RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Andra Kammaren. M:o 15.
Onsdagen den 3 Mars.
Kl. 7 e. in.
§ 1-
Fortsattes öfverläggningen rörande lista punkten af Bevillnings- Angående
Utskottets Betänkande N:o 1, angående vissa delar tullbevillningen. införande af
spanmåls-
Herr Dieden erhöll ordet och yttrade: Jag begärde ordet med
anledning af Herr Grefve Sparres yttrande, att svensk råg gälde i ’°rb'
Stockholm endast 70 öre per 20 skålpund och att ändå ingen ville köpa
den. Detta låga pris kan väl icke förorsakas af annat än en dålig
qvalitet hos varan, ty i Malmö har svensk råg hela vintern galt cirka
85 öre, emedan man samtidigt kunnat införskrifva rysk råg för 75
å 80 öre per 20 skålp. Priset på rysk råg lär väl numera bestämma
värdet af den svenska; och jag kan derför icke inse, hvarför så stor
prisskilnad på inhemska rågen kunnat uppstå mellan Stockholm och
Malmö, om icke qvaliteten är orsaken dertill. Hos oss i Malmö an¬
vändes rysk råg endast till grofbröd och inhemsk till finbröd, s. k.
sikt; och fastän så mycket högre pris betalts för inhemsk råg, har
det stundom denna vinter händt, att man blott med svårighet kunnat
anskaffa så mycket skånsk råg, som behöfts för konsumtionen på
platsen. Herr grefven yttrade äfven, att ingen ville köpa svensk råg,
hvartill orsaken vid remissen af motionen uppgafs vara den, att im¬
portörer föredraga att köpa utländsk vara, enär den erhålles på tre å
sex månaders kredit; gjorde han då konkurs före betalningstidens
slut, undsluppe han alldeles att betala varan. För min del är jag
viss, att ingen enda last rysk råg af svenska importörer köpes mot
vare sig tre eller sex månaders accept, utan liqvideras dessa råglaster
alltid genom rembourse på Hamburg eller Berlin, i hvilket fall en och
annan importör nog hos bankirerna kan få anstånd med täckningen
af remboursen; men i allmänhet förmedlas dylika rembourser genom
de enskilda bankerna, hvilka derför pläga taga liqviden kontant emot
connoissementet.
Herr Grefve Sparre anförde vidare, att många af hans motståndares
åsigter och påståenden voro besynnerliga; men mig förefaller besyn-
Andra Kammarens Prat. 1886. N:o 15. 1
N:o 15.
2
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående nerligt hans yttrande, att frihandeln alstrar mord och sjelfmord, hvilket
införande af skulle bevisas deraf, att en prefekt i det skydäsvänliga Frankrike
TX?" mördats-
(Forts.) Rakt på saken för de ifrågavarande tullarne har egentligen blott
en enda talare, Herr Dauielson, yttrat sig, och hans anförande helsades
också med mångsidigt instämmande. Äfven jag skulle måhända in¬
stämt i hans yttrande, om jag deri funnit någon bevisning för, att
landtbrukets nuvarande betryck verkligen skulle afhjelpas genom dessa
tullar. Jag för min del kan icke inse, att en prisförhöjning af ett
par kronor per tunna för den ringa qvantitet vintersäd, som landt-
männen hafva att afyttra, kan väsentligt förändra ställningen. Eu
half tunna större eller mindre afkastning per tunnland hade en vida
större betydelse, och så noga kan ju ingalunda afkastning af eu
egendom på förhand beräknas. Om vi nu införde den föreslagna
spanmålstullen, så skulle priset å varan stiga just till hvad det var¬
vid denna tid förlidet år; men äfven då fördes ju samma språk för
tullen som nu, då grefve Sparre ropade på tull i jordbrukets, i foster¬
landets, i den allmänna kreditens och i rättvisans namn. Ställningen
blefve icke bättre nu än då, då den ansågs vara så dålig. Haden I,.
mine herrar, också infört denna tull förlidet år, då vi voterade om
den, hade resultatet blifvit noll; ty spanmålspriset föll straxt på som¬
maren ungefär så mycket som den då föreslagna tullen, hvilket föran¬
leddes af den i Tyskland införda tullsatsen. Jag kan ej neka till,,
att jag just till följd deraf kände mig en smula vacklande i mina
åsigter mot spanmålstullar i Sverige. Men jag tänkte snart: ja, det
är nu vid öfverflödande tillgång och stagnation i all spekulation, som
säljarne få taga hvad pris som bjudes. Men här blir väl framdeles
likasom tillförene andra tider med ringa tillgång och större spekula¬
tion; och då, mine herrar, är det säljarne, som diktera priset; och
då ville vi väl icke än mera med tull fördyra det dyra brödet. Mån¬
gen tror, att spanmålsprisen hädanefter icke kunna stiga. Jo, det
kunna de visst. De hafva på senare tiden stigit rätt betydligt. Rå¬
gen, som vid jultiden kunde införskrifvas från Libau för 97 mark per
1,000 kilo, gäller nu der 110 å 112 mark. I Berlin har rågpriset
stigit från 128 till 138 mark och i Amsterdan från 12(3 till 135 gul¬
den. Ilvetet har likaledes stigit i pris och gäller exempelvis i Malmö'
110 öre för 20 skålp.
Med den ovanligt stränga vinter, som håller sig i Tyskland —-
herrarne se af väderleksuppgifterna från Breslau, Leipzig med flera
platser, att kölden der nästan hvarje dag vexlar mellan 12 och 17
grader — kan det ju hända att Tyskland i år får en dålig rågskörd
och att vi till hösten kunna få se priset på rågen vida högre än det
nu är, och då skulle vi väl icke vilja hafva någon tull på denna vara-
Men nog vore det snöpligt att nu sätta tull derpå och straxt derefter
få lof att taga bort den.
Svenska folket har väl sedan det nya representationsskickets in¬
förande aldrig med sådan väntansfull oro och spänning afvaktat ut¬
gången af någon fråga som af detta beklagliga förslag. Jag må kalla
det så, ty det blir ödesdigert till sitt resultat, vare sig det blir bi-
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
3
N:o 15.
fallet eller afslaget. Afslås det, skall kanske hälften af nationen _ Angående
finna sig besviken i sin förhoppning om bättre tider, och beviljas det, införande af
skall kanske en ännu större del af nationen känna det mycket tungt, s"
att denna den mest förhatliga af alla skatter pålägges samhället. Om (Forts.)
någonsin en kompromiss vore påkallad, så tycker jag att det vore i
denna fråga, och en kompromiss som kunde tillfredsställa alla parter
vore om man fortfarande läte omalen spanmål fritt införas, men der¬
emot satte tull på mjöl. Härigenom kunde den ryska rågen, som
nästan uteslutande användes af arbetarne till grofbröd, fortfarande
komma dem till godo så billigt som möjligt, men den svenska rågen
betinga något högre pris till finbröd, och det betyder väl icke så
mycket, om man får betala detta litet högre. Sammalunda med hvetet.
Mine herrar! Jag yrkar afslag å denna första punkt i Utskottets
betänkande.
Vidare anförde:
Herr Lyth: Då jag på förmiddagen hörde min vän Herr Gustafs¬
son från Stockholm framkomma med en hel mängd siffror, som skulle
bevisa att våra tillgångar på de senaste 20 åren i mycket hög grad
ökats, så föreföll det mig verkligen något besynnerligt. Jag vill der¬
med icke alls påstå att hans uppgifter voro origtiga, ty jag är full¬
komligt öfvertygad att han läst siffrorna rätt. Men, som sagdt, saken
föreföll mig dock underlig. Jag skref upp på en lapp en af dessa
siffror, nemligen den som skulle utmärka huru mycket fastighetsvärdet
på landet hade på 20 år stigit, eller med omkring 370 millioner kro¬
nor. Jag såg derpå efter i Sveriges officiella statistik, och fann der
att uppgiften var fullt rigtig. Det förundrade mig emellertid och jag
tänkte för mig sjelf: är detta möjligt, och hvithet år är det som denna
enorma tillväxt i fastighetsvärdet egt rum? Jag följde det ena året
efter det andra och fann på 1870-talet fastighetsvärdet på landet vara
någorlunda lika till år 1878, då det i rund summa uppgick till något
mer än 1,876 millioner kronor. Men år 1879 hade det stigit till
2,101 millioner, således på ett år ökats med 225 millioner. Besyn¬
nerligt, tänkte jag; hvad kan orsaken vara? Jag kom då ihåg att det
var samma år som dåvarande finansministern utfärdade sitt ryktbara
cirkulär till länsstyrelserna med anmodan att tillse det hemmanen
åsattes ordentligt taxeringsvärde. Jag minnes mycket väl hvilket
missnöje detta märkvärdiga cirkulär väckte i landet, och jag erinrar
mig särskildt att i min hemort hemmanen detta år upptaxerades
ovanligt högt. Jag har nämnt detta för att visa att den bevisning,
som Herr Gustafsson framlade om tillökningen af våra tillgångar, ej
egentligen var så mycket värd. Den är helt och hållet en bokförings-
affär och således imaginär, på samma sätt som då t. ex. en köpman
i sina böcker ökar värdet på sin egendom för att deri öka sin kredit.
Jag har blott velat fästa mig vid denna enda siffra; äro de öfriga
sifferuppgifterna ej mera bevändt med, så blir beviset om tillväxt af
vårt lands tillgångar ej mycket att lita på.
Jag skall nu be att blott i största korthet få öfvergå till sjelfva
M:o 15.
4
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående ämnet. I förbigående vill jag dock nämna att af de “gyllene“ ord
införande af som Herr Gustafsson yttrade till oss, var det ett och annat som jag
icke kan anse så värdefullt som lian kanske sjelf tyckte. Han menade,
(Ports.) att om denna Kammares majoritet skulle gå öfver till protektionismen,
så skulle den i och med detsamma gå reaktionens ärenden. Detta är
on obevisad insinuation, mot hvilken jag ber att få inlägga min protest
likasom jag vill göra det mot ett annat yttrande, som blifvit fäldt
förut i„dag, det nemligen, att presterskapet i vårt land skulle hafva
agiterat i don nu föreliggande frågan. Jag tror icke heller att detta
är med sanningen öfverensstämmande. Det är ett påstående, som är
fullkomligt obevisadt och som lär stå för dens räkning, som ut¬
talat det.
Jag öfvergå!’ nu till sjelfva frågan och vill i korthet tillkännagifva
min ställning till densamma. Jag är alldeles icke någon fiende till
frihandelssystemet, utan tror tvärtom att den principen är den rigtigaste.
Jag anser nemligen att frihandelns fördelar äro att den åstadkommer
billiga pris å konsumtionsartiklar och bidrager till ett helsosamt när¬
mande folken emellan och deraf uppkommande mellanfolklig och nyttig
täflan samt ökade handelsförbindelser nationerna emellan. Men jag
ber få nämna att dessa fördelar äro beroende af en och annan förut¬
sättning. Den vigtigaste af dessa förutsättningar är ovilkorligen reci¬
procitet, ty derförutan förfaller hela den eljest vackra teorien om fri¬
handelns välsignelser. Teorier cell doktriner äro nog goda och vackra,
och jag skattar dem ganska högt i många fall, såsom i abstrakta veten¬
skaper, ja till och med i naturvetenskapen, men i en nationalekonomisk
fråga som denna är dock erfarenheten vår bästa och säkraste läromästare.
Jag har, mine herrar, både i år och i fjol studerat våra grafiska ta¬
beller, icke såsom min vän på stockholmsbänken blott för de senare
åren, då vi hyllat frihandelns principer, utan äfven för de år, protek¬
tionismen var rådande inom vår tullagstiftning. Jag har tagit ungefär
lika lång tid före 1856 som efter denna tid och bär då till min för¬
våning funnit att förhållandet mellan vår export och vår import under
de 30 år som föregingo 1856 var sådant, att vi hade ett plus af export,
motsvarande ett värde af omkring etthundra millioner. Ser jag åter
på de år, som kommo efter 1856, så visar sig ett motsatt förhållande.
Då finner jag flere hundra millioners brist i vår export. Jag säger
icke för mycket, om jag anslår denna brist till 6 å 700 millioner, det
vill säga en årlig brist af mellan 20 och SO millioner. Man kan ju
förklara denna brists uppkomst på många sätt, men det är i alla fall
ett faktum att den uppstått. Kär man vidare vet att vi under denna
tid ökat vår skuldsättning till utlandet, ett faktum, som väl ingen
torde vilja bestrida, så synes man verkligen hafva skäl för den åsigten,
att denna tid icke varit nyttig för landet i nationalekonomiskt hän¬
seende. Jag tror icke att man kan förneka sanningen häraf, äfven
om vår förlust icke skulle hafva varit så stor som dessa siffror utvisa,
Indika jag nu haft äran framhålla. Vid sådant förhållande anser jag
för min de!, att det är nödvändigt att vi slå in på en annan väg.
Detta är behörigt och nödigt för alla våra näringar och ej minst för
vårt åkerbruk. Näriugarne i ett land hänga tillsammans den ena med
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
o
N:o 15.
den andra alldeles såsom lemmar i samhällskroppen, och bland alla Angående
näringar är åkerbruket den vigtigaste. Den är vår modernäring, det införande af
är den som sysselsätter de flesta armar, som bär de största skatte- s^faUar **
bördorna och den som, om jag så må säga, gifver blod, lifskraft och (Forts!)
helsa åt hela samhällskroppen. Om denna näring befinner sig i ett
allt för starkt tillbakagående — och så är förhållandet med vårt
jordbruk för närvarande, ty våra jordbrukare hafva på senare tider
skuldsatt sig så, att omkring 40 procent af jorden är intecknad, utan
att den blifvit i motsvarande grad förbättrad — då är det icke väl
bestäldt, då är näringen sjuk och i behof af någon hjelp. Och, mine
herrar, denna sjukdom är icke endast tillfällig. Jag är nu gammal
och minnes mycket väl år, långt svårare än nu, då nöden till följd af
missväxt varit mycket större, men dessa dåliga tider hafva dock snart
blifvit bättre. Så är det icke nu. Det betryck, hvaraf våra näringar
nu lida, tyckes vara kroniskt. Om också ett godt år inträffar, så blir
ställningen ändå icke bättre. Yi hafva kommit för djupt ned i skuld¬
sättning, och ehuru jag icke tror att frihandeln är orsaken till allt
det onda, är jag dock öfvertygad att den är skuld till temligen mycket,
emedan den bidragit att införa eu hel mängd utländsk lyx i landet
och gifvit folket lust för sådan. Nu frågar jag: huru råda bot
för detta? Jag har icke hört någon af våra motståndare gifva oss
något råd. Man säger: I skolen införa ett mera intensivt åkerbruk,
men I fån icke skuldsätta Eder; I skolen täckdika Er jord och sköta
den bättre; I skolen anlägga mejerier, köpa separatorer och ång¬
maskiner; 1 skolen köpa in afvelsdjur af ädlare ras, men I fån icke
sätta Eder i skuld! Ja, om de ädle rådgifvarne äfven ville säga huru
detta skulle gå till, då ville vi nog vara med derom, men jag tror
icke att sådana förbättringar åstadkommas utan skuldsättning, det är
vår stora olycka. Det gör, att vi allt mer och mer fördjupa oss i
denna farliga skuldsättning, som redan nu i så hög grad belastar oss.
Mine herrar, det har blifvit sagdt här i afton, att de små jord-
brukarne icke skulle hafva någon fördel af de föreslagna tullarne, utan
endast de stora. För min del är jag af en alldeles motsatt åsigt.
Jag är ombud från en provins, hvars jordbruk skötes af nästan endast
små jordbrukare. Jag tror icke det finnes mera än tio gårdar på
Gotland, som bestå af mer än högst ett par hemman, men ändå pro¬
duceras der omkring 80,000 tunnor säd till afsalu om året; och det
är just de små jordbrukarne som producera denna säd till afsalu.
Men de kunna ej få sälja den till antagligt pris. Sistlidet år hade
vi en temligen god skörd, höstsäden blef bra inbergad under en god
väderlek. Rågen vägde 14 pund och hvetet 15 pund per tunna. På
senare tiden har jag haft många bref från Gotland, hvari säges, att
man ej kan betinga sig mera än åtta kronor per tunna råg och tolf
kronor per tunna hvete. Jag skall anhålla hos de herrar, som säga,
att det är svårt att i Malmö få köpa säd, att de måtte vånda sig till
Gotland, der det finnes en hel mängd säd, som ej kan säljas, och det
är det enda, vi begära, att få köpare till vår vara. Vi hoppas icke
att sädespriset, på det hela taget skall, åtminstone ej så snart, höjas,
men vi vilja hafva eu regulator på sädeshandeln, vi vilja att våra
N:o 15.
Angående
införande i
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
6 Onsdagen den 3 Mars, e. m.
spanmålshandlare skola hafva intresse af att i första rummet se efter,
’ om det icke finnes säd att köpa inom landet, innan de införskrifva
sådan utifrån. Jag vill icke yttra mig om de egentliga fördelarna för
våra spanmålshandlare att införskrifva utlandets spanmål, men ett vet
jag, och det är, att vår lagstiftning i närvarande stund icke motverkar
en sådan import, utan snarare befordrar den; och det visar sig bäst
derigenom att för 1857, då vi hade en måttlig skyddstull stod vår
svenska spanmål nemligen eu krona högre i pris än den ryska, men
numera är förhållandet alldeles motsatt.
Det är, mine herrar, på dessa i korthet anförda skäl, som jag
ber Kammaren att lyssna till de bönerop om hjelp, som från nästan
alla åkerbruksidkande delar af vårt land uppsändas till Riksdagen —
på samma gång jag förklarar att jag kommer att med min röst sluta
mig till den åsigt, som i betänkandet finnes uttalad af Bevillnings¬
utskottets pluralitet.
I detta yttrande instämde Herrar Petersson i Eksebo och Svens¬
son i Rydaholm.
Herr Friherre Fock: I eu fråga af sådan natur som denna, så
djupt ingripande i alla rigtningar af vårt materiella lif, torde det vara
hvarje representants pligt att uttala sin åsigt, och det är för att göra
detta, som jag begärt ordet. Jag skall dervid icke trötta herrarne
hvarken med några långa doktriner eller agrikultur-föreläsningar, ej
eller med några långa siffertal, ty jag vet mycket väl, att siffror äro
af den beskaffenhet, att man med dem kan bevisa nästan hvad som
helst; det beror endast på huru man grupperar dem. Jag skall —
och det har jag ansett för en pligt både mot mig sjelf och mot dem,
som hedrat mig med eu plats i denna Kammare — i korthet anföra
de skäl, hvilka förmått mig att yrka afslag å Utskottets betänkande
i denna punkt. Jag hacle visserligen tänkt att först kasta en liten
blick på den frihandsteckning, som den ärade representanten från
Venersborg under förmiddagen gaf oss, men jag måste afstå derifrån,
åtminstone från en detaljgranskning. Jag kan icke, jag erkänner det,
följa honom i hans djerfva flygt. En liten erinran vill jag likväl göra,
dock med reservation för möjlig missuppfattning å min sida, helst en
sådan kan vara förklarlig nog vid ett så långt, så ledigt, så hastigt
föredrag som Grefve Sparres.
Han började med att föra oss tillbaka i tiden till Gustaf Wasas
och Carl IX 'dagar. Han gjorde derefter en hastig flygt genom frihets¬
tiden, gjorde några studier öfver Adam Smith, Robert Peel, Gladstone
och — Fredholm. Härefter företogs en geografisk exkursion först ge¬
nom hela Europa: Frankrike, Tyskland, England; Belgien och Holland
voro sådana små stater, likasom Danmark, att de icke förtjenade något
afseende för oss. Sedan genom Gibraltar till Malta och Konstanti-
nopel, vidare genom Suezkanalen till Indien och Australien och vidare
till Amerika, öfver allt granskande de nationalekonomiska förhållan¬
dena. Öfver allt var det frihandeln — och det är här jag nödgas
begära eu liten prutmån — som gjort ondt i alla möjliga rigtningar.
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
7
N:o 15
Den hade framkallat fallissementen, handelskriserna m. m. i Ame¬
rika — inom parentes sagdt torde det vara kändt, att dessa icke upp¬
hörde med upphörandet af frihandeln derstädes — i Europa har den
framkallat arbetslöshet, skuldsättningar, bankkatastrofer, sjelfmord,
socialism, allt, med ett ord alla de svåra förvecklingar, hvaraf vi för
närvarande lida. Ryssland var dock det förlofvade land, der frihandel
aldrig funnit väg, och der skulle man väl då träffa god kredit och
sundt socialt tillstånd. Jag antager, att jag missuppfattat någon del
af hans anförande, men så klingade det för mig. Dessa påståenden
tror jag kräfva en prutmån; jag tror de sista 20 årens historia skall
visa något helt annat i fråga om den kommersiella och industriella
utvecklingen under denna tid.
Men jag vill öfvergå från detta stora ämne till de skäl, som för-
anledt mig att icke instämma med Utskottets majoritet. Det är först
den omständighet, att Bevillnings-Utskottet här framkommit med ett
lösryckt element ur ett tullsystem, då det föreslagit en tullsats på
spanmål och mjöl, men icke förklarar eller antyder något om det sy¬
stem, som skulle följas i öfrigt. Nu säger jag likasom den näst före¬
gående talaren, att näringarne hänga tillsammans med hvarandra så¬
som lemmarne i en kropp. Jag tror det då icke är skäl att laborera
med en sådan lem, utan att veta hvad man skall göra med de öfriga.
Det är visserligen sagdt, att den föreslagna spanmålstullen skulle
komma att föranleda väsentliga förändringar äfven i andra delar af
tullagstiftningen, i syfte att åt andra industrigrenar, såväl bergshand-
teringen som manufakturerna, bereda skäligt skydd. Hvad menas der¬
med? Nog borde man veta, huru Bevillnings-Utskottets majoritet tänkt
sig saken, ty att det kommer att möta svårigheter, känner hvar och
en som försökt sig på dylika frågor. Dessutom — jag vet icke om
af förbiseende eller af annan orsak — tinnes icke ett ord taladt om
en annan industri, som har stor betydelse, nemligen hela handtverks-
industrien.
Det andra skälet är, att här gäller att pålägga en skatteform af,
såsom det redan blifvit sagdt, och jag ber om ursäkt för detta uttryck,
den mest förhatliga natur. Det är en skatt, som drabbar alla, en ka-
pitationsskatt, men en kapitationsskatt af svåraste natur; den träffar
det späda barnet långt innan det inträdt i skatteåldern och följer den
åldrige gubben ända till grafven. Detta är en skatteform, som jag
icke anser billig, äfven derföre att den drabbar tyngst och svårast i
de hårdaste tider, under hunger och dyr tid. Jag säger härmed in¬
genting nytt, men det skadar icke att höra om det.
Jag har vidare att anmärka mot denna tullsats och det är äfven
en gammal sanning, att den ökar lefnadskostnaderna. Man har velat
bestrida detta, och jag skall senare något återkomma till denna sak.
Jag läste för en tid sedan i en fransk tidskrift af Léon Say, deri
han säger, att införselstull på spanmål är en skatt på arbetet och följ¬
den af denna skatt är en tillökning i arbetarens lidanden, för så vidt
han icke lyckas i samma mån öka sin aflöning, och lyckas han häri,
så stiga produktionskostnaderna. Lyckas sålunda arbetaren få ökad
arbetslön, hvilket med förhöjda lefnadskostnader vore billigt och rätt-
Angående
Införande
spanmåls
tullar.
(Forts.
N:o 15.
8
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
vist, så ökas genast produktionskostnaderna. Nu är det fallet att pro-
‘ duktiönskostnaderna i det moderna samhället spela en utomordentligt
stor roll, i följd af de underlättade kommunikationsmedlen, som sätta
landen i intim beröring med hvarandra. Stiga nemligen lefnadskost-
naderna, så måste också kostnaderna för industrien och handtverke-
rierna ökas. Deraf följer att vi måste hafva ökade tullsatser för att
skydda industrien och handtverkerierna, och då ökas äfven häraf lef-
nadskostnaderna ytterligare; men nu kommer det svåra. Dessa ökade
lefnadskostnader öka produktionskostnaden för vår exportindustri. Om
arbetslönen är hög för arbetarne inom metallindustrien, för arbetarne
inom trävaruindustrien, för arbetarne inom alla de industrigrenar, i
hvilka vi uppträda på verldsmarknaden, så höjes också priset på dessa
industrigrenars alster, som redan äro så tryckta, att de icke tåla vid
någon ytterligare höjning. Följden kan således blifva att eu ökad
spanmålstull skall reagera ofördelaktigt på vår exportrörelse och man
får då kanske se, att sluträkningen blir sämre än man hade väntat.
Sedermera har jag den anmärkningen mot den föreslagna spån-
målstullen, att den är komplett obehöflig ur statsverkets synpunkt. Vi
hafva ett statsöfverskott i närvarande stund af, som jag tror, bortåt-
15 millioner och eu bankovinst på nära 3 millioner, och nu vill man
ytterligare öka detta öfverskott, samla ytterligare medel i Statskonto¬
rets hvalf. Om Statskontoret vore litet fattigare, om vi till och med
laborerade med en statsbrist och dessa 15 å 18 millioner vore i folkets-
fickor, så kanhända det ekonomiska betrycket skulle vara mindre. Säkert
är dock att det icke blir mindre genom att obehöflig! öka statsinkomsterna.
Vidare har jag den erinran att göra mot den föreslagna tullsat¬
sen, att den är orättvis. Jag går tillbaka till hvad jag nyss talade
om, eller det yttrande, som förekommer på 2:dra sidan i Utskottets
utlåtande. Utskottet talar först om nödvändigheten af spanmålstullar
och gifven oss sedan förhoppning om att dessa måste hafva till följd
förändringar äfven i andra tullsatser, hvarigenom också andra industri¬
grenar skulle komma att åtnjuta skydd; och slutligen gör Utskottet
en antydan derom, att det skall underkastas någon pröfning i Utskottet,
huruvida någon nedsättning skulle kunna göras i vissa finanstullar.
Hvad de sistnämnda beträffar, hafva motioner redan blifvit väckta om
nedsättning i tullen å kaffe och socker, och det är således Utskottets
pligt att taga den frågan i öfvervägande. Hvad angår lindring i socker¬
tullen, så kan en sådan ej ske utan en minskning i skyddet för den
ömt omhuldade inhemska hvitbetssockerindustrien, och kommer väl
sålunda ej till stånd. Återstår således nedsättning i kaffetullen. Alltså,
om det blir brist på bröd, så skola vi i stället fylla magen med kaffe!'
Men, mine herrar, magen är en temligen egenmäktig herre, som kan¬
ske gör opposition mot ett sådant behandlingssätt; och gör den det,
så blir det sannolikt på allvar. Det går icke an att reglera magens
export- och importförhållanden med tullagstiftning.
Men saken har i afla fall en allvarlig sida och egentligen ingen
sida, som icke är allvarlig. Här fordra nu våra stora jordbrukare —
ty det är dem saken gäller — att de små jordbrukarne, att industri-
idkarne, att handtverkarne, att arbetarne skola underkasta sig en sär-
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
9
N:o 15.
skild skatt för att prisen å spanmål och andra lifsmedel skola kunna Angående
hålla sig någorlunda uppe under goda tider och deraf härrörande låga införande af
pris i våra grannländer. Nåväl, om vi skulle gå in derpå, borde icke
också vi då, i de mindre jordbrukarnes, i industriidkarnes, i handtver- (Forts.)
karnes, i arbetarnes intresse, å vår sida kunna fordra att, i tider, då
spanmålen är dyr i våra grannländer och riklig tillgång tinnes hos
oss, den svenska marknaden må förbehållas åt oss? Skulle icke vi
med samma skäl kunna fordra, att i sådana tider på vår spanmål
lades exporttull? Ett sådant förfaringssätt är icke nytt, det har varit
tillämpad! förr, och fortsätter man på den vägen, så kommer man
ännu längre. Man kommer å ena sidan till utförselpremier och å
andra sidan till införselpremier å lifvets oundgängligaste förnödenheter.
Det vore första steget att återgå till detta system, och jag tror icke
att framtiden skulle vara oss tacksam derför.
M ina herrar, man har så mycket och så ofta för oss åberopat
Tysklands och Frankrikes exempel. Hvad Tyskland beträffar, så är
det furst Bismarck, den mäktige rikskansleren. Det är så många
gånger sagdt detta uttryck: “tro herrarne“, men jag ber dock få be¬
gagna det ännu en gång — tro herrarne verkligen, att furst Bismarck
tagit synnerlig hänsyn till jordbrukets betryckta ställning, då han i
Tyskland genomdrifvit spannmålstullar och förhöjda spanmålstullar?
Nej, han hade högre, politiska syften; han ville vinna politiskt stöd
inom representationen, men framför allt var det behof af penningar,
och mycket penningar till att bygga fästningar, gjuta kanoner och
öfva soldater, med ett ord för stärkande af den preussiska militaris-
men. Viljen I, mine herrar, följa honom äfven på den vägen? Och
Frankrike? Der finnes en beständig statsbrist. Der äro dessa tull¬
pålagor af sådan beskaffenhet, att de till och med fått namn afkom-
pensationsatullar. De äro pålagda för att fylla statens tomma kassor
och framför allt för att tillfredsställa ett politiskt system, som kallas
— revanche. Det är hämnden, hoppet om att en gång kunna åter¬
taga de förlorade provinserna, och det är således ett krigiskt syfte,
som framkallar dessa skatteformer. Men tillåten mig att äfven an¬
föra ett annat lands exempel. För omkring ett år sedan försiggick
inom belgiska representantkammaren en debatt af mycken likhet med
den, som nu här pågår. Förslag var väckt om återinförande af span-
målstull, och protektionisterna trodde sig säkra om framgång under
en katolsk minister, hvilken hade sitt förnämsta stöd hos landets jord¬
brukare. Men kabinettets främste man, M. Beernaert, tvekade dock
ej att hellre, än att vika från sin öfvertygelse, äfventyra sin politiska
ställning. Han uttalade sig bestämt emot Tifsmedelstullarne och be¬
mötte punkt för punkt protektionisternas argument. Likasom i Tysk¬
land och Frankrike — likasom hos oss — drefvo tullvännerna den
satsen, att införselsafgifterna erläggas af de utländska producenterna
och ej, såsom de okunniga nation al-ekonomerna påstå, af de inhemska
konsumenterna. Man skulle således genom ett skickligt opererande
med dessa utgifter, sade M. Beernaert, kunna belasta utländingarne
med en god del af statsutgifterna, såsom till exempel med annuite-
terna för statsskulden. Men hvarför i sådant fall genera sig? Hvarför
N:q 15.
10
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
_ Angående åtnöja sig med en moderat tullsats på Amerikas, Indiens och Austra-
mförande^ af ]iens spannmål? Hvartör höjer man den ej till 5 eller 10 francs. In-
spanm&ls-
tullar.
(Forts.)
gen skatteform skulle kunna uppväga denna. Men olyckligtvis har
Furst Bismarclc, som bragt i marknaden satsen om att producenterna
få betala införselsafgifterna, uraktlåtit att garantera densamma, lika¬
som han icke heller garanterat ett icke mindre dyrbart af honom lånadt
axiom, det nemligen att eu prisstegring på spanmålen icke höjer bröd¬
priset. — Belgiens statsminister gick segrande ur striden. —
Innan jag slutar, kan jag ej underlåta att göra ännu tvenne an¬
märkningar. Jag finner i detta betänkande nemligen något, som jag
ej kan betrakta anuorlunda än som paradoxer. Det förefaller mig
nemligen så utomordentligt besynnerligt och egendomligt, att man
klagar öfver billigt pris på de oundgängligaste lifsförnödenheterna.
Detta förhållande borde väl tvärt om vara något godt och glädjande.
Vi bedja ju om “dagligt bröd“, men Bevillnings-Utskottet säger: ja,
men icke till för godt pris! Den andra egendomligheten, som jag
icke kunnat undgå att fästa mig vid, är den, att under det man all¬
mänt klagar, och detta tyvärr med rätta, öfver ekonomiskt betryck
för jordbruket likasom för andra näringar, under det handel och rö¬
relse ligga nere, så vill man hjelpa detta med att pålägga nya skat¬
ter. Herr Talman! Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.
Herr A. Svensson i Lösen: Då jag haft den äran att deltaga i
Utskottets behandling af föreliggande ärende, och jag icke reserverat
mig mot det beslut, hvartill detsamma kommit, så är det klart, att
jag gillar Utskottets betänkande på de skäl, som deri blifvit anförda.
Det kunde således måhända vara öfverflödigt, att jag nu yttrade mig,
men det är något, som blifvit sagdt i Kammaren, i pressen och äfven
på andra ställen af en Utskottets reservant, som gör, att jag vill säga
några ord derom. Man har först och främst förebrått Utskottet
bristande utredning af frågan. Ja, det kan man besvara huru man
vill, ett är säkert, nemligen att eu sådan utredning, som en del önskar,
är omöjlig för ett riksdagsutskott att lemna; dertill fordras en tull-
komité, om utredningen skall blifva genomgripande. Men jag ber få
påpeka, att den grupp, som reservanterna nu tillhöra inom Utskottet,
utgjorde majoritet i fjor, och jag vill hemställa till herrarne, om den
utredning af frågan, som lemnades i fjor af dem, som då voro majoritet,
var mera belysande och uttömmande, än den, som Utskottet lemnat i år.
Här har vidare frarnstälts ett annat påstående, som jag icke kan
biträda, utan måste bestrida. Man säger nemligen, och det har sagts
på många ställen, att det blott är de störa jordbrukare, som skulle
få någon fördel af spanmålstullar. På ett möte, som vid Riksdagens
början hölls här i Stockholm å hotell W:6, yttrades af Herr Fredholm
— jag citerar orden så som de stodo att läsa i en tidning: — “Span¬
målstullar komma endast dem, som kunna sälja spanmåi, till godo.
Och denna klass utgör endast hälften af jordbrukets hufvudpersoner.
Af Sveriges jordegare ega blott 13 procent mer än 40 tunnland, och
de, som ega mindre, hafva litet eller intet att afyttra". I en brochyr,
som samme Herr Fredholm utgifvit, har han äfven uttalat samma
Onsdagen den 3 Mars, e. m. 11 NlO 15.
mening, och lian säger der på sid. 7: “Nyttan af tullskyddet inskränker . Angående
sig sålunda endast till eu grupp af producenter, under det att olägen-
lieterna drabba alla konsumenter och äfven producenter, hvilka det tullar.
var meningen att genom tullar bereda ersättning för minskad export". (Forts.)
“Till fördel för ett mindre tal af samhällets invånare måste så¬
ledes flertalet göra uppoffringar, och detta kan ej vara hvarken klokt
eller rätt, allra minst om det skulle befinnas, att de sålunda på an¬
dras bekostnad gynnade äro de bemedlade i samhället och de lidande
de obemedlade.'” Och på sidan 12 säger lian: “Men tager man hän¬
syn till, att af jordegarne endast 27,300 besitta mer än 40 tunnland
åker, så kan man lätt förstå, att det förnämligast skall blifva dessa,
som komma att tillgodogöra sig en ökad vinst på förhöjda spanmåls-
pris“. Jag för min del har den uppfattningen, att hvarje jordbrukare,
den större som den mindre, har fördelar af spanmålstullar och —
jag vågar påstå det — fördelar i lika måtto. Det är naturligtvis
så, att den rörelse, som bedrifves i stor skala, lemnar större vinst än
den rörelse, som bedrifves i mindre skala. Eu fabrikant till exempel,
som ligger i affärer på flera hundra tusen kronor, gör större vinst,
om affären går bra, än eu handtverkare, som sysselsätter 2 eller 3
arbetare; men den förre gör också större förlust, om affären går illa.
Hufvudsaken är dock, att vinsten eller förlusten blifver allt efter som
de sköta sig, hvar och en i sin ställning. Och jag tror, att den min¬
dre jordbrukarens ställning nu är så illa deran, att en liten hjelp,
äfven af så obetydlig beskaffenhet som den, som här föreslås, skulle
göra ganska godt. Eu stor jordegare har ipycket flere resurser att
tillgå, för att sköta sig, än den mindre. Huru svårt det nu är föl¬
en liten jordbrukare, derpå skall jag be att för herrarne få framtaga
ett exempel från min hembygd. Der finnes en sådan jordbrukare, som
bor i närheten af mitt hem. Han har sutit på sin torfva i 30 år och
derutöfver samt födt upp en stor barnaskara på den. Han bar blott
18 it 19 tunnland åker, ingen äng och en mager beteshage. Hankom
till denna jordbit med någon skuld och har suttit på den under alla
dessa år samt födt sig på anständigt vis. Knappt har det varit, men
det är så stäldt för den mindre jordbrukaren, att det nästan är ingen,
som får lefva så knappt som han. Han har emellertid suttit och sitter
ännu. Han har icke ökat sin skuld, men icke heller kunna betala
något af densamma. Men först på de sista åren har han kommit i
verkligt trångmål, och blir det ingen ändring, så kommer det att gå
allt mer och mer utföre för honom, och min öfvertygelse är, att nan
då, såsom tusentals andra, kommer att hemfalla till proletariatet.
För min egen del är jag fullkomligt öfvertygad om nyttan af
jordbrukstullar lika väl för de mindre som för de större jordbrukare,
och ett motsatt påstående anser jag vara liktydigt med att slunga ut
bränder samhällsklasserna emellan.
Vid Utskottets betänkande äro åtskilliga reservationer afgifna.
Hvad nu först den af Herr Johansson i Noraskog afgifna beträffar,
skall jag helt flyktigt förbigå densamma. Jag vill blott uttala, att
jag beklagar, att Herr Johansson, när han skrifver eu reservation i
ett så allvarligt ämne, för det språk mot olika tänkande som han
N:o 15.
12
Onsdagen den S Mars, e. m.
Angående
införande t
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
gör. Jag beklagar detta, derföre att han intager en så framskjuten
ställning i Kammaren och innehar en af Riksdagens förnämsta för¬
troendeplatser. Det är derför jag tycker, att han icke bort begagna
sådant språk som han gjort.
Så kommer jag till en annan reservation, afgifven af Herr Olof
Jonsson i Hof. När jag läste denna reservation, får jag bekänna att
jag fick den tanken: antingen skämtar Herr Olof Jonsson eller talar
han sanning. Han har ganska ofta skämtat inom Utskottet i allvarliga
frågor, så att man får se temligen noga på hvad han skrifver för att
komma under fund med om det är skämt eller allvar. Då vi inom
Utskottet hade beslutat oss för spanmålstullarne, blef den andra frågan,
som förekom till behandling, huru stora desse skulle vara. Det fram-
stäldes då proposition på just det belopp, som Utskottet här föreslår.
Då hemstälde Herr O. Jonsson i Hof, att man skulle sätta eu tull
af 20 öre på 100 kilogram i st. f. 2 kronor för 100 kilogram, som
här föreslås. Vid behandlingen af tullen på hvete föreslog han en
tull af 4 kr. för 100 kilogram. åf dessa hans förslag gick naturligt¬
vis icke något igenom, då ju hvar och en kunde se att han skämtade.
Uti reservationen säger Herr Jonsson: “en spanmålstull skulle
verka hämmande på jordbrukets intensiva utveckling och, utan att
derför medföra annat än skenbara fördelar, sålunda förrycka jord¬
bruket ifrån den sunda rigtning, hvarpå det numera med stor kraft
slagit in, men vara till skada för hela vårt öfriga näringsliv. 1
sammanhang härmed ber jag att äfven få yttra några ord angående
en utaf Herr Fredholm från Stockholm utgifven brochyr, som be¬
handlar samma ämne. Det heter der på sid. 20: “I detta samman¬
hang återstår att bemöta en ännu möjlig invändning, ty tullskydds-
vännerna tröttna aldrig i att göra invändningar. Måhända skall man
framkasta det spörsmålet, att om vi vidtaga den af tidsförhållandena
påkallade och nu förordade förändringen i hushållningen och minska
sädesodlingen till fromma för en ökad odling af foderväxter, i ända¬
mål att genom utvidgad ladugårdsskötsel och derpå grundad mejeri-
handtering bereda oss större vinst af jordbruket, skall ej då, genom
att andra länder af de rådande konjunkturerna tvingas gå till väga
på samma sätt, uppstå en öfverproduktion, som slutligen äfven på
detta område skall föranleda ruinerande pris och derigenom åter för¬
sätta vårt jordbruk i samma ogynsamma läge, som det nu intager.
På en sådan invändning kan endast svaras, att ännu äro vi ej der,
och hvar dag häfver sin omsorg. Faran är ej heller så stor, så länge
de stora kulturländerna genom sina skyddstullar verka återhållande
på jordbrukets utveckling i dessa länder. Men när dessa länder en
gång komma till bättre insigt om sina egna fördelar, och ladugårds-
skötseln för oss derigenom kanske blir mindre lönande, så är vårt
land lyckligtvis i besittning af sådana naturliga förmåner, att de åt
vårt landtbruk öppna utsigt, att på många landthushållningens om¬
råden kunna åt sig bereda försteget i den allmänna konkurrensen.
Många kulturväxter och särskildt fröen af åtskilliga vigtiga sådana
utveckla sig här fördelaktigare än i andra länder. “Nu är det min
och jag tror de fleste landtbrukares mening att om man vill införa
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
13
M:o 15.
ett intensivt jordbruk, så måste detta fotas på en rationel grund. Angående
Det är svårt, ja nästan omöjligt att sköta ett jordbruk intensivt och
tillika frångå den rationella grund, hvarpå det bör hvila. Man säger SPtMar.
då: “låt bli att odla de ädlare sädesslagen, utan slå in på en annan (Forts.)
väg och odla hafre och foderväxter". Jag tror, i likhet med den
siste talaren, att om man vill hafva ett väl skött jordbruk, så måste
växtföljden göras så stor som möjligt är. Då nu dertill kommer att
Herr Jonsson i Hof säger, att spanmålstullen skulle verka hämmande
på jordbrukets intensiva utveckling, så säger jag honom tillbaka, att
jag för ruin del tror, att en spanmålstull icke skulle verka något alls.
Andra påstå att den skall verka med hela beloppet, men då kan det
ju hända, att det rätta ligger midt emellan dessa påståenden. Att
man skulle få 1 eller 11 kronor mera för 1 tunna spanmål kan
väl icke enligt min uppfattning åtminstone, verka hämmande på jord¬
brukets intensiva utveckling. Detta hans tal är således mera fantasi
än verklighet.
Representanten för Kristiunstad höll ett mycket vackert tal uti
frihandelsvänlig rigtning och detta uti ganska hög mening. Jag vill
nu icke ingå i några kommentarier öfver hans anförande, men jag
kan icke underlåta att erkänna, att jag tick en egendomlig tanke, då
jag hörde detta tal och det bifall, hvarmed det emottogs.
Jag läste för några år sedan en bok af den franske författaren
Jules Verne, hvilken bok blifvit öfversatt till svenska språket, och då
jag läste den kunde jag icke annat än beundra författarens fantasi¬
rikedom. Bokens titel var: “Om tusen år“. Han har i denna bok
utvecklat eu fantasi, sådan att jag icke tror någon menniska vara i
stånd att följa honom eller tänka sig sådana ställningar och för¬
hållanden som lian gjort. Jag anhåller att i största korthet få redo¬
göra för bokens innehåll. Eu person, antagligen författaren sjelf, satt
en afton och funderade på, huru verlden möjligen skulle se ut efter
1000 år. Då kom eu fé, utrustad med allmakt, till honom och sade:
vill du se verlden, huru den ser ut efter tusen år? Det vill jag,
svarade mannen. Han tick da domna af och såg i drömmen huru
verlden kominer att se nt om tusen år. Han såg då bland annat, att
Söderhafsöarne voro mera storartade än sjelfva Paris. Feen kom då
till honom och sade: nu ser ni huru det ser ut om tusen år. Men
huru är tillståndet i Europa, frågade mannen. Derom viste hans led¬
sagare ingenting. Naturligtvis såg det ut der jemförelsevis som till¬
ståndet för närvarande är bland rödskinnen i vestra Amerika. Men
huru har detta tillgått, frågade han. Det vet jag icke, svarade feen,
men det finnes en historieskrifvare, som vet det. Han frågade då
denne derom, och han sade, att det blifvit en sådan täflan mellan
länderna och att allt dragit sig från Europa, som numera i afseende
på kultur icke hade något att säga mot den nya verlden.
Jag ber om ursäkt att jag framdragit detta, men då man ser
hvilken utveckling den nya verlden tagit under de senaste årtiondena
samt betänker, att det icke dröjer mer än ett par år, innan Panama-
näset genomskäres och den amerikanska vesterns alster komma att
förqväfva den gamla verlden, för så vidt vi icke skydda oss, så får
N:o 15.
14
Onsdagen 3 Mars, e. m.
Angående jag säga, att om alla Europas stater skulle handla i den rigtning,
införande af som jgerr von der Lancken önskade, skulle vi måhända snart få den
'tullarS" tan^en realiserad, som uttalades i nämnda bok. Ty genom de alster,
Forts.) som nya verlden sänder på oss, dragas kapitalen dit öfver och med
kapitalet följer folkströmmen. Men lyckligtvis hafva statsmännen i
andra land beaktat detta och satt en dam deremot.
Vi stå nu inför afgörandet af-en allvarlig fråga; den tränger sig
med oemotståndlig makt på oss alla, och på mig gör den ett sådant
intryck att, då jag sett huru Ryssland, Tyskland, Österrike-Ungern,
Italien och Frankrike redan sökt bevara det inhemska arbetet och
inhemsk produktion åt den inhemska marknaden, jag omöjligen kan
göra annat än gå med på samma väg och derför biträda Utskottets
förslag.
Jag vill ännu nämna en sak. I England, som ännu icke följt
denna väg, utan fortfarande håller på frihandeln, hvilka stora rörelser
försiggå icke der just nu! Vi veta att det urartat till upplopp i
London och vi hafva sett af tidningarne att der ropas: bort med ut-
ländingarne, vi vilja hafva England för oss sjelfva och vi vilja hafva
arbete och njuta dess frukter lör oss sjelfva. Så låter det i detta
beprisade England, frihetens stamland.
Herr Talman! Jag ber för min del få yrka bifall till Bevillnings¬
utskottets förslag.
Herr Janson i Carlshed: Då det nu gäller att afgifva sitt votum
i denna vigtiga fråga, har jag äfven tagit mig friheten att begära ordet
för att uttala min åsigt i densamma. Om jag då skulle handla efter
min egen fördel, skulle jag naturligtvis yrka afslag på Bevillnings¬
utskottets förslag, ty jag vet att, om spanmålspriset är lågt, skulle
vi sågverksegare draga stor nytta deraf, derigenom att, då lifsförnöden-
heterna äro billiga, vi icke behöfde betala våra arbetare höga afiöningar.
Men då man sett saken på närmare håll och märkt, huru förhållandena
äro i landet och för jordbrukaren i synnerhet, som exempel i den ort
jag tillhör, ställer sig frågan helt annorlunda. För omkring 20 år sedan
läns der i orten knappt ett enda hemman till salu och, om jag nu
vore spekulant, vet jag icke hvilket hemman jag icke skulle få köpa.
Så hafva förhållandena gestaltat sig under frihandelns välsignelserika
och i allo så beprisade tid.
Här har sagts, att vi genom svälttuliar skulle bringa våra arbe¬
tare till undergång. Deremot vill jag säga, att om man gifver folket
arbete och sålunda söker föda dem på ett hederligt sätt och om man
då vill hafva en ringa ersättning för hvad jorden frambringar, så
svälter man dem väl icke. Det fans tider, då egendomsegaren fick
dubbelt så mycket betaldt för spanmålen som nu och hade icke stor
ränta å kapitalet likafullt, nu deremot betalas arbetaren dubbelt så
mycket som förr och resultaten synas dagligen af konkursantalen.
Vi hafva genom tidningar och till och med inom Kammaren anvisats,
huru vi skulle sköta jordbruket, så att det bär sig. Men dessa anvisningar
hafva i synnerhet kommit från sådana personer, som endast föda ar-
betarne med munnen, eller ock från tjensteman, som kanske aldrig haft
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
15
N;o 15.
något jordbruk. Den som är uppfödd vid och alltid haft jordbruk Angående
och förstår det, torde måhända bättre kunna bedöma huru jordbruket införande af
skall skötas än desse tidningsskrifvare och andra herrar. Man har tullar S"
vidare talat om de betryckta arbetarne i städerna. Men man besinnar (Forts!)
icke, att de arbetare, som få sträfva långt mer än andra, äro just
hemmansegarne och de mindre jordbrukare, hvilka från klockan 5 på
morgonen måste arbeta i sitt anletes svett till klockan 9 å 10 på afto¬
nen. Der duger icke att framkomma för dem med förslag att inskränka
arbetstiden till 8 timmar om dagen, som af eu arbetarevän i Första
Kammaren föreslås.
Här skulle vara mycket att tillägga i denna fråga, men då jag
icke vill för mycket upptaga Kammarens tid, skall jag nu öfvergå till
reservanternas yttranden. Vi hafva då först en reservant från Första
Kammaren, med hvilken en representant från Bohuslän i denna Kam¬
mare märkvärdigt nog instämt. I denna reservation sägas dessa för
mig som landtbrukare obegripliga ord: “Då, enligt min oförgripliga
mening, spanmålstullar, om ock inkomstbringande för ett mindretal
innehafvare af jordbruk i vissa delar af vårt land, likväl i det hela
mera skada än gagna sä väl idkarne af jordbruk som utvecklingen af
jordbruksnäringen", etc.
Jag gratulerar Bohuslän att vara i den lyckliga belägenhet, att
en dess representant kan instämma med Herr Generaltulldirektören i
denna de!. Den ort, jag representerar, är dock en mager ort, der det
finnes mycket jordbruk, som eges af små hemmansbrukare; men af
alla, jag der känner, tror jag ingen skulle kunna instämma med repre¬
sentanten från Bohuslän. Hvad åter beträffar en reservation af en
annan ledamot från denna Kammare, dertill eu af Riksdagens förtro¬
endemän, Herr Johansson i Flora skog, har jag väsentligen förekom-
mits af min ärade vän på blekingebänken. Men nog är det märkvär¬
digt att se, hvilket språk föres i denna reservation, der det bland
annat förekommer en sä vacker strof, som »när tjufvarne börja träta»
och dylikt. Sådant språk tror jag, kan passa den publik, som är van
att låsa de vackra arbeten, som ofta förekommit af denna penna i
vissa tidningar; för Riksdagen är det mindre lämpligt och borde aldrig
från en förtroendeman kunnat förekomma.
På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag bifall till Utskottets
förslag, som jag hoppas måtte komma af denna Kammare åtminstone
beslutas.
Flerr Her slo w: Det är icke utan en viss tvekan och i största
ödmjukhet som jag ännu en gång tager till ordet här i en svensk
riksdagskammare, då jag i dag på förmiddagen af eu af våra mest
lysande talare blifvit i likhet med hela den öfriga skånska och hall-
ländska befolkningen utrangerad från den egentliga svenska nationen
och, värre än så, då jag onekligen måste bekänna att jag ända från
det ögonblick, då jag först började tänka i dessa ämnen, och det är
nu mer än ett tjugotal af år sedan, instämt i våra svenska frihand¬
lares »abderitiska vrövi». Jag tyckte naturligtvis, att detta uttalande
visade något litet öfvermod från den ärade talarens sida. Men att
N:o 15.
16
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
. -ingående det icke var hvad han sjelf benämnde okunnighetens öfvermod^ utan,
mspanmåls-f ll7ad som allticl ilos il0n0m gör sig gällande, de vidtomfattande stu-
tullar. diernas, den djupa kunskapens, om ej försvarliga, sä dock förklar-
(Forts.) liga öfvermod, det märkte vi genast af den framställning som omedel¬
barligen följde och hvari häri gaf oss en öfverdådigt korrekt och läro¬
rik skildring af deii nationalekonomiska vetenskapens utveckling under
ett århundrade och en med den glänsande statsmannens hela skarp¬
blick uppfattad och koncentrerad teckning af skiftningarne i de euro¬
peiska staternas handelspolitik under de sista 2 å 3 decennierna. Mot
denna sista historiska teckning — den förra skall jag icke här våga
mig in på — vill jag emellertid fördrista mig att göra ett par små
påminnelser.
Han kom in på skildringen af den öfvergång England gjorde från
skyddstullsystemet till frihandeln och förklarade att den inträffade då,
när Englands statsmän funnit, att nu vore tiden dertill inne, sedan
under protektionismens hägn landets näringskrafter så utvecklats, att
man segerrikt kunde upptaga konkurrensen med hvilken som helst
annan nation. Det var, säde han, sir Robert Peels statskonst, som
bestämde systemskiftet. Detta är icke sant; aldrig har statskonsten
uppifrån blifvit hårdare behandlad af öfvertygelsen nedifrån än i det
ögonblick, då spannmålstullarne i England afskaffades. Det skedde dä,
när inom de stora lagren af befolkningen förbittringen nått sin höjd,
när i dalarne vuxit upp en storm, sådan ännu aldrig det engelska stats¬
skicket utstått, en storm, som nedifrån lyfte sig mot höjden och slut¬
ligen böjde sjelfva topparne inom dess regering och parlament. Sir
Robert Reel var icke den, som inventerade denna reform; nej, han be¬
gagnade sjelf stormen för att, sedan han, från att vara protektionist,
ändrat signaler, låta sig af den brusande stormens kraft föras upp
på maktens höjder, som han nyss måst lemna. Och aldrig har ett
folks innerliga öfvertygelse utvecklat eu så besegrande kraft mot en
så mäktig, herskande oligarki, som just då. Den tilldragelsen är
således icke bevis på beräkning och statskonst, nej, den är bevis på
huru stark eu förbittring, koncentrerad hos den stora massan af natio¬
nen, kan blifva i anledning af dessa tullar. Må vi taga oss till vara
att vi icke, liksom det engelska parlamentet, nödgas underkasta oss
att tre nätter å rad en skylt öfver vår dörr anslås, der det står: “Span-
målskrämarébolag; gör affärer i lagstiftning, skattpåläggning och span-
målsförsäljning åt nationen.“
Det är icke heller alldeles rigtigt, när den ärade talaren låter
Frankrike gå öfver till protektionismen på grund af Thiers’ omsorger
om landets näringar. Frankrike hade i sjelfva verket, liksom vårt
land, aldrig helt lemnat protektionismens väg, och att denna väg nu
åter helt beträddes, dertill verkade helt andra orsaker. För Frank¬
rike gälde det numera att uttaga 18 milliader, krigsomkostnader, hvar¬
af 5 skulle kontant erläggas till ett främmande rike. Och sjelfve furst
Bismarck duger icke heller såsom exempel på en statsman, som endast
af intresse för näringarne förer sitt land öfver till tullskyddet; han
var frihandlare ända till det ögonblick, då det gälde att skaffa egna
och tillräckliga inkomster åt det nyskapade kejsarrike, som hade honom
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
17
N:o 15.
att tacka för sin tillvaro. Han hade försökt två olika utvägar att . Angående
öka landets finanskällor, men utan framgång; slutligen fick lian klart iförande af
för sig, att detta konservativa parti, som förut bekämpat hans skatte- ^tvålar. *"
planer, skulle sluta sig till honom, om han beträdde den protektio- (Forts.)
nistiska vägen. Då blef han protektionist; och från det ögonblicket
daterar sig den allmänna omkastning, som strömningen tagit i Europa.
Man bör således väl komma i håg, att för denne store politiker var
ekonomien blott och bart ett politiskt medel, icke, såsom hos många
af skyddsvännerna hos oss, politiken blott ett medel för ekonomien.
Och i alla fall, är det så alldeles säkert, att den väg, denne lysande
statsman på så många områden inslagit, är civilisationens framtids-
väg? Bär den verkligen framåt denna väg, som uppslukar värdet af
våra största ekonomiska ansträngningar och som låter millioner, ned¬
lagda i kommunikationer, blifva dag för dag mera värdelösa? År det
icke snarare ett försök att flytta tidens visare ett steg tillbaka? Och
vilja vi, med beundran för hans stora politiska snille, följa honom på
denna väg, på hela hans verksamhet inom den inre politiken, låtom oss
då också skyndsamt lägga oss till med dess tillbehör: socialist-lagar,
lilla belägringstillståndet och hvad de allt heta, dessa samhällsförbättrin¬
gar, som stå i nära samband med hans ekonomiska systemförändring.
Den ärade talaren nämnde äfven något om de lyckliga följderna
af de nu protektionistiska ländernas öfvergång till skyddssystemet. Men
är det då så, att detta Frankrike, detta Amerika äro så lyckliga, så
rika på lönande arbete och allmänt välstånd? Jag skulle här kunna an¬
föra en hel mängd siffror, men dels äro åtskilliga af dem redan af andra
talare anförda bär på förmiddagen och dels fruktar jag att trötta
Kammaren. Herrarne känna i alla fall, lika väl som jag, att tillgån¬
gen på arbete i Amerika redan nu på fjerde året varit sämre än hos
oss. Ställningen i Frankrike är mycket sämre än hos oss. Närin¬
garna der gå tillbaka, och jordbrukarne klaga icke minst. Och Frank¬
rike är dock nu vid sin fjerde tullförhöjning på lifsmedel. Skulle
välsignelsen stå att finna, nationalrikedomen kunna vinnas på den
vägen, nog skulle man då hafva för länge sedan der nått målet.
En sak är gudnås fullt rigtig, den hvarom samme ärade talare
och eu talare på ölandsbänken erinrade, att för närvarande alla våra
näringar lida. Man bör tillägga, för att göra sanningen fullständig,
att alla länders näringar för närvarande lida. Och det är icke blott
jordbruksartiklarne utan alla produktionsakter, som gå nedåt i pris.
Så är förhållandet med kolonialvarorna: kaffe, socker och bomull;
trä, jern och stenkol gå samma väg nedåt. Sveriges jordbrukare hafva
således icke ensamma rätt att klaga, nej icke ens företrädesvis, ty de
hafva vissa områden, der afkastningen ännu är god; dit hör den vigtiga
mejerirörelsen. Visserligen har denna rörelse under de senare måna¬
derna något försämrats, men under hela föregående året, med undan¬
tag af två eller tre månader, var dess kontanta afkastning jemn och
god. Dessutom har vårt jordbruk den förmånen, att de sädesslag, det
hufvudsakligen frambringar för export, hålla sig rätt bra uppe i pris,
och att hufvudsakligen endast den sädesvara fallit, som vi icke pro¬
ducera mer än för eget behof. Att emellertid jordräntan och i följd
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 15. 2
N:o 15.
18
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
deraf jordbrukskapitalet börjat sakta falla, är sant. Men det är icke
någon egendomlig företeelse för detta slags kapital, och man bör icke
af denna anledning föra ett allt för starkt tal. Ty att, såsom det
visat sig af åtskilliga under sista tiden gjorda egendomsförsäljningar,
jordvärdet fallit i jemförelse med de pris, som jorden betingade under
den tid, då den gälde högst — detta är ju icke märkvärdigare, än.
att husen och tomterna här i Stockholm nu ej på långt när kunna
realiseras till samma pris, som de för 2 eller 3 år sedan ansågos
värda. Men icke kan man hvarken af den ena eller andra anlednin¬
gen fordra, att staten skall vara assuradör för eller skydda mot dåliga
konjunkturer. Om sådant också är möjligt i fråga om någon af de
små näringarna, så är det alldeles omöjligt att en så stor näring som
jordbruket, som kan sägas bära alla de andra, kan ur sitt tryck verkli¬
gen lyftas upp af dessa, om de ock slå sig tillsammans.
Det närvarande trycket på det europeiska näringslifvet visar för
öfrigt en egendomlig sida. Eljest, när alla varor falla i pris, brukar
detta i regeln sammanhänga dermed, att penningpriset stiger. Men vi
hafva sannolikt aldrig haft någon period — åtminstone vet jag icke
det — då penningvärdet i Europa allmänt stått så lågt som nu.
Trycket beror tydligtvis icke på en minskning af omsättningsmedlen,,
såsom anhängarne af bimetallismen vilja framställa det, utan på en
minskning i konsumtionsförmågan öfver hela verlden. Men äro vi då
så säkra på, att icke skyddstullsystemet har sin andel i detta resultat?
Man har mer än eu gång hört yttras, att protektionismen skapar
arbete, och jag vågar antaga, att detta är den allmänna förutsättnin¬
gen hos dem, som ansluta sig till detta system. Men, mine herrar,
protektionismen minskar arbetet. Det är ett faktum, åtminstone om
man tager hänsyn till hela verldens arbete. Minskas varuutbytet
nationerna emellan, då läggas skeppen upp, då hämmas eller afbrytes
verksamheten i hamnarne och å jernvägarne, i de verkstäder, §om
arbeta för rederirörelsen, och jernvägstrafiken och i de bruk som förse
dessa verkstäder. När omkring hvarje land en mur uppreses, som icke
kan passeras, då måste en mycket vigtig gren af det menskliga arbe¬
tet ligga stilla. Protektionismen höjer icke heller arbetslönen. Det
finnes icke ett enda exempel på, att en näring blott derför, att den
åtnjuter skydd, höjer arbetslönen, så vida den icke genom konjunktu¬
rerna fått en större lyftning. Jag vågar påstå, att man icke kan i
vårt land uppvisa sämre aflönade arbetare än dem, som arbeta i de
mest skyddade näringarna.
Om tullar således i sjelfva verket icke öka arbetstillgången eller
höja arbetslönen, är det deremot alldeles säkert, att de höja produk¬
tions- och lefnadskostnaderna. Men äfven detta har i dag förnekats
af en talare, som, bland mycket annat, på sitt vanliga drastiska sätt
yttrade sig ungefär så här: “nu säger man, att om tull sättes å
den spanmål som behöfver införas, sägom fjerdedelen af landets hela
behof, så ökas dermed priset äfven å de tre fjerdedelar, som landet
sjelf producerar, och ökas med hela tullbeloppet; något så rasande har
jag aldrig hört“. Jag vågar härtill svara, att jag för min del aldrig
tror mig hafva hört något befängdare än detta den ärade talarens
19
N:o 15.
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
eget resonnement, enligt hvilket tullen endast skulle höja priset på . Mgående
den fjerdedel af vår rågförbrukning, som vi hemta utifrån. För mig,
och jag tror för alla inom Kammaren, utom den ärade talaren sjelf, *tullar.
är det dock alldeles klart att, om vi verkligen behöfva från utlandet (Forts.)
inköpa en stor del råg, hvilken vid tullgränsen kostar oss i dag t. ex.
12 kronor tunnan, och om vi så i morgon åsätta råg en tull af 2,50
kronor pr tunna, så skall äfven den redan inom tullgränsen befintliga
rågen stiga och icke kunna köpas inom landet för lägre pris än
omkring 14,50. Hafva vi deremot redan det behöfliga qvantum råg
inne, då blir naturligtvis stegringen ingen. Under rika skördeår, då
vi antingen helt och hållet eller till allra största delen kunde fylla
vårt sädesbehof af egen gröda, då skulle således en tullsats å säden
i förra fallet icke komma att vålla någon prisförhöjning alls och i
det senare endast en obetydlig sådan. Ty om vi för fyllandet af ett
visst näringsbehof i regeln använda t. ex. T9„- af landets egen produkt
och TV utländsk vara, skulle vi, om vi funne att den sistnämnda blefve
genom tullen för dyr, söka något surrogat för att ersätta den åter¬
stående tiondedelen, kanske också derjemte något inskränka konsum¬
tionen, hvilket särskilt blefve fallet om ifrågavarande näringsmedel
i viss mån kunde räknas till lyxen eller njutningsmedlen. Under så¬
dana förhållanden kunde, såsom sagd!, ganska höga tullar åsättas, utan
att detta skulle utöfva något egentligt inflytande på varupriset. Men
behöfver ett så stort qvantum införas som en fjerdedel af landets hela
komsumtion, och är det fråga om ett så allmänt och oundgängligt
näringsmedel som rågen, då kommer tullen sannerligen att verka, och
verka med full kraft.
Härvid är dock att märka, det spanmålstullen verkar mindre
tryckande för dem, hvilka till allra största delen förtära s. k. finare
bröd, i hvilket ingår en mängd andra faktorer än mjöl, hvaremot,
hvad angår det simpla bröd, som består endast al mjöl och vatten,
tullen har en absolut verkan å priset. Följden är naturligtvis, att ju
simplare bröd jag äter, dess större skatt får jag betala; och ju mer
jag i saknad af ädlare näringsämnen uteslutande får lefva af bröd,
dess hårdare träffas jag af skatten. Dess storlek och tyngd växer
naturligtvis också i direkt proportion till det antal munnar jag har
att fylla. Alltså: ju svårare jag har att taga mig fram förut, dess
hårdare drabbas jag af spanmålstullen, ju svagare skatteförmåga, dess
högre skatt. Det är detta som gör mig så ytterst motvillig att accep¬
tera det förslag, som nyssnämnde ärade talare framstälde i sin upp¬
maning till oss att sämjas och göra åtminstone ett experiment med
sådana tullar.
Utom faran att på denna väg komma att införa en ytterst orätt¬
vis beskattning, är det ytterligare tvenne saker, som här vid lag skrämma
mig. Först och främst kan jag icke veta, huruvida detta experiment,
detta första steg skulle, om det misslyckades, blifva det enda steg vi toge
på den vägen eller snart skulle följas af ett andra. Jag är öfvertygad
om det senare. Ty om vi nu göra ett försök i den rigtningen, men
märka att det icke åstadkommer någon effekt, så ligger frestelsen
nära till hands att göra ett nytt experiment med något högre tull-
N:ol 5. 20
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående satser, och på det sättet komme den ena tull förhöj ni ngen på lifs-
införande af förnödenheter att följa på den andra. Men icke nog dermed. Hade
^tullar val en börjat med att höja priset på jordbrukets alster, skulle,
(Forts!) derom kan man vara förvissad, öfriga näringar komma med anspråk
på likartad förmån och hvarenda en med skäl yrka: efter som ni höjt
produktionskostnaden för oss, måste ni äfven hjelpa oss till förhöjda
pris på våra produkter. Och härmed vore vi inne på en ständig kapp¬
löpning mellan de olika näringarna, hvarigenom allting fördyrades och
det ändå vore tvifvelaktigt huruvida någon blefve nöjd. 1 Frankrike
höjes som sagdt tullen å jordbruksalster i år antagligen för fjerde
gången. Tyskland har för sex år sedan infört denna tull och derefter
redan en gång höjt den. Vi komma att göra på samma sätt; och det
är derför, att vi icke kunna stanna vid den tull som i dag föreslås
utan måste fortgå i samma retning, som jag anser äfven detta lilla
experiment vara farligt.
Den andra faran är af social-politisk art och sammanhänger med
spanmålstullens orättvisa som beskattningsform. Vi må icke taga den
sidan af saken så lätt, som mången må hända gör. Vi hafva i vårt
grannland Danmark nyligen fått en icke betydelselös officiel uppskatt¬
ning af rågtullens betydelse såsom skatt. Ministéren Esfcrup, som
påstås icke just vara särskilda ömsint för de smås kraf, och som
deremot å andra sidan måste anses synnerligen intresserad för att på
alla sätt vinna laudtbrukets gunst, och åter draga dess representanter
på sin sida, vågade ändå icke i jordbruksintressets namn insätta rågen
bland de sädesslag, å hviika föreslogs tull. Ministéren förklarade
offentligt, att jordbruket behöfde hjelp, lyftning, stöd; man ville gerna
gifva det allt möjligt sådant; men rågen måste man dock stryka ut
ur de tilltänkta beskattningsföremålen, ty det var, som det hette,
“hvarken lämpligt eller billigt att fördyra nationens förnämsta närings-
medel“.
Det enda rent principiella i vårt svenska tullsystem, förutsatt
att vi kunna i vår tullagstiftning anses hafva haft något system, har
ju också varit detta, att priset på de för lifvets uppehållande ound¬
gängligaste näringsämnena icke skulle höjas. Det är denna enda
respekterade princip i hela, vårt tullvirrvarr, som nu skulle öfvergifvas.
Jag, liksom åtskilliga af Eder, har fått mig tillsända petitioner i tull¬
frågan att frambära till Kammaren. Jag bevistade också nyligen i
min hembygd ett för denna frågas pröfning utlyst möte, som var rätt
märkligt. Vid detsamma voro närvarande män af alla samhällsklasser
och de togo saken med djupt och besinningsfullt allvar. Jag ditkom
blott som åhörare och fick äfven många beaktansvärda framställnin¬
gar att höra, men jag erinrar mig särskildt ett yttrande af en gam¬
mal arbetare, eu underlig gubbe för resten. Han yttrade i bitter ton
— mannen var helt blek —• “när jag med mina barn hvarje morgon
beder till Honom, som herskar deruppe: gif oss i dag vårt dagliga
bröd, så är det grymt af dem, som herska här nere att söka för¬
knappa och fördyra, hvad Han gifver oss“. Och så arbetade han
sig under talandet upp till en våldsam passion, som rigtades mot
regeringen, embetsmänuen och Riksdagen — samt alla dem, som ban
21
N:o 15.
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
trodde ville försvåra hans och hans barns lifsuppehälle. lian erinra- ^äende
des af ordföranden om, att hvarken regeringen eller embetsmännen rspanmåls.
hade med saken att göi-a, och att Riksdagens beslut i frågan ännu tullar.
icke fattats. Men, mine herrar, här äro tusentals, ja hundratusentals (Forts.)
menniskor, som hafva precis samma känslor och hos hvilka samma
bitterhet skall alstras af ett beslut, som öfverensstämmer med motio¬
nen. Jag fick för några dagar sedan från Karlskrona en petition
mot tull. Den sändes till mig, derför att staden då icke hade någon
riksdagsman; och som den är min födelsestad och min barndoms hem¬
bygd samt naturligtvis också derför, att den kände mina åsigter i
frågan fick jag för den gången blifva dess representant. I denna peti¬
tion uttalas den förhoppningen, “att en sådan skattepålaga aldrig niå
komma att i vårt land utdebiteras, enär den skattdragande, ehvad
han förmår bära beskattningen eller icke, ålägges att betala afgift till
statsverket för det att han får stilla sin hunger med de födoämnen,
som äro för lifvets underhållande alldeles oumbärliga. "Vi finna det
för öfrigt hvarken öfverensstämmande med kristlig anda eller med
sundt förnuft, då vi den ena stunden uppsända andaktsfull böner
till den högste att han måtte “bevara oss för dyr tid“, hvarefter vi
den andra genom orimliga pålagor, som hårdast träffa den fattige,
söka att för honom göra lifvets nödtorft sä oåtkomlig och dyrköpt
som möjligt1'. Jag vill icke läsa upp mera. I finnen, mine herrar,
att det är samma åsigter, nära nog samma uttryck, som hos den
gamle på Malmömötet. Petitionen har 1,720 underskrifter, hvilka
samlats på fyra dagar. Man blef nemligen rådd, derför att man för¬
nam, hurusom en annan del af kommunens medlemmar ämnade söka
få ihop eu petition i motsatt rigtning.
Härmed är jag inne på den andra faran, som spanmålstullen i
mina ögon för med sig, den social-politiska. De känslor, som alstras
af ett sådant steg, kunna blifva oss ödesdigra. Jag tror, att den
ekonomiska vinsten icke ens af dem, som skatta den högst, kan skat¬
tas jemförlig med den politiska förlusten. Vi känna alla vår arbetare¬
befolkning. Jag känner den väl från min ort och jag vågar påstå,
att lugnare och hederligare arbetare än våra har intet land i verklen.
Man har, som vi veta, försökt att rycka dem in i hvad, jag vill icke
säga protektionism, utan ock en hel hop andra olyckliga samhälls¬
förhållanden hafva skapat i andra länder—den störa anarkistiska om-
störtningsrörelse, denna ström, som rör sig på djupet af så många
europeiska samhällen och underminerar dem. Men hos oss har försöket
icke gått. Man har här i dag ett par gånger begagnat uttrycket “hissa
den röda fanan“. Den fanan lcan icke hissas hos oss derför, att det
icke finnes något att skrifva på densamma, ingen devis som kan sätta
sinnena i brand. Med tacksamhet emot Gud och vårt lands historiska
utveckling måste vi erkänna, att det finnes ett mindre antal brandämnen
hopade hos oss än i något annat land. Likhet inför lagen är mera
cn sanning här i Sverige än den tror, som icke känner förhållandet i
andra länder. Klasshatet är numera hos oss alldeles borta; förhål¬
landet mellan arbetsgivare och arbetstagare är nästan genomgående
N:0 15.
22
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående
införande i
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
godt; den sociala skilnaden är bortfallen och, om den till någon ringa
del qvarstå!', är den dock icke svårare, än att den fattige arbetarens
pojke kan på skolbänken sitta sida om sida med grefvesonen, blifva
hans likstälde kamrat vid universitetet och derefter, då statens banor
stå dem båda öppna, kan gå förbi honom på vägen till offentlig heder
och utmärkelse. Huru mången finnes icke inom just denna Kammare,
hvilkens vagga stått i kroppsarbetarens hem? Hvar i hela Europa
förekommer detta så ofta som här, mine herrar? Det är föga mer än
tänkbart i Tyskland, nästan otänkbart i Frankrike och har ända till
allra sista tiden varit mer än till hälften omöjligt i England. Allt
detta gör, att man här icke kan få eld på den låga, som erfordras för
att tända de facklor, hvarmed den omtalade processionen med röda
fanan skall gifva sig åstad. Men, antagen eu tull af beskaffenhet, att
allmänheten tror, att de maktegande i laudet, Riksdag och regering,
jordbrukare, industriidkare, med ett ord innehafvare af det fasta
och lösa kapitalet, göra det till sin fördel och lägga hela tyngden
deraf på arbetaren och hans barn, infören här i landet “svälttullar1*
— det giftiga ordet är redan funnet — då hafven I inskriptionen på
den röda fanan, och då kan denna fana äfven i vårt land bäras i
spetsen för samhällsfiendtliga härskaror.
Jag vill till slut tillåta mig att göra en liten erinran till denna
Kammares högt aktade majoritet. Det fans en tid, mine herrar, då
Sveriges rikes allmoge icke gent emot de tre privilegierade stånden
förmådde skydda sig emot att statsbördornas tryck till största delen
vältrades på densamma. De känslor dessa tunga, stundom föga rätt¬
visa bördor lemnat efter sig hafva ärfts genom generationer, äfven då
sjelfva orättvisorna icke kunna sägas hafva ärfts. Tiderna äro sedan
dess förändrade; ståndsrepresentationen är afskaffad och Sveriges all¬
moge har nu en hufvuddel, ja hufvuddelen af den politiska makten.
Begån nu icke sjelfve samma synd, som man begått mot Eder! Edert
första arbete varade uti 20 år och bestod uti att bana Eder den väg,
på hvilken I skullen göra Eder fria från detta gamla tryck. Gån nu
icke sjelfva och läggen ett ännu orättvisare tryck på dem, som nu
äro politiskt maktlösa.
Herr Talman! Jag kan icke annat än yrka afslag å Utskottets
hemställan.
Med Herr Herslow instämde Herrar Thomasson och Björkman.
Herr Unger yttrade: Det enda egentliga praktiska skäl, som af
frihandelsvännerna anföres mot dessa tullar, är, att genom den dem så
kallade arbetarne skulle blifva försatte i en ogynsammare ställning än
förut. Det är åtminstone ett skäl, som ofta upprepas. För min del
kan jag dock icke finna detta alls vara bevisadt.
Jag vågar nästan påstå, att ingen samhällsklass under senare ti¬
der fått sina ekonomiska existensvilkor så förbättrade som arbetarne,
och om de nu, då andra samhällsklasser lida hårdt betryck, finge göra
något offer för det allmänna bästa, vore det väl icke s.å himmelsskri¬
ande. Men efter min åsigt kommer arbetaren, långt ifrån att drabbas
Onsdagen den 3 Mars, e. m. 23 N:0 15.
af något offer genom den nu ifrågasatta spanmålstullen, tvärt om att . -jngående
deraf hemta, han liksom andra, en fördel. _ ^paninåls*
Då jag nu säger, att de så kallade arbetarne på sista tiden fått tullar.
sina lefnadsvilkor förbättrade, har jag dermed icke velat säga, att (Forts.)
detta förhållande grundar sig på frihandelssystemet och det. dermed i
nära sammanhang stående manchestersystemet. Hvilka följder detta
system haft med sig, derom vittnar den gränslösa nöd, som råder bland
eu stor del af arbetarebefolkningen i England, derom vittna de rop
efter bröd och arbete, som höras derifrån. Nej, om, enligt hvad jag
från sakkunniga personer hört uppgifvas, arbetarnes ställning i vårt
land är jemförelsevis bättre än i flertalet andra europeiska länder,
beror detta i väsentlig mån derpå, att våra arbetsgivare icke kunnat
-förmå sig att tillämpa det hänsynslösa manchestersystemet, De hafva
icke kunnat förmå sig att betrakta arbetaren som eu lefvande maskin,
som man förhyrer på någon tid och släpper från sig, då man tror sig
kunna få hyra en annan för bättre pris eller en bättre lör samma
pris. Våra arbetsgivare hafva icke kunnat undgå att känna menskligt
deltagande intresse för gamla trotjenare och visa barmhertighet .mot
de arbetares familjer, hvilka råkat i trångmål. De hafva icke haft hjerta
att bringa ner arbetslönerna till det minsta möjliga för att derigenom
taga oskälig vinst af arbetarnes svett och möda; och utan tvifvel lins
det många arbetsgivare, som endast af barmhertighet hålla lönerna
uppe och bibehålla sina arbetare, ehuru de sjelfve hafva förlust af sin
rörelse. Men de kunna tvingas att blifva hänsynslösa manchestermän.
För närvarande lins det på landet ett långt större antal än förr af
unge arbetsföre män, som icke är i stånd att skaffa sig stadig arbets¬
förtjenst och derför vänder sig till städerna. Men äfven der råder-
arbetsbrist i följd deraf, att åtskilliga fabriker måst lägga ned sin
verksamhet. Då nu till våren naturligtvis ändå mera ledigt arbetsfolk
kommer att söka sitt uppehälle i städerna, får man icke förundra sig,
om fabriks- och näringsidkare begagna sig åt detta tillfälle att för
billigt pris få arbetare, såsom under närvarande förhållanden enda möj¬
ligheten för deras rörelse att bära sig. Då det således är att vänta
ett stort prisfall för arbete, och då för ingen ett stort och hastigt
prisfall kan vara mera olycksbringande än för arbetaren, som icke
har något kapital att lefva af, medan han väntar bättre tider, fram¬
ställer sig den frågan, hvilka medel man skall använda för att skydda
arbetaren för den alltför svåra stöten. Som ett sådant kan ifråga¬
sättas statens ingripande genom anordnande af allmänna arbeten. En
sådan utväg är dock ganska farlig och bör icke användas förr än i
yttersta nödfall, och för öfrig!, hur stark staten än är, kan hon dock
icke gifva arbete åt alla. Bättre vore då om, sådan ställningen nu
är, den enskilde i stort kunde gifva arbete åt de arbetssökande och
för detta ändamål tinnes enligt mitt förmenande ingen lämpligare ut¬
väg än tullar. \Tisserligen tror jag icke, att de större jordegarne eller
fabrikanterna härigenom skulle få någon nämnvärd tillökning i sina
inkomster, men naturligtvis finge de större utsigt att sälja sina alster,
hvilket icke kunde undgå att verka lifvande på deras mod, på samma
gång de derigenom sattes i tillfälle att använda ett större antal arbe-
N:o 15.
24
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
tare, så att dessa icke oaflåtligt behöfde trycka ned arbetspriset för
f hvarandra.
Nu säger man, att man vill vara med om tullar, men icke då det
gäller spannmål.
Ja, derest landtbruket bure sig val, så att landtbrukaren utan
svårighet kunde betala de derigenom ökade produktionskostnaderna
för industriens alster. Det har ock funnits tider, då jordbruket kunnat
göra detta.
När under förra århundradet en mängd storartade industriella
företag erhöllo understöd, så kan det icke nekas, att en god del af
medlen dertill togs från landtbruket. Nu befinner sig emellertid detta
i en lika svår ställning som industrien. Vid sådant förhållande må
man väl tillse, att såväl deri ena som den andra näringen understödes.
Skulle industrien ensamt, men icke jordbruket, understödjas af tullar,
så komme industrien att icke vinna synnerligen mycket derpå, emedan
dess förnämste afnämare, landtbrukaren, icke hade råd att tillgodose
sina behof. Omständigheterna äro nu sådana att, till förekommande
af de svåraste olyckor, så väl den ena som den andra af dessa nä¬
ringar — jordbruket och industrien — äro i behof af skyddstullar.
Det stod för någon tid sedan att läsa i en tidning, att man i
Småland kunde få köpa en tunna potatis för 1 krona 75 öre. Och
priset på andra lifsförnödenheter var väl derefter. Vore det billiga
pris på lifsförnödenheter hvad arbetaren framför allt behöfde, skulle
väl folk från öfriga delar af riket, der ett motsatt förhållande egen
rum, strömma dit; men ser man till, huru det i verkligheten för¬
håller sig, så skall man finna, att arbetare från Småland och Verm-
land och andra fattiga bygder begifva sig till orter, der lifsförnödeu-
heterna äro dyrare; och ingen kan vara i förlägenhet om svaret på
den frågan, hvarför de så göra. De gorå det, emedan de der kunna
hafva att påräkna att få större aflöning för sitt arbete samt blifva
i tillfälle att, oafsedt de dyrare lefnadskostnaderna, göra några be¬
sparingar.
Många äro de, som hysa förhoppning om att kunna få äfven un¬
der nu rådande förhållanden fortfarande bibehålla samma stadigva¬
rande arbete och samma aflöning, som de nu innehafva. Under detta
antagande å deras sida är det naturligt, att de motsätta sig införan¬
det af tullar, som komme att fördyra lifsförnödenheterna för dem.
En sådan uppfattning har gjort sig gällande äfven inom den ort, jag
tillhör. Några hundratals personer, hufvudsakligast arbetare uti indu¬
striella yrken inom den valkrets, som jag har den äran att represen¬
tera, hafva tillskickat mig adresser med begäran att jag skulle rösta
emot spanmålstullar. Men då jag finner, att de förutsättningar, på
hvilka de grunda sin uppfattning, äro ogiltiga, så kan jag icke låta
mig deraf bestämmas.
Nu har jag dock hufvudsakligen talat endast om de fria arbetare
på landet, arbetarne i städerna och om fabriksarbetarne. Men, mine
herrar, det finnes en klass, som arbetar lika mycket som dessa ar¬
betare, nemligen de mindre hemmansegarne, som sjelfve bruka sin
jord, statkarlar och torpare. Skulle vi icke hafva hjerta äfven för
Onsdagen den 3 Mars, e. m. 25
dem? Jag är öfvertygad om att det finnes ingen arbetsklass, som
lefver så enkelt och tarfligt, som just denna. Denna klass af arbetare
får försaka mera än de öfriga. Eu hemmansegare kan icke på samma
sätt som den klass af arbetare, hvarom jag nyss talat, köpa sina för¬
nödenheter af prima vara. Han måste begagna sig af de produkter,
som hans jord frambringar, och bland dessa produkter måste han sjelf
nöja sig med de sämsta, ty han får icke sälja något, om han icke har
en god vara att afyttra. Men man säger, att den mindre hemmans-
egaren icke har något att afyttra. Jag medger att det icke finnes så
många, åtminstone icke från min trakt, som hafva synnerligen mycket
af råg och hvete att afyttra; men den, som det ej har, måste i allt
fall bereda sig utvägar att få afyttra något för att kunna skaffa sig
de penningar, som han oundgängligen behöfver, och detta gör han då
på ett eller annat sätt, såsom t. ex, genom att föda upp en gris eller
en stut för afyttring, eller genom att sälja några marker ull eller nå¬
gra tjog ägg, o. s. v. När nu hvete och råg stå i rampris, så sjunka
äfven andra landtmannaprodukter, och det lönar sig icke att sälja
dem, förutom svårigheten att dem afyttra. Det är ju uppenbart, att
torpare och statfolk samt med dem jemförliga klasser måste befinna
sig i en ännu svårare ställning. Jag är derför för min del af den
öfvertygelsen, att de nu föreslagna tullarne — inclusive å landtmanna¬
produkter — icke skola lända till skada utan fördel för de mindre
landtbrukarne och de fasta arbetarne på landet, särskildt i tider så¬
dana som dessa, då de derförutan hafva att emotse stora prisnedsätt-
ningar på jordbruksalster och på arbete.
Mina herrar, medan jag har ordet, skall jag, utan sammanhang
med hvad jag förut yttrat, be att få nämna något om en uppgift
i Utskottets betänkande, som tarfvar en belysning. Det är rena
sanningen, att jag aldrig kommit att tänka på, att vi prester kunde
hafva en särskild fördel af tull på spannmål förr än i fjol, då sådant
yttrades här i Kammaren, under påstående, att det skulle vara för¬
klaringen på, hvarför vi prester voro för tullskyddet. Jag hade då
begärt ordet, men strök ut mitt namn, emedan lag icke hade mod eller
lust att tala, då jag icke kunde tala fritt och utan misstanke för att
uppträda af egennytta. Nu har denna sak blifvit berörd af Herr
Johan Johansson i Noraskog, hvilken i sin reservation anfört bestämda
siffror angående de verkningar, tullen skulle hafva på presternas in¬
komster, och derför kan jag nu lättare upptaga frågan. Han säger
nemligen: “Utom andra inkomster åtnjuter den svenska statskyrkan
och dess presterskap i tertial- och lönetionde, prostetunnor, kyrko¬
tionde m. in. ett spanmålsqvantum, som enligt skatteregleringskomiténs
specialtabeller uppgår till omkring 2 millioner kubikfot. Eu genom
den nya tullsatsen orsakad prisförhöjning af 37 öre för kubikfot
spanmål bereder således statskyrkans presterskap ett litet nätt dyrtids-
tillägg af 750,000 kronor." Jag är icke i tillfälle att kunna kontrol¬
lera den första sifferuppgiften, på hvilken hela resonnementet hvilar,
men den förefaller mig temligen hög, när jag tänker på presternas
inkomster i det hela och vet, att en stor del af dessa ingå i form af
boställen och kontanta bidrag. Jag har försökt att få behöflig upp-
N:o 15.
Angående
införande af
spanmäU-
tullar.
(Forts.)
N:o 15.
26
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
. Angående
%nförande a
spanmåls
tullar.
(Forts.)
lysning i de nämnda tabellerna men icke varit i stånd dertill. Jag
antager i alla fall, att uppgiften är rigtig. Två millioner kubikfot
spanmål är således den qvantitet, som här ligger till grund, och
nu förutsattes en prishöjning af 37| öre. Det är dock kändt, att den
spanmål, presterskapet uppbär i aflöning, består af flera slag. I som¬
liga trakter af landet utgöres densamma af af hvardera sädesslagen
råg, korn och hafre, i andra delar af | råg och ^ korn, i andra åter
af råg och ■§ hafre och i några delar af landet af uteslutande korn.
Jag har icke sjelf kunnat utarbeta någon uppgift på hvad hvartdera
slaget går till, men af en person, som satt sig in i denna fråga, har
jag erhållit den upplysningen, att spanmålen i det hela utgår med
ungefär i- i råg, i korn och -J- i hafre. På hafren har man icke
föreslagit att lägga någon tull, så att den inverkar icke på presternas
lönförhöjning, och beträffande kornet vet man, att man deraf har ett
öfverskott till export, och då bör väl ingen kunna antaga, att tullen
kommer att förorsaka någon höjning i priset på korn. Höjningen
skulle således gälla tredjedelen råg. Det synes mig visserligen vara
för högt tilltaget, då man menar att förhöjningen skulle uppgå till
lika mycket som hela tullsatsen på denna del, och man kan icke
skäligen antaga detta. Men jag skall nu icke göra någon anmärkning
mot ett sådant antagande, utan taga det för godt. Då nu en tredje¬
del utgöres af råg, komma vi först till att detta belopp af 750,000
kronor måste reduceras till eller 250,000 kronor. Men reservanten
sjelf säger ju, att i dessa 2 millioner kubikfot ingår tertial- och löne-
tionde, prostetunnor, kyrkotionde m. m. och således väl äfven vin- och
byggnadssäd och dylikt, hvari råg väl ingår till lika del som i prester-
skapets löner, och hvaraf presterskapet icke får allt. Äfven dessa 250,000
kronor måste således minskas med så stor del af det höjda rågpriset,
som går till kyrkan och är eu församlingens förmån, emedan deras
utgifter derigenom minskas men alls icke presterskapets. Om man
således minskar summan med endast 10,000 kronor, som väl icke må
anses illiberalt, återstå att fördelas på presterna 240,000 kronor.
Man må dock icke inbilla sig, att vi redan det första året skulle
komma i åtnjutande af hela denna summa. Herrarne torde erinra sig,
att presterskapets löner utgå efter medelmarkegången. Om priset på
hela spanmålsqvantiteten nästa år på grund af tullarne skulle höjas
med 240,000 kronor, så gör det för det första året blott -j1,,- af sagda
belopp eller 24,000 kronor. Följande året stiger det, och om stigan¬
det sker i samma proportion, blir det först om tio år, som hela be¬
loppet 240,000 kronor tillkommer dem. Det är således en tillökning
af endast 24,000 kronor i presterskapets löneförmåner under det för¬
sta året tullen införes, och detta med de liberala siffror, jag antagit.
Dessa 24,000 kronor komma att fördelas temligen ojemnt, men då
presternas antal inom Sverige är omkring 3,000, skulle det öfver hufvud
på hvarje prest komma i medeltal åtta kronor, och om förhöjningen
fortfore under alla tio åren, skulle den stiga till 80 kronor. Till
dessa tal reducerar sig den stora summan 750,000 .kronor. Jag
är öfvertygad om, att mången prest med mig hellre skulle afstå
från sin andel i detta tillägg, än att beskyllas eller ens misstänkas för
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
27
N:o 15.
att i en så fosterländsk fråga som denna handla af simpla, egennyt¬
tiga bevekelsegrunder.
Men denna förhöjning i presternas löner vore i sjelfva verket icke
så alldeles orättvis. Vi prester äro, som bekant, vid våra löneförhål¬
landen beroende af markegångspriset. Riksmedelmarkegången för 1882
var för 1 kubikfot, hälften råg och hälften korn, 2 kronor 60 öre
och 1885 1 krona 98 öre. Detta visar en prisskilnad af 62 öre. Då
vi nu veta att kornet föga sjunkit i värde, kommer denna prisskilnad
således egentligen endast på den halfva kubikfoten råg. Jag antager
alltså att priset å en half kubikfot råg har fallit med 50 öre och på hela
foten således med 1 krona. På 4 år har således riksmedelmarke¬
gången fallit med 1 krona per kubikfot råg. Detta gör eu minskning
i inkomster — visst icke på 2 millioner, såsom det skulle blifva efter
Herr Johanssons sätt att räkna — men dock en minskning af omkring
600,000 kronor eller på hvar och en af de 3,000 presterna 200 kronor.
Om nu presterna hafva olägenhet af spanmålsprisets fallande, hvilket
inga andra embets- eller tjenstemän hafva, så vore det väl icke så
obilligt, om vi också finge fördel af den stegring i priset, som kan
ifrågakomma. Väl är det emellertid möjligt att, såsom Herr Johans¬
son säger i sin reservation, “de frikyrklige “ — och kanske äfven
många andra — anse oss prester icke vara förtjenta af en dylik upp¬
muntran. Men hvad jag är fullt och fast förvissad om, det är, att
ingen enda i denna Kammare skall låta denna, jag hade så när sagt
olyckliga eller åtminstone oundvikliga lönetillökning i någon mån in¬
verka på sitt beslut i denna stora fosterländska fråga.
Herr Talman! Jag har blott i förbigående velat beröra denna sak,
på det att den skulle erhålla åtminstone någon belysning. Hvad jag
egentligen velat säga, det är, att jag tror att de nu föreslagna skydds-
tullarne å spanmål icke kunna vara så oförmånliga för arbetarne, och
att jag icke företrädesvis vill se på de större industriidkarne utan
tillika på arbetarne.
Jag yrkar derför bifall till Utskottets förslag om tull, och nu
särskilt om bifall till det förslag som föreligger i punkten 1.
Angående
införande af
spanmåls-
twllar.
(Forts.)
Med Herr Unger instämde Herr Lars JPersson i Heljebol.
Herr Odell: Då denna fråga är af en ofantligt stor betydelse
för hela landet, anser jag det vara min pligt som folkrepresentant att
gifva till känna min ställning till densamma.
Enligt min åsigt har denna fråga nu kommit i det skede, att den
koncentrerar sig kring arbetsgifvarens och arbetarens ömsesidiga väl¬
befinnande. Den ena parten synes nemligen hafva ömmat för arbets-
gifvaren, den andra för arbetstagaren, och i så måtto hafva ju, enligt
mitt förmenande, båda parterna rätt. Men jag tror för min del, att
vi icke kunna vinna den ena saken utan att på samma gång vinna
den andra. Jag har här hört framställas många detaljer, som tagit
sig rätt underliga ut, och många repliker, som förefallit mig ännu
underligare. Men af allt hvad jag kunnat finna har saken för mig
stält sig så, och står ännu i denna stund så, att arbetarens välbefin-
N:o 15,
28
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående ilande aldrig någonsin kan granda sig på arbetsgifvarens ruin. Kunde
införande af man med grundade skäl påstå detta, ja, då kunde man också skilja
^tullar S~ rJessa t*1 frågor åt. Men jag betvifla!' på^det högsta att man kan det.
(Forts.) Jag har aldrig, under den tid jag vant i tillfälle att betrakta för¬
hållandena å den ena och den andra sidan, kunnat finna annat än
att arbetsgifvarens välbefinnande är arbetarens välstånd; och jag skulle
önska att någon kunde öfvertyga mig om motsatsen, men jag tror att
det är omöjligt. Är det nu så att arbetsgifvarens välbefinnande är
arbetarens välstånd, ja då vet jag icke, hvartill det skall tjena att så
mycket i detalj utbreda sig i denna sak. Yi hafva faktum för ögo¬
nen, det är omöjligt att slå döföra! till för nödropen från landets alla
delar. Vi hafva icke rätt dertill.
Jag vill icke i likhet med många föregående talare säga att sädes-
priset icke skulle höjas genom de föreslagna spanmålstullarne, ty jag
tror icke att man tjena!- saken mycket genom att på ett eller annat
sätt, om jag så vågar uttrycka mig, krångla in den. Meningen är ju
att de föreslagna tullarne skulle verka eu förhöjning i våra nu ned¬
tryckta sädespris. För öfrigt tror jag knappast att någon verklig
och sansad arbetare skulle misstycka, om en sådan fördel skulle kunna
beredas arbetarne på jordbrukets område, lika litet som jag tror att
någon jordbrukare å sin sida skulle förtycka om arbetarne härigenom
kunde vinna någon fördel. Mine herrar! Desse båda, arbetsgifvareu
och arbetaren, äro med oupplösliga band fästa vid hvarandra och —
skall jag våga säga det — vår Herre och Gud har fäst dessa band
och det finnes derför ingen möjlighet att genom konstlade medel slita
desamma. Man kan våga försöka det eller man kan tala derom, men
det återstår i detta som i så många andra fall att leda sina fram¬
ställningar i bevis. Då man tänker härpå, kan man icke undgå att
uppröras. Principen, har man sagt, är den rätta, att tullfrihet får
råda. Nåväl, jag är med derom; men hvar tillämpas väl denna princip
i våra dagar? Jag föreställer mig att tidsförhållandena och andra om¬
ständigheter skola diktera våra handlingar i detta afseende som i så
mycket annat, och på det sättet följer man den rätta principen. Detta
gäller enligt mitt förmenande individen, det gäller familjen och det
gäller samhället samt ett helt folk.
Jag skall icke längre uppehålla Kammarens tid; jag yrkar bifall
till Bevillnings-Utskottets förslag och jag gör det af ren ömhet för
våra svenska arbetare.
Herr Ifvarsson: Flere talare hafva börjat sina anföranden med
att de ansåge sig icke kunna inverka på andras öfvertygelse i denna
fråga och de hafva derför endast velat tillkännagifva sin egen ställning
till densamma. Jag kan säga detsamma, då jag antager att man icke
kan inverka på andra i detta fall; ty hvar och en har troligen redan
på förhand gjort sig reda för saken, men detta oaktadt vill jag yttra
några ord för att få min mening antecknad till protokollet, liksom an¬
dra vilja hafva sin. Jag ser må hända denna sak ur en annan syn¬
punkt än åtskilliga andra af landtmannapartiets medlemmar gjort, då
de uttalat sig i ämnet; jag anser att saken bör betraktas ur allmän
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
29
N:g 15.
synpunkt, från rättvisans synpunkt mera än från det lida enskilda in- Angående
tressot, som i denna sak kan beröra landtmännen i allmänhet. Man »^/orande af
säger, att det här gäller en stor sak och att i stort hjelpa jordbruket.
Nå, hvithet stort mål kan då vinnas genom dessa tullsatser? Den ene (Forts.)
säger, att tullen icke fördyrar spanmålen eller brödet. Huru skall
man då tänka sig att jordbruket kunde hjelpas genom tullen? Stiga
icke spanmålsprisen, har ju jordbrukaren ingen hjelp deraf. Den an¬
dra säger, att jordbruket får en motsvarande vinst genom tullen. Huru
kan detta ske utan! spanmålens fördyrande för köpande? Båda mot¬
satserna kunna icke förenas.
Om det nu, såsom det blifvit sagdt och äfven af utskotts¬
utlåtande? framgår, icke är fråga endast om tull på spanmål och
andra jordbruksalster, utan om ett helt annat tullsystem, om tullar
inom industriens hela område, således äfven på landtbruksredskap o. s. v.,
så undrar jag om någon kan tro att det blifver mycket i behåll för
landtbrukaren, om han skall betala tull på hvad som behöfver inköpas
för bedrifvande af landtbruket, om lian ock får något mera än nu för
hvad som kan säljas? Sannolikt blir det icke något igen! Jordbrukaren
har då ingen orsak att tacka för denna tullsats. Möjligen kunna några
af de större jordbrukare få någon behållning härigenom, men för de
små blir det ingenting. Och det vågar jag påstå, att de, som ingen
spanmål hafva att sälja, och de, som sjelfva måste köpa sådan, kunna
åtminstone icke hafva någon fördel af att spanmålspriset höjes, utan
tvärt om förlust. Frågan är i alla fall, såsom jag redan antydt, icke
af så inskränkt omfång, att den afser endast spanmålstullar. Nej, det
är fråga om något mycket mera, det är fråga om hela systemet, så¬
som Grefve Sparre äfven sade, och då måste man se till, huru landets
väl eller ve passar för det ena eller andra systemet; man måste se
frågan i hela dess omfång. Men derom föreligger egentligen ingen
utredning. Eu utskottsledamot har sagt, att det blefve för vidlyftigt
för Bevillnings-Utskottet att utreda en sådan fråga, och det medgif-
ver jag gerna. Det är nemligen icke möjligt för ett Utskott att på
en så kort tid utreda eu sådan fråga ur alla de synpunkter, hvarur
hon bör ses, då det gäller att bryta med ett under många år följdt
system och öfvergå till ett annat. Då behöfver frågan tagas i be¬
traktande från så många sidor, att jag nu icke ens kan tänka mig
dem alla. Jag föreställer mig dock, att man bör skärskåda frågan
icke blott från synpunkten af samhällsmedlemmarnes nytta i allmän¬
het och deras förhållanden till hvarandra, utan man måste äfven se
saken från synpunkten af landets förhållande till de särskilda stater,
med hvilka vi stå i handelsförbindelse och ur synpunkten af förhållan¬
dena i våra granländer, af vår handel och sjöfart.
Yi måste se till huruvida vi icke i någon mån kunna skada oss
sjelfva genom att sätta höga tullar på alstren från de länder, med
hvilka vi stå i handelsförbindelser. I synnerhet böra vi väl se oss före,
då det gäller ett land, dit vi hafva större export än det har till oss,
ty eljest kan det blifva vi som förlora. Det duger icke att stöta ifrån
sig sina vänner på sådant sätt. Saken är enligt mitt förmenande, då
den ses ur det allmännas synpunkt, så vidt ingripande i samhällets
No 15.
30
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
angelägenheter, att man icke kan göra sig något fullt klart begrepp
hvarthän den skall leda utan eu genomgående och noggrann utred¬
ning. Kan det då vare rimligt att nu i en hast — jag vågar säga
det, ehuru jag visserligen vet att en utredning pågått länge — att nu
i en hast, säger jag, och då man icke har denna mångsidiga utred¬
ning för sig som erfordras, slå in på en annan bog? Ja, säger man,
det går icke an att vänta, ty “medan gräset gror, så dör korn" Man
tror att allt går under, om vi dröja till exempel ett år till för att få
frågan utredd. Detta tal, om det ock kan hafva något skäl för
sig, emedan det är dåliga tider, kan likväl icke uppväga de flera
skäl, som tala för frågans närmare utredande, innan man slår in på
en sådan, nu oöfverskådlig bana, som den af Bevillnings-Utskottet an¬
visade. “Jag är frihandlare till principen”, säga somliga, “men jag
måste nu öfvergifva det systemet.“ Jag för min del har aldrig varit
frihandlare i ordets vidsträcktare bemärkelse, men jag har varit med
en gång förr, då det vår fråga om att byta om tullsystem, och sökte
då hålla igen, emedan jag befarade att brytningen kunde medföra stor
fara; och det gjorde den äfven. Hvarje brytning i en sådan fråga är
farlig och bör derför förberedas och utföras med varsamhet och klok¬
het. Jag märkte det då, och då det nu åter är fråga om något så¬
dant, anser jag att man bör gå försigtigt till väga, så att man icke
i ett förhastadt ögonblick och utan att hafva förberedt saken, bryter
med det nu gällande systemet. Den ena gången som den andra kan
en dylik brytning medföra olägenheter, som man icke kunnat beräkna.
Följaktligen, om det funnes någon utsigt att få frågan så behand¬
lad som jag både önskat, skulle jag anse lämpligast att den återremit¬
terades till Utskottet, som då borde föreslå Riksdagen att hänskjuta
frågan till regeringen för att genom dess försorg underkastas en grund¬
lig utredning. Jag tror att förslaget borde utgå från den synpunkten,
att alla samhällsklasser blefvo i möjligaste måtto likstälda och att
icke den ena gynnas på den andras bekostnad, den ena icke premi¬
eras mer än den andra. Vidare borde förslaget gå ut derpå, att våra
handelsförhållanden till utlandet beaktades med hänsyn till de utländ¬
ska staternas olika behandlingssätt mot oss. Hufvudsyftemålet borde
vara att komma till rättvisa både inom och utom landet. Men jag
ser icke hur allt detta skall kunna åstadkommas utan en föregående
grundlig utredning. Om det funnes någon utsigt att få fram ett så¬
dant förslag, skulle jag, såsom jag redan sagt, vara den förste att bi¬
träda detsamma, men till dess utredning skett föredrar jag att, hellre
än att nu besluta förhöjda tullar, fasthålla vid status quo och kommer
således att under sådana omständigheter sluta mig till dem, som yrka
afslag på det nu föreliggande förslaget. Detta gör jag äfven af den
anledningen, att jag icke kan inse att staten för närvarande är i be¬
hof af denna nya skatteinkomst. Icke heller kan jag se att förslaget
skulle medföra några stora förmåner för folket i allmänhet. När så
är förhållandet, bör man icke i oträngda mål hasta att pålägga nya
skatter. Om nu tullen höjdes och staten derigenom finge större in¬
komster, så vore fara värdt att de skulle komma att användas huf-
vudsakligast till improduktiva ändamål. Vi veta allt för väl hvilka
Onsdagen den S Mars, e. m.
31
N:o 15.
stora summor vårt krigsväsen årligen slukar, och sannolikt komma äf¬
ven dessa medel att gå dit. Det är eu känd sak, att ju mera godt
man har om pengar, ju mera slösar man. Detta hade vi tillfälle att
erfara senast förlidet år, då Riksdagen beviljade stora summor för ett
så improduktivt ändamål som byggandet af några höga kyrktorn. Jag
tror att hela landet skulle vara tacksamt, om frågan blefve utredd,
så att man kunde se hela systemet klart framför sig, innan man be¬
slutar i den.
Man har äfven sagt att frågan har sin politiska betydelse. Ja
väl, det har den. Man har å ena sidan, under det man agiterat för
spanmålstullarne, framhållit den stora fördel, de skulle medföra för
landtbrukarne, och derför tro också de fleste bland dem, att der hafva
vi räddningen i vår nöd. Å andra sidan har man sagt: “om det blir
en så stor fördel för landtbrukaren, hvem skall då betala den? Jo, det
blir vi, vi få skatta orimligt." Å ena sidan tror man sig vinna mer
än man verkligen kommer att vinna, och å den andra tror man sig
förlora mer än man i verkligheten kommer att förlora. Till följd af
dessa begge motsatta åsigter kan ställningen blifva ganska svår, om
man icke behandlar frågan lugnt och värdigt.
Min åsigt är således att, då frågan behöfver utredas, ett uppslag
dertill borde beredas af Bevillnings-Utskottet i form af skrifvelse till
Kongl. Maj:t rörande revision af hela tulltaxan i angifvet syfte. Deri¬
genom kunde vinnas, att kanske alla samhällsklasser kunde se frågan
klart och möjligen blifva nöjda med det resultat, hvartill man kom-
me. Men vill man icke en återremiss i sådant syfte, då ställer jag
mig på status quo, ty jag vill icke att man skall säga att landt-
mannapartiet af egennytta velat lägga skatt på andra samhällsmed¬
lemmar, allra minst, då frågan står så outredd som den nu gör.
Mitt yrkande för tillfället är således på afslag, men jag vill gerna
föi’ena mig om ett förslag, som kan leda till det mål, som jag nyss
yttrade.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
,1 detta anförande instämde Herrar Persson i Rinna, Andersson
i Lysvik, Magnusson, Ersson i Vestlandaholm och Thermcenius.
Vidare anförde:
Herr L ili enberg: Jag har redan instämt med en talare, som
på förmiddagen yttrade sig i denna fråga och som yrkade afslag å
Bevillnings-Utskottets betänkande. Jag skall derför icke länge upp¬
taga tiden. Jag begärde ordet endast med anledning af ett yttrande,
som fäldes på förmiddagen af eu talare på elfsborgsbänken, hvilken
gjorde en indelning af rikets provinser och till de provinser, som
skulle hysa sympati för lifsmedelstullar, hänförde äfven Blekinge. Jag
tror det kräfver någon gensaga hvad denna provins beträffar. Åt¬
minstone hafva der hållits åtskilliga protestmöten mot dessa tullar,
och särskildt har till mig blifvit öfversändt protokollet vid ett dylikt
talrikt besökt möte i Sölvesborgs stad, som jag har äran representera,
der man uttalade sig emot lifsmedelstullar.
N:o 15.
32
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående
införande i
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
Herr Fredholm i Stockholm: Då jag i eu liten skrift, som blifvit
'f Kammarens ledamöter tillstäld, angifvit min uppfattning i hela denna
fråga, kan jag underlåta att här ingå i någon sakdiskussion, hvilket
jag anser så mycket mera öfverflödigt, som flertalet af Kammarens
medlemmar sannolikt redan bildat sig eu bestämd föreställning om
hvad som bör göras, och detta på sådant sätt, att i denna stund det
icke ar troligt att man annat än undantagsvis skall kunna förändra
någons ståndpunkt.
Då jag begärde ordet, var det hufvudsakligen för att helt kort
bemöta hvad en ärad talare under förmiddagen yttrade om denna min
brochyr, hvilken han gjorde till föremål för en från hans sida oför¬
tjent uppmärksamhet. Jag säger oförtjent, derför att han förbigick
allt hvad som i densamma var hufvudsak och företrädesvis uppehöll
sig vid några i samband med hufvudsaken af mig uttalade reflexioner.
Genom att lösrycka några satser ur sitt sammanhang förstod han att
med skicklighet vända dem sig till nytta, så att han i dem kunde
söka ett stöd för sina åsigter. Finten bestod egentligen deri, att han
gjorde hvad jag kallat ett ekonomiskt system alldeles liktydigt med
ett tullsystem, liksom i ett ekonomiskt system icke skulle ingå åt¬
skilligt annat än tullar och derifrån vara utslutet allt, som har af¬
seende på bankväsendet, kreditlagstiftningen, fattigvården och ojemnt
tryckande skatter in. in., hvilket allt jag deremot anser vara väsent¬
liga delar af ett lands ekonomiska system. På det sättet lyckades
han i mina ord finna ett stöd för den meningen, att man genom in¬
förande af tullar här i landet skulle kunna bereda befolkningen bättre
tillfällen till arbetsförtjenst. Den entusiasm, med hvilken han ytter¬
ligare sökte utveckla denna sats, erinrade mig om den temligen lik¬
artade, som en uppfinnare af perpetuum mobile hyser till fostret af
sin inbillning. Det är inbillning, om man genom att pumpa upp vatten
i eu reservoar och sedan släppa det på ett vattenhjul för att med
detta drifva pumparno, tror sig kunna skapa någon ökad tillgång på
kraft, och lika litet kan man genom att pumpa pengar ur folkets
fickor och åter släppa ut dem till folket i form af arbetslön skapa
någon större tillgång till arbete. I begge fallen förbise de, som detta
tro, hvad man i mekaniken brukar kalla de passiva hindren. Det är
dessa, som göra att kraften, på detta sätt använd, alltjemt försvagas
och slutligen alldeles upphör, så att maskinen stannar. Om detta kan
man ju säga att det är teori, och det är så. Men sådant oaktadt är
jemförelsen lika fullt sann. Ty ehuru de passiva hindren, hvar de än
uppenbara sig, visserligen icke kunna skådas med det kroppsliga ögat
allenast, äro de likväl till finnandes, och för att se dem måste man
anlita den andliga synapparaten, i icke mindre grad på det national¬
ekonomiska än på det mekaniska området.
Beträffande den arbetslöshet, som jag och många med mig befara
skall såsom en naturlig följd af tingens ordning inträffa här liksom i
andra länder, ville den ärade talaren ådagalägga, att den endast exi¬
sterade i sådana länder, som proklamerat frihandelns grundsatser,
exempelvis England. Men med eu besynnerlig frånvaro af uppmärk¬
samhet på logikens fordringar, framdrog han strax derefter exempel på
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
33
N:o i5.
att arbetslöshet i lika hög grad äfven existerar i de länder, som om¬
gärdat sig med skyddstullar, och att denna arbetslöshet t. ex, i Frank¬
rike medfört nedsatta arbetslöner och deraf följande strejker samt till
och med vållat svåra följder för en prefekt, som man på vårt språk
skulle kunna öfversätta med: landshöfding. Med stöd af dessa om¬
ständigheter eller farorna af arbetslöshet utvecklade han vidare sina
funderingar öfver hvad jag menat med att samhällsförhållandena i
mycket behöfva ändras, för att nutidens alla ekonomiska svårigheter
skola kunna höfvas, och så ledde han talet in på socialism och röda
fanor.
Jag vill icke röra mig med samma skarpa vapen som han, emedan
jag saknar den nödiga fingerfärdigheten för att kunna leka med dem
utan fara.
Men om jag också icke kan följa talaren på hans flygt in på
socialismens område, gläder det mig dock att kunna vara öfverens med
honom i en sak, den nemligen, i hvilken han betonade, att det vig-
tigaste i denna fråga icke så mycket är att tull lägges på den ena
eller andra varan, som fast mer att det här gäller att bryta med hit¬
tills rådande system och att vi, i det vi nu sätta punkt för det gamla
systemet, skola kasta oss in på en ny bana, en annan än den vi under
30 År trampat. Man kallar sådana plötsliga omkastningar för radikala
till och med för radikala hugskott, och det är för sådana jag hyser
farhåga, emedan alla häftiga omstöpningar af samhällslifvet åro enligt
min mening ohelsosamma. Ehuru jag således är ense med honom i
denna punkt, så till vida att denna frågas största betydelse ligger i
sjelfva systemombytet, så kan jag icke vara öfverens med honom längre.
Tv då han gläder sig i hoppet att få emotse ett nytt system, så be¬
klagar jag en sådan utsigt, och detta derför att tankarne på tull¬
skydd i så fall skola absorbera folkets krafter i en sådan grad, att
ingen skall vilja egna en tanke åt andra utvägar att öfvervinna svårig¬
heterna eller lyssna till dem, som tro det vara nödigt att uppbjuda
all kraft och förmåga för att på andra vägar öfvervinna svårigheterna.
.lag befarar att tullskyddsvännerna, hvilka utan tvifvel hysa lifligt in¬
tresse för vårt land och dess industriel framtid, icke skola, så länge
tullfrågan stål1 öppen, kunna förmås att tro, att räddning ligger i
något annat än tullskydd, och det är detta förhållande jag beklagar,
emedan derigenom all den dagande kraft, hvaröfver de disponera, skall
undandragas samverkan med dem, som på andra vägar vilja undan¬
rödja de ekonomiska olägenheterna af svåra tider. Man förebrår fri¬
handelsvännerna, att de i denna fråga förhålla sig, om jag så får säga,
negativt; de vilja icke ingå på någon skyddstull, och ställer man till
dem den frågan, livad viljen 1 i stället föreslå, så blifva de svaret
skyldiga, och i denna omständighet tro sig tullskyddsvännerna hafva
ett påtagligt bevis för rigtigheten af sin uppfattning. Men hvad gäller
då frågan egentligen? Jo framtiden; och ett folks framtid kan i mycket
mätas med samma mått som individens. Ej kan man förespå den
unge man, som träder ut i verlden, en lyckosam framtid, om han
endast förtröstat på det kapital han medför, eller söker sin trygghet
i de vanor, under hvilka han uppväxt och som han i annan ställning
Andra Kammarens Trot. 1886. N:o 15. 3
Angående
införande af
spanni als-
i ullar.
(Forts.)
N:o 15.
34
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
. -Angående må hända ej skall kunna bibehålla. För min del tror jag det icke.
^ao tror deremot att hans framgång skall ytterst vara beroende på
1 tullarh det m°d och den förtröstan, med hvilken han, litande på egna krafter,
(Forts.) går en okänd framtid till mötes. Detsamma gäller om ett folk, hos
hvilket ännu finnes ungdomskraft. Hafva vi, såsom folk betraktadt,
tro på framtiden, så hysa vi äfven tillit till vår förmåga att öfver¬
vinna mötande svårigheter allt efter som de uppstå. Missmod är så¬
ledes ej det som här har sin plats, utan i stället tro och förtröstan
på egen kraft, och så länge hos oss förefinnes en sådan tro skall man
i framtiden icke, hvarken på söderhafvets öar eller på någon annan
punkt af jorden, behöfva leta efter svenska folkets tillvaro endast i
tideböckerna. Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.
Herr A. Rundbäck: Nästan alla de talare, som under dagens
lopp yttrat sig i denna fråga, hafva betraktat densamma blott och
bart såsom en inre fråga, nemligen än såsom eu ojemnt tryckande och
derför obillig skattefråga, än äfven såsom en tvistefråga mellan kon¬
sumenter och producenter med motsatta intressen o. s. v. För min
del vill jag likväl säga, att man alldeles icke framhållit det väsentliga
innehållet eller egentliga hufvudsyftet med frågan, då man sålunda
betraktat henne endast såsom en inre fråga.
Jag anser nemligen, att den i främsta rummet och framför allt
bör betraktas ur internationel synpunkt eller ur synpunkten af vårt
lands förhållande till andra länder. Att den så bör i främsta rum¬
met betraktas, betingas redan deraf, att all vår tullagstiftning afser
ordnandet af vår handel med andra länder och bestämmandet af vil-
koren för införande till oss af deras varor och tillverkningar. Men
frågan har äfven derför en internationel karakter, att vi icke hafva
hela dess afgörande uteslutande i våra händer, utan måste i mer eller
mindre mån rätta oss efter den handelspolitik, som andra stater följa,
med hvilka vi hafva lifligare affärsförbindelser. Ty på handelns område
såväl som på alla andra områden äro alla stater i verlden mer eller min¬
dre beroende af hvarandra, och allra minst kan ett så litet land som
Sverige slita sig lös från ett sådant beroende. Men allra mest synes
mig frågan förtjena att betraktas ur den internationella synpunkten
derför, att hon just nu fått sin akuta karakter derifrån, att utiändin-
gen under senare tider besvärat oss med en nästan outhärdlig kon¬
kurrens, som nära nog hotar våra näringar med undergång.
Jag ser sålunda i denna fråga egentligen eu försvarsfråga för
skyddande af vårt nationella oberoende på det ekonomiska området,
och af våra vigtigaste industriella intressen. Och om denna synpunkt
någon gång bör med styrka framhållas, så är det visserligen nu, då
utländingen genom den svåraste konkurrens gör en öfverväldigande
invasion på vår marknad och håller på att rent af eröfra densamma
ifrån oss för siu räkning. Att förhållandet verkligen är sådant, är
lätt att bevisa. Låtom oss bara betrakta vår närmaste granne i öster.
Han stänger för oss sin marknad på det industriella område, der vi
skulle kunna med lätthet täfla med honom; men på samma gång öf-
versvämmar han vår spanmålsmarknad med sina jordbruksalster till
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
35
N:o 15.
spa.måls-
i ullar.
(Forts.)
omätlig skada för våra jordbrukare, som derigenom undanträngas från Angående
den inhemska marknaden och icke få sälja sina varor. Ja, denna införande: af
fredliga invasion af vår östra granne är, enligt min uppfattning, nästan
värre än eu krigisk, ty på den senare kan man hoppas att få ett
snart slut genom fred, men deremot hotar Rysslands invasion på han¬
delns område att blifva permanent, emedan Rysslands jord lemnar en
mycket rikare afkastning och denna afkastning äfven krafvel' mycket
mindre produktionskostnader, hvartill vidare kommer, sedan Ryssland
fått jernvägar fram till Östersjön, att icke heller afståndet vidare
utgör något hinder för detta land att fora hit sin spanmål med ringa
kostnad.
Förhållandet ,är ungefär enahanda med afseende på vår mäktige
granne i söder. Äfven denne granne omgärdar sig med höga tullar,
hvarigenom han utestänger oss från sin marknad eller åtminstone i
hög grad försvårar vårt tillträde till densamma. På samma gång
lemna emellertid vi vår marknad fri och öppen för afsättning af Tysk¬
lands öfverproduktion, med hvilken tyskarne kunna undersälja våra
egna producenter. Ty då de förre hemma i sitt eget land genom
tullskydd .erhålla den vinst på sina tillverkningar, som de behöfva,
och de här kunna sälja sin öfverproduktion utan att behöfva erlägga
några skatter, vare sig till stat eller kommun, såsom våra producen¬
ter få göra, så är tydligt, att vi endast med största svårighet
kunna konkurrera med dessa utländingar på vår egen marknad. Också
se vi, huru till och med det mäktiga England börjar studsa för verlc-
ningarne af den tyska handelspolitiken; men för väft lilla fattiga land
är, Gud bevars, ingen fara å färde!
Följden af vår sorglöshet kan emellertid icke blifva någon annan
än den, att våra producenter, de må vara jordbrukare eller andra
näringsidkare, mer och mer undanträngas från den inhemska mark¬
naden, och att vårt näringsliv som utgör källan till vår välmåga
och sjelfbestånd, allt mera undergräfves. Jag anser således att vårt
nationella oberoende på ekonomiens område är ganska allvarsamt
hotadt, hvarför jag ock med fullt fog anser tullfrågan såsom en för¬
svarsfråga för oss. Men om saken förhåller sig så, synes det mig böra
vara hvar mans pligt, och framför allt Riksdagens, att vara be¬
tänkt på vidtagande af åtgärder för att hindra den utländska in¬
vasionen på vår marknad och tillvarataga våra nationella intressen.
Men hvad göra vi i stället? Jo, vi etablera ett inbördes krig, der
producenter och konsumenter ställas upp i tvenne fiendtliga läger för
att bekämpa hvarandra i stället för att förena sig mot utländingen,
hvilken tränger oss allt hårdare på lifvet. Å ena sidan begär man
skydd för det inhemska arbetet och hjelp emot den utländska konkur¬
rensen, under det å den andra sidan lösen gäller största möjliga pris¬
billighet uti konsumtionen och derför äfven uppmuntran, så långt
möjligt är för konkurrensen.
Särskilt höjes denna lösen till förmån för den arbetande befolk¬
ningen, hvars intressen förmenas lida genom tullskyddet. För min
del har jag dock svårt att förstå rigtigheten af detta påstående. Ar¬
betarbefolkningen är ju till sin existens uteslutande hänvisad till och
N:o 15.
36
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående beroende af det inhemska arbetet. För arbetarne borde det väl så-
mförande af iun(ja vara mer angeläget än för alla andra konsumenter, att det
' *tullar. svenska arbetet kan bestå och erhåller uppmuntran. I detta hänseende
(Forts ) anser jag att arbetsgifvärne och arbetarne hafva alldeles samma intressen.
Blifver arbetet mera uppmuntradt och lönande, så är det till fördel för
den ene såväl som för den andre; tynar det deremot af eller upphör,
så förlora båda, och arbetaren icke minst. Det är derför alldeles
obegripligt, huru man i denna fråga kan skilja arbetsgifvarens och
arbetarens intressen åt och ställa dem i motsats till hvarandra. Om
några borde känna sig solidariska i afseende på uppmuntran af det
svenska arbetet, så borde det väl vara arbetsgivare och arbetare.
Den siste ärade talaren, liksom talaren från Malmö och flere
med dem, hafva sagt, att det icke är så alldeles gifvet, att ett bättre
aflönadt arbete skall skapa mera arbete. För mig åter är det allde¬
les tydligt, att om arbetet blifver mera lönande, så dragas kapitalen
mer åt detta håll, så blir der mera tillfälle till arbete, efterfrågan
efter arbetare större och i följd häraf arbetsförtjensten ökad. Ett
blomstrande näringslif är en helsokälla för alla, men mest för clem,
som sysselsätta sig med produktivt arbete, och med ett tryckt närings¬
lif är förhållandet tvärt om.
Jag kan derför för min del icke se annat, än att man talar i
arbetarens intresse, då man vill skydda svenskt arbete. Ty i ett friskt
och blomstrande näringslif ser jag den mäktigaste häfstången såväl
för landets välmåga i allmänhet, som särskild! för våra näringsidka¬
res och arbetares välmåga och trefnad, hvilka begge sistnämnda klas¬
ser jag i likhet med Herr Odell anser hafva alldeles identiska intres¬
sen i afseende på näringarnes skyddande och uppmuntrande. Jag vill
äfven tro, att våra arbetare, lemnade åt sin egen eftertanke, skulle
sjelfva ingå härpå, helst jag ofta märkt, att arbetaren för sin del är
ganska god vän till skydd, ja, till och med af fullkomlig prohibition!,
då det gäller att skydda det egna arbetsfältet mot intrång af främ¬
mande arbetare. 1 detta hänseende tillåter jag mig fråga, huruledes
i en kommun, t. ex. Stockholm, arbetarne skulle betrakta den om¬
ständigheten, om Stockholms myndigheter och styrelser ville gå förbi
den härvarande arbetarestammen och i stället lemna stadens många
arbeten åt arbetare från landsorten, äfven om sådant möjligen skulle
kunna ske till förmån för stadens kassa. Och huru skulle det väl
blifva betraktadt, om den enskilde arbetsgifvaren gjorde på samma sätt?
Jag är öfvertygad om att arbetarne skulle se detta med ganska oblida
ögon, och jag förundrar mig icke deröfver. Men äro dessa arbetare
nu sådana skyddsvänner gent emot svenska konkurrenter, som komma
från andra orter, borde de då icke finna sig af sitt intresse manade
att vara ännu mera angelägna om skydd mot utländska arbetare, som
uppträda såsom deras medtäflare. Och såsom svåra medtäflare till
våra svenska arbetare uppträda dessa utländske arbetare mer och
mer, i samma mån vi här lemna vår marknad fri och öppen för de¬
ras tillverkningar till förfång för vårt eget arbete. I den mån ut-
ländingen allt mer och mer får tillgodose våra behof med sina varor
och produkter, i samma mån kringskär han mer och mer våra nä-
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
37
N:o 15.
ringsidkare. Dessa uttröttas af den outhärdliga konkurrensen, och _ Angående
så nedlägges det ena verket och det ena arhetsföretaget efter det an-
dra, och så får den svenska arbetaren allt mindre tillfälle till arbete, tullar.
emedan utländingen tager det ifrån honom. Och jag undrar just, (Korts.)
huru det skall gå med vår arbetarbefolkning, i fall utländingen efter¬
hand blifver förläggare för alla, eller åtminstone de flesta af våra behof.
Jo, arbetaren blir arbetslös, och då först framträder den fara, som
talaren på malmöbänken så bjert framhöll, att vi kunna skapa oss
fiender i våra arbetare. Så länge de hafva arbete, är det ingen fara;
men hafva de det icke, så må ingen undra på, om missnöjet börjar
gro hos dem.
Jag vill för öfrigt påpeka hvad jag icke hört någon annan nämna,
att man nu icke endast vill pålägga tullar för att skydda det svenska
arbetet, utan man vill på samma gång nedsätta finanstullarne å kaffe,
socker och lysoljor m. na., som tillhöra de allmänna förbruknings-
artiklarne, och på detta sätt gifver man med ena handen ersättning för
hvad man tager med den andra. Det är alltså icke så farligt med
förhöjningen af konsumtionsutgifterna, då man nu vill utbyta vissa
förut varande tullafgifter mot andra, hvilkas åsättande afser vårt nä¬
ringslös uppmuntran och våra arbetsgifvares och arbetares förbättrade
ställning. Men — kan man säga — nog vore det dock bättre, om
man sluppe tull för spanmål och andra lifsförnödenheter. Ja, det är
jag villig medgifva under förbehåll, att det vore möjligt för jordbru-
karne att reda sig utan tullskydd. Men detta tror jag vara omöjligt.
Jag har redan påpekat hvilken konkurrens de äro underkastade från
Ryssland, som nästan helt och hållet eröfra! vår spanmålsmarknad,
och huru denna konkurrens blir permanent och svårare år från år;
och hvad exporten af våra jordbruksalster angår, öfverflyglas Europa
redan mer och mer af Amerika och andra utomeuropeiska länder,
och ändå värre blir det, när Panamakanalen snart blir färdig.
Vi se också att våra ladugårdsprodukter börja i England sjunka
i pris. Jag tror således, att jordbruket verkligen behöfver en snar
hjelp och att det icke är lönt att man afspisar jordbrukarens klagan
med goda råd och hänvisningar till framtiden. Nej, det behöfves en
snar och kraftig hjelp, och tullskyddet är just, enligt mitt förmenande,
en sådan verksam hjelp. Kan det också icke göra mera gagn, skall
det dock alltid höja modet och hoppet hos vår jordbrukande befolk¬
ning uti den förtviflade kamp för tillvaron, som denna befolkning nu
utkämpar, och redan dermed är sannerligen icke litet vunnet.
Herr Talman! Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.
Herr Hellgrén: Under dagens diskussion har man talat om jord¬
brukets betryckta ställning, och man har sagt, att jordbrukarne äro
tryckta, derför att de icke få sälja sin säd. Detta förefaller mig
något besynnerligt. Man säger att den menniska är tryckt, som saknar
bröd för sig och de sina; men icke kan jag tänka mig att den jord¬
brukare bör anses vara i så stort betryck, som eger tillräcklig bröd¬
föda för sig och sin familj och dessutom betydligt öfverskott till af-
N:o 15.
Angående
införande c
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
38 Onsdagen den 3 Mars, e. m.
salu. Yi i Norrland skulle skatta oss under sådana förhållanden
lyckliga.
I gårdagens Post- och Inrikes Tidningar läste jag: att sedan Konungens
Befallningshafvande i Elfsborgs län till Kongl. Maj:t insändt en af
Roggärds församlings kommunalstämma gjord underdånig ansökning, att
i anseende dertill, att sistlidet års skörd till största delen förstörts af
frost samt af regn och snö, Roggärds socken, som under de tvenne
nästförflutna åren erhållit så knappa skördar, att intet kunnat af-
yttras till skatternas gäldande, måtte erhålla understöd af allmänna
medel, församlingen fått tillstånd att bekomma ett räntefritt lån å 6,000
kronor att återbetalas med en tredjedel hvardera afåren 1887, 1888 och
1889, och 1,000 kronor utan återbetalningsskyldighet. Jag skulle just
vilja hemställa till det länets höfding, som nu här i Kammaren mest
yrkar på tullskydd, om det är för dessa och med dem likstälda nöd¬
lidande jordbrukare och fattiga menniskor, lian åstundar tull å lifs-
förnödeuheter. Enahanda förhållande, som i Roggärds kommun råder,
förefinnes för närvarande uti hela Norrland. Der hafva skördarne
äfven blifvit förstörda af regn, köld och snö, och jordbrukarne äro
tvungna att köpa sitt lefvebröd. För att visa herrarne hvilket bröd
folket i denna trakt får förtära, har jag skaffat mig ett prof derpå,
och jag har det här i min hand till benäget påseende. Det är bakadt
af hälften inköpt rågmjöl och hälften af flen bästa säd af korn, som
förra året skördades i Vilhelmina, och dock är detta det bästa bröd,
som ätes deruppe. Nu vill man lägga tull på de ingredienser, som
man måste hafva för att få detta bröd att hålla samman. Jag för¬
säkrar, att de herrar, som mest ifra för tullskyddet, skulle icke kunna
förmå ens sina hundar att lukta på detsamma, mycket mindre förtära
det. Huru smärtsamt det än är, vill jag dock lägga herrarne på
hjertat, att man icke ostraffadt lägger en skatt på en befolkning, som
är hänvisad att ofta lida af felslagna skördar. Jag tror derför att
alla, så väl bättre som sämre, äro beroende af Guds välsignelse och
det vore önskvärdt, att icke dessa de hungrandes suckar och tårar
måtte förringa välsignelsen. Jag läste för någon tid sedan i en tid¬
ning ett upprop att bispringa en hjelpbehöfvande kommun här i Stock¬
holm. För att vara kort skulle jag vilja ställa samma upprop till
de herrar, som ifra för tull på lifsförnödenheter. Det lydde sålunda:
I lyckans barn, som Edra lemmar sträcken
På mjuka kuddar, under rika täcken,
Och ej på bordets läckerheter sparen,
Barmhertige emot de arma varen!
Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Herr Thestrup: Jag har ansett mig böra begära ordet, icke för
att anföra något nytt, utan endast för att tillkännagifva min stånd¬
punkt i denna vigtiga fråga, der åsigterna stå så skarpt utpreglade
emot hvarandra. I likhet med min kamrat på malmöbänken har
äfven jag, vid den granskning som jag företagit af Bevillnings-Utskot-
tets betänkande och de skäl hvarpå reservanterne grundat sina åsigter,
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
39
N:o 15.
funnit de senare tynga mest i vågskålen. Den debatt, som sedan Angående
dess, på förmiddagen i dag och nu på aftonen, egt rum, har icke införande af
förändrat min uppfattning i denna fråga, och jag får sålunda för egen
del förklara, att då landets finansiella ställning är sådan, att något (Forts.)
behof af nya skatter icke förefinnes, och då vidare, enligt min tanke,
lifsmedelstullar otvifvelaktigt skulle komma att fördyra produktionen
och, såsom eu följd, deraf, försvåra existensvilkoren, och då således
ifrågavarande tull skulle medföra endast ett öfvergående gagn för en
mindre del af den jordbruksidkande befolkningen, men deremot, genom
lifsförnödenheternas fördyrande, skada de öfriga samhällsklasserna,
deribland särskild! dem af arbetsklassen, som här icke äro representerade
och hvars intressen vi just på den grunden dess mera böra tillgodose
och befrämja, får jag, ehuru jag gerna skulle vilja förena mig i det
af Herr Carl Ifvarsson framstälda yrkandet om återremiss af betän¬
kandet, enär dock ett sådant förslag, med afseende å den nu före¬
liggande frågan, torde hafva föga eller intet hopp om framgång, an¬
hålla om afslag å Utskottets betänkande.
Herr Wallberg: I motsats till de två sista talarne, kommer jag
att yrka bifall till Utskottets betänkande. Eu och annan af frihand-
larne taga allt munnen väl full, då de göra sådana blomstermålningar
öfver Sveriges välstånd, som man här fått höra, och mena sig vara de
varmaste vänner till den fattige arbetaren. Jag vågar påstå, att de
misstaga sig om medlen att befordra deras väl; de äro tvärt om de
arme arbetarnes största och svåraste motståndare, för att icke säga
fiender. Nej, arbetaren födes icke med fagra tal och granna fraser —
dertill fordras något annat, det fordras arbete, först och sist arbete.
I nära 40 år har jag varit arbetsgifvare och är det fortfarande,
och jag har således varit i tillfälle att lära känna arbetarens önsk¬
ningar och tänkesätt. Jag har alltid sökt att, äfven med uppoffringar
från min sida, verka för deras bästa och skaflä dem arbete. Till följd
deraf har det aldrig förekommit några konflikter oss emellan; de äro
nöjda med sitt arbete och önska ingenting annat än arbete. Ega de
sådant, afstå de gerna sin krona i skatt till staten och några kronor
till kommunen, blott de få vara i fred i sitt arbete. De sätta intet
värde på den politiska rösträtten och ifrågasätta icke att detta skall
åtfölja deras beskattning. Detta är den rena, verkliga sanningen.
Låt arbetaren blott vara i fred för granna tal och för dem som, utan
att egentligen tänka på arbetarens. väl, ofta hafva andra syften, som
ibland kanske icke äro så rättrådiga. Ty den, som håller granna tal
för arbetaren, kan lätt få dem att lyssna, och då är det icke noga
för uppnåendet af deras syften att bland de fagra orden inså ogräs
för de sysslolösa och missnöjda, hvaraf följden blir ett uppväckande
af missnöje.
Det har sagts, att spaninålstullarnes borttagande i England var
orsakadt af påtryckning nedifrån, från arbetarne. Nej, mine herrar,
det var icke så, utan förslaget härom utgick från Englands mäktiga
och utvecklade fabriksindustri. Det var fabriksindustrien, som satte
i gång en mäktig agitation, icke af månhet om arbetarne, utan för
N;o 15.
40
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
Angående
införande af
spanmåls-
tullar.
(Forts.)
att i följd af de genom tullarnes upphäfvande förorsakade billigare
lefuadskostnaderna kunna nedtrycka arbetslönerna; sålunda ej en fråga
om en menniskovänlig handling.
Så länge England kunde beherska den industriella marknaden
och öfverflygla verlden med dess fabriksalster, så länge gick det väl,
men sedan andra länder äfven börjat utveckla sin industri, ja, till och
med gjort intrång på Englands egna fria och öppna marknad, då har
äfven der gjort sig gällande ropet på “fair träde" eller reciprocitet.
Och de oroligheter, som på senaste tiden pågått i England, icke hafva
de haft sin grund i de dyra lefnadsomkostnaderna, utan i bristen på
arbete. Här ser man tydligen, att det icke är nog med billiga lefnads-
kostnader, då man icke har något att köpa för, utan hvad arbetaren
behöfver, det är först och sist arbete.
Jordbruket är utan tvifvel vår vigtigaste och väsentligaste näring,
och den måste derför omhuldas. Kunna dess idkare icke blifva hvad
jag vill kalla köpstarka, då tvina andra näringar också, och ju längre
det dröjer med skyddets införande, desto fattigare blir befolkningen.
Om man producerar eller fabricerar en vara än så billigt, men man
ändå icke finner någon afsättning för densamma, då måste följden
blifva, att man nödgas upphöra att producera och fabricera.
Och, mine herrar, hur skall det till sist se ut, då detta inträffar.
Yåra jordbruksfastigheter skola nedgå till ett oerhördt lågt värde, ja
så lågt, att det må hända blir skadligt för vår statskredit, och våra
fabriker skola falla i ruiner. Derhän hoppas jag dock att det icke
skall gå, ty om icke förr, skall slutligen nöden tvinga oss att ändra
system; och kan blott jordbruket räddas, är den största faran för
andra näringar öfverstånden. Jag vill derför sluta med den upp¬
maning till Kammaren: låtom oss skydda vårt svenska arbete i alla
rigtningar och bevara Sverige åt svenskarne! Utan tvifvel skall idog¬
heten då utveckla sig inom landet, och en jemnare välmåga uppstå
bland Sveriges innevånare. Jag slutar med hvad jag började: nemligen
att yrka bifall till Bevillnings-Utskottets nu föreliggande förslag.
I anseende till den långt framskridna tiden, och då ytterligare
många ledamöter anmält sig vilja afgifva yttranden i det förevarande
ämnet, afbröts nu öfverläggningen, för att fortsättas i morgondagens
plenum.
§ 2.
Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel;
N:o 23, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å de
under år 1885 inträffade förändringar i statsverkets inkomster af för
dess räkning utarrenderade kronoegendomar;
N:o 24, i anledning af väckt motion om efterskänkande för år
1886 af tjugu procent å arrendena för kronans fastigheter;
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
41
N:o !5.
N:o 25, i anledning af väckt motion om efterskänkande af forsel-
lön för arrendatorer af indragna militieboställen;
N:o 26, i anledning af väckt motion om nedsättning i arrendet
för indragna militieboställena Alvastra och Uckleby inom Östergöt¬
lands län;
N:o 27, i anledning af väckt motion om efterskänkande af en
del af arrendet för indragna majorsbostället Strand i Jönköpings län;
Banko-Utskottets utlåtande N:o 3, angående ombyggnad af Riks¬
bankens hus i Göteborg och Malmö;
Banko-Utskottets memorial N:o 4, i fråga om användandet af Riks¬
bankens vinst för år 1885;
Lag-Utskottets utlåtanden:
N:o 82, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den vissa
hemman medgifna frihet från inqvarteringsskyldighet i fredstid m. m.;
N:o 33, i anledning af väckt motion om ändring af 10 kap. 9 §
Ilandelsbalken;
N:o 34, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i
fråga om väglottsegares rätt till sand- och grustägt å annans område;
N:o 35, i anledning af väckt motion om utfärdande af vissa lag¬
bestämmelser i syfte att bereda en betryggad ställning åt arbetare i
de genom skyddstullar understödda näringar;
N:o 36, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 Decem¬
ber 1868;
N:o, 37 i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af 22
§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862; och
N:o 38 i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar;
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtanden:
N:o 4 (i samlingen N:o 9), i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t angående utredning af antalet spanmålsförsäljande
jordbrukare inom riket m. m.;
N:o 5 (i samlingen N:o 10), i anledning af väckt motion rörande
inställande af godstrafik å statens jernvägar om söndagarne; och
N:o 6 (i samlingen N:o 11), i anledning af väckt motion om skrif¬
velse till Kongl. Maj:t med begäran om aflemnande af förslag till
beredande af billigare rörelsekapital för jordbruks- och industriidkare.
Kammaren beslöt att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens plenum uppföras framför de två gånger bordlagda
ärendena.
§ 3.
Anmäldes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 10, till fullmäktige i Riksgäldskontoret angående Riks-
gäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan början
af 1885 års riksdag.
Andra Kammarens Prof. 1S86. N:o 15.
4
N:o 15.
42
Onsdagen den 3 Mars, e. m.
§ 4.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
Herr G. W. Svensson i Iiydaholm under 10 dagar fr. o. m. d. 6 dennes.
„ N. Olsson i Ättersta „ 6 „ „ „ 8 „
„ 6r. Mellan ,, 14 „ ,, »10 »
§ 5.
Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åt¬
skildes klockan |11 e. m.'
In fidem
A. E. J. Johansson.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1880.