Kongl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 9.
1
N:o 9.
Ank. till Kikad. Kansli den 25 Jan. 1886, kl. 2 e. m.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömde; Gifven Stockholms slott den 18
December 1885.
Med åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, under förutsättning att för ändamålet
erforderliga medel ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, jemlikt 87 §
Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga följande
Lag angående ersättning af allmänna medel åt oskyldigt
häktade eller dömde.
Härigenom förordnas, som följer:
1 §■
Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder
åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade
i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han
genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas
Bill. till Riksd. Prot. 1886. 1 Sand. 1 Afd. 7 Käft. 1
2
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 9.
honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn,
der, på grund af hvad i ransakningen förekommit, befinnes att det
brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det för-
öfvats af annan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af
honom begånget, samt i de två senare fallen anledning icke förefinnes
att den tilltalade varit delaktig i brottet.
Ej må sådan ersättning tilldelas den, som sökt att genom afvi¬
kande eller annorledes undandraga sig ransakning eller att genom un¬
danrödjande af bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej eller
den, som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller
genom att falskeligen angifva sig sjelf, eller eljest uppsåtligen föran-
ledt, att åtalet mot honom blifvit anstäldt. eller fullföljdt.
2 §•
Har någon, hvilken blifvit dömd till straffarbete eller fängelse
eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt och hållet eller
till någon del undergått straffet, och varder han efter ny ransakning,
som med behörigt tillstånd hållits, frikänd eller dömd till ringare straff,
än han redan utstått, må för det hinder eller brist i hans näring, som
tillskyndats honom genom verkställandet af straffet eller den del deraf,
hvarifrån han sedermera vunnit befrielse, ersättning af allmänna medel
tilldelas honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller
oförsörjda barn, der icke den sakfälde genom sanningslös bekännelse
vid eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf eller
eljest uppsåtligen föranledt att han blifvit dömd till det straff, som gått
i verkställighet.
3
Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen
och skall, för att komma under pröfning, ingifvas till Justitiedeparte¬
mentet inom ett år, räknadt i fall, som i 1 § sägs, från den dag, då
domstols beslut, hvarigenom åtalet förklarats nedlagdt eller den till¬
talade blifvit frikänd, vunnit laga kraft, och i fall, hvarom 2 § handlar,
från den dag då laga kraft åkommit det utslag, hvarigenom den till¬
talade blifvit frikänd eller dömd till ringare straff, än han redan ut¬
stått.
Kongl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 9.
3
4 §•
Har ersättning enligt denna lag utgått till någon, som i strid
mot lag blifvit häktad eller till straff dömd, ege staten söka sitt åter
af den eller dem, som äro för häktningen eller domen ansvarige.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och yn-
Hest städse välbevågen.
|
OSCAR.
|
Nils von Steyern,
4
Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 9.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in¬
för Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 30 Oktober 1885,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes ärendena, grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Loven,
von Steyern,
Friherre von Otter,
Hammarskjöld,
Richert,
von Krusenstjernå,
Friherre Tamm.
Statsrådet Ryding anmäldes vara af sjukdom hindrad att komma
tillstädes.
5:o.
Departementschefen, Statsrådet von Steyern, anförde:
»Spörsmålet om statens pligt att bereda ersättning åt häktade
eller till frihetsstraff dömda, som sedermera befunnits oskyldiga till
eller åtminstone ej lagligen öfverbevisade om den förbrytelse, för hvil¬
ken häktningen skett eller straffet ådömts, har under det sista tiotalet
år ådragit sig synnerlig uppmärksamhet inom flera af Europas stater.
Frågans uppkomst förskrifver sig dock från en vida äldre tidpunkt.
Den har af rättslärde i Frankrike och England länge afhandlats och
jemväl gjorts till föremål för representationernas förhandlingar, utan
att dock inom dessa länder ännu hafva vunnit eller ens synas på allvar
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
närma sig sin lösning. En sådan torde deremot vara tidigare att för¬
vänta i de två stora mellaneuropeiska staterna, Osterrike-Ungern och
Tyskland. Den framtvingas der af den ifver och det intresse, hvarmed
särskildt domare och rättslärde tagit frågan om hand. Österrikisk-
Ungerska regeringen framlade år 1883 för riksrådet ett förslag, som
godkändes af den ena kammaren, och inom tyska Riksdagen hafva
hvarje af de senare åren förslag blifvit framlagda och bearbetade, med
stigande utsigt till framgång, sedan jemväl regeringen förklarat sig
icke obenägen åtminstone för en partiel lösning af frågan.
Under dessa förhandlingar hafva meningarna varit temligen ense
derom, att då någon, som blifvit för förment brott dömd till frihets¬
straff, helt och hållet eller till någon del undergått detta, men derefter,
sedan saken fått ånyo vid domstol upptagas och pröfvas, antingen blif¬
vit frikänd eller vunnit nedsättning i straffet, ersättning bör af staten
till honom utgifvas för det ekonomiska lidande, som åsamkats honom
under den tid han otillbörligen varit beröfvad frihetens bruk. Sådant
är hufvudinnehållet såväl af det- Österrikiska som af det senaste Tyska
förslaget.
Denna statens skyldighet synes ock hvila på goda grunder.
Huru tillfredsställande ett lands brottmålslagstiftning än må vara, och
huru framstående den skicklighet, samvetsgrannhet och aktning för an¬
dras rätt, som gör sig gällande vid lagens tillämpning, kan det dock
med den ofullkomlighet, som vidlåder allt menskligt, svårligen und¬
vikas, att understundom ett så starkt sken af brottslighet kommer att
falla öfver en oskyldig, att statens organer måste försäkra sig om hans
person för att främja brottets uppdagande, och att han till och med
någon gång, om ock lyckligtvis mera sällan, oaktadt noggrann under¬
sökning af domstol förklaras skyldig och får med förlust för längre
eller kortare tid af sin frihet umgälla ett brott, som han ej begått,
eller hvartill han åtminstone i lagens mening är fri från skuld. Ett
lidande af så svår och förödmjukande art, tillfogadt i lagens namn,
kan staten såväl af billig hänsyn till den förorättade som för upprätt¬
hållande af sin egen auktoritet och af förtroendet till statens vilja och
förmåga att skipa rättvisa, ej undandraga sig att godtgöra.
Mot denna uppfattning har anmärkts, att den verkstälda straff¬
domens undanrödjande genom en senare dom ej nödvändigt behöfver
betyda, att den dömde är oskyldig, utan endast att deu mot honom före-
bragta bevisning under tidernas lopp förlorat så mycket af sin styrka
och evidens eller genom nya till den dömdes fördel åberopade omstän¬
digheter och bevismedel så försvagats, att den ej längre förslår att upp¬
6
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 9.
rätthålla en fällande dom. Men äfven i detta fall har den tilltalade
undergått straffet i strid mot de af statens lagar uppstäda fordringar,
och häri ligger enligt mitt förmenande en tillräcklig maning för staten
att utjemna den genom straffets undergående uppkomna skadan. Der¬
emot finnes naturligtvis allt skäl för den inskränkning i rättigheten till
skadestånd, att den straffade ej får hafva genom något sitt förfarande
afsigtligt föranledt, att han blifvit dömd.
Om man alltså utan synnerlig tvekan bör kunna ikläda staten er¬
sättningsskyldighet i det fall, att en till frihetsstraff redan dömd under¬
gått detta straff eller en del deraf, men sedermera fått straffdomen ge¬
nom domstols förnyade åtgärd helt och hållet eller till någon del un¬
danröjd, så möta deremot större betänkligheter, när man vill utsträcka
ersättningsskyldigheten utöfver denna gräns och låta den tillgodokomma
jemväl den, som endast hållits någon tid i ransakningshäkte men der¬
ifrån frigifvits, emedan åtalet nedlagts eller domen utfallit till hans för¬
mån. Mot en sådan lagstiftning talar utan tvifvel den rigtiga iaktta¬
gelsen, att det stora flertalet af dem, som efter verkstäld häktning lös-
gifvas i följd af domstols frikännande utslag eller innan utslag hunnit
meddelas, icke äro oskyldiga, utan att det mot dem inledda förfarande
blifvit instäldt, emedan man ej kunnat anskaffa fullständiga bevis för
deras fällande. Deraf att staten håller dem skadeslösa, derest de, oak-
den ofullständiga bevisningen, i strid mot lagens syfte dömas till straff
och undergå detsamma, följer ej, att staten äfven bör ersätta det ran¬
sakningshäkte, som i enlighet med statens lagar och icke utan deras
egen förskyllan ålägges dem för att främja sakens utredning. Men om
man ock af detta skäl icke vill medgifva en oinskränkt ersättningspligt,
kan man dock utan svårighet urskilja vissa skarpt begränsade kate¬
gorier af fall, der den tilltalades oskuld måste anses hafva så tydligt
trädt i dagen, att ersättning för den tid han sutit häktad ej bör honom
förvägras. Ett sådant fall är, om vid ransakningen befinnes, att den
gerning, för hvilken åtalet sker, icke blifvit begången, t. ex. när den
sak, som misstänkes vara stulen, befinnes endast vara förlagd, eller när
ett mynt, som ansetts vara falskt, och för hvars utprånglande någon
tilltalas, vid närmare undersökning befinnes vara äkta. Under sådana
omständigheter har ersättning redan en gång (år 1883) blifvit af Riks¬
dagen beviljad. Ett dylikt fall inträffar vidare, då det ådagalägges, att
brottet blifvit begånget af någon annan än den tilltalade, eller eljest
att gerningen ej kunnat vara af honom begången, såsom då han styr¬
kes hafva vid brottets föröfvande vistats å annan ort. Inskränkes er-
sättningspligten till dessa fall, torde man åtminstone ej behöfva befara
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
att hafva gått för långt. Snarare kunde det anmärkas, att äfven utom
det sålunda betecknade området fall kunna tänkas, då den mot en häk¬
tad person förebragta bevisning så grundligen undanröjts, att hans fri¬
kännande måste anses innebära ett intyg om hans skuldfrihet. Men
dels är det svårt att sammanfatta dessa fall under ett generel lag¬
bud,. dels synes det rådlig^ att i en fråga sådan som denna, der skilda
meningar ännu kämpa om öfverväldet, fortgå steg för steg och genom
lagstiftning först ordna den del af ämnet, i hvilken hufvudsaklig enig¬
het vunnits, för att sedermera, med ledning af inhemtad ytterligare er¬
farenhet fortskrida mot en fullständig lösning af frågan i hela dess vidd.
Att den, som afsigt.ligen föranledt. att han blifvit, häktad och åta¬
lad, eller att åtalet fullföljts längre tid än eljest varit nödigt, ej bör
kunna gorå anspråk på ersättning för det lidande, han sålunda dragit
öfver sig, står i öfverensstämmelse med hvad som i detta hänseende
skulle stadgas i fråga om ersättning för ådömdt frihetsstraff. Men om¬
ständigheterna påkalla i fråga om ransakningsfångar ännu ett undantag.
De myndigheter, som häkta och anställa åtal, äro i det hänseende i en
sämre ställning än den dömande myndigheten, att de ofta nog måste
handla under det ögonblickliga intryck, som framkallas af den miss¬
tänktes uppträdande, utan tillräckligt rådrum att utforska, huruvida
bakom detta uppträdande döljer sig en verklig brottslighet eller icke.
Ej blott den, som afsigtlig**!! förleder myndigheterna att onödigtvis in¬
gripa, utan ock den, som företager sådana handlingar, hvilka, utan dy¬
lik afsigt, dock liksom inbjuda till häktning, den der eljest skulle ute-
blifvit, såsom att den misstänkte genom afvikande eller försök dertill
eller , genom att neka att uppgifva sitt namn söker undandraga sig ran¬
sakning, eller att han söker genom undanrödjande af bevis eller egen¬
dom hindra sakens utredning, (jfr promulgationslagen till strafflagen
19 § 6 och 7 mom.), bör derföre hafva förverkat alla anspråk på er¬
sättning från statens sida.
Mindre trängande framstår behofvet af ersättning åt häktad, som
endast underkastats polisförhör, hvilket ledt till hans frigifvande utan
att åtal vid domstol egt rum. Det utståndna lidandet är i detta fall af
så kort varaktighet, att en lagstiftning i ämnet utan synnerlig olägen¬
het bör kunna anstå, till dess man vunnit någon erfarenhet om verk¬
ningarna af hvad som nu skulle föreslås och om de uppoffringar, som
derigenom ådragas samhället.
Ersättningens begränsning till den skada, som i materielt hän¬
seende drabbat den häktade eller dömde, torde tillräckligt motiveras af
svårigheten att uppskatta det lidande, som i öfrigt varit eu följd afflå-
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
hetens förlust. I detta hänseende öfverensstämmer det nu utarbetade
förlsaget med de tyska och österrikiska lagförslagen. (Jfr S. L. 6
kap. 2 §.)
Deremot ligger en olikhet deri, att bestämmandet af ersättningen
och dess belopp skulle enligt mitt förslag lemnas åt den högsta ad¬
ministrativa myndigheten och enligt de främmande åt domstolarna. Då
för ersättningens utgående skulle åberopas billighetsskäl, men ej rätts¬
anspråk, ligger afgörandet af dessa frågor egentligen utom domstolar¬
nas verksamhetsfält. Vid sådant förhållande saknas skäl att genom
pröfningens förläggande dit äfventyra den enhet i tillämpningen, som
vinnes genom dess öfverlåtande i en enda hand. Kontrollen öfver an¬
vändandet af de för ersättningarnas utgörande anvisade statsmedel blefve
ock verksammare, om medlen disponerades af administrativ myndighet.
Att Kongl. Maj:t skulle före afgörandet inhemta Justitiekanslerns ytt¬
rande öfver inkomna ansökningar, har jag tagit för gifvet; dock torde
något stadgande härom ej böra intagas i lagen.
Genom den föreslagna lagen skulle, derest häktning eller fällande
dom tillkommit genom embetsfel af vederbörande myndighet, det ej
vara den tilltalade förmenadt att vända sin talan mot den felaktige,
derest åtal för tjenstefel mot honom väckes, liksom ock staten ej skulle
sakna regress mot denne för återbekommande af möjligen utbetald er¬
sättning.
Jag hemställer på dessa grunder, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
för det ändamål, som i 87 § Regeringsformen omförmäles, infordra
Högsta Domstolens yttrande öfver ett så lydande förslag till
Lag, angående ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade el¬
ler dömde.
1 §•
Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad, och varder
åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade
i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han
genom frihetens förlust lidit, ersättning af statsmedel tilldelas honom
eller, i händelse af hans frånfälle hans enka eller oförsörjda barn, der
på grund af hvad i ransakningen förekommit befinnes att det brott, för
hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget, eller att det begåtts af an¬
nan än den tilltalade, eller att det eljest icke kan vara af honom be¬
gånget, samt i de två senare fallen icke anledning förefinnes att den
tilltalade varit delaktig i brottet.
Hvad nu är sagdt, gälle icke om den, som sökt att genom afvi-
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
kande eller annorledes undandraga sig ransakning eller att genom un¬
danrödjande af bevis eller egendom hindra sakens utredning, ej eller
om den som genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller
genom att falskeligen angifva sig sjelf eller eljest uppsåtligen föranledt,
att åtalet mot honom blifvit anstäldt eller fullfölj dt.
2 §.
blår någon, hvilken blifvit dömd till straffarbete eller fängelse
eller till böter, som förvandlats till frihetsstraff, helt och hållet eller till
någon del undergått straffet, och varder lian efter ny ransakning, som
med behörigt tillstånd hållits, frikänd eller dömd till ringare straff, än
han redan utstått, må för det hinder eller brist i hans näring, som till¬
skyndats honom genom verkställandet af straffet eller den del deraf,
hvarifrån han sedermera vunnit befrielse, ersättning af statsmedel till¬
delas honom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oför¬
sörjda barn, der icke den sakfälde genom sanningslös bekännelse vid
eller utom rätten eller genom att falskeligen angifva sig sjelf eller el¬
jest uppsåtligen föranledt att han blifvit dömd till det straff, som gått
i verkställighet.
Förhållandet emellan fängelse och straffarbete bedömes enligt de
i 4 kapitlet 6 § Strafflagen stadgade grunder.
3 §.
Ansökning om ersättning enligt denna lag ställes till Konungen
och skall, för att komma under pröfning, ingifvas till Justitiedeparte¬
mentet inom ett år, räknadt i fall, som i 1 § sägs, från den dag, då
domstols beslut, hvarigenom åtalet förklarats nedlagdt eller den till¬
talade blifvit frikänd, vunnit laga kraft, och i fall, hvarom 2 § handlar,
från den dag då laga kraft åkommit det utslag, hvarigenom den till¬
talade blifvit frikänd eller dömd till ringare straff, än lian redan utstått.
4 §.
Har ersättning enligt denna lag utgått till någon, som i strid
mot lag blifvit häktad eller till straff dömd, ege staten söka sitt åter
af den eller dem, som äro för häktningen eller domen ansvarige.»
Hvad Departementschefen sålunda hemstält täck¬
tes hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af Statsrådets
öfriga ledamöter, i nåder bifalla.
Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.
Bih. till Biksd. Prof.. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 7 ffåft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Torsdagen den 12 November 1885.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Wretman,
Olivecrona,
von Segebaden,
Hernmarck,
Wedberg,
Ahlgren,
Abergsson.
Tillförordnade byråchefen, revisionssekreteraren Herslow, före¬
drog i underdånighet:
3:o.
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet in¬
för Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 30 sistlidne Oktober, hvar¬
medelst, för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, Högsta
Domstolens utlåtande blifvit infordradt öfver ett inom Justitiedeparte¬
mentet utarbetadt, detta protokoll bifogadt, förslag till lag, angående
ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller dömde.
1 §•
Justitierådet Olivecrona, med hvilken Justitierådet Abergsson in¬
stämde, hemstälde om eu förändrad redaktion af § 1, hvarigenom det
första stycket skulle komma att afdelas i 2:ne punkter, i stället att, så¬
som förslaget innehåller, utgöra en enda allt för lång punkt. Genom
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
en något förändrad form, utan all förändring i sak, skulle ock de i pa¬
ragrafen omförmäld a särskilda fall kunna klarare framträda i eu på
följande sätt anordnad lydelse:
§ 1.
Har någon blifvit såsom misstänkt för brott häktad och varder
åtal, som mot honom anställes, sedermera nedlagdt eller den tilltalade
i målet frikänd, må för det hinder eller brist i hans näring, som han
genom frihetens förlust lidit, ersättning af allmänna medel tilldelas ho¬
nom eller, i händelse af hans frånfälle, hans enka eller oförsörjda barn.
Sådan ersättning skall dock endast då utgå, när på grund af hvad i
ransakningen förekommit befinnes:
1. att det brott, för hvilket han tilltalats, icke blifvit begånget; eller
2. att det föröfvats af annan än den tilltalade; eller
3. att det icke kan vara af honom begånget;
samt i sistnämnda begge fall anledning icke förefinnes att den till¬
talade varit delaktig i brottet.
Ej må sådan ersättning tilldelas den, hvilken
1. genom afvikande eller annorledes sökt undandraga sig ransakning;
eller
2. genom undanrödjande af bevis eller egendom hindrat sakens utred¬
ning; eller
3. afgifvit sanningslös bekännelse vid eller utom Rätten; eller
4. falskeligen angifvit sig sjelf; eller
5. eljest uppsåtligen föranledt att åtal mot honom blifvit anstäldt eller
fullfölj db
2 och 3 §§.
Justitierådet Wretman, med hvilken Justitieråden Hernmarck och
Aberg sson instämde, yttrade:
Såsom vilkor för utgående af den i 2:dra § omförmälda ersätt¬
ning till person, som orätt undergått honom ådömd bestraffning, är stad¬
gadt, att denna person skall efter ny med behörigt tillstånd hållen ran¬
sakning blifvit frikänd eller dömd till ringare straff än han redan ut¬
stått; men enär, med afseende å lagens stadgande angående de fall då
lagakraftvunnen dom må återbrytas, tillstånd till ny ransakning för
utrönande huru vida en till ansvar fäld person må hafva blifvit för hårdt
dömd ytterst sällan torde kunna erhållas, allraminst i händelse den sak-
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 9.
fälde underlåtit att öfverklaga domstols derom gifna beslut, synes mig
vara skäl att lemna Kongl. Maj:t rätt till ifrågasatt ersättnings utgif¬
vande äfven för de fall att, i anledning af mot domare eller annan
embetsman anstäldt åtal, blifvit utrönt, att någon person är vorden till
redan undergånget frihetsstraff orätt dömd.
Hvad angår det i sista punkten af 2:dra § föreslagna stadgande
om förhållandet mellan fängelse och straffarbete, så enär i öfrigt i den
föreslagna lagen icke förekommer någon föreskrift angående grunder
för bestämmande af beloppet utaf den ersättning, hvartill Kongl. Maj:t
må finna en oskyldigt häktad eller dömd person berättigad, anser jag
denna punkt böra utgå; och hemställes derföre, att ifrågavarande §
måtte ändras i öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit föreslaget;
i sammanhang hvarmed jemväl i 3 § torde böra tilläggas föreskrift om
tiden för ansökning om ersättning för det fall, att densamma grundas
å utslag öfver emot embetsman anstäldt åtal.
Justitieråden von Segebaden och Ählgren lemnade ifrågavarande
§§ utan annan anmärkning, än att sista stycket i 2:dra § såsom obe-
höfligt kunde utgå.
I denna anmärkning instämde Justitierådet Olivecrona; hvarjemte
han i afseende å 3 § vidare anförde:
»I denna § uppställes den grundsats, att ersättningsanspråk, en¬
ligt ifrågavarande lagförslag, skola i administrativ väg pröfvas och af-
göras, allt under förutsättning att Riksdagen förslagsvis anvisar medel
för de eventuela utgifter, som deraf kunna blifva en följd. Om man
anser att dylika anspråk hafva en verklig rättsgrund, som den lidande
samhällsmedlemmen har att emot staten göra gällande, hvarföre skall
domstol icke i sådant fall kunna tillåtas pröfva rättsanspråket lika väl
som den dömande myndigheten får göra i andra rättsfrågor mellan in¬
dividen, å ena sidan, och staten å den andra? Jag finner icke något
giltigt skäl till afvikelse i de fall lagförslaget omförmäler från en regel,
som tillförsäkrar den rättsökande den grundligaste och mest opartiska
pröfning af alla de förhållanden, hvilka kunna gifva stöd åt anspråket.
Icke någon kan heller vara lämpligare att ingå i en sådan pröfning än
just den domstol, hvilken undersökt alla sakförhållanden och dervid
kommit till det resultat, att den sökande oskyldigt lidit frihetens för¬
lust. I främmande länder, der fråga uppstått om införande i lag af
analoga rättsregler med dem, som det remitterade lagförslaget innehål¬
ler, har man förutsatt att domstolen, som pröfvat grunderna för förkla¬
randet att individen undergått ett lidande, som oförtjent drabbat ho¬
nom, äfven borde yttra sig om storleken af den ersättning för hinder
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
och brist i näring, som skulle tillkomma honom. Jag hemställer der¬
före om ändring af § 3 i den syftning, att domstol må pröfva ersätt¬
ningsanspråk af beskaffenhet, som i detta lagförslag omförmälas».
4 §•
Enär hvad denna § innehölle kunde gifva anledning till den orig-
tiga föreställning, att beslutet i ersättningsfrågan skulle ega bindande
verkan mot den eller dem, som vore för häktningen eller domen an¬
svarige, ansågo Justitieråden Wretman, Olivecrona, von Segebaden och
Hernmarck att förevarande § borde utgå.
Justitierådet Wedberg lemnade förslaget utan anmärkning.
Ex protocollo
Th. Wilh. Malm.
14
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 9.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartements ärenden, hdllet in¬
för Plans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Fredagen den 18 December 1885,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,
Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Loven,
von Steyern,
Friherre von Offer,
IPammarskj öld,
Richert,
Ryding,
von Krusenstjerna,
Friherre Tamm,
Justitieråden: Ahlgren,
A bergsson.
Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet von Steyern anmälde
i underdånighet:
2:o.
Högsta Domstolens yttrande öfver det enligt Kongl. Maj:ts be¬
slut den 30 sistlidne Oktober dit remitterade förslag till lag angående
ersättning af statsmedel åt oskyldigt häktade eller dömde.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departe¬
mentschefen :
))I afseende å den af tre ledamöter i Högsta Domstolen vid 2 §
gjorda anmärkning, att ersättning borde kunna utgå äfven i det fall,
att i anledning af mot domare eller annan embetsman anstäldt åtal ut¬
rönts att någon blifvit till redan undergånget, frihetsstraff orätt dömd,
får jag erinra att, om ock genom åtal mot vederbörande domare blif¬
vit behörigen konstateradt att en meddelad straffdom varit lagstridig,
detta dock ingalunda med nödvändighet innebär, att det genom domen
ålagda straffet varit materiel orättvist. Ty i åtalet mot domaren kan
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.
endast tagas hänsyn till det skick, hvari den sak, som genom straff¬
domen blifvit pröfvad, förelåg till afgörande; men äfven om detta skick
befinnes . vara sådant att det icke rättfärdigar det ådömda straffet, är
dermed icke utesluten möjligheten att den, som i rättegången mot den
dömde varit dennes motpart men hvilken, såsom icke varande part i
åtalet mot domaren, deri icke fått föra talan, kunnat ega tillgång på
sådan .ny och fullständigare bevisning, att det ådömda straffet skulle
befunnits fullt lagligt. Endast genom ny ransakning, deri icke' allenast
den dömde utan äfven hans motpart varit i tillfälle att yttra sig och
förete bevisning-, kan det med nödig säkerhet ådagaläggas att den före¬
gående domen i materielt hänseende varit orättvis; och derföre torde ny
ransakning vara ett nödvändigt vilkor för att ersättning för oförskyldt
lidande må kunna den dömde tilldelas af allmänna medel.
Senare momentet af 2 § har, i öfverensstämmelse med hvad Hög¬
sta Domstolens fleste ledamöter hemstält, blifvit utesluten.
Beträffande 4 § har anmärkts att, då innehållet af denna § kunde
gifva anledning till den origtiga föreställning att beslutet i ersättnings¬
frågan skulle ega bindande verkan mot den eller dem, som vore för
häktningen eller domen ansvarige, samma § borde utgå; men enär, en¬
ligt denna §, staten icke tillförsäkrats något annat eller mera, än rätten
att mot vederbörande embets- eller tjensteman föra talan om återfående
af hvad staten till godtgörande af hans fel utgifvit, och en slik rätt,
den der icke gerna kan af staten eftergifvas, skulle, i brist af uttryck¬
ligt stadgande af ifrågavarande syfte, kunna staten frånkännas på den
grund, att staten, som af billighetsskäl ansett sig böra ersätta den vål¬
lade skadan, härtill dock icke haft någon rättslig förpligtelse, synes mig
berörda § böra bibehållas.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdå¬
nighet, att ifrågavarande lagförslag, sådant det af mig nu förordats,
måtte af Eders Kongl. Maj:t godkännas och jemlikt 87 § Regeringsfor¬
men för Riksdagen till antagande framläggas.
Justitierådet Åbergsson åberopade hvad han vid förslagets gransk¬
ning i Högsta Domstolen yttrat i fråga om §§ 1 och 2.
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter
täcktes Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredra¬
gande Departementschefen hemstält; och skulle propo¬
sition i ämnet till Riksdagen aflåtas i enlighet med
bilagan Ditt. B vid detta protokoll.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.