Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
25
N:0 11.
Af Herr Smith; Angående försäljning af vissa utarrenderade
kr onoeg endomar.
Efter hvad kandi är, eger svenska staten större och mindre
landtgårdar, spridda särdeles öfver mellersta och södra Sverige, till
eti så betydligt antal, att i riksstaten inkomsten derifrån upptages
till den betydliga summan af 3 millioner kronor. Denna arrendeinkomsts
storlek må till ej ringa grad tillskrifvas den för staten lyckliga tid¬
punkt, då utarrenderingen af de talrika militieboställena vidtogs. För¬
delen häraf är ty värr ej ömsesidig, i det att en stor del af personer,
som råkat öfvertaga kronoarrenden, nödgas utöfver egendomens be¬
hållna afkastning lemna ett tillskott, som är lika beklagligt för den
enskilde, som ett sådant tillstånd är farligt för staten, i det man deraf
må frukta benägenhet hos arrendatorerne för sådana tillställningar,
som hafva eu mindre gynsam inverkan å häfden af den upplåtna
jorden. Så länge de lagskipande myndigheterna funno arrendators
borgesman, trots begränsningen af den ingångna förbindelsen till fem
år, icke förty vara ansvariga för kontraktets uppfyllande jemväl i det
afseende att, om nya borgesman icke anskaffades före utgången af
dessa år och arrenderätten af sådan orsak förlorades, de gamla borges-
männen skulle med . arrendatorn hålla kronan skadeslös för all upp-
komma,nde förlust vid ny utarrendering, gaf den sålunda bestående
ansvarigheten af tre personer en viss säkerhet både för det utfästa
arrendets framtida utgående och såmedelst äfven för uppehållande af
en tillfredsställande hushållning; men Högsta Domstolen har å sista
tiden på goda skäl frångått denna konstlade tolkning af den uttryck¬
ligen till fem år begränsade förbindelsen; och Domstolen har tillika
ansett, att, derest vid förnyad utarrendering ett lägre belopp erhålles,
Bih. till Biksd. Frot. 1886. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Häft. 4
26
Motioner i Första Kammaren, Fko 11.
den förre arrendator!! icke kunde förpligtas att på en gång, med eller
utan kapitalrabatt, utgifva för hela den resterande tiden befunnen
arrendeskilnad, utan allenast år efter år. Med anledning häraf hafva
borgesmännen fredat sig, så snart försummelse icke förekommit under
de fem åren, som deras förbindelse afsett; och sjelfve arrendatorn är,
sedan han gått ifrån egendomen, gemenligen »tryggad för vidare kraf
än för det löpande årets merendels obetydliga arrendeskilnad, hvadan
tillfälle är honom lemnadt att hemma uti landet sätta sin, må hända
genom egendomens utsugning sammanbragta förmögenhet uti säkerhet,
så vida han ej finner lämpligast att med begagnande af densamma fort¬
sätta sin gamla näringsverksamhet uti det särskildt för jordbrukare
lockande Amerika.
Till denna punkt låter den enskilde jordegaren icke saken gå.
Blir det för honom uppenbart, att hans arrendator å de en gång ut¬
fästa arrendevilkoren skall gå under, inser han i vanliga fall, att hans
egen fördel mer främjas genom någon eftergift på arrendet än medelst
ett ensidigt fasthållande af sin å kontraktet grundade juridiska rätt.
Vid statens domänförvaltning nödgas man att gå en nästan motsatt
väg, livilket är en af de många olägenheter, som utarrendering för all¬
män räkning af jordbruksfastigheter föranleder.
Helt visst torde det äfvenledes vara allenast en tidsfråga, när
upplåtelse med evärdlig eganderätt af dessa för staten uppenbarligen
ej behöfliga hemman kommer att vidtagas, så mycket hellre som
lämpligheten deraf redan är erkänd med hänsyn till smärre hemman.
Motståndet deremot grundar sig hufvudsakligen å det betänkliga
deruti, att staten såmedelst skulle beröfvas inkomstbringande förmögen¬
het af högt värde och härigenom göra sig allt mer beroende af stats-
medlemmarnes skattebidrag.
Denna uppfattning må väl vittna om ett, efter min åsigt, obefogadt
misstroende till samhällsmedlemmarnes offervillighet; men vill jag långt
ifrån hafva förnekat betydelsen för samhället af dylik statsförmögenhet.
Hvad jag dock dervid fordrar, är: att förmögenheten, jemte det den¬
samma verkligen lemnar god inkomst i förhållande till värdet, må
hafva ett i socialt hänseende välgörande inflytande; att förvaltningen
deraf kan på ett lika tillfredsställande sätt, som om egendomen till¬
hörde enskilde, ordnas och handhafvas; samt att under kritiska tider,
då statens väl och ve beror utaf möjligheten att erhålla medel till
utomordentliga utgifters bestridande, denna förmögenhet har ett uni¬
versel värde, så att belåning deraf inom landet eller i utlandet må
med säkerhet kunna förväntas.
Undersöker jag från denna synpunkt de smärre jordbruksdomä-
Motioner i Första Kammaren, Ko 11. 27
»ernå, befinnas de sannerligen ej skänka staten den fördel, som skulle
påfordras. För enskilde jordbrukare hafva de varit begärliga, hufvud-
sakiigen åt skäl att man efter tillståndet före den nyligen ordnade
domänförvaltningen förlitat sig å ett angenämt tillfälle att kunna få
handskas med egendomen efter godtfinnande. Nu är tillståndet för
visso mycket förbättradt; men trots allt hvad som blifvit gjordt för
att åstadkomma en god förvaltning, lärer dock en sådan icke kunna
utvecklas under tillämpning af vissa faststälda normer, hvilka Kongl.
Maj:t icke ens anser sig kunna i enstaka fall frångå.
Samhällsmedlemmar i allmänhet tillskyndas naturligen ej något
payn åt jordbruksdomänerna i vidare mån, än att derigenom utskyl-
derna minskas; och hvad jordbrukarne särskildt vidkommer, veta vi
allt för väl, att de snarare hafva olägenhet än nytta af dessa här och
hvar befintliga gårdar, hvilkas innehafvare alldeles icke eller åtminstone
törst etter iakttagande af tidsödande och besvärliga formaliteter kunna
träffa för jordbruket å platsen lämpliga anordningar. Sålunda, någon
tillit tillfredsställande förvaltning blir i afseende å jordbruksdomäner
icke möjlig, lika litet som en lycklig återverkan å det ekonomiska väl¬
befinnandet inom samhället kan af dem härledas, hvarjemte man lätt
finner, huru som någon fördelaktig belåning deraf i utlandet icke skulle
kunna åstadkommas.
Helt annorlunda är åter förhållandet med jern vägar. Detta är en
förmögenhet, hvars rentabilitet med största noggrannhet kan beräknas;
och det nära sambandet deremellan samt samfärdseln och välmågan
inom riket gör, att man, under förutsättning af dess fortsatta stegring,
också må kunna påräkna en tillväxt af trafikinkomsterna. I olika af-
seenden hemta alla rikets undersåtar fördel af eu gemensam förvalt¬
ning, dervid allt kan ordnas å det billigaste och ändamålsenligaste sättet.
Vid densamma gifves nemligen tillfälle till iakttagande af den största
fördelning vid sysslorna, hvadan också kostnaderna vid förvaltningen
icke stiga i proportion med den befarna våglängden. Staten räknar
dessutom lägre räntefot å sitt kapital, köper billigare diverse jernvägs-
materiel samt erbjuder trafikanterna mera säkerhet än enskilda bolag;
i följd hvaraf jag ej tvekar påstå, att jern vägsrörelse, som för de sist¬
nämnda går med förlust, ofta skulle af staten kunna uppehållas med
vinst. Härtill kommer slutligen, att, i samma mån staten ökar sin
jernvägsförmögenhet utan en motsvarande skuldsättning, dess utländska
kredit måste komma att än ytterligare stiga.
Vid jemförelse mellan de anförda begge slagen af statsförmögen-
het vill det alltså synas, såsom företrädet svårligen kunde tilläggas
jordbruksdomäner, utan tillkomma jernvägar; och härpå stöder jag min
28
Motioner i Första Kammaren, N:o 11.
förhoppning, att en under lämpliga vilkor anordnad försäljning af de
förra och inköp af enskilda jernvägar, i den mån fördelaktigt anbud
dertill från bolagen inkom me, skulle inom landet emottagas med all¬
mänt bifall.
Om förty en realisation af jordbruksdomänerna, under förutsätt¬
ning af inflytande medels användande för nyss berörda ändamål, skulle
vara fullt förenligt med statens sanna intresse, torde ett sträfvande
uti detta syfte ganska godt kunna ställas i samband med någon an¬
ordning för förbättrande af kronoarrendatorernes långt ifrån lyckliga
belägenhet, beroende delvis å den ringa afkastning, som de i när¬
varande tid åtnjuta af den upplåtna jorden, delvis åter af deras natur¬
liga obenägenhet för alla mera kostsamma jordförbättringar å densamma.
Den ifrågavarande anordningen har jag tänkt mig vara med¬
gifvande, företrädesvis för personer, som innehafva kronan tillhörig-
jordbruksfastighet, till eu början af visst lägre värde, att efter upp¬
skattning, som på sökandes begäran och bekostnad af Domänstyrelsen
föranstaltades, till egendomen genom successiva inbetalningar under
eu följd af år förvärfva eganderätt, under iakttagande att årligen er-
lades 4 procent å köpeskillingen såsom arrende och ytterligare 2 procent
såsom kapitalafbetalning.
Det lider knappast något tvifvel, att mången arrendator, sär¬
deles den, som å den upplåtna egendomens område hade tillfälle till
vidtagande af omfattande odlingsföretag, skulle genom eu dylik inköps¬
rätt beredas en högst väsentlig förmån; och genom eu utfästelse af
nu antydda beskaffenhet skulle staten, som utan svårighet upplåna!-
penningar till lägre ränta än 4 procent, ej tillskyndas förlust, under det
att för den enskilde öppnades utsigt att efter relativt kort tid erhålla
eganderätt till en gravationsfri fastighet. Härmed skulle idoghet och
sparsamhet på ett kraftigt sätt uppmuntras, och den sålunda frambragta
förmögenheten blefve naturligen af betydelse jemväl för staten. Till¬
synen af den upplåtna jorden påkallade mindre åtgärd från statens
sida, i det att förhållandena blefve så att säga mera stadgade.
Och är det slutligen uppenbart, huru som ett sammanförande i
statens hand af den ena jernvägsanläggningen efter den andra blefve
till största gagn för näringsutvecklingen inom landet.
På dessa skäl tillåter jag mig vördsamt föreslå,
att Riksdagen för sin del må till Kongl. Maj:t
öfverlåta att, i den mån sådant utan förnärmande af
enskild rätt kan ske, sälja kronans utarrenderade egen-
Motioner i Första Kammaren, N:o 11. -J
domar, som innevarande år icke hafva högre taxerings¬
värde än 15,000 kronor, under följande förbehåll:
att försäljningen må ske till den å auktion högst-
1)1 udcHid.0j .
att inbetalningen af den faststälda köpeskillingen
må fördelas under eu tid af högst 30 åi, hvarunder
köparen, vid försummelse vare sig att i behörig tid
betala för brukningsrätten beräknad årlig afgift, 4 pro¬
cent å köpeskillingen, likasom stadgad afbetalning derå,
eller att efterkomma hvad honom beträffande egen¬
domens vård blifvit förelagdt, må aläggas aftiäda egen¬
domen samt tillika, derest hela den oguldna köpe¬
skillingen ej genast inbetalas, förklaras förlustig hvad
han derå erlagt; och kommer egendomen, tills full
liqvid lemnats, att förblifva kronans tillhörighet;
att köpeskillingsbelopp, äfven då successiv in¬
betalning derå sålunda med 2 procent per anno af-
betalts, skola öfverlemnas till Riksgäldskontor att
der förvaltas såsom en särskild fond; samt att, sedan
Kong!. Maj:t beslutat inköp af enskildt bolag tillhörig
jernväg för statens räkning, den härvid betingade
köpeskillingen må af samma medel utbetalas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
L. O. Smith.
Bih, till Rissel. Frat. 1886. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Käft.