Motioner i Första Kammaren, N:o 38,
19
N:o 38.
Af Herr Nyström: Om anslag till utredning af frågan omför-
ändrad organisation af landtmätericorpsen.
Redan för flere år sedan blef denna fråga väckt och förehafd till
behandling, ehuru då förhållandena ännu icke voro af så, oroande beskaffenhet,
som de nu gestaltat sig. Hon har också vunnit ökadt lif genom skiftesgöro-
målens aftagande och det till följd deraf ökade bekymret för eu stor del af
de nuvarande skifteslandtmätarnes utkomst. När denna fråga först väcktes,
ville det synas som betraktade allmänheten densamma med likgiltighet och
såsom främmande för sig. Men i detta fall torde en förändring hafva in-
trädt. Också kan det icke nekas, att detta ämne på det närmaste berör
icke blott landtmätericorpsen, utan i minst lika hög grad en väsentlig del af
landets befolkning. Det är derföre nödigt betrakta henne ur begge dessa
synpunkter.
Om man måste erkänna, att den jordegande befolkningen i vårt land
utgör sjelfva kärnan och det öfvervägande antalet af landets invånare, hvar¬
före också dess välbefinnande intager ett framstående rum, torde man på
samma gång böra medgifva, att de tjensteman, hvilkas befattningar just
afsett befrämjandet af detta välbefinnande, mera direkt än någon annan
tjenstemannacorps gagnat det allmännas utveckling. Genom landtmätarnes
skiften hafva eganderättsförliållandena blifvit ordnade och betryggade, och
först derefter har ett verkligt framåtgäende jordbruk blifvit möjligt. Landet
har sålunda vunnit ofantligt af dessa arbetens utförande; men det har på
samma ^ gång erhållit mycket mera. Staten har nemligen från landtmätarne
utan någon egentlig uppoffring förvärfva t sig en egendom, hvars värde upp¬
går till flera millioner. Denna egendom, som består i en mängd kartor
och handlingar, har staten utan ersättning erhållit. Utom det behof af dessa
samlingar, som staten haft för betryggande af alla eganderättsförhållanden
20
Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
hvad landets jord beträffar, har staten derjemte den nyttan af desamma, att
hon kunnat bigga dem till grund för andra arbeten, som afse både landets
materiella förkofran och bevarande åt dess sjelfständighet, eller med andra
ord för kännedom om landet i topografiskt, ekonomiskt och geologiskt hän¬
seende. Ehuru landtmätarne hafva af den enskilde jordegaren hatt ersätt¬
ning enligt taxa för sina utförda arbeten, har dock nu den tidpunkt inträdt,
då förrättningarne aftaga t och då de ännu mera komma att aftaga i en snar
framtid. Huru skall under sådana förhållanden landtmäfaren kunna reda
sig? Han har under en stor del af sitt lif egnat sig åt dessa arbeten; i
denna rigtning har han utvecklat sina insigter; mången har offrat sin helsa
på dessa förrättningar, alla sin ungdom, icke fä sina bästa år. Man byter
icke om lefnadsyrke lika lätt som man byter om rock. Dertill fordras tid,
håg och krafter. Ju äldre man är, desto svårare att sätta sig in i nya
förhållanden, och ju trägnare man egnat sig åt en viss bana, ju skarpare
man rigta t sin iakttagelseförmåga på vissa bestämda föremål, desto mera
förslappas förmågan för en ny bana och blicken för nya föremål. Det är
ett hardt öde för eu man vid framskriden ålder att endast hafva detta val.
Det är så mycket hårdare som vid hans inträde på denna bana ingen före¬
ställning om möjligheten deraf kunde uppstå hos honom, sa mycket hårdare
som han fortfarande hyser den önskan, att blifva i tillfälle att verka i sitt
yrke, utan att denna önskan kan uppfyllas. Det mindre vanliga förhållandet
inträder, och har redan till eu del inträdt, att en gammal tjenstemannacorps,
som vill ha sysselsättning, saknar sådan och med detsamma sin utkomst.
Invändningar kunna visserligen göras. Man kan sålunda invända, att landt¬
mätarne haft skälig ersättning för sin möda. Detta eger nog sig rigtighet,
men så hög har icke denna ersättning varit, att landtmätaren derpå kunnat
åstadkomma så stor besparing, att han på sina äldre dagar kan vara betryggad
för ekonomiska bekymmer. 1 )et torde derföre icke innebära några obefogade
anspråk, då han byst förhoppning om, att staten på ett för det. allmänna
lämpligt sätt och utan att dervid göra några uppoffringar vidtager sådana
förändringar i organisationen af landtmätericorpsen, att icke eu stor del af
dess medlemmar bringas till verkligt armod. Landtmätaren begär ingen skänk.
Det enda lian önskar är arbete och eu anspråkslös ersättning derför. Skulle
icke detta vara en billig begäran? Skulle icke detta vara så mycket lättare
att tillmötesgå, om det kan sko på ett sätt som länder det allmänna till
verklig nytta?
Jag vill derför nu tillse, huru en sådan förändring må kunna åväga¬
bringas i landtmätericorpsens organisation, att dess framtid betryggas, utan att
staten underkastas några särdeles förökade utgifter eller den enskilda drabbas
af tryckande ersättningar till landtmätaren.
Motioner i Första, Kammaren, N:o 38.
21
Till 1870 års riksdag hade regeringen aflåtit proposition om andra
landtmäteritjensternas indragning. Dä det var oneldigt att dessa tjenster
voro obehöflig^ eller med lätthet kunde sammanslås med första landtmäteri-
tj eu sfer, uppstod ingen opposition mot förslaget, men man ansåg dock billigt
vara, att lönerna borde bibehållas till skifteslandtmätericorpsens fromma, genom
uppdelning åt ett visst antal kommissionslandtmätare. Lönerna blefvo dock
tagna för bearbetandet af ekonomiska karteverket och äro nu som det vill
synas af statsverkspropositionen stadda på väg till ett ännu mera främmande
ändamål, topografiska karteverksarbetet. För många äldre landtmätare, som
inträdt i landtmäteriet med den anspråkslösa förhoppningen att möjligen på
äldre dagar, när helsa, krediter aftagit, komma till en sådan ringa aflöning
som 900 kronor, försvann således hoppet att kunna påräkna ens den torftigaste
utkomst på ålderdomen. Billigt var detta icke, och rättvisan fordrar derför,
att lönerna återbördas till skifteslandtmätericorpsen.
Det har äfven blifvit föreslaget, att landtmätericorpsen skulle förminskas.
Eu sådan förminskning har i sjelfva verket redan inträdt. Enligt landtmäteri-
styrelsens underdåniga utlåtande af år 1869 uppgick de på eget ansvar vid
Allmänna Skiftesverket tjenstgörande landtmätarnes antal vid 1865 års slut
till 408, men redan vid 1869 års slut hade det nedgått till 356 och enligt
styrelsens berättelse för år 1884 hade antalet nedgått till 256, inberäknadt
24 förste landtmätare. Oaktadt detta aftagande antal, som förmodligen ytter¬
ligare kommer att förminskas, saknar redan kanske hälften af skifteslandt-
mätarne full sysselsättning, och en del af de öfrigas ställning är icke heller
afundsvärd. Med afseende på detta sorgliga öde ligger det nära till hands,
att landtmätarne i första rummet borde vara sjelfskrifna till vissa förrätt¬
ningar, som nu utföras till eu stor del af andra personel'. Ingenting ligger
i detta fall närmare än de ekonomiska karteverken. Det må med skäl väcka
förvåning, att, då landtmätare finnas, som sakna sysselsättning, icke dessa
företrädesvis blifva använda till de ekonomiska karteverkens utförande. Dessa
civila arbeten utföras nu hufvudsakligen af med arbetet ovana militära personer
under ledning af Chefen för Generalstabens Topografiska afdelning och lära enligt
sista års statsverksproposition komma att taga en tid af 35 år, och en kostnad
af omkring 10 millioner, eller omkring 8 millioner kronor sedan den topo¬
grafiska delen af arbetet frånräknats. Kan ekonomiska kartverket böra så
långsamt och sa kostsamt utförasV Nej! Med sådan långsamhet vinnes icke
ändamålet, tv kartan öfver den först behandlade delen af landet blir ju allt
för antik, innan den sista utkommer. Kostnaden blir ock altför stor. Utföres
åter arbetet af med dylika arbeten vana landtmätare, och utgår afton ingen
dels med årsarfvode, dels ock emot ersättning efter taxa och ledes detsamma
som sig bör, skall säkerligen det ekonomiska eller stamkartearbetet, som
22
Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
sedan kan läggas till grund för topografiska och geologiska kartverken, kunna
utföras på kanske hälften så lång tid och för mindre summa än halfva kost¬
naden, ty det kostade ju ej mer än 1,852 kronor per qvadratmil när det
bearbetades af landtmätarne, men öfver 4,000 kronor när det stått under den
militära ledningen och skulle ju ej kosta mera än 2,000 kronor per mil
eller 2 millioner sjuhundratusen i sin helhet enligt kartografen Dahlmans
skriftliga åtagande.
Det kan icke gerna ifrågasättas, huruvida landtmätarne äro vuxna
detta arbete, då de förnämsta af nuvarande kartografer äro landtmätare
samt förrättningarne icke omfatta någon annan uppgift, än hvad landtmätare
förut haft sig till stor del förelagdt. För öfrig! vore det besynnerligt, om
icke landtmätare skulle kunna utföra ett arbete, hvaråt de egentligen egna!
sig, då för närvarande personer dertill kunna användas, som alldeles icke
befattat sig med de dermed förenade göromål, och hvilka synas hafva, och
höra hafva, en helt annan uppgift. Att till ekonomiska arbeten använda
personer, som, utom saknaden af vana vid dylika förrättningar, derjemte
icke äro hemmastadda i de olika trakterna, skall naturligtvis försena och
fördyra arbetet. Ekonomiska karteverksarbetet synes derföre böra uppdragas
åt landtmätericorpsen.
Hvad som likväl i väsentlig män skulle betrygga landtmätericorpsens
ställning vore visst distrikt för hvarje landtmätare. Man skulle kunna säga,
att det redan finnes landtmä teridistrikt, sa till vida som hvarje län för
sig utgör ett sådant, men detta slags distrikt är dock för obestämdt och
vidsträckt. Deremot medgifver gällande landtmäteri-instruktion att länen
indelas i distrikt, och det är en sådan indelning som är af behofvet på¬
kallad, men som icke kommit och antagligen ej kan komma till stånd utan
att staten träder emellan och indelar riket i landtmäteridistrikt, samt be¬
reder jordegaren nedsättning i landtmäteri-taxan och landtmätaren någon lön.
Man får nemligen icke föreställa sig, att, ehuru för närvarande många landt¬
mätare sakna sysselsättning, riket i en framtid kan undvara landtmätare.
Om än de större skiftena småningom upphöra och någon ytterligare samman¬
dragning af ogerna ej på längre tid förekommer, skola dock städse finnas
mindre förrättningar, vid hvilka landtmä t a rens biträde är behöflig!. Sådana
förrättningar äro hemmansklyfningar, jordafsöndringar, egoutbyten, rågångs-
regleringar, syner, väg- och hägnadsdelningar, samt i följd af dikningslagen
förekommande förrättningar in. in. Ty lika säkert som det i alla tider
kommer att erfordras en domstol och en domare, äfven i civila mål, lika
säkert är det ock, att jordegorne framgent skola vara i behof af en opartisk
och sakkunnig person, som delar jorden åt dem. Landtmäteristyrelsens be-
Motioner i Första Kammaren, N:o 38. 23
lättelse för ar 1884 visar ock, att sådana mindre förrättningar hellre till-
än aftagit under senare åren.
Behofvet åt landtmäteridistrikt har förut icke gjort sig sä mycket
gällande som nu, emedan landtmätarne, under det i stor skala pågående
skiftesarbetet, varit talrika och det sålunda varit lätt för jordegaren att
på närmare håll kunna erhålla landtmätare, utan att behöfva betungas af
dryga resekostnader; men i samma mån landtmäteriförrättningarne blifva af
inskiänktare omfattning och icke tala stora kostnader, samt landtmätarnes
antal blifvit förminskadt, är det af vigt för jordegarne, att på nära håll hafva
tillgång på biträden i landtmäterigöromål. Genom distriktindelningen skulle
detta ändamål vinnas, ocli jordegaren skulle dessutom kunna beredas andra
fördelar af densamma, om distriktlandtmätaren erhölle af staten en bestämd,
om än ringa, årlig inkomst af om ej 1,600 kronor, motsvarande pension och
nedsättningen i landtmäteri-taxan, så, dock 1,000 kronor. Ty i sådant fall
skulle _ taxan kunna nedsättas med t, ex. en tredjedel, hvilken nedsättning
visserligen blefve något större än den bestämda årliga aflöningen, men vunne
i värde till följd af den säkerhet med hvilken den kunde påräknas. En
nedsättning i taxan måste anses vara ett önskningsmål för jordegaren, ty
den är mycket betungande och afskräcker mången gång jordegaren från'att
låta verkställa behöfliga landtmäteriförrättningar. I Norrland, hvarest vid¬
sträckta egorymder förefinnas, blifva kostnaderna så dryga, att flere jord-
egare icke mäkta utgöra desamma, utan tvingas att lemna sin egendom.
Det synes derför vara ganska angeläget, att ett så olyckligt förhållande
upphör genom en nedsättning i taxan. Man har visserligen hört uppgifvas
af jordegare, som äro i goda omständigheter och som således utan olägenhet
varit underkastade skifteskostnader, att dä redan en sä stor del af landet
blifvit skiftad, måste äfven den återstående kunna genomgå denna pröfning.
Ett så egoistiskt resonnement kan icke ega giltighet, om ock blott ur den
sj-npunkten, att det hela ovilkorligen skall lida då enskilda delar drabbas af
uppoffringar. Säkert är, att de tunga skifteskostnaderna på ett betänkligt
sätt hämma jordbrukets utveckling samt att till följd af de fria men väl¬
görande hemmansklyfnings- och jordafsöndringsförfattningarne äfven den som
redan bekostat skifte kan drabbas af ytterligare skifteskostnader.
Man har mot distriktsindelningen gjort den anmärkningen, att jord-
mnehafvaren beröfvas rättigheten att begära den landtmätare han önskar
till förrättningens verkställande; men denna invändning är af mycket ringa
värde. Denna rättighet förlamas helt och hållet, om andra jordegare inom
skifteslaget bestrida förordnandet af den begärda landtmätaren och länssty¬
relsen ej bifaller den förstes begäran. Ofta kan ock denna begäran bifallas
emot alla öfriges bestridande, dä länsstyrelsen, om inga särskilda hinder möta
24
Motioner i Första Kammaren, N:o 38-
måste förordna den, som är mest oförhindrad af de föreslagna. . Härigenom
erhålles landtmätare, som åtminstone af en del af skifteslaget icke önskas.
Genom denna rättighet har dessutom ett beklagligt missbruk börjat inrota
sig, i det att eu och annan jordägare ackorderar med landtmätaren om vissa
förmåner, som ställa landtniätarens opartiskhet i en tvetydig dager, och lätte¬
ligen kan framkalla eu demoralisation, som skadar landtmätarne och kan
medföra beklagliga resultat. Det bör derför ligga i statens och jordegarnes
sanna intresse, att hafva sjelfständige och oveldigelandtmätare, och detta vinnes
ofelbart genom att anlita distriktslandtmä ture, i synnerhet som det måste an¬
tagas, att till sådana förordnas endast fullt duglige och ordentlige landtmätare.
Ett oredligt förfarande af distriktslandtmätaren kan så mycket mindre befaras,
som han står under kontroll af förste landtmätaren, länsstyrelsen, landtmäteri-
styrelsen, jordegaren sjelf och vederbörande domstolar. Till ytterligare sä¬
kerhet kunde ju vid distriktslandtmätarens förordnande det förbehåll göras,
att, da skäl dertill förekomma, länsstyrelsen egde att förordna extra landt¬
mätare. Man har dessutom vunnit erfarenhet från de nordligaste häraderna
i Norrbottens kustland, att laga skiftena kunna försiggå utan att jordegarne
käft med landtniätarens förordnande något att bestyra, och utan att något
slags missnöje försports från jordegarnes sida med förrättningsmännen. Tv
icke mindre än 6 kommuner med tillhopa 78 laga skiften, omfattande en areal
af omkring en million tunnland, hafva nu skiftats i sammanhang med den
verkställa afvittringen af Norrbottens kustland af de. landtmätare jag dertill
såsom afvittringsstyresman föreslagit och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
utan jordegarnes hörande förordna t. Lika lärer ock förhållandet vara i
Finland, hvarest distriktsindelningen är genomförd, der landtmätaren har eu
mindre ’lön, men taxan är nedsatt, och hvarest staten förskjuter jordegarens
andel i skifteskostnaderna emot återbekommandet deraf vid uppbörderna med
en tiondedel årligen, hvilket tillmötesgående från statens sida äfven i Sverige
vore högst önskvärd t. och är af verkligt behof påkalladt.
Utom de fördelar, som staten och allmänheten genom distriktsindelningen
vunne i rättrådige och sjelfständige landtmätare samt i mindre resekostnader
och lägre arfvode, skulle derjemte den väsentliga fördel kunna vinnas att eu
tillförlitlig jordbruksstatistik'kunde erhållas, antagligen i början af hvarje
riksdag, för det föregående året.
Insamlandet af uppgifter till jordbruksstatistiken är nu öfverlemnadt
till Hushållningssällskapen, men det är nogsamt kändt, att dessa uppgifter
lemna mycket öfrigt att önska. Dels inkomma de så sent, att ändamålet
med dem till stor del är förfeladt, dels äro de i sig sjelfva så ofullständiga
och origtiga, att de slutsatser man kunde draga deraf kunna blifva mycket
missledande. Funnes åter distrikt med landtmätare i hvarje, skulle ingen
25
Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
än ~ian ^nnna bedöma och tillse de förändringar, som inom distriktet
inträffade, och å deri hos honom befintliga karta införa desamma, samt till
förste _ landtmätaren insända uppgift både härom och de öfriga, jordbruks¬
statistiken rörande förhållanden, som äro af vigt att känna, Förste landt-
matåren skulle derefter hafva till åliggande att emot skäligt arfvode göra sam¬
man i ag af distriktsuppgifterna och insända detta till statistiska centralbyrån
hvithet tillvagagaende äfven dess chef ansett önskvärd!.. Det är alldeles
gitvet, att distriktlandtmätareii vore den lämpligaste att samla dessa upp-
grltei, ty lian bodde i distriktet, egde karta öfver detsamma, kunde lättare
än andra bedöma, i hvilket. skick jorden befunne sig, äfven som han under sina
Öl rättningar och i Girigt genom gode män och jordegare samt andra personer
vore i tillfälle att erhålla de uppgifter, om hvilka han ej egde specialkännedom.
Dessa clio de förändringar i landtmätericorpsens organisation, som till
laddning för landtmätarne, till fördel för det allmänna och till lättnad för
jordegaren, borde genomföras. Det återstår att tillse huru denna omorgani¬
sering skulle kunna försiggå utan uppoffringar. Till utflyttningshjelp åtgår
tor närvarande omkring 65,000 kronor årligen af statsmedel, men detta bi-
ciag kommer icke jordegaren till godo förrän långt efter förrättningens slut
ofta etter det utflyttningarna blindt in natura verkstad, hvaremot en ned¬
sättning i taxan till något större belopp än utflyttningsbidraget skulle lända
joidegaien till vida större lättnad da det bäst behöfdes. Om emellertid ofvan-
namnde 65,000 kronor lägges till de 21,600, som förut utgått till löner
åt andre landtmätarne men tillsvidare utgå för ekonomiska karteverksarbetet
samt om cirka 50,000 kronor anslås från statsverket, hvilket senare belopp
kunde anses motsvara minskade resekostnader och taxans nedsättning vid
iandtmäterigöromal för kronans räkning jemte värdet på de årligen till staten
utan ersättning ingående renovationerna, så blefve denna summa, tillhopa
lo6,600 kronor, tillräcklig för att aflöna 113 distriktlandtmätare eller i me¬
deltal en för hvarje domsaga med 1,000 kronor hvardera, eller ungefär det
belopp, som utgår till skogstjenstemän i lägsta lönegraden, äfven som till
enahanda löneförhöjning åt förste landtmätarne, så att dessa kunde fråntagas
rättigheten handlägga skiftesförrättningar, blifva verkliga förmän samt biträden
vid egodelmngsrätter och stäldes i ungefär samma aflöningsförhållanden, som
deras vederlikar kronofogdarne. Om dessutom insamlingen af statistiska
uppgifterna öfverlemnades till distriktlandtmätarne och deras sammandra o- till
förste landtmätarne, kunde Hushållningssällskapen med skäl afstå någon ringa
del åt dem tillkommande bränvinsmedel, då de befriades från skyldigheten
att hafva detta bestyr, som i allmänhet icke af dem på ett tillfredsställande
sätt kan fullgöras.
Bih. till Flik sd. Prof. 18S8. 1 Sami, 2 Afä. 1 Band, 7 Höft.
4
26
Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt, rörande landtmätericorpsens
omorganisering genom
1:o) Rikets indelande i landtmäteridistrikt;
2:oj nedsättning af nu gällande landtmäteritaxa emot någon lön till
distriktlandt mätarnc;
3:o) åtagande af staten, att under vissa vilkor förskjuta landtmäteri-
arfvodet; och
4:o) ekonomiska karteverkets utförande och jordbruksstatistiska upp¬
gifters insamling af landtlik;iarnc; och då till hvad ofvan blilvit antöidt
kommer:
att Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 13 Maj 1868 askat en
ännu icke genomförd reorganisation af landtmätericorpsen;
att Landtmäteri sty ro Isen uti underdånigt utlåtande den 13 Augusti
1369 (Bil. A.) tillstyrkt Rikets fleste landtmätares framställning om landt-
mäteridistrikters inrättande, förste landtmätarnes skiljande från skittesförrätt-
ningar och omändring till förman och till biträden vid härads- och egodel-
nin^srätten *
att de skifteslan dtmä t a re, som ej skulle erhålla distrikt, borde under
öfvergångstiden, antingen fördelas pa distrikten i förhållande . till aibets¬
tillgången, samt hela anslaget för distriktlandtmätarnes aflöning tillgodo-
komma samtlige landtmätarne i förhållande till årligen utfördt arbete, ellei
ock, jemte de mänga landtmätarne, som inom Magra är blifva lediga lian
afvittringsverken, och i annat fall skulle ställas pa indragningsstat, syssel¬
sättas med ekonomiska karteverksamheten;
att staten har för ingen annan tjenstemannacorps så illa stäldt som för
den tvåhundraåriga skifteslandtmätericorpsen, hvilken dock i högst väsentlig
man bidragit att lyfta landets jordbruk till den ståndpunkt det har, hvilken
framför allt bör vara oberoende, men hvilken har den mest bekymmersamma
och beroende ställning; 0 .
att staten bär likaledes orättvist stäldt för jordegarne, som maste icke
blott till fullo betala skifteskostnaderna, utan derjemte för intet skaffa
staten eu dyrbar och för helt andra ändamål anlitad samling af kaitoi och
handlingar;
att rättvisa och billighet derföre fordra, att staten bereder vedei-
hörande förmåner uti ifrågavarande hänseenden, likasom den gjort genom
en jemförelsevis lag taxa, men fast lön åt skogstjenstemän för skogsförrätt-
ningar; . .
att, enligt hvad Herr Helanders motion vid 1872 ars riksdag utvisar,
dels topograferna Landtmäterichefen af Forssell, Generalerna Akrell och
Hazelius, aflidne Landshöfdingen Widmark, ekonomiska karteverkets förre
Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
27
chef Öfveringeniören Ljunggren samt Kartografen Dahlman uttalat sig emot
ekonomiska karteverkets skiljande från landtmäiericorpsen, dels ock Kong!.
Maj:t icke mindre än fem särskilda gänger afslagit framställningar derom;
att, enligt Herr Statsrådet Thyselii Yttrande vid 1880 års riksdag,
ekonomiska karteverkets utförande af militära personer »blir en ambulerande
verksamhet, hvilken kommer att kosta lika mycket som om arbetet verk-
stäldes på förutvarande sätt af på fast fot anstå]da personer»;
att arbetets utförande, utom i afseende å den topografiska delen, som
efter plankartans upprättande, kan särskild! utföras af militärer, ej heller
kan lämpligen utföras af desamma derför, att de lång tid af aret: äro och
böra vara upptagna af sina militära göromål;
att eu do! af ledamöterna i 1878 ars karteverkskomité varit emot
arbetets skiljande från landtmätericorpsen och utförande af egentligen militärer;
att samma komité jemte den derefter tillsatta kommissionen beräknat
för arbetets fullbordan icke mindre än eu tid ax omkring 35 är och eu
kostnad af 8 ä 10 millioner kronor, deraf omkring tvänne skulle fordras för
den topografiska delen af arbetet;
att kartverket, då det aren 1860—1872 stod under civil styresman,
kostade endast 1,852 kronor pr qvadrat.mil, men när det under åren 1873 —1877
bearbetades af militärer 4,121 kronor pr mil, efter hvilken senare summa
det skulle i sin helhet kosta 5,600,000 kronor, oberäknad! den topogra¬
fiska delen;
att kartverket deremot, enligt Kartografen Dahlmans skriftliga åta¬
gande, skulle kunna, enligt vederbörandes skäliga fordringar, utföras för
2,000 kronor pr qvaclrat.mil eller för 2,700fi;00 i sin helhet;
att, då Kong!. Magt, enligt statsverksproposition till sista Riksdag,
ansett höjdbeteckningarne och backstrecksarbetet eller en väsentlig del af
det topografiska arbetet icke behöfvas på ekonomiska kartorna, desamma ock
äro endast plankartor samt det skäl, som förefnnnits för arbetets utförande
af militärer, bortfallit;
att samma Riksdag afslagit Kong! Maj:ts framställning om karte¬
verkets bearbetande af hufvudsakligen militärer under de kommande 35 åren
och för eu kostnad af omkring 8 millioner kronor, oberäknad! den topogra¬
fiska delen, men låtit det provisoriskt fortsättas äfven under detta år; och
att Kong! Maj:t, uti till denna Riksdag afgifven nådiga statsverksproposi¬
tion, på grund af Chefens för Generalstabens topografiska afdelning yttrande
att lian saknade hållpunkt för afgifvande af nytt förslag om kartverkets
framtida bearbetande, föreslagit samma provisoriska tillstånd äfven för år
1887, hvilken, i längden fortsatt, gör att karteverket väl blifver utfördt, men
att de äldsta kartorna behöfva omgöras innan de sista utkomma, samt att
28 Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
ingen jemförelse kan ega rum emellan de. delar af landet som blifvit först
och sist kartlagda;
så oek enär af allt detta uppenbart är, att ekonomiska kartverkets
utförande ej kan nöjaktigt ske på den nu i flera år beträdda militära vägen,
så att tiden och kostnaderna för dess fullbordan kunna tillbörligen inskränkas,
men detta synes kunna ske, om arbetet utföres af den nu till stor del
lediga landtmäterieorpsen samt om allt ställes som sig bör, ungefär såsom
jag vid frågans behandling sista riksdag antyda far jag vördsamt föreslå:
det Riksdagen måtte dels i underdånig skrifvelse anhålla
att Kong! Maj:t täcktes låta utreda frågan om behofvet
och lämpligheten af landtmätericorpsens omorganisering i
den rigälling jag här ofvan antydt;
dels för bestridande af kostnaderna för sådan utredning
bevilja ett förslagsanslag af 3,000 kronor.
Ånhålles om remiss till Stats Utskottet.
Stockholm den 26 Januari 1886.
J. E. Nyström.
Transsumt af Bil. A.
Underdånigt Utlåtande, angående lönens indelning i vissa landt-
mätcridistrikt m. in., afgifvet den 13 Augusti 1839 af
Kong!. Landtmäteri-Styr el sen.
Komiterade hafva slutligen, på sätt redan i början af detta under¬
dåniga utlåtande är vordet anmärkt, gjort rikets indelande i vissa landt-
mäteridistrikt, med en landtmätare i hvarje, till ett grundvilkor för sitt
förslag och till stöd för distriktindelningen anfört flera mycket behjertans-
värda skäl.
Detta är en gammal fråga. Den framstäldes för omkring 35 år
29
Motioner i Första Kammaren, JS:o 38
sedan af mig, då landtmätare i Malmöhus län, med afseende hufvudsakligen
å förhållandena inom det länet, men har icke blifvit här i landet förd utom
gränsen för önskningarnes område, ehuru denna fråga, på sätt i början af
detta utlåtande synes, varit föremål för officiel behandling åren 1856, 1858
och 1865 samt i 16 § 2 mom. nådiga Landtmäteriinstruktionen säges —
alldeles så, som jag hemstält uti den 31 Mars 1862 afgifvet förslag till
samma Instruktion — att länen kunna indelas i vissa landtmäteridistrikt,
försedda med egna landtmätare, om Kong!. Maj:t, uppå derom gjord fram¬
ställning, finner skäl att sådan! tillåta. 1 Finland åter, der landtmäteriet
länge bibehöll den organisation, som detsamma fick i hela Sverige hufvud¬
sakligen genom 1783 års Kong!. Landtmäteriförordning, upptogs frågan om
landtmäteridistrikt utaf visso komiterade, hvilka den 7 Juni 1842 afgåfvo för¬
slag till eu ny dylik författning, och den gillades genom Kejserliga förord¬
ningen om Landtmäteristyrelsen in. in. i Finland den 15 Maj 1848. Hämma
Styrelse indelade sedan, genom Cirkulär af den 19 December nämnda är,
hela storfurstendöme! i visso landtmäteri- och justeraredistrikt, med från en
till och med sex landtmätare i hvarje, allt efter distriktens storlek och
landtmäterigöromålens beskaffenhet. Beiåtenheten härmed är allmän. Landt-
mätarne äro skyldige att bo inom sina distrikt. De äro derigenom lätt till¬
gängliga för distriktens innevånare och resekostnaderna äro jemförelsevis
obetydliga.
Denna fråga rörer icke blott landtörn turné, utan äfven jordegarne.
Hvad de förstnämnde angår, så har, såsom i det föregående blifvit
upplyst, eu mycket stor pluralitet af landtmätare i riket godkänt komite-
rades ifrågavarande förslag, hvilkef vittnar, att landtmätarne i allmänhet
anse distriktindelningen för sig fördelaktig eller åtminstone icke skadlig.
Att röster deremot höjt sig, kan icke förundra, dä fråga är om en genom¬
gripande reform; da hvarje sådan reform alltid möter motstånd från flera
håll, — och då landtmätericorpsen är sä talrik. Deremot talar den om¬
ständigheten till fördel för förslaget, att dessa röster äro så få, helst det är
kändt, att det nuvarande sättet att utgifva förordnanden till landtmäteri-
förrättningar är fördelaktigt för många landtmätare. De, som äro emot
förslaget befara:
att icke alla län kunna med fördel indelas i landtmäteridistrikt; men
detta är icke troligt, da eu sådan indelning kunnat genomföras i hela Fin¬
land och der ega bestånd i 20 års tid under allmän belåtenhet samt, enligt
min tanke, distrikten borde vara få och stora samt försedda med 2 eller
flera landtmätare, om och sa länge behofvet det fordrade;
att distriktindelningen skulle motverka begärandet af laga skiften och
andra landtmäteriförrättningar, derföre att jordegare ej kunde få biträde af
30
Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
just den landtmätare, lian önskade; men jag tror, att om verkligt behof af
landtmäteriåtgärd är för hand, — och eljest boga res en sådan kostsam åtgärd
icke, — så skall detta behof, så mycket hellre, som det sällan kännes af
blott eu jordegare, oafvisligen mana till påkallandet af den behöflig'» åtgärden,
äfven om distriktlanutmätaren ej är för alla behaglig;
att landtmätarne skulle fä högst ojemn och somliga ingen sysselsättning
i tjenstfri; detta inträ/lar mule)' va varande förhållanden., dr ganska allmänt
och juni ej af hjelpa*; men de svara olägenheterna för landtmätarne häråt
skulle, enligt min tanke, väsentligen minskas genom eu val ordnad distrikt-
indelning, helst sedan landimätarnes antal blifvit förminskadt till hvad bo
höfvel fordrar.
Hvad härefter joredgarne beträffar, sa förtjena!' det att väl öfveitägas,
om ej de nuvarande lamil mät eridistrikt.cn, d. v. s. länen är o för störa, hvari¬
genom flera olägenheter uppkomma. Sadana äro, att landtmätare och jord¬
egare stundom icke känna hvarandra; att somliga af de fou a otta äro
främmande för i vissa trakter åt, i synnerhet de större, länen förekommande
egendomliga förhållanden; att, till följd åt nu anmärkta tvä omständigheter,
stridigheter, som uppstå, vid landtmäterisammanträden, stundom icke blifva
på bästa sätt utredde och än mindre bilagde, samt att landtmätarnes
resekostnader, som vid smärre förrättningar ofta uppgå till högre belopp, än
arfvodet för förrättningarncs verkställande, blifva mycket drygare än de be-
höfde vara. Detta senare gäller isynnerhet i sådana län, t. ex.. Malmöhus,
Kristianstads, och Skaraborgs, der det egentliga skiftesverket är afslutadt eller
nära sluta dt samt således hufvudsakligen endast små laudtmät.ei itör rättningar
förekomma, såsom hemmansklylningar och jordafsöndringar, väg- och stängsel-
delningar, utstakning;!!' af å karta bestämda, men ä marken tvetydiga skift.es-
linier eller rågångar' in. in. Kär eu gång landtmätarnes antal nedgått till
hvad behofvet högst kraf ver och de således blifva få inom hvarje län, då
skola, enär landtmätarne, såsom det, nu är stäldt, hafva rätt att beräkna
resekostnader inom länens gränser, dessa kostnader, sa mycket hellre som
skjutslega!! snarare kommer att höjas, än sänkas, blifva i hög grad'betungande
för dem, som belåten tarn/f mätares biträde till of vanberörda smdjörrättniufjar.
Men detta biel ve icke händelsen, om länen voro indelade i lämpliga landt-
n it 11 c r i el i s t rikt och landtmätarnes rätt att beräkna resekostnader inski änlu
till distriktgränserna.
Mot distriktindelningen kan emellertid invändas, att distriktens en
gång bestämda ömtålig kunde framdeles behöfva förändras. Detta galler
knappt om sådana län, inom lr vilka det egentliga skiftesverket, ar af slutad t,
och smärre landtmäteri»förrättningar behöfvas i alla trakter af länet till
ungefär lika antal och beskaffenhet, utan om sadana län, der flera byar ännu
Motioner i Andra Kammaren, N:o 38.
31
återstå att skifta, ehuru härtill kan vid uppgörandet af distriktindelningen
tagas hänsigt på det sätt, att flera landtmätare anställas inom distrikt, uti
hvilka berörda byar finnas. Men äfven om förändring af distrikten i vissa
län skulle någon gång erfordras, så innefattade detta ingalunda eu olägenhet,
som vore större än fördelarne af distriktindelningen, och hvarje förändring-
borde dessutom blifva öfverflödig framdeles, då alla byar förlagts i laga skifte,
hvarefter återstående landtmäteriförrättningars antal, omfång och beskaffenhet
korume att kifva ungefärligen lika öfver allt. Befunnes ändock, som troligt
är, distrikten bättre och sämre, sä kunde olikheterna jemkas på det sätt, att
landtmätarnes antal i de sämre distrikten, i man af åtgång, minskades,
hvarförutan ej hinder funnes för landtmätarne att, vid inträffande ledigheter
söka förflyttning från ett sämre till ett bättre distrikt.
Det kan äfven invändas, att jordegarne i distriktet kunde äfventyra,
att få biträde af mindre dugliga landtmätare. Detsamma kali äfven sägas
med hänsigt till de anspråk i tjensteväg, som jordegare lagligen hafva på
t, ex. liäradshöfdingar, kronofogdar och häradsskrifvare, hvilka likväl, obe¬
roende af allmänhetens godtycke eller sa kallade förtroende, eu och eu tjenst-
göra inom sitt noga begränsade, större eller mindre distrikt, och visserligen
icke, om de befinnas vara oskickliga eller försumliga, kunna göras oskadliga
lika snart och säkert, som landtmätarne. Ty i afseende pa dessa gäller
icke allenast, att Landtmäteristyrelsen kan enligt 20 § 3 mom. nådiga
Landtmäteri-instruktionen, när » vice kommissionslandtmätare i tjensten begär
fel eller visar försumlighet » genast afsätta honom och, enligt hd § i samma
nådiga instruktion, suspendera alla Ängs landtmätare, för vissa uppgifna
tjenste-försuinmelser, utan äfven, att Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
bär, enligt 13 § 1 mom. i merberörda Instruktion, »rättighet och skyldighet
att vidtaga alla de åtgärder, som i ett eller annat afseende till landtmäteri¬
förrättningars fortgång och behöriga verkställighet leda kunna och med gifna
föreskrifter öfverensstämma in. in. Det kan dessutom med allt skäl anmärkas,
att jordegare äro underkastade det ofvanberörda Mventyret jemväl under nuva¬
rande förhållanden, hvilka visserligen icke hindra jordegare att sjelf ra föreslå
äfven den sämste af sitt läns landtmätare och för honom erhålla Eders Kong!.
Majits Befallningshafvandes förordnande, derpå många högt talande exempel
finnas.
Vid öfvervägande af alla utaf mig kända olägenheter och fördelar af
länens indelning i vissa landtmäteridistrikt, tiar jag funnit de senare vida
större, än de förra, och anser således, jemväl med stöd af de utaf Eders
Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län samt komiterade an¬
förde skäl och omständigheter,
32
Motioner i Första Kammaren, N:o 38.
att efter vederbör andes hörande och förslag, alla länen,
borde indelas i landtmäteri distrikt, derest icke afseende
på något visst län förekomme sådana omständigheter, som
kunde anses innefatta giltiga skäl till uppskof med distrikt¬
indelningen derstädes; — att dessa distrikts antal icke
borde rättas efter det nuvarande, helst i framtiden allt
för stora antalet landtmätare, hvarigenom distrikten skulle
blifva för små, utan i allmänhet efter domsagornas antal,
dock så, att der domsagorna äro små, icke blott eu skulle
utgöra ett landtmäteridistrikt, och der de äro ovanligt
störa, en domsaga skulle kunna innefatta mera än ett
landtmäteridistrikt; att de nuvarande landtmätarne borde
fördelas på distrikten med hänsigt till beräknelig^ tjenste¬
göromål inom hvarje och med rättighet till tjenstgöring
såsom medhjelpare, der göromål i eget distrikt trofé, hos
landtmätare i annat distrikt, — samt att, sä vidt sådant
utan förnärmande af någon landtmätares lagliga rätt
kunde ske, Landtmäteristyrelsen borde fortfarande bemöda
sig om förminskning af landtmätarnes antal till dess att
blott eu landtmätare funnes i hvarje distrikt, hvilken skulle
vara förbunden att bo inom distriktet och, så vidt möjligt
vore, midt uti detsamma samt berättigad och skyldig att,
med biträde af nödigt antal landtmäteri-auskultanter,
verkställa alla erforderliga landtmäteriförrättningar inom
distriktet utom måhända sådana, som särskild! omförmälas
i 9 § 2 och 3 mom. af nådiga Landtmäteri-instruk-
tionen.
Jag delar fullkomligt komiterades åsigter dels om eu sådan orga¬
nisation af Förste landtmätaretjensterna, att deras innehafvare skiljas från
rättigheten att handlägga landtmäteriförrättningar för enskilde och komma i
en sådan ställning till de andre landtmätarne, att Förste landtmätarne
kunna blifva, hvad de nu icke äro, verklige förmän för och kontrollanter å
de andre landtmätarne samt fullt opartiske biträden åt härads- och ego-
delningsrätter, och dels om det högeligen önskvärda deruti, att distrikt¬
land tmä t arn e försåges med någon fast lön och deremot landtmäteritaxan
skäligen nedsattes. Men då jag redan den 17 September 1850 i det först¬
nämnda afseende! gjort en fullständig underdånig framställning, hvilken
blifvit i nåder ogillad, och komiterade ganska lägligt ansett, att, först
Motioner i Första Kammaren, N:o 39.
33
sedan de af dem framstäf a grundsatserna blifvit godkända, detaljerade för¬
slag kunde med någon fördel utarbetas, för hvithet ändamål komiterade i
underdånighet hemstält om nedsättande af eu särskild komité; alltså och
då, om denna hemställan i nåder bifalies, berörda komité väl äfven borde
insamla de upplysningar från länen och annorstädes, som kunna vara nödiga
för att tillfredsställande uppgöra ofvanberörda detaljerade förslag, lärer jag
icke nu böra dermed mig befatta.
Ludvig B. Falkman.
Gustaf Ljunggren.
Stockholm i Rikets General-Landtmäterikontor den 13 Augusti 1869.
Vidimeras
.i. E. Nyström. L. von Hedenberg.
N:o 39.
Af Herr Törne bladh.: Angående nedsättning af annuiteterna å
de af staten till vissa enskilda jernvägsbolag lemnade låne¬
understöd.
För de lån, som på grund af 1871 och 1876 års riksdagsbeslut bevil¬
jats åt enskilda jernvägsbolag, skall ränta utgå efter 5 procent för året.
Denna räntefot blef utan tvifvel bestämd med afseende derå, att staten icke
skulle för sina försträckningar behöfva vidkännas någon årlig förlust, hvilket
kunde hafva blifvit händelsen, om räntan då hade satts lägre än till 5 proc.
Sedan den tiden har likväl räntefoten för statens egna upplåningar varit i
Bih. till Likså. Prof. 1886. 1 Sami. 2 Afd. 1 Land. 7 Höft. 5