14
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
N:o 33.
Af Har Smith: Angående skrifvelse till Kong!,. Majrt med. be¬
gäran om framläggande af förslag till ändring af för¬
ordningarna, om kommunalstyrelse i stad och om kom¬
munalstyrelse i Stockholm.
Vid behandlingen i riksstånden af förslagen till nu gällande kom¬
munallagar uttalades från åtskilliga håll den förmodan, att resultatet af
den nya lagstiftningen skulle blifva, att kommunens lif antingen komme
att extravagera utöfver naturliga gränser eller ock att förlamas och ut¬
slockna. Långt ifrån att detta senare blef förhållandet, har tvärtom den
kommunala verksamheten så väl på landsbygden som framför allt i stä¬
derna under de nya kommunallagarnes hägn nått en utveckling, som år
för år blir allt rikare och mera storartad.
Hvad stadskommunerna särskildt beträffar, har emellertid den snabbt
och i alla rigtningar förökade verksamheten med ty åtföljande förökade
skatter och förökad skuldsättning icke gifvit anledning till oblandad
glädje. På många ställen och framför allt i hufvudstaden har den me¬
ningen upprepade gånger uttalats i tidningspressen, på offentliga möten
och äfven inom stadsfullmäktige, att de klentrogne vid riksdagen 1859
—1860, hvilka fruktade att det kommunala lifvet skulle komma att
extravagera utöfver naturliga gränser, ej hade så orätt. Det sätt, hvarpå
åtskilliga städers och särskildt hufvudstadens finansförvaltning handhaf-
ves, står icke, säger man, i öfverensstämmelse med grundsatserna för en
klok och förståndig hushållning. Får det fortgå på samma sätt som
hittills torde det ej dröja länge, förr än man äfven i vårt land får höra
talas om städer, som inställa sina betalningar.
15
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
Symptomen till ett mer och mer sig kringgifvande missnöje med
den kommunala finansförvaltningen i städerna och särskild! i hufvud-
staden framträda skarpast bland de lägre, mindre bemedlade klasserna.
Då dessa klasser i följd af de personliga och indirekta skatterna och
afgifterna lemna, i förhållande till sina inkomster, långt större bidrag
till kommuner än de förmögnare, men detta oaktadt, i följd af kommu-
nallagarnes på bolagsprmciper grundade bestämmelser om rösträtten,
hafva föga eller intet inflytande på valen till kommunens förtroendemän,
så ligger det i sakens egen natur, att de med misstro se de styrandes
åtgärder och lätteligen förledas att, om en åtgärd för kommunens räk¬
ning visar sig olämplig eller orättfärdig, å priori sluta, att de styrande
i allt, hvad de företaga, gå slösaktigt eller egennyttigt till väga.
Aro de klagomål, som sålunda framställas, äfven endast i någon
mindre grad berättigade, kunna de lättare än allt annat leda till fram¬
kallandet af en olycklig och förderfbringande strid mellan öfver- och
underklass. Kommunala åtgärder kunna nemligen med större säkerhet
än statsangelägenheter bedömas af en hvar, och de kommunala afgif-
ternas tyngd är långt känbarare än skatterna till staten.
Min sträfvan har städse gått ut på att, så vidt i min förmåga står,
verka derhän, att de berättigade anledningarna till de lägre klassernas
missnöje med de styrandes åtgärder måtte undanrödjas, och att, der
ingå berättigade anledningar finnas, kunskap måtte spridas om klago¬
målens grundlöshet. Jag har nu funnit mig manad att fästa Riksdagens
uppmärksamhet pa hvad jag skulle vilja kalla den kommunala frågan.
För att belysa med siffror, i hvad mån de ofta hörda anmärknin¬
garna mot kommunalförvaltningen i städerna äro befogade, har jag låtit
efter Statistiska Centralbyråns berättelser om kommunernas finanser upp¬
göra följande tablåer öfver städernas (och köpingarnas) i allmänhet samt
särskildt öfver Stockholms stads inkomster, utgifter, upptagna och be¬
talda lån, skuldernas tillväxt samt skuldernas och tillgångarnas belopp
under hvart och ett af åren 1874—1883.
16
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
Städernas (och köpingarnas)
Skuld-
År.
|
Inkomster.
|
Utgifter.
|
Upptagna lån.1
|
Betalda lån.
|
summans
ökning.
|
Skulder.
|
Tillgångar.
|
1874
|
17,134,575
|
19,585,684
|
__
|
__
|
—
|
45,165,406
|
63,655,750
|
1875
|
18,704,251
|
20,726,842
|
6,170,192
|
2,342,415
|
3,827,777
|
49,143,770
|
70,476,624
|
1876
|
20,609,444
|
22,673,318
|
5,850,878
|
2,178,541
|
3,672,337
|
52,858,213
|
76,956,081
|
1877
|
21,273,329
|
24,879,306
|
9,342,483
|
2,870,746
|
6,471,737
|
59,850,926
|
84,596,530
|
187,8
|
22,327,199
|
25,593,731
|
11,508,086
|
4,572,722
|
6,935,364
|
66,826,576
|
90,284,319
|
187!)
|
22,537,696
|
23,985,805
|
11,908,354
|
6,138,329
|
5,770,025
|
72,777,448
|
99,900,126
|
1880
|
23,554,315
|
25,587,590
|
11,527,274
|
7,962,483
|
3,564,791
|
76,908,983
|
105,048,587
|
1881
|
25,108,054
|
26,939,246
|
10,307,58.3
|
6,706,500
|
3,601,083
|
80,785,121
|
110,435,882
|
1882
|
26,232,225
|
28,623,389
|
10,907,641
|
4,204,500
|
6,703,141
|
88,861,634
|
119,743,882
|
1883
|
26,935,053
|
30,707,953
|
10,018,181
|
4,326,194
|
5,691,987
|
94,559,543
|
126,778,822
|
S u in in a
|
224,416,141
|
249,302,864
|
87,540,672
|
41,302,430
|
46,238,242
|
687,737,620
|
947,876,603
|
Stockliolms stads
|
|
|
|
|
Skuld-
|
|
|
År.
|
Inkomster.
|
Utgifter.
|
Upptagna lån.
|
Betalda lån.
|
summans
ökning -f- eller
minskning —
|
Skulder.
|
Tillgångar.
|
1874
|
5,452,100
|
5,222,177
|
__
|
__
|
— 143,656
|
8,703,475
|
13,896,921
|
1875
|
5,606,559
|
5,911,183
|
1,380,952
|
418,098
|
+ 962,854
|
9,732,930
|
14,890,257
|
1876
|
6,092,640
|
7,607,842
|
2,746,002
|
447,838
|
+ 2,298,164
|
11,875,255
|
17,002,964
|
1877
|
6,436,220
|
8,519,619
|
3,777,794
|
532,584
|
+ 3,245,210
|
15,150,692
|
18,867,195
|
1878
|
6,967,069
|
8,964,792
|
4,030,031
|
1,205,921
|
+ 2,824,110
|
18,003,016
|
20,475,116
|
1879
|
7,110,922
|
8,639,051
|
3,806,392
|
674,201
|
+ 3,132,191
|
21,111,712
|
22,280,713
|
1880
|
7,543,597
|
9,677,398
|
7,973,652
|
5,527,943
|
+ 2,445,70!)
|
23,574,525
|
24,472,635
|
1881
|
8,700,307
|
11,054,957
|
4,982,142
|
2,419,777
|
+ 2,562,365
|
26,131,058
|
27,492,409
|
1882
|
8,665,250
|
10,830,245
|
5,057,119
|
1,580,263
|
-f- 3,476,856
|
29,635,283
|
30,729,129
|
1883
|
8,666,605
|
12,357,468
|
4,820,009
|
737,472
|
+ 4,082,537
|
33,673,740
|
34,392,373
|
Summa
|
71,141,269
|
88,784,732
|
38,574,093
|
13,544,097
|
+ 24,886,340
|
197,591,686
|
224,499,712
|
17
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
Af dessa uppgifter framgår först och främst, att utgifterna hvarje
år i städerna (och köpingarna) i betydlig mån öfverskjutit inkomsterna.
Utgifterna uppgingo i medeltal till 111,1 procent af inkomsterna och ut¬
gjorde hvarje år i förhållande till inkomsterna:
1874: 114,3 procent;
1876: 110 ))
1878: 114,0 ))
1880: 108,6 ))
1882: 109,1 »
1875: 110,8 procent;
1877: 116,9 ))
1879: 106,4 »
1881: 107,3 »
1883: 114 B
I hufvudstaden har missförhållandet mellan inkomster och utgifter
varit ännu påtagligare. Ehuru nemligen utgifterna under tioårsperiodens
första år med öfver 4 procent understego inkomsterna, uppgick dock
årliga deficit i medeltal för
För hvarje af åren 1874-—1883 i
cent af inkomsterna:
1874: 95,S procent
1876: 124,9 b
1878: 128,7 b
1880: 128,3 »
1882: 125 »
samma tioårsperiod till 24,8 procent,
tgjorde utgifterna i Stockholm i pro-
1875: 105,4 procent;
1877: 134,5 * b
1879: 121,5 ))
1881: 127,1 »
1883: 142,6 ))
När man jemför inkomsternas och utgifternas tillväxt i städerna
(och köpingarna) i allmänhet, visar sig väl en ringa tendens till förbätt¬
ring under perioden, betraktad i sin helhet, i ty att inkomsterna under
åren 1874—1883 ökades med 57,2 procent och utgifterna med blott 56,8
procent. Men detta gynsamma resultat är beroende uteslutande på in¬
komsternas snabba tillväxt under periodens förra del, eller åren 1874—
1879. Inkomsterna stegrades då med 31,5 procent, eller i årligt medel¬
tal 5,3, utgifterna med blott 22,5 procent, eller i årligt medeltal 3,8 pro¬
cent. Under periodens senare del, eller 1879—1883, ökades deremot in¬
komsterna med blott 19,5 procent, eller i årligt medeltal 3,9 procent,
medan utgifterna växte med 28 procent, eller i årligt medeltal 5,6 procent.
Ännu mera ogynsamt utfaller en dylik jemförelse mellan inkom¬
sterna och utgifterna i hufvudstaden. Under det att inkomsterna under
tioårsperioden växte med 59 procent, uppgick utgifternas ökning till
den häpnadsväckande siffran af 136,6 procent. Under åren 1874—1879
var inkomsternas tillväxt 30,4 eller i årligt medeltal 5,1 procent, och
under åren 1879—1883 blott 21,9 procent, eller i årligt medeltal 4,4
Bill: till Iliksd. Prut. 1886. 1 Sami 2 Afä. 1 Band. ti Haft. ;j
18
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
procent, utgifternas åter under den förra perioden 65,4, eller i årligt
medeltal 10,9 procent, och under den senare 43 procent, eller i årligt
medeltal 8,6 procent.
Deficit mellan inkomster och utgifter har naturligen måst betäckas
genom lån. Vid en jemförelse mellan å ena sidan uppgifterna om ut¬
gifternas öfverskott öfver inkomsterna och å den andra de sins emellan
icke fullt öfverensstämmande uppgifterna om skuldernas tillväxt och
årliga belopp visar sig emellertid, att skulderna ökats med vida högre
belopp, än som fordrats för att betacka nämnda deficit, sådant det framträ¬
der i de officiella siffrorna. Medan nemligen deficit mellan städernas inkom¬
ster och utgifter under åren 1874—1883 uppgick till 24,886,723 kronor,
ökades skulderna med icke mindre än 49,394,137 kronor, och medan i
Stockholm det uppgifna deficit för tioårsperioden var 17,643,463 kronor,
växte skuldbördan derstädes med 24,970,265 kronor. Rätteligen skulle
således utgifterna hafva upptagits till betydligt högre belopp), hvadan också
förhållandet mellan inkomster och utgifter i verkligheten är ännu, mera opro¬
portionerligt, än som framgår eif de officiella uppgifterna.
Hvad beträffar skulderna, så ökades de i städerna (och köpingarna)
med 27,612,042 kronor, eller 61,1 procent under åren 1874—1878, och
med 21,782,095 kronor, eller 29,9 procent, under åren 1879—1883. Under
hela perioden 1874—1883 uppgick tillväxten till 49,394,137 kronor, eller
109,4 procent. Dessa relativa tal, så höga de än äro, äro dock obetyd¬
ligheter i jemförelse med dem, som gälla hufvudstaden ensamt. Der
ökades skulderna under åren 1874—1878 med 12,408,237 kronor, eller
142,57 procent, under åren 1879—1883 med 12,562,028 kronor, eller
59,5 procent, och under hela perioden 1874-—1883 med 24,970,265 kronor,
eller 286,9 procent. I sanning siffror, som icke behöfva kommenteras
för att slå med häpnad!
A sido må dock icke lemnas, att tillgångarna ökats på samma gång
som skulderna. I städerna öfver hufvud taget har deras värde till och
med växt med ett betydligt högre belopp än skulderna, eller med
63,123,672 kronor, och i hufvudstaden uppgick deras värdetillväxt till
20,495,452 kronor. När man vet, att större eller största delen af dessa
tillgångar äro af den beskaffenhet, att de icke lemna och ej heller äro
afsedda att lemna ränta på det nedlagda kapitalet, kan man dock icke
tillmäta tillgångarnas stegrade värde någon synnerligen stor betydelse i
och för bedömandet af finansförvaltningen i städerna. Hvad särskildt
Stockholm vidkommer, så understiger tillgångarnas värdeökning med
nära 4,5 millioner kronor skuldernas tillväxt, eller med andra ord staden
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
19
har under de tio åren användt 4,5 millioner kronor lånta penningar till
sådana utgifter, som icke beredt staden några ökade tillgångar.
De siffror, som här anförts, torde vara mer än tillräckliga att hos
hvarje opartisk stadfästa det omdömet, att de klagomål, som tidt och
ofta höjas mot kommunalförvaltningen i städerna, icke äro oberättigade.
En hvar stadsrepresentant torde också kunna ur sin egen erfarenhet
framdraga enskilda exempel på förvaltningsåtgärder i städerna, som varit
allting annat än öfverensstämmande med en klok och förståndig hus¬
hållnings grundsatser, eller som till och med rent eif gatt ut på att rigta
enskilda personer på kommunens bekostnad, hvilket bevisligen i Stockholm
varit fallet.
Att så lagstifta, att det icke vidare blir möjligt för stadskommu-
nernas styrande och förvaltande män att oanmärkt och ostraffadt begå
fel och försummelser, är naturligtvis omöjligt. Men åtskilligt kan dock
göras på lagstiftningens väg för att förbättra det närvarande tillståndet.
De förändringar i den kommunala lagstiftningen för städerna och sär¬
skilt Stockholm, som närmast äro af behofvet påkallade, äro enligt min
tanke följande: Stadsfullmäktiges ordförande bör årligen utses genom
val af de i kommunens angelägenheter röstberättigade. Derigenom blefve
ordföranden hela kommunens främste förtroendeman. Man behöfde då
icke riskera att på ordförandeplatsen se en person, som allenast vore
en docka i det styrande kotteriets hand. Ordföranden skulle på grund
af sin ställning till valmännen ej blott beflita sig om den formella sidan
af sitt uppdrag, ledandet af stadsfullmäktiges förhandlingar, utan äfven
känna sig manad att så vidt möjligt genomtränga hvarje fråga och söka
förekomma hvarje försök att drifva igenom ett oklokt eller skadligt
beslut.
Det synes för öfrigt icke vara mer än billigt, att städernas invånare
sjelfva få utse stadsfullmäktiges ordförande, då på landet den af kom¬
munalstämman valde ordföranden är sjelfskrifven ordförande hos kom¬
munalfullmäktige, och stämman sjelf utser ordförande i kommunalnämnden.
För närvarande utse som bekant stadsfullmäktige revisorer af sta¬
dens räkenskaper. Då fullmäktige äfven utse medlemmar af drätsel¬
nämnden, hvilken förvaltar de staden tillhöriga fastigheter äfvensom
dess penningväsende, så följer häraf, att det är samma majoritet inom
fullmäktige, som beslutar utgifterna samt sjelf eller genom sina anhängare
verkställer besluten och revisionen. Äfven om ett sådant tillvägugående
icke annat än undantagsvis leder till missbruk, så måste det dock alltid
framkalla misstro, en misstro, som är af för samhället så mycket våd¬
ligare art, som den inrotar sig hos den stora massan af folket. Det
20
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
enda rigtiga torde vara, att revisorernc och deras suppleanter utses
direkt af de till stadsfullmäktige valberättigade. Medlem af fullmäktige
linge icke vara valbar till revisor eller suppleant. Derigenom omintet-
göres hvarje skymt till misstanke derom, att revisorerne skulle stå i
något beroende förhållande till stadsfullmäktiges majoritet och dess
ombud i drätselkammaren samt derför af personlig hänsyn se igenom
fingrarne med möjligen förekommande missbruk. Revisorerne skulle
äfven då starkare känna det medborgerliga uppdragets förpligtelse!’, när
detsamma direkt tilldelades dem af kommunens valmän. De skulle icke
längre, såsom mångenstädes är fallet, fatta sin uppgift såsom gående ut
på endast en enkel siffergranskning, utan äfven underkasta samtliga
verkställighetsåtgärder en genomgående kontroll och kritik. Äfven om
framstälda anmärkningar icke alltid ledde till någon direkt påföljd för
de felande, skulle dock alltid den stora allmänheten genom den för alla
tillgängliga och publicerade revisionsberättelsen, som ej längre vore
inskränkt till en enkel omskrifning af drätselnämndens redogörelse för
stadskassans ställning, erhålla en ledtråd för bedömandet af det sätt,
hvarpå de förvaltande myndigheterna fullgjort sina värf, och af det sätt,
hvarpå stadsfullmäktige utsett ledamöter i stadens nämnder.
Det ligger i sakens natur, att det i allmänhet måste vara förenadt
med stor svårighet att vid eu revision bedöma, huru vida träffade affärs¬
uppgörelser verkstälts med nödig ornsigt, eller om möjligen enskilda
intressen vid den sett sig till godo. Specielt framträda dessa svårigheter
tydligt, då den ena af de kontraherande parterna är en offentlig insti¬
tution. På grund häraf gäller det såsom regel, att i instruktionerna för
offentliga, staten tillhöriga eller under statskontroll stående inrättnin¬
gar är föreskrifvet, att alla affärsuppgörelser af någon betydenhet skola
ske efter infordrande af anbud från allmänheten. Det måste derför för¬
våna, att icke i kommunallagarne finnes infördt något stadgande, som
föreskrifver, att anbud från allmänheten skola städse infordras vid större
affärsuppgörelser, och att ovilkorligen det för kommunen fördelaktigaste af
de inkomna anbuden skall antagas. Att eif sådant stadgande skulle vara
af stor fördel för städerna, derför kunna många bevis anföras. Såsom
exempel må endast nämnas, att i en af våra största kommuner infordra¬
des eu gång anbud på uppförandet af ett nytt skolhus. Intet af dessa
antogs emellertid, utan drätselförvaltningen beslöt, att skolhuset skulle
uppföras af kommunen sjelf. Följden blef, att kostnaderna för husets
byggande uppgingo till mer än 50 procent högre belopp än det lägsta
entreprenadanbudet.
Beträffande stadskommuners skuldsättning är stadgadt i förordnin¬
Motioner i Första Kammaren, N:o 33. 21
gen om kommunalstyrelse i stad, att beslut om upptagande af lån, stäldt
på längre återbetalningstid än två år, skall underställas Kongl. Maj:ts
pröfning, och i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, att
beslut om upptagande af lån i utländskt mynt eller annat på längre tid
än fem år skall underställas Kongl. Maj:ts pröfning, och att beslut om
upptagande af andra lån skall underställas Öfverståthållareembetet. Häri
ligger visserligen en kontroll deröfver, att en stadskommun ej i onödan
eller för mindre beböfliga eller onyttiga ändamål skuldsätter sig. Men
erfarenheten visar dagligdags, att dermed icke är nog. Då ett beslut
om upptagande af lån underställes vederbörande högre myndighet, fram¬
läggas visserligen af stadsfullmäktige de skäl, som tala för nyttan eller
nödvändigheten af det företag, för hvilket lånet är afsedt, men i de
flesta fall saknar den högre myndigheten möjlighet att bedöma, huru vida
kommunens finansiella ställning är sådan, att den tillåter skuldbördans
ökande. En gräns måste varda bestämd, utöfver hvilken en kommun ej
får skuldsätta sig, hvarigenom en god kommunalkredit kan åt landet
bevaras. En lämplig dylik gräns synes vara den bestämmelse, att ingen
kommun får under några vilkor skuldsätta sig mera, än att ränta och
amortering under hela lånetiden kan till fullo gäldas af de till kom¬
munen utgående direkta skatterna. Denna bestämmelse synes för när¬
varande vara så mycket mera af behofvet påkallad, som åtskilliga kom¬
muner redan närma sig nämnda gräns, om hvilken åtminstone icke kan
sägas att den är för trångt tilltagen.
Hvad här sagts om stadskommuner i allmänhet, gäller naturligtvis
äfven Stockholm, som dock både på grund af sin storlek och de i dess
kommunalförordning stadgade bestämmelser intager eu undantagsställ¬
ning, som kräfver särskilda tillägg till hvad som gäller öfriga städer
i riket.
I den Kongl. förordningen om kommunalstyrelse för Stockholm möter
den egendomliga bestämmelsen, att öfverståthållaren förer ordet bland
stadsfullmäktige. Det måste för en hvar förefalla såsom den största
oegentlighet att, när i öfriga städer stadsfullmäktiges ordförande skall
väljas, Sveriges hufvudstad ensam skall vara nödsakad att se ordet föras
bland dess fullmäktige af eu på grund af sitt embete sjelfskrifven ord¬
förande. Det är väl sant, att öfverståthållaren i motsats till landshöf-
dingarne i länen är att betrakta icke blott såsom en statens, utan äfven
i viss mån såsom en kommunens embetsman, men denna omständighet
gör honom icke, vill det synas, mera qvalifieerad att med förbigående af
alla andra leda stadsfullmäktiges förhandlingar. Tvärtom, den massa
tidsödande och ansträngande uppdrag, som ingå i det maktpåliggande
22 Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
()fverståthållareembetet, göra det till eu omöjlighet för äfven den dug¬
ligaste och lifskraftigaste man att egna all den tid och omsorg som
vederborde åt de göromål, som tillkomma främste ledaren af en hufvud-
stads kommunalförvaltning. Det är också en ren absurditet, att den som
i kraft af sitt embete har att pröfva samt godkänna eller flicka,sta stads¬
fullmäktiges beslut i de flesta ämnen, på samma gäng skall leda fullmäk¬
tiges öfverläggningar. Under sådana förhållanden kan den kunglige för¬
troendemannen lätt blifva, hvad lian aldrig är afsedd att vara, ett slags
allenaherskare öfver hufvuclstadens väl och ve. Förordningen om kommu¬
nalstyrelse i stad säger uttryckligen, att bland annat landshöfding, lands¬
sekreterare och landskamrerare icke må »med hänsyn till deras embets- och
tjenstemannaställning» vara stadsfullmäktige. Med mycket, större skäl kan
det sägas, att öfverståt,hallaren »med hänsyn till sin embetsställning» icke må
vara stadsfullmäktiges ordförande i Stockholm.
Såsom en oberättigad inskränkning i hufvudstadens kommunala fri-
het måste också betraktas stadgandena i § 31 af förordningen om kom¬
munalstyrelse i Stockholm, i kraft af hvilka stadganden Ofverståthållare-
embetets stadfästelse erfordras å långt flera beslut, än som å öfriga stä¬
ders fullmäktiges beslut erfordras af Konungens Befallningshafvande.
Billighet och rättvisa påkalla, att nämnda paragrafs stadganden ändras
i öfverensstämmelse med dem, som gälla för öfriga städer i riket.
Vid betraktande af den kommunala verksamhetens storartade om¬
fång i hufvudstaden, vill det synas, som om de skattdragande der borde
hafva berättigade anspråk att få mera än, icke blott hvad hittills varit
fallet, utan äfven hvad invånarne i rikets öfriga städer kunna för
närvarande hafva utsigt till, utöfva direkt inflytande på förvaltningen.
Enligt förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, § 33, skola
stadsfullmäktige bland sig utse högst 10 personer att jemte öfverståt-
hållaren och vice ordföranden hos fullmäktig^ utgöra ett särskild! ut¬
skott, det s. k. beredningsutskottet, som har att med sin uppmärksamhet
följa förvaltningen af stadens angelägenheter i alla rigtningar; till full¬
mäktige göra framställningar och förslag, som i ett eller annat hänseende
häraf kunna föranledas; till föredragning bereda alla de ärenden i öfrigt,
i hvilka fullmäktige skola utlåtande eller beslut meddela, samt å stads¬
fullmäktiges vägnar företrädesvis öfvervaka verkställigheten af fullmäk¬
tiges beslut. Vidare stadgas i §§ 5 och 36 att minst tvenne nämnder,
drätselnämnden och fattigvårdsnämnden, skola af stadsfullmäktige till¬
sättas, och att åt dem närmast skall anförtros vården om kommunens
gemensamma angelägenheter.
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
23
En billig tillökning i de skattdragandes inflytande på kommunalför¬
valtningen i Stockholm torde lämpligast på det sätt kunna beredas, att
det i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm stadgades, att af
dem af stadsfullmäktige, som vid hvarje val erhållit högsta röstetalen,
med undantag af ordföranden, de 5 främste voro sjelfskrifna medlemmar
af beredningsutskottet, och att af de derefter närmast i röstetal följande
så många erhöllo platser i drätsel- och fattigvårdsnämnderna, att deras
antal uppgick till fjerdedelen af hvardera nämndens hela ledamotsantal
eller, om detta antal ej är jemnt delbart med 4, till fjerdedelen af när¬
mast högre, med 4 jemnt delbara tal. På detta sätt skulle det vigtiga
beredningsutskottet komma att bestå af de män, till hvilka hufvudsta-
dens valmän visat sig vid valen till stadsfullmäktige hafva största för¬
troende. Genom ofvan föreslagna anordning med drätselnämnden och
fattigvårdsnämnden vinnes, å ena sidan, att halfva antalet platser i dem
besattes med personer, som stå högt i allmänhetens tanke, och å den
andra sidan att stadsfullmäktige fortfarande liksom hittills äro i tillfälle
att vid tillsättandet af den andra hälften af platser i nämnderna insätta
sådana personer inom eller utom fullmäktiges krets, hvilka på grund af sin
ställning eller sina kunskaper kunna blifva af nytta för den ena eller
andra nämnden. På samma gång som sålunda alla de fördelar, som
kunnat vinnas genom det nuvarande tillsättningssättet, fortfarande stå
till buds, erbjuder det här förslagna sättet för nämndernas utseende den
oskattbara fördelen, att icke ett litet kotteri inom fullmäktige kan enväldigt
förfoga öfver platserna i dem.
På grund af hvad jag här anfört får jag hemställa,
att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för en
kommande Riksdag framlägga förslag
dels till ändring af nådiga förordningen om kom¬
munalstyrelse i stad i syfte, att i stad, der stadsfull¬
mäktige äro tillsatte, de till stadsfullmäktige valberät-
tigade måtte sjelfve årligen få utse ordförande i full¬
mäktige samt revisorer och suppleanter; att vid alla
affärsuppgörelser af någon betydenhet i stad anbud
skola offentligen infordras, och det för staden fördel¬
aktigaste antagas, samt att ingen stad må under någon
förevändning skuldsätta sig till högre belopp, än att
ränta och amortering kunna till fullo under hela låne¬
tiden utgöras af de direkta .skatterna;
24
Motioner i Första Kammaren, N:o 33.
dels till ändring af nådiga förordningen om kom¬
munalstyrelse i Stockholm i syfte, att de till stads¬
fullmäktige röstberättigade må sjelfve få utse ordfö¬
rande i fullmäktige samt revisorer och suppleanter;
att Öfverståthållareembetets rätt att granska samt stad¬
fästa eller förkasta stadsfullmäktiges beslut måtte in¬
skränkas inom samma gränser, som gälla för Konun¬
gens Befallningshafvande med afseende på öfriga stä¬
ders fullmäktiges beslut; att de fem, oberäknadt ord¬
föranden, som vid val till stadsfullmäktige erhållit
högsta röstetalen, blifva sjelfskrifna medlemmar af be¬
redningsutskottet, samt af de derefter närmast i röste¬
tal följande så många blifva sjelfskrifna till ledamöter af
drätselnämnden och fattigvårdsnämnden, att antalet af
de på detta sätt årligen i hvarje nämnd inträdande upp¬
går till fjerdedelen af hela antalet medlemmar i nämn¬
den eller, om antalet ej later sig jemnt dela med
4, till fjerdelen af närmast högre, med 4 jemnt del¬
bara tal; att vidare vid alla affärsuppgörelser af någon
betydenhet anbud skola offentligen infordras, och det
för staden fördelaktigaste antagas, samt att stadens
skuldbörda icke får under någon förevändning upp¬
bringas till högre belopp, än att ränta och amorte¬
ring kunna till fullo utgöras under hela lånetiden af
de direkta skatterna.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.
L. 0. Smith.