RIKSDAGENS PROTOKOLL
1886. Andra Kammaren. N:o 10.
Fredagen den 19 Februari.
Kl. */$ e. m.
§ 1.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14;
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o
2 (i Samlingen N:o 3); samt ,
Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o
1 (i Samlingen N:o 4.)
§ 2.
Herr E. W. Wretlind aflemnade en motion, N:o 186, om än¬
dring af 26 § 3 mom. i Kongl. Förordningen den 29 Maj 1885,
angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.
Denna motion bordlädes.
§ 3.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr J. Bengtsson
i Gullåkra under åtta dagar från och med den 19 dennes.
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. 3/fi e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson.
Andra Kammarens Prat. 1886. N:o 10.
1
N:o 10. 2
Lördagen den 20 Februari.
Om ändrad
lydelse af 17
kap. 4 § Han¬
delsbalken.
Lördagen den 20 Februari.
Kl. 1 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 13 i denna månad.
§ 2.
Föredrogs och hänvisades till Bevillnings-Utskottet Herr E.
W. Wretlinds i senaste sammanträdet aflemnade motion N:o 186..
§ B.
Till afgörande förelåg Banko-Utskottets Memorial N:o 2, an¬
gående verkstäld granskning af Riksbankens tillstånd och för¬
valtning.
Punkterna 1—5.
Lades till handlingarne.
Punkten (i.
Bifölls.
§ 4.
Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 21, i an¬
ledning af väckt motion om ändrad lydelse af 70 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862.
Härefter företogs till behandling Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 22, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kap.
4 § Handelsbalken.
I berörda, inom Andra Kammaren af Herr Jakob Erikson i
Stockholm afgifna motion, N:o 172, var föreslaget, att Riksdagen
ville besluta, att 17 kap. 4 § Handelsbalken måtte erhålla följande
ordalydelse:
“Är gäldebunden man död, och häfver någon försträckt pen¬
ningar, eller varor, till hans begrafning; det skall först gäldas,
sedan det gods afskildt är, som förr är sagdt. Dernäst den kost¬
nad, som å egendomens uppteckning skäligen gjord är; sedan
Lördagen den 20 Februari. 3 >';<> |Q_ i
läkarelön, läkedom och föda under den dödas sista sjukdom, deras Om ändrad,
arfvode, som honom deri skött hafva, så ock betjentes ochtjenste- lydelse a) 17
hjons samt handtverkares och tillfällige arbetares lön för sista lcaf1iÅ?a'n'
året, dessa senare ehvad gäldenären är död eller ej.“ (Vort».)^] J
Utskottet hemstälde emellertid, på anförda skal, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas.
Enligt anteckning å utlåtandet hade emot denna Utskottets
hemställan reservation anmälts af
Herr J. Smedberg, hvilken ock nu, efter ärendets föredragning,
erhöll ordet och yttrade: Då jag låtit anteckna mig som reservant
mot Utskottets afstyrkande utlåtande utan att anföra några motiv för
min reservation, så vill jag med anledning deraf nu säga några ord.
Jag har en ledsam erfarenhet, hurusom vid många konkurser
arbetare, som haft innestående arbetslön att fordra, måst bevaka
den i konkursen, men att deremot alltid gjorts invändning, så att
de icke kunnat få ut sin rätt annat än lika med de oprioriterade
fordringsegarne, d. v. s. de hafva fått några procent af sin for¬
dran. Eordringsbeloppen hafva väl icke varit så stora, men stora
nog för en arbetare, som måste med svett och möda förtjena sitt
och de^ sinas uppehälle. Jag har i egenskap af rättens ombuds¬
man några _ gånger kunnat förmå till ingående af förlikning, men
det har varit sällsynt, att de öfriga fordringsegarne velat medgifva
arbetarne förmånsrätt att få ut sin fordran. Lag-Utskottet erkän¬
ner också, det behjertansvärda i motionen, men Utskottet har, så¬
som vanligt, mot densammas bifallande uppstält många hinder.
Utskottet säger bland annat: “Dock torde ofta nog vid konkurs
äfven andra fall inträffa, hvilka ur mensklighetssynpunkt synas
lika ömmande som de af motionären påpekade, utan att derför
lärer kunna ifrågasättas en lagstiftningsåtgärd af sådan beskaffen¬
het som den nu föreslagna. I sådant afseende kan erinras om det
icke sällsynta fall, då en person insatt ett med arbete och för¬
sakelser sammansparadt kapital i en bankinrättning eller hos eu
enskild affärsman, kanske endast några timmar förr, än mottaga¬
rens ^insolvens blifvit ådagalagd." Jag tror likväl icke att det
är så farligt med den omständigheten. Vi hafva så många ban¬
ker och. till och med solida banker, som noga öfvervakas, så att
de, som insätta penningar i dem, sällan kunna förlora något. Om
man deremot insätter sina penningar hos en svindlande affärsman
och förlorar på honom, så får man skylla sig sjelf.
Vidare har Utskottet gjort den anmärkningen, att motionen
äfven afser handtverkare, i hvilket afseende stadgande redan fin¬
nes i den gällande lagen o. s. v.; hvarefter Utskottet säger:
“Mot den derpå följande kategorien “tillfälliga arbetare" måste
till en början anmärkas, att densamma skulle vid tillämpningen
blifva ytterst svår att begränsa. Under benämningen “arbetare"
torde höra hänföras icke blott sådana personer, som mot lega ut¬
föra ett öfvervägande kroppsligt och mekaniskt arbete, såsom mo¬
tionären uppenbarligen anser, utan ock sådana, som utföra ett
N:0 10. 4
Lördagen den 20 Februari.
Om ändrad arbete af mera intellektuel art. Ja, jag känner icke så noga till
lydelse intellektuella arterna; men jag tror det nämndes i Utskottet,
“ddsbalkt™' fttt t. ex. de som öfversätta utländska arbeten äfven skulle kunna
(Forts.) förlora sin ersättning, såsom lagen nu är och om de icke inbe¬
gripas i bestämmelserna om förmånsrätt. Jag tror dock, att en
sådan person kan betraktas såsom en annan handtverkare, så att
han icke behöfver lemna ifrån sig sitt arbete, innan han får betaldt,
och då har han ju förmånsrätt för arbetet, om det har något
värde.
Man möter ofta med den invändningen, att tysta förmånsrätter
äro till skada för fastighetskrediten. Jag tror dock icke, att det
är så farligt i detta fall, ty dels äro fordringsbeloppen icke stora
och dels utgöra de vanligen fordran för sådant arbete, som gjorts
för att förbättra egendomen, såsom nyodlingar, dikningar, sten-
gårdars anläggande, husbyggnaders inredning m. m., hvilket allt
tjenar till att förbättra egendomen och höja dess värde; och då
kunna icke inteckningshafvarne lida någon förlust derigenom. Då
man för öfrigt är så angelägen om att få förmånsrätt för kom-
munalutskylderna, ehuru förlusten af dessa, om någon gör konkurs,
skulle drabba hela kommunen och således skulle vara föga känbar,
då de fördelades på hela fyrktalet — den skulle kanske blott ut¬
göra några öre per fyrk — då tycker jag att med ännu större skäl
arbetaren borde hafva förmånsrätt framför kommunen. Eu sådan
rätt kan gälla hans vara eller icke vara. Då härtill kommer att
Kongl. Maj:t har såsom både motionären och Utskottet omnämnt,
tillerkänt bruks- och fabriksarbetare förmånsrätt för deras arbets¬
löner, så vet jag icke hvarför icke äfven andra arbetare skola ställas
i samma kategori som de. Derför har jag inom Utskottet under-
stödt motionen och vill äfven nu förorda densamma. Men som
det val kan hända, att en omredigering kan vara påkallad, så att
man får föreskriften om förmånsrätten i fråga mera bestämd, vill
jag icke yrka bifall till motionen i dess nuvarande skick, utan
anhåller om proposition på återremiss till Lag-Utskottet.
Herr Jak. Erikson i Stockholm anförde: Här i hufvudstaden
har man under senare tider varit i tillfälle att lära sig inse nöd¬
vändigheten af eu lagförändring i det syfte, som blifvit af mig
föreslagen. Här har nemligen, såsom litet hvar af oss har sig be¬
kant, förekommit en mängd byggnadsföretag och de som inlåtit
sig i dylika företag hafva icke alltid varit nog kapitalstarka för
att kunna utföra, hvad de från början föresatt sig. Till följd deraf
hafva många betalningsinställelser inträffat och det antal arbetare,
som dervid blifvit lidande är icke ringa. Derför har jag väckt
denna motion. Man finner äfven af det betänkande, som Lag¬
utskottet nu afgifvit, att detsamma i likhet med mig ansett mo¬
tionens syfte behjertansvärdt. Utskottet har dock beslutat afstyrka
motionen och har derför anfört åtskilliga skäl, hvilka redan till en
del blifvit bemötta af den föregående talaren, på grund hvaraf jag
nu kan fatta mig kort.
Utskottet säger för det första: Dock torde ofta nog vid kon-
Lördagen den 20 Februari.
Téo 10.
kurs äfven andra fall inträffa, hvilka ur mensklighetssynpunkt Om ändrad
synas lika ömmande som de af motionären påpekade, utan att ludelse rf17
derför lärer kunna ifrågasättas en lagstiftningsåtgärd af sådan dasbalken^
beskaffenhet som den nu föreslagna. Också talar Utskottet om, (Forts.) ’
huru en person ofta nog kan förlora ett kapital, som han insatt i
en bankinrättning. Man torde dock finna, såsom äfven den före¬
gående talaren anmärkt, eu liten skilnad mellan ett dylikt förhål¬
lande och det, som jag velat söka rättelse uti. Jag erkänner
villigt att man äfven på det sätt Utskottet anfört kan förlora
hvad man besparat; men det förhåller sig dock i regeln så, att om
man har ett kapital placeradt i eu bank och finner att denna bank
icke är fullt säker, så kan man taga ut hvad man insatt. Deremot
är det icke möjligt att utfå det arbete, som man nedlagt i ett
byggnads företag.
Utskottet säger vidare, att den förmån, som jag tagit mig fri¬
heten påyrka för handtverkare, hafva dessa redan. Detta är sant
endast hvad beträffar sådana handtverkare, som åtnjuta förmåns¬
rätt för nedlagdt arbete å gods, som de hafva qvar hos sig.
Men den arbetare, som varit anstäld vid ett byggnadsföretag,
har icke något gods qvar i sin hand. Han har nedlagt sitt arbete
i byggnaden och kan ej taga det åter. Han är således i det af¬
seende! i olika ställning mot andra handtverkare.
Utskottet säger: det är mycket svårt att vid tillämpningen
begränsa kategorien “tillfälliga arbetare". Ja, man kan säga att
allt arbete för det goda är svårt; det finna vi rätt ofta. Men böra
vi väl derför upphöra att arbeta derför? Det torde likväl icke vara
omöjligt att begränsa denna kategori, på sätt jag tror eu före¬
gående talare redan antydt.
Utskottet säger längre ned, att det är naturligt att tillfälliga
arbetare, allt efter som de fullgöra sitt arbete, utfå sin lön. Deri
instämmer jag med Utskottet, men det är icke alltid fallet att den
tillfällige arbetaren kan eller anser det rådligt påyrka att utfå sin
lön. Såsom jag i motiveringen till min motion anfört, får arbetaren
oftast taga hvad han kan få och vara nöjd med en anställning,
der han eger något hopp om betalning för sitt arbete. Han kan
icke uppträda strängt emot arbetsgifvaren, ty oftast är det denne
som bestämmer betalningsviikoren. Det är väl i allmänhet bäst
och naturligast att den tillfällige arbetaren utfår sin betalning så
fort som möjligt, men det finnes fall, då han är så godt som nöd¬
sakad att låta någon del af sin aflöning innestå, och vid en del indu¬
striella anläggningar och fabriker är det vanligt att äfven de ar¬
betare, som icke hafva fäst anställning, låta en del af aflöningen
innestå, i afsigt att dessa innestående medel skola efter någon tid
användas för hyresbetalning. Och äfven om dessa innestående
penningar icke komma att utgöra mera än 40 till 50 kronor, så är
detta belopp icke någon obetydlighet för den fattige arbetaren,
som är uteslutande beroende af hvad han med sina händer kan
förtjena samt måhända har en stor familj att försörja. Utskottet
säger att lagskipningen har varit benägen att tolka nu gällande
bestämmelser så, att den förmånsrätt, som i 17 kap. 4 § Handels-
N:o 10. 6
Lördagen den 20 Februari.
Om «Härad
|lydelse eif 17
kap. é § Han
delsbalken.
(Forts.)
balken tillförsäkras betjente och tjenstehjon, äfven bör tillkomma
sådana arbetare, som haft en mera stadig anställning. Det är val
sant att prejudikat i denna rigtning finnas, men ett bestämdt lag¬
stadgande derom saknas, och det vore särdeles väl, om ett sådant
komme till stånd, så att man icke uteslutande vore hänvisad till
prejudikat. Om jag icke misstager mig, finnes redan förut en del
arbetare, om hvilka jag icke vet huruvida de kunna inräknas under¬
rubriken “betjente och tjenstehjonI 11, nemligen hammarsmederna,
hvilka enligt hammarsmedsordningens 20 § ega rätt att utfå sina
fordringar för verkstäldt smide med förmånsrätt i likhet med be¬
tjente och tjenstehjon. Det synes mig icke ligga rättvisa deri, att
den ene arbetaren skall vara behörig att med förmånsrätt utfå sitt
tillgodohafvande hos arbetsgifvaren, under det att den andre arbe¬
taren, låt vara att hans arbete är tillfälligt, skall vara beröfvad
denna förmån. Enligt en Kong!. Maj:ts dom den 9 Maj 1870 till¬
erkändes en verkmästare hos i cession försatte bagaren' Rinck för¬
månsrätt för lön af 1,500 Rall- på grund af kontrakt den 3 Sep¬
tember 1870, hvarigenom Rinck antagit honom att förestå bageri¬
rörelsen från den 24 Oktober 1870 till den 24 Oktober 1871 emot
en lön af sagde belopp, och verkmästaren fick förmånsrätt för sin
lön äfven för den tid, under hvilken han icke utfört något arbete,
nemligen efter konkursens början. Det synes mig icke kunna vara
fullt rigtigt att sålunda gynna en del arbetare, under det man åsido¬
sätter andra lika berättigade intressen.
Jag kan naturligtvis icke yrka bifall till min motion, sådan
saken nu föreligger, men instämmer i den gjorda begäran om ut¬
låtandets återremitterande.
I detta anförande instämde Herrar Gustafsson och Gust. Erics¬
son i Stockholm.
Vidare yttrade:
Herr Th o masson: Motionärens förslag förefaller vid första
påseendet vara ganska tilltalande; men man skall vid närmare
granskning deraf finna, att den i förslaget ifrågasatta förmåns¬
rätten icke kan beviljas utan kränkning af andras intressen, som
äro fullt ut lika berättigade och vigtiga som den tillfällige kropps¬
arbetarens. Förslaget afser nemligen endast tillfälliga hropps-
arbetare. Men, mine herrar, det finnes andra än sådana, som för¬
tjena sitt dagliga, torftiga bröd, genom tillfälligt arbete, och den
enklaste rättvisa fordrar, att dessa andra uti ifrågavarande hän¬
seende blifva likstälda med kroppsarbetarne. Men äfven om man
medgåfve förmånsrätt för fordran hos arbetsgifvare åt alla dem,
som uppehålla sig genom tillfälligt arbete, så skulle man dock
utanför denna gräns, om en sådan annars vore möjlig att uppdraga,
träffa på mångfaldiga slag af fordringar och tillgodohafvanden
som äro lika berättigade till förmånsrätt som de tillfälliga arbe-
tarnes. För öfrig!, om också det skulle ifrågakomma, hvilket jag
för min del motsätter mig, att stadga förmånsrätt för tillfälliga
7 N:o 10.
Lördagen den 20 Februari.
arbetares fordringar, vore det väl orimligt att upptaga den i fjerde Om ändrad
rummet på förmånsrättsskalan, då dessa arbetare ju sjelfva äro il^pé\iian-
tillfälle iakttaga sin rätt och skydda sina fordringar, medan man ' aelsmken.
insatt förmånsrätt för omyndiges fordran hos förmyndare först i (Forts.)
tionde rummet, oaktadt deras medel utan någon deras förskyllan
komma i förmyndarnes händer.
Den ärade motionären har, såsom han förklarat, vid nedskrif-
vandet af sin motion haft för ögonen hufvudsakligen den bygg-
nadssvindel, som några år pågått i hufvudstaden, och de förluster,
arbetare lidit till följd deraf, att åtskilliga byggmästare råkat på
obestånd. Då man så der vill genom allmän lag bota ett öfver-
gående lokalt ondt, kan man emellertid lätt tillskapa orättvisor,
långt mera omfattande och svåra än det onda, på hvilket man vill
råda bot. För min del anser jag att Utskottet käft fullt skäl att
afstyrka motionen, och jag tillåter mig derför att,_ med bestridande
af framställningen om återremiss, yrka bifall till Utskottets af¬
styrkande hemställan.
Herr Grefve Sparre: Jag ber att få instämma med Herr
Thomasson. Man bar i alla Europas länder under eu lång följd
af år haft till grundprincip i lagstiftningen att afskaffa de s. k.
tysta förmånsrätterna eller åtminstone att inskränka dem till det
minsta möjliga. Grundtanken vid konkurs är ju också, att, när en
gäldenär blifvit insolvent, hans tillgångar skola delas mellan alla
fordringsegarne; och hvarför skall man då söka gynna den ene
på den andres bekostnad? Det låter visserligen bra, då man säger,
ätt det är den obemedlade arbetaren man vill hjelpa, men. det
finnes, på sätt Utskottet rigtigt anmärkt, utom kroppsarbetaren jem¬
väl andra obemedlade, Indika äro i lika stort behof af sin arbets¬
förtjenst som den egentlige kroppsarbetaren. Undantagslagar bör
man undvika, sä vidt möjligt är, synnerligast sådana, som likt
denna, skulle gynna några personer på andras bekostnad. Lag¬
stiftaren har i detta afseende gått så långt, att han afskaffat den
tysta förmånsrätt, som förr tillerkände omyndig företräde till be¬
talning för fordran bos förmyndaren framför inteckningar, och flyt¬
tat denna förmånsrätt ned efter inteckningar. _ Om någon vore
berättigad till betalning framför andra, så vore det väl den omyn¬
dige, hvilken lagstiftaren förbjuder att sjelf handhafva sin egen¬
dom, utan öfverlemnar densamma åt förmyndaren.
Det är, mine herrar, ett vådligt experiment att af något slags
medlidsamhetskänsla låta förmå sig att vid konkurs gifva en eller
annan fordringsegare förmånsrätt på de öfriges bekostnad. Rätt¬
visa mot och likställighet mellan alla är det första och väsent¬
ligaste vilboret för all lagstiftning. Såsom exempel på ett sådant
vådligt experiment vill jag åberopa det betänkande från Lag¬
utskottet, som i dag utdelats bland oss, i hvilket betänkande hem¬
ställes om införande i vår lag af förmånsrätt för kommunalutskylder.
Låtom oss på detta sätt, mine herrar, steg för steg bevilja för¬
månsrätt först för kommunalutskylder, hvilka numera, såsom vi
känna, uppgå till betydliga belopp, och vidare för tillfälliga arbe.
X:o 10. S
Lördagen den 20 Februari.
Om ändrad tares fordringar hos arbetsgivare samt ytterligare möjligen — en
kUp Titillvacker dag väckes väl förslag derom — åt enkor och faderlösa
dehbalken. för fordran hos den, hos hvilken dessa insatt sina penningar, och
(Forte.) vi skola slutligen blifva sä öfverhopade med anspråk på förmåns¬
rätter för behöfvande och hjelplösa, att vi skola stanna i stöpet,
om vi icke hålla strängt på grundsatsen, att man bör här lika som
i andra fall iakttaga rättvisa mot alla. Behofvet af den nu ifråga¬
satta förmånsrätten är dessutom så mycket mindre, som Utskottet,
liksom motionären sjelf, upplyst, att det redan finnes prejudikat
på, att stadgandet i 17 kap. 4 § Handelsbalken, i fråga om betjentes
och tjenstehjon förmånsrätt, skall tolkas extensivt. eller att man
tillämpat detta stadgande ej blott på betjente och tjenstehjon i
inskränkt betydelse, utan äfven på sådana arbetare, som på längre
tid haft stadigt arbete hos eu och samma arbetsgivare. För den
löse _ arbetaren behöfves icke ett sådant stadgande, ty han har
vanligtvis betaldt per (lag eller per vecka; det beror således på
honom sjelf att för hvarje dag eller vecka uttaga sin aflöning. Gör
han icke det, utan låter den innestå en längre tid och fortfar med
sitt arbete, så är det hans eget. fel. Och i allmänhet är tillgången
på arbete sådan, att arbetare ej behöfva sakna arbete. Jag talar
nu icke om det närvarande ögonblicket, som i det hänseendet är
mycket sorgligt, utan om förhållandet i allmänhet. Får arbetaren
ej ordentligt ut sin dagspenning, sä kan han söka sig arbete på
annat håll. Blott han iakttager den grundsatsen, att, derest han
icke får ut sin fordran, upphöra med arbetet, kommer han således
heller aldrig att få någon större fordran innestående hos arbets¬
givaren. I detta fall, lika som då fråga blir om förmånsrätt för
kommunalutskylder, måste jag således ur rättvisans synpunkt yrka
afslag å förmånsrätten. Och — jag ber än en gång få erinra
derom — fortgå vi på den vägen att låta den ena undantagslagen
följa på den andra, så skola vi beständigt få höra nödstäldas klagan
och sådana, som äro i ännu större behof, begära och yrka på
förmånsrätt. Jag för min del vore tvärtom benägen gå så långt,
att jag skulle vilja stryka den förmånsrätt, som kronan har för
sina utskylder. Men då den bestått sedan urminnes tider, och då
dessutom uppbörden ej eger rum mera än eu gång om året, så må
den då vara. Jag är emellertid så långt ifrån att vilja medgifva
nya tysta förmånsrätter, att jag tvärtom skulle vilja inskränka
dem, som redan finnas, emedan rättvisan är för helig för att man.
med afseende på den ene eller andre, derifrån skall göra undantag.
Jag yrkar bifall till Lag-Utskottets utlåtande.
Herr Jak. Erikson i Stockholm: Herr Talman! Delbar
verkligen förundrat mig att just från den siste ärade talaren få
höra att man icke borde göra något för att skydda arbetarne. Han
har dock, i likhet med många andra inom denna Kammare, gjort
rätt mycket för att bereda skydd åt våra näringar i allmänhet och
i synnerhet åt jordbrukarne, dock icke allenast åt dem af jord-
brukarne, Indika för att begagna ett kändt ordspråk lida af “sekel¬
gamla orättvisor". Det synes mig verkligen, som Grefve Sparre
Lördagen den 20 Februari.
9 N:0 10.
denna gång hade bort något mera tänka på arbetarne. Han bar Om ändrad
invändt mot min motion att den skulle åt en viss klass bereda en u.f1T
tyst förmånsrätt. Men, mine herrar, då man ännu ej kunnat för- deisbalkelT
neka att de kraf, som framstälts i min motion, äro lika berätti- (Forts.)
gade, som andras, hvilka redan åtnjuta en dylik tyst förmånsrätt,
så inser jag icke hvarför man ej bör söka bereda likställighet åt
alla i detta afseende. Det är visserligen sant, att af de tillfällige
arbetarne en del kan för hvarje vecka uttaga sin aflöning, och
ofta, ja kanske i de flesta fall, eger detta förhållande rum, men
dock icke i alla. Här i Stockholm, och äfven på andra platser,
inträffar det ej så sällan att arbetsgifvarne ej kunna för veckan
aflöna sina arbetare, utan att dessa måste för någon tid låta sin
fordran innestå; och hellre gör arbetaren det, än han lemnar sitt
arbete och går sysslolös. Det är väl då ej för mycket begärdt
att någon säkerhet skall åt arbetaren beredas för utbekommande
af den ersättning han har att fordra för sitt verkstälda arbete.
Med anledning af hvad Lag-Utskottets ärade vice ordförande
andragit, vill jag tillkännagifva, att jag ej åsyftat någon förmåns¬
rätt för en viss klass tillfälliga arbetare. Tvärtom önskar jag att
man kunde gå så långt, att åt alla arbetare bereddes den förmåns¬
rätt, som mig synes vara både billig och rättvis.
Herr Jonsson i Hof: När jag hörde Herr Grefve Sparre så
skarpt yttra sig mot den föreslagna förmånsrätten, så föll det mig
in, att detta borde han ej hafva gjort, ty för några dagar sedan,
då frågan om täckdikningslånen var före, yttrade han sig för den
tysta förmånsrätten. Dock, det var ej derför jag begärde ordet,
utan med anledning af den vackra grundsats, som han uttalade.
Han yttrade nemligen, att man vid all lagstiftning borde se till
att rättvisa och jemlikhet bereddes mot alla. Det var verkligen
en vacker tanke af honom; och jag vill passa på tillfället att
bedja honom noga minnas den vackra satsen, när om en tid andra
nyttiga frågor komma att här behandlas.
Herr Thomasson: Då, efter hvad jag hört, .Första Kam¬
maren redan godkänt Utskottets utlåtande och en återremiss från
denna Kammare således endast skulle föranleda dertill, att Ut¬
skottet inkomme med en hemställan till Kammaren att fatta beslut
i frågan, hemställer jag till de talare, som framstält yrkande om
återremiss, huruvida de icke skulle vilja afstå från detsamma.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Utskottets afstyrkande
hemställan.
Herr Smedberg: Med anledning af den upplysning, som
nyss lemnats om Första Kammarens beslut i frågan, afstår jag
frän mitt yrkande på återremiss.och anhåller i stället, att Kam¬
maren måtte bifalla motionen. Äfven om ett sådant beslut af
denna Kammare icke föranleder någon lagstiftningsåtgärd, innebär
det dock en opinionsyttring i frågan.
N:o 10. 10
Lördagen den 20 Februari.
Om ändrad
lydelse af 17
kap. 4 § Han-
delsbalken.
(Forts.)
Herrar Joll. Erikson och Nyström förenade sig med Herr
Smedberg.
Herr Grefve Sparre: Vid det förhållande, att herrarne vid¬
hålla att i 17 kap. 4 § Handelsbalken borde intagas stadgande
om förmånsrätt för tillfällige arbetares lön, vill jag erinra om,
hvad slags förmånsrätt omyndige tillgodonjuta. Om någonsin för¬
månsrätt är billig, så bör väl den förmånsrätt anses billig, som
lemnas en omyndig. Lagstiftaren har icke tillåtit den omyndige
att sjelf utföra sin talan. Då omyndigs egendom skall vårdas af
en annan, nemligen förmyndaren, så böra väl, om förmånsrätt
någonsin skall anses berättigad, desse omyndige vara berättigade
till förmånsrätt. Men se vi igenom 17 kap. Handelsbalken, så
finna vi, att denna förmånsrätt icke omnämnes förr än i 10 §.
Åt den tillfällige arbetaren, som kan sjelf iakttaga och bevaka
sina rättigheter, vill man deremot gifva en så beskaffad förmåns¬
rätt, som nu här är ifrågasatt, under det den omyndige skulle
åtnjuta förmånsrätt efter 10 §. Det kan väl ej vara rätt. Dess¬
utom kan man fråga, hvad som menas med tillfällige arbetare.
Yi hafva alla möjliga slags arbetare. Menar man handarbetare?
Om en fattig flicka kastar sig på intellektuel arbete, t. ex. öfver-
sättningar åt tidningar o. s. v., är icke denna arbeterska lika väl
förtjent att omhuldas af lagen som andra arbetare? Men en sådan
arbetare kan icke hänföras till de i motionärens förslag afsedda.
Jag för min del anser Utskottets motivering så beskaffad, att den
borde öfvertyga hvem som helst, och detta så mycket hellre, som
motionären sjelf i likhet med Utskottet anser, att lagskipningen i
högsta instans redan går i samma rigtning som motionen. Då
Första Kammaren redan fattat beslut i frågan, så skulle det beslut
denna Kammare fattar visserligen icke hafva någon egentlig påföljd;
men det skulle verka derhän, att man vid en annan riksdag skulle
säga, att som Kammaren redan godkänt principen, skulle deraf följa,
att hvarje liknande förslag äfven borde bifallas, och dermed skulle
man hålla på ända till dess denna princip blefve af lagstiftningen
godkänd.
Hvad talaren på gefleborgsbänken nyss behagade yttra derom
att jag skulle förordat täckdikningslån, så kan jag i sanning icke
begripa hvad det har med denna sak att göra. Hvad angår rätt¬
visan, svarar jag för mig sjelf och behöfver ej några adminitioner
i det hänseendet.
Herr Jansson i Krakerud: Det lagförslag, som nu föreligger,
är särdeles behjertansvärdt. Jag trodde verkligen icke, att man
här i dag skulle få höra, att man borde visa ifrån sig hvarje
känsla af medlidsamhet. Det har sagts, att arbetaren finge skylla
sig sjelf, om han ej Unge ut sin dag- eller veckoaflöning. Men
så är icke förhållandet åtminstone på landsbygden; arbetsgifvaren
der håller vanligen sina arbetare med husrum och vedbrand. År
han då, hvilket ofta händer, konkursmässig, så får arbetaren icke
ut någon kontant aflöning, utan möjligen blott litet in natura.
Lördagen den 20 Februari.
11 N:o 10.
Men arbetaren kan icke sluta med arbetet, ty då blir han ofta Om andrad
husvill. Arbetarne äro sålunda i allmänhet mycket beroende af^*^1Vrnm
arbetsgifvarne; de våga ej sluta upp att arbeta, äfven om arbetet deisbalken11
ej blifvit betaldt. Gör arbetsgifvaren konkurs, så äro de blott- (Forts.)
stälda för nöd och elände. Detta är enligt mitt förmenande ganska
hårdt. Jag tror nog, att det är mycket svårt att lagstifta i detta
fall. Men det vore önskligt om något kunde göras för att ar¬
betarne måtte komma i något mera rättslig ställning än förut.
Det synes dock vara fåfängt att så önska.
Utskottet yttrar i motiveringen: “Dock torde ofta nog vid
konkurs äfven andra fall inträffa, Indika ur mensklighetssynpunkt
synas lika ömmande som de af motionären påpekade.“ Det kan
väl bända. Men derföre att man icke på en gång kan afhjelpa
alla dessa fall, så bör man icke undandraga sig att afhjelpa de
mest ömmande och sedermera fortsätta i samma rigtning.
Jag har icke något yrkande, att göra, utan jag har endast
velat uttala dessa mina tankar. Ty det kännes ganska tungt,
att det är så omöjligt att åstadkomma något för att i detta af¬
seende skydda arbetarne. Man har visserligen erinrat, att ar¬
betarne kunnat insätta sina penningar i eu bankinrättning, som
derefter gör konkurs, och att man i så fall äfven borde tillerkänna
arbetarne förmånsrätt. Men detta är en helt annan sak. Har
arbetaren en gång utfått sina penningar af arbetsgifvaren, så kan
väl staten icke stå i något ansvar för huru han använder eller
placerar dem. Deremot tillhör det staten att genom något lag¬
stadgande så skydda arbetaren, att han kan utfå sin hos arbets¬
gifvaren inneståenae aflöning.
Herr Granlund: Det synes som om den nu ifrågavarande
motionen närmast föranledts af den här i hufvudstaden på senare
tiden mycket omfattande byggnadsverksamheten, på hvilken för¬
luster uppstått för verkstälda arbeten af olika handtverkare och
arbetare, då icke byggnaden uppförts af personer, som varit solida.
Man hör ganska ofta i dessa kritiska tider omtalas, huru smärre
handtverkare, som sysselsatt sig med byggnadsarbete, stupa eller
göra konkurs. Jag hörde här om dagen af flere personer sägas,
att de voro tvungna att göra konkurs, ty de kunde icke få in
sina fordringar för arbeten, som de verkstält å nybyggnader.
Motionären har nu väckt förslag om förmånsrätt för handtverkare
och arbetare. Lika med Utskottet inser jag väl svårigheterna för
att i detta fall lagstifta.
Utskottet säger, att handtverkaren redan åtnjuter förmånsrätt
för arbete å det gods, som hos honom qvar är. Det är fullkom¬
ligt sant. Han har laglig rätt att qvarhålla godset, tills han får
sitt arbete guldet. Men den, som verkstält grundläggningsarbete,
insatt kakelugnar eller gjort inredning i ett hus m. m., han kan
icke komma i åtnjutande af denna förmånsrätt, ty han kan icke
taga den egendom, hvarå arbete nedlagts, till säkerhet för sin be¬
talning. Det synes dock vara med rättvisa öfverensstämmande,
att handtverkaren och arbetaren skall hafva något slags säkerhet
«:• 10. 12
Lördagen den 20 Februari.
Om ändrad
lydelse af 7!
kap. 4 § Man
dtUbalkeii.
(Forts.)
för sin fordran i den byggnad, som han hjeipt till att uppföra på
kredit. Detta torde vara så mycket mera nödvändigt, som här
i Stockholm byggnader uppföras med verkligt byggnadsraseri, ofta
af personer, som icke ega något, utan lyckas på kredit erhålla så
väl materialier som arbete. Hur kan sådant låta sig göra? kan
man med skäl fråga. Jo, man köper en tomt på kredit, verkställer
grundläggningsarbetet på kredit, och successivt, allt efter som
byggnaden reser sig i höjden, upptager man lån för byggnads-
kostnaden mot inteckningar i huset. Inteckningshafvarne, som ut-
Jemnat penningarne kanske ofta mot hög kapitalrabatt, erhålla för
dessa lån säkerhet, men mången gång händer det, att denna säker¬
het erhålles, oaktadt handtverkaren och arbetaren icke fått betaldt
för det arbete, som intecknats, emedan byggnadens egare urakt¬
låter att betala honom. Det är verkligen af behofvet påkalladt,
att den handtverkare, som verkställer arbete utom sin verkstad
och icke kan bereda sig säkerhet genom qvarhållande af godset,
hvarå arbetet nedlagts, i någon form tillerkännes förmånsrätt för
sin arbetslön och tillsläppta materialier.
Jag har icke att framställa något yrkande. Ty det är tyd¬
ligt, att en återremiss icke kan tjena till något, då första Kam¬
maren redan bifallit Utskottets hemställan. Men jag har icke
kunnat underlåta att uttala mina tankar i denna fråga.
Herr Gustafsson: Den ärade talaren på elfsborgsbänken
har påstått, att Lag-Utskottets motivering vore sådan, att den
kunde öfvertyga hvem som helst. I så fall kan jag icke inrangeras
i kategorien hvem som helst, ty på mig har motiveringen icke
verkat öfvertygande. Det är förvånansvärdt, att den ärade talaren
på elfsborgsbänken, som dock står såsom den främste kämpen för
skydd i allmänhet, icke vill tillerkänna den fattige arbetaren det
Kila skydd, som ligger i den nu ifrågasatta förmånsrätten. Men,
då man vill åstadkomma skydd för den rike, vare sig i form af
tullar eller lån till täckdikning, så är han alltid med om det.
Herr Granlund trodde, att motionen hufvudsakligen skulle
afse Stockholms arbetare med hänsyn till nu rådande byggnads¬
kris. Jag tror det icke. Det finnes på andra håll åtskilliga om¬
ständigheter, som göra skydd önskligt. En ledamot af Lag¬
utskottet, Herr Smedberg, har anfört åtskilliga olägenheter till
följd af att skydd uti ifrågakomna afseende saknades. Han bor
icke i Stockholm och har sålunda samlat sin erfarenhet på annat
håll. Jag ber för min del få erinra om glasbruket Surte i när¬
heten af Göteborg. När detta verk gjorde konkurs, så blefvo 500
arbetare sysslolösa, och de ega innestående arbetslöner till belopp
af 30 ä 40,000 kronor.
Här höres nu den åsigt uttalas, att arbetarne böra vara måna
om att uttaga sina aflöningar, men jag skall be att få erinra om,
att man ofta från andra håll hört motsatta åsigter, eller att klan¬
der uttalats öfver, att arbetarne icke låta en del af sin aflöning
stå inne hos arbetsgifvaren. Mine herrar, det är dock just sist¬
nämnda princip, som arbetarne sökt följa för att vid minskad
Lördagen den 20 Februari.
IS 3V:o 10.
arbetsförmåga och på gamla dagar hafva en samlad styfver. Men
när då sparpenningen icke står att få ut i följd af arbetsgifvarens
iråkade obestånd, då vore det godt för arbetaren att hafva ett så¬
dant skydd att trygga sig till som det, hvarom motionären har
gjort framställning.
Jag ber att få återtaga mitt förra yrkande och ändra det¬
samma derhän, att jag yrkar bifall till motionen. Jag kan nem¬
ligen icke gilla, att man uppgifver en rättvis sak på grund af
detta eländiga, så ofta upprepade skäl, att frågan redan är afgjord
i följd af Medkammarens beslut. Nej, mine herrar, må Andra
.Kammaren uppträda litet mera sjelfständigt samt oberoende af
hvad Första Kammaren beslutit. Må vi uttala vår mening, om
också icke med någon direkt påföljd, så åtminstone som en opinions¬
yttring.
Herr Grefve Sparre: Det vore väl, om personer, som här hålla
tal i ett ämne, hade åtminstone genomläst det utskottsbetänkande,
hvari frågan fått sin förberedande utredning. Här bär nu den
siste talaren stått en lång stund och ordat om de beklagansvärda
arbetarne vid Surte bruk. Men om han behagat titta litet på det
nu föredragna utlåtandet, så talas der, pag. 4, om hurusom pre¬
judikat finnas på, att Kongl. Maj:t vid flera olika tillfällen
gifvit arbetare förmånsrätt vid konkurs, och särskildt åberopas
Kongl. Majtts domar den 27 December 1869 och den 9 Maj 1870.
Då således Högsta Domstolen tillämpat 17 kap. 4 § Handelsbaiken
på sätt motionären yrkat, är ju arbetaren redan nu tillförsäkrad
förmånsrätt i konkurs; och hvarföre då stå här och tala om, huru
beklagansvärda och olyckliga arbetarne äro, huru de bär vid lag
stå alldeles rättslösa med mera dylikt!
Jag ämnar icke inlåta mig i svaromål på samme talares per¬
sonliga utfall mot mig, mot min skyddsvänlighet och allt det der.
Jag håller på hvad som är rätt, och det anser jag det vara, att
vid konkurs alla fordringsägare behandlas lika, eller åtminstone
att undantag icke göres för dem, som hafva tillfälle att iakttaga
och bevaka sin rätt; och att arbetaren kan göra detta, det måste
vi erkänna.
Herr vice Talmannen L. O. Larsson: Sedan frågan, genom
att Första Kammaren godkänt Lag-Utskottets föreliggande ut¬
låtande, fallit för denna riksdag, kan det visserligen synas, som
det icke vore mycket skäl att vidare orda om saken. Men då det
är gifvet, att frågan kommer tillbaka vid en annan riksdag, och
att man som skäl då skall åberopa det beslut, som nu fattas, an¬
håller jag att till protokollet fä antecknadt, att jag på de skäl,
som äro i utlåtandet anförda, godkänner det slut, hvartill Lag¬
utskottet kommit. Af medlidsamhet skulle man visserligen kunna
känna sig benägen att gå in på den af motionären begärda för¬
månsrätten för arbetare. Men går man in på en sådan princip,
blir det tvungen sak att skrifva en alldeles ny konkurslag, der
det föreskrifves, att förmånsrätt i konkurs skall få åtnjutas i den
Om ändrad
lydelse af 17
;ap. 4 § Hav-
delsbalken.
(Forts.)
N:0 10. 14
Lördagen den 20 Februari.
Om ändrad
lydelse af 17
kap. 4 Han
delsbalken.
(Forte.)
män fordringsegarne äro i behof af sådan. Men att det då komme
att stå underligt till med vårt kreditväsende, det vågar jag påstå.
Af egen erfarenhet på nära håll från en bankinrättning, der
mycket folk har sina pengar insatta, kan jag knappt föreställa
mig, hur man skulle bete sig, i fall den här ifrågasatta förmåns¬
rätten i konkurs för arbetare skulle medgifvas. I denna bank
finnas många jemförelsevis fattiga personer, som hafva sina små be¬
sparingar der. Men bland fordringsegarne finnes det äfven per¬
soner, hvilkas fordringar grunda sig på arbete utfördt för bankens
räkning, men hvilka dock icke kunna rubriceras till hvad man
egentligen menar med “behöfvande". Skulle det då vara rättvist,
att dessa handtverkare och arbetare finge förmånsrätt för sina
fordringar på bekostnad af dem, hvilkas i banken innestående be¬
sparingar utgjorde deras enda tillgång, deras lefvebröd? Nej,
måste jag svara, och jag tror, att då man här vill hjelpa, man i
flera eller åtminstone lika många fall i stället skall stjelpa.
Som jag i allmänhet icke är vän af tysta förmånsrätter och
derföre icke vill utsträcka, utan snarare inskränka dem, yrkar jag
bifall till det föredragna utlåtandet.
Herr Jak. Erikson i Stockholm: Jag har endast ett par
ord att säga med anledning af Grefve Sparres yttrande. J ag tror
nemligen icke, att prejudikat är det samma som lag. Ty att
Kong! Maj:ts dom vid ett tillfälle går i en viss rigtning, icke
ligger väl deri en borgen för, att en annan gång domen utfaller
lika. Utskottet anför i sin motivering, hurusom andra fall kunna
inträffa, som synas lika ömmande som de af mig påpekade, utan
att man derför lärer kunna ifrågasätta en lagstiftningsåtgärd af
sådan beskaffenhet som jag föreslagit, exempelvis då en person
insatt ett sammansparadt kapital i en bankinrättning eller hos eu
enskild affärsman. Men staten har beredt tillfälle för arbetaren,
om han kan spara något, att insätta detta i t. ex. postsparbanken.
Man har således gjort något för att bereda skydd åt det lilla ka¬
pitalet.
Med anledning af Herr vice Talmannens yttrande ber jag få
säga, att det arbete, som blifvit nedlagdt på ett företag, vare sig
jordbruk eller byggnadsföretag i stad, utgör i allmänhet en för¬
bättring af fastigheten och kommer således att öka, i någon mån
åtminstone, deras tillgånger, hvilka gå in i konkursen; och således
kan man, äfven ur den synpunkten sedt, säga, att den nu ifråga¬
varande tysta förmånsrätten vore fullt lika berättigad och fullt
lika väl påkallad som någon annan.
Sedan, efter hvad upplyst blifvit, Första Kammaren redan
godkänt Utskottets utlåtande, och således en återremiss. ej kan
komma i fråga, skall jag, Herr Talman, återtaga mitt förut gjorda
yrkande och i stället instämma med Herr Smedberg i hans yrkande
om bifall till min motion.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf
propositioner, i enlighet med de 3/rkanden, som förekommit, dels
Lördagen den 20 Februari.
15 N:o 10.
på bifall till Utskottets hemställan, dels på ärendets återremit¬
terande till Utskottet, dels slutligen ock på afslag å Utskottets
hemställan och bifall i stället till motionärens förslag; och fann
Herr Talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfver¬
vägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef, sedan
till kontraproposition antagits bifall till motionen, en så lydande
omröstningsproposition nu uppsatt, justerad och anslagen:
Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 22, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hem¬
ställan, bifallit den af Herr J. Erikson i Stockholm i ämnet
väckta motionen.
Omröstningen utföll med 146 Ja mot 32 Nej; i följd hvaraf
Utskottets hemställan bifallits.
§ 6.
Till handläggning förekom vidare Lag-Utskottets Utlåtande Ang. upp-
N:o 23, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 41 § häfvande af
Konkurslagen eller införande af ett tillägg i samma lags 73 §. u
Motionären, Ledamoten af Första Kammaren, Herr C. J. Foge-
lin, hade föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
§ 41 Konkurslagen upphäfves, och att, i händelse detta förslag
ej vunne Riksdagens bifall, ett tillägg till § 73 måtte göras, i
syfte att Rättens ombudsman må vara skyldig meddela dem, mot
hvilkas bevakningar anmärkningar antingen å inställelsedagen eller
inom den i 71 § Konkurslagen för anmärkningars afgifvande be¬
stämda tid blifvit gjorda, underrättelse derom. 1
1 punkten 1 af förevarande utlåtande hade Utskottet hemstält,
att motionen i dess förra del icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
_ Herr Berglöf: Vid 1883 års riksdag frambar jag en motion,
deri hemstäldes om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om
sådan ändring i gällande konkurslag, att Rättens ombudsmans-
institution måtte upphäfvas. Med anledning deraf hemstälde Lag¬
utskottet i sitt yttrande till Riksdagen, att motionen icke måtte
till Riksdagens åtgärd föranleda, och åberopade de skäl, som finnas
angifna i det nu föreliggande betänkandet. I första delen af sitt
betänkande åberopar Utskottet hvad de komiterade, hvilka ut¬
arbetade 1859 års förslag till konkurslag, yttrat i sin motivering,
N:o 10. 16
Lördagen den 20 Februari.
Ang. upp- clå de talade om att äfven i den utländska lagstiftningen finnes
fj^KmikuLen V^r “^ättens ombudsman" motsvarande institution, i Frankrike
lagen. benämnd Juge commissaiie * Jag vill nu, i likhet med hvad jag
(Forts.) gjorde vid 1883 års riksdag, erinra derom, att denne “juge com-
missaire11 icke på något sätt kan anses motsvara Rättens om¬
budsman hos oss, ty den förstnämnde är alltid ledamot af den
Rätt, som handlägger konkurssaken, och föredrager inför Rätten
dit hänskjutna konkursfrågor, då Rättens ombudsman deremot kan
tagas äfven utom Rätten och endast är att anse såsom biträde åt
de personer, hvilka hafva att förvalta konkursboet. Skulle en
sådan person, som “juge commissaire“ ifrågasättas att här hos oss
införas, vore jag den förste att lemna mitt bifall dertill, emedan
jag anser att det skulle vara af obestridlig nytta att inom Rätten
erhålla en person, som ledde hela konkursutredningen och inför
domstolen föredroge tvistiga frågor. Denne Rättens ledamot skulle
af embetspligt och utan särskild ersättning fullgöra sitt uppdrag
på det man måtte slippa höra talas om det dryga arfvode, som
nu utgår till Rättens ombudsman från konkursboet. Utskottet
säger: “Beloppet af arfvodet för konkursbos förvaltning skulle
sannolikt i de flesta fall icke undergå någon afsevärd minskning
derför att någon Rättens ombudsman icke vidare funnes, utan
skulle sannolikt den tredjedel af arfvodet, som nu tillkommer denne,
fortfarande, åtminstone till större delen, utgå om ock i form af
ökadt arfvode åt gode män och syssloman." Mine herrar, jag
kan för min del icke annat än förvånas öfver en dylik åsigt, ty
då ombudsmannens göromål till ingen del kan öfvertagas af gode
männen och sysslomännen, torde någon höjning i det arfvode, som
desse hafva sig anvisadt, hvarken kunna påkallas eller böra be¬
viljas. Den funktion, som för närvarande tillkommer Rättens om¬
budsman, skulle, om ombudsmannainstitutionen borttoges, komma
att fördelas till en del på Rätten och till en del på borgenärerne,
hvilka senare således komme att sjelfva blifva kontrollanter öfver
boets förvaltning. För detta uppdrags fullgörande skulle således
någon särskild bråkdel af konkursboets egendom icke vidare be¬
höfva utgå såsom arfvode. Utskottet fortsätter: “Då man på¬
yrkar upphäfvande af ombudsmannens verksamhet och konkurs¬
utredningens öfverlemnande i dess helhet till gode männen och
sysslomännen, synes man icke tillräckligt beakta, att ombudsman¬
nens förnämsta pligt just är att hafva tillsyn öfver godemännens
och sysslomännens förvaltning." Vidare heter det längre ned i
betänkandet: “Bifölles motionärens förslag, skulle för framtiden
en borgenär, för att göra sin rätt gällande mot tredskande ut¬
redningsmän, nödgas underkasta sig olägenheterna af en tids¬
ödande och kostsam rättegång." Detta torde man icke hafva för¬
bisett, då man påyrkat upphäfvande af ombudsmannainstitutionen;
ty onekligt är att ombudsmannen skall hafva tillsyn öfver konkurs¬
boets förvaltning, men jag tror dock att, med hänsyn till det in¬
tresse en fordringsegare har och måste hafva för att hos gälde-
nären utfå så mycket som möjligt af sin fordran, man kan öfver¬
lemna åt borgenärerne sjelfva att tillse, att konkursboet på bästa
Lördagen den 20 Februari.
IT N:o 10.
sätt förvaltas och realiseras. Såsom bevis för att borgenärerne 4“9' m>-
åstunda detta må omförmälas, att icke så sällan hemställan hos
domaren gjorts att Rättens ombudsman icke måtte förordnas, eme-
dan borgenärerne tilltrott sig sjelfve kunna sköta den konkurs, (Forts.)
hvari de vore intresserade. Detta, med flera exempel, som jag
skulle kunna anföra, visar att ombudsmannainstitutionen hos en
stor del af allmänheten anses obehöflig. Emellertid säger Ut¬
skottet, såsom nyss nämndes, att, om förslaget bifölles, en borge¬
när skulle för framtiden nödgas underkasta sig olägenheterna af
en tidsödande och kostsam rättegång, i stället för att nu endast
erfordrades en anmälan till ombudsmannen, hvilken det ålåge att
afhjelpa missförhållandet. Mine Herrar, detta låter mycket bra,
men i verkligheten äro icke resultaten så stora. Den anmälan,
som Rättens ombudsman skall göra hos Rätten, kan icke för¬
anleda andra åtgärder, än de, som påkallades, derest borgenärerne
sjelfve gjorde samma anmälan, och borgenären kan således icke
påräkna att få vare sig större eller mindre rätt endast på den
grund, att han gjort förenämnda anmälan hos Rättens ombuds¬
man i första hand. Konkurslagen visar detta i 64 och 65 §§. —
64 § säger, att om Rättens ombudsman finner någon oegentlighet
i konkursboets förvaltning, då må han hos Rätten anmäla förhål¬
landet för att deri vinna rättelse; och § 65 säger, att om ombuds¬
mannen lemnar eu af borgenär eller gäldenär framstäld anmärk¬
ning enligt § 64 utan afseende, så eger den klagande att sin kla¬
gan Rättens pröfning underställa. Häraf visar sig således att
Rättens ombudsman icke behöfves såsom mellanhand, utan att
fordringsegaren kan, om han så vill, direkt hos Rätten göra hem¬
ställan om vidtagande af de åtgärder, som han anser behöfliga.
Vidare heter det längre ned: “många tvister mellan borgenärer
inbördes eller mellan desse och gäldenären, hvilka eljest skulle
slitas vid domstol och föranleda dryga kostnader för massan, blifva
nu, genom ombudsmannens bemedling, bilagda vid det samman¬
träde, som omförmäles i 74 § Konkurslagen." Men det förhåller
sig icke alltid på det sättet. Rättens ombudsman förmår icke att
i de flesta fall utreda och bilägga de stridiga anspråken. Visser¬
ligen händer detta i fråga om obetydligare och mera lättlösta
tvistefrågor, men deremot komma de mera svårlösta spörjsmålen
att af Rätten fördömas. Om icke denna förmedlande länk, som
ju alltid medför kostnader, funnes, så skulle tvistefrågorna, utan
särskild föregående kostnad, dragas direkte inför Rätten, der de
lika väl kunna hiläggas, som inför Rättens ombudsman, allrahelst
som i alla fall de flesta frågor afgöras af Rätten och endast ett
fåtal frågor blifva af ombudsmannen bilagda.
Det kunde vara mycket mera i denna sak att anföra, men då
frågan har så nyligen varit före som vid 1883 års riksdag, anser
jag mig icke böra orda vidare i saken. Endast derom vill jag
erinra, att vid nyss nämnda riksdag denna Kammare utan vo¬
tering antog det förslag, som då framlades, nemligen om aflåtande
till Kong! Maj:t af en skrifvelse, åsyftande en förändring i samma
rigtnihg som den nu föreslagna. Lag-TJtskottet hade dock af-
Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 10. 2
X: o 10. 18
Lördagen den 20 Februari.
Ang. upp¬
häfvande af
41 § Konkurs-
lagen.
(Forts.)
styrkt förslaget, som också förkastades af Första Kammaren.
Denna senare Kammare har förmodligen äfven nu bifallit Ut¬
skottets hemställan, men det skulle i min tanke vara oegentligt
om Andra Kammaren, som en gång uttalat sig för upphäfvande
af den ifrågavarande institutionen, nu ginge i en annan rigtning
och godkände det slut, hvartill Utskottet kommit. Jag yrkar der¬
före, då jag ej kan biträda motionärens förslag, att endast på så¬
dant sätt ändra konkurslagen som att upphäfva 41 §, att Riks¬
dagen ville besluta i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!,
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
ändringar i konkurslagen i syfte att upphäfva institutionen af
Rättens ombudsman.
I detta anförande instämde Herrar Wilh. Carlson, Petersson
i Hamra, Granlund, Jöns Rundbäck, Svärtning, Orwall, Tundal,
Gast. Mellan, J. F. Carlsson, Redelius, A. P. Lind, Ekeborgh, Hägg
ström, Svenson i Edum och Freäholm i Saleby.
Vidare anförde:
Herr Grefve Sparre: Om den ärade talaren, som nyss hade
ordet, och de ärade talare, som med honom instämde, hade haft
någon erfarenhet om, huru konkursförfarandet var före 1862, så
är jag alldeles öfvertygad, att deras mening hade varit en helt
annan än som var fallet. På den tiden, mine herrar, var det icke
alls sällsynt, att en konkurs räckte 7, 8, 10, 12, ja, ända till 15 år.
Det fans icke någon annan myndighet, som förmedlade fordrings-
egarnes intressen, än domstolen, och domstolen är i allmänhet, i
följd af sin egenskap af domaremyndighet, icke i tillfälle att ut¬
öfva samma förmedlande inverkan mellan fordringsegarne som
Rättens ombudsman. Det lät på den ärade talaren, som om Rät¬
tens ombudsman skulle vara tillsatt endast för att öfvervaka
sysslomännen. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten på den
Earagraf, som innehåller instruktionen för Rättens ombudsman.
•et heter der: “Vid sammankomst inför Rättens ombudsman,
hvarom nu sagdt är, ingifve den eller de borgenärer, mot hvilkas
fordringsanspråk jäf blifvit gjordt, skriftligen uppsatta svaromål:
bifoge ock de handlingar, som deras talan styrka. Ombudsmannen
uppläse den förda skriftvexlingen och söke att parterna om det
stridiga förlika- Medgifva samtliga tillstädesvarande parter, att
gjordt jäf må förfalla, eller inskränka de jäfvet; ege ej part, som
uteblifvit, derå tala. Finnes jäf, derom förlikning ej träffas kunnat;
då skall frågan till Rätten hänskjutas, och kungöre ombudsmannen
tiden, då parterna hafva att utan vidare kallelse sig vid Rätten
inställa."
I fullkomlig motsats till den siste ärade talaren ber jag få
upplysa, att jag tyvärr icke så sällan kommit med i konkurser,
senast eu under nästlidet år, som var ganska betydlig. Vid
sammanträdet inför Rättens ombudsman förliktes alla frågor utom
en enda, som hänsköts till domstolen och der afgjordes första
Lördagen den 20 Februari.
19 N:0 10.
gången den förekom till behandling, hvilket allt gjorde, att kon- Ang. upp-
kursen afslutades ganska snart. Jag frågar dem af herrarne, som Äj! ^
hafva erfarenhet om förhållandena före år 1862, huru vida det då
skulle hafva tillgått på samma sätt. Konkurserna voro då ytterst (Forts.)
långvariga, och till den möjlighet af förlikning, som jag nu på¬
pekat, och som det är Rättens ombudsmans skyldighet att söka
åstadkomma, saknades då tillfälle. Det var just för att före¬
komma det konkurserna skulle draga för mycket ut på tiden,
som institutionen af Rättens ombudsman infördes, och om nu
äfven på ett eller annat ställe dessa Rättens ombudsmän illa ut¬
fört sitt uppdrag och således icke tillvunnit sig förtroende, är
detta icke institutionens fel, utan domstolens, som utsett dem.
Just i denna omständighet, att domstolen egen utse Rättens om¬
budsman utom Rätten, ligger en stor fördel, ty man är då icke
bunden att taga honom bland Rättens egna ledamöter. Den ärade
talaren framhöll, att i Frankrike måste den, som utses till den
Rättens ombudsman der motsvarande institution, den franska
lagens “juge-commissaire“, vara ledamot af Rätten. Jag vet dock
icke om herrarne i allmänhet anse, att det skulle vara en fördel
med detta; här i Sverige skulle något sådant för öfrigt icke vara
möjligt, emedan flere rådhusrätter hafva blott en juridiskt bildad
ledamot, nemligen borgmästaren, och häradsrätterna likaså blott
en. nemligen häradshöfdingen. Det skulle således icke gå an att
här i Sverige likasom i Frankrike fordra, att Rättens ombudsman
äfven skall vara ledamot af Rätten, och praxis har här också i
allmänhet utbildat sig så, att äfven den. sota icke är juridiskt
bildad, kan genom praktik ernå en sådan skicklighet, att han
mycket väl kan fullgöra det åliggande, som tillkommer Rättens
ombudsman. I den konkurs, jag nyss omnämnde, var den person,
som utöfvade denna funktion, visst icke jurist, men skötte dock
sin sak till allas fulla belåtenhet.
Det är icke alldeles rigtigt att döma af den erfarenhet, man
gjort på blott ett eller annat ställe, och jag skulle vilja tillråda
den ärade talaren, som sjelf är ordförande i en rådhusrätt, att
tillse, att han till Rättens ombudsmän får personer, som fullgöra
sina åligganden.
Jag tror således, att det vore obetänksamt att nu besluta en
skrifvelse om borttagande af denna institution, som, så vidt jag
kan inse, har gjort mycket godt och befordrat afslutandet af
tvistigare konkurser. De, Indika äro ledamöter af domstolar och
som pläga behandla dylika mål, känna utan tvifvel väl till, att
man der ofta får emottaga en massa med handlingar och fordrings¬
anspråk. Domstolen kan slippa ifrån dem genom den muntliga
proceduren inför Rättens ombudsman; men får luntan obehindradt
växa till en stor volym, drager sig ofta domstolen för att taga
ihop med dem, och af denna anledning hände det ofta, att kon¬
kurser i gamla dagar fingo hvila till eu beqvämare tid, så att det
blef aldrig något slut på dem. För min del afstyrker jag således
en så beskaffad skrifvelse som den Herr Berglöf föreslagit, och
jag tror. att flertalet af Kammarens ledamöter skola dela min
N:0 10. 20
Lördagen den 20 Februari.
Ang. upp- uppfattning, att denna institution, sedan den kom till stånd, gjort
4i$Konkurs- 8°^ oc^ bringat mera reda i konkursförvaltningar än förut varit
lagen, 'förhållandet.
(Forts.)
Herr Lil i enberg: Jag är i viss mån förekommen af den
siste talaren; jag anser i likhet med honom det vara betänkligt
att, såsom den förste talaren gjorde, helt och hållet bryta stäfver
öfver ifrågavarande ombudsmanna-institution. Denna institution
är visserligen eu utifrån införd planta, som icke uppskjutit ur vårt
eget rättssystem, men jag tror, att verkan af densamma har varit
mycket god, i synnerhet på landet, der Rättens ombudsman ofta
är ett stöd för gode männen och sysslomannen. I de större stä¬
derna, der det finnes tillgång till juridiskt bildade biträden åt
konkursförvaltningen, sktille möjligen denna institution kunna und¬
varas, men deremot icke i öfriga delar af landet. Vore det fråga
om en skrifvelse rörande en reform af hela konkurslagen, skulle
jag vilja vara med derom, ty det behöfves verkligen; men då mo¬
tionen icke rimligtvis kan föranleda till ett dylikt beslut, ber jag
åt t fä yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Ekdahl: Jag kan icke annat än instämma med den
förste talaren i frågan, helst när man något känner till, huru
konkursförvaltningar ombesörjas, och att det merendels är gode
männen och sysslomännen, som förrätta allt, medan Rättens om¬
budsman för protokollet vid sammanträdena, om han är när¬
varande, och kanske icke ens det alltid. Vid de förhör, som
hållas inför Rättens ombudsman, förlikas parterna, om de gå in
på att förlikas; men, om detta icke sker, har ombudsmannen
sugen makt att tvinga dem dertill, och saken hänskjutes då till
domstolen, så att den nytta, som Rättens ombudsman vid dylika
tillfällen skulle uträtta, är ganska ringa. Jag har varit med om
konkursförvaltningar och haft fordringar att bevaka i konkurser
både före och efter 1862, så att jag har ganska väl reda på, att
konkurserna före denna tid kunde atslutas lika bra som nu, och
då var det sysslomännen, som uträttade allt. Rättens ombuds¬
man erhåller nu vanligen hälften eller tredjedelen af arfvodet för
konkursförvaltningen för sitt lilla arbete, och det går derför ofta
så till, att Rättens ordförande förordnar någon af sina närmaste
eller någon af sina biträden till ombudsman, för att de skola få
förtjensten, och det bar till och med förut inträffat, att Rättens
ordförande sjelf gjort sig till Rättens ombudsman och låtit en af
Rättens ledamöter sitta som ordförande i Rätten. Det hände för
öfrigt förlidet år uti en stad i Vestergötland, att borgmästaren i
staden uppträdde som deltagare i konkursförvaltningen i en större
konkurs, under det att en af Rättens ledamöter fick sitta som
ordförande i Rätten.
Hvarför jäg uppträder i denna fråga är egentligen derför, att
jag tillhör Sveriges, allmänna handelsförening, hvilken för när¬
varande består af inemot ett par tusen köpmän, och att denna
fråga varit föremål för öfverläggningar inom nämnda förening.
Lördagen den 20 Februari.
21 S:o 10.
Densamma har dock icke gjort någon framställning i denna sak, Ang. upp¬
måla det har varit mycket tal om, att hela denna institution borde häfvande aj
borttagas, eller ock att den ersättning, hvartill Rättens ombuds-^
man är berättigad, borde utgå i form af protokollslösen och icke
med en andel af boets utdelning. I det första fallet har man
tänkt sig, att den rätt, som har konkursen om hand, sjelf möjligen
skulle kunna utföra ombudsmannaskapet, och det tror jag väl
också skulle kunna gå för sig. Då emellertid icke något förslag
föreligger i det senare syftet, som jag för min del finner lämp¬
ligast, utan endast motionärens förslag och Utskottets samt det
af representanten för de båda norrländska städerna Hudiksvall
och Söderhamn framstälda, skall jag be att få instämma i det
yrkande, nämnde representant gjort.
Herr Thomasson: Jag skall för min del be att få motsätta
mig förslaget om en skrifvelse i det af Herr Berglöf omförmälda
syftet och i stället yrka bifall till Utskottets förslag.
De skal, som tala för Rättens ombudsmans-institutionens bibe¬
hållande, hafva här så ofta blifvit upprepade och i Lag-Utskottets
nu föreliggande utlåtande så tydligt framhållits, att det icke kan
falla mig in att ytterligare orda om dem. Jag instämmer med
Grefve Sparre deruti, att om man kunde sätta sig in i huru det
var före denna institutions inrättande, så skulle man, vid tanken
på de i vår tid så invecklade konkurserna, icke motsätta sig dess
bibehållande, utan betänka sig två gånger, innan man opinerar i
den af Herr Berglöf angifna retning, och något annat än en
opinionsyttring blefve det ju icke.
Jag anhåller om bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.
Herr Daniel son: Jag instämmer med Herr Berglöf i hans
förslag, ty jag tror att alla skäl tala för denna institutions af¬
skaffande. På grund af den erfarenhet jag har om nyttan af
Rättens ombudsmans verksamhet, måste jag anse den minst sagdt
tvifvelaktig. Man har sagt att institutionen är nödvändig för att
bringa ordning och reda i konsurser och för att få dem snart af-
slutade, i synnerhet på landet. På grund af den erfarenhet jag
har om dessa förhållanden, har jag kommit till en alldeles motsatt
åsigt. Förutom sitt arfvode, utgörande en tredjedel af det belopp,
som af borgenärerna bestämmes skola utgå för konkursboets för¬
valtning, får Rättens ombudsman genom borgenärernes beslut i
många fall också reseersättning. Följden häraf är den, att det
kan tänkas ligga i hans intresse att rätt mycket draga ut på
tiden med konkursens utslutning. Jag tror derför att just denna
institution i många fall onödigt bidrager att fördyra konkursboets
förvaltningskostnader och hvarigenom i små konkurser medtages
nästan allt som är att använda. Det synes mig derför vara skäl
att vidtaga förändring härutinnan så snart som möjligt. Den
erfarenhet man sedan nu i nära 25 år tillhaka har om ifråga¬
varande institution, torde också gå i den rigtning jag nu antydt.
N:0 10. 22
Lördagen den 20 Februari.
Ang. upp¬
häfvande af
41 § Konkurs-
lagen.
Jag tror derför, att denna kammare nu likasom år 1883, borde
uttala sin uppfattning i denna fråga.
Då motionärens förslag endast syftar på en enda paragraf i
konkurslagen, men Rättens ombudsmansinstitutionen så att säga
går igenom hela konkurslagen, så är det klart att man genom ett
bifall till hans förslag icke skulle vinna hvad man egentligen
åstundar eller hela institutionens afskaffande. För att åstadkomma
detta måste en mera genomgripande förändring i konkurslagen
göras, och för sådant ändamål torde ett skrifvelseförslag vara den
enda möjliga utvägen.
Då jag således anser det vara önskligt, att Rättens ombuds¬
mansinstitutionen afskaffas och att en sådan förändring i konkurs¬
lagen så snart som möjligt kommer till stånd, anhåller jag att få
instämma med Herr Berglöf i det af honom i sådant syfte väckta
skrifvelseförslaget.
Med Herr Danielson instämde Herrar Norén och Jönsson i
Mårarp.
Herr Lyttkens: Med anledning af den föregående talarens
skarpa beskyllningar mot dem, som tjenstgöra såsom Rättens om¬
budsman i konkurser, ber jag få förklara, att jag för min del har
en helt annan erfarenhet om denna institutions verksamhet än den
han tyckes hafva från sin hemort. Hvar och en, som minnes huru
det gick till förut, kan intyga att konkursmålen i allmänhet blifva
bättre handlagda och boets egendom bättre förvaltad nu än före
denna institutions införande. Att någon Rättens ombudsman så
kunnat missbruka sin ställning, som af talaren på ölandsbänken
nyss blifvit framhållet, hade jag knappt trott. Jag ber dock få
inlägga en gensaga emot, att så varit förhållandet i allmänhet.
Jag vill visst icke betvifla, att missbruk i eu eller annan lands¬
ända möjligen egt rum, men får då också säga, att det visar eu
besynnerlig slapphet att man icke i sådana fall anmält saken hos
vederbörande för erhållande af rättelse. Att nu förkasta denna
institution blott derföre att den eu eller annan gång blifvit miss¬
brukad, anser jag icke vara klokt.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Berglöf: Här har af flere talare blifvit yttradt, att
det oefterrättlighetstillstånd, som rådde innan 1862 års konkurslag
började tillämpas, var svårt och att det afhjelptes just genom
införandet af Rättens ombudsmansinstitutionen. Jag kan icke dela
denna åsigt utan tror att det var 1862 års konkurslag i sin helhet,
som införde en bättre ordning i konkursförfarandet och konkurs¬
målens handläggning, och icke den omständigheten, att Rättens
ombudsmansinstitutionen tillkom. Erfarenheten från många orter
talar härför.
Jag fortfar att yrka bifall till mitt förslag.
N:0 10.
Lördagen den 20 Februari. 23
Ofverläggningen var slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf Herr Talmannen, enligt dem, proposi¬
tioner såväl på bifall till Utskottets hemställan som. ock på afslag
derå och bifall till det af Herr Berglöf under ofverläggningen
framstälda förslag; och förklarade Herr Talmannen sig anse den
senare propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och
anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som, med afslag å Lag-Utskottets hemställan i punkten
1 af utlåtandet N:o 23 bifaller det af Herr J. E. Berglöf under
ofverläggningen framstälda yrkandet, röstar
J a i
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets omförmälda
hemställan.
Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 101 Ja mot
58 Nej; hvadan Kammaren för sin del beslutat, att Riksdagen
skulle i skrifvelse till Kong!. Maj;t anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar
i konkurslagen i syfte att upphäfva institutionen af Rättens om¬
budsman. »
§ 7.
Härefter föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, i anled-..
ning af väckt motion om ändrad lydelse af 126 och 141 §§ Tf r>e och
komrarslagen. J tlXJ*
lagen.
Beträffande 126 § var i berörda, inom Andra Kammaren, af
Hem H. I. Arwidsson afgifna motion N:o 37 föreslaget, att Riks¬
dagen för sin del ville besluta, det nämnda paragraf skulle erhålla
följande förändrade lydelse:
“Nu varder —--fortsättning äro att tillgå. Kostnaden
för de i denna la»- föreskrifna kungörelsers införande i allmänna
tidningarne skall, der så fordras, af vederbörande förskjutas. Fin¬
nes ej i boet —--förskjutet blifvit.“
Utskottet hemstälde emellertid i mom. 1 af förevarande ut¬
låtande, att motionen i denna del icke måtte af Riksdagen bifallas. I
I fråga härom anförde:
N:o 10.
24
Lördagen deri 20 Februari.
Angående Herr Lilienberg: Det är ju uppenbart att det är ett verk-
ändrad lydelse jjgf missförhållande, på hvilket den aktade motionären bär fäst
§§^Kemkurs-1 uppmärksamhet, ett missförhållande som tarfvar rättelse. Det kan
lagen, ju icke vara rätt att en tjensteman skall förskjuta kostnader, för
(Forts.) hvilka han har föga eller ingen utsigt att få ersättning. Då motio¬
nären emellertid icke gifvit sin motion eu sådan form att, på sätt
Utskottet anmärkt, den ifrågavarande olägenheten skulle genom
bifall till den af motionären föreslagna förändringen i konkurs¬
lagen på ett tillfredsställande sätt blifva afhjelpt, och det ej kan
begäras, att Lag-Utskottet skall kunna utarbeta något förslag till
lagstiftning i ämnet, återstår icke annat än att till nästa riksdag
söka åstadkomma en ny motion i frågan.
Jag har nu intet yrkande att framställa.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.
I mom. 2 hade Utskottet hemstält, att motionen icke heller i
hvad den afsåg ändring af 141 § af meranämnda lag måtte vinna
Riksdagens bifall.
Sedan denna Utskottets hemställan blifvit uppläst, erhöll
Herr Lilienberg ånyo ordet och yttrade: Utskottet säger,
att den olägenhet, som framkallat förslaget, icke torde vara syn¬
nerligen betydlig. Men jag har mig bekant, att vid Rådstufvu-
rätterna i större städer, och isynnerhet i Stockholm, förekommer
ofta det af motionären anmärkta förhållande, att afskrifter icke
lemnas, och att lösen derför icke heller sedermera kan utkräfvas.
Och jag kan icke heller finna något bättre äfventyr för försum¬
melse i detta hänseende, än det af motionären föreslagna, att
afseende å handlingen ej fästes. Då det dock icke kan vara
lämpligt att i en så partiel del af lagstiftning som den ifråga¬
varande, nu föreslå ändring, har jag icke något yrkande att
framställa.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
§ 8.
Om utgifva»- I ordningen förekom härefter Andra Kammarens Första Till¬
be af en stati- fälliga Utskotts Utlåtande N:o 1 (i Samlingen N:o 2) öfver förslag
stik rörande om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utgifvandet af en statistik
MngZT rörande folkundervisningen.
Sverige.
Motionären, Herr E. Hammarlund, hade föreslagit, “att Riks¬
dagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utgifvandet
— helst årligen — af en statistik rörande folkundervisningen i
Sverige", men hemstälde Utskottet, att motionen för närvarande
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Lördagen den 20 Februari.
25 N:o 10.
Efter föredragning häraf anförde: afen^fatZm
rörande folk-
Herr Hammarlund: Jag ber, Herr Talman, att få uttala ming^T^Sverige..
tillfredsställelse öfver att denna fråga nu synes vara på väg (Forts.)
att vinna sin lösning snarare än jag hade skäl förmoda, då jag
nedskref min motion. Det öppnar sig eu utsigt att vi nu efter
sexton års förlopp åter skola få en folkundervisningsstatistik och
derigenom i detta hänseende göra oss likstälda med öfriga bildade
nationer, af hvilka de flesta ansett att, om på något område en
statistik är behöflig, så är det just i fråga om en så vigtig sam¬
hällsfaktor som folkundervisningen. Att Sverige i detta hän¬
seende hittills intagit en allt för blygsam ställning, beror, såsom
Utskottet klart visar, icke på Riksdagen, som frikostigt beviljat
af Kong!. Maj:t härför begärda anslag, utan på helt andra om¬
ständigheter.
Då vederbörande nu kommit till insigt om att något måste
göras i detta fall, har jag blott eu önskan att uttala, den nemligen,
att detta arbete måtte fortskrida med den skyndsamhet, att icke
här liksom i fråga om läroverksstatistiken man först 7 ä 8 år efteråt
får kännedom om, hurudana förhållandena ett visst år stälde sig.
Gagnet af en statistik är under dylika förhållanden af ganska
tvifvelaktig art.
Yi hafva i år haft nöjet att här på våra pulpeter mottaga en
mängd statistiska redogörelser för år 1884, såsom rörande rätts¬
väsendet, fångvården, skogsväsendet, bergshandteriugen, hospitals-
väsendet, allmänna arbeten, landtmäteriet, postväsendet och statens
jern vägstrafik. Om alla dessa förhållanden finnas statistiska upp¬
gifter för 1884; af årsväxtberättelserna hafva vi till och med fått
mottaga den för 1885. Samtidigt härmed erhöllo vi berättelsen
om statens elementarläroverk för läsåret 1877—1878, således, för
8 år sedan; och af folkskolestatistik hafva vi, som nämndt är, icke
fått något på 16 års tid.
Man upplyses nu, att afsigten är att under innevarande års
lopp få färdig en statistik öfver folkundervisningen, sträckande sig
till och med 1882. Men senast den 1 Juni detta år mottager
Ecklesiastikdepartementet alla primäruppgifter rörande folkskole¬
väsendet under år 1885 och borde då vara färdigt att genast be¬
arbeta detta material. Man kan frukta, att med det nuvarande
arbetssättet detta material får ligga 2 å 3 år, innan det kommer
att bearbetas, ehuru det vore önskvärd!,. att man toge itu med
detsamma genast, alldenstund en dylik statistik icke kan på långt
när vara af så stor nytta, om den utkommer flera år efter, som
om li an får den kort efter det år den afkandlar.
Jag har till den kraft och verkan det kan hafva velat uttala
detta önskningsmål.
1 likhet med Utskottet anser jag det icke lämpligt — i det skede
frågan inträdt — att nu skrifva till Kongl. Maj:t. En sådan skrif-
Andra Kammarens Prof. 1886. N:o 10. 3
N:o 10. 26
Lördagen den 20 Februari.
Om utgifvande velse skulle antingen komma för sent eller för tidigt, för sent för
'förmuk^foit?' u^Söra en påminnelse, enär arbetet nu verkligen är påbörjadt,
«ndervisnin- °°h för tidigt, för den händelse man icke skulle finna sig belåten
gen i Sverige, med det arbete, som nu är under utförande. Mot det slut, hvar¬
för!-';.) till Utskottet kommit, har jag alltså intet att invända, hvadan jag
jemte uttalande af mitt tack till Utskottet för det erkännande det¬
samma gifvit min motion får yrka bifall till Utskottets hemställan.
Herr von Friesen: Jag vill endast, i betraktande af den
omsigt och noggrannhet, med hvilken Ecklesiastikdepartementets
statistiker fullgjort det honom anförtrodda arbete, på samma gång
jag instämmer i den föregående talarens yttrande rörande den
långsamhet, med hvilken resultaten af ifrågavarande statistiska
arbete blifvit för allmänheten tillgängliga, jemväl betona de svårig¬
heter, som mött vid utarbetandet af denna statistik, svårigheter,
hvilka blifvit stora, i samma mån som den sakkunskap är stor,
med hvilken de inkomna sifferuppgifterna granskats. Om man,
såsom, enligt en motion, som här är väckt, skall vara händelsen i
fråga om näringsstatistiken, utan vidare urskilning nedskrifver de
inkomna siffrorna och inprickar dem i tabeller, så går det nog för
sig att få statistiken hastigt utkommande; men ett sådant t ill väga¬
gående duger allra minst i fråga om folkundervisningen. Der äro
förhållandena mycket vexlande i många afseenden, och det fordras
här ett noggrant värderande och skärskådande af snart sagdt
hvarje uppgifven siffra. Jag vill dock icke säga, att icke omständ¬
ligheten kan gå nog långt, och derför kan det möjligen hafva dröjt
något längre med arbetet, än som varit alldeles nödvändigt. Det
värsta föret är, såsom man säger, i portlidret; men nu bör man
kunna hoppas, att folkskolestatistiken kommit ur portlidret och att
det hädanefter skall gå litet fortare med dess utgifvande.
Jag vill särskild! betona önskvärdheten af att denna statistik
årligen utkommer. Om man håller sig på ett område, der förhål¬
landena te sig år från år lika, och der förändringar i ringa om¬
fattning eller sällan vidtagas, är det mindre nödvändigt, att sta¬
tistik årligen utkommer. Men på folkskolans område åvägabringas
nästan vid hvarje riksdag ganska ingripande nyheter i organisation
eller vilkor, och der är det således af största vigt, att man sättes
i tillfälle att år efter år följa utvecklingen och se till, hvad resul¬
tatet blir af de vidtagna åtgärderna. Derför vill jag för min del
uttrycka den önskan, att statistiken årligen måtte utkomma, lika¬
som jag instämmer med den föregående talaren deri, att den icke
måtte hålla sig på alltför vördnadsfullt afstånd från den nuvarande
tiden. En årligen utkommande fblkskolestatistik är icke ett af de
minst kraftiga medlen för folkundervisningens befrämjande.
Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kam¬
maren Utskottets hemställan.
Lördagen den 20 Februari.
27 ä:0 10.
§ 9.
Till bordläggning anmäldes:
Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 15, angående Riksgäldskontorets förvaltning under den
tid, som förflutit sedan början af 1885 års riksdag;
Lag-Utskottets Utlåtanden:
N:o 25, i anledning af vackt motion om förbud för prest inom
svenska kyrkan att sammanviga frånskilda makar.
N:o 26, i anledning af väckta motioner om ändrade grunder
för den kommunala rösträtten på landet.
N:o 27, i anledning af väckta motioner om stadgande af för¬
månsrätt för kommunalutskylder.
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande:
N:o 3, i samlingen N:o 5, med anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om nedsättning i frakt å
statens jernvägar för kalk och konstgjorda gödningsämnen af in¬
hemsk tillverkning; samt
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande:
N:o 2, i samlingen N:o 6, i anledning af väckt motion om
ändring i 33 § af Kongl. reglementet för folkskolelärareseminarierna
den 1 December 1865.
Stats-Utskottets Utlåtande:
N:o 14, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers
berättelse, angående verkstäld granskning af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under år 1883.
Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.
§ 10.
Anmäldes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse till Konungen, N:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts pro¬
position med förslag till förordning angående förändrad lydelse af
§ 53 i värnpligtslagen den 5 Juni 1885.
I:o 10. 28
Lördagen den 20 Februari.
§ 11-
Justerades protokollsutdrag angående Kammarens i detta sam¬
manträde fattade beslut.
§ 12-
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
Herr Per Er sson i Westlandaholm under 5 dagar fr. o. m.
den 22 dennes,
Herr C. F. Winkrans under 5 dagar fr. o. m. den 24 dennes och
Herr I. Lyttkens under 4 dagar fr. o. m. den 24 dennes.
Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. x/2 4 e. m.
In fidem
A. E. J. Johansson,
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1886.