Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
1
N:o 43.
Af Herr Smith: Om meddelande af lagbestämmelser rörande sain-
egendom i fastighet m. in.
I en föregående motion har undertecknad visat, huru som Stock¬
holms stads utgifter och skulder med en förfärande hastighet vuxit
under det senast förflutna årtiondet, samt i anledning häraf föreslagit,
att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om förslag till sådana förändringar i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, hvilka kunde för framtiden, om icke förhindra, så åtminstone
försvåra möjligheten af en så oklok och obetänksam hushållning med
stadens medel, som den, hvilken under de senaste åren varit rådande.
Het är också nu på yttersta tiden att vidtaga åtgärder i detta syfte.
I följd af byggnadsverksamhetens nästan totala afstannande har nem¬
ligen den stora arbetarestock, som inom hufvudstaden sysselsatts vid
bygge? förlorat sitt arbete och ser sig hotad af bister nöd. Antag¬
ligen nödgas kommunen inom kort träda emellan för att afhjelpa
den. mest trängande nöden, och sålunda lofvar framtiden en ansenlig
ökning af kommunens utgifter, medan på samma gång både de direkta
och indirekta skatterna och afgifterna komma att minskas.
Efter mitt förmenande måste någonting göras för att om möjligt
upplifva och i ett bättre hjulspår inleda den plötsligt afbrutna byggnads¬
verksamheten i Stockholm och för att i tid afvärja den större kris, som
eljest måste uppstå bland husegarne och byggmästarne, då de icke lika
kitt som i fjor kunna finna köpare till sina hus. För visso torde dessa
försäljningar blifva mycket färre i år än i fjor, då fastighetsköpen i
hufvudstaden betingade ett sammanlagdt saluvärde af 62 millioner kro¬
nor, eller nära ‘ af samtliga bevillningstaxerade fastigheters i Stock-
Bih. titt lliksd. Prof. 1886. 1 Sami. 2 Åfd. 1 Band. 8 Käft. 1
2
Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
bolin taxeringsvärde, 402 millioner kronor. Under sådana omständig¬
heter och om ingenting åtgöres, torde följden här blifva densamma,
som förut visat sig i utlandets större städer vid likartade törhållanden,
nemligen att några få rika personer eller bolag, som lemnat lån åt
liusegarne och byggmästarne, på konkursauktion för rampris inköpa
de nyuppförda husen, medan handtverkare, materialförsäljare och andra,
som lemnat arbete eller varor på kredit, men sakna kapital för att in¬
köpa husen, göra sådana förluster, att de ruineras, på samma gång
som allmänheten uppskörtas genom höga hyror, sedan husen kommit
på rika eller hasta händer.
Hvad som lagstiftningen kan och bör åtgöra i denna sak är att
fastställa sådana stadganden, som möjliggöra samegendom i stadsfastighet
samt delning af sådan fastighet. Härigenom skulle det blifva möjligt
för ett stort antal smärre kapitalister, embets- och tjensteman samt
arbetare att bilda inköpsföreningar, som vid utmätningsauktionerna upp¬
trädde som köpare och konkurrenter antingen till de rike intecknings-
hafvarne och derigenom sjelfve kunde komma i åtnjutande af den vinst,
som eljest stannar i några få husspekulanters fickor, eller ock låta för
sin räkning uppföra nya hus och derigenom bereda sysselsättning åt
den lediga arbetarebefolkningen. På detta sätt skulle icke blott bygg-
nadskrisens svåraste följder afvärjas, utan det äfven blifva möjligt för
en mängd personer att förskaffa sig en god och billig bostad, som de
snart nog kunde kalla för sin egendom. Beträffande sakens rent ekono¬
miska sida må nämnas, att amorteringslån på längre tid erhålles intill
husets halfva taxeringsvärde mot 5} procent ränta och amortering, och
att, då hus redan försålts till under f: af taxeringsvärdet, det ej bör
möta synnerlig svårighet för någon af medlemmarne i en sådan före¬
ning att, vare sig på en gång eller genom årliga afbetalning;!r, erlägga
den på honom belöpande andelen af skilnaden mellan amorteringslånet
och försäljningspriset. Byggmästare och andra, som äro ur stånd att
bibehålla sina hus, skulle antagligen i de flesta fall finna köpare till
husen i sina hyresgäster, i fall dessa erhålla sina lägenheter till sådant
pris, att deras årliga utgifter till ränta och amortering icke uppgå till
högre belopp än hyran nu, och att de efter högst 15 års förlopp blilva
skuldfrie egare till sina lägenheter, hvarigenom de allt för ofta åter¬
kommande flyttningskostnaderna äfven inbesparades.
Då husen i Stockholm äro öfver hufvud intecknade till 58% af
taxeringsvärdet och då hus redan sålts till långt under j deraf, sa inses
lätt, att något måste göras för att motverka forcerade försäljningar till
ännu lägre pris och till fördel för några få spekulanter, hvilket, efter
mitt förmenande, endast kan ske genom att sätta den stora massan
Motioner i Första Kammaren, N:o 43.
3
af hyresgäster i tillfälle att förvärfva sig laglig eganderätt till sina
bostäder efter några få år medelst betalande af samma hyra, som nu
erlägges. Att sådant är möjligt bevisas af följande exempel: Om ett
hus, som är taxeradt till 100,000 kronor och som vanligen inbringar
8 " n derå i hyresafkastning, skulle säljas för f af taxeringsvärdet, eller
66,666 § kronor, så skulle halfva taxeringsbeloppet kunna lånas mot
5-' °/0 ränta och. amortering, då 2f % återstode till ränta och amortering
af öfverskj utande köpeskillingen, som dermed blefve betald på några
få år, utan att nuvarande hyresutgifter ökades. På detta sätt skulle
naturliga husköpare kunna uppstå, och huskriser upphöra, samt eu sund
byggnadsverksamhet fortgå till gagn för både kommunen och dess med
byggnadsväsendet sysselsatta del af befolkningen.
År 1882 ingick Riksdagen till Kongl. Maj:t med en underdånig
skrifvelse, hvari Riksdagen dels betonade de skäl, som i allmänhet tala
för införandet i vår lag af bestämmelser angående de rättsförhållanden,
som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande del¬
ning af sådan fastighet, och dels anhöll om en utredning af hithörande
frågor. Nära fyra år hafva sedan dess förgått, utan att Riksdagen fått
mottaga något svar på sin framställning; den synes hafva råkat i glömska.
Under sådana förhållanden, och då, såsom jag visat, det är af
yttersta vigt, att dylika lagbestämmelser sä fort som möjligt utfärdas, vå¬
gar jag föreslå,
att Riksdagen måtte, efter förslag af Lag-Utskottet,
för sin del besluta lagbestämmelser rörande samegen¬
dom i stadsfastighet samt delning af sådan fastighet.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
L. O. Smith.