10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
N:o Öl.
Af Herr A. Helailder: Angående utarbetande af lagförslag om
skyldigheten att underhålla utfarts- och byvägar.
Intill denna dag hafva vid nyss började riksdag två motioner
blifvit väckta angående byggnad och underhåll af utfartsvägar. Som
de emellertid begge sakna närmare utredning af sjelfva hufvudfrågan,
så tillåter jag mig härmed framlägga en motion ytterligare i ämnet,
något närmare motiverad.
Byggningabalkens 4 kap. 1 § stadgar, huruledes farväg till och
ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och qvarn bör läggas af
oskifto, samt hvad bredd så väl dylik väg som ock allmän landsväg-
bör hafva; och Kongl. Förordn. af 29 Januari 1850 bestämmer att,
under vissa förutsättningar, anläggning af ny väg vid laga skifte skall
af skiftesdelegarne bekostas, hvaremot med kostnaden för vägens fram¬
tida underhållande bör förhållas efter hvad för enskilda by- och utfarts¬
vägar i allmänhet är förordnadt, hvarjemte i 66 § af gällande skiftes¬
stadga den bestämmelse är lemnad, att för allmänna gator och vägar
till stad, kyrka och qvarn etc. nödigt utmål bör af oskifto tagas. Här-
förutom har Kongl. Maj:t genom resolutionen och förklaringen på all¬
mogens besvär den 16 Mars 1739 gifvit sitt samtycke till att, då så
pröfvades nödigt, mindre vägar — såsom by- och qvarnvägar — efter
omständigheterna undantagas ifrån den bredd af 6 alnar, som lagen
föreskref, hvilken bredd finge lämpas efter hvarje orts beskaffenhet, så
att allmogen icke måtte med onödigt besvär betungas, och de väg¬
farande icke heller hindras uti deras fortkomst.
Om sättet huru mindre farväg bör uttagas och anläggas är såle¬
des åtskilligt stadgadt. Hvad derutöfver kan erfordras torde väsent¬
11
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
ligen blifva beroende af särskilda ortliga förhållanden, då dylik mindre
väg till uttagande eller anläggande af nya förekommer. I afseende åter å
dylika vägars underhåll finnes ej någon närmare allmän föreskrift lem-
11 ad än att, jemlikt 8:de paragrafen åt 3:dje punkten i Kongl. resolutionen
på adelns besvär den 8 Januari 1735, »de så kallade byvägar endast
»af dem. som sig deraf betjena underhållas skola, så att landet dermed
»icke vidare för en eller annans beqvämlighet skull bör besväras»,
hvarjemte enligt Kongl. skrilvelsen till Kammarkollegium af den 17
April 1828 är lörordnadt, att tvister om anläggning och underhåll af
enskilda utfarts vägar för byar och hemman skola af domstolen i orten
upptagas och afgöras.
Af det här anförda synes skäl vara lör handen att för ifråga¬
varande vägar icke sammanbinda vilkoren för deras upptagande och
första anläggning med skyldigheten att dem underhålla, hvilket senare
derföre ensamt utgör föremal för denna motion, helst anläggningen
sker för eu gång, men byggandet — så vidt dermed afses iståndsät¬
ta*1^ i färbart skick af redan befintlig väg — och underhållet efter
varierande förhållanden och grunder komma att efter hand undergå
förändring.
Det är nyss nämndt, att de som betjena sig af by- och utfarts¬
vägar för det närvarande äfven hafva skyldighet att dem underhålla;
och då till allmän väg hänföres sådan väg som för allmänna samfärd¬
seln är al större betydelse, eller som förenar län, härad och socknar
med hvarandra, samt leder till stad, större hamn- och lastage-platser,
jern vägsstationer,, kyrkor och tingsställen in. fl., så bör deraf framgå,
att underhållet af sådana mindre vägar, som här äro i fråga, i allmän¬
het icke bör utgöra ett kommunalt åliggande, derest icke vägen har
sådan belägenhet, att kommunens alla väghållningskyldige af samma väg
sig betjena- Då således den nu gällande grundsatsen synes vara vigtig,
att enskilde vägar böra underhållas utaf dem som vägarne begagna,
bör samma grundsats ock fortfarande upprätthållas, antingen det gäller
ett större eller mindre antal intressenter för olika vägar. Men af blotta
grundsatsen bär man icke tillräcklig ledning för omdömet om huru stor
del af vägunderhållet, som för hvarje underhållsskyldig tillkomma, lika
litet som den nytta den ene eller andre har af vägen angifver detta.
Då ingenting närmare härom är föreskrifvet, vållar detta att, nästan
sagd! öfver allt, äfven der man eljest är ense om hvilka de underhålls-
skyldige äro, delaktigheten i underhållet fullkomligen godtyckligt bestäm¬
mes. Vanligen är det förhållandet att någon eller några, som begagna
en väg, äro mera än andra intresserade af dess underhållande i farbart
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
skick, hvaraf de senare begagna sig för att i möjligaste måtto drifva
de förre att åtaga sig betydligare delar af underhållet, eller ock upp¬
stå tvister, som leda till trakasserier och kostnader. Visserligen brin¬
gas sådana väl ock en gång till slut, men i saknad af i lag bestämda
föreskrifter blir utgången ändock ytterst beroende af den temligen
godtyckligt bestämda »nyttan». Den, hvilken, såsom motionären, under
eu lång tjenstetid haft att handlägga många vägdelningsförrättuingar,
kan vitsorda, att det nuvarande förhållandet är temligen oefterrättligt.
Det må väl vara sant, hvad ock motionären villigt medgifver, att det
kan blifva ganska svårt att uppställa allmängiltiga bestämda grunder
i fråga om by- och utfartsvägars underhåll, men visst är ändå, att
åtskilligt bör kunna närmare bestämmas såsom gällande för alla fall;
må då annat, om hvithet fällning icke kan träffas, göras beroende af
omständigheterna och ortliga förhållanden, eller må, i vissa fall, undantag
från allmänna bestämmelser tillåtas, eller jernkningar medgifvas! Bland
allmänna bestämmelser torde böra ingå: att taxeringsvärdena skola
hafva inflytande på underhållsskyldighetens fördelning; att annan
fastighet och med fastighet förenad industriel rörelse deltaga i under¬
hållet; att underhållsskyldigheten i allmänhet rättas efter den väglängd,
i förhållande till hela våglängden, hvaraf hvarje deltagare sig begag¬
nar; att vägarne till sina särskilda delars olika besvärlighet för under¬
hållet graderas, o. s. v.
Det summariska sätt, på hvithet förrättningar angående fördel¬
ning af underhållet utaf utfarts vägar vanligen måst handläggas — en
naturlig följd af bristande allmänna föreskrifter — har säkerligen i sin
mån bidragit till att dylika vägar ganska allmänt äro i rätt bedröfligt
skick. Härtill är nog ock, ja kanhända i främsta rummet, orsaken att
söka i det förhållande, att man afskräckes för underhållskostnaderna.
Eftertanken borde dock öfvertyga derom, att den skada de dåliga
vägarne vålla å dragare, åkdon och annan redskap m. in., säkerli¬
gen är vida större än nämnde kostnader. Sedan jernvägar numera blif-
vit temligen allmänna i vårt land, och de allmänna vägarne mer och
mer bli hvit förbättrade, visar sig skilnaden vida betydligare än fordom
i afseende å beqvämlighet, när man nödgas från dessa vägar fort¬
sätta färden å enskild utfarts väg. För att komma till ett bättre, som.
ty värr, allt för länge låtit vänta på sig, är första vilkoret att komma
ifrån nödtvungna godtycket i behandlingen af vägunderhållsfrågor
till i lag stadgadt behandlingssätt. Att det vida öfvervägande antalet
af vår upplysta allmoge åtminstone numera fullt inser det behof, som
med denna motion afses, derom är jag alldeles förvissad.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
13
Man har ansett att denna fråga skulle medföra hinder för lös¬
ningen af den, som rör de allmänna vägarne. Jag kan icke finna att
så blefve förhållandet, allra helst som den senare har så långt för¬
språng, att dess snara afgörande nu torde kunna motses, under det
att den fråga, som här föreligger, måste, innan den afgöres, förut när¬
mare utredas. Under denna utredning torde det blifva af värde att
känna, hvad i afseende å underhållsskyldigheten af allmänna vägarne
blifvit lag. Skulle, mot förmodan, den förra i någon del finnas vara
beroende af den senare, samt denna icke snart blifva löst, så funnes
ju skäl att låta med utredningen af frågan om de enskilde vägarne
anstå; men icke torde den böra undanskjutas blott på misstanke om
möjligheten af att i någon mån vara af den andra, större, frågans
afgörande beroende.
Vid bestämmandet af underhållsskyldigheten i fråga om enskilda
vägar är, lika väl som när det gäller allmänna, sjelfva delningsgrunden
det väsentligaste. Som bekant är, har man för de allmänna vägarna
såsom sådan grund föreslagit det s. k. vägmantalet, hvilket i sjelfva
verket är detsamma som taxeringsvärdet, jemkadt till mindre siffer-
valör. Här göres således intet afseende på om delaktigt hemman ligger
närmare intill eller längre ifrån den allmänna vägen. Det måste också
medgifvas att, oaktadt man i viss mån kunde anse det såsom billigt
om mera aflägset beläget hemman vunne någon lindring i förhållande
till det närmare allmän väg belägna, det dock svårligen låter sig gorå
att, då saken gäller helt härad — kanske framdeles landstingsområde —
åstadkomma någon på billighet grundad jemkning i berörda hänseende.
Så har, veterlig!, hittills icke heller skett i annan måtto, än att väg¬
styckena utdelats till underhåll i förhållande till hemmanens belägen¬
het, så att egare af längre bort beläget hemman fått sitt vägstycke så
nära som möjligt, men dock alltid fullt efter den antagna fördelnings-
grunden. Den som bor alldeles intill allmän väg kan derföre ganska
ofta, det oaktadt, hafva rätt långt till sitt vägstycke, hvilken olägenhet
dock ofta betyder mindre, än om vägstycket är beläget långt ifrån all¬
mänt grustag. — Hvad åter enskilda vägar angår, är man icke af om¬
ständigheternas tvång nödsakad att, om man än antager vägmantalet
såsom allmän fördelningsgrund, låta vederbörandes vägandelar blifva
beroende af vägmantalens storlek i förhållande till dem för hela våg¬
längden. En billig jemkning måste här inträda, så vida orättvisor må
undvikas, ty det kunde eljest hända, att underhållsskyldig finge väg¬
stycke, som han kanske aldrig betjenade sig af. För att närmare för¬
klara detta och angifva resultatet efter olika fördelningssätt är vid
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
denna motion fogad en ritning med tillhörande tablå och förklaring,
till Indika härmed hänvisas.
När delning utaf underhållet af utfartsväg sker, är det ganska
vanligt, att egare af längst bort från allmänna vägen beläget hemman
anser sig vanlottad genom, nästan sagd t, hvilken delningsgrund som
än blifver bestämd, hvaremot den, hvars hemman ligger närmast all¬
männa vägen, vanligen anses vara gynnad. Denna föreställning är
dock ej rigtig, i synnerhet icke om hemmantalet blifver delningsgrund,
hvilken grund är lika- ogynsam för den senare som gynsam för den
förre. Man må nemligen ihågkomma, att den längst bort boende, lika
väl som deri, hvilken bor närmast allmänna vägen, får hjelp i under¬
hållet åt en väg, som, i händelse icke flera andra haft nytta af vägen,
af honom ensamt måst underhållas. Hemmantalet såsom delningsgrund
skulle i många fall hafva till påföljd, att, såsom nyss nämndes, eu eller
annan nödgades underhålla väg, som han icke, eller ganska sällan, be¬
gagnade. Understundom skulle dock denna grund kunna användas,
såsom för vägar inom by, till utfartsvägar, dock med inverkan af
taxeringsvärden a.
Vid en blick på ofvan åberopade tablå finner man, till hvilka
betydligt skiljaktiga resultat man kommer, om den ena eller andra för-
delningsgrunden följes. Med insigt derom bör ingen förundra sig öfver,
att man vill komma till laga bestämmelser uti förevarande hänseende.
Så t. ex. skulle, derest vid fördelning af underhållsskyldigheten enligt
det exempel, ritningen med tillhörande tablå angifver, och man tager
hemmantalet till delningsgrund (kol. 15), hemmanet A få ej mindre än
14 gånger längre vägsträcka att underhålla än efter grunden i kol. 5
14, under det att F finge mer än Ö1 > gånger mindre efter den ena
än efter den andra grunden, o. s. v.
Med angifvandet af här omnämnda olika delningsgrunder har
motionären emellertid icke utsett, att Riksdagen skulle redan på för¬
hand uttala sig för någondera af dem, utan blott velat hänvisa till
nödvändigheten af närmare utredning genom sakkunnige. Under denna
utredning torde ock komma under ompröfning, hvad i Kongl. förord¬
ningen den 29 Januari 1850 är stadgadt beträffande underhåll af vägar,
som utläggas vid laga skifte. Det torde nemligen kunna ifrågasättas,
huru vida det är fullt billigt, att vid skiftet utflyttande, som förut kan¬
ske bott alldeles intill allmän väg, efteråt skall ensam — eller en¬
samme, om de äro flera — underhålla ny byväg från sitt skifte till
allmän väg eller enskild utfartsväg. Sådan väg torde mången gång
hafva betydlig längd, och som det vanligen är händelsen, att någon
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51. 15
ersättning för förökad väg!ängd vid skiftet icke blifvit den utflyttande
tillerkänd, kunde det derför ifrågasättas, om icke skifteslaget borde i
vägunderhållet för honom deltaga, helst det vanliga är, att redan sjelfva
skyldigheten att utflytta från byn anses innefatta eu större olägenhet.
Måhända borde dylik väg, tillsammans med byns öfriga väg ar, för¬
delas på byamännen efter taxeringsvärde eller egouppskattningsinnehåll.
Vid sistlidna riksdag väcktes två motioner i detta ämne, i anled¬
ning af hvilka Lag-Utskottet tillstyrkte skrifvelse till Kongl. Magt.
Andra Kammaren biföll Utskottsbetänkandet utan votering, hvaremot
detsamma af Första Kammaren, som likväl mot hufvud saken icke synes
käft något väsentligt att erinra, uppå anförda skäl, afslogs. —'Det
måste medgifvas, att de i fråga varande motionerna voro något
knapphändigt affattade, på samma gång åtminstone den ena af dem
var sådan till innehållet, att den näppeligen borde föranleda bifall.
Den motionär, som härmed framställer frågan till förnyad pröfning,
hoppas att åtminstone så pass hafva klargjort densamma, att Lag¬
utskottet, och derefter Riksdagen, må finna skäl att hos Konungen be¬
gära, utredning och förslag i ämnet, hvarvid jemväl torde komma under
ompröfning, i Jivad mån vissa föreskrifter, gifna beträffande allmänna
vägars underhåll, jemväl kunna vara för underhåll af enskilda vägar
tillämpliga-
Såsom hufvudgrunder, i hvilka Lag-Utskottet, behagade göra
jemkningar, som kunna anses behöfliga, att gälla för iståndsättande uti
farbar! skick och för underhåll af utfarts- och byvägar, föreslås slut¬
ligen :
a) att, såsom hittills, underhållet åligger dem, som sig af vägarne
betjena;
b) att till ^underhållsskyldige äfven räknas innehafvare af så kallad
annan fastighet och med fastighet förenad industriel rörelse, då
ägare eller innehafvare, vid tiden för underhållsskyldighetens för¬
delning, sig af vägarne begagna;
c) att väghållningsskyldige, då de alla äro ense, ega att, i vissa delar
eller om allt, som rörer vägfrågan, ingå förening, hvilken har lag¬
ligen förbindande kraft under 10 år, räknade från vägdelnings-
förrättningens afsilande, hvaremot, då förening ej träffas, lagens
särskilda bestämmelser skola tillämpas och likaledes för enahanda
tid gälla, hvilken tid, då delningsförrättningen klandras, beräknas
från den dag, samma förrättning vunnit laga kraft;
'V att förening må kunna förnyas, med eller utan förändring, att för
hvarje gäng under ytterligare 10 år vara gällande;
16
Motioner i Andra Kammaren, K:o 51.
e) att, då ny förening icke kan åstadkommas, underhållsskyldigheten
må å nyo fördelas, med iakttagande af de förändringar, som under
tiden timat, och som böra å fördelningen inverka, såsom förändrade
taxeringsvärden, tillkomna eller upphörda industriella anläggningar
och mera dylikt;
f) att taxeringsvärdena må hafva inflytande vid bestämmande af
grunden för underhållsskyldighetens fördelning; samt
g) att, på sätt för det närvarande är stadgadt, tvister om istånd-
sättande och underhåll af utfarts- och byvägar skola af domstolen
i orten upptagas och afgöras.
Med åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt. får jag hemställa,
att Riksdagen ville aflåta skrifvelse med anhållan,
att Konungen täcktes, uppå här angifna hufvudgrun-
der, låta utarbeta samt Riksdagen förelägga förslag-
till lag om iståndsättande och underhåll af utfarts-
och byvägar.
Stockholm deri 25 Januari 1886.
Adolf Helander.
Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 2 Åfä, 2 Band, 8 Höft.
Tablå
Hemmans
|
S
fo
3
|
H
S
2
5"
aq
c«
|
Fördelning- efter vi
|
g m a n t a 1 fö
|
r hvarje särskild va g del.
|
a
& *3
CD O:
Cu
3 £-
po n
|
ill
CD 2. G<
__ O CD
|<8 s
|
Fördelning
hvarje hor
taxerings;
|
Fördelnin;
byväg tilli
utfarts?
|
SJ
Öl CD
% s
|
|
Sfi
|
Cl.
3
|
väg¬
mantal.
|
eib —
100 in.
|
bo =
260 m.
|
cd —
170 m.
|
de =
140 in.
|
fg —
160 m.
|
eg =
190 in.
|
gh =
240 m.
|
hi =
120 in.
|
ik =
330 ni.
|
Summa.
|
|
3- p*
P< CD ®
H, ffi
O: 'i
(Kl -j
|
t B o
p-p 3
» 3 ®
* 02 <1
|
35 S9
... eu
S?
|
|
1
|
2
|
3
|
4
|
5
|
6
|
7
|
8
|
9
|
10
|
11
|
12
|
13
|
14
|
15
|
16
|
17
|
18
|
19
|
A .........
|
i
|
24,000
|
0,8 j
|
23
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
23
|
322
|
158
|
274
|
458
|
295
|
B .........
|
3/i
|
20,000
|
0,71
|
19
|
07
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
86
|
242
|
131
|
228
|
230
|
149
|
C .........
|
Va
|
15,000
|
0,5 8
|
15
|
50
|
07
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
132
|
161
|
99
|
171
|
183
|
118
|
D .........
|
%
|
13,000
|
0,4 0
|
13
|
43
|
58
|
78
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
192
|
121
|
85
|
148
|
205
|
132
|
E .........
|
V 4
|
7.000
|
0,25
|
7
|
23
|
31
|
43
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
104
|
80
|
46
|
80
|
in
|
72
|
F .........
|
V»
|
3,000
|
0,11
|
3
|
10
|
14
|
19
|
45
|
—
|
88
|
9
|
14
|
147
|
40
|
20
|
34
|
147
|
95
|
G .........
|
Vr
|
8,000
|
0,2 8
|
8
|
27
|
—
|
—
|
115
|
76
|
83
|
23
|
37
|
369
|
80
|
228
|
91
|
391
|
252
|
H .........
|
n«
|
12,000
|
0,42
|
12
|
40
|
—
|
—
|
—
|
114
|
124
|
35
|
55
|
380
|
121
|
343
|
137
|
446
|
287
|
1 ..........
|
/ 8
|
18,000
|
0,64
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
—
|
53
|
84
|
137
|
201
|
225
|
205
|
325
|
210
|
K (fabrik)
|
lVio
|
30,000
|
1,06
|
|
|
|
|
|
|
|
|
140
|
140
|
342
|
375
|
342
|
574
|
370
|
Summa ...
Medelväg
ett man
|
55/io
å
tal...
|
150,000
28,200
|
5,31
|
100
|
260
|
170
|
140
|
100
|
190
|
240
|
120
|
330
|
1,710
|
1,710
|
1,710
|
1,710
|
3,070
|
1,980
|
1
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
Förklaring till ritningen och tablån.
Två enskilda utfartsvägar tillstöta allmän väg vid punkterna a
och k. Som hemmanen G och H, hvilkas rätta utfartsväg utmynner
vid /r, jemväl begagna vägstycket ccj för att äfven vid a utkomma till
allmänna vägen, sä bör underhållsskyldigheten lämpligen samtidigt för¬
delas för begge vägarne. Upplyst antages vara, att hemmanen A, B,
C, D, E och F begagna vägen abcde, hemmanen F, G, H, I och fa¬
briken K vägen fc/lnk, hvarjemte, såsom nyss nämndes, G och H be¬
tjena sig af vägstycket eg. Då A, B, G, D, E och F alla begagna väg¬
stycket cd), så böra de ock alla i kostnaden för denna vägclels underhåll
deltaga. 1 vägdelen bo deltaga samma hemman med undantag åt A;
i vägdelen cd endast G, D, E och F, samt i de blott I), E och F, hvar¬
till kominer underhållet af r//, som fördelas på G och H. I den andra
vägen deltaga: F och G uti,///; F, G och H uti gli; F, G, H och I uti
In samt F, G, FT, I och K uti ik, allt på sätt af tablån närmare visas,
hvilken för hvarje ställe upptager namn, mantal, taxeringsvärde och
vägmantal, hvarvid aumärkes, att för fabriken K vägmantalet bill vit
utsatt efter taxeringsvärdets storlek i förhållande till medeltaxerings¬
värdet å helt mantal. Vägmantalet är här begagnadt i öfverensstäm-
melse med förslaget om lag för allmänna väghållningsbesvärets fördel¬
ning. Detsamma kunde dock undvaras, emedan fördelningsgrunden
blifver alldeles densamma, som om taxeringsvärdet användes. Tablåns
kolumner 5—14 visa, huru fördelningen af underhållet utaf i fråga
varande vägar utfallit efter här ofvan angifna grund, dervid likväl är
antagen den verkliga våglängden. Mången gång torde dock vägarnes
gradering vara nödig, i hvilket fall naturligtvis för hvarje underhålls-
skyldig uttages den verkliga våglängd, som motsvarar graderingsvärd et
efter vägmantal. På ritningen äro vägunderhållsstyckena utsatta i en¬
lighet med här använda fördelningsgrund, men som v&gfärgerna sanno¬
likt icke blifva å tryckta exemplaren återgifna, så hänvisas till motions-
manuskriptets ritning, hvilken visar förhållandet tydligare. — För jem¬
förelse upptages: i kol. 15, huru fördelningen utfaller, om vägarnes
sammanlagda längd fördelas efter mantal; i kol. 16, om för hvardera
vägen särskild! taxeringsvärdet lägges till grund, och i kol. 17, när
sammanlagda väglängden fördelas på alla efter taxeringsvärdet.
I det föregående äro i fråga varande vägar uteslutande ansedda
att vara utfartsvägar. Det är dock ofta händelsen, att samma vägar
Motioner i Andra Kammaren, N:o 51.
19
äfven äro byväg ar, i den mening att, exempelvis, eu af alla anlitad
qvarn är belägen vid ettdera stället, här antaget vara F. 1 sådan hän¬
delse tillkomma vägstyckena Fe och Ff hvaremot styckena eib, eg och
ii: bortfalla, och måste man här beräkna, att alla hemmanen A, B, C,
D och E begagna vägen Fedeb och deltaga i styckets Fe underhåll; i
stycket de deltaga endast A, B och C; uti cd endast A och B samt uti
be ensamt A. Likaså deltaga, å den andra vägen, G, Ii, I och K alla
uti stycket Ff; H, I och K uti .///, I och K uti gh och K ensamt uti In.
De flesta delarne af begge v ägarn e ingå här sålunda å nyo till fördel¬
ning, nemligen alla utom alg eg och ik, tillsammans 620 m., hvaremot
tillkomma delarne Fe och Ff 270 m. Genom dubbelräkningen förökas
emellertid beräknade våglängden till 3,070 m., fördelade på sätt kol. 18
visar. Den verkliga längden är dock endast 1,710 m. (— kol. 15 eller
10) + styckena Fe och Ff — 270 m., tillsammans 1,980 in., som utgör
56 procent af den funna längden 3,070 m., uti hvilken hvarje ställe,
när således vägarne begagnas både som utfarts- och byvägar, till un¬
derhåll får sin andel enligt hvad kol. 19 utvisar, hvars tal motsvara
56 procent af de motstående talen i kol. 18, allt så vida man för öfrig!
skulle finna sådan fördelningsgrund vara billig. Vid punkterna b —i
sammanträffa de särskilda hemmanens enskilda utfartsvägar med gemen¬
samma utfartsvägen, af hvilken anledning den senare blifvit uppdelad
på sätt kol. 5—13 i tablån utvisa. Dessa böra ock vanligen vara
skilnadspunkter, i synnerhet uti utmark; men om, exempelvis, A har
inegor, sträckande sig från b åt e till, vid hvilket förhållande det är
mycket sannolikt, att A ofta betjena!* sig af vägstycket be så långt egna
inegor räcka, kan det, under dylikt förhållande, finnas skäl för att an¬
taga, punkten b ligga i gränsen emellan inegorna till A och B, invid
utfartsvägen. I liknande fall skulle naturligtvis äfven andra gräns¬
punkter sättas efter liknande belägenhet.
Der för del af hemman annan väg begagnas än den byväg, som
skall delas, bör för sådant hemman vägmantalet bestämmas efter billig
fördelning af taxeringsvärdet på hemmanets särskilda delar.
Skulle, t. ex., B utgöra by med flera delegare, svara dessa till¬
sammans, efter fördelningsgrunden, för hvad B utaf underhållsskyldig¬
heten blifvit påfördt, men för gemensamma vägar inom B, äfvensom
för vägstycket Bo, svarar hvar och en för underhållet efter fördelnings¬
grunden inom B, hvilken för laga skiftad by lämpligen torde vara upp-
skattningsinnehållet, men för oskiftad eller annan by taxeringsvärdet
eller vägmantalet.
Bil. WJ Riksd prof 1886. 1 Sami 2Afä. 2 Band. S Hälft.
F
XX
'"t
W '
w
\\
\\
C
%
A
w
w
i\
A
V\\
sn\\
\
\\
■ H
\
ÄA
K
1
■Vt ..
B
Ct'------
//
il
k
.'tO
>XeX''W
k
//tf
, ii *
$//
0 I
S I
*t I
r^L
Jö $
N3 Ii
s
f
i
n
H
II
<V
cCUjnatv
yjL&-