RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Andra Kammaren. N:o 12.
Lördagen den 27 Februari.
Kl. 11 f. in.
§ I-
Justerades protokollen för den 19 och 20 i denna månad.
§ 2.
Jemlikt förut fattadt beslut företogs nu val af dels tjugufyra
valmän för att utse Riksdagens Fullmäktige i Riksbanken och
Riksgäldskontoret jemte deras suppleanter, dels sex suppleanter
för desse valmän. Efter valförrättningarnes slut befunnos hafva
blifvit utsedde:
Till valmän:
Herr L. Andersson i Östra Åhm med 124 röster,
11
|
Sv. Andreasson
|
11
|
124
|
11
|
11
|
A. P. Danielson
|
11
|
124
|
11
|
11
|
A. M. Grudmundson
|
11
|
124
|
»»
|
11
|
J. G. Jansson i Hemmarö
|
11
|
124
|
11
|
11
|
J. Johansson i Stockholm
|
11
|
124
|
11
|
J»
|
Sam. Johnson
|
11
|
124
|
11
|
11
|
Öl. Jonsson i Hof
|
11
|
124
|
11
|
11
|
A. Ivarsson i Lund
|
11
|
124
|
11
|
11
|
A. P. Lind
|
11
|
124
|
11
|
11
|
A. Magnusson
|
11
|
124
|
11
|
11
|
N. Nilsson i Espinge
|
11
|
124
|
11
|
11
|
P. Nilsson i Råby
|
11
|
124
|
11
|
11
|
Sven Nilsson
|
11
|
124
|
11
|
11
|
S. F. Norén
|
11
|
124
|
11
|
11
|
P. Näsman
|
11
|
124
|
11
|
11
|
Allvar Olsson
|
tf
|
124
|
11
|
11
|
S. M. Olsson
|
11
|
124
|
r>
|
11
|
And. Persson
|
11
|
124
|
11
|
11
|
N. Petersson i Runtorp
|
11
|
124
|
)i
|
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 12.
1
N:0 12. 2
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Angående
ifrågasatt be¬
viljande af
anslag för ut¬
arbetande in.
in. af formu¬
lär för pri¬
märuppgifter
angående
nuringsstati-
stiken.
Herr J. A. Sjö
„ A. Svenson i Edum
„ J. E Wikstén
och „ A. Andersson i Intag an
med 124 röster,
124
124
11
11
123
samt
Till suppleanter:
O. Erickson i Bjersby med 83 röster,
P. Sahlström „ 81 „
L. P. Mallmin „ 81 „
F. Pettersson i Tjärsta „ 81 „
E. Ersson ,, 81 „
N. Jönsson „ 81 „
Ordningen mellan de suppleanter, som erhållit lika antal, blef'
genom lottning bestämd sådan den här ofvan angifvits.
och
Herr
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets Utlåtanden: N:is 17, 18, 19, 20, 21 och 22;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 1, samt
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 2
(i samlingen N:o 7).
§ 4.
Till Kammarens afgörande förelåg Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjette
hufvudtitel.
Punkterna 1 och 2.
Biföllos.
Punkten 3.
I en af Herr J. H. G. Fredhohn inom Andra Kammaren väckt
motion (N:o 9) hade följande förslag blifvit framstäldt:
att Riksdagen för den händelse Kong], Haj:t skulle finna skäl
att förständiga sitt och rikets Kommerskollegium att med iaktta¬
gande af alla förbättringar, som nu kunde åstadkommas, skynd¬
samt upprätta nya formulär för insamlande af primäruppgifterna
till de statistiska redogörelser, som af nämnda Kollegium utarbetas,
Lördagen den 27 Februari, f. m. 3
måtte besluta att, till betäckande af de med utarbetandet af formu¬
lären och med tryckning af blanketter m. m. förenade kostnader,
ställa till Kongl. Majds förfogande ett extra anslag för en gång
af tre tusen (3,000) kronor.
Utskottet hade emellertid hemstält, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af denna hemställan anförde motionären
Herr J. H. G. Fredholm: Jag kan för min personliga del
icke annat än vara tacksam för den uppmärksamhet Stats-Utskottet
behagat skänka min motion, på samma gång jag måste beklaga,
att jag icke lyckats framställa min begäran om anslag i sådan
form att Utskottet kunnat fästa afseende på mitt förslag. Jag
beklagar detta för sakens skull, emedan jag icke kan dela Utskot¬
tets uppfattning, att det vore öfverflödigt att nu vidtaga den före¬
slagna åtgärden, eftersom man i en snar framtid hade att emotse
en sådan omorganisation af Kommerskollegium att denna fråga
lämpligare borde i sammanhang dermed ordnas. Om statistiken
vore af natur, att kunna ordnas på en gång, skulle äfven jag
mycket väl kunna omfatta denna Utskottets mening, men då enligt
min uppfattning statistiken är något, som ständigt skall göras, så
kan den icke vinna sin rätta utveckling på annat sätt än att man
ständigt afhjelper de brister, som deri visa sig i samma mån som
man vinner en mera vidgad erfarenhet. Om man sålunda oupphör¬
ligt bör arbeta på dess förbättrande för att den skall kunna mot¬
svara sin uppgift och tidens fordringar, så följer deraf att det är
af vigt att börja arbetet ju förr desto hellre och dermed icke upp¬
skjuta från det ena året till det andra utan i stället icke blott
börja arbetet utan äfven låta det alltjemt oafbrutet fortgå.
Måhända kan det gifvas andra sätt att vinna detta ändamål
än det jag förestält mig. Detta skulle vara ganska glädjande,
synnerligast om det kunde ske utan något särskildt anslag och
allenast derigenom att Kongl. Maj:t skänkte saken sin uppmärk¬
samhet. Jag har i min motion tillåtit mig uttala den tro och
förhoppning, att Kongl. Maj:ts regering skall göra detta, och som
jag icke har någon anledning att frångå denna uppfattning, så har
jag nu icke något yrkande att framställa, utan inskränker mig till
hvad jag redan yttrat.
Herr Sjöberg i Stockholm: Det må törhända icke anses obe¬
hörigt, att jag i denna fråga begärt ordet. Om mitt anförande nu
kommer att blifva längre än Kammaren i allmänhet skulle önska,
torde det kunna ursäktas mig, då jag ännu icke en enda gång
sedan denna riksdags början satt den ärade Kammarens tålamod
på prof.
Den motion, som nu är i fråga, har gifvit anledning till en
hel mängd olika betraktelser, och det har väl också, som jag för¬
modar, varit af motionären åsyftadt. Innan jag inlåter mig på en
N:0 12.
Angående
ifrågasatt be¬
viljande af
anslag för ut¬
arbetande m.
in. af formu¬
lär för pri¬
märuppgifter
angående
näringsstati-
stiken.
(Forts.)
>:o 12.
Angående
ifrågasatt be¬
viljande af
anslag för ut¬
arbetande in.
in. af formu¬
lär för pri¬
märuppgifter
angående
näringsstati¬
stiken.
(Forts.)
i Lördagen den 27 Februari, f. m.
granskning af några punkter af motionen — och jag skall på långt
när icke sysselsätta mig med alla — ber jag få förutskicka några
allmänna anmärkningar rörande den så kallade näringsstatistiken.
Det finnes nemligen inom hela statistikens område icke någon del,
på hvilken anspråk af så olika art kunna ställas, som just inom
näringsstatistiken; ty ju mer man försöker att i detalj bearbeta
denna, i samma mån ökas ock, såsom man af erfarenheten finner,
anspråken härpå. Här i Sverige har man sökt tillgodose dessa
anspråk så vidt möjligt varit med afseende på vissa särskilda om¬
ständigheter, hvartill jag skall tillåta mig framdeles återkomma;
men inom andra länder deremot har man, hvad beträffar specielt den
så kallade fabriksverksamheten, eller näringsstatistiken i inskränkt
mening, icke gjort några försök att, som här, meddela några särskilda
redogörelser. Visserligen har man i några länder för olika ända¬
mål, deribland med hänsyn till beskattningen, anstalt undersök¬
ningar inom vissa branscher af näringsstatistiken, men man kar
dock aldrig, såsom här i Sverige, sökt åstadkomma något fullstän¬
digt arbete i detta afseende, eller framlägga en redogörelse för
verksamheten i det hela och dess särskilda delar inom detta om¬
råde. Jag anser mig i fråga härom böra framhålla en uppgift,
som förekommer i Herr Chefens för Civildepartementet yttrande till
statsrådsprotokollet angående nu förevarande hufvudtitel, nemligen
att man i Preussen år 1882 verkstält en s. k. yrkesräkning. Men
denna afsåg icke annat än att få en uppgift å arbetsgivare och
arbetare inom de särskilda yrkena, alldeles icke, såsom här hos
oss, å tillverkningsqvantiteter och tillverkningsvärden. Och det är
just i sist nämnda afseenden, som den nu ifrågavarande statistiken
måste stöta på snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter. Då härtill
kommer, mine herrar, att hvad särskildt beträffar det embetsverk,
som motionären gjort sig angelägen om att göra till föremål för
sin uppmärksamhet, förhållandet är, att, tack vare statsmakternas
gemensamma åtgöranden, detsamma under snart 19 år haft en
prekär tillvaro, så bör man icke kunna ställa synnerligen stora
anspråk på den ifrågavarande arbetsprodukten. Men då man, såsom
motionären, säger att under en så lång tid som trettio år ingen
utveckling skett, utan att frågan om en förbättrad näringsstatistik,
såsom han uttryckt sig. stått och trampat på samma ställe och
blifvit på obestämd tid officiel! begifven, då gör man sig skyldig
till ett påstående, som icke är sant. Ty en enkel jemförelse mellan
de statistiska berättelserna för tjugu år sedan och dem, som nu
afgifvas, visar, att de senare till omfång och innehåll äro något
helt annat än de förra, och man har således sökt att med all flit
och nit och, så vidt befintliga arbetskrafter medgifvit, göra hvad
mau kunnat för att tillfredsställa de olika anspråken.
Hvad nu angår några särskilda frågor, som i motionen blifvit
framhållna, så förekommer t. ex. på sid. 4 vissa uttryck, väl icke
i bestämda ordalag, men som dock skulle kunna vilseleda den,
som icke närmare känner förhållandet, och komma honom att tro
att den statistiska beredningen tillkommit endast för den s. k.
näringsstatistiken.? skull. Jag vill icke inlåta mig i någon när-
Lördagen den 27 Februari, f. m.
N:o 12.
mare utredning af denna sak, ty det torde i allmänhet vara till- Angående
räckligt kändt, att så icke är förhållandet, utan att beredningen i ifrågasatt te-
allmänhet har till uppgift att söka, så vidt möjligt är, utöfva ett n^Jagförut-
slags kontroll öfver och bereda öfverensstämmelse emellan de sär- arbetande m.
skilda publikationerna af det statistiska trycket samt att ordna dem. m. afformu-
Beredningen spelar dock icke någon större roll inom detta om- lal' f6r
råde och den har ej, så vidt jag vet, mer än två eller tre samman- '‘‘ingående '
träden hvarje år. näringsstati-
Det talas vidare på sid. 5 om komitén för inrättandet af ett stiken.
statistiskt embetsverk och att den uttalat sig om näringsstatistikens (Forts.)
brister. Så vidt jag kan erinra mig, afsåg denna komités arbete
den statistiska frågan i sin helhet och man talade dervid om bri¬
sterna icke blott i näringsstatistiken utan äfven inom andra om¬
råden af detta ämne.
Det talas vidare på samma sida om bearbetningen af de sta¬
tistiska uppgifterna. Jag får då upplysa, att en bearbetning i detta
ords egentliga mening icke tillhör Kommerskollegium. Den ligger
inom ett helt annat område och utföres också inom Statistiska
centralbyrån.
Ett omdöme af tullkomitén anföres äfven: Jag kan ju finna
det ganska naturligt, att motionären framhållit detta, och förkla¬
ringen dertill ligger ju också ganska nära till hands, då han varit
sekreterare i denna komité.
Här förekommer vidare något tal om all den omsorg, som
Kongl. Maj:t låtit nedlägga på att lemna för näringsstatistikens
bearbetande betryggande föreskrifter. Det förstår jag icke rätt.
Jag känner icke till någon särskild omsorg från Kongl. Majfis sida
i detta afseende. Men det vet jag, att då fråga varit om anslag
och medel för att, så vidt möjligt, kunna utarbeta den ifråga¬
varande statistiken, Kongl. Maj:t icke gjort något för detta ändamål.
Här säges vidare på sid. 7, att om de personer och de krafter,
som nu användas för det ifrågavarande ändamålet, icke äro lämp¬
liga, det icke torde möta några svårigheter för chefen för Civil¬
departementet att på annat håll finna den härför erforderliga dug¬
ligheten. Ja, jag medgifver detta, och motionären sjelf bör natur¬
ligtvis i det afseendet bäst kunna lemna hänvisning, likasom han
i nämnda afseende icke underlåtit något för att fästa chefens för
Civildepartementet uppmärksamhet på sig sjelf.
Vidare talas om den personal, som användes för det statistiska
arbetet inom Kommerskollegium, och det sägs på sid. 9, att kam¬
reraren, det vill säga chefen eller förmannen för det så kallade
kamrerarekontoret, hvilken har att sammanfatta uppgifterna, sådana
de inkomma från vederbörande, dessutom har “åtskilliga räkenskaps-
göromål“. Ja, han har icke blott åtskilliga, utan hans tid är i det
närmaste till fullo upptagen af sådana göromål. Det är endast
med den yttersta ansträngning, han kan få någon tid öfrig för de
statistiska göromålen. Arbetet i kammarkontoret har under de senare
åren så tillväxt, att han numera har daglig sysselsättning just med
dessa så kallade räkenskapsgöromål och då är det verkligen orim¬
ligt att begära, att denne person skall odeladt kunna egna sig åt
N:o 12. 6
Lördagen den 27 Februari, f. in.
Angående
ifrågasatt be¬
viljande af
anslag för ut¬
arbetande m.
in. af formu¬
lär för pri¬
märuppgifter
angående
näringsstati-
s tiken.
(Forts.)
statistiken. I viss mån är förhållandet enahanda med de andra
tjenstemännen. Kammarförvandten skall vara biträde åt kamre-
. raren och är skyldig att inträda i hans ställe, då han är förhindrad
att tjenstgöra. De båda öfriga tjenstemännen, eller kammarskrif-
varne, arbeta för en lön af 1,200 kronor och man kan väl icke rim¬
ligtvis begära att desse likasom de öfriga nyss nämnda tjenste-
männen, Indika icke numera kunna kallas unga, skola för den ringa
aflöning de åtnjuta egna sin tid odeladt åt verket. Förhållandet
är också, att tjenstemännen allesammans, kamreraren inbegripen,
måste för sin utkomsts skull tjenstgöra på andra håll.
Beträffande den på sidan 10 förekommande förutsättningen,
att, om lönerna, skulle vara för små, det vore att gå i motsatt
rigtning med frågorna att börja med att höja aflöningeu, för att
derigenom erhålla ett godt arbete, tycks motionären anse lönerna
böra vara låga; man bör således efter hans uppfattning uppmuntra
vederbörande, att mot otillräcklig aflöning arbeta flitigt, och sedan
de det gjort böra de liksom snälla skolgossar hugnas med belö¬
ningar.
Särskild! framhållas härefter i motionen några så kallade
origtigheter, som skulle förekomma i Kommerskollegii berättelse
öfver fabriker och manufakturer. Det talas t. ex. på sidan 12 om,
att tillverkningen af fönsterglas för år 1879 uppgifvits vara 12,602
kistor, värda 250,576 kronor, i stället för det rätta 22,192 qvart-
kistor, värda 887,576 kronor. Jag har särskild! eftersett denna
uppgift i den samling af primäruppgifter, som finnes i Kollegium,
och den är sådan som i berättelsen afgifvits. Om tullkomitén från
en eller annan fabriksegare fått andra uppgifter, så är det allde¬
les omöjligt för Kollegium att hafva reda derpå.
Beträffande vidare artiklarne ullgarn och pappersmassa bär
jag icke undersökt huru härmed förhåller sig, men jag är öfver-
tygad om, att de förekommande siffrorna äro rigtiga; jag upp¬
repar dock ännu en gång, att det kan vara ganska förklarligt, att
en annan uppgift har, på särskild begäran, meddelats tullkomi¬
tén, och då motionären talar om officiella rättelser, så vågar jag
påstå, att den ena uppgiften kan vara lika officiel som den andra.
Båda kunna vara origtiga, derom är ingen fråga, men man torde
med fog kunna ifrågasätta om det ens är rimligt att begära, det
näringsidkare skola lemna fullt noggranna uppgifter i fråga' om
beloppet och värdet af deras tillverkningar. Gör man det likväl,
så får man nöja sig med uppgifterna, sådana de erhållas. Att
kunna strängt granska dem är icke möjligt, och de försök, som
flere gånger blifvit gjorda för att rätta uppgifter, som förefallit
mer eller mindre felaktiga, hafva ofta ledt till det enkla svaret:
“viljen I icke nöja eder med de uppgifter ni fått, är det oss lik¬
giltigt; vi hafva lemnat dem.“
Motionären talar vidare om bristen på redogörelse för antalet
mejerier i landet. Mejerierna tillhöra ju jordbruksstatistiken och
måtte väl icke kunna hänföras till fabriks- och handtverks-indu-
strien. Ytterligare anmärker motionären, att någon redogörelse
öfver bränvinshandteringen icke lemnats. Det finnes ju en sär-
Lördagen den 27 Februari, f. in.
7 N:o 12.
skild byrå, som lemna* sådana uppgifter, och jag undrar om det Angående
ej skulle gifva befogad anledning till anmärkning om de före-
komme pa tvenne olika stallen. anslag för ut-
Vidare talas om några grupper, som icke skulle vara upp- arbetande m.
tågna i de statistiska berättelserna såsom fabriker. Det kommer m. af formu-
sig helt enkelt deraf, att vederbörande icke uppgifvit dem såsom V,1'
sådana. Uppgiften till handelskalendern hindrar nemligen icke,
att de till Kommerskollegium lemna en annan. En mängd så närings!itati-
kallade handtverkare, hviska icke äro skyldige att lemna några stiken.
särskilda uppgifter angående omfattningen af sin rörelse, uppgifva (Forts.)
sig troligen hos redaktionen af handelskalendern såsom fabrikörer,
ehuru de rätteligen borde hänföras till handtverkareklassen. Deraf
kommer denna skilnad, hvilken således lätt låter förklara sig. Det
är vidare att observera, att vi icke hafva någon legal bestämning,
som skiljer fabriker och handtverk. Man har dervid icke någon
annan bestämmelse än dem, som så småningom utbildat sig redan
från den tid, då skråväsendet existerade i Sverige och som när¬
mare bestämdes genom 1864 års näringsförfattning: att det
nemligen beror helt enkelt på vederbörande sj elfva att uppgifva,
huruvida de drifva fabriks- eller handtverksrörelse. I förra fallet
äro de skyldiga att lemna vissa uppgifter, från hvilka de såsom
handtverkare äro befriade. Vilja de nu lemna andra uppgifter till
en handelskalender, så är detta dem obetaget. Det antal, som
här uppgifvits i Kommerskollegii berättelse, är detsamma, som
lemnats af vederbörande länsstyrelser och magistrater, hvilka det
åligger att göra sammandrag häröfver. Så är äfven förhållandet
med tegelbruken, hvaraf handelskalendern enligt motionärens upp¬
gift skulle upptaga ett större antal, än som i Kommerskollegii
berättelse angifves. Detta kommer sig helt enkelt deraf, att många
tegelbruk varit nedlagda det år, berättelsen omfattar, och då te¬
geltillverkningen, som bekant, är en mycket rörlig handtering, så
är det icke ovanligt att ett tegelbruk existerar det ena året, men
upphör det andra.
Ibland de mera märkvärdiga anspråk, motionären framstält,
vill jag fästa uppmärksamheten å sidan 13 i motionen, der det
talas om att all uppgift saknas rörande landets fotografer. Jag
har ännu aldrig hört någon ifrågasätta att hänföra fotografer hvar¬
ken till fabrikörer eller handtverkare. Med samma skäl tycker
jag då att motionären bort för fullständighetens skull nämna, att
uppgift saknades äfven öfver målare och skulptörer.
På sidan 14 talas om systemet vid uppställningen af yrkena.
Jag kan icke yttra mig härom, enär motionären endast hänvisar
till Teknisk Tidskrift för år 1876, der man å sidan 127 skulle få
upplysning om ett — system. Det måtte då icke vara synnerligen
utarbetadt efter som det icke kraft större utrymme. — Motionären
säger å sidan 15, att“ flera upplysningar än de, som nu begäras, torde
dock det stora flertalet af våra näringsidkare ej vara obenägna att
lemna'1. Det vågar jag påstå vara ett misstag, ty dessa närings¬
idkare lemna alldeles icke med någon godvillighet de åt dem be¬
gärda uppgifterna; det går efter en viss slentrian, men, som sagdt,
N:o 12. 8
Lördagen den 27 Februari, i. m.
Angående
ij råg a satt be¬
viljande af
anslag för ut¬
arbetande 711.
m. af formu¬
lär för pri¬
märuppgifter
angående
näringsstati-
stiken.
(Forts.)
ingalunda villigt, och vore jag näringsidkare skulle jag till och med
sätta i fråga om jag vore skyldig att lemna några uppgifter alls.
Efter min uppfattning är det en fråga, som Kongl. Maj:t icke kan
afgöra ensam på administrativ väg.
På sidan 16 förekommer den anmärkning, att i berättelsen
angående bergshandteringen saknas uppgift om gjutgodstillverk-
ningen. Såvidt jag förstår, är den fullständigt angifven.
Vidare anmärker motionären, att uppgifter om uppfordringen
af berg icke lemnats. Berg väges icke; det kan ju icke komma
i fråga, och af det berg, som brytes, användes för öfrigt mycket till
så kallad igensättning af grufvor, i kvilket fall det icke uppfordras.
På sidan 17 talas om önskvärdheten af ett särskiljande af
grufvor, som blott försöksvis arbetas, från arbetade grufvor. Ett
sådant särskiljande är också tydligen gjordt.
Vidare talas om ett särskiljande af gjutgodstillverkningen på
landet och i städerna. Det är naturligt att det icke ligger någon
vigt på hvarest tillverkningen effektueras utan på tillverknings-
qvantiteterna.
Beträffande berättelserna angående handel och sjöfart har mo¬
tionären varit jemförelsevis mild och jag skall för att icke göra
detta anförande längre än nödigt är, icke uppehålla mig vid hvad
han i afseende å dessa berättelser yttrat.
1 fråga om transport af gods på kanaler bör jag dock erinra,
att då motionären anmärker, att som Jernvägstrafikstyrelsens upp¬
gifter i fråga om sådan transport äro fördelade i 17 grupper,
ett dylikt fördelande utan svårighet skulle kunna utföras äfven
i fråga om forslingen på kanaler. Det är origtigt, ty för fors¬
lingen på kanaler gå afgifterna i allmänhet ut efter eu helt
annan grund. Det gods, som forslas, beräknas nemligen icke
efter det forslade godsets beskaffenhet utan efter fartygsdräg-
tigheten. Kongl. Maj:t har också på särskild framställning af
Kommerskollegium funnit godt medgifva, att, med hänsyn till den
ifrågavarande, tabellens ofullständiga innehåll, densamma skall in¬
dragas, och i den berättelse om inrikes handel och sjöfart, som
är under utgifvande, kommer den heller icke att ingå.
Den anmärkning, som framställes på sidan 21, eller att det
skulle vara af synnerlig vigt om det lemnades uppgift på i andra
länder gällande tullsatser på våra förnämsta exportartiklar, äfven¬
som å sådana inhemska varor, som kunde lämpa sig för export,
innefattar också ett anspråk, som icke är väl grundadt. Det skulle
tvärt om, så vidt jag förstår, vara ganska origtigt, om man försökte
gifva sådana fingervisningar åt våra industriidkare. De böra sjelfva
handla efter mogen öfvertygelse och sålunda sjelfve bedöma hvad
som i detta afseende kan för dem vara lämpligt eller icke lämp¬
ligt. Det låter mycket väl tänka sig, derest man skulle gifva
dem den af motionären antydda vägledningen, att under det be¬
rättelsen utarbetas och tryckes, just de förhållanden, hvarpå man
velat fästa uppmärksamheten, undergått förändring. Det kan al¬
drig tillhöra en officiel berättelse att gifva en sådan vägledning
för vederbörande.
Lördagen den 27 Februari, f. m.
9 N;o 12.
I fråga vidare om särskilda uppgifter angående de tekniska
läroverken, så är det en sak, som rör undervisningen. Den hör
till ett helt annat område än näringsstatistiken. Det är visser¬
ligen sant, att de af motionären omnämnda, af de tekniska läro¬
verken afgifna årsberättelser ingå till Kommerskollegium, men
de insändas derifrån till Ecklesiastik-departementet, och det är
detta departement, som bör om dessa läroverk lemna en statistisk
redogörelse, derest en sådan anses vara af vigt, och detta så
mycket mer, som hvarken Tekniska högskolan eller Chalmerska
läroverket i Göteborg stå under Kommerskollegii uppsigt.
I fråga om bristen på primäruppgifter till grund för den så
kallade bergverksberättelsen, bör jag meddela, att vederbörande
bergmästare fått sig tillstälda formulär, enligt hvilka de erforderliga
primäruppgifterna skola insamlas, och det är på bergmästarnes
årsberättelser, som den ifrågavarande berättelsen grundar sig.
Hvad nu angår motionärens förslag om anvisande af ett sär¬
skilt anslag till betäckande af de för utarbetandet af nya formu¬
lär för insamlande af primäruppgifter till de meranämnda sta¬
tistiska redogörelserna uppkommande kostnader, så är ett sådant
anslag här vid lag icke af nöden, enär slika utgifter utgå från ex-
pensmedlen.
Jag har kanske alltför länge i ett föga intressant ämne upp¬
tagit den ärade Kammarens dyrbara tid, men jag har likväl trott
mig böra göra några anmärkningar mot det sätt, hvarpå motionä¬
ren behandlat denna sak. Jag vill hos honom ej söka några sär¬
skilda motiv, utan antager, att han varit ledd af sanningskärlek
och af ett behof att göra en framställning, sådan den här tillkom¬
mit, och jag kan i viss mån respektera detta; men hvad jag icke
kan gilla eller icke ens tillerkänna något slags värde, det är den
anspråksfullhet, som genomgår hela hans framställning. Det är
deri en ton af en viss förnäm öfverlägsenhet, som uppenbarar sig
på hvarje sida och som kan tydas ungefärligen så här: jag och
ingen annan har genomträngt denna sak.
Dessutom vill det synas mig, att hans framställning, såväl i
dess helhet som i sina detaljer, icke grundar sig på en sådan sak¬
kännedom, som varit önsklig, då han ansett sig böra uppträda med
ett förslag i detta ämne.
Angående
ifrågasatt be-
viljande af
anslag för ut¬
arbetande m.
m. af formu¬
lär för pri¬
mär upp gifter
angående
näringsstati¬
stiken.
(Forts.)
Herr J. H. G. Eredholm: De flesta af den siste ärade tala¬
rens anmärkningar synas mig ej vara af natur att behöfva här
bemötas. Det är blott med anledning af förebråelsen för af mig
lemnade origtiga uppgifter, som jag vill yttra några ord.
Talaren sade nemligen, att han i de primäruppgifter, som fin¬
nas i Kollegium, särskild! granskat den af mig lemnade uppgiften
om 1879 års tillverkning af fönsterglas och funnit att denna min
uppgift icke skulle hafva varit rigtig, och han trodde att jag så¬
som sekreterare i tullkomitén hade fått några uppgifter från an¬
nat håll, som berättigat mig att korrigera den af Kollegium an¬
förda siffran. Detta är emellertid ej förhållandet, utan saken är
N:0 12. It»
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Angående
ifrågasatt be¬
viljande af
-inslag för ut¬
arbetande in.
in. af formu¬
lär för pri¬
ma ruppgif'ter
angående
niiringsstati-
stilcen.
(Korts.!
helt enkelt den, att då jag sysselsatte mig med uppställandet af
tabellen öfver glasbruken, fann jag att tillverkningen af fönster¬
glas, som utgjorde år 1876 30,000, 1877 24,000, 1878 21,000 qvarts-
kistor, året 1879 plötsligt föll till 12,000. Detta fäll från 21,000
till 12,000 på ett enda år föreföll mig sällsamt, i synnerhet som
ingen känd orsak förefans till en så plötslig nedgång i tillverk¬
ningen. Häraf föranleddes jag att i Kollega primäruppgifter söka
förskaffa mig upplysning huru härmed kunde förhålla sig; och då
fann jag att den minskade tillverkningen var framkallad deraf, att
man i Kollega berättelse för 1879 uteglömt (Hafva glasbruks till¬
verkning på omkring 7,900 qvartskistor. Denna tillverkning hade
i berättelsen upptagits bland tillverkningar af diverse glaskärl, och
jag förde då denna post på dess rätta ställe och reducerade den
andra. Och att detta verkligen är ett af Kollegium begånget fel,
det framgår uppenbarligen af de lemnade uppgifterna på de föl¬
jande årens tillverkning jemförda med de föregående. Tillverk¬
ningen var nemligen 1878 21,000, 1879 12,000, och steg år 1880
åter till 21,000 qvartskistor. Det var blott detta jag med anled¬
ning af förebråelsen för lemnade origtiga uppgifter ville säga.
Men ännu ett ord med afseende på den ärade talarens upp¬
fattning af svårigheterna att kunna lemna några uppgifter an¬
gående främmande länders tulltaxor. Jag förbiser visst icke svå¬
righeterna; men sådana finnas ju öfverallt. Jag vill blott bedja
herrarne observera, att om en person i detta land, der det så
mycket talas om att exportera, tror sig tillverka en sak, för
hvilken han anser möjlighet förefinnas att bereda afsättning i
främmande land, så är ju den möjligheten i främsta rummet be¬
roende på hurudana tullsatserna äro i det land, till hvilket han
vill exportera sin vara. Om han nu vill skaffa sig upplysning
härom, så kan han i vårt land ej erhålla en sådan annat än
på helt enskild väg. Det vill säga han får gå till en boklåda,
för att genom bokhandlarens försorg få åt sig införskrifven det
främmande landets tulltaxa. Dels drager detta oftast lång tid, in¬
nan man hitfår hvad som utifrån blifvit reqvireradt, dels är det
förenadt med omkostnader, som måhända sedermera befinnas vara
bortkastade, och när han ändtligen får den eftersträfvade tulltaxan,
så är han genom dess affattande på ett främmande språk ofta ur-
ståndsatt att inhemta hvad han behöfver veta.
Sådana äro de svårigheter, stundom för honom omöjliga att
öfvervinna, hvilka möta den, som här vill vara företagsam. Och
när dessa svårigheter upprepas för den ena efter den andra, så
bör det vara klart, att de tillsammans skola blifva högst be¬
tydligt större än om Kollegium hade att dem ensam öfvervinna.
Det är derföre af vigt att få denna brist på kännedom om andra
länder undanröjd genom offentlig myndighets försorg. För oss,
som ligga i periferien på verldsmarknaden och tala ett språk, som
ej är något verldsspråk, har denna angelägenhet vida större bety¬
delse än för andra folk, och detta oaktadt finner man dock, att i
ett land sådant som England, der kännedomen om andra länders
affärsförhållanden är lättast tillgänglig, parlamentet det oaktadt
Lördagen den 27 Februari, f. m.
11 N;o 12.
icke dragit i betänkande att till den engelska industriens tjenst _ Angående
utgifva komparativa öfversigter af andra länders tulltaxor, som ''fiAgasatt fe-
hållas allmänheten tillgängliga för ett pris af 2 sb. och 6 penca^lag fn "ut¬
arbetande TO.
Herr J ohansson i Noraskog: Då frågan nu kommit under «*• «f forum-
öfverläggning, kan jag icke underlåta att, så godt jag förmår, ,a,‘ f°r in¬
gifva ett moraliskt stöd åt motionärens framställning. Jag gör
det så mycket hellre som den näst siste ärade talaren äfven nämnde nuringsstati-
något rörande statistiken angående bergshandteringen. Det är just stiken.
med afseende derå jag ber få nämna några ord. Talaren yttrade (Forts-)
i början af sitt anförande, bland annat, att motionären sagt, att
vår näringsstatistik i allmänhet under de sista 30 åren icke för¬
ändrat sig, utan stode på samma ståndpunkt för närvarande som
då. och talaren ville mot detta yttrande inlägga en protest. Jag
vill be Eder, mine herrar, som intressera er för saken, att just
med afseende å denna statistik anställa en jemförelse mellan upp¬
ställningen i Kommerskollegii berättelse öfver bergshandteringen
för åren 1857 eller 1858, då Kommerskollegium tog arf efter det
gamla Bergskollegium, och uppställningen i Kommerskollegii stati¬
stik i samma ämne för år 1884. Herrarne skola blifva förvånade
öfver den likhet dessa berättelser hafva med hvarandra. Man
skall knappast finna någon annan skilnad än i fråga om det vigt¬
slag som begagnats, äfvensom sifferuppgifterna. Dessa lemnas i
Kommerskollegii äldre berättelse i skeppund, lispund och skålpund,
men i den senare berättelsen i centner och skålpund. Uppställ¬
ningen är annars alldeles densamma. Det redogöres sålunda
stycke för stycke för hvarje grufva och den uppfordring, som der
egt rum. Detta anses förmodligen vara af sådan vigt att ett om¬
nämnande af hvarje grufva särskildt är af nöden. Men deremot
redogöres icke för hvarje af de olika verkstäderna t. ex. i fråga
om tillverkning af tackjern eller stångjern. Här får man blott i
•summor veta, huru mycket som tillverkats i hvarje län. Möjligen
fogas dertill en anmärkning om, på hvilket ställe den största eller
minsta tillverkningen egen rum. Efter min uppfattning borde man
vara lika angelägen att uppgifva tillverkningen vid hvarje särskild
hytta eller smedja som någonsin för hvarje grufhåla, och dylika
uppgifter borde desto mindre vara svåra att meddela, som dessa
verkstäders antal icke är så öfvermåttan stort, men hafva en vida
större betydelse för kännedom om handteringen än de olika gruf-
vorna och deras uppfordring. En annan med grufvorna liknande
specialitet, som i berättelsen förefinnes, är gjutgodstillverkuingen.
För denna som är skäligen obetydlig, uppgifves i berättelsen, huru
stor denna tillverkning är på hvarje särskildt ställe; och detta “sker
väl derför", att denna tillverkning uppgår till jemförelsevis små
belopp.
Den näst siste ärade talaren yttrade, bland annat, äfven, att stati¬
stiken för bergshandteringen grundade sig på bergmästarnes upp¬
gifter, för hvilkas afgifvande desse följde uppställningen i stad¬
gade formulär. Ja, detta är sant, och jag skulle vara tacksam.
om Kommerskollegium ville mera detaljerad! än hittills följa berg-
N:o 12. 12
Lördagen den 27 Februari, i. m.
Angående
ifrågasatt be¬
viljande af
anslag för ut¬
arbetande in.
in. af formu¬
lär för pri¬
märuppgifter
angående
näringsstati-
stiken.
(Forts.)
mästarnes uppgifter. Jag har sysselsatt mig med att särskildt
för den ort, jag tillhör, söka reda på, huru förhållandena i bergs-
handteringen gestaltat sig, särskildt under de sista årtiondena,
men det har icke varit mig möjligt att kunna ur de statistiska
berättelserna få de uppgifter, jag önskade. Jag har varit nöd¬
sakad att gå till bergmästarnes egna uppgifter. Om nu ett och
annat i deras formulär skulle vara bristfälligt, så borde det väl
icke vara mera omöjligt för Kommerskollegium än det är för Stati¬
ska centralbyrån att söka så småningom förbättra dem. Så har
Statistiska centralbyrån gjort, ej blott i fråga om kommunalstati-
ken utan äfven på öfriga områden af dess verksamhet, under det
Kommerskollegium deremot helt enkelt begagnar samma formulär
för sina statistiska uppgifter som för 20 ä 30 år sedan. Vi borde
dock gå framåt i det hänseendet som i andra och, i sanning,
mycket återstår på detta område att förändra och förbättra.
I sin senaste berättelse om bergshandteringen klagar Kommers¬
kollegium, bland annat, öfver den stora svårigheten att skilja
mellan uppgifterna angående olika slag af stångjern och smält¬
stycken m. m. Ja, när Kommerskollegium sjelf klagar deröfver,
hvarföre då icke ändra formulären på ett sådant sätt att man kan
vinna mera öfverskådlighet i detta hänseende? Det ser nästan ut
som om Kommerskollegium icke visste, att man under de sista BO
åren verkligen tillverkat många andra slag af mer eller mindre
förädladt jern än stångjern, om hvilka jernsorter man i berättel¬
serna förgäfves skall söka den ringaste upplysning. Det förefaller
nästan, som om i Kommerskollegium rådde stor okunnighet an¬
gående den utveckling, som i synnerhet stångjernssmidet undergått,
och det borde sannerligen ej vara omöjligt att angående dess olika
grenar erhålla mera noggranna och detaljerade uppgifter än som
nu är förhållandet.
Såsom frågan emellertid nu föreligger och då det icke finnes
någon utsigt att åtminstone så till vida gifva form och lif åt
motionen, att man sökte utverka det anslag, som af motionären
blifvit ifrågasatt, så återstår icke något annat än att instämma i
det slut, hvartill Utskottet kommit. Jag har dock velat yttra
hvad jag nu anfört, för att visa, att motionären i grund och botten
icke haft så orätt, då han på ett sakrikt och uttömmande sätt
velat framhålla de brister, som vidlåda så väl den i fråga varande
statistiken, som vår näringsstatistik i allmänhet.
Herr Sjöberg i Stockholm: Jag skall icke ingå i när¬
mare bemötande af hvad den näst föregående ärade talaren yttrat,
men då det föreföll mig som om han med sitt anförande hufvud¬
sakligen velat säga, att med den kännedom, han om förhållandena
egde, han funnit, att vissa i föreliggande motion framstälda an¬
märkningar icke vore så alldeles obefogade, så ber jag helt enkelt
få anmärka, att om man anställer en jemförelse mellan den i fråga
varande berättelsen om bergshandteringen i riket och motsvarande
i Norge äfvensom den, som helt nyss i Österrike utgifvits, man skall
finna, att den svenska berättelsen är vida fullständigare och mera
Lördagen den 27 Februari, f. m.
ld So 12.
omfattande än de sistnämnda. Nu vill jag icke yttra mig om, Angående
huruvida de, om jag ej missminner mig, redan sedan början af ifrågasatt be-
1860-talet använda, till bergmästarne utsända formulären kunde0j
vara fullständigare än de äro, men det har allmänt ansetts, att de arbetande m.
berättelser i detta ämne, som förr utarbetades af då varande Bergs- m. affm-mn-
kollegium, och hvilka det nu åligger Kommerskollegium att af- Uh; för
gifva, hafva ganska betydande förtjenster, hvilket, jag upprepar
det, än mer framträder, om de jemföras med de omförmälda ut- Härin gsstati-
ländska. För öfrigt skulle jag med hänsyn till samme talares an- st.iken.
förande vilja säga, att då man under loppet af många år haft J?orts--
nöjet ofta se honom i Rommerskollegii arkiv sysselsatt med forsk¬
ningsarbete, som också haft många utredningar till resultat, det
törhända icke hade varit så alldeles olämpligt, om han någon
gång fäst vederbörandes uppmärksamhet på de förhållanden, han
nu funnit skäligt anmärka. Jag vågar försäkra, att en sådan an¬
märkning med största tacksamhet skulle hafva mottagits och, derest
den befunnits grundad, utan tvifvel ländt till de åtgärder, som
kunnat finnas erforderliga för de anmärkta bristernas afhjelpande.
Men naturligtvis hade det då icke varit att påräkna mer än en
eller två personers tacksamhet, under det att det alltid vore att
vänta litet mera effekt, om hvad man hade att anmärka framstäldes
offentligt i Kammaren, så att säga inför hela den svenska allmän¬
heten. Men det beror på hvar och en sjelf att använda de medel,
•som anses lämpligast för vinnande af vissa ändamål.
Detsamma skulle jag kunna säga mot motionären. Ty, utan
att vara i tillfälle att direkt påvisa de felaktiga sifferbelopp rö¬
rande vissa uppgifva tillverkningar han i sin motion meddelar, ber
jag få erinra, att de primäruppgifter, som inkomma till Kommers¬
kollegium från fabriker och handtverkerier, i regel äro vilseledande
och felaktiga, och särsbildt att, hvad angår så väl beloppet som
värdet af tillverkningar, siffrorna kunna antagas vara lägre, än
hvad de borde vara, ehuruväl det någon gång vill synas att mot¬
satsen kan inträffa, eller då för ett eller annat ändamål beloppen
i fråga uppgifvas högre än de äro. Men man får taga uppgifterna
sådana de äro. För att erhålla fullt exakta och tillförlitliga pri¬
märuppgifter erfordrades det att resande kontrollörer anstäldes
med uppdrag att taga reda på hithörande förhållanden. Då, men
endast då, vore det möjligt att bomma till en någorlunda full¬
ständig utredning af saken.
Man skulle naturligtvis kunna förfara så, att man sände kring
frågor och anmärkningar samt anstälde jemförelse!’ mellan upp¬
gifterna för olika år. Detta har äfven gjorts inom Kommerskollegii
kammarkontor, men det har icke ledt till något resultat. Det har
till och med kändt att i stället för ordentliga uppgifter man fått
till och med mindre höfliga bref till svar.
Jag nämnde i mitt förra anförande, och jag upprepar det än
en gång, att jag anser det vara mindre rimligt att begära dylika
uppgifter af enskilda personer; och jag säger ånyo, att, om jag
sjelf vore näringsidkare, jag nästan tror att jag skulle undandraga
mig att lemna dylika, om de begärdes af mig. Man vill hafva en
N:o 12. H
Lördagen den 27 Februari, f. ro.
Angående
ifrågasatt be¬
viljande af
anslag för ut¬
arbetande in.
in. af formu¬
lär för pri¬
märuppgifter
angående
niiringsstati-
stiken.
Ang. ändring
i vilkaren för
erhållande af
lån ur manu¬
fakturförlags-
lånefonden.
(Forts.)
i alla rigtningar och för alla områden fullständig statistik, men
man vill icke använda den enda utvägen, som förefinnes för att
nå detta mål, nemligen att anslå dertill nödiga medel. Jag talade
nyss om en så kallad yrkesräkning, som år 1882 anstäldes i Preussen.
Hvad en dylik statistisk utredning i stor skala kostar, framgår af
chefens för Civildepartementet anförande till statsrådsprotokollet,
der bland annat meddelas en från Statistiska centralbyrån hemtad
uppgift, att sagda yrkesräkning kostade Preussiska staten 1,036,606
riksmark, eller mer än 900,000 svenska kronor, och detta för ett
enda år.
Jag skall icke vidare taga den ärade Kammarens tid i anspråk.
Endast några ord ber jag få tillägga beträffande en uppgift, som
jag förbisåg i mitt förra anförande, den nemligen att i fabriks-
berättelsen också skulle saknas redogörelse för antal hotell,
krogar och näringsställen. Jag vill icke medgifva, att detta är
någon brist. Men då motionären tyckes intressera sig för denna
sak, vill jag säga, att i redogörelsen för 1880 års folkräkning,
8:dje delen sid. 69, förekommer en uppgift, visserligen icke om
antal hotell, men antalet värdshusvärdar, kypare, uppasserskor
o. s. v.
Jag ber Herr Talmannen och Kammaren om ursäkt, om jag
uppehållit mig något för länge vid detta ämne.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
I punkten 4 hemstälde Utskottet, att en inom Andra Kam¬
maren af Herr K. Söderblom väckt motion (N:o 75), med förslag
till ändring i vilkoren för beviljande af lån ur manufakturförlags-
lånefonden, icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Söderblom: Jag tror mig finna, att Utskottet au
tydt att jag vändt mig till orätt håll. Utskottet säger nemligen
att “Kongl. Maj:t säkerligen ej lärer underlåta att, i mån som
räntan i allmänna penningmarknaden nedgår, äfven nedsätta räntan
å fondens utlånade medelI 11. Jag är tacksam för denna fingervis¬
ning. Men hvad Utskottet vidare behagar yttra i sin motivering
kan jag icke med lika tacksamhet mottaga. Jag hade icke väntat
att Utskottet skulle säga något sådant som att “det är ovisst,
huruvida under nu rådande förhållanden industriidkare kunna på¬
räkna att erhålla lån till lägre eller ens till samma ränta som
den för lån ur fonden för närvarande föreskrifna11; och jag kan
icke förstå detta Utskottets resonnement. När fonden har tillkommit
för att underlätta industrien, så kan det icke vara öfverensstäm¬
mande med dess uppgift att taga så hög ränta å utlånade medel
som en industriidkare, hvilken är i behof af lån, måste betala i
andra penningeinrättningar. Vidkommande den af mig föreslagna
utsträckning af lånetiden, yttrar Utskottet, att “den lånetid af 8
Lördagen den 27 Februari, f. in.
16 X:0 12.
år, som nu är bestämd, synes Utskottet vara så lång, som skä- J’1#- ändring
ligen kan för industriella anläggningar begäras". Jag bar svårt* v1il^'’e", J®'.
att tro det Utskottet menat allvarligt med hvad det i detta fall lånuTmunu
yttrat. Det är väl nemligen allmänt kändt att, om en industri- fakturförlags-
idkare erhåller ett lån på 8 år, han ej gerna kan på 4 år få den lånefonden.
ställning, att han då kan börja kapitalafbetalningen med år- (Forti0
ligen. Det är icke möjligt. Jag har emellertid icke något yr¬
kande att göra.
Herr Granlund: Jag skall be att få understödja den nu
förevarande motionen. I likhet med motionären anser jag, att i
fråga varande lån icke är af stor betydelse för industrien, emedan
den föreskrifna lånetiden af 8 år är alldeles otillräcklig. Om en
ny industriel anläggning uppstår inom landet, så åtgå minst några
år, innan anläggningen blir fullt färdig, och derefter flere år, innan
den industriella inrättningen blifvit tillräckligt känd och vunnit
det förtroende inom landet, att afsättning af dess varor i någon
mera afsevärd mån kan ega rum. Erhåller man nu lån ur fonden,
måste man betala 5 procent ränta och på fjerde året börja kapital¬
återbetalningen med 25 procent årligen, till dess hela lånet in¬
friats. Motionären deremot önskar en utsträckning af lånetiden till
15 år och föreslår derjemte, att lånet skall amorteras under de
sista 10 åren med 10 procent årligen. Under dessa vilkor kunna
lånen verkligt understödja industrien. Nu göra de det icke. Det
linnés verkligen många, deribland äfven jag, som ämnat förskaffa
sig lån ur ifrågavarande fond, men vi hafva vid närmare betän¬
kande funnit oss icke hafva någon fördel deraf, då räntan varit
så. hög som 5 procent, till hvilken ränta lån kan erhållas af en¬
skilda personer. Under en tid, då statens kredit är så god, att
den kan upptaga lån mot en ränta af 4 procent och derunder, så
borde väl staten på ett mera verkande sätt än som nu sker, un¬
derstödja den svenska industrien. Det torde visserligen icke nu
kunna åtgöras något till frågans lyckliga lösning, då Stats¬
utskottet afstyrkt motionärens förslag, men jag hoppas, att motionen
ett annat år återkommer i förändradt och utförligare skick och då
vinner mera understöd.
Den nu ifrågavarande fonden är ganska gammal. Den här¬
leder sig, tror jag, från 1700-talet, och dess största tillgångar äro
samlade under sådana förhållanden, att statsverket icke kan anses
hafva uteslutande bestått dem. Fonden har under senare åren
genom statsmakternas åtgärd betydligt minskats, men den var
ganska stor förut. Den utgaf då lån mot 4 procent ränta, i stället
för att nu fordras 5 procent. Fonden förvaltades förr af ett sär¬
skilt embetsverk med kassör och kamrerare m. fl., men sedermera
indrogs detta embetsverk och förvaltningen af fondens tillgångar
uppdrogs åt Kommerskollegium.
Då frågan nu framkommit inom Riksdagen, så hoppas jag att
Kongl. Maj:t utan särskild skrifvelse från Riksdagen skall, sär¬
deles under nuvarande tryckta förhållanden för vår industri, taga
saken i närmare skärskådande och, om möjligt, framlägga något
N:o 12. 16
Lördagen den 27 Februari, f. in.
Ang. ändring
i vilkoren för
erhållande af
län ur manu¬
fakturförlags-
lånefonden.
(Forts.)
förslag, hvarigenom fonden bättre än nu kan blifva till ett verk¬
ligt understöd för den svenska industrien.
Häruti instämde Herrar Vilh. Carlson och Norén.
Herr Petersson i Hamra yttrade: Ehuru jag och min kamrat
till venster äro goda vänner, hysa vi dock olika åsigter i fråga
om handel och näringar. Men det är glädjande för mig att vid
detta tillfälle kunna uttala mig i samma rigtning som han. Vi
landtmannaprotektionister hafva den öfvertygelsen att, om något
kan göras för förbättring och upphjelpande af industrien, staten
från sin sida icke bör underlåta att göra allt hvad den kan. Jag
skulle gerna hafva sett, att Stats-Utskottet, beträffande Herr Söder¬
bloms motion, kommit till ett annat resultat än som nu skett. Det
hade varit önskligt, att åtminstone Utskottets motivering blifvit
något annorlunda än den, som innehålles i sista raderna af ut¬
låtandet. Men ännu torde måhända tiden icke vara mogen för att
vinna något dylikt.
Vi hoppas dock att den tid snart må varda, kommande, då
Stats-Utskottet tager mera hänsyn till hvad enskilde motionärer
uttala i frågor rörande handel och näringar. Någon förändring i
hvad Utskottet här föreslagit lärer väl icke vara att vänta, men
jag ber dock få instämma med motionären och tillika uttala den
önskan att till ett annat års Riksdag samma förslag måtte ånyo
framställas och då vinna nödig och önskvärd framgång. Jag ber
sålunda att få instämma i de föregående talarnes yttrande.
Herr Sven Nilsson: Jag trodde verkligen icke att man skulle
betrakta denna lilla fråga såsom en protektionistisk hufvudfråga,
utan ansåg att man kunde lemna protektionismen derhän, till dess
frågan derom förekomme i Kammaren. För min del kan jag icke
heller fatta detta, lika litet som jag kan förstå hvad skilnaden är
mellan motionären och Herr Söderblom, såvida ej Herr Petersson,
som instämt med dem båda, ville instämma med motionären som
protektionist och Herr Söderblom som frihandlare, men då blir
hans yrkande i alla fall otydligt. Emellertid anser jag att Ut¬
skottet gått motionären så mycket till mötes, att han bör vara
nöjd. Utskottet säger ju, att då Kongl. Maj:t finner tidpunkten
och omständigheterna lämpliga, Kongl. Maj:t icke lärer underlåta
att nedsätta räntan å fondens utlånade medel. Jag tror derför
icke att motionären behöfver vara missbelåten med Utskottets mo¬
tivering och icke heller med det slut, hvartill Utskottet kommit,
och anhåller derför om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Sjöberg i Stockholm: Äfven jag, Herr Talman, kan icke
finna någon anledning till anmärkning mot Stats-Utskottets ut¬
låtande. Jag är och bör naturligtvis också så mycket som någon
vara intresserad för den industri, hvars upphjelpande skulle vara
målet för dessa lån, men enligt mitt förmenande har motionären
gifvit frågan större betydenhet än den kan ega, af det enkla skäl,
Lördagen den 27 Februari, f. in.
17 N :0 12.
att det kapital, man kär har att röra sig med, är så obetydligt,
att det snart sagdt kan ifrågasättas, huruvida icke denna fond helt
och hållet borde indragas.
Hela kapitalet utgör icke mera än omkring 1,700,000 kronor
och herrarne inse väl att då räntan af detta kapital tillika med
de årliga inbetalningarne på de lemnade lånen skola fördelas mellan
en mängd olika sökande, icke särdeles många kunna blifva till-
fredsstälda. Förut hade man ett betydligt kredititiv, som erhölls
af Riksbanken, att tillgå och som, då det var högst, uppgick ända
till 3,000,000 kronor. Å detta kreditiv betalade manufakturdiskont¬
fonden då tre procent och utlåningsräntan var då bestämd till fyra
procent. När Riksbanken sedermera höjde räntan, föranleddes deraf
en ränteförhöjning å lånen till fem procent, som är den nuvarande
räntan.
Hvad utsträckningen af tiden för lånens återbetalning angår,
kan jag icke heller instämma med motionären. Jag erkänner vis¬
serligen, att det kunde vara af vägt för de lånesökande, om tiden,
inom hvilken återbetalningen skulle ske, utsträcktes, men, då man
har att röra sig med ett så litet kapital, skulle följden deraf endast
blifva att ett ringa fåtal komme i åtnjutande af dessa lån. — För
några år sedan var jag sjelf betänkt på att framlägga ett förslag
om nedsättning af räntan å dessa lån till endast fyra procent un¬
der förutsättning af lånetidens inskränkning. Jag rådförde mig
då härom med åtskillige industriidkare såväl inom denna som i
Första Kammaren och det gemensamma svaret från dessa blef, att
de gerna underkastade sig att betala fem procent i ränta endast
lånen blefve stälda på åtta års återbetalning såsom nu eger rum.
Man förklarade det så — och det är nog det rigtigaste, — att det
egentligen är under de första åren en fabrikant behöfver ett så¬
dant understöd och att han efter fem år, då kapitalafbetalningarne
börja, utan allt för stora olägenheter bör vara i stånd att under
den återstående lånetiden återbetala lånet. Allmänna meningen
bland dessa herrar, med hvilka jag då samspråkade härom, var
således den, att lånevilkoren borde vara desamma som nu äro be¬
stämda. Jag upprepar ännu en gång, att, om lånetiden skulle ut¬
sträckas så långt som motionären föreslagit, skulle så ytterst få
näringsidkare komma i åtnjutande af lånen att ändamålet med de¬
samma komme att alldeles förfelas. Enda möjligheten att ej allt
för få må blifva delaktige af den förmån, dessa lån innebära, beror
derpå, att omsättningen blir sådan den nu är, och vid detta för¬
hållande hemställer jag, att vid Utskottets afstyrkande må få bero.
Herr Sandwall: Jag är egentligen förekommen af den siste
talaren. Jag ville just hafva gjort samma anmärkning, nemligen att
fonden, som består af icke fullt 2 millioner kr., är så otillräcklig
nu, när afbetalningen sker på 8 år, att resultatet skulle blifva
mycket sämre, om man utsträckte lånetiden till 15 år. Det är
gifvet att det vore för industriidkarne förmånligt, om tiden kunde
utsträckas och afbetalningarne ske de sista 10 åren suceessive med
10 procent, men för att komma till ett sådant resultat vore alldeles
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 12. 2
Ang. ändring
i vilkoren för
erhållande af
län ur mana-
fdkturförlags-
lånefonden.
(Forts.)
N:0 12. 18
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. ändring nödvändigt att öka fonden till 4 å 5 millioner, så att de låne-
i vilkoren för sökande i någon mån blefve tillfredsstälda. Detta kunde väl låta
erhållande^ g-g gorå, eftersom man numera jemnt och ständigt hör talas om
fakturfiriags- de göda tillgångarna i statskassan; och jag antager att åtminstone
lånefonden, denna Kammare skulle vilja understödja ett sådant förslag, som
ginge ut på lånetidens utsträckning och fondens förstärkning. Jag
tror att Stats-Utskottet icke för närvarande kunnat handla annor¬
lunda än det gjort, hvarför det troligen icke är lönt att göra något
yrkande i motsatt rigtning.
Jag skall icke heller göra detta, men vill hafva uttalat mig
för önskvärdheten af att, när frågan härnäst kommer före, fondens
kapital må ökas och lånetiden utsträckas.
Herr Ekdahl instämde med Herr Sandvall.
Herr Joh. Ohlsson: Jag vill gifva den andre talaren i ord¬
ningen fullt rätt i afseende å denna fonds obetydlighet och otill¬
räcklighet, för så vidt dermed fortfarande skall afses utlåning till
de större industriidkarne, men jag tror att under nuvarande för¬
hållanden och just med hänsyn till fondens obetydlighet, det före¬
finnes för densamma, om den skall bibehållas, eu helt annan upp¬
gift än tillförene, och det är att betjena den mindre industriidkaren.
I sådant syfte tror jag att den skulle kunna verka synnerligen
förmånligt genom att bereda tillgång till förlag för sådana yrkes¬
arbetare, som vilja drifva sitt inlärda yrke såsom eget, och sålunda
underlätta utöfningen af de yrken, många bland dem lärt sig.
Under sådant förhållande är jag motionären tacksam att han
bringat frågan på tal inom Kammaren och hoppas att just denna
omständighet skall gifva anledning dertill att fonden framdeles
må ökas för att användas till det ändamål, jag framhållit.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter af Herr
Talmannen i sådant afseende gifven proposition blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.
Punkten 5.
Bifölls.
Ang. ifråga- Punkten 6.
satt begäran
om utredning Hem J. E. Nyström hade i en inom Första Kammaren väckt
beträffande ny mof-|on (H:0 38) på anförda skäl föreslagit,
organisation A
"Jfriror^en^ att Riksdagen måtte dels i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda frågan om behofvet och lämplig¬
heten af landtmätericorpsens omorganisering i rigtning, som i mo¬
tionen antydts, och dels för bestridande af kostnaderna för en så¬
dan utredning bevilja ett förslagsanslag af 3,000 kronor, men hade
Utskottet under förevarande punkt hemstält, att motionen måtte
af Riksdagen lemnas utan afseende.
Lördagen den 27 Februari, f. m. 19
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, erhöll
Herr Thermaenius ordet och yttrade: Det har vid åtskilliga
tillfällen under denna riksdag yttrats, att det vore önskligt att
riksdagsarbetet. bedrefves med största möjliga skyndsamhet. Jag
kan icke heller neka till att jag vid genomläsandet af detta Stats¬
utskottets utlåtande fått det intrycket, att det rådet verkligen
blifvit efterföljdt. En motion, som är så väl genomtänkt och ut¬
arbetad som denna, har icke fått mer än 6V2 rader till svar, hvil-
ket verkligen ärmer än knapphändigt. Utskottet har hänvisat till
motionens innehåll och tillagt, att densamma icke är af beskaffen¬
het att kunna af Utskottet tillstyrkas. Då jag sålunda hänvisades
till att se efter hvad som står i motionen, får jag säga att jag af
densamma erhöll ett intryck alldeles motsatt mot det, som angifves
i utskottsbetänkandet; och jag är säker på, att de af Kammarens
ledamöter, som gjort sig besvär att se efter hvad Herr Nyström
anfört, icke lära underlåta att instämma i det omdömet att motio¬
nens syfte är i hög grad behjertansvärdt.
Jag skall således,_ under förutsättning att Kammarens leda¬
möter tagit del af motionen, inskränka mig till att på de af Herr
Nyström anförda skäl yrka bifall till motionen och afslag å Ut¬
skottets hemställan.
Herr Petersson i Runtorp anförde: Det har af den före¬
gående talaren klandrats att denna motion icke af Utskottet rönt
större afseende, ehuru den vore så synnerligen väl genomtänkt.
Jag vet icke om detta omdöme sträckt sig till hela motionens inne¬
håll eller till vissa delar af densamma. Jag skulle ock vilja med¬
gifva att den är väl genomtänkt i ett afseende, och det är hvad
beträffar den föreslagna nedsättningen i landtmäteritaxan. Men
då motionären vill hafva landtmätarne indelade på särskilda di¬
strikt, så att man icke finge taga andra till sitt biträde än den,
som vore der stationerad, så tror jag att motionen i detta stycke
icke är_ väl genomtänkt, utan skulle dess genomförande endast
lända till nackdel och skada för allmänheten, som ofta nog kanske
icke skulle vilja hafva den landtmätare till sitt biträde, som vore
inom det ifrågavarande distriktet stationerad.
Jag tror att denna motion liksom så många andra af Herr
Nyström icke varit så väl genomtänkt; må vara att den är det i
vissa delar, men i sin helhet vädjar jag till enhvar, om jag icke
har rätt i mitt påstående. Jag yrkar bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Häruti instämde Herrar Magnusson och Erickson i Bjersby.
Vidare yttrade:
Herr Helander: Om bifall till ifrågavarande motion skulle leda
derhän, att man finge karteverksfrågan definitivt och lämpligt ord¬
nad, äfvensom till förbättrade och mera tillförlitliga jordbruks-
N:0 12.
Ang. ifråga¬
satt begäran
om utredning
beträffande ny
organisation
af landtmäte-
ricorpsen.
(Forts.)
N:0 12. 20
Lördagen den 27 Februari, f. in.
Ang. ifråga¬
satt begäran
om utredning
beträffande ny
organisation
af landtmäte-
ricorpsen.
(Fort?.)
statistiska uppgifter samt till väsentligare nedsättning i delegares
kostnader för skiften och andra landtmäteriförrättningar, så skulle
äfven jag anse det anslag, som här blifvit begärdt, äfven om det
vore än större, vara ganska väl använda penningar.
Jag är visserligen icke i allt ense med motionären, men jag
tror i alla fall att i motionen ligger mycket godt, och att i den
finnes åtskilligt, som åtminstone från jordegarnes sida borde be¬
aktas. En föregående talare har påvisat, att det skulle hafva
nytta med sig, om hvad motionären föreslagit i vissa delar blefve
genomfördt, och jag tror att så äfven skulle blifva händelsen. Så
t. ex. - skulle det i min tanke blifva till synnerlig fördel för jord-
egarne, om det anslag, som nu af statsmedel utgår till utflyttnings-
hjelp, i stället användes till landtmätarnes aflöning, hvarigenom
taxan för deras biträde kunde nedsättas. Särskildt skulle detta
vara till fördel för de norra länen, der arealen är så stor och i
följd deraf kostnaden för jordens skiftande blir högst betydlig,
eftersom kostnaden är beroende af arealen.
Då det emellertid icke finnes någon reservation emot Utskot¬
tets betänkande, är det väl icke troligt att motionen denna gång
skall leda till önskligt resultat; men jag ber dock att få instämma
med den förste talaren.
Herr Fredholm i Stockholm: Jag skall icke tillåta mig att
nu ingå på frågan, om det är lämpligt att indela landet i landt-
mätaredistrikt, utan vill jag vid detta tillfälle blott tillkännagifva
det vara min åsigt, att, i samma mån som skiftesförrättningarne
aftaga i den form, de förut haft, samtidigt med att man mer och
mer öfvergår till den fria jordstyckningen, blir det nödvändigt att
skänka uppmärksamhet åt frågan, huru man för framtiden skall
kunna på ett fullt tillfredsställande sätt betrygga jordeganderätten.
I detta hänseende, äfvensom hvad beträffar den lämpligaste orga¬
nisationen af landtmätericorpsen, torde åtskilligt vara för oss att
inhemta af de sätt, hvarpå man har tillvägagått i andra länder.
Ehuru jag icke vill göra något yrkande, ber jag dock få nämna,
att jag tror att syftet i denna motion är förtjent af uppmärksam¬
het,’ och att det är af vigt, att något i tid göres åt denna fråga,
emedan den onekligen icke är så lätt att lösa.
Herr Sven Nilsson: Jag skall instämma med den siste
talaren uti slutorden, ty frågan är synnerligen svårlöst. Att Stats¬
utskottet nu skulle kunna, efter den sammanblandning af ärenden,
som motionären gjort af alla de särskilda frågorna i hans motion,
utreda dem och säga hvilka äro värda uppmärksamhet och hvilka
äro det icke, det tror jag vara för mycket begärdt. Hade motio¬
nären skilt frågorna åt och gjort en tydlig framställning af hvar
och en af dem för sig, hade det kanske varit möjligt göra något
med någon af dem. Det finnes också en och annan af dessa
frågor, som äfven jag för min del anser vara värd uppmärksam¬
het. och deribland i synnerhet den om ändring i landtmäteritaxan.
Ty denna är sådan, att den på många ställen icke gerna kan
Lördagen den 27 Februari, i. in.
21 N:o 12.
komma till användning, åtminstone då det gäller mindre skiftes- Ang. ifräga-
förrättningar, ty kostnaden för afstyckandet af de små jordbitarne begiiran
skulle i åtskilliga fäll blifva lika stor som dessa är o varda. Men
då nu motionären satt den i och för sig så beaktansvärda frågan organisation
om nedsättning af landtmäteritaxan i sammanhang med eu mängd af landtmäte-
andra frågor, rörande hvilka vi inom Utskottet icke ansågo det
lämpligt att skrifva till Kong!. Maj:t, då Utskottet icke gillade ' 0,1s )
motionärens åsigter derom, och vi icke heller ansågo oss kunna
skilja frågorna åt, så kunde Utskottet icke heller föreslå någon
särskild skrifvelse till Kong!. Maj:t rörande nedsättning i taxan
för landtmäteriförrättningar, ehuru en sådan skrifvelse dock var
starkt ifrågasatt.
Hvad beträffar motionärens förslag om landets indelning i
landtmäteridistrikt, till hvars landtmätare man skulle vara för-
pligtad att vända sig för utförande af inom distriktet nödiga för¬
rättningar. är det lätt att se, hvarthän detta skulle leda. Man
skulle följaktligen icke få vända sig till någon utom distriktet
boende landtmätare, till hvilken man hade större förtroende, utan
vara nödsakad att anlita en person, för hvilken man kanske sak¬
nade sådant. Denna fråga bär flera gånger förut varit föremål
för öfverläggningar, och landtmätarne sjelfva hafva uttalat såsom
sitt önskningsmål att få en förändring i denna rigtning. Men
kommunerna hafva äfven, åtminstone i vissa orter, uttalat sig i
denna fråga, och jag tror knappt att det skall finnas många kom¬
muner, der frågan varit föremål för öfverläggning, som icke af-
gifvit sin protest emot en sådan anordning. Bland andra följder
skulle den äfven medföra den, att man icke ens skulle kunna
uppgöra ackord med någon landtmätare om priset för hans bi¬
träde under taxan, en utväg, som man hittills med fördel begagnat
sig af, då man ansett att det skulle blifva alltför kostsamt att
följa landtmäteritaxan. Ett förslag i sådant syfte skulle åstad¬
komma, att ett ännu större antal afsöndringar och hemmansklyf-
ningar skulle komma att få bero vid sämjedelningar än hittills
varit fallet, ett oefterrättlighetstillstånd, som redan är alltför stort.
På de skäl, jag sålunda angifvit, får jag på det allvarligaste
hemställa om bifall till Utskottets förslag, så vida ej Kammaren
skulle vilja besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om nedsättning
i landtmäteritaxan.
Herr Sjöberg i Stockholm: Jag kan icke neka till, att jag
i denna fråga instämmer med flere af de föregående talarne och
särskildt i Herr Fredholms yttrande. Jag kan icke finna annat,
än att — i strid mot hvad den ärade statsutskottsledamoten
uppgaf — landtmätarnes ställning är sådan, att den är väl för¬
tjent af att, förr eller senare, något afseende dervid fästes. Hela
landtmätericorpsen har, i likhet med ett visst embetsverk, hvilket
jag icke vill namngifva, länge kunnat hänföras till en klass af
embetsman, som på traktatspråket räknas till icke gynnade na¬
tioner, och denna corps kan derföre anses hafva rättmätiga an¬
språk på någon välvilja från statens sida, i stället för att, på
N:0 12. 22
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. ifråga¬
satt begäran
om utredning
beträffande ny
organisation
af landtmäte-
ricorpsen.
(Forts.)
sätt som skett, år efter år se sig försatt i samma ogynsamma be¬
lägenhet.
Jag skulle för öfrigt hafva åtskilligt att anmärka mot Herr
Sven Nilssons anförande; men i sakens närvarande skick, och då
jag finner, att det icke skulle löna mödan att försöka åstadkomma
någon ändring i det slut, hvartill Utskottet kommit, skall jag icke
vidare upptaga Kammarens tid, liksom jag icke heller skall tillåta
mig att göra något yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt Herr
Talmannen till proposition upptagit de gjorda yrkandena, bifölls
Utskottets hemställan.
Ang. anslag I fråga om anslag till det ekonomiska karteverket hemstälde
under PunJdm 7 mom- a) att Riksdagen måtte bifalla
verket. llvad Rongl. Maj:t under denna anslagstitel föreslagit, och således
utöfver det å riksstatens sjette hufvudtitel för rikets ekonomiska
karteverk uppförda ordinarie anslag 6,000 kronor, under samma
hufvudtitel på extra stat för år 1887 anvisa till fortsättande af de
ekonomisk-geografiska kartarbetena i Norrbottens län 31,000 kronor
och för de ekonomiska kartarbetena i öfriga delar af riket 45,000
kronor, eller tillsammans 76,000 kronor, äfvensom medgifva, att
möjligen uppstående behållningar å båda anslagen må användas
äfven till bestridande af utgifter för det topografiska karteverket.
Efter uppläsande häraf anförde
Herr Helander: 1 öfverensstämmelse med hvad som var för¬
hållandet vid sistlidet års riksdag är här föreslaget, att Riksdagen
måtte medgifva, att möjligen uppstående behållningar å anslagen
till ekonomiska karteverken må få användas till bestridande af
utgifter för det topografiska karteverket. Tillvaron af ett sådant
medgifvande är uppenbarligen, så vidt man får antaga, att veder¬
börande företrädesvis intressera sig för det sistnämnda, synnerligen
menlig för de ekonomiska karteverken. Jag har mig bekant, att
ganska stora belopp, till följd af medgifvandet, frångått anslagen
till de ekonomiska karteverken för att användas till det topogra¬
fiska karteverket. Visserligen kan jag nu icke tänka mig möjlig¬
heten af att få ändring i det slut, hvartill Utskottet kommit,'och
skall derföre icke påyrka sådan, men jag vill emellertid hafva ut¬
talat den önskan, att i den framställning, som ett kommande år i
ämnet framlägges, icke måtte inflyta förslag om ett sådant med¬
gifvande som det, hvarom framställning här blifvit gjord.
Häruti instämde Herrar Hedin och Fredholm i Stockholm.
Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.
Om anslag för I mom. b, som härefter föredrogs, hemstälde Utskottet, att en
1 'ekonomiska -A-. Widmark inom Första Kammaren väckt motion om
häradskartw. beviljande af ett reservationsanslag af 23,500 kronor för utgifvande
23 N:o 12.
Lördagen den 27 Februari, f. in.
af ekonomiska häradskartor öfver Yermlands och Skaraborgs län,
måtte af Riksdagen lemnas utan vidare afseende. ekonomiska
häradskartor.
I fråga härom yttrade (Forts.)
Herr Helander: Ja. förhållandet är nog så, som Utskottet
omförmäler i motiveringen, eller att genom Kongl. brefvet den
15 December 1871 blef, i öfverensstämmelse med Riksdagens fat¬
tade beslut, förklarad^ att utgifning eller mångfaldigande på^stats-
verkets bekostnad af ekonomiska häradskartor i skalan 1: oU,UOU
icke vidare skulle ega rum. Detta var, såsom jag tror, da också
ganska välbetänkt, emedan kommunerna billigtvis borde bidraga
till kartornas allmängörande, då statsverket bekostat det dyr¬
baraste, nemligen den"ritade kartan. Men det har sedermera visat
sig, att med utgifvandet af nämnda kartor gått mycket trögt, da
det skolat ske på kommunernas bekostnad. Jag tror nog- att man
icke har att förvänta någon ändring i det slut, hvartill UtsKOttet
kommit, men ber emellertid att få påpeka, att, när man här före¬
slagit, att det ifrågasätta anslaget skulle användas för uppgiga
ändamålet “till bidrag med en tredjedel af den för kartutgifnmgen
beräknade kostnaden, att utgå till vederbörande landsting, hus¬
hållningssällskap eller kommuner, som förbunde sig att bestrida
alla i öfrigt för kartutgifningen uppkommande kostnader , sa synes
mi»1 detta vara en medelväg, som förtjenar afseende, emedan jag
anser det vare af stor vigt, att ekonomiska karteverkets arbeten
blifva mera kända, än de för närvarande äro.
Jag begärde egentligen ordet för att tillkännagifva denna min
åsigt i frågan, synnerligast i händelse förslaget skulle hafva åt
Första Kammaren godkändt och möjligen dragas under gemensam
votering. Jag skall emellertid icke göra något yrkande.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
Punkterna 8—13 blefvo jemväl bifallna.
Punkten 14.
Under anslagstiteln “befrämjande i allmänhet af slöjderna
n.. i * j _ T> ! 1— J ^ ~/>/» avinmn\'D nniej
Ang. upp¬
vinda: ciusicigötiLoiu. •- —------- : . p u förande på
både Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen matte cj T6 ÖJSL ordinarie stat
det på ordinarie stat särskilt till befrämjande af husslöjden upp- af anslag, som
- 1 4 A AAA 1_________ i!11 OA AAfl hnrvvimi ållon TV» P fl 1 1 II
förda belopp, 10,000 kronor, till 20,000 kronor, eller med 10,000 förut utgått
kronor, motsvarande det nu på extra stat för ändamålet anvisades
belopp, än äfven medgifva, att under denna anslagstitel matte pa
ordinarie stat från och med år 1887 uppföras till väfskolan t Boras
det nu på extra stat till upprätthållande af skolan och till af¬
lönande af en andre lärare derstädes anvisade belopp åt 4,8UU
kronor,
att användas:
dels med 3,800 kronor såsom bidrag till u;
skolan, med vilkor att från Elfsborgs läns lånt
»prätthållande af
sting eller eljest
>:0 12. 24
Lördagen den 27 Februari, f. m.
An,j. upp- tillskjutes ett belopp, motsvarande minst hälften af dessa 3,800
förande pa kronor;
af anslag, som , ock l,00i) kronor såsom bidrag till aflönande af eu
förut utgått andre lärare vid samma skola, under vilkor att enahanda belopp
på e^tra stat. varder för ändamålet från Elfsborgs läns landsting eller eljest
■ tillskjutet; och komme det ordinarie anslaget till “befrämjande i
allmänhet af slöjderna" att, i händelse Riksdagen bifölle hvad så-
1 vindt^ föreslagits, höjas från dess nuvarande belopp, 40,500 kronor,
till o53oOU kronor.
Med anledning af denna framställning hade Utskottet under
förevarande punkt gjort följande hemställan: att Riksdagen måtte
, a) besluta, att efter minskning med 10,000 kronor af den del
åt anslaget till “befrämjande i allmänhet af slöjderna“, som icke
redan är till husslöjdens befrämjande anvisad och hvilken del nu
VnnJL ,kr01j0i;> det Senom denna minskning besparade belopp,
10,000 kronor, skall från och med början af 1887 öfverföras till
det särskilda anslaget till husslöjdens befrämjande, hvilket senare
fn USnnnnk,a11 fr&n, sitt nuvai’aP«1e belopp af 10,000 kronor höjas
T-ii «l p kronor; kommande, vid bifall härtill, ordinarie anslaget
till befrämjande i allmänhet af slöjderna" att vid oförändradt
belopp af 40,500 kronor bibehållas; samt
h) bevilja på extra stat för år 1887 till väfsholan i Borås ett
belopp af 4,800 kronor, att användas:
dels med 3,800 kronor såsom bidrag till upprätthållande af
skolan, med vilkor att från Elfsborgs läns landsting eller eljest
tillskjutes ett belopp, motsvarande minst hälften af dessa 3 800
kronor; 5
dels och med 1,000 kronor såsom bidrag till aflönande af eu
andre lärare vid samma skola, under vilkor att enahanda belopp
varder for ändamålet från Elfsborgs läns landsting eller eljest
tillskjutet. 'J
Emot Utskottets sålunda under mom. a) gjorda hemställan
både emellertid reservationer anmälts dels af Herrar Grefve G
Sparre, C. E. Casparsson, Grefve E. C, A. Piper. Grefve W G
Hamilton, J. Widén. H. P. P. Tamm. E. Sederholm och H. R
lornebladh; och dels af Herrar Friherre F. von Essen och N. Fosser
hvilka sistnämnde yrkat, att det under denna anslagstitel på ordi-
io nnr;Sfrskl dt til1 befrämjande af husslöjden uppförda belopp
10,000 kronor matte med 10,000 kronor till 20,000 kronor förhöja!
dock_ under vilkor att motsvarande nedsättning i anslaget till be¬
främjande i allmänhet af handel och sjöfart blefve af Riksdagen
besluten. &
Efter föredragning af mom. a lemnades ordet åt
Chefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet von
Krusenstjerna, som yttrade: Anslaget till befrämjande i all¬
mänhet af slöjderna utgör för närvarande 40,500 kronor. Kongl
Lördagen den 27 Februari, f. m.
N:o 12,
Maj:t bär nu föreslagit, att detta belopp skulle höjas derigenom, Ang. upp¬
satt till detta ordinarie anslag öfverflyttades tvenne extra anslag, Jöramie på
nemligen det till väfskolan i Borås å 4,800 kronor och det till Ht,u
husslöjdens befrämjande å 10,000 kronor. "förut utgått"
Då ett anslag under en följd af år utgått till ett och samman extra stat.
belopp och man således fått erfarenhet om, att det behof, för hvilket (Forts.)
anslaget utgått, måste anses vara af stadigvarande beskaffenhet,
hade jag trott att det skulle leda till förenkling i arbetet så för
Kongl. Ma.j:t vid uppgörande af budgeten som för Riksdagen vid
budgetens granskning, om ett dylikt anslag öfverflyttades från
extra till ordinarie. Så var fallet såväl med det under den nyss
föredragna anslagstiteln uppförda anslaget till agrikulturkemiskasta¬
tioner som med anslaget till väfskolan i Borås. Den omständighet,
att för dessa anslags utgående fordrades tillskott från enskilda
korporationer, hade jag icke heller trott skulle utgöra något hinder
för anslagens öfverförande till ordinarie, då samma förhållande
egen rum i fråga om åtskilliga andra anslagsbelopp, exempelvis
med de under sjette hufvudtiteln förekommande till vissa lägre
landtbruksskolor. Då emellertid Kongl. Maj:ts förslag i dessa
delar icke vunnit något understöd inom Stats-Utskottet, skall jag
icke dröja vidare vid frågan om anslagets till väfskolan i Borås
öfverflyttande från extra till ordinarie stat, lika litet som jag an¬
såg lämpligt göra någon erinran vid den förra punkten. Deremot
anhåller jag att få yttra några ord om Utskottets hemställan i
öfrig! beträffande det särskilda anslaget till husslöjdens befrämjande.
Under anslagstiteln “till befrämjande i allmänhet af slöjderna"
utgår nu särskild! till husslöjden ett ordinarie anslag å 10,000
kronor och ett extra å samma belopp. Kongl. Maj:t har, som jag
nyss nämnde, föreslagit att det extra anslaget skulle öfverflyttas
till ordinarie. Till husslöjdens befrämjande skulle således ett
ordinarie anslag å 20,000 kronor vara disponibelt. Detta har Ut¬
skottet också hemstält. Utskottet vill att 20,000 kronor skola
användas för detta ändamål. Men Utskottet har icke kommit till
denna summa genom att höja det ordinarie anslaget med motsva¬
rande belopp 10,000 kronor, utan på det sätt, att Utskottet minskat
andra under anslaget “till befrämjande i allmänhet af slöjderna"
uppförda belopp, och således bibehållit det ordinarie anslaget “till
befrämjande i allmänhet af slöjderna11 vid sitt nuvarande belopp,
40,500 kronor. Det är således i sjelfva verket en minskning af
10,000 kronor i de för slöjdernas understödjande nu anvisade medel,
som blifvit af Utskottet föreslagen. Anledningen till detta för-'
faringssätt har varit den, att besparingar å anslaget hafva upp¬
stått. Ja, det är faktiskt att besparingar finnas. Jag skall be
att ur den utredning, Utskottet gifvit rörande dessa anslags till¬
komst, få anföra några ord. Före 1840 fans under dåvarande
9:de hufvudtiteln ett stort anslag “för åkerbruket, handeln och
näringarna i allmänhet samt bergsbrukets understöd". Vid 1840
—41 årens riksdag uppdelades detta anslag i flere smärre anslags-
titlar, hvilka sedermera erhöllo den ännu i riksstaten använda
gemensamma rubriken: jordbruket, handeln och näringarne. Under
N:o 12. 26
Lördagen den 27 Februari, f. m.
-ing- upp\ denna rubrik förekomma i 1886 års riksstat anslag till “vägar och
juriuiile jiu kommunikationer", till “undervisningsanstalter för jordbruk och
"<!.}anslag tornlandtmannanäringar", till “befrämjande i allmänhet af slöjderna",
förut utgått till “befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart" m. fl., och
pä e.vtra åtal. rörande alla dessa gälla den bestämmelsen att besparingar, reserva-
(l'orts') tioner å dem icke bibehållas såsom besparingar för hvarje särskilt
anslag, utan ingå till en stor gemensam fond, kallad besparings-
fonden för jordbruket, handeln och näringarne. Anslaget till “be¬
främjande i allmänhet af slöjderna" bestämdes af 1840—41 årens
Riksdag till 18,000 kronor. Riksdagen fäste sig dervid vid beloppet
af de anvisningar till slöjden och dermed sammanhängande ända¬
mål, som under närmast föregående år utgått på det af mig nyss
omnämnda anslaget under nionde hufvudtiteln. Detta anslag på
18.000 kronor har sedermera höjts derigenom, att Riksdagen först
derunder uppfört dels ett mindre belopp till husslöjdens befräm¬
jande och dels ett mindre belopp till reseunderstöd åt arbetare,
som vilja genom resor till främmande länder öka sina insigter och
konstfärdighet och sedermera tid efter annan höjt detta belopp så,
att hela anslaget slutligen stigit till sitt nuvarande belopp, 40,500
kronor.
Anslaget är i riksstaten odeladt, men enligt hvad Statskontorets
liggare öfver sjette hufvudtiteln utvisar och på grund af dels Riks¬
dagens, dels Kongl. Maj:ts beslut är det i liggaren sönderdeladt i
flere mindre poster. Sålunda hör derunder ett belopp af 10,500
kronor “till manufakturernas befrämjande". Vidare till husslöjden
10.000 kronor, till reseunderstöd åt fabriksarbetare 12,000 kronor
samt derjemte tvenne mindre belopp tillsammans uppgående till
något öfver 2,000 kronor. Å hela anslaget finnes emellertid ett
odisponeradt belopp, enligt liggaren af 6,850 kronor, hvilket jag
dock tror är ett misstag och rätteligen skall vara 5,850 kronor.
Af det särskilda anslaget “till manufakturernas befrämjande",
10,500 kronor, är vidare odisponeradt 7,850 kronor. Således, säger
Utskottet, skall här ju alltid uppstå en besparing, som Utskottet
beräknat till 14,700 kronor, jag till 13,700 kronor, och då, säger
Utskottet, kan man ju väl minska anslaget “till befrämjande af
slöjderna" med 10,000 kronor, ty det återstår i alla fall för Kongl.
Maj:t ett tillräckligt belopp till oförutsedda utgifter.
Det är denna minskning jag för min del icke tror vara väl¬
betänkt. Att en besparing uppstått i detta anslag, visar inga¬
lunda, att icke slöjderna behöfva tillgodoses med hela det belopp,
som anslaget utgör, men då, såsom jag nyss nämnde, enligt 1840
års Riksdags beslut, besparingarna på alla dessa under den gemen¬
samma rubriken: jordbruket, handeln och näringarna förekommande
anslag ingå till den stora fonden för befrämjande af jordbruket,
handeln och näringarna, torde Kongl. Maj:t hafva ansett att, när
behof uppstått, som kanske rättast och enligt sakens natur kunnat
anvisas direkt på anslaget för befrämjande af slöjderna, de erfor¬
derliga medlen lika väl kunna anvisas från statsbesparings-
fonden. I det hänseendet vill jag nämna, att Kongl. Maj:t under
hvarje af de senare åren beviljat anslag från nämnda besparings-
Lördagen den 27 Februari, f. m.
27 S:o 12.
fond för slöjdundervisning vid Palmgrenska skolan här i hufvud- Ang. upv
staden med 5,000 kronor, till utgifvande af Teknisk tidskrift med .förande pa
1,600 kronor och till svenska slöjdföreningen för teknisk litterärtorn
verksamhet 1,000 kronor, således 7,600 kronor för ändamål, som förut utgått
ostridigt höra till slöjden och som på denna grund kunnat utgår® extra stat.
omedelbart från nu ifrågavarande anslag, fast Kongl. Maj:t an- ,Forls'
sett dem lika gerna kunna anordnas på besparingsfonden. Här
hafva vi redan ett belopp, 7,600 kronor, som betydligt öfverstiger
den summa, Utskottet ansett vara tillräcklig för oförutsedda behof.
Derjemte finnes det tvenne större behof under denna anslagstitel.
för hviika visserligen särskilda medel finnas anvisade, enligt hvad
jag redan nämnt, men till otillräckligt belopp, och för hviika be-
hofs behöriga tillgodoseende anslagstitelns bibehållande vid oför-
ändradt belopp således är nödigt. Det ena är husslöjden. Dertill
hafva vi ett ordinarie anslag af 10,000 kronor och ett extraanslag
på lika stort belopp, summa 20,000 kronor. Af nämnda 20,000
kronor gå 2,000 till en kringresande undervisare i husslöjd och
återstående beloppet utdelas till understöd åt hushållningssällskapen
i orterna. Denna återstod, 18,000 kronor, är icke tillräcklig. För
innevarande år hafva till Kongl. Maj:t ingått rekvisitioner till ett
sammanlagdt belopp af 25,000 kronor, förutom det att ett hushåll¬
ningssällskap begärt att få så mycket som möjligt utan att pre¬
cisera beloppet. Äfven under föregående år hafva ansökningarna
öfverstigit 18,000 kronor. Enahanda är äfven förhållandet med
anslaget till reseunderstöd åt fabriksarbetare, ett anslag, som är
synnerligen behjertansvärdt. Det är nemligen afsedt till att sätta
våra arbetare i tillfälle att genom resor i främmande länder ut¬
bilda sin yrkesskicklighet. Detta anslag har Riksdagen efter hand
höjt, senast på initiativ af en motionär i denna Kammare, till
12,000 kronor. Anslaget fördelas i poster på 400 ä 500 kronor.
Således erhålla omkring 30 personer understöd härifrån. Ansök¬
ningarnas antal har emellertid under de senare åren uppgått till
130, 140, ja ända till 160. Detta är således äfven ett behof, som
väl behöfver tillgodoses. Genom att nu sänka anslaget och in¬
draga 10,000 kronor, beröfvar man sig möjligheten att kunna så
som sig bör tillgodose husslöjden och dem, som söka reseunderstöd.
Att den omständighet att till dessa båda ändamål särskilda poster
finnas under anslagstiteln uppförda skulle utgöra hinder för att
till samma ändamål jemväl använda belopp som för närvarande
äro å anslagstiteln odisponerade, kan jag för min del icke finna.
Så har vid ett och annat tillfälle skett förut, och förhållandet har
omnämnts för Riksdagen, men icke föranledt till någon erinran.
Då Kongl. Maj:t 1875 första gången begärde detta extra an¬
slag på 10,000 kr. till husslöjden, omnämnde dåvarande Chefen för
Civildepartementet, att det ordinarie anslaget å 10,000 kr. vore
otillräckligt, hvarför Kongl. Maj:t 1874 anvisat till husslöjdens be¬
främjande 4,000 kr. af det utaf mig förut omnämnda anslaget till
manufakturernas befrämjande, samt att det sannolikt skulle blifva
nödvändigt att göra på samma sätt år 1875. År 1879 uttalade
den dåvarande Civilministern samma åsigt i fråga om reseunder-
X:o 12. 28
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. tipp- stöden till arbetare och 1885 års Stats-Utskott, som behandlade
förande på en motion om ökadt extra anslag till husslöjdens befrämjande, ut-
°JfZZ,fomtålå¥ dervid den åsigt, att Kong], Maj:t borde af tillgängliga be-
Jförut utgått sparingar kunna tillgodose behofven i detta hänseende.
på extra stat. Summan af hvad jag yttrat är, att om Riksdagen nu minskar
(Forts.) detta anslag med 10,000 kr., utväg saknas att tillfredsställa de
anslagsbehof för slöjderna, som verkligen förefinnas. Det är der¬
för jag hoppas, att Kammaren måtte bestämma sig för den me¬
ning, som uttalats af reservanterna från Första Kammaren eller
att det på ordinarie stat uppförda anslaget till befrämjande af
husslöjden måtte höjas med 10,000 kr. till 20,000 kr. utan någon
nedsättning i öfriga delar af anslaget till slöjdens befrämjande.
I sammanhang dermed samt då dessa reservanter såsom vil¬
kor härför förutsatt, att det anslag, som upptages under näst¬
följande titel, skulle sänkas med motsvarande belopp, vill jag för¬
klara, att jag icke anser mig kunna egentligen erinra något der¬
emot, enär erfarenheten visat, att på denna titel ej obetydliga be¬
sparingar kunnat uppstå. Detta dock under förutsättning att, om
ansökningar om medel från denna anslagstitel framdeles åter skulle
inkomma, Riksdagen må vara beredd att mottaga en framställning
från Kongl. Maj:t om dessa behofs fyllande och anslagstitelns
höjande.
Vidare anförde:
Herr Petersson i Runtorp: Såsom Kammaren finner af
den utredning, som blifvit inom Utskottet verkstäld och hvilken
finnes dess betänkande bilagd, har det visat sig, att i denna
anslagstitel årligen uppstått besparingar af i medeltal 55,095 kro¬
nor. Det föreföll vid sådant förhållande Utskottet något besyn¬
nerligt, att Kongl. Maj:t föreslagit en särskild anslagsförhöjning
för det ifrågavarande ändamålet, och har Utskottet ansett att er¬
forderliga medel utöfver anslaget till husslöjdens befrämjande
skulle kunna utgå af de omnämnda besparingarne, Indika på an¬
slaget till befrämjande i allmänhet af slöjderna uppgått till icke
mindre än 14,848 kronor 48 öre i årligt medeltal. Nu har visser¬
ligen Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet uppgifvit,
att dessa besparingar i allt fall kommer statsverket till godo, och
jag vill heller icke bestrida detta. Men jag hemställer ändock,
huruvida det icke skulle blifva mest redigt att låta hvarje sak
vara för sig, och jag tror derför icke heller att Utskottet bör
klandras, irtan att regeringen har allt skäl att vara nöjd med
dess åtgörande i detta fall såsom ledande till reda och klarhet i
beräkningarne öfver statsverkets tillstånd.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.
Herr Sven Nilsson: Jag kan försäkra Kammaren, att det
ingalunda är till följd af någon motvilja emot husslöjden, som
Stats-Utskottet beslutat föreslå den ifrågavarande nedsättningen
uti anslaget till befrämjande i allmänhet af slöjderna, utan det
Lördagen den 27 Februari, f. m.
2» N:o 12.
( Kol t s. i
har skett endast med stöd af Riksdagsordningens föreskrift, som Ana-
ålägger Stats-Utskottet att för Riksdagen anmäla, då det uppstått f°™nde i,a
öfverskott på beviljade anslag, under de särskilda hufvudtitlarne,^/'anslag,lnh
och här föreligger för oss just ett sådant fall. Såsom Herr Stats- förut utgått
rådet och Chefen för Civildepartementet upplyst, voro intill 1840 extra stat.
samtlige anslag för åkerbruket, handeln och näringarne i allmän¬
het, samt bergsbruket uppförda i en klump, under sjette hufvud:
titeln, men vid 1840 och 1841 årens riksdag beslöts att anslagen
skulle fördelas till vissa bestämda ändamål under särskilda titlar,
på sätt ännu är förhållandet.
Riksdagens tydliga mening med denna fördelning var då otvif¬
velaktigt, att hvarje särskildt anslag skulle användas för sitt vissa
ändamål, ehuruväl regeringen äfven berättigades att få af hvad
som besparades på den ena eller andra anslagstiteln öfverföra till
en särskild fond, som för den då beslutade statsregleringen af
Kong!. Maj:t fick användas för med samtliga anslagna afsedda
ändamål. Äf det medgifvande från Riksdagens sida, som sålunda
i sistnämnda afseende lemnades, har Kong!. Maj:t år efter år be¬
gagnat sig, och Riksdagen har icke något år gjort anmärkning
emot Kongl. Maj:ts åtgärder i detta hänseende. Men det är der¬
för icke så gifvet att regeringen följt den allmänna önskan, som
låg till grund för 1840 och 1841 års riksdagsbeslut, ty då det är
uppenbart att Riksdagens mening var att hvarje särskildt anslag
skulle användas till sitt särskilda ändamål, hade väl regeringen
bort iakttaga ett såfiant förfaringssätt vid användandet af ansla¬
gen, och ehuru jag sålunda tror att regeringen icke förfarit i full
öfverensstämmelse med Riksdagens uttalade mening, men det likväl
icke är något att anmärka emot, att denna regering utanordnat
anslag från den samlade fonden till särskilda ändamål, då det
ända sedan 1840 varit praxis, anser jag likväl derjemte att rege¬
ringen handlat rigtigare, om den gått tillväga mera i enlighet med
afsigten med 1840—1841 års Riksdags beslut.
Nu är det emellertid ett faktum att ganska betydliga bespa¬
ringar år efter år uppkommit på detta anslag, som ännu förefinn as,
och vid sådant förhållande var det ett åliggande för Stats-Utskottet
att lägga fram dessa fakta för Riksdagen. I medeltal under de
åtta åren 1878—1885 hafva besparingarne utgjort icke mindre än
55,095 kronor årligen och de hafva jemväl under de sista åren
varit ganska, stora på de särskilda titlarne, ehuru de från fonden
. under senare tiden mera än förr användts.
Om nu, såsom Herr Civilministern uppgifvit, anslaget är otill¬
räckligt för ett eller annat af d^ olika ändamålen, så är det i
alla fäll uppenbart att det finnes öfverskott på hela anslaget, så
att, derest icke allt för stora anspråk ställas derpå, det nog
är tillräckligt för sitt ändamål, äfven med den nu föreslagna be¬
sparingen. Det finnes likväl ett anslag på 12,000 kronor till under¬
stöd åt arbetare, som vilja besöka främmande land för att vinna
skicklighet i sitt yrke, och detta anslag anser jag för min del
vara otillräckligt. Men deri kunde Stats-Utskottet icke föreslå
N:o 12. 30
Lördagen den 27 Februari, f. in.
Ang. upp-, någon förändring, emedan Utskottet saknar grundlagsenlig rätt
.förande på förändra ett anslag till sin natur, så vida icke Kong!. Hajd
af anslag,mne ^er någ°n enskild motionär derom gjort framställning, hvilket
förut utgått icke här varit fallet. Jag tror, att vilkoret för detta anslag är
/"i extra stat. sådant, att Kongl. Maj:t icke kan taga af de gemensamma bespa-
fForts.) ringarne och använda för omnämnda arbetares räkning, och der¬
för torde Riksdagen, såsom Herr Civilministern antydde, och såvida
anslagets ändamål af Riksdagen gillas, komma att öka detta an¬
slag. Detta desto hellre, som då 160 ä 170 arbetare under se¬
naste året anmält sig till erhållande af detta anslag, men endast
30 hafva fått understöd af detsamma, hvilket bevisar att anslaget
är otillräckligt, och sådant lärer nog Riksdagen rätta, om skälig
anledning förefinnes. Men för att nu få reda i detta afseeende,
lärer det väl vara bäst antaga Utskottets förslag, sådant det före¬
ligger, så att regeringen vid en kommande riksdag kan framlägga
förslag, som åstadkomma nödig rättelse. Det är ingalunda af'
misstroende mot regeringen, som detta förslag framkommit, hva¬
dan jag tror, regeringen kan taga detta mycket lugnt. Då 1840
och 1841 års Riksdag beslöt denna fördelning af anslagen, var det.
säkerligen Riksdagens mening och önskan, att Riksdagen skulle
vid hvarje tillfälle kunna pröfva hvart anslag för sig, hvilket Riks¬
dagen nu icke kan, men sådant kan icke ske i afseende å de me¬
del, som skjutas öfver till allmänna besparingsfonden, hvarifrån
Kongl. Maj:t sedan kan använda medlen på sätt Kongl. Maj:t för
godt finner, blott de ej användas för andra ändamål än som med
dem varit afsedda, hvilket kan göras mycket vidsträckt, så att
knappast någon kontroll deröfver kan ega rum.
Här har blifvit påpekadt att en origtig uppgift förekommer i
Stats-Utskottets betänkande. Detta vill jag medgifva, men vi
ansågo oss icke böra i betänkandet rätta denna siffra, då vi följt
Statskontorets liggare. Det i noten på sidan 23 upptagna be¬
loppet för befrämjande af husslöjd bör naturligtvis vara 10,000
kronor, såsom Riksdagen bestämt, ehuru det af misstag upptagits
i liggaren till 9,000 kronor, och således återstår till Kong]. Maj:ts
disposition endast 5,850 kronor i stället för 6,850 kronor, som be¬
sparats af anslaget till befrämjande af slöjderna i allmänhet, hva¬
dan summan i alla fäll blir den upptagna eller 30,500 kronor.
Dessutom finnas på en hel del af de öfriga anslagen icke så obe¬
tydliga belopp i behåll, så att, om man vill rigtigt nagelfara an¬
slagen, skulle man kunnat föreslå nedsättningar, som vore ännu
större, än Utskottet föreslagit, men detta har man dock icke velat,
utan som Kammaren behagade finna, stannat vid att föreslå Riksda¬
gen att uppföra på ordinarie stat de 10,000 kronor, som redan äro
på extra stat anvisade för husslöjdens befrämjande, men på samma
gång minskat ordinarie anslaget för öfriga ändamål med samma
belopp eller 10,000 kronor, så att det anslag, som hittills varit sär-
skildt för husslöjden anvisadt, eller 20,000 kronor, blir oförändradt,
lika som hela anslaget på ordinarie stat för befrämjande i all¬
mänhet af slöjderna äfven blir oförändradt eller 40,500 kronor,
så att det i sjelfva verket blir det extra anslaget som indrages,
Lördagen den 27 Februari, f. in.
31 V:o 12.
med anvisning för Kongl. Maj:t att af öfriga ordinarie anslag för Ang. upp-
slöjderna i allmänhet använda 10,000 kronor till husslöjden. .rörande på
Jag tror sålunda, att Stats-Utskottet käft goda skäl för sin torn
framställning. Kammaren må sedan besluta huru den vill. Mig förut ‘utgått
synes dock bäst, att Kongl. Maj:t får framkomma med förslag till på extra stat.
frågans ordnande på bättre sätt än nu är fallet, om sådant anses (Forts.)
af behofvet påkallas, och jag yrkar derföre bifall till Utskottets
förslag.
Herr Tolk Med stöd af den sakrika utredning, detta ämne
nyss erhållit från statsrådsbänken, och då jag icke i något hän¬
seende anser det vara “tidsenligt* att inom en möjligen snar
framtid låta vår slöjdundervisning gå miste om det statsanslag,
den hittills fått åtnjuta, samt då detta undervisningsämne öfver
allt i landet omfattas med det lifligaste intresse, anhåller jag, se¬
dan Herr Civilministern sjelf yrkat derpå, om bifall till det för¬
slag, som framstälts af reservanterna från Första Kammaren.
Herr Grefve Sparre: Om man jernför de alldeles oerhörda
ansträngningar, som i andra länder göras för befordrande af indu¬
strien och näringarne, med hvad vi göra i Sverige, så måste man
erkänna, att det hos oss står högst bedröfligt till i detta hänseende.
Inom alla andra europeiska länder sträfva!’ man nemligen efter
förebilden af Nordamerikas förenta stater med en ifver, som icke
kan annat än väcka beundran, att upphjelpa, befordra och under¬
lätta näringarne, och just i detta ögonblick, då ställningen i Sverige
är bekymmersammare än någonsin, då inom alla klasser, klagan
höres öfver de tryckta tiderna och då inom hufvudstaden konkur¬
ser, rymningar, betalningsinställelser af banker, sjelfmord och
dylikt höra till ordningen för dagen, vore det märkvärdigt om
representationen skulle afslå regeringens framställning om ett
jemförelsevis så obetydligt tillskott till upphjelpande af våra närin¬
gar, som det nu föreslagna, särskildt då det gäller husslöjden, som
står en stor del af denna Kammares medlemmar närmare än alla
andra näringar. Husslöjden är, mine herrar, förädlingsindustrien
i dess naturligaste form, dess första och, om jag så må säga,
vackraste skede. Man kan säga mycket för och emot fabrikerna,
men icke någonting emot nyttan af detta arbete, som samlar famil¬
jens medlemmar kring den husliga härden i idogt nit, i intimt för¬
hållande till hvarandra i lugn och fridsamhet. Hvad som således
ur den synpunkten kunde göras för husslöjdens befrämjande, före¬
ställer jag mig, att Riksdagen framför allt annat bör erkänna, då
Kongl. Maj:t derom gör framställning.
Den siste talaren anmärkte att, såsom vi ju litet hvar veta,
inom hela landet för närvarande pågår en sträfvan att införa slöjd¬
undervisning i folkskolorna, en sträfvan, som redan burit rika
frukter. Men vi veta alla, mine herrar, att kommunalutskylderna
redan stigit så högt, att kommunerna i detta afseende icke äro
villiga till någon ytterligare uppoffring. Det fordras derför sta¬
tens mellankomst, och det är också ur den synpunkten Kong].
>':o 12.
Lördagen deri 27 1'ebruari, f. m.
Aiuj. vjjjjMaj:t af anslaget till slöjdernas befrämjande lemnar de särskilda
rtinarU£ ^hushållningssällskapen vissa belopp, som de i sin ordning utan-
'äf cmslag, sola ordna för att befordra slöjdundervisningen i folkskolorna. Skulle
förut utgått vi nu verkligen vilja minska detta belopp, som uppgår till om-
pä extra stat. kring 20,000 kronor och skall fördelas på hela riket och dess två-
(i-orts..) tusen och några hundra kommuner? Det är i sanning alldeles för
litet redan nu. Men det är icke nog dermed. Man har på senare
tider kommit under fund med, att slöjdundervisningen i folk¬
skolorna icke kan vara något annat än grundvalen, som man skall
bygga på för lifvet. Någon särskild slöjdskicklighet kan icke
vinnas genom denna undervisning, utan endast det att handen
vänjes vid arbete och det unga sinnet vid den ordning och pryd¬
lighet, som man i allmänhet vill lägga i ett arbete. För den icke
längre till barnaåldern hörande ungdomen, för den, som vill uppnå
någon större slöjdskicklighet för att sedermera med framgång kunna
utöfva ett yrke, fordras särskilda slöjdskolor. Sådana inrättnin¬
gar hafva också numera blifvit införda öfver allt i Europa, i syn¬
nerhet i Tyskland, der man gått mycket långt i det afseendet.
Sådana slöjdanstalter äro i vår tid alldeles nödvändiga. Så länge
skråväsendet ännu fans, kunde ungdomen i de särskilda skräna
erhålla undervisning i de olika yrken, åt hvilka den sedermera
skulle egna sig i lifvet. Men skråväsendet har nu upphört och
detta med rätta. Yi hafva nu full näringsfrihet. Men när man
nu tagit bort det undervisningsmedel, som skråväsendet erbjöd,
derigenom att lärlingen kunde hos mästaren förvärfva sig den
erforderliga yrkesskickligheten, måste det vara statens skyldighet
att ersätta detta med ett annat. Derföre hafva också, såsom jag
började med att säga, alla europeiska länder utan undantag in¬
rättat slöjdundervisningsanstalter för dem, som icke längre höra
till barnaåldern, och som således lemnat folkskolan. Vid den för
några dagar sedan afslutade landtbrubsriksdagen beslöto hushåll¬
ningssällskapens ombud att aflåta en skrifvelse, till de särskilda
hushållningssällskapen angående inrättande af dylika anstalter
inom de olika orterna. Husslöjden fordrar således för sin ut¬
veckling ständigt nya anslag. Kommunerna kunna icke dertill
bidraga, emedan de redan äro allt för hårdt betungade af de allt
jemt stigande kommunalutskylderna. Det finnes således ingen
annan utväg, än att Riksdagen kommer till hjelp, och jag tror
för min del, att Riksdagen icke kan använda statens medel bättre
än då den beviljar anslag till sådana undervisningsanstalter, der
landets ungdom kan förvärfva skicklighet i de yrken, genom hvil-
kas utöfning den sedermera skall söka sin utkomst.
Man talar ur frihandelns synpunkt om nödvändigheten af
konkurrens och täflan. Ja, jag erkänner att den är nyttig.
Men om vårt folk skall kunna uthärda denna konkurrens, måste
dess ungdom sättas i tillfälle att inhemta samma kunskaper, som
beredas ungdomen i andra länder. I de omgå europeiska staterna
bibringas ungdomen yrkesskicklighet, slöjdskicklighet, konstfärdig¬
het. Huru skall det då vara möjligt för vår ungdom att utan under¬
visning uthärda den täflan, som man vill ålägga den, då den kommit
Lördagen den 27 Feoruari, f. m.
33 N:o 12.
till mognare år. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, att Stats- Ang. upp
Utskottet, som utan tvifvel bättre än jag inser dessa omständig-p*af
beter, skulle falla på den idén att pruta på ett anslag, som Kongl. „f anslag, IL.
Maj:t begärt för denna slöjdundervisning. Det finnes ingenting förut utgått.
nödvändigare än den. Jag tror att felet i hela vår skolundervis-extra utåt.
ning hittills varit det, att den uteslutande rigtas åt boklig undervis- (Forts )
ning. Nu på senare tider har man dock börjat rigta den äfven
åt annat håll, särskild! åt slöjdundervisningen. Då nu Kongl.
Maj:t, med erkännande af detta, begär någon tillökning i anslaget
för att sättas i tillfälle att lemna de understöd hushållningssäll¬
skapen hvarje år begära, skulle då Riksdagen säga nej? Det är
omöjligt. De särskilda hushållningssällskapen—jag vet mycket
väl — begära af detta anslag år för år mycket mer än Kongl.
Maj:t är i tillfälle att bevilja, och behofvet stiger naturligtvis i
samma mån, som flera undervisningsanstalter af detta slag erfor¬
dras. Jag skulle således för min del helst önska bifall till Kongl.
Maj:ts proposition alldeles obetingadt, men då reservanterne inom
Utskottet inskränkt sig till att taga ifrån ett annat anslag och
lägga till detta, och Civilministern förklarat sig dermed belåten,
får jag väl finna mig deri och inskränka mig till att äfven jag
begära bifall till reservanternes yrkande. Jag skulle likväl så
mycket mindre vilja göra detta, som jag icke anser det anslag af
21,000 kronor, som hittills lemnats till handels- och sjöfartsfonden,
vara för stort. I sanning, mine herrar, äfven i det afseende!, i
att understödja handel och sjöfart, borde vi följa de andra nationer¬
nas exempel. Om vi betrakta dessa andra nationer, så handla
de dervid på helt annat sätt än vi. Det är sorgligt, att denna
fond hittills varit så litet använd. Jag vet icke om jag skall till¬
skrifva denna omständighet bristande uppmärksamhet från han¬
delns och sjöfartens målsmän eller hvari felet ligger, men sorgligt
är det, att när staten anvisar ett belopp af 21,000 kronor för att
befordra handel och sjöfart, så användes icke detta belopp. Tro
herrarne icke att vår handel och sjöfart skulle behöfva detta un¬
derstöd? Jag tillåter mig i detta afseende uppläsa följande ord
ur konsulns i Havre berättelse, hvilka stodo i Posttidningen för
i torsdags:
“De till generalkonsulatet inkommande rapporter från vice
konsulerne i distriktets olika hamnar sammanstämma i konstate¬
rande af det förhållande, att den ökade konkurrensen från ång¬
fartygen, synnerligast de engelska, hotar att inom kort från trä-
lasttransporten på Frankrike helt och hållet undantränga den
svenska och norska handelsflottan. Det förmäles sålunda, att en¬
gelska rederier, för att bemäktiga sig trälasttraden från Oster-
sjöhamnarne, nu utbjuda sina ångare till så låga frakter, att deraf
ovilkorligen måste uppstå förlust och detta, såsom det antages, i
afsigt att sedermera, när segelfartygen på sådant sätt slutligen
aflägsnats, betinga sig pris, som skola bereda ersättning för gjorda
uppoffringar."
Så gör man i andra länder: för att krossa vår handel och
sjöfart gå rederierna till så låga pris, att de drabbas af förlust.
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 12. 3
lisa 12. 34
Lördagen den 27 Februari, f. in.
Ang. upp- Under sådana förhållanden, mine herrar, hade sannerligen äfven
förande pa , detta anslag för handel och sjöfart bort bibehållas, och jag tviflan
°lj anslag, icke att Kongl, Maj:ts regering skulle hafva kunnat finna något
förut utgått lämpligt sätt att understödja denna näring.
på extra stat. Man har under någon tid i pressen gjort affär af ett yttrande,
(Forts.) gom jag fäide för några dagar sedan, att nemligen de stenkol,
som införts hit, införts icke på svenska, utan på utländska fartyg,
och man har sagt att jag dervid hade en origtig uppgift. Ja,
mine herrar, då man vill göra affär af en sak, då skrifver man så
dana artiklar, som dem, för h vilka jag varit utsatt. Hvad jag afsåg,
hvad jag ville anmärka var, att Jernvägstrafikstyrelsen icke vårdade
sig så mycket om vår flotta, att den, vid betingandet af stenkol,
fäste såsom vilkor, att stenkolen skulle införas på svenska fartyg.
Och då svarar trafikstyrelsen, att af 64,000 tons infördes 24,000
tons på svenska fartyg och 40,000 tons på utländska. Ja, det är jemt
40,000 tons för mycket på utländska och 40,000 för litet på in¬
hemska. Det hade varit den lättaste sak i verlden, att vid in¬
köpet af stenkolen Styrelsen antingen fäst det vilkoret att få
införa den på svenska fartyg, ty så angelägna äro stenkols-
exportörerna att få sälja sina stenkol, att de utan tvifvel skulle
hafva gått in på ett sådant vilkor, eller ock att stenkolen köpts
i engelsk hamn och trafikstyrelsen sjelf uppgjort om befraktningen.
Men nu i dessa dagar har ett nytt köp uppgjorts till bety¬
dande belopp, utan möjlighet för Styrelsen att tillgodose svenska
fartyg vid befraktningen. Jag har velat afgifva denna förklaring,
derför att man fästat sig vid de siffror, hvilka jag för några da¬
gar sedan omnämnde. Det kan ju hända att jag dervid uttryckte
mig origtigt, men min mening var egentligen att klandra Jern¬
vägstrafikstyrelsen för att den, vid inköpet af stenkol för statens
banor, icke hade stält så till, att, såsom jag sade, dessa kol skulle
införas på svenska och icke på utländska fartyg. Om trafik¬
styrelsen säger, att af de införda 64 tusen tons 20 tusen trans¬
porteras med svenska fartyg, så påstår jag att det är 44 tusen
tons för litet, som införas med våra fartyg.
Det är på det sättet, mine herrar, som man i andra länder
omhägnar och omhuldar egna näringar; men vi deremot inskränka
de anslag, som af Kongl. Maj:t begäras för att sköta våra. Vi
göra ingenting för att befordra dem, under det att utländingarne,
såsom också konsuls-berättelsen omförmäler, göra allt för att
skydda sina näringar och tränga ut vår handelsflotta. Det är
icke möjligt att Sverige kan stå sig i den täflan och den kamp
för tillvaron, som konkurrensen med utlandet ålägger oss, om vi
ingenting göra för att skydda och befrämja våra näringar, då de
öfriga länderna i detta afseende göra allt hvad de kunna. Det
är detta olyckliga system, följdt här i Sverige under många år,
som bragt oss till branten af undergång, och det är derföre emot
detta system, som jag velat uppträda.
Detta säger jag nu endast för att visa, att jag icke vill minska
det anslag af 21 tusen kronor, som utgått till befrämjande af han¬
del och sjöfart. Jag tror nemligen att regeringen mycket väl
Lördagen den 27 Februari, f. m.
36 S:0 12.
behöfver dessa medel för att hjelpa vår flotta i den nu förestående Ang. upp-
täflan med den utländska. förande på
Då vi likväl nu egentligen tala om slöjderna, får jag med- t™
gifva, att jag icke vill komma med något särskildt yrkande, utan förut utgått
inskränker mig att, i likhet med den föregående talaren, begära^ extra stat.
proposition på bifall till reservanternas förslag. (Forts.)
Jag slutar med att säga, att, om någonting i verlden af sta¬
ten bör skyddas, så är det just det svenska arbetet och den svenska
husslöjden. Vilja vi låta den lilla slöjdskicklighet, som sedan
gamla tider funnits i Sverige, do ut, då vet jag icke hvad som
sedan återstår för oss.
Herr Petersson i Runtorp: I anledning af den föregående
talarens yttrande kunde möjligen den uppfattningen göra sig gäl¬
lande i Kammaren, att "Utskottet föreslagit en nedsättning i det
nu ifrågavarande anslaget till husslöjdens befrämjande. Jag hoppas
dock att den, som genomläser betänkandet, icke måtte komma på
en sådan tanke. Här är icke alls fråga om någon nedsättning,
utan här gäller endast en reglering af tvenne anslag på denna
titel. Jag ber då få nämna, att utaf anslaget 21,500 kronor till
befrämjande af handel och sjöfart har under de 8 senaste åren
besparats en summa af 148,000 kronor, eller i medeltal 18,800 kro¬
nor per år. Här är således fråga endast om en öfverföring från
detta anslag till anslaget för slöjderna. Det kan väl icke heller
vara rätt att ett anslag, som för 10 år sedan bestämdes att utgå
med 21,500 kronor om året, får stå qvar till samma belopp, ehuru
deraf icke användes mera än 2,700 kronor om året. Utskottet har
derföre, vid granskningen af dessa anslag, ansett sig böra öfver¬
föra från det anslag, der tillgång tinnes till det, der brist uppstått.
Det är skälet, hvarför Utskottet fattat ett sådant beslut som
detta, och jag tror icke att någon skall kunna påstå, att Utskottet
begärt någon nedsättning i de anslag, som erfordras till husslöj¬
dens befrämjande, det är endast, såsom jag i början af mitt an¬
förande yttrade, en reglering af anslagen.
Jag fortfar att yrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr Lundström: Jag ber endast få fästa uppmärksamheten
på en uppgift, som finnes på sid. 17 i Utskottets utlåtande. Ut¬
skottet omtalar der att genom besparingar på dessa anslag upp¬
lagts en fond och att denna fond år 1880 uppgått till 256,196
kronor 27 öre, men också meddelas vidare att samma fond seder¬
mera så nedgått, “att den vid 1885 års slut, approximativt beräk¬
nad, uppgick till endast 64,000 kronor i jemnt tal, å hvilket be¬
lopp dock stora, vid 1885 års utgång ännu icke infriade anvisnin¬
gar blifvit gjorda, så att fondens betydelse för närvarande ej är
stor". Det synes således att de besparingar, som funnits, nära
nog åtgått till slöjdernas befrämjande och sålunda varit fullt be-
höfliga, och då ingen bestrider, att medlen blifvit nyttigt använda
och dertill kommer att jag åtminstone för min del anser det vara
fördelaktigt, om till Kongl. Maj:ts disposition finnas medel, till-
N:o 12.
36
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. uppgängliga att begagna till industriens befordrande och till de till-
fomnde pa, fylliga behof, som på detta område kunna uppstå och som icke
ordinarie staty a -p r d*t j n ° i*- i n
nfnnvian kunna protvas åt .Riksdagen eller som ma torekomma mellan nks-
förut utgått dagarna, sa kan jag icke annat an pa grund häråt och pa de åt
på extra stat. Chefen för Civildepartementet anförda skäl tillstyrka bifall till
(Forts.) reservanternas förslag.
Herr Sven Nilsson: Att Grefve Sparre icke kan begripa den
föreliggande motiveringen till Stats-Utskottets förslag, det kan jag
mycket väl förstå, då han i sitt anförande yttrade sig om allt
annat än — hvad här är fråga om. Kammaren finner nog, utan
att jag derom behöfver erinra, att här icke är fråga om stenkol
och icke heller om Jernvägstrafikstyrelsens uppgifter härom. Det
hade derför säkerligen varit lämpligare, att Herr Grefven sparat
sina genmälen i den saken till deras rätta tid och plats. Jag tror
ej att Kammaren tycker om att man sysselsätter sig med tidnings-
polemik här.
Emellertid ber jag få anmärka, att det här endast gäller —
som jag redan nämnt — en omföring af ett anslag från extra till
ordinarie stat; man har derigenom icke på ringaste sätt minskat
anslaget för husslöjdens befrämjande. Men på det allmänna an¬
slaget “till befrämjande i allmänhet af slöjderna11 har man gjort
en nedsättning af 10,000 kronor. Så föreligger frågan i hela sin
enkelhet, tydlig och klar, så att nog kan Herr Grefven begripa
den, om han vill.
Det är således en origtig uppgift, som Grefve Sparre lemnade,
då han sade att man vill nedsätta anslaget till husslöjden. Det
rätta förhållandet är hvad jag nyss angaf och jag föreställer mig,
att Kammaren nog har begripit detta, mina påminnelser förutan.
Om det nu vore så att man med detta belopp, 10,000 kronor, hvar¬
med Utskottet föreslagit att minska anslaget i dess helhet, kunde
rädda landet från ruin och från de många konkurser, som nu pågå,
på sätt Grefve Sparre föreställer sig, ja, då skulle jag vara den
allra förste att lemna min röst för dess bibehållande, men jag
föreställer mig att dessa 10,000 kronor i sådant afseende äro som
en droppe i hafvet, och jag tror derför icke heller att Herr Grefven
kan förvilla Kammaren med sådana fraser.
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.
Herr Hammarberg: Jag hade icke tänkt uppträda vid denna
punkt, men då den nästa punkten står i ett visst samband med
denna och torde böra anses afgjord genom ett bifall till reservanternas
förslag med den nu förevarande, så har jag ansett mig skyldig
att redan nu yttra några ord.
Med blicken fäst på de anslag, som utgå enligt den speci¬
fikation, som finnes på sid. 12 i Utskottets betänkande, må man
blifva förvånad öfver att icke ett större anslag förekommer för
befrämjande af handel och sjöfart än 21,500 kronor. Det oaktadt
har, såsom af nästa punkt synes, detta belopp blifvit föreslaget
att nedsättas med ytterligare 10,000 kronor, och detta på grund
Lördagen den 27 Februari, f. m.
37 >’:o 12.
deraf att så stora besparingar förefinnas. Jag vet dock icke om fng. upp-^
besparingarna i verkligheten finnas på samma sätt, som de synas firande v3-
på denna tabell, ty vi se häraf och af betänkandet i öfrigt, att °Jf Inslag,lvm
dessa medel ingått till en besparingsfond, hvarifrån medlen af förut utgått
Kongl. Maj:t användts, och jag föreställer mig att af dessa bespa-7«* e:/:fra- stat.
ringar utgått åtskilligt till handel och sjöfart. Derom är jag vis- (Forts.)
serligen icke i tillfälle att säga något med full säkerhet, men tror
det och hvad jag med full säkerhet kan säga är, att beloppet 21,500
kronor är så ringa, att det icke finnes någon anledning att ned¬
sätta detsamma; ty om det icke vore hittills användt, så torde nu
mer än någonsin finnas anledning att använda detsamma, och att
under sådana förhållanden nedsätta anslaget skulle jag anse vara
synnerligen origtigt. Det är derför som jag ansett mig böra reser¬
vationsvis yttra mig mot bifall till den slutpunkt, som förekommer *
i reservanternas förslag, der det heter “att det under denna anslags-
titel på ordinarie stat särskildt till befrämjande af husslöjden upp¬
förda belopp 10,000 kronor må med 10,000 kronor till 20,000 kronor
förhöjas, dock under vilkor att motsvarande nedsättning i anslaget
till befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart må eif Riksdagen
beslutas“. Det är mot detta, som jag ber att få inlägga min pro¬
test. För öfrigt är jag mest villig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i den föreliggande punkten.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: För närvarande utgå
till befrämjande af slöjderna 40,500 kronor på ordinarie stat och
till husslöjden på extra stat 10.000 kronor. Sålunda har Kiksdagen
för slöjderna anvisat 40,500 kronor plus 10,000 kronor, summa
50,500 kronor. Utskottets förslag afser ju att det extra anslaget
på 10,000 kronor skall upphöra och det ordinarie anslaget å 40,500
kronor qvarstå med oförändradt belopp. Så vidt jag förstår, innebär
väl detta, att det till befrämjande eif slöjderna för Kongl. Maj:t dispo¬
nibla belopp minskas med 10,000 kronor. Herr Sven Nilsson har
visserligen fullkomligt rätt deri, att anslaget till husslöjden icke
undergår någon förminskning. Ty då detta nu är 10,000 kronor på
ordinarie och 10,000 kronor på extra stat, skulle det enligt Utskottets
förslag blifva 20,000 kronor på ordinarie stat. Men om man i
öfrigt nedsätter anslaget “till befrämjande i allmänhet af slöjderna"'
med 10,000 kronor, så blir det dock i totaliteten en minskning af
det belopp, hvarmed Kongl. Maj:t kunnat tillgodose slöjderna, med
10,000 kronor.
Hvad ett yttrande från elfsborgsbänken angår om de bespa¬
ringar, som hittills uppstått på det under nästföljande moment om-
förmälda anslag, så vill jag, förutom att jag icke tror, att man kan
vinna det syfte han nämnt med ett belopp af 10,000 kronor, sär¬
skilt framhålla att, på sätt Utskottet ock erinrat, besparingarna
från Handels- och Sjöfartsfonden lemnat en ofta anlitad tillgång
för bestridande af utgifter för handels- och sjöfartens intressen.
Någon bristande uppmärksamhet å dessa näringars intressen
tror jag således icke, att regeringen kan anses hafva gjort sig
skyldig till.
JJ:0 12. 38 Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. upp- Herr Granlund: Anslaget till reseunderstöd åt arbetare utgår
ordinarie stat111 ed 12,000 kronor, och jag frågar om det kan vara skäl att minska
af anslag, som detta anslag. Men derigenom att dessa 12,000 kronor äro upptagna uti
förut utgått det af Stats-Utskottet nedsatta beloppet kan detta anslag derigenom
på extra stat. komma att beröras, hvilket äfven antydes af reservanterna. Utskottet
(Forts.) säger, att besparingar å reseunderstödsmedlen utgöra redan 1885
8,725 kronor. Ja, det är sant, men det beror ju derpå, att sti¬
pendiaterna ej erhålla mer än 2/3 vid sin utresa. Den återstående
tredjedelen erhålla de ej förr, än de efter hemkomsten afgifvit sin
reseberättelse och aflemnat ritningar m. m., som af deras resa
kunnat föranledas.
Jag kan icke tro att det kan vara Utskottets mening att detta
anslag skall beröras af den nu föreslagna minskningen och då
» detta välbehöfliga anslag till fabriks- och handtverksarbetare genom
mina motioner blifvit af Riksdagen från 3,000 kronor på extra
stat förhöj dt till 12,000 kronor på ordinarie stat intresserar jag
mig särdeles varmt för dess bibehållande och jag tackar den ärade
Stats-Utskottsledamoten för hans välvilliga yttrande om detta
anslag, då han sade, att det är ett bland de anslag, som ovil¬
korligen böra förhöjas. Jag skall måhända framdeles taga detta
välvilliga yttrande i anspråk. •
Herr Grefve Sparre: Sedan Herr Statsrådet och Chefen
för Civildepartementet nu redogjort för saken, anser jag det öfver¬
flödigt att vidare bemöta den invändning, som från skånebänken
och kalmarbänken blifvit gjord mot mitt yttrande.
Jag kan icke finna annat än att genom Utskottets förslag en
minskning uppstår i anslaget. I utlåtandet står uttryckligen:
att Riksdagen må
besluta, att efter minskning med 10,000 kronor af den del af
anslaget till »befrämjande i allmänhet af slöjderna», som icke redan
är till husslöjdens befrämjande anvisad och hvilken del nu utgör
30,500 kronor, det genom denna minskning besparade belopp,
10,000 kronor, skall från och med början af 1887 öfverföras till
det särskilda anslaget till husslöjdens befrämjande. Men jag vill
icke upprepa hvad Herr Statsrådet nyss sagt, utan får blott
hänvisa eder, mine herrar, till detta.
Herr O. Melin: Jag hade icke tänkt yttra mig i denna punkt,
men då det råder stor gemenskap mellan 14 och 15 punkterna,
och jag hyser fruktan för att Kammaren möjligen skall biträda
reservanternas förslag och taga bort ett anslag på den 15:de
punkten, så har jag ansett mig böra yttra några ord redan nu.
Det har af en föregående talare påpekats, att bland vårt
lands näringar handeln och sjöfarten äro i det största behof af
understöd. Ingen kan villigare än jag erkänna, att dessa nä¬
ringar behöfva, om icke direkt understödjas, så åtminstone under¬
lättas. Och det anslag, som hittills för dessa näringar utgått,
Lördagen den 27 Februari, f. m.
39 Mo 12.
21,5000 kronor, torde icke kunna anses som något i sig sjelft syn- Ang. upp-
nerligen stort. firande på
Om jag ser på de tabeller, som bifogats Utskottets utlåtande,
så finner jag att hela anslaget på titeln: “jordbruket, handeln och fårut utgått
näringarne“ för 1886 utgör 417,000 kronor, af hvilka 316,000 kronor^ extra stat.
äro anslagna till undervisningsanstalter för jordbruk och landt- (Forts)
mannanäringar, landtbruksingeniörer och deras biträden, befräm¬
jande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar samt till
länsveterinärer. Återstå alltså i rundt tal 100,000 kronor att för¬
delas på vägar och kommunikationer, befrämjande i allmänhet af
slöjderna, af handel oeh sjöfart, af bergsbruk samt till fiskerinä¬
ringens understöd.
Det torde vara både rätt och billigt, att jordbruket har på
sin andel fått en stor del af detta anslag, oaktadt jordbruksnäringen
dessutom erhåller understöd af hushållningssällskap och landsting,
men just derföre bör man äfven tillgodose andra näringar. Handel
och 'sjöfart hafva visserligen möjlighet att erhålla bidrag ur han¬
dels- och sjöfartsfonden samt kanske ur andra kassor, men er¬
farenheten har visat, att vid åtskilliga tillfällen, då man önskat
förändringar och förbättringar å vissa områden till fördel för sjö¬
farten, man visserligen från vederbörandes sida fått ett visst er¬
kännande, att något borde göras i den antydda rigtningen, men
derjemte fått höra, att penningar dertill icke funnes. Jag ber för
öfrigt få påpeka, att 21,500 kronor är en sådan bagatellsumma
för ett så nyttigt ändamål, att det är orätt att pruta på densamma,
Må vara att under den förflutna tiden beviljade anslag ej blifvit
använda, (anledningen känner jag ej), men denna omständighet
utesluter ingalunda behofvet af anslag hädanefter. Under så be¬
tryckta tider som den närvarande vore det nog skäl att använda
dessa penningar och icke i stället söka nedpruta beloppet. Jag
bar från statsrädsbänken hört, att Herr Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet icke har något emot det ifrågasatta anslags-
beloppets minskning, men jag hoppas och tror, att Kammaren icke
.skall visa sig hysa afvoghet emot handels- och sjöfartsnäringen,
utan låta anslaget utgå såsom hitintills.
Grefve Sparre yttrade, att han ömmade mycket för handel
och sjöfart. Jag tror nog att han menade hvad han sade. Men
då Grefve Sparre talat om att vilja gynna handel och sjöfart hade
han ej bort bidraga till att söka minska i fråga varande anslag.
Jag hemställer att Kammaren behagade bifalla Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr Ekdahl förklarade sig instämma med Herr Melin.
Herr Sven Nilsson: Jag vill emot den siste ärade talaren
erinra, att ä det anslag, som beröres i nästa punkt och hvarom
han talade, har ett belopp af 18,800 kronor årligen besparats, med
undantag af ett enda år ända sedan 1840, då Riksdagen bestämde
anslaget för “befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart11 till det
belopp, hvarmed detsamma i riksstaten är uppfördt, eller 21,500
N:0 12. 40
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. uppkronor, hvadan således under loppet af 45 år besparingarna på
förande på detta, anslag utgjort 843,800 kronor, som förts till den allmänna
a}anslag lom besparingsfonden och således användts till helt andra ändamål än
förut utgått hvarför den varit afsedd. Stats-Utskottet torde sålunda i detta
på extra stat. fall haft mycket starka skäl att för Riksdagen föreslå denna ned-
(Forts.) sättning.
Med afseende å det tvifvel en ärad talare framkastade, huru-
Auda om nu förevarande anslag minskades, behofvet af reseunder-
stöd åt arbetare skulle kunna tillbörligen tillgodoses, så vill jag
ånyo fästa uppmärksamheten derpå, att det belopp å 12,000 kro¬
nor, som afsetts till nämnda behof, årligen har för ändamålet an¬
vändts. Men Kongl. Maj:t eger icke rätt, utan Riksdagens medgif¬
vande, att utaf öfriga anslagen, och icke heller af besparingsfon¬
den, använda något för det ändamål han åsyftar. Det torde
alltså vara klart, att arbetarne för deras resor icke få hvarken
mer eller mindre än de för ändamålet använda 12,000 kronor, om
det nu ifrågavarande anslaget minskas eller ej.
Jag ber slutligen få fästa uppmärksamheten på, att Grefve
Sparre i sitt anförande uteslutande talade om husslöjd och slöjd i
hemmet. Icke blott en utan många gånger begagnade han dessa
uttryck, men då det i Utskottets utlåtande heter, “att Riksdagen
måtte besluta att efter minskning med 10,000 kronor af den del af
anslaget till “befrämjande i allmänhet af slöjderna", som icke re¬
dan är till husslöjdens befrämjande anvisad“ o. s. v., så frågas, om
detta kan vara att minska anslaget till husslöjd? Jag tror så¬
ledes, att jag hade rätt i hvad jag mot Grefve Sparre anförde, då
här yrkades afslag derför, att nedsättningen skulle medföra minsk¬
ning i anslaget till husslöjdens befrämjande.
Herr Grefve Sparre: Den ärade talaren på göteborgsbänken
hade rätt, då han sade, att jag intresserade mig för handels-och sjö¬
fartsnäringen. Anledningen hvarför jag icke framstälde något yr¬
kande var att, sedan Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartemen¬
tet medgifvit det af Utskottet föreslagna afdrag å anslaget till nämnda
näring, jag icke ville uppträda deremot. Såsom saken numera ge¬
staltat sig, vill jag emellertid vara med om bifall till reservanternas
förslag, likväl med uteslutande derur af vilkoret om motsvarande
nedsättning i det anslag till befrämjande af handel och sjöfart,
som Riksdagen stält till Kongl. Maj:ts förfogande och som jag be¬
klagar, att regeringen icke hunnit använda. Min öfvertygelse är,
att om under den tryckta ställning, hvari våra näringar för när¬
varande befinna sig och då, såsom kändt är, en stor del af våra
ångbåtar måste lägga upp i brist på frakter, någon del af dessa
medel användes till sjöfartens understödjande, det vill säga så att-
svenska fartyg blefvo befraktade i stället för utländska. En sådan
åtgärd skulle helsas med bifall, på samma gång man måste be¬
klaga att de poster, som äro upptagna till handelns och sjöfartens
befrämjande äro alldeles för obetydliga att medgifva dessa näringars
understödjande på sätt önskligt vore. Att möjligen äfven handels-
och sjöfartsfonden är i tillfälle att lemna dylikt understöd fägnar
Lördagen den 27 Februari, f. m.
41 >7:o 12.
mig; men under nuvarande dåliga konjunkturer och särskildt med Ana- ni>p\
hänsyn till de svårigheter, mot hvilka vår handel och sjöfart liar ^“af
att kämpa, anser jag det dock icke vara skäl för Riksdagen att af Inslag, s<m
indraga ett anslag, så nyligen som i fjor beviljadt och som jag förut utgått
vill hoppas, att regeringen i större utsträckning än hittills måtten» extra stat.
använda till handelns och sjöfartens fromma. iJorts.i
Jag instämmer alltså med dem, som yrka bifall till den mot
förevarande punkt afgifna reservationen, men med beklagande af
det deri förekommande vilkoret.
Herr Lundberg: Jemte det jag instämmer i Herr Melins an¬
förande, ber jag få yrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning. Då
Herr Nils Petersson nämnt, att det icke nu vore fråga om att minska
anslaget för “befrämjande i allmänhet af slöjderna", anhåller jag
få anmärka att, när såsom Herr Statsrådet och Chefen för Civil¬
departementet redan erinrat, Kongl. Haj:t begärt, att det särskilda
extra anslag, till befrämjande af husslöjden skulle uppföras på
ordinarie stat och tilläggas förstnämda anslag å 40,500 kr., men
Stats-Utskottet i stället föreslagit, att från den del af detta ordi¬
narie anslag som icke redan är till husslöjdens befrämjande anvisad,
skulle tagas ett belopp af 10,000 kr., för att öfverföras till det
särskilda anslaget för husslöjdens befrämjande, hvilket senare
endast på så sätt från sitt nuvarande ordinarie anslagsbelopp af
10,000 kr. höjdes till 20,000 kr., en minskning i sjelfva verket af
anslaget till “befrämjande i allmänhet af slöjderna" skulle upp¬
komma med 10,000 kr., vid det omförmälda extra anslag indrages;
och då enligt hvad Stats-Utskottets betänkande vidare innehåller,
å det eller de under den gemensamma titeln: “jordbruket, handel
och näringarne" uppförda anslag uppkomna besparingar kunna dispo¬
neras för ändamål, som äro hänförliga till något af de syften, som
af anslagens särskilda titlar betecknas samt när, såsom Herr Sven
Nilsson anfört, dylika besparingar uppstått särdeles å anslaget till
“befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart", måste ju äfven,
om, på sätt Stats-Utskottet i 15 punkten utaf utlåtandet ansett sig
böra föreslå, en nedsättning i detta anslag med 10,000 kr., genom
bifall till den vid 14 punkten afgifna reservation, beslutades, häraf
blifva följden, att de besparingar, som hittils kunnat uppstå å an¬
slaget till befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart" och an¬
vändas jemväl till befrämjande af slöjden, icke mera för detta ända¬
mål funnos tillgängliga. Derföre anser jag, att frågan här gäller
nedsättning af icke allenast 10,000 kr., utan af 20,000 kr. Instäm¬
mande i öfrigt, såsom jag tillkännagifvit, med Herr Mehn, hem¬
ställer jag, att Kammaren måtte lemna sitt bifall till Kong]. Maj:ts
förslag.
Ofverläggningen var slutad. Derunder hade i fråga om nu
föredragna mom a) yrkats dels bifall till Utskottets hemställan,
dels afslag å densamma och bifall i stället till Kongl. Haj:ts i
ämnet gjorda framställning, dels slutligen ock bifall till Herrar
Frih. von Essens och Fossers reservation. Herr Talmannen gaf
N;o 12. 42
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. upp-„ propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann propositionen
ordinarie Pstat^^ bifall till Utskottets hemställan vara med öfvervägande ja be-
«/anslag, svara^- Votering begärdes. I anledning häraf och för bestäm-
förut utgått mande af kontrapropositionen upptog Herr Talmannen ånyo de
på extra stat. öfriga yrkandena, af hvilka yrkandet om bifall till ofvanförmälda
(Forts.) reservation nu förklarades hafva de flesta rösterna för sig. Men
äfven om kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf en
så lydande omröstningsproposition först uppsattes, godkändes och
anslogs:
Den punkten som till kontraproposition i hufvudvoteringen i
fråga om 14 mom. a) i Stats-Utskottets utlåtande N:r 10 antager
yrkandet om bifall till Herrar F. von Essens och N. Fossers reser¬
vation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till hvad Kongl. Maj:t i före¬
varande afseende föreslagit.
Den votering, som anstäldes enligt denna proposition, uttöll
med 70 ja mot 109 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvud¬
voteringen följande lydelse:
Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält under punk¬
ten 14 mom. a i utlåtandet N:r 10, röstar
J a;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, i enlighet med hvad Kongl. Maj:t
i förevarande afseende föreslagit, beslutat att höja det under an-
slagstiteln “Befrämjande i allmänhet af slöjderna" på ordinarie
stat särskildt till befrämjande af huslöjden uppförda belopp, 10,000
kronor, till 20,000 kronor, eller med 10,000 kronor, motsvarande
det nu på extra stat för ändamålet anvisade belopp. I
I denna senare omröstning afgåfvos 104 ja och 74 nej. Kam¬
maren hade alltså bifallit Utskottets hemställan.
Mom b).
Bifölls.
Lördagen den 27 Februari, f. m.
43 >':o 12.
Punkten 15.
Under erinran att under en följd af flera år det med 21,500
kronor årligen utgående anslaget till “befrämjande i allmänhet af
handel och sjöfart11 årligen besparats i 7 år 18,700 kronor och
under 1 år 16,600 kronor, eller i medeltal årligen 18,525 kronor,
hemstälde Utskottet under förevarande punkt, att Riksdagen måtte
från och med 1887 nedsätta det ordinarie anslaget till “befräm¬
jande i allmänhet af handel och sjöfart" från nu uppförda 21,500
kronor till 11,000 kronor.
Efter föredragning af punkten anförde Herr Öl. Melin: Jag
ber att få yrka bifall till Kongl. Haj:ts förslag i denna punkt.
I detta anförande instämde herrar Lundberg, Grefve Sparre,
Hammarberg, Frih. Nordenskiöld och Arhusiander.
Vidare anförde:
Herr Vilh. Carlson: Jag kan icke uraktlåta att vid denna
punkt anhålla om Kammarens uppmärksamhet för några ögonblick,
ehuru jag väl vet att mitt yttrande blott skall blifva en ropandes
röst i öknen. När man opartiskt vill betrakta Stats-Utskottets
behandling af denna hufvudtitel, så kommer man till det resultat,
att Utskottet handlat på samma sätt, som en familj med styfbarn
och egna barn skulle hafva förfarit. I alla de punkter som, vare
sig direkt eller indirekt, röra landtbruket är man angelägen om
att bibehålla anslag, som beviljas, ehvad detta anslag äro å extra
eller ordinarie stat uppförda. Jag klandrar icke detta, ty man
bör icke vidtaga någon åtgärd, som kan föranleda till förminsk¬
ning eller indragning af medel, som blifvit för visst ändamål anvi¬
sade och särskildt vill jag dervid icke göra något undantag beträf¬
fande anslag, som afse jordbrukets befrämjande; men jag vill lika
litet att, då man tillgodoser jordbruket, detta må ske å andra
näringars bekostnad. De skäl, Utskottet anfört angående minsk¬
ning af ifrågavarande anslag hafva synts mig besynnerliga. I en
tid sådan som denna, då man med skäl klagar öfver allmänt be¬
tryck så väl för jordbruket som för handel och näringar, synes det
vara besynnerligt, att, derföre att medel finnes tillgängliga, hvilka
äro afsedda för att befrämja handeln och sjöfarten, minska samma
anslag, då deremot Utskottet i stället handlat mycket klokare, om
det föreslagit anslagets användande för det dermed afsedda ända¬
mål. Det vill derföre synas som om Utskottet icke af sparsam-
hetsskäl gjort detta yrkande, utan af andra orsaker. Det kan
naturligtvis icke annat än ingifva misstroende, då man, under utta¬
lande af att man är lika angelägen att skydda vår industri som
vårt jordbruk, kan förfara på sådant sätt. För min del har jag
blifvit vacklande i min tro på detta talet om rättvisa i nämnda
Ang. minsk
ning af an¬
slaget till be¬
främjande i
allmänhet af
handel och
sjöfart.
S:0 12. ii
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. minsk- fall, då man finner att om blott landtbrubet blir tillgodosedt, så
sia% ”till j"e-^er man a^a öfriga intressen fara all verldens väg. Utskottet
*främjande t sägen sig kafva iakttagit all den försigtighet, som vore nödig vid
allmänhet af behandlingen af frågor om minskning af länge anvisade anslag,
handel och utan att förslag derutinnan fram stälts af Kongl. Maj:t. Utskottet
Hjorts?) synes emellertid hafva handlat i strid emot denna åsigt, då Kongl.
'■orö' Maj:t icke gifvit anledning till det förslag, som här föreligger och
man må väl ändock medgifva att Kongl. Maj:t och regeringen
äro i dylika fall mera kompetenta än Stats-Utskottet, att visa,
hvad besparingar böra göras. Utskottet hade här utan tvifvel
handlat mera fosterländskt, om det låtit anslaget qvarstå orubbadt
för det ändamål, för hvilket det samma blifvit afsedt.
För min del är jag helt och hållit okunnig om vilkoren för
att komma i åtnjutande af detta anslag, eller om huru man tänkt
sig detsamma bäst komma att befrämja handel och näring. Jag
har i detta hänseende sökt erhålla upplysningar af äldre ledamöter
i denna Kammare, men alltid erhållit samma svar eller att man
icke har kännedom derom. Sålunda kan det inträffa att vissa
anslag kunna få ligga obegagnade år från år, emedan så få känna
till att de ens finnas till. Yår handel och sjöfart har under
senare åren gjort så stort tillbakagående, att vi hafva all anled¬
ning att besinna, om det icke kan finnas något medel för att af¬
hjelpa detta. Jag föreställer mig att man t. ex. skulle kunna beko¬
sta unga intelligenta handelsbiträdens resor till främmande länder
för att der taga reda på hvilka artiklar af svensk tillverkning,
som der kunde afsättas; möjligen kunde det äfven vara lämpligt
att sända dylika personer till utlandet för att studera handelsför¬
hållandena derstädes och med skyldighet för dem att derom af¬
gifva berättelser. Sådant har emellertid, mig veterligen, icke händt
under loppet af många år, ehuru efter min uppfattning anslag för
dylika ändamål bättre skulle befrämja vår handel och sjöfart, än
anslag till s. b. komersiella attachéer. Om Utskottet endast af
sparsamhetsskäl velat göra nu i fråga satta besparingar vågar jag
icke påstå, men nog hade mera talande skäl än detta kunnat
åberopas; ty eljest kan jag icke fatta, huru man af de skäl, Ut¬
skottet anfört, kunnat komma till det slut, att man å ett så litet
anslag som 21,000 kr. ansett sig böra föreslå nedsättning med
halfva beloppet.
Jag ber, på nu anförda skäl, att få instämma med dem, som
yrkat bifall till Kong], Maj:ts proposition.
Herr Carl Ifvarsson: Jag kan verkligen icke inse huru någon
kan påstå att det skulle vara till skada för handeln och sjöfarten
att nedsätta detta anslag med 10,500 kronor, då man ser att det
hittills varit så stort att det lemnat betydligt öfverskott under de
föregående åren. I medeltal har det nemligen varit 18,525 kronor
årligen som icke behöft användas, och handeln och sjöfarten kunna
hvarken vinna eller förlora derpå, att anslaget bestämmes till ett
belopp som visat sig vara det behöfliga. Måhända hade man bort
göra en ändå större nedsättning, men Utskottet bär dervidlag sökt
Lördagen den 27 Februari, f. in.
45 N:0 12.
gå så försigtigt till väga, att det icke bör kunna klandras. Det An9• mimk¬
är Utskottets skyldighet att tillse om det finnes någon nedsatt-
ning i statsutgifterna att föreslå, och då man, såsom här var fallet,S främjande t
fann att anslaget under en längre följd af år icke behöft använ- allmänhet af
das till sitt fulla belopp, utan lemnat betydligt öfverskott, så an- handel och
3åg Utskottet att här förelåg anledning att föreslå en nedsättning. ^orts )
Den föregående talaren nämnde om att Utskottets förslag °r"s
möjligen kunde hafva någon annan anledning än den uppgifna.
Ja, det skulle också kunna sägas vara fallet. Ty det har många
gånger varit tvist om huruvida Riksdagen har rätt att vidtaga
nedsättning i ett ordinarie anslag utan Kongl. Maj:ts medgifvande,
men Riksdagen har dock gjort det en och annan gång, och ehuru
jag för min del anser frågan "b m denna Riksdagens rättighet vara
klar och afgjord, kunde det dock vara skål, att upplifva denna
sak, på det att den icke måtte falla i glömska. Denna punkt kan i
detta fall hafva betydelse gent emot dem, som vilja tolka grund¬
lagen på annat sätt, än Riksdagen förut gjort. Jag tror således
att, äfven om man tager frågan från denna synpunkt, Utskottets för¬
slag kan hafva fullt skäl för sig, och äfven af denna senare or¬
sak får jag yrka bifall till detsamma.
Häruti instämde herrar Börjesson och Ericsson i Ahlberga.
Herr Sven Nilsson yttrade: Jag hade icke reda på att Carl
Ifvarsson hade begärt ordet när jag gjorde det, eljest hade jag
afstått derifrån. Han har också försvarat Utskottets förslag så
väl, att jag ej kan göra det bättre.
Men medan jag har ordet skall jag be att få försäkra Herr
Carlson, att vi icke hafva behandlat hvarken den ena eller den
andra anslagsfrågan såsom stjufbarn, och hvarföre vi icke före¬
slagit nedsättning på anslagen till jordbrukets befrämjande, kom
sig helt enkelt deraf att dessa anslag varit till sitt hela belopp
använda, och det skulle hafva varit origtigt att föreslå nedsätt¬
ning i ett anslag, som verkligen tagits i anspråk för nyttiga ända¬
mål. Deremot förelåg här ett fall då ett anslag under loppet af
många år, som jag redan förut upplyst endast till en mindre del
användts, och då var det ju naturligt att man fann sig manad af
stora skäl att föreslå nedsättning deri.
Den ärade talaren ansåg att man borde vända sig till rege¬
ringen och anmoda densamma att föreslå utvägar till anslagets
användande. Jag tror dock icke att man behöfver göra någon
sådan anvisning, ty regeringen vet nog sjelf när hon bör fram¬
komma med förslag i sådan rigtning. Hvad åter beträffar hans
förmodan att vilkoren för åtnjutande af detta anslag vore sådana
att ingen kunde begagna sig af detsamma, så är jag förvissad om
att, ifall detta vore händelsen, missnöjet deröfver nog hade blifvit
så stort, att förslag väckts hos Riksdagen om ändring i dessa
vilkor. Men någon sådan framställning bar jag icke hört omtalas.
Hvad slutligen angår den ärade talarens förmenande att någre
hemliga motiv skulle ligga till grund för Utskottets förslag, vi i;
N:0 12. 46
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. minsk- jag knappt svara derpå. Jag hade verkligen trott att vi nu korn-
mng af an- jfr4n de tider, då man beskylde hvarandra för att hysa andra
främjande i mo^iv an sadana som kunna ärligt uppgitvas. Jag anhaller der-
allmänhet af före vördsamligen till den ärade talaren om han vill vara god
handel och uppgifva hvilka motiv han tror att Stats-Utskottet haft för sitt
(F^rtsj förslag' som hemlighållits, ty det är ärligast att strida med blanka
or * vapen.
Herr Talman! jag har för närvarande ingen annan anledning
än att yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Med anledning af en
föregående talares förfrågan huru detta anslag förut blifvit an-
vändt och för hvilka ändamål detsamma egentligen varit afsedt,
kan jag meddela att å detta anslag, som beviljades vid 1840 års
riksdag “till befrämjande af handel och sjöfart11, under 1840—1850
talet anvisades mindre belopp till bidrag till åtskilliga hamnan¬
läggningar, till sjömätningar obetydliga belopp, till några mindre
kanalanläggningar, till ersättningar för jordförluster genom sådana
anläggningar, samt slutligen för hemförskaffande af svenska sjö¬
män. För tillgodoseende af dessa behof med undantag af det
sista hafva sedermera tid efter annan särskilda anslag anvisats
af Riksdagen, och häri torde man kunna finna anledningen, hvar¬
före under sista tiotalen anslaget till större delen ej blifvit direkt
disponeradt, utan i form af reservation ingått till besparingsfonden
för jordbruket, handeln och näringarna. Härifrån hafva så han¬
deln som sjöfarten blifvit med anslag tillgodosedda.
Herr Öl. Melin: Jag har endast velat påpeka, att då talaren
på hallandsbänken lät påskina, att samtliga besparingarna skulle
uppgå till i rundt tal 256,000 kronor, förhållandet väl Yar sådant
år 1880, men, såsom Utskottet upplyst, har besparingsfonden små¬
ningom sjunkit och genom stora anvisningar å densamma under
åren 1884 och 1885 har den nu så nedgått, att den vid 1885 års
slut uppgick till endast omkring 64,000 kronor, å hvilket belopp
dock stora vid 1865 års utgång ännu icke infriade anvisningar
blifvit gjorda, så att fondens betydelse för närvarande ej är stor.
Detta har också blifvit af en föregående talare påpekadt och ut¬
gör äfven stöd för min åsigt, att anslaget till befrämjande i all¬
mänhet af handel och sjöfart bör bibehållas vid det af Kongl.
Maj:t föreslagna belopp.
Herr O. B. Olsson: Jag är af alldeles motsatt tanke med
den siste ärade talaren, eller att man icke bör bibehålla en fond,
när den icke användes för det ändamål, hvarför den varit afsedd,
såsom Herr Statsrådet och Chefen tör Civil-Departementet nyss
förklarat. Af honom uttalades tydligt, att detta anslag hufvud¬
sakligen varit afsedt till hamnförbättringar och kanalanläggningar,
men sedan detta anslag tillkom, har, såsom Herr Statsrådet mycket
rigtigt anmärkte, af Riksdagen beviljats särskilda anslag för detta
ändamål, så att ifrågavarande anslag endast till en mindre del
Lördagen den 27 Februari, f. in.
47 N:o 12.
behof! användas. Under sådana förhållanden synes det mig vara Ang. mmak-
orimligt att bibehålla anslaget oförändradt, när det i så liten mån af an'
anlitas, och på dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.' fägnande i*
Om Utskottet föreslagit att nedsätta anslaget med 15,000 kronor allmänhet af
skulle jag gerna varit med derom, ty när man ser på den redo- handel och
görelse Utskottet lemnat i frågan, finner man, att det återstående ^art
beloppet varit tillräckligt. Under de åtta sista åren hafva af an- orts')
slaget icke behöft användas mer än 2.500 kronor per år. Således
hade en nedsättning med 15,000 kronor mycket väl kunnat ske i
stället för att Stats-Utskottet nu föreslagit en nedsättning af
endast 10,000 kronor, men Utskottet gjorde detta för att icke någon
brist skulle uppstå, utan full tillgång finnas till alla ändamål,
som kunde ifrågakomma.
Herr Lundberg: Herr Statsrådet och Chefen för Civilde¬
partementet uppgaf väl icke, såsom Herr Ola Bosson Olsson nu
sagt, att ifrågavarande anslag vore “afsedt“ för ändamål, till
hvilka numera särskilda anslag blifvit beviljade, utan nämnde
endast, att det varit “användt“ till några sådana jemte andra ända¬
mål. Om anslaget icke under senare åren kommit till sitt fulla
användande eller i större mån anlitats för sitt egentliga ändamål,
befrämjande af handel och sjöfart, kunde dock snart inträffa, att
det härför blefve behöflig!. Endast till hemförskaffande af sjö¬
män från utländska orter, torde tillfälligtvis kunna erfordras be¬
tydligt större belopp än sistförflutne åren utgått.
Genom Herr Civilministerns anförande har äfven blifvit veder-
lagdt Herr Sven Nilssons yttrande, att anslaget utgått med lika
litet belopp alltsedan år 1840.
Hvad Herr Ifvarsson yttrat kunde anses ega giltighet i hän¬
delse fråga varit om ett under några år beviljadt extra anslag;
men beträffande indragning eller nedsättande af ett ordinarie an¬
slag borde väl möta större betänklighet och förekomma skäl af
annan beskaffenhet än derför nu andragits; och just då anslags-
beloppet är så obetydligt och det i allt fall, såvidt det icke an-
vändts för befrämjande af handel och sjöfart, kommit näringarne
till godo, må väl tyckas, att icke borde ifrågasättas eller beslutas
någon nedsättning af detsamma, hvarföre jag hemställer att an¬
slaget måtte bibehållas till samma belopp, det nu utgör eller
21,500 kronor.
Herr Wilh. Carlson: Jag ber om ursäkt, att jag åter
tager till ordet, ehuru tiden är så långt framskriden. Men jag
kan icke uraktlåta att nämna för Herr Ola Bosson Olsson, att
min uppfattning, hvarför Stats-Utskottet icke helt och hållet bort¬
tagit detta anslag, är den, att Utskottet haft sig bekant, att medel
erfordrades till utgifvande af en ny kommersiel signalbok till be¬
lopp af 5,000 kronor. Sedan detta utgått, finnes sålunda icke
mycket qvar för öfriga ändamål.
Nu ber jag att i korthet få upplysa den andre Stats-Utskotts-
ledamoten, hvad jag menade med de osynliga motiven. Jag har
N:0 12. 48
Lördagen den 27 Februari, f. m.
Ang. minsk¬
ning af a n¬
slaget till be
främjande i
allmänhet af
handel och
sjöfart.
(Forts.)
nemligen ett litet minne sedan i fjor, då frågan om en industri¬
utställning i Stockholm var före. Jag minnes mycket väl ett då
afgifvet Stats-Utskottsbetänkande, och det var med anledning af
dess tillkomst, som jag nu framkastade en antydan om, att något
liknande kunde föreligga här. Att nu, Herr Talman! jag ber att få
upprepa det, derför att ett öfverskott finnes på detta anslag, yrka
dess nedsättande i så väsentlig grad, som Utskottet nu gjort,
synes mig icke vara välbetänkt. Det kan nemligen hända, att
man om ett eller annat år skulle behöfva använda detta anslag i
vidsträcktare mån än hittills för de ändamål, hvartill anslaget,
enligt hvad upplyst blifvit från statsrådsbänken, egentligen är
ämnadt, eller till hamn- och kajbyggnader. Jag tror att många
behof finnas inom detta område, om vi vilja befrämja handel och
näringar. Man bör ihågkomma, att handel och sjöfart böra under¬
stödjas icke blott direkt utan äfven indirekt. Jag ber Kammaren
derför icke förhasta sig och nedsätta detta anslag, ty jag tror att
detsamma är behöflig! för de dermed afsedda ändamål. Jag yrkar
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr And. Persson: Jag tror icke man bör anvisa ett större
belopp än som erfordras, helst sedan jag från regeringsbänken hört
uttalas, att Riksdagen på andra håll beviljat medel för sådana
ändamål, för hvilka detta anslag ursprungligen var ämnadt. Det
har också, såsom herrarne finna, uppstått af detta anslag å 21,500
kronor en besparing af 18,000 kronor under loppet af många år
samt för ett år 16,000 kronor. Under sådana förhållanden hem¬
ställer jag, huru vida det icke kan anses vara Stats-Utskottets
skyldighet att föreslå anslagets nedsättande med besparingarna.
Jag stöder mig i detta fall på § 39 af Riksdagsordningen, som
säger, att Stats-Utskottet skall föreslå de indragningar och be¬
sparingar, som kunna göras. Då det nu visat sig, att bär upp¬
stått en årlig besparing på 18,000 kronor, så hemställer jag, huru
vida en riksdagsman rätt uppfyller sin pligt, om han å nyo vill
uppföra detta anslag till oförändradt belopp. Man har här fram¬
hållit denna fråga, såsom om den gälde att beröfva både handel
och sjöfart allt understöd. Men en hvar torde väl veta, att re¬
geringen har till sitt förfogande den så kallade handels- och sjö¬
fartsfonden, som nu belöper sig till öfver 2,600,000 kronor, och
hvars uteslutande ändamål är att lemna understöd åt handel och
sjöfart. Den har uppgått till detta belopp, oaktadt man på grund
af Kongl. Brefvet den 14 Oktober 1884 afskrifvit icke mindre
än 54,000 kronor, utgörande förfallna räntor å lån till Dalslands
kanalbolag. Hvad beträffar sättet för medels användande, så
torde väl ett belopp af 54,000 kronor kunnat användas bättre för
handel och sjöfart än att afskrifvas på ett lemnadt lån. Nu är
det sant, att regeringen har denna fond till sitt förfogande samt
dispositionsrätt öfver densamma, så att jag har icke framhållit
detta för att på något sätt klandra regeringen; men jag kan dock
icke underlåta att tro, det sjöfarten kunnat vara bättre tillgodo-
Lördagen den 27 Februari, {, m.
49 »;o 12.
sedd, om den fått förfoga öfver detta belopp af 54,000 kronor, än
den nu blifvit genom dess afskrifning.
Herr Ekdahl: Om detta anslag vore afsedt uteslutande för
hemsändning af sjömän från utländska orter, så torde det nog
vara tillräckligt. Men med kännedom om handelns och sjöfartens
behof, tror jag det linnes andra sätt att i dessa tryckta tider
använda dessa medel, och då föreställer jag mig, att de på långt
när icke räcka till, om man afser ett verkligt befrämjande af han¬
deln. Vi se huru man i andra länder går till väga för att upp¬
muntra sjöfarten. X Frankrike t. ex. lemnar staten hvarje skepps-
„are. n en ^sättning för fartygs byggande. Om man på dylikt
sätt äfven i Sverige skulle vilja gå till väga för att uppmuntra
sjöfarten, så tror jag man icke skulle komma långt med de be¬
lopp, vi nu hafva.
Jag vill nu icke längre uppehålla Kammarens tid, utan in¬
skränker mig endast till att tillstyrka bifall till Kong!. Marta
förslag. 0
Kerr Cöster: Jag kan icke förstå, huru man kan förebrå
stats-Utskottet för hvad det gjort, när dessa medel icke användas.
Om någon förebråelse här skulle göras, borde den väl rigtas mot
regeringen, som icke användt eller funnit någon användning för
„ e^er idkarne af handel och sjöfart, som icke begärt att
fa något af detta anslag. När besparingar år efter år uppstå på
anslaget och icke mer än omkring 2,000 kronor af detsamma an-
v and as om året, kan^ jag icke förstå, hvarför man förebrår Stats¬
utskottet för dess åtgörande. För min del anser jag, att Stats¬
utskottet gjort sin skyldighet, och jag tror att man skulle kunna
säga detta, äfven om det föreslagit att ytterligare minska anslaget.
Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr
1 almannen gifvit propositioner i enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, biföll Kammaren Utskottets hemställan.
+•11 v“*are föredragningen af förevarande utlåtande uppsköts
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde komme att fortsättas.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. Va 4 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o. 12. t 4
Ang. minsk¬
ning af an¬
slaget till be¬
främjande i
allmänhet af
handel och
sjöfart.
(Forts.)