känna väl
igen åtskilliga af dessa motiv. De äro ju alldeles de samma som de,
hvilka blifvit anförda af våra svenska skuddstullsvänner. Men icke är
den tafla de franska motionärerne upprulla öfver ställningen i det
tullskyddade Frankrike synnerligen inbjudande, om man vill se tull¬
skyddets verkningar. Deremot visar denna tafla — hvad detta system
alltid måste föra med sig — ständigt ökade anspråk på höjda tullar,
hvartill komma de oundvikliga striderna mellan de af tullar skyddade
näringarna inbördes, af hvilka strider vi nyligen hört omtalas ganska
starka yttringar från Tyskland. Dessa ständiga strider vid sidan af
fortgående nöd och bekymmer för näringarna, det är hvad utlandet
har att visa oss.
Vare det dock långt ifrån mig att säga, att de svåra konjunktu¬
rerna i utlandet äro en följd af tullsystemet. De hade varit oundvik¬
liga, vare sig tullskydd funnits eller ej, ty det ena systemet så väl som
det andra står vaumägtigt, då det är fråga om att förekomma sådana
sorgliga konjunkturer, som under de senare åren öfvergått verlden.
Då jag sålunda icke kunnat finna utlandets exempel bevisande för
ett inslående på tullskyddssystemets väg, ber jag Er, mine herrar, derför
icke tro att jag är alldeles oåtkomlig för lärdomar från utlandet. Det fin¬
nes en sida i nyare tiders tullpolitik, der vi onekligen hafva att lära
af utlandet, och det sker genom att se till, huru staterna sins
emellan genom handelstraktater betinga sig förmånligare afsättning i
andra länder. Nu hafva visserligen äfven vi traktater med nästan alla
länder, men de flesta af våra traktater äro baserade på grundvalen af
behandling såsom den mest gynnade nation. Det är endast tre stater,
med hvilka vi afslutat tarifftraktater, hvarigenom vi betingat oss billigare
tull för varor kommande från vårt land, emot det att vi nedsatt tullen
å varor från dessa tre länder. — Men den omständigheten, att vi
äro bundna med öfriga makter genom klausulen att medgifva dem den
mest gynnade nations behandling, förorsakar att, när vi gjort eu tull-
nedsättning för ett land, så hafva vi äfven måst medgifva samma tull-
nedsättning för alla öfriga länder, utan att hos dem kunna utverka
något särskild! vederlag i fråga om afsättningen till dem af våra alster.
Torsdagen den 4 Mars, f. ra. 19
Detta är onekligen i vissa fall en olägenhet för oss, men denna
olägenhet kan icke afbjelpas annorlunda än genom införande af diffe¬
rentialtullar. Dessa äro visserligen en form för tullbeskattningen, som
i praktiken medför ganska afsevärda svårigheter. Men om dylika tullar
ej i praktiken äro så lämpliga, ega de dock i vissa fall ett värde deri,
att de utgöra ett medel för regeringen att vid traktaters ingående
med främmande makter kunna bereda landet eu gynsammare afsättning
för dess alster. Ur den synpunkten hafva de ock i vissa länder ac¬
cepterats, och det skulle derför icke förundra mig, om man önskade
inslå på ett sådant system äfven i Sverige. Jag vill sålunda säga att,
om Riksdagen hos regeringen begärde utredning, huru vida ett sådant
system skulle kunna äfven hos oss med fördel tillämpas, så skulle jag
tillstyrka, att man med det största intresse egnade sig åt den frågans
närmare utredning. Men, märken väl, att systemet med differential¬
tullar afser att låta deu högre taxan tillämpas endast mot vissa länder,
under det att importen af samma vara från andra länder står öppen
under gynsammare vilkor. Derigenom skiljer sig detta system från det
allmänna skyddssystemet.
För att nu emellertid återkomma till den fråga, som bär föreligger,
ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att när man anställer jern-
förelser med öfriga länder, synes man äfven väl mycket förbise de
egendomligheter, som vårt lands geografiska läge erbjuder. Jag syftar
härvid i främsta rummet på Norrland, som icke är mäktigt att pro¬
ducera spannmål, tillräckligt för eget behof, utan egnar sig åt en näring,
hvars produkter utföras ur landet och betalas efter priset på verlds-
marknaden. Äfven med den mest blinda tro på den lyckliga återverkan,
som spanmålstullarne skulle medföra för öfriga näringar i landet, så
lär väl ingen dock vilja påstå, att dessa tullar skulle sträcka sina
välgörande verkningar äfven till Norrlands skogar. Sådant är ju all¬
deles otänkbart; och Norrland utgör dock en ganska betydlig lands¬
del. Det finnes dessutom andra stora sträckor i vårt land, der det
lefver en befolkning, som icke kan hemta sitt behof af brödföda från
de obetydliga tegarne- vid deras bostäder; jag menar hela vår kust¬
befolkning, som har sitt uppehälle af sjöfart och fiske. Icke heller denna
befolkning lärer kunna hoppas på någon lycklig återverkan af stegra¬
de spanmålspris. Utskottet synes ock vara villigt att erkänna, att
genomförandet af dess förslag skulle kunna på vissa håll medföra upp¬
offringar. Utskottet erkänner det uttryckligen, men Utskottet synes
vara benäget att hänvisa deras intressen, som skulle nödgas göra dy¬
lika uppoffringar, till de så kallade partiella intressena. Mete herrar,
kunna vi tala om partiella intressen då det gäller en så stor del af
vårt lands befolkning, som här är i fråga? Skulle man då icke, om
man tänker på hela svenska folket, möjligen med lika mycket fog
kunna till de partiella intressena hänvisa deras, som producera span-
mål i den utsträckning, att de kunna skörda någon nämnvärd vinst
af spanmålsprisens stegring genom tullsatser? Men svararman: jord¬
bruket är dock vår modernäring, och dess välfärd är för hela landet
af största vigt. Ja, mine herrar, det är eu obestridlig sanning;
och det är eu sanning, som måste göra det till en allvarlig om-
N:o 16.
ingående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 16.
20
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
sorg för statsmakterna att för denna närings befordrande göra
hvad göras kan. Statsmakterna i vårt land hafva ju ock i alla
tider visat sig intresserade för jordbrukets förkofran. Äfven un¬
der den senare tiden hafva i det afseendet vidtagits åtskilliga för¬
foganden, och ännu på de senaste dagarne har från regeringens
sida utgått ett och annat initiativ, afsedt att verka till jordbrukets
gagn. Med den sammansättning den svenska Riksdagen har, och
med den sakkännedom, som den i följd deraf inom sig egen på
detta område, böra dock värderika initiativ i jordbruksnäringens in¬
tresse vara att i främsta rummet förvänta från Riksdagen, och jag
kan försäkra herrarne, att regeringen skall med den största omsorg
och välvilja taga i öfvervägande hvad som kan i det hänseendet från
representationen frambäras. Det enda, hvarom meningsskiljaktighet
här råder, är, huru vida spanmålstullar äro det rätta sättet att komma
denna vår modernäring till hjelp, eller med andra ord — för att rent
uttala min åsigt — huru vida det kan vara lämpligt eller ens rättvist
att genom skatt på brödfödan låta samhällets alla medlemmar efter
hufvudtalet lemna bidrag till jordbrukets förhjelpande. Deri ligger
nemligen sjelfva frågans kärna. Vi veta, att man ur skattesynpunkt
i allmänhet icke ställer synnerligen högt de så kallade kapitations-
skatterna. Dylika skatter kunna dock tolereras och ega en viss an¬
vändbarhet, om de hålla sig inom en mycket anspråkslös gräns i fråga
om beloppet, men här är fråga att pålägga en kapitationsskatt till
vida högre belopp, än man någonsin förut hört omtalas; och dertill
kominer, att skattskyldigheten kan anses här inträda redan vid en
ålder, för hvilken man eljest aldrig har en tanke på utgörande af
någon skatt; tullen å brödfödan utkräfves jemväl för de späda barnen.
Kan det vara rimligt att pålägga eu sådan skatt? För min de! får
jag säga, att jag skulle anse det vara mera naturligt och mera korrekt,
om man stadgade, att jordbrukaren skulle för hvarje tunna spanmål,
han sålde, få på vederbörande landtränteri uppbära ett visst tillskotts¬
belopp. Då skulle man åtminstone få se den rätta betydelsen af den
beskattning, som det nu ifrågasättes att införa, och man skulle icke
låta förvilla sig af den form, under hvilken förslaget nu framträder,
och då skulle man äfven vinna den fördelen, att den uppoffring, som
för jordbrukets skull ansågs nödig, kunde lämpas efter samhäilsmedlem-
marnes skatteförmåga, och skatten utgå efter andra och rättvisare
grunder än hufvudtalet. Mine herrar, då jag uttalar denna min upp¬
fattning af frågan, är jag dock lika villig som skyldig att öppet för¬
klara, att jag är fullkomligt öfvertygad, att de aktade män, som inom
denna Kammare ifra för spanmålstullar, icke skulle göra det, om de
hade den öfvertygelsen, att hvad jag nu sagt vore korrekt. De äro,
derom är jag fullkomligt förvissad, ledda af patriotiska motiv, och tro
verkligen, att man godtgör saken genom att bereda äfven andra nä¬
ringar ökadt tullskydd, och att sedermera ett fullständigt skyddssystem
återverkar välgörande på hela landet och särskildt gagnar arbeta,rne.
Hvad nu först det der allmänna skyddssystemet beträffar, torde, trots
tullvännernas redbara afsigter, hvarpå jag visst icke tviflar, omständig¬
heternas makt likväl blifva större än deras goda vilja, och möjligheten
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
21
N:o 16.
för dem att kunna genomföra sina afsigter vara ganska tvifvelaktig. . Angående
Ty, mine herrar, ett så kalladt konseqvent genomfördt tullskydds-
system är icke någon lätt sak att åstadkomma. De olika industrier- " tullar.
nas intressen äro ofta afgjordt stridande mot hvarandra och äfven, (Forts.)
om vi voro obundna af traktater, som nu i många fall ställa sig hin¬
drande i vägen, skulle de få veckor, som återstå för Bevillnings¬
utskottets arbeten, sannerligen icke vara tillräckliga att lösa ett så
svårt problem som utarbetandet af en ny tulltaxa, bygd på skydds-
principens fullständiga tillämpning. Detta är något som jag från min
ståndpunkt naturligtvis icke har anledning att beklaga, men jag anför
det endast för att uttala min farhåga, att det tullskyddssystem, man
vid denna riksdag skulle åstadkomma, säkerligen blefve såsom sådant
endast ett Tältgjord! arbete. Och hvad angår det nya systemets in¬
flytande på arbetslöner och arbetarens ställning, hafva vi just icke
synnerligen uppmuntrande exempel från utlandet i den vägen. Tvärt om
hör man ju derifrån en ständig klagan öfver sjunkande arbetspris. Och
huru skulle det ock vara möjligt att med tullvännernas egen bevis¬
föring förlika, att spanmålstullarne skulle verka förbättring i arbetar-
nes vilkor? Man klagar ju öfver jordvärdets sjunkande; och derföre
vill man nu förebygga sådant och söka i stället åstadkomma en steg¬
ring af detta värde genom ökade spanmålspris, framkallade genom
dessa tullar. Nå väl, om de ökade inkomster, som skulle tillflyta jord-
brukarne, skola verka till höjande af jordvärdet, huru mycket tro väl
herrarne blifva öfver för att både bereda den öfriga industrien en
ökad afsättning för sina alster och höja arbetslönerna? Visserligen
kan en höjning af arbetslönerna komma att inträda såsom följd af
stegrade lefnadskostnader, ty på grund af eu viss naturnödvändighet
kunna arbetslönerna i regeln icke sjunka under kostnaden för de nöd¬
vändiga lefnadsbehofvens tillfredsställande, men det visar sig dock, att
höjningen af arbetslönen i allmänhet följer endast mycket långsamt
efter höjningen af lefnadskostnaderna, och för öfrigt är den satsen
ganska allmänt konstaterad, att det icke är inom de skyddade närin¬
garna som arbetaren företrädesvis åtnjuter de gynsammaste vilkoren.
Jag är nog lycklig att till stöd för denna min uppfattning —• efter som
jag nu kommit in på frågan om lämpligheten af detta förslag ur syn¬
punkten af dess inverkan på arbetarne •— kunna åberopa en af Be-
villnings-Utskottets egna auktoriteter. Utskottet talar nemligen om
att äfven danska regeringen framlagt ett förslag i syfte att bereda
tullskydd åt de danska jordbrukarne. Detta är sant och Utskottet
har äfven citerat några rader af motiven till detta förslag, som tyd¬
ligen visa dess skyddsvänliga syfte i jordbruksnäringens intresse. Men
som herrarne väl veta, inskränkte sig det danska förslaget till tull på
mais och korn, och valet af dessa artiklar förklarades uttryckligen
bero af de egendomliga skatteförhållanden, som finnas i Danmark i
afseende på bränvins- och öltillverkningen och man åsyftade att med
de föreslagna tullarna särskild! åtkomma bränvinsbrännerierna och öl¬
bryggerierna i landet, på samma gång man naturligtvis ville främja
jordbruket. Men hvad säger den danske konseljpresidenten i det tal,
hvarmed han i folkethinget motiverade regeringsförslagets framläggande
N:0 16. 22 Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående och hvithet tal jag här håller i min hand i ett officiel aftryck. Jo
sjanmåh- efter att hafva omtalati huru införseln af råg från utlandet till Dan-
1 tullar. niark tillväxt under de senare åren och öfverstigit utförseln deraf,
(Forts.) säger han: »En tull på införseln af råg skulle efter all sannolikhet
icke obetydligt bidraga till att förhöja priset på råg, men det före¬
faller mig vara öfvervägande betänklighet vid — jag vill åtminstone
icke föreslå det — att lägga tull på det spanmålsslag, som är det
hufvudsakiiga näringsmedlet för landets befolkning under sådana för¬
hållanden som de närvarande, då det är naturligt att de små lida
med de stora.»
Der se herrarne, huru en regering med utpreglad skyddsvänlig
tendens dock afhåller sig från att föreslå tull på råg såsom tillhörande
de oundgängligaste lifsförnödenheterna just med hänsyn till de smås
intressen. Skulle deras intressen vara mindre beaktade af svenska
Riksdagen? Jag kan icke föreställa mig det.
Mine herrar, arbetarefrågan tränger sig i vår tid till allt större upp¬
märksamhet i alla länder och den skall säkerligen under den närmaste
framtiden öfver allt förelägga statsmakterna många ömtåliga problem till
lösning. Det har redan af en föregående talare erinrats om de lyckliga
förhållanden, som råda i vårt land och hviska kunna låta oss hoppas
att lösningen åt dessa frågor här skall ske med mindre svårighet än
på andra ställen, och i min tanke är den svenska Riksdagens demo¬
kratiska skaplynne en löftesrik borgen i detta afseende. Det är ock¬
så från denna synpunkt sedt som jag i det längsta betvifla!-, att Be-
villnings-Utskottets uppfattning kan delas af Riksdagens flertal och att
detta flertal skulle vara sinnadt att medverka till ett beslut, hvars be¬
tydelse måste af arbetarne uppfattas såsom på ett känbart sätt be¬
rörande deras billiga anspråk att icke få sin brödföda fördyrad ge¬
nom tullar. Arbetare- och spanmålstullfrågorna hafva ett mycket na¬
turligt samband med hvarandra. Detta är lätt att inse. Historien
bär ock i alla tider bekräftat detta samband, men man måste studera
historien på ett annat sätt än eu ärad talare i går på förmiddagen,
som tycktes vilja bibringa Kammaren den föreställningen, att det i
England var medvetandet om dess industriella och kommersiella öfver-
vigt, som föranledde afskaffande! af spanmålstullarne. Så var visser¬
ligen icke förhållandet, utan det var den starkt tillväxande oviljan hos
den stora massan af folket mot dessa tullar, som åstadkom deras fall,
och de borttogos först sedan landets godsägare sjelfva insågo, att de
icke längre vågade bibehålla dem. Detta förringar icke sir Robert
Peels förtjenster i detta hänseende, ty han insåg hvad ställningen kräfde
och tog derför frågan om hand. Han hade öppen blick för framtiden,
han insåg att det för landets bästa var fördelaktigast att vidtaga en
sådan åtgärd och att Englands jordbruk och industrier kunde framgångs¬
rikt bestå utan tullskydd, men det var icke för denna åskådning span¬
målstullarne folio, utan det var för en mäktig folkopinion. Mine herrar,
om nu^ här i dag eller i morgon några rösters öfvervigt skulle införa
spån målstu Ilar hos oss och man derpå vidare skulle etablera ett full¬
ständigt skyddstullsystem här i landet, tron I icke att äfven hos oss
en mäktig folkopinion skulle kunna verka derhän, att efter ett eller
23
N:g S6,
Torsdagen den 4 Mars1 f. m.
annat år det parti, som nu har majoriteten, skulle kunna förvandlas ingående
till minoritet? Detta är mer än antagligt och jag ber derföre till de ‘panmåls_
många, som jag här hört säga, att de väl icke åt själ och hjerta aro tullar.
öfvertygade om dessa tullars gagn, men att det dock icke kunde vara (Forts.)
farligt att under ett eller annat år försöka dem, emedan, om experi¬
mentet icke lyckades, man ju kunde taga bort dem igen, få ställa den
den uppmaning att väl betänka sig, innan de medverka till ett sådant
beslut. Stabilitet är nemligen något, som man sätter högt värde på
i all tullagstiftning och, om man inför en tull till skydd för en
eller annan näring och efter en kort tid åter tager bort tullskyddet,
å har denna näring deraf större skada än om den aldrig erhållit nå¬
got skydd. Näringslifvet behöfver stadga och säkerhet, om det skall
trifvas, och den osäkerhet i tullagstiftningen, som skulle blifva en nöd¬
vändig följd af att man nu tillskapade ett system, som måste blifva
utsatt" för ständiga ryckningar och der man vid hvarje riksdag hade
att vänta förslag om tullarnes borttagande, kan sannerligen icke verka
välgörande för våra näringar. . .
Till dem af herrarne, som ännu äro tveksamme, ber jag få rigta
ännu ett ord. Jag har här under diskussionen hört, att det är mån¬
gen, som anser att ifrågavarande tullar väl icke i någon afsevärd mån
skulle direkt hjelpa våra landtbrukares närvarande betryck, men de
skola dock ingifva dem mod och förtröstan, säger man. Jag må till¬
stå, att jag blifvit i högsta grad förvånad öfver ett sådant resonne-
ment, och finner det ganska egendomligt att man dermed synes vilja
öfverflytta denna fråga från realitetens grund in på känslans område.
Mod och förtröstan fordras under pröfningens dagar, det är sant, och
pröfningens dagar äro nu inne för det svenska jordbruket och närin-
garne men aldrig hade jag kunnat tro, att man skulle vilja framkalla
dessa moraliska egenskaper genom sk a 11 olag ar af den besuaffenbet som
här är i fråga. . .. ,, , ,
Jag har nu öppet, så som jag alltid plägat gorå, uttalat mina
åsigter, väl vetande att jag på vissa håll kommer att dömas hårdt
derför. Jag vet på förhand att, om anhängarne af tullsystemet nu
icke vinna seger, detta skall mot regeringen framkalla mycken bitter¬
het, men, såsom jag sade i början af mitt anförande, legei ingen liar
värk skyldig att uttala sin mening i en så vigtig fråga och den har
■dermed endast fullgjort en pligt, för hvilket den enligt min tanke så
mycket mindre förtjenar att klandras som regeringen endast vidhåller
de grundsatser, hvilka statsmakterna i vårt land sedan trettio år till¬
baka omfattat och under hvilken tidrymd det visat sig att, såsom
den opartiske betraktaren måste medgifva, vårt lands ekonomiska ut¬
veckling dock gått i högst anmärkningsvärd grad framåt. Detta system
har emellertid lika litet som hvarje annat sådant kunnat afvärja följ¬
derna af de svåra konjunkturer, som nu göra sig gällande i hela ver 1-
den, alldeles oberoende af den olika tullagstiftningen i de särskilda
länderna. Dessa konjunkturer hafva framkallat ett svårt betryck, men
vårt land har förut genomgått svåra pröfningar, man bär numera
börjat glömma de förskräckliga former, under hvilka nöden förut fram¬
trädde. Det bör till de stora välsignelserna af den senare tidens ekono-
NiO 16. 24 Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående miska utveckling, att man nu är förskonad från dylika olyckor Jag
svanmåls- erkänner dock> att det närvarande betrycket i och för sig är tillräck¬
lig ta-. ]|gt stort och att det vore önskvärdt, att vårt folks alla goda krafter
(Forts.) kunde enas för att i sämja arbeta på att besegra eller härda ut un¬
der svårigheterna och det är derför så mycket mera beklagligt att
man nu står splittrad i två partier inför den bär föreliggande frå¬
gan. Regeringen har emellertid velat uttala sin mening i saken —
det tillhör nu svenska folkets representanter att fatta sitt beslut.
Herr Ekman: Det kan synas vågadt att efter en så sakrik och
uttömmande utredning, som vi nyss hafva hört, taga till ordet, men
frågan är af den stora betydelse, att den kräfver att eu hvar af oss
tydligt och klart afgifver sitt votum och sålunda gifven sin mening
till känna. Jag tror knappast, att någons mening numera låter ändra
sig, ty en och hvar har utan tvifvel redan stadgat sin öfvertygelse;,
men det oaktadt känner jag sjelf ett behof af att få gifva min åsigt
till känna, lika väl som jag känner mig dertill manad på grund af de
petitioner, som kommit mig tillhanda med uppmaning att protestera
emot dessa spanmålstullar, som man nu synes vilja pålägga oss. Jord-
brukarne befinna sig, såsom vi här ofta hört upprepas, i en mycket
betryckt ställning och detta erkännes ju åt alla. Men den stora frå¬
gan är, huru vida detta betryck bör upphjelpas genom så onaturliga
medel som skyddstullar. För min del tror jag, att landtmännen nu
stå i begrepp att emot de öfriga medlemmarne af samhället begå samma
orättvisa som dessa under många år begått emot jordbrukarne, nem¬
ligen att för bestridandet af åtskilliga utgifter taga dertill erforderliga
medel ur deras fickor. Landtmännen hafva under många år i afseende
å en mängd utgifter och skattebördor fått bära dagens tunga och
hetta; det kan icke förnekas. Nu söka de i sin tur att upphjelpa
sin ekonomiska ställning derigenom, att de vilja låta andra hjelpa d^m
ur det betryck, hvari de befinna sig. Jag är för min del öfvertygad,
att det tryck, hvarunder landtmännen nu arbeta, måste afhjelpas ge¬
nom helt andra medel. Det var en talare, som yttrade sig näst före
Hans Excellens Herr Statsministern, nemligen Herr Sjöcrona, som på¬
pekade åtskilliga, som jag tror, rätt beaktansvärda orsaker till detta
betryck. Det är icke brist på tullar som förorsakat, att jordbrukaren
nu befinner sig i. en tryckt ställning, utan det är, såsom den nämnde
talaren tydligt framhöll, öfverspekulation och begär att lefva högre
an tillgångar gifva vid handen, som mägtigt bidragit till detta be¬
tryck. _ Detta visar sig bäst, om man endast går några årtionden till¬
baka i tiden och jemför förhållandena med landtmännen nu och då.
Det är icke underligt, om landtmännen nu har åtskilliga svårigheter
och ganska stora svårigheter att dragas med, ty han har nu inrättat
sitt lif på helt annat sätt än t. ex. för 30 år sedan. Om jag endast
tanker på tjenstfolkets aflöning nu och förr, så är den ju väsentligt
olika; ty då bonden förut aflönade sin dräng, skedde detta med eu
obetydlig kontant lön. Lönen utgick till största delen in natura med
kläder, som tillverkades såsom handaslöjd af qvinnorna vid gården.
lSu deremot är detta aflöningssätt helt och hållet öfvergifvetj och bon-
25
N:o 16,
Torsdagen den 4 Mars, f. in.
den måste betala sin dräng med kontant aflöning af ända till 200
kronor och deröfver för året. Dessa kontanta utgifter tillika med all¬
mogens högre lefnadsbehof för egen del nu mot förr hafva fördyrat de¬
ras lefnadskostnader och försvårat dess existens. Allt detta tror jag
är väl förtjent att här behjertas och derför har jag nu särskildt velat
betona det.
Man har sagt, att tullar skulle hjelpa upp de tryckte landtbru-
karne och försätta dem i eu god ekonomisk ställning, och en talare
från Öland framhöll här i går, hurusom en mängd andra saker voro
skyddade och ansåg derför, att äfven sädesproduktionen borde skyd¬
das. Jag tror för min del att det förhåller sig litet annorlunda med
den saken. Om jag antager, att tull skulle kunna gagna öfriga in¬
dustrigrenar, så är det ju derför icke samma förhållande med jord¬
bruket. Om man t. ex. lade tull på jernproduktionen, så skulle denna
tull, under förutsättning att den vore gagnelig, komma alla jernpro-
duceuter till godo från Norrland ned till Sveriges sydgräns, hvarhelst
sådan produktion finnes. Men helt annorlunda gestaltar det sig med
jordbruket. Sättes tull på spanmål, kommer denna tull icke alla
jordegare till godo, utan naturligtvis endast dem, som hafva någon
spanmål att sälja. Detta har så många gånger blifvit sagdt och om-
tuggadt, men kan dock icke nog ofta sägas, emedan det är en san¬
ning, som man synes alldeles vilja förbise. Särskildt skulle de pro¬
vinser som ej producera spanmål, blifva lidande af denna tull, spe-
cielt Norrland, som enligt gjorda beräkningar skulle komma att få
utgifva omkring 1,600,000 å 1,700,000 kronor blott för den föreslagna
spanmålstullen.
Man har vidare framhållit, att det har visat sig en betydlig
minskning i exporten på de senare åren och att orsaken dertill skulle
vara att finna i vår saknad af tull på spanmål. Men man betänker
icke, att folkmängden tillväxt betydligt med hvarje år; och då man
icke kan säga att jordbrukets utvidgning hållit jemna steg med denna
folkökning, är det ju alldeles tydligt att importen måst ökas för att
fylla de behof, som icke kunnat fyllas genom den inhemska produk¬
tionen. Dessutom tror jag också, att eu mängd jordbrukare börjat
inse vigten af att vända sig från sädesproduktionen och till ladugårds¬
skötsel in. m. Under det nemligen exporten af säd minskats och
importen deraf ökats, har exporten af andra jordbrukets alster ökats.
Så t. ex. finner man af Kommerskollegii berättelser, att år 1884 ut¬
fördes lefvande djur till ett penningvärde af 11,729,833 kronor, un¬
der det att utförseln af sådana år 1879 representerade ett värde af
icke mera än något öfver 5,000,000 kronor. Detta visar således på
dessa år en stegring af något öfver 6,000,000 kronor. På samma
sätt förhåller det sig med utförseln af smör. Denna hade, förvand¬
lad i penningar, år 1884 stigit till något öfver 17,000,000 kronor,
ifrån att år 1879 hafva varit endast 8,741,520 kronor.
Det har flera gånger yttrats från protektionisternas läger, att det
icke är fråga om att höja spanmålsprisen, utan endast att bereda
marknad för afsättning af säd; men sådant tal är ju icke egnadt att
stärka förtroendet till saken. Ty det är ju alldeles klart, att man
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 16.
26
Torsdagen den 4 Mars, f. m,
Angående är missnöjd med det låga priset och att man vill hafva detta höjdt.
införande af j)erpä gär ju hela arbetet och sträfvandet ut och detta må väl er-
1 tullar. kännas, eftersom jordbrukaren icke kan blifva hjelpt med införandet
(Torts.) af tull, men med bibehållande af det låga priset.
Det har af framstående protektionister här i Kammaren fram¬
hållits, att det icke är så mycket fråga om att införa tullar eller
höja de nu låga tullsatserna som att bryta det i våra tullförhållan¬
den rådande systemet. Nå väl, det tror jag också, och det är just
detta som ingifvit mig sådan farhåga för den förändring man vill
åstadkomma. Ty om systemet brytes och man kommer in på skydds¬
tullsystemet, så vet man icke hvar det kommer att sluta. Sätter
man i år på spanmålen eu tullsats af 2 kronor per 100 kilogram,
så vet man icke hvilka fordringarne blifva nästa år.
Någon yttrade under gårdagens plenum, att arbetsgifvarens väl¬
befinnande är arbetarens välstånd. Ja, jag erkänner att det finnes
ett inre samband mellan arbetsgivare och arbetstagare, men man må
komma ihåg att det är ännu obevisadi att det är tullen, som bidra¬
ger till detta välbefinnande.
Jag hade också tänkt anföra åtskilligt angående tillståndet i en
mängd länder, som åberopades under gårdagen, men Herr Statsmini¬
stern har nyss, likasom förut Friherre Fock, vidrört denna sak, så
att jag icke beköfver upptaga Kammarens tid dermed. Jag tager
mig dock friheten att anföra några ord ur svensk-norske konsulns i
Hamburg konsulsberättelse år 1885 till Utrikesdepartementet. Han
säger:
“Sedan hittills vidtagna åtgärder, särskildt förhöjningen af spån-
målstullen, visat sig icke kunna afhjelpa det betryckta tillståndet,
har den tyska landtbrukarekongressen uttryckt förhoppning om eu
förbättrings inträdande genom införande af en internationel, på för¬
drag grundad dubbel myntfot, och har i sådant syfte aflåtit petitio¬
ner till Riksdagen och Rikskanslersembetet.“
Från öfriga länder hafva vi, såsom sagdt, hört tillräckliga skil¬
dringar. Att åter å andra sidan inom vårt land röster med anspråk
på auktoritet på allvar hafva höjts mot spanmålstullars införande,
må ej förbises och jag ber i sådant afseende blott att få hänvisa Kam¬
marens ledamöter till det utlåtande, som Landtbruksakademiens for-
valtningskomité afgifvit. Der bevisas att det icke är brist på tullar,
som åstadkommit det nuvarande betryckta tillståndet, utan att anled¬
ningen dertill, enligt komiténs åsigt, är att söka i åtskilliga andra
förhållanden, hvaribland komitén särskildt framhåller följande såsom
de vigtigaste, nemligen jordvärdets oupphörliga stegring, jordegendo¬
mens belastning med dryg gäld, brist på erforderligt rörelsekapital,
en del jordbrukares saknad af tillräckliga, på vetenskaplig grund
hvilande insigter och slutligen ett allt för långvarigt fasthållande vid
ett visst landthushållningssystem, det extensiva jordbruket. Jag skall
också bedja att få anföra några ord af en, åtminstone bland protektio¬
nisterna, erkänd auktoritet, nemligen Herr Grefve Sparre, samt dervid
återgifva hans' yttrande vid invigningen af en jernbana i vestra delen
af Sverige, deri Herr Grefven påminde om att landtbruket kommer
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
27
N:o So.
att gå svåra tider till mötes i följd af de låga sädesprisen. Höga -Angående
tullar voro ej tillräckliga att bringa ändring i missförhållandena, införande af
Dertill fordrades vida mera. Landtbrukaren måste sköta sill jord tullar^
bättre, med grunddikning, lämpliga gödningsämnen m. m. Ladugårds- (Forts.)
skötseln borde ryckas upp. Man finge icke längre såsom nu svältföda
sina kreatur, hvilka lemna en tunn och mager mjölk i stället för en
sådan som mejerierna kunna mottaga med fördel. “Man säger -—
fortfor talaren — att vi äro fattige. Men det är ingalunda fallet;
vi äro late. Vi följa icke med vår tid. Vi lägga icke ned det arbete
vi borde.“ Och Herr G-refven fortsatte:
“Detta om jordbruket, vår modernäring. Rörande industrien vill
jag nämna några bevis på huru vi stå efter andra folk. Den halm,
som användes till stråhattar och det vide som brukas till korgtill¬
verkning, tagas från Tyskland, medan vi hafva halm nog och icke odla
pilen, som dock trifves väl hos oss. Oss vidlåder en oförlåtlig söm¬
nighet/'
Den tidningsreferent, som återgaf detta Herr Grefvens tal, berät¬
tade, att detsamma mottogs med mycket jubel af åhörarne och jag
undrar icke deröfver, ty det var ju ett förträffligt tal angående den
saken.
Hvad som slutligen gör mig alldeles obenägen för att lägga tull
på spanmål har nyss blindt på ett kraftigt sätt framhållet, men kan
icke nog ofta upprepas och betonas, nemligen den omständigheten,
ätt vår arbetarebefolkning kommer att få bära tyngsta bördan af
denna tullskatt. Är det verkligen sant, att, såsom en talare angifvit
i sin reservation, denna skatt skulle hafva den verkan, att t. ex. en
familj, bestående af fem medlemmar, nemligen man, hustru och tre
barn, skulle få en ökad utgift af omkring 36 kronor, så är detta nå¬
gonting alldeles oerhördt. En arbetare, som har 600 kronors aflöning
om året — och många arbetare finnas, som hafva ännu mindre inkom¬
ster — skulle få betala omkring 6 procent på sin inkomst, eller sex
gånger högre afgift än den, som utgår efter bevillningen. Det är något
alldeles oerhördt att vilja pålägga arbetaren något sådant och det
finnes väl knappast någon skatt, som är så förhatlig som just bröd¬
skatten. Den är, såsom Hans Excellens Herr Statsministern påpekade,
så mycket mera förhatlig, som den träffar personer, innan dessa ännu
inträdt i den ålder, då de blifva beskattade efter bevillning och denna
skatt följer sedermera dem ända till dess de blifva gråhårsgubbar.
Det är på grund häraf som jag icke kan vara med om att fördyra
brödet för arbetaren, hvilket jag anser vara ovärdigt den svenska
Riksdagen.
Slutligen ber jag att få vända mig mot en talare, som i går afton
hade ordet, och emot hans då gjorda beräkningar, nemligen mot talaren
på vermlandsbänken, Herr Unger, då han, såsom han sade, höll sin
vidräkning med Herr Johan Johansson i Noraskog beträffande dennes
påstående att den svenska statskyrkans presterskap skulle genom tullar-
nes antagande få ett litet nätt dyrtidstillägg till ett belopp af omkring
750,000 kronor. Denna vidräkning har Herr Johan Johansson lemnat
åt de frikyrkliga att besvara. Jag hade visst icke tänkt att besvara
N:o 16.
28
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
-Angående
införande a
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
den frågan, om icke en af kyrkans män här försökt att reducera denna
summa så, att det slutligen icke återstod mera än 8 kronor, som eu
hvar af kyrkans män skulle få i vinst af tullförhöjningen. Med 750,000
kronor, säger Herr Johansson, skulle lönebidraget till presterskapet
förökas, om man pålägger deu här föreslagna skatten. Men, säger den
andre talaren, från detta bidrag afgår först en tredjedel för hafren,
som icke kommer att beskattas, och vidare en tredjedel för kornet,
som icke kan blifva mycket beskaffad!, ty deraf producera vi tillräck¬
ligt sjelfve; återstår alltså skatten för den tredje tredjedelen eller rågen
och den stiger naturligen icke till mera än 250,000 kronor. Vidare
påstod han, att denna beskattning skulle fördelas på tio år och divi-
derade fördenskull 250,000 med tio och fick således ned summan till
25,000 kronor. Vidare uppgaf han, att det finnes 3,000 prester i
Sverige, och på så sätt fick han det till 8 kronor på hvar. Ja, på
det sättet kan huru stora summor som helst nedsättas till ett intet,
och jag vill härmed inlägga min protest mot ett sådant beräkningssätt.
Jag vill äfven bestrida uppgiften, att en tredjedel af presterskapets
aflöning utgår med hafre. Jag vill dock icke dermed förneka möjlig¬
heten af att så kan förhålla sig på ett eller annat ställe, såsom t. ex.
i Vermland. Jag tror på herr prostens uppgift, att det är så der;
men hvad som är alldeles säkert, det är, att så icke sker i Norrland.
Om i aflöningen på ett eller annat ställe inom landet möjligen kan
till någon liten del ingå hafre, så är dock regeln den, att aflöningen
utgår med hälften råg och hälften korn, och ehuru jag icke så noga
känner till förhållandena i det öfriga Sverige, tager jag dock för af¬
gjordt, att man i de sädesproducerande landskapen icke beräknar pre-
sternas aflöning efter hafren, utan efter rågen och kornet; och är så
förhållandet, ställer sig ju saken helt annorlunda, så att man icke kan
hafva rätt att taga bort eu tredjedel af det belopp, hvartill skatten
på råg och korn skulle uppgå, hvarför jag för min del anser Herr
Johanssons beräkning ganska säker. Att förfära på sätt Herr Unger
gjort och dividera med tio och säga, att det blifver endast 25,000
kronor qvar, duger alltså icke. Ty det är ju lätt att förstå, att för
hvarje år skall det angifna antalet tunnor spanmål utgå, och den af
Herr Johansson gjorda beräkningen är ju icke för tio år, utan för
hvarje år, och hvarje års tull verkar ju förhöjning. Således tror jag
icke, att herr prostens beräkningar hålla stånd. Jag vill taga ett
exempel. Jag känner en komminister i Norrland, som i lön har 400
kubikfot spanmål, hälften råg och hälften korn. Antåg nu att efter
införandet af tullen värdet å hvarje kubikfot skulle ökas med 37-|- öre
eller jag vill icke säga mera än med 25 öre. Då är det ju tydligt,
att han derigenom får en tillökning i sin lön af 100 kronor: —• det
är ju den enklaste sak i verlden och som man icke kan förneka. Men
hvilka skola då betala denna tillökning, dessa 750,000 kronor? Jo,
hemmansegarne. Förra året tror jag helt säkert, att en hel del af
landtmännen här voro ledsna öfver att nödgas anslå f million till ett
så fullkomligt improduktivt ändamål som att bygga kyrktorn.
Nu åter är det fråga om att bidraga till presterskapets aflöning
Torsdagen den 4 Mars, f. m. 29
med f million, men — märk väl — årligen. Detta nu endast i för¬
bigående med afseende på denna sak.
Herr Talman! Det är på grund af hvad jag här haft äran anföra,
som jag af full öfvertygelse yrkar afslag å Utskottets betänkande.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Då jag i går instämde med Herr
Anders Petter Danielson, hade jag icke tänkt att sedermera begära
ordet i denna fråga, men eu talare på stockholmsbänken, Herr Kichard
Gustafsson, har föranledt mig dertill. Han sade nemligen, så vida jag
icke hörde fel, att han erhållit en skrifvelse från fiskare i Listers härad,
af innehåll att de voro rättslösa och icke hade någon representant i
Kammaren. Jag ber då få upplysa, att desse fiskare verkligen hafva
en representant i Kammaren, ehuru denne representant icke ansett
sig böra uppträda oftare än behofvet påkallat och icke heller velat
upphäfva sig till banérförare eller målsman för särskilda folkklasser,
utan mera sett på hela landets väl och fördel. Hvad nu ifrågavarande
skrifvelse beträffar, vet jag icke huru den tillkommit, men som jag
känner denna befolkning mycket nära, tror jag att den åstadkommits
på tillskyndan af någon framstående frihandlare der i orten; och jag
är fullkomligt öfvertygad att det icke skulle hafva mött några stora
svårigheter att der nerifrån hafva fått eu skrifvelse i alldeles motsatt
rigtning, ty befolkningen der består till allra största delen, åtminstone
bland den jordbrukande klassen, af tuliskyddsvänner.
Min granne här på blekingebänken omnämnde i går ett möte i
protektionistisk rigtning, som hållits i Sölvesborg. Jag vet icke heller
någonting om detta möte, men jag känner att en stor del af de mera
framstående personerna inom staden och deribland äfven borgmästaren
äro protektionister.
Här har såsom skäl för afslag å Utskottets förslag framhållits, att
staten icke är i behof några ökade inkomster. Jag tror icke, att det
skälet är giltigt, när det är fråga om att upphjelpa en af landets
näringar och särskildt då denna näring är vår modernäring. Är man
rädd att staten skall få för stora inkomster, så har man ju tillfälle att
nedsätta eller borttaga tullar på en del andra nödvändighetsartiklar
och derigenom minska skattebördan för allmänheten.
Äfven har man sagt att, om nu de föreslagna tullarne åsättas, så
kanske de komma att vara endast ett par år. Ja, det är ett skål,
som under alla förhållanden qvarstår. Huru länge dessa tullar kunna
komma att fortfara, det är något som man omöjligen kan veta och
jag tror att, om man skulle låta ett sådant skäl inverka på sig vid
en frågas afgörande, man aldrig skulle kunna få någon reform genom¬
förd. Jag kan således icke heller gilla detta skäl.
Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker
mig att på det varmaste yrka bifall till Utskottets förslag. Jag tror
mig dermed bäst tillgodose min orts intressen och således äfven dessa
fiskares fördel.
N:o 16.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Herr Arhusiander: Vid förlidet års riksdag uttalade jag mig
mot tullar å spanmål och andra lifsförnödenheter och står fortfarande
N:o EG.
SO
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående på samma ståndpunkt. Jag kommer således att yrka afslag å Utskottets
inlZZnåba-r hemstallan-
tullar " Jag anser de nu föreslagna tullarne vara skatter, som äro både
(Forts.) obehöfliga, orättvisa och ojemna. Att de äro obehöfliga finna vi deraf,
att statens finansiellia ställning för närvarande är i ett så blomstrande
skick, att det finnes öfverskott af många millioner. Det vore derför
hellre skäl att lindra skattebördorna än att öka dem genom nya.
De föreslagna tullarne äro också orättvisa, emedan de mest komma
att drabba de mindre bemedlade klasserna, bland hvilka dessa artiklar,
mjöl och spannmål, hufvudsakligast förbrukas. Denna beskattning skulle
också, såsom inkomstskatt till statsverket, blifva ganska ojemn under
olika år, beroende såsom den skulle blifva af årsväxten. Det ena
året kan till följd af en påkommen missväxt behöfva införas mera
säd och mjöl än det andra. Denna inkomst skulle således vara mycket
svår att beräkna. Under förlidet år hafva vi i allmänhet haft svag
skörd i landet och det var också, enligt mitt förmenande, orsaken
till att importen då var större än vanligt. Af tullverkets berättelse
framgår nemligen att förlidet år importerades 43 millioner kilogram
spanmål och 13 millioner kilogram mjöl mera än året förut. Hvad
skörden i de fem norrländska länen beträffar, så veta herrarne att
den förlidet år var ganska svag. I länsstyrelsernas berättelser beteck¬
nades den sålunda: i Gelieborgs län: “under medelmåttan"'; i Vester-
norrlands län: “betydligt under medelmåttan1*; i Jemtlands län: “nästan
missväxt**; i Vesterbottens län: “knapp**; i Norrbottens län: “långt
under medelmåttan**. Naturligtvis skulle till följd deraf hafva upp¬
stått en stor brist på spanmål och mjöl, såvida icke jordbrukarne haft
besparingar från föregående år att tillgå. Alen skulle man under
instundande år få en svag skörd i Norrland, så kan man tänka sig
hvilka stora summor som skulle erfordras för inköp af lifsmedel, icke
allenast för icke-jordbrukare, utan äfven för jordbrukare. Det är
derför som jag för min del finner det vara ganska vådligt att införa
spanmålstullar. Innan spanmålen kommer till de norrländska bygderna,
blir den nog dyr ändå. Det är visserligen sant att den kan transpor¬
teras dit dels på jernväg och dels sjöledes under sommarmånaderna,
men från de orter, der jernvägarne sluta och ångbåtarne stanna, skall
den sedan föras långa vägar för att komma till sina bestämmelseorter
i provinsernes långt aflägsna trakter, och dervid drabbas af dryga
landsvägstransportkostnader. Enligt Generaltullstyrelsens berättelse
importerades till Sverige under förlidet år 252,983,000 kilogram råg,
korn och hvete samt 71,829,000 kilogram mjöl. Om jag nu beräknar
att de här föreslagna tullsatserna skulle tillämpas på dessa qvantiteter
spanmål och mjöl, så får jag en utgiftssumma af 7,572,675 kronor.
Efter hvad man sagt skall icke spanmålspriset tyngas af hela tullen.
Ja, det må så vara, men största delen kommer nog att läggas på
varan. Det är naturligtvis också meningen, fastän det till eu del
blifvit motsagdt att den inhemska spanmålen skall ökas i pris, och
då torde man få tillägga en ganska betydlig summa till den af mig
nu nämnda, som skulle utgöra tullen. Jag vill då fråga herrarne,
om det kan vara skäl att åstadkomma en så stor utgift för den kon-
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
31
N:o 16,
sumerande allmänheten, i synnerhet då statsverket icke är i behof af
dessa medel, utan de endast skulle afses för att upphjelpa jordbruket,
som det heter. Jag för min del anser, att detta sätt att hjelpa jord¬
bruket är allt för hårda vilkor, i synnerhet för de mindre bemedlade
klasserna. Jag skulle gerna vilja vara med om att jordbrukets be¬
tryckta ställning upphjelptes, om det kunde ske på något annat sätt,
men icke genom vidtagandet af en åtgärd, som så mäktigt skulle in¬
gripa i andra samhällsklassers ställning.
Jag skall be att få nämna för herrarne, huru det ställer sig i
afseende på importen till Sundsvall. Den har till följd af den felslagna
skörden lörlidet år måst ökas med 4,000,000 kilogram mjöl mot år
1884. Hela importen utgjorde 7,641,177 kilogram hvete,‘korn, råg,
ärter och bönor, 9,780,000 kilogram mjöl och gryn, 196,783 kilogram
malt och 4,600 kilogram kli. Om nu de föreslagna tullarne skulle
tillämpas på denna import, så skulle priset å dessa artiklar ytterligare
fördyras med 300,068 kronor 95 öre. Och lägges dertill tullen på
de varor, som i afgifna motioner blifvit föreslagna att åsättas, å fläsk,
kött,^ smör in. m., så komma vi, i fråga om importen till Sundsvall
förliaet år, till eu ökad utgiftssumma af minst 650,000 kronor. Detta
endast för denna plats. När man kommer till sådana siffror, grundade
på beräkningar, som icke kunna kullslås, är det icke underligt att
förslaget om dessa spanmåls- och lifsmedelstullars införande väckt
allmän oro och fruktan. Denna oro och fruktan har uttalat sig vid
mångfaldiga tillfällen icke allenast i Norrland, utan öfver hela landet.
Öfverallt hafva skarpa protester gjorts mot spanmålstullarne, petitioner,
försedda med talrika underskrifter, hafva massvis inlemnats till Kongl.
Maj:t och adresser öfverlemnats till enskilde ledamöter inom Riks¬
dagen. Äfven jag har fått emottaga eu sådan adress från Sundsvalls
valdistrikt, hvari jag ombedes att vid Riksdagen kraftigt protestera
mot den nu föreslagna beskattningen.
Nu har man visserligen sagt, att dessa tullar icke skulle åstad¬
komma någon ökning i prisen, men jag, för min del, kan icke förklara
huru något sådant skulle kunna undvikas. Om jag till eu varas förut¬
varande värde lägger eu förhöjning i form af tull eller annat, så måste
väl priset å varan derigenom fördyras. Man säger att det kommer
att “utjemnas". På hvad sätt skall detta kunna ske? Icke lär väl
spanmåls- eller mjölhandlanden, som får vidkännas ökade kostnader
vid varans inköp, kunna sälja varan till samma pris som förut och
sjelf bära kostnaden af tullen! Nej, det blir nog konsumenterna som
få betala den, och deruti ligger det orättvisa. Arbetaren är i all¬
mänhet i deri ställning, att han icke här råd att få sina utgifter för
lefnadsbehofven ökade. Jag finner af Herr Presidenten Wterns reser¬
vation, att han beräknat de ökade utgifterna i följd af den föreslagna
spanmålstullen till 36 kronor och några öre för hvarje medelstor
arbetarefamilj. Men denna beräkning är alldeles för låg. Jag har
erhållit en beräkning, som gjorts af arbetare i min hemort; den upp¬
tager samma kalkyler, men med tillägg af den föreslagna tullen på
andra lifsförnödenheter, och man har då kommit till en siffra af mellan
50 och 60 kronor. Det är för mycket för en arbetare att afstå 10
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 16.
32
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
procent af sin årsinkomst. Kan han inbespara eu dylik summa, så
torde den kunna behöfvas till andra ändamål än bortkasta dem i
tullar.
På grund af hvad jag nu anfört protesterar jag mot spanmåls-
och mjöltullar och anhåller om afslag på Utskottets förslag.
Jag ber dock att ännu få yttra några ord. Eu talare på elfs-
borgsbänken sade i går, att Norrland står i stor tacksamhetsskuld till
det öfriga Sverige och derföre borde norrländingarne betänka sig i
denna fråga. Det förvånade mig att höra sådana erinringar, ty jag
trodde icke, att vid behandlingen af frågan om spanmålstullen skulle
hållas eu vidräkning öfver hvad Riksdagen anslagit till ena eller andra
provinsens nytta under olika tider. Hvad jag vet är, att, under den
Mila tid jag varit med vid Riksdagen, har Riksdagen först efter nog¬
grann pröfning och öfverläggning beslutat öfver gjorda framställningar,
utan afseende på hvilken ort de berört. År det så att Herr Grefve
Sparre menade, att Norrland under den tid, det hemsöktes af miss¬
växt, fått understöd, så får jag säga, att det just icke var delikat att
påminna om hvad man gjort för sin nödlidande nästa, i synnerhet som
jag är öfvertygad, att Norrland återgäldat detta i mångfaldig grad,
dels genom hjelp åt andra håll, der sådan behöfts, och dels genom att
man i Norrland beredt tillfälle till arbetsförtjenst för en mängd
arbetare från andra delar af vårt land.
Grefve Sparre erinrade vidare, att de norrländska jernvägarne
skulle blifva våra finansers graf. I detta fäll tror jag han har en
orätt uppfattning af förhållandena. De redan befintliga norrländska
jernvägarne lemna lika stor inkomst som jernvägarne inom öfriga delar
af landet och anspråken på dem hafva varit fullt berättigade, då Norr¬
land så länge väntat på tidsenliga kommunikationsmedel och äfven
kraftigt visat hvad det velat göra derför. Ty det är exempellöst att
en enda provins, såsom Jernband, lemnat ett frivilligt bidrag af 900,000
kronor för understödjande af statens jernvägsanläggningar i Norrland.
Hvad fortsättningen af den norrländska banan angår, så torde den
vara fullt berättigad äfven ur den synpunkt, att Norrland deltagit i
bördorna för jernvägsanläggningarne i öfriga provinser.
Bevillnings-Utskottet har också en erinran att göra till Norrland,
då det säger att Norrland beredts bättre afsättning för sina trävaror
genom handelstraktater. Om Norrland, i följd deraf att det har en
större trävaruindustri än den öfriga delen af vårt land, fått större
fördelar än andra provinser, så hafva traktaterna väl icke ensamt
ingåtts endast för Norrlands bästa, utan för landets väl i sin helhet.
Utskottet säger äfven, att åt Norrland lemnats fördelar genom af¬
sättande af en fond för sågverksegarnes garantiförening. Ja, det var
ett mycket godt stöd för hela rikets trävarurörelse, då dessa 8 millioner
kronor i obligationer lemnades till garantiföreningen, som gagnat
mycket. Men jag vill upplysa, att denna fond anlitas mera af icke-
norrländingar än af dem.
Jag yrkar på de anförda grunderna afslag på Bevillnings-Utskottets
förslag.
33
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
N:o 16.
Herr Nydalil: Jag skulle lika litet nu som förra gången, då Angående
•denna fråga förelåg till Kammarens afgörande, begärt ordet, derest införande af
jag icke blifvit af ett stort antal personer i min hembygd uppfordrad sPanmåh-
att inför Kammaren framföra deras protest emot att sätta tull på (Forts.)
lifsförnödenheter. Jag skall emellertid fatta mig mycket kort och
endast helt flygtigt angifva min uppfattning af frågän. Då jag be¬
farar, att den föreslagna spån målstullen, om den antoges, skulle häm¬
mande inverka på jordbrukets naturliga och tidsenliga utveckling;
då lifsförnödenheternas fördyrande antingen måste försämra arbetar-
nes ställning eller fördyra produktionskostnaderna för industriidkaren,
och det ännu är lemnadt i vida fältet, huruvida lian till ersättning
får skyddstull för sina produkter; då den beskattning, som ligger i
lifsmedelstullar, företrädesvis träffar den obemedlade arbetaren, och
det desto tyngre och känbarare ju större familj han har att under¬
hålla; då, såsom jag fruktar, denna brödskatt skulle åstadkomma ond
blod hos de egendomslösa, här icke representerade; då den öfverflö¬
dande statskassan icke har utrymme för den nya skatten; och då
slutligen det enligt min tanke icke skulle stanna vid hvad nu är före¬
slaget, utan anspråken på tullskydd enligt sakens natur ständigt måste
växa, så ber jag, Herr Talman, att få yrka afslag å Utskottets hem¬
ställan.
Herr Helander: Jemte det jag i hufvudsakliga delar instämmer
i det anförande, som af Herr Kund bäck i går afgafs, uttalar jag det
hopp, att exemplet må vinna efterföljd, då jag nu afstår från vidare
yttrande.
Herr Lindgren: Herr Talman! Oaktadt allt hvad jag läst och
hört talas i förevarande ämne, har jag ej blifvit rubbad i min tillförne
uttalade öfvertygelse derom, att spanmålstullar ingalunda skola kunna
råda bot för det onda, som man genom dem vill söka afhjelpa, utan
komma att medföra nytta endast för ett fåtal större jordbrukare, men
deremot drabba jemförelsevis hårdare den obemedlade än den förmögne.
Då således enligt min åsigt något allmänt väl eller välstånd icke kan
härflyta från eller blifva en följd åt antagandet utaf de föreslagna
spanmålstullarne och då dertill kommer, att staten för närvarande
hvarken har behof af eller gör anspråk på att detta offer pålägges
det stora flertalet af dess medlemmar, så kan jag för min del icke
biträda Utskottets hemställan, utan får jag yrka afslag å densamma.
Herr Andersson i Lyckorna: Efter det sakrika anförande, som
jag hört frän statsrådsbänken, vill jag icke göra något yrkande, men
emedan jag under gårdagen begärde ordet eller rättare lät anteckna
mig för att fä det. hav jag icke velat afstå derifrån utan att få min
mening i protokollet antecknad. Och då jag nu uttalar min mening,
är det min öfvertygelse, att jag dermed äfven uttalar tusendetals af
mina komittenters åsigt i denna fråga.
Om vi nu lyckas få spanmålstullar, är det nemligen min fulla
förvissning, att detta blir till fördel icke blott för de större, utan
Andra Kammarens Prat, 1886. N:o 16. >>
N:o 16.
34
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående äfven mindre jordbrukarne samt till och med för de arbetare, sola
införande af j direkt förhållande till dessa jordbrukare, ty det är ett faktum,
^tullar S då jordbrukaren saknar nödigt kapital för att underhålla och för-
(Forts.) bättra sin jord, så hafva icke heller någonsin de fattige mindre ar-
betarne den förtjenst, som de för sitt uppehälle behöfva.
Under den tid jag varit min egen — det är nu 22 eller 24 år
— så har jag mer än en gång gjort den erfarenhet, att, just då
spanmålsprisen varit som billigast, har arbetaren klagat mest. Frågar
man dem då: “huru kan förhållandet vara sådant, då I hafven de
nödvändigaste förnödenheterna billiga", så får man till svar: “hvad
hjelper det mig, att jag nu får en kaka bröd för 50 öre, för hvilken
jag förut fått betala 75 öre, då jag icke kan få arbete, så att jag
kan förtjena dessa 50 öre? Jag har varit hos många för att få arbete,
men jag kan icke få det. Hvad hjelper det billigare priset mig dår
Under den tid, då en tunna råg kostade 20 å 24 kronor, hade jag
lättare att föda mitt hus än jag nu har. Jag har aldrig förr kom¬
mit underfund med något så tokigt som nuvarande förhållanden".
Här har anförts af åtskilliga talare, bland andra äfven af en talare
på malmöbänken, att jordbrukaren icke skulle vara sauverad, om han
får 2 kronors förhöjning på några tunnor spanmål. Det kan väl
tyckas, att det är en småsak, men om en jordbrukare, som sitter med
ett hemman med 40 å 50 tunlands åker, kan sälja 20 eller 50 tun¬
nor med detta tillskott på råg- och hvetepriset, så ligger det i sakens
natur, att dessa penningar skola komma honom till afsevärd nytta
just för det ändamål han med dem åsyftat. Annat, säde talaren,,
vore det om jordbrukaren kunde uppdrifva sin produktion på 4 eller
1 tunna mer per tunnland. Detta är eu sanning och detta skulle man
äfven kunna i någon mån ernå, om man finge mera betaldt för den
produkt, som man för i marknaden, ty då kunde han använda litet
af detta tillskott, för att i någon mån uppdrifva sitt jordbruk. Nu
deremot ligger det i sakens natur, att, då jag icke kan få så mycket
för mina produkter — icke ens för det allra nödvändigaste —• att
jag kan uppehålla mitt jordbruk eller näringsfång, jag måste inskränka
mig till blott de allra oundgängligaste åtgärder. Då sjunker jord¬
bruket ned undan för undan, så att, då jag förut fick på en åker
kanske 8 å 10 tunnor på tunnlandet, jag nu knappast får 4 å 5
tunnor eller kanske derunder. Ja, jag får till och med öfvergå från
en bättre sädesproduktion till en sämre eller till produktion af hafre.
Det blir det enda sädesslag man slutligen kan odla, men äfven af det
blir det till slut så litet, att det icke lönar mödan att odla.
Mine herrar! Här har talats om svälttullar. Ja, må de som vilja
beteckna dem med detta namn, äfven då arbetarne hafva sina för¬
nödenheter att tillgå eller hafva arbetsförtjenst, så att de kunna köpa
sina förnödenheter. Men enligt min åsigt inträda svälttullar först
då, när arbetarne komma och fråga efter arbete och sådant icke kan
lemnas i brist på nödigt rörelsekapital hos arbetsgifvarne. Hvad in¬
träffar då? Jo, den bleka nöden, och en sådan nöd, som vi i dag sett
illustrerad af tidningarne, då det omtalades, att en person från Vasa-
bron hoppat i vattnet. lian hade icke mod att se nöden i ögonen
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
35
N:o 16.
längre. Han blef frälst, men hvilket var motivet till hans sjelfmords- Angående
försök? Jo, det att han saknade arbete, saknade bröd. ^1°anmäls^
Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid. Herrarne hafva på tullar.S~
grund af hvad jag sagt kunnat finna, hvilken min mening är. En sak (Forts.)
rinner mig dock ännu i minnet. Min ärade granne här till venster
sade i går: “må jordvärdet sjunka, det är en välsignelse1'. Ja, det
blir följden, om vi fortgå som hittills och det skall sjunka till hvad
han förmodade vara normala förhållandet. Men gent emot detta vill
jag säga: “Låtom oss sänka embets- och tjenstemännens löner m. m.“;
ty det ena torde blifva en oafvislig följd utaf det andra, i den mån
bärkraften aftager. Den dagen torde icke låta vänta på sig så länge,
då vi blifva nödda och tvungna att nedsätta dessa löner. Jag vill
dermed icke säga att vi skola sätta tjensternas innehafvare på svält¬
kur, utan vi skola gifva dem så mycket som är rimligt och så att
de kunna lefva anständigt efter sina tillgångar.
Herr Jonjsson i Hof: Den allvarsamma fråga, som här före¬
ligger, gör mig icke blott pligtig att uttala min egen mening i saken,
utan också att skärskåda frågan från åtskilliga synpunkter, som ännu
icke här blifvit berörda.
Man behöfver icke taga miste, om man säger, att orsaken, hvar¬
för spanmålstullar nu blifvit föreslagna, är de orimligt låga prisen
på dessa varor. Man har från skilda håll sagt att dessa pris icke
äro öfvergående, utan man har antagit att de för längre tid skola
blifva konstanta. Jag vågar säga, att jag icke delar denna åsigt och
jag stöder denna min uppfattning på åtskilliga förhållanden. Det
vigtigaste af dessa är det, att jag tror att ännu ingen skall kunna
uppvisa, att icke en vara, som stått ofantligt lågt i pris, dels till
följd deraf att konsumtionen på grund af det låga priset ökats, och
dels till följd af att produktionen på grund af samma låga pris måst
gifva sig in på andra banor, slutligen och inom jemförelsevis kort tid
stegrats så i pris att produktionen af varan ansetts lönande. Jag
stöder mig i detta afseende äfven på ett annat faktum. Såsom vi
minnas, hade Förenta Staterna ytterligt rik skörd under åren 1883
och 1884, så rik att trots den stora exporten, som egde rum till
Europa, det dock fäns betydliga partier qvar till förra året. 1885
års skörd deremot var obetydligt under en normal skörd. De förut
hopade öfverskotten hafva emellertid gått öfver till Europa, och man
skall derför sannolikt få se, att under detta år hvetepriset och som
en följd deraf rågpriset kommer att stiga, och vi hafva exempel från
de senaste dagarne, att denna stegring redan börjat inträffa. Skulle
man således anse sig berättigad att för det tillfälliga låga prisets
skull åsätta tull på denna höstsäd, hvarom här egentligen är fråga,
och man sedermera under årets lopp kommer upp till ett pris, hvar¬
med producenterna kunna känna sig belåtna, men hvaröfver konsumen¬
terna skulle känna sig ytterligt förnärmade, i fäll tull vore åsatt, då
kunde det lätt inträffa, att redan nästa år eller året derpå man funne
sig föranlåten att borttaga det botemedel, man fåfängt sökt experi-
N-.o !S.
36
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående mentera med, hvilket väl i en så vigtig fråga måste anses onyttigt
''afförande af för vårt land.
^tullarS" Jag nu betrakta saken från jordbrukets egen synpunkt och
(Förta.) jag tänker mig då jordbruket såsom ett yrke, hvilket producerar, åt¬
skilliga produkter icke blott höstsäd, utan äfven vårsäd, mejeripro¬
dukter och kreatur till afsalu. Undersöker man då, huru vida detta
yrke producerar så mycket som landet konsumerar eller mera eller
mindre — hvilket är af vigt för frågans bedömande — och då det nu är
så, att produktionen är större än landets konsumtion af de sammanlagda
artiklarnes värde, så synes mig tydligt böra framgå, att skyddstullar
äro alldeles resultatlösa, emedan det i stort sedt är likgiltigt för
jordbruket, om det vinner högre pris för en del af sina alster här
hemma, under det att produceringen af andra alster tager sig oför¬
delaktigare fram. Jag har sökt bilda, mig ett begrepp om huru det
går i hop med jordbruket i detta fäll och jag skall gifva Kammaren
del af de resultat, jag kommit till.
Bevillnings-Utskottet har vid sitt betänkande fogat en tabell, som
visar exporten och importen af jordbruksalstren under en följd af
år, och deraf finna herrarne, att för vissa år exporten skulle varit
öfverskjutande, men att vi under andra, ett fåtal, skulle haft ett
minus i detta hänseende. Men de siffror, man der begagnat sig
af äro icke rigtiga, och det helt enkelt af det skälet, att, då man
satt värde på våra exporterade och importerade voror efter här i
Sverige gällande pris, man icke tagit i betraktande dels att impor¬
törerna köpa varorna i utländska hamnar för lägre pris än det,
hvari de stå här, och dels att exportörerna betinga sig högre pris i
utlandet än det, de här betalt för varorna. För att nu herrarne må
kunna få en uppfattning af hvilken betydelse dessa värdesättningar
hafva i afseende på vår handelsbalans, skall jag meddela, att t. ex.
enligt statistiken för år 1831 — det sista år statistiken upptager
dubbla värdesättningar — Kommerskollegii värdesättningar grundat
sig derpå, att med svenska fartyg exporterade varor skulle åsättas
det pris, hvartill de antogos blifva sålda i utländsk hamn, men att
med svenska fartyg inporterade varor deremot skulle åsättas det pris,
hvartill de inköpts i utländsk hamn. Denna metod begagnade Kom¬
merskollegium; men Generaltullstyrelsen, som det året äfven gjort
beräkningen i båda fallen, har satt priset, som det stält sig i svensk
hamn. Kommerskollegium har på sin väg kommit till en sammanlagd
export- och importsumma af ungefär 26 millioner riksdaler banco och
en öfverskjutande export af 2,186,000 riksdaler banko i rundt tal;
men tullstyrelsen, som satt sina siffror efter andra metoden, har kom¬
mit till en underbalans på icke mindre än 4,139,000 riksdaler banko.
Det är således, mina herrar, en skilnad mellan dessa olika beräk¬
ningar på icke mindre än 6 ^ millioner banko; och gifvet är, att
denna ofantliga skilnad måste hafva sin betydelse, då man skall be¬
döma huru handelsbalansen här ställer sig. Jag bör slutligen upp¬
lysa att, enligt en Kongl. Maj:ts skrifvelse derom, värdesättningen
från och med 1871 i alla afseenden åsattes efter medelprisen i svensk
hamn. För att nu kunna erhålla mera exakta siffror för bedömande
Torsdagen den 4 Mars, f. in.
37
N:0 16.
af den fråga, hvarom här afhandlas, har jag i Statistiska central¬
byrån genomgått åtskilliga andra länders statistik och sökt motsva¬
rande siffror för deras hit exporterade varor i denna branch. Jag
har funnit sådana siffror för Norge, Tyskland, Frankrike och England,
och om jag nu tager våra egna siffror för vår utförsel af jordbruks-
alster och dermed jemför motsvarande norska, tyska, franska och
engelska för våra dit importerade varor, hvilken metod synes mig
böra gifva rigtigt resultat, då vi i ena fallet taga varans pris i svensk
hamn, men å den andra det pris, hvartill varan sålts i utländsk
hamn, så kommer jag till det resultat, att till exempel för år
1888 i stället för ett öfverskott af 8,100,000 visar sig ett sådant
af 18,448,000 kronor.
Hade man derjemte kunnat finna de statistiska siffrorna för öfriga
utländska stater — hvarför man icke kunde finna uppgifter i detta hän¬
seende för Danmark, berodde derpå att dess statistik för 1883 icke
var tillgänglig i Statistiska centralbyrån — så är jag säker på att
exportöfverskottet på våra varor till dessa länder skulle betydligt sti¬
git öfver detta förut af mig angifna belopp. Om jag nu vågar an¬
taga att dessa siffror äro närmelsevis rigtiga, såsom det varit möjligt
att finna dem i de statistiska tabeller, som varit tillgängliga för mig,
synes deraf klart och tydligt, att jordbruket, i stort sedt, icke egent¬
ligen kan hafva någon fördel af spanmålstullarna, så fort man för¬
mår producera utöfver behofvet för vår egen konsumtion. Men om
man genom att införa importtull på höstsäden kan få mera betaldt
för denna säd hemma, så skall — säger man — jordbrukaren
otvifvelaktigt vinna derpå, ty denna prisförhöjning skall icke hafva
någon menlig inverkan på de produktionsgrenar, hvilka användas till
export, såsom kreatursskötseln och mejerirörelsen. Jag tror dock
icke att en sådan slutsats är rigtig, ty klart är väl att, om priset på
höstsäden ställer sig högre, så skall detta försvåra mejerirörelsen. Ju
billigare det ämne är, hvaraf jag vid eu egendom för det ändamålet
behöfver begagna mig, dess större utbyte gifver också mejerirörelsen,
men i samma mån som priset på höstsäden höjdes genom tullens in¬
förande, i samma mån måste också mejeriskötseln ställa sig ofördel¬
aktigare i sin helhet. Nu vet jag väl att mot en sådan slutsats kan
invändas att, om vi skola utveckla mejeriskötseln oupphörligt, så blir
följden den, att priserna på dessa varor på de utländska marknaderna
skola sjunka ned så lågt, att denna rörelse icke vidare kan gå utan
förlust. På en sådan invändning vill jag svara med en annan. An¬
tag att vi genom tull på höstsäd skulle förmå att öka produktionen
af denna vara hemma hos oss, hvaraf följden naturligtvis skulle blifva
att vi köpte så mycket mindre från Ryssland, Amerika och Austra¬
lien, skulle man väl då kunna föreställa sig att de belopp, som dessa
länder icke längre kunna afsätta hos oss, skulle onyttiggöras? Det
tror jag icke, utan naturligtvis skulle jordbrukarne i dessa länder
fortfarande producera så mycket som deras jord kunde bära och söka
en fördelaktigare marknad för afsättningen af sina alster. Har deras
marknad för afsättningen af höstsäd till följd af tullsättningen för¬
sämrats, månne icke följden skulle blifva, att dessa stater också måste
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
N:o 16.
38
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
_ Angående slå sig på en produktion af mejerialster och dylikt, hvilket naturligt-
mförande af vis skulle verka hinderligt för afsättningen af våra produkter af samma
slag på den utländska marknaden? År den slutsatsen rigtig, så visar
det sig tydligt att denna spanmålstull icke kan vara till någon fördel
för jordbruket i allmänhet. Och finnes någon sådan fördel, så är
det för de provinser, som hittills af vana eller af naturliga förhållan¬
den beräkna sina inkomster af försäljningen af höstsäd. Det är möj¬
ligt att dessa provinser hafva någon fördel af denna tull, men i stort
sedt och på det hela taget blir det, som sagdt, icke någon fördel för
Sverige i dess helhet. Jag vill för resten fråga, om det skulle vara
klokt och rigtigt att man, genom vidtagandet af en sådan åtgärd
som den nu föreslagna skulle locka jordbrukaren att mer och mer
hålla fast vid produktionen af höstsäd, eller är det icke vigtigare att
man låter det fritt utveckla sig åt det håll, der man kan söka sina
inkomster i en ytterligare förädlad form och att jordbruket fort¬
farande får gå i den fåra uti hvilken det nu stält sig? Jag kan icke
finna annat än att det skulle vara ett nationalekonomiskt fel att, till
följd af ett tillfälligt lågt pris på vissa sädesslag vilja kasta produk¬
tionen in på nya banor, som för densamma icke äro de mest lämpliga.
Flere talare hafva uppehållit sig vid beskattningsfrågan; jag kan
derför förbigå densamma och endast bedja att få instämma med Herr
Berglöf, som påpekade det oegentliga i denna väg. Jag vill dock
säga att det sannerligen icke kan tillhöra en riksförsamling, man må
för öfrigt hafva huru fast åsigt som helst i afseende på tullpolitiken,
att icke tillse huru tullarne ur beskattningens synpunkt taga sig ut.
Bevillnings-Utskottets vice ordförande har för egen del förklarat, att
Utskottet och, så vidt jag kunde förstå, äfven Riksdagen skulle vara
så konseqvent att, i händelse man finge tull på jordbrukets alster, de
öfriga näringarna äfven skulle få motsvarande hjelp i skyddsform.
Jag betvifllar icke att han i likhet med flera andra hyllar denna åsigt,
men jag vill dock fästa uppmärksamheten på Herr Danielsons an¬
förande i går, då han till stöd för sin åsigt uppräknade en hel serie
näringar, som redan hade skydd. Jag undrar om detta tyder på gen-
gåfvor i oändlighet. Om man för öfrigt vill söka gifva gengäld, huru
skall det kunna ske ? Det tror jag att man mycket litet tänkt sig. Hvad
kan t. ex. först göras för vår bergshandtering, som nu skulle få ökade
omkostnader genom spanmålstullar, då f- af hela jernhandteringens
produkter afses för export. Om då jf kan bringas i högre pris på
den inhemska marknaden, så ökas väl icke derigenom priset på den
del, som skall exporteras och sålunda kommer man i detta fall icke
till något egentligt resultat genom tull. Går man vidare till maskin¬
industrien — hvad kan der göras? Denna industri är bunden genom
den franska traktaten. Vi skulle kunna uppsäga de andra handels-
traktaterna, som icke äro bundna, och derigenom bevara vår egen
marknad mot Tysklands, Rysslands och Englands maskinindustri. Men
månne följden deraf icke skulle blifva den, att, om Sverige icke sjelft
kan producera allt som i denna väg behöfves, skulle vi få det från
rankrike, utan att skyddet komme denna näring till hjelp, eller också
utsatte vi oss för faran att England till gengäld mot oss vidtoge så-
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
39
N:o 16.
•dana åtgärder, att vår export uit skulle lida ofantligt mycket mera Angående
än detta lilla skydd skulle gagna oss. På samma sätt blir förhållau-
det med andra industrigrenar, metallfabrikationen o. s. v.; man. kan tullar.
med ett ord trots bästa vilja icke ställa kyrkan midt i byn samt (Forts.)
hjelpa den ena likaväl som den andra. Det är sålunda säkert, att
deDna spanmålstull, i stort taget, icke kan främja jordbruket, att den
i beskattningshänseende är origtig och orättvis, och att deri. slutligen
skall skada hela vårt öfriga näringslif allt mer och mer. År det då
rätt, att denna Kammare, som företrädesvis bör utmärka sig i prak¬
tiskt hänseende och som icke bör sluta sitt hjerta till för de ömmande
omständigheter, som sammanhänga med denna fråga, att denna Kammare
tager ett steg att slå in på en så ödesdiger bana? Jag får bekänna
att jag ända till denna stund icke hyst fruktan för att Kammaren
skall göra detta och jag lefver till sista ögonblicket i samma hopp.
Jag ber att på det varmaste få yrka afslag på Utskottets hem¬
ställan.
Häruti instämde Herrar S. M. Olsson och Nilsson i Espinge.
Herr Blomberg anförde: Då statsverket nu icke har något
behof af en så betydlig skattetillökning, som den nu ifrågavarande,
då jag icke af de skäl, som under den offentliga diskussionen anförts,
kunnat finna mig öfvertygad om, att de föreslagna tullarne skulle
lända svenska jordbruket till någon verklig nytta, då de fördelar, man
väntat för svenska jordbruket af dessa tullar, i alla fall icke kunna
vinnas utan orättvist betungande af en ganska betydlig del af vårt
lands befolkning, och då slutligen dessa tullar särskildt för de norr¬
ländska provinsernas inbyggare måste komma att verka synnerligt
tryckande, anhåller jag att få yrka afslag på Bevillnings-Utskottets
hemställan.
Herr Friherre Nordenskiöld: Äfven jag vill afslå Utskottets be¬
tänkande, öfvertygad som. jag är, att den föreslagna skatten är både
■oklok och obillig. Det är oklokt att, då staten ej har behof af ökade
inkomster, upptaga nya skatter och obilligt att påbjuda skatter, som i
främsta rummet drabba dem, som minst hafva råd att betala. Om.
skyddstullsystem nu på allvar införes i vårt land, så kommer all frid
på lång tid att försvinna från vårt politiska lif. Våra debatter här
komma att till stor del upptagas af frågor om skydd för näringar och
handtverk af olika slag — och ju mindre tidsenlig, ju obetydligare
näringen är, dess Krigare blir dess nödrop om skydd och hjelp.
För öfrigt tror jag ej att spanmålstullarne komma att för jord¬
brukaren medföra det gagn, man af dem väntar. Några mycket stora
jordbrukare torde nog komma att draga betydlig vinst af tullen, i synner¬
het om med jordbruket är förenad qvarnrörelse eller annan med nytt
skydd omgärdad industri. Men huru det nya systemet skall blifva
till någon nämnvärd fördel för de mindre jordbrukarne begriper jag
sannerligen ej. Det hade varit önskvärdt, om några beräkningar varit
vidfogade Utskottets förslag, genom hvilka man kunnat få klarhet i
N;o 16.
40
Torsdagen den 4 Mars, f, m.
Angående
inlärande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
denna fråga. I brist härpå har jag sjelf sökt göra upp en sådan be¬
räkning och kommit till det resultat, att vinsten måtte blifva ytterst
ringa. En mindre hemmansegare kan väl knappast i medeltal sälja
mer än 20 tunnor råg eller hvete — får han hela den nya tullen i
behåll för dessa 20 försålda tunnor, så blir bruttovinsten omkring 50
krön oi. .Men när härifrån afdrages hvad han förlorar på qvarntullen
och på förhöjda industritullar, så blir nettobehållningen i de flesta fall
helt säkert mindre än noll.
Det är lätt att inse grundorsaken till jordbrukets närvarande be¬
tryck. Den utgöres af en felaktig kreditlagstiftning, som lockat jord¬
brukaren till öfverdrifven skuldsättning. Att med ens förbättra detta
förhållande är omöjligt. Men om den svenske jordbrukaren i framtiden
verkligen skall förblifva egare af sin jord och ej förvandlas till arren-
dator åt kapitalisten, måste snart så genomgripande förändringar i
mteckningslagstiftningen genomföras, att jordbrukarens allt för stora
skuldsättning åtminstone i någon mån hämmas.
Herr Aug. Peterson: I denna fråga har talats och skrifvits
så mycket både inom och utom Kammaren, i tidningar och broschyrer
att frågan är helt och hållet uttömd, och några flera skäl för eller
mot spanmålstullarne ej gerna kunna framkomma vidare. Jag vill ej
heller besvära Kammaren med att upprepa några af dessa skäl, som
vant sanda och omsagda så mycket. Jag vill blott betona, att, ehuru
våra stora och mäktiga grannar, såsom Ryssland, Tyskland, ja de
flesta stater i Europa förskansat sig med tullar, oaktadt de hafva för¬
delen af gynsammare luftstreck, bördigare jord, billigare kapital, be¬
qväma och billiga transportkostnader, måste ändock de svenska jord-
brukaine med dessa uthärda konkurrens; alltså kunna dessa mera
lyckligt lottade nationer nedtrycka den svenska spanmålsmarknaden
och sälja sin spanmål till billigare pris än vi, just efter som de produ¬
cera^ densamma under gynsammare förhållanden. Men hvarför skall
Sverige vara det enda land, der man tillåter att utländingen får vid
konkurrensen obehindradt draga fördel af de ogynsamma förhållanden
under hvilka landets egna inbyggare arbeta? Hvarför skall man tillåta
att Sverige på det sättet förtryckes?
Då kapitalet är dyrt och transporten af produkterna kostsam,,
är det icke möjligt att uthärda täflan med utlandet, såvida icke den
svenska Riksdagen öfvar rättvisa och gifver det skydd, som andra mera
lyckligt lottade nationer förut ega.
Jag har under den sist förflutna veckan från mina kommittenter
fått många bref, den de uttala sig om den bedrötiiga ställningen inom
orten, som jag förut äfven mycket väl känner till. De hafva icke be¬
gärt annat än att, då andra nationer åtnjuta tullskydd för sina pro¬
dukter, äfven de måtte erhålla något skydd. En brefskrifvare erinrar
väl, att det lilla tullskydd, som nu är ifrågasatt, icke kan upphjelpa
den betryckta ställning, som är rådande, men han säger, att den, som
nu kan slå sig igenom, har utsigt för att ställningen blifver bättre för
honom i framtiden.
Här har man så mycket talat om, att den fattige arbetaren skall
TjrscUgen. dan. 4 M-ira, f. m.
N:o 16.
få betala den ifrågavarande tullen. Men dervidlag kan jag åberopa
hvad som yttrades i går förmiddag: “då arbetsgifvarnes välstånd är
godt, så komma arbetarne också i en god ställning11. I detta yttrande
instämmer jag till alla delar.
Herr Talman! Jag skall icke längre uppehålla Kammarens tid, då
så många talare efter mig skola hafva ordet, och då jag icke kan anföra
några nya skäl, slutar jag med att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr To 11: Då efter mig ett sextiotal af Kammarens ledamöter
begärt ordet för att yttra sig i denna vigtiga fråga, skall jag afstå
från att hålla något långt anförande, så mycket hellre som jag, efter
den mångsidiga behandling, som frågan under föregående dag och i dag
fått, icke har något nytt inlägg att göra. Jag slutar med att för¬
klara, det jag förenar mig i de yttranden, som i går eftermiddag af-
gåfvos af Herr Odell och Herr A. Rundbäck.
Herr Johansson i Stockholm: Jag öfverskattade mina krafter
och öfverträdde min läkares förbud, då jag begärde ordet i går afton.
Jag skall i allt fall nu begagna mig deraf på så sätt, att jag förklarar
mig instämma i Friherre Nordenskiölds anförande och yrkar afslag å
Utskottets hemställan i dess första punkt.
Herr Söderblom: Herr Talman! Då frågan gäller att bryta med
ett system, som under lång tid varit bestämmande för våra näringar
och vår handel, så är det för mig en kräfvande nödvändighet, att tungt
vägande skäl uppställas för att ett tilläfventyrs så ödesdigert steg må
tagas.
Jag saknar garanti för att det nya system, som erbjudes, verk¬
ligen skall infria de löften, som gifvas, och jag tror fortfarande icke
att den kris, som nu tynger våra näringar, skall kunna häfvas blott
derigenom, att vi genom tullsatser söka skydd mot främmande nationers
täflan.
Då det ingalunda ter sig bättre än hos oss inom de länder, som om¬
gärdat sig med tullar, så finner jag deruti ett stöd för min mening.
Jag håller dessutom före, att vårt jordbruk ej skall föras .framåt
genom en sådan åtgärd. Jag tror tvärtom att denna skäll verka för¬
slappande och rycka detsamma ur den rigtiga bana, det inslagit och
som betingas af vårt klimat och öfriga förhållanden.
Då jag härförutom, Herr Talman, ej är vän af indirekta skatter,
som ju falla tyngst på den svages axlar, så yrkar jag afslag på Ut¬
skottets hemställan, dermed förmenande mig handla billigt och rätt.
Herr Petersson i Hamra: Jag ber att få yttra några ord i
denna för landet så vigtiga fråga, ehuru jag icke har något nytt att
tillägga. Jag anser, att ställningen inom Östergötland i år är ännu
mer förtviflad än förra året. då denna fråga var före i riksdagen.
Såsom bevis härför ber jag få åberopa de många cessioner, som in¬
träffat, och den betryckta ställning, hvaruti såväl arbetsgivare som
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
M:o IS.
42
Torsdagen den 4 Mars. f. m.
Angående
införande a;
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
arbetare befinna sig. Skaror af arbetslöse finnas inom Östergötland
lika så väl som i Stockholm och annorstädes.
Man hörde i går en talare yttra, att han lyckönskade befolknin¬
gen i Norrland derför, att den kommit i den lyckliga ställning att
den kunde äta fläsk i stället för sill. Jag missunnar ej arbetaren
denna förmån, men sådan är ställningen inom Östergötland att be¬
folkningen är glad, om den har råd att äta sill. Der har bonden
året om att tänka på att anskaffa penningar för att betala skatter,
räntor och arbetslöner, och är man lycklig, om man får så mycket
öfver, att det räcker till de oundgängligaste kläder. Under sådana
förhållanden är det icke att undra på, om inom denna provins finnes
ett lifligt intresse för att förevarande fråga bringas till ett lyckligt
slut. Der motser man med stor oro och stort bekymmer den stund,
då frågan skall afgöras.
Jag ber härefter få vända mig mot Herr Carl Ifvarsson, som i
går hade ordet. lian yttrade, att han skulle helst hafva sett, att
frågan underkastades en lugn pröfning och hänskötes till regeringens
utredande. Han ville se tiden an och trodde att lösningen af frågan
i så fall skulle blifva mera lyckobringande för nationen. Med de
åsigter, som han hyser i afseende å vår handelspolitik, förundrar jag
mig icke öfver att han så yttrade sig. Han vet, att den, som vinner
tid, vinner allt.
Yi hafva vidare i dag från statsrådsbänken hört uttalanden, hvar¬
öfver säkerligen många förundrat sig. Åtminstone har jag förundrat
mig öfver dem. Hans Excellens Herr Statsministern har sagt, att han
i fjor, då han begärde ordet i denna fråga, yttrade sig icke såsom
enskild person, utan verkligen i egenskap af medlem af regeringen.
Om jag icke har allt för dåligt minne, folio dock hans ord så — och
det tror jag många af Kammarens ledamöter kunna intyga — att han
talade icke såsom statsrådsledamot, utan såsom enskild person. Detta
har han, såsom sagdt, emellertid förnekat i dag; och han lofvade i
sitt anförande att, om tullfrågan gick igenom vid denna riksdag,
regeringen icke skulle draga i betänkande att egna den nödig utred¬
ning. Detta, är visserligen godt och väl. Men hurudan denna utred¬
ning skall blifva och i hvilken rigtning den kommer att gå kunna vi
lätt tänka oss efter hvad vi nu hört honom yttra. Det är säkert alla
bekant — åtminstone måste man antaga att det ligger någon sanning
i tidningarnas meddelanden — att då tullpetitionen från Gefle öfver-
lemnades till Herr Statsministern, han förklarade att det skulle vara
honom kärt, om många sådana petitioner framstäldes. Vi protektio¬
nister funno detta hans yttrande något egendomligt, då derigenom de,
som i allmänhet sakna rösträtt, skulle med sina i hast tillkomna
resolutioner ega mera betydelse inför regeringen än arbetsgifvarnes
petitioner. Hvad för skydd kunna vi protektionister vid dylikt för¬
hållande hafva att vänta från regeringen? Intet! Och skulle vi ändock
göra oss några förhoppningar i det afseendet, nog finge vi vänta länge
alltid, derom kunna vi vara öfvertygade. Jag hoppas och tror dock,
att derest frågan går igenom vid riksdagen, regeringen, om den ock
saknar håg att fästa afseende vid Riksdagens beslut, likväl icke skall
Torsdagen den 4 Mars, f. ro.
43
N:o 16.
kunna underlåta att taga tillbörlig hänsyn till Riksdagens oförkränkta ingående
rätt att sig sjelf beskatta; i annat fall väntar jag att ministéren skall
söka sig ny verksamhet inom andra embeten. tullar.
På grund af hvad jag nu yttrat och öfvertygad om det oafvisliga (Forts.)
behofvet af att denna fråga får sin lyckliga lösning i tullskyddsvänlig
rigtning till förekommande af ett hopplöst elände icke allenast bland
jordbrukets, utan äfven industriens idkare, får jag i så väl arbetarnes
som arbetsgifvarnes namn yrka bifall till Bevillnings-Utskottets före¬
liggande förslag.
Herr Lundström: Jag har begärt ordet för att meddela Kam¬
maren, att till mig öfverlemnats dels en skrifvelse med tillkännagif¬
vande att arbetareföreningen i Karlstad, uttalat sig mot hvarje tull
å lifsmedel, dels ock skrivelser från åtskilliga andra af mina valmän,
som uttalat sig i en alldeles motsatt rigtning. Vidare har jag ansett
det vara min pligt att i eu så vigtig fråga som den förevarande öppet
uttala min ståndpunkt.
Då jag är från en trakt, der jordbruket icke är så utveckladt,
utan bergshandteringen utgör hufvudnäringen och spanmål måste köpas,
är det naturligt att jag icke kan vara så särdeles böjd för tull å
denna vara. Men i en fråga, så vigtig som denna, torde man icke
få fästa afseende vid sin enskilda böjelse och icke heller vid enskilda
ortsintressen, utan söka göra för sig klart hvad som för landet i
dess helhet kan vara bäst och nyttigast. Här man då tänker på att
konkurrensen med utlandet är så stor, att den nästan förqväfver alla
våra inhemska näringar, — till bevis hvarpå jag endast vill erinra
om det förhållandet, att många utländska fabriksalster säljas billigare
hos oss än i det land, der de produceras; — då genom denna starka
konkurrens sä väl jordbruket som alla industriens grenar lida af ett
betryck, som icke tyckes vara tillfälligt utan permanent och som med
hvarje år är i tilltagande, då arbetsförtjensten för de flesta artiklar,
som hos oss förbrukas, icke stannar inom landet utan går till utlan¬
det; under det att vårt folk saknar arbete eller nödgas arbeta mot
ytterst låga arbetslöner samt våra alsters afsättning i utlandet genom
höga tullar förhindras; nödgas man då icke, i betraktande af allt
detta, erkänna att något måste göras för att åstadkomma ett bättre
sakernas tillstånd!
Men, säger man, icke kan påläggandet af tullar åstadkomma för¬
bättring i allt detta. Nej, jag medgifver det, icke helt och hållet,
men något torde det likväl göra. Åtminstone synes det vara klart
att om den inhemska marknaden förbehålles för landets industri, denna
skall få en mera stadigvarande afsättning åtminstone för någon del af
sina produkter och således en säkrare existens än den för närvarande har.
Man har vidare sagt att lifsmedeltullar äro skadliga för arbetarne
derigenom att de öka deras lefnadskcstnader. För min del tror jag
att arbetslöshet är ännu farligare och att det är bättre, om arbete
står att erhålla, äfven om lefnadskostnaderna dervid skulle något
höjas. För öfrigt tyckes erfarenheten från andra länder visa, att det
icke är så alldeles säkert att priset på lifsförnödenheter genom dylika
N:o 16. 44 Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående tullar ovilkorligen skola stiga, åtminstone icke med tullafgiftens hela
införande af bel
SDClVlTnCllS’ ^ 1
tullar. I det afseendet her jag att få fästa uppmärksamheten på en ta-
(Forts.) hell, som finnes vidfogad eu reservation till betänkandet, der på sidan
66 fimnes upptaget ett “sammandrag af årsmedeltalen af de utaf sven¬
ska konsuler i vissa ryska, tyska och danska östersjöhamnar uppgifna
spanmålspris. “ Deraf framgår att under de tre åren 1870—78 var
medelpriset pr kubikfot på hvete i tyska hamnar 4 kronor mot 3,75 i
Ryssland och under de tre följande åren 1879—81, sedan en tullafgift
af 18 öre pr kubikfot år 1879 blifvit införd, 4 kronor 6 öre i de förra
mot 3 kronor 97 öre i Ryssland, således en prisskilnad i förra fallet
af 25 öre och i det senare, sedan tull blifvit införd, af endast 9 öre.
Under följande perioden åren 1882—84 var prisskilnaden endast 26
öre. På samma sätt var prisskilnaden å råg enligt samma tabell un¬
der samma treårsperioder 47 öre, under den första, samt, sedan en tull
af 16,8 öre pr kubikfot blifvit år 1879 införd, endast 13 och 21
öre under de två sista perioderna. Då år 1885 tullen höjdes till 54
öre för kubikfot hvete och 50 öre för kubikfot råg, ökades differensen
endast från 26 öre till 46 öre för det förra och från 21 öre till 37
öre för det senare och uppgick således icke heller då till tullafgiftens
hela belopp. På grund af de ofvan anförda skälen tror jag att det
är vigtigt för vårt lands industri att skyddstullar införas, men anser
också, att de icke böra införas ensidigt, utan att såväl den ena som
den andra näringen i detta afseende måste tillgodoses. Då vid förra
riksdagen frågan om spanmåls- och lifsmedelstullar förelåg, kunde
jag icke rösta derför, emedan intet fullständigt förslag till industri¬
tullar då förefans. För närvarande föreligger visserligen också endast
frågan om tullar på spannmål, men detta Utskottets förslag grundar
sig dock på eu motion, deri jemväl industritullar föreslås och Ut¬
skottet har äfven förklarat, att det framdeles, i händelse nu förelig¬
gande förslag skulle gå igenom, vore betänkt på att framställa förslag
äfven på lämpliga industritullar. Då härtill kommer att flere af dem,
som intill nu pågående öfverläggning yrkat bifall till Utskottets för¬
slag, framstäf samma åsigt, och, då jag har det förtroende för Riks¬
dagen, att, om dessa tullar nu gå igenom, Riksdagen äfven lärer tillse
att tullskydd beredes för industrien och de öfr.iga näringarne, så kom¬
mer jag, under förutsättning att äfven de, som framdeles yttra sig i
frågan till förmån för tullskyddet, skola understödja Beviilnings-Ut-
skottets nyss berörda uttalande, att rösta för bifall till Utskottets
hemställan.
Herr Friherre Tersmeden instämde med Herr Lundström.
Herr Rydin: Då jag emottagit åtskilliga petitioner i afseende
å denna fråga anser jag det vara min pligt att yttra mig i densamma.
Jag har tätt tvenne petitioner, som uttala sig emot spanmålstullar och
två som uttala sig för dem. De båda sistnämnda petitionerna stödde
sig på de förut ofta omtalade svåra förhållanden, under hvilka våra
jordbrukare nu lefva och framhöllo att tullskydd till afhjelpande deraf
Torsdagen den 4 Mars. f. m. 45
vore nödvändigt. Man har vid bedömandet häraf då å ena sidan att taga i
betraktande, att lifsmedelstullar i allmänhet äro en olägenhet, men å den
andra sidan måste man också öfverväga, dels huruvida man härigenom
kan hjelpa näringarne och jordbruket, som nu arbeta under så ogynsamma
förhållanden och dels att jordbruket torde gå ännu svårare förhållan¬
den till mötes, förhållanden så svåra, att man kan befara att en minsk¬
ning af nationalkapitalet kan blifva en oundviklig följd af att man
icke afhjelper dessa missförhållanden. Man kan nemligen tänka sig
att det går derhän att jorden icke ens kan betala de räntor, för hvilka
den har att svara till hypoteksföreningarne, och att många hemman
kunna återigen komma i samma bedröfiiga ställning som rådde under
de första decennierna, då bonden sålde sitt hemman till hvad pris
som helst, endast köparen ansvarade för de å jorden hvilande ut-
skylderna.
Till följd af dessa nu på jordbruket tryckande svåra förhållanden
är man ju ense om att något bör göras till afhjelpande häraf.
Erågan gäller nu endast sättet, hvarpå man dervid skall förfara och
hvad som bör göras. I detta hänseende borde enligt min åsigt
det egentligen tillkomma regeringen att taga ledningen. En så be¬
skaffad ledning hade vi bort kunna vänta af regeringen redan efter
förra Riksdagens beslut i frågan, då det visade sig hurusom opinio¬
nen hos en stor fraktion inom Riksdagen var för tullskyddet. Jag
lemnar nu derhän, huruvida tullskyddet i och för sig kan med¬
föra en sådan verkan som den man tror sig kunna hoppas; men hvad
som är klart är, som sagdt, att, efter förra Riksdagens beslut, man
haft skäl vänta att regeringen tagit saken om hand. Vill man att
— såsom Hans Excellens Statsministern uttryckte sig —• alla goda
krafter skola samarbeta inom representationen, så är det nödvändigt
att en ledning för dessa olika element också gifves, och denna ledning
bör tillkomma regeringen. Regeringen kan i detta fäll icke med pas¬
sivitet åse frågan, och vi kunna icke annat än beklaga att hon nu
först i sista stunden förklarat att det sätt för mildrandet eller af-
hjelpandet af det onda, som föreslagits, efter regeringens åsigt icke är
antagligt. Regeringen har nu visserligen förklarat att detta sätt icke
är antagligt, men hvithet sätt som bör antagas under dessa svåra för¬
hållanden, öfver hvilka man från alla landsorter hör klagas, det har
regeringen icke angifvit. Detta har förorsakat att man gjort sig den
frågan, huruvida tullskyddet skall kunna användas. Man har mot
detta skydd anmärkt, att man icke skall onödigtvis beskatta folket.
Statskassan behöfver icke dessa inkomster, säger man. Ja, det är
sant. Man bör icke lägga skatt på sådana saker som spanmål, eme¬
dan den i så fäll drabbar de nödvändigaste lefnadsförnödenheter.
Denna argumentation — lifsmedlens fördyrande — kan betraktas från
två synpunkter, den ena huruvida lifsmedlen genom tullen blifva dy¬
rare än de nu äro; den andra huruvida spanmålen blir dyrare med
eller utan tullskydd. Hvad den senare frågan beträffar behöfves derå
intet svar, utan i den ställning frågan nu intar, har man att besvara
den frågan: blir spanmålen dyrare genom åsättande af tull i en blif¬
vande tid än den är i den närvarande? Jag vill fästa uppmärksam-
N:o 16.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
M:o 16.
46
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
Angående heten på att här icke är fråga om normala förhållanden, utan om en
införande af undantagslagstiftning. Yi veta att till följd af kommunikationernas
^tullar tillväxt och utveckling samt en hel mängd andra förhållanden har
/Forts!) konkurrensen så tilltagit och prisen nedgått till den nivå, att det icke
kan väcka någons förundran, om man säger att prisfallet är sådant, att,
om man, när frihetssystemet började tillämpas, tänkt sig sådana för¬
hållanden som de närvarande, man icke skulle hafva vågat sig in på
detta system utan några vidare restriktioner. Yi hafva då att noga taga
i betraktande dels vårt eget lands inre ekonomiska förhållanden och
dels våra förhållanden till andra land. Det är klart att hvarje land
är ovilkorligen förpligtadt att söka bereda sig ett sjelfständigt ekono¬
miskt tillstånd. Detta är eu gifven följd deraf att frid icke finnes
alltjemt och öfver allt på jorden. Kriget stör de normala förhållan¬
dena; så snart ett krig uppstår, rubbas ett lands ekonomi, och är icke
denna fotad på en säker grundval och har icke näringslifvet utvecklat
sig sjelfständigt, så uppkomma snart svårigheter.
Om vi gå ännu längre och tänka att ett krig kan komma att
hemsöka oss sjelfva under det att tullfrihetssystemet är gällande, huru
skall det då gå, om vi fortfarande tillämpa detta frihetssystem och
under den allmänna verldskonkurrensens fana allenast alstra de saker,
som äro naturliga för landet? Denna konkurrens har gjort ett stort
men åt den lilla industrien och är äfven öfvermäktig den stora in¬
dustrien, och hotar att slå omkull för oss den ena industrien efter den
andra, Om vi låta det nuvarande systemet fortfara, skola vi se den
ena industrigrenen efter den andra tillintetgöras, och till slut vara
hänvisade blott till att skeppa trävaror. Huru skall det då se ut
i vårt land, om vi tänka oss ett sådant tillstånd under krigets hem-
sökelse? Till följd af detta förhållande är det gifvet, att ett frihandels¬
system omöjligen kan under nuvarande politiska förhållanden tillämpas.
Det är först när den eviga freden kommer som frihetsteorierna kunna
fullt tillämpas, men innan den eviga freden inträdt är det klart, att
detta system måste tillämpas med modifikation, och en sådan modifi¬
kation är beroende af särskilda omständigheter och förhållanden. Och
när dessa omständigheter och förhållanden blifvit alldeles öfverväldi¬
gande, är det ju klart att man måste taga i betraktande i första
rummet landets egen ekonomiska ställning och i andra rummet dess
förhållande till utlandet. Man har följaktligen att se efter hvad det
är, som är att befara, hvaruti det onda ligger, och svaret blir: den
öfverväldigande konkurrensen. Det är denna öfverväldigande kon¬
kurrens, som i detta ögonblick hotar att förstöra en stor del af våra
landtbrukares ekonomiska ställning, som gör att jag icke kan annat
än tillstyrka bifall till Utskottets förslag om införande af spanmålstullar
såsom en undantagslag.
Man har sagt att dessa spanmålstullar icke skola upphjelpa jord¬
brukarens ställning och att de äro en skatt som trycker ojemnt, Hvad
beträffar det senare påståendet, så är det det egna förhållandet med
alla skatter att de trycka ojemnt. Det finnes ingen enda skatt, om
hvilken det, i fall man fäster sig vid densamma isoierad, icke kan
bevisas, att den trycker ojemnt, Men, säger man, med dessa lifsmedel-
Torsdagen den 4 Mars, f. m.
47
N:q !6.
tullar är det ett särskild! förhållande, emedan de äro af den beskaffen¬
het att de göra en viss klass medborgare i samhället skattskyldig i
förhållande till de andra. Ja, om herrarne vilja begagna det der
ordet skatt, så kan man ju säga så. Men vi skola stryka bort ordet
skatt och vi skola se att hela samhället hvilar på och utgår från den
grundsats, att de särskilda medborgare äro skyldige i förhållande till,
förpligtade emot och beroende af hvarandra. Det är ömsesidigt bero¬
ende, ömsesidig samverkan, som ligger till grund för hela samhället.
I det ena fallet kan den ene vara beroende på ett, i det andra fallet,
den andre på ett annat sätt. Om vi nu för att få till stånd ett
normalt förhållande i afseende å våra näringar, om vi i detta hän¬
seende vidtaga åtgärder, hvarigenom en klass, och dertill den mest
talrika i samhället, blir hjelpt, så är väl detta icke af någon sär¬
skild betydelse blott för en viss klass, utan för samhället i dess helhet.
Geijer säger på ett ställe, att hvar och en menniskas eget välförstådda
intresse är alla de andras. Man kan också vända om denna sats och
säga, att alla andras välförstådda intresse också är ens eget. Om nu
större delen af samhället skulle lida, så att dess ekonomiska existens
stode på spel, är det ju klart, att det helas välförstådda intresse for¬
drade, att man vidtoge åtgärder för att afhjelpa detta missförhållande.
Man har talat om, att det nu vore fråga om att ändra det sy¬
stem, vi en lång tid hållit fast vid, och att öfvergå till ett annat.
Men, mine herrar, vi hafva icke hittills haft något system, som varit
helt och hållet ett frihandelssystem, utan ett, som varit eu blandning
af frihandel och protektionism. Vi hade förut ett mycket starkt utpreg-
ladt protektionistiskt system, men detta var till en viss grad förtryckande,
och det var derföre eu vinst, att man sökte i frihandelssystemets rigt-
ning utveckla det protektionistiska systemet. Att så skedde var särskild!
med hänsyn till då rådande förhållanden af stor vigt. Men förhållandena
kunna ändra sig, det system, som nu är rådande, kan behöfva ändras,
så att det något mera vändes i protektionistisk retning, och då är
det klart att den näring som mest lider skall i främsta rummet ses
till godo. Tull måste i vissa hänseenden vara en hjelp emot det onda;
den är en fördämning emot öfversvämningar. Men, säger man, det är
en så liten fördämning, att den gör ingenting. Ja, det vet man icke.
Ibland kan det vara en obetydlig omständighet som förändrar för¬
hållandena och framkallar en lifaktig verksamhet, der den hotar att
aftaga, och om en sådan förändring icke inträder, kan det lätt hända
att förtviflan framkallar laissez-aller-systemet, hvilket är af den be¬
skaffenhet att, när man en gång kommit in på detsamma, man van¬
ligen låter förhållandena fortfara ända till dess de blifva en kraft, så
mäktig, att den icke längre kan motstås, utan leder till undergångens
brant. Men, säger man, detta är en öfverdrifven farhåga. Förhål¬
landena äro icke så svåra; industrien har förkofra! sig ganska betyd¬
ligt, och man hänvisar dervid till statistiska tabeller, taxeringsvärdena
o. s. v. Ja, enligt statistiken är detta påstående fullkomligt rigtigt;
det nationella kapitalet har ökats. Men en annan fråga är: hvad är
väl det nationella kapitalet värdt, om det icke gifver någon inkomst?
Hvad är det värdt att hafva en mängd verkstäder och en mängd berg-
Angäende
införande af
spanmäls-
tullar.
(Forts.)
N:o 16.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
48 Torsdagen den 4 Mars, f. m.
verksinrättningar, om icke dessa kunna hållas i verksamhet? Hvad är
det värdt med den stora jordarealen, om egendomarne gifva så ringa
afkastning, att allt flere och flere arbetare måste afskedas, allt flere
och flere medborgare försättas i overksamhet? Det är på grund af
de farhågor jag i dessa afseenden hyser för vårt lands näringsidkare,
som jag anser det vara en pligt för mig att söka bidraga dertill att
föreliggande betänkande måtte af Riksdagens bifallas.
Man har med afseende å förhållandena i utlandet påvisat, huru¬
som det tullsystem, som der tillämpas, har sin förklaring i helt andra
förhållanden, än de hos oss rådande. Ja, detta är alldeles rigtigt;
jag vill icke bestrida det. Men det är en fråga, som ännu icke blif¬
va besvarad, nemligen det faktum, att tullar finnas i allmänhet in¬
förda utomlands, förhållandena der må nu vara hurudana som helst.
Man kan säga att Sverige nära nog står isoleradt i detta hänseende,
ty skyddstullar äro införda i Tyskland, Ryssland, Österrike, Italien,
Spanien, Frankrike in. fl. länder, och det är endast England och Bel¬
gien som icke hafva sådana. Hvad England beträffar, är det en stor
industristat och en stor kolonialmakt, och kan derföre inom sig sjelf
helt och hållet ordna sina förhållanden, alldeles såsom Nordamerika,
som också är oberoende, så att det kan inom sig sjelf ordna sina för¬
hållanden. Men så är det icke med oss; vi miste tillse att alla de
krafter, som finnas inom oss, uppkallas till verksamhet, och för detta
ändamål måste vi på något sätt söka att uthärda den konkurrens,
som gjort den lilla industrien till en obetydlighet och nu hotar jem¬
väl den stora industrien och äfven landtmannen.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Med Herr Rydin instämde Herr Mallmin.
Då ännu många talare anmält sig vilja afgifva yttrande an¬
gående föreliggande punkt, uppsköts den vidare öfverläggningen till
kl. 7 e. m., då detta sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme
att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. \4.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Isaac Marcua’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1886.