2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
kallas, och jag vågar för den skull vördsamt hemställa, att Riksdagen för
sin del måtte besluta,
att de i 30 § 1 mom. af Kongl. förordningen
den 2 Juni 1882, angående vilkoren för tillverkning af
bränvin, förekommande orden: »Straffes med böter från
och med 500 till och med 1500 kronor» måtte ut¬
bytas mot följande stadgande: »Straffes såsom för be¬
drägeri enligt allmän Lag».
Stockholm den 25 Januari 1886.
Oskar Schenström.
N:0 24.
Af Herr J. H. G. Fredholm: Om förhöjning i det till statens landt-
bruksingeniörer utgående dagtraktam ente.
Efter att skotten Stepbens ett par år på 1830-talet varit såsom agro¬
nom för statens räkning anstäld, erhöll han år 1840 till efterträdare direktör
Jansson, hvilken förutom den af statsverket utgående lönen 1,200 Rdr B:co
fick för hvarje förrättningsdag tillgodoräkna sig 3 Rdr B:co i dagtraktamente,
som skulle af reqvirenten utbetalas. År 1850 ökades antalet af statens
agronomer med tvenne och år 1854 med ytterligare en, hvilka alla hvar
för sig hade i lön 600 Rdr B:co och i dagtraktamente 3 Rdr B:co. År
1857 antogos tre nya och erhöllo de då i tjenst varande sex agronomerna
benämningen landtbruk,singeniörer. År 1859 reglerades lönerna för dem så,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
3
att de två i tjensten äldste erhöllo 3,000 och de öfriga 1,500 kronor i
årlig lön med oförändradt dagtraktamente. Från och med 1875 utgår lönen
med 2,000 kronor första tjenstgö ringsåret och ökas sedermera med 500
kronor för hvart femte år, intill dess lönen uppgår till 3,500 kronor. Här-
förutom åtnjuter landtbruksingeniör reseersättning efter fjerde klass i 1881 års
resereglemente samt af reqvirenten kronor 4: 50 i dagtraktamente för hvarje
förrättningsdag, hvarjemte han för i hemmet verkstäldt kartarhete får upp¬
bära lösen efter taxa. Från och med 1876 är åt landtbruksingeniörerna
beviljad pension på allmänna indragningsstaten vid fylda 60 lefnadsår och
efter 30 års tjenstgöring.
Af förestående redogörelse finner man, att lönen för desse tjensteman
under de från 1850 förflutna 35 åren ökats från 900 till 2,000 kronor i
lägsta lönegraden, eller med 122 procent, under det att till dem utgående
dagtraktamente under samma tid, eller rättare sagdt under hela 45 år, bibe¬
hållit sig oförändradt. I öfverensstämmelse med de regleringar af lönen,
hvilka såsom en följd delvis af penningens sjunkande värde blifvit under
nu omhandlade period vidtagna, borde dock dagtraktamentet nu utgå med
10 kronor.
Uraktlåtenheten att i jembredd med lönen höja dagtraktamentet har
ej varit alldeles utan följder. Dit är dock ej att räkna, hvad man måhända
i främsta rummet skulle förmoda, eller att derigenom minskning inträdt i den
landtbruksingeniörerna tillgodokommande godtgörelse för deras arbete. Ersätt¬
ning för det relativt till penningens minskade värde lägre dagtraktamente,
som dem nu tillgodokommer mot förr, torde hafva blifvit dem i fullt mått
beredd, dels genom den kartlösen, som de nu ega att uppbära, dels genom
lönens höjande i större förhållande än det, i hvilket penningen fallit.
Deremot har derigenom, att endast lönen men ej dagtraktamentet ökats, in¬
trädt ett förändradt förhållande mellan den af statsverket utgående lönen
och det af reqvirenten godtgjorda dagtraktamentet, som gör att statsverkets
bidrag till befrämjande af denna institution blifvit i allt högre grad taget
i anspråk för hvarje ingeniör särskilda Denna omständighet, som visserligen
ej är af någon ekonomisk betydelse, då fråga endast är om ett litet antal
personer, får en sådan, då, såsom nu är händelsen, antalet af ingeniörer allt¬
jemt är i stigande. I hvilken grad statsverkets utgifter för landtbruks¬
ingeniörerna härigenom vuxit endast under innevarande årtionde, framgår af
följande sammanställning:
4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
År
|
Antal
|
Antal forrätt-
|
Till ingeniörer och stipendiater utgående:
|
ingeniörer
|
ningsdagar
|
Lön
|
Reseersättning
|
Dagtraktamente
|
1880
|
14
|
1,862
|
40,250
|
16,051
|
8,379
|
1881
|
16
|
2,038
|
48,750
|
20,777
|
9,171
|
1882
|
16
|
2,225
|
49,500
|
20,323
|
10,012
|
1883
|
16
|
.2,234
|
48,500
|
19,895
|
10,053
|
1884
|
17
|
2,558
|
54,375
|
25,195
|
11,511
|
Häraf visar sig, att endast under de fem senaste åren statsverkets
utgifter för landtbruksingeniörerna vuxit från 5(5,301 kronor till 79,570,
eller med 23,269 kronor, d. v. s. med 41 %.
En årlig utgiftspost på 80,000 kr., hvilken derjemte har tendens att
för hvart år blifva större, så att den snart uppgår till 100,000 kr., torde
vara förtjent af någon uppmärksamhet från sparsamhetsvännernas sida. Det
är visserligen sant, att denna utgiftspost har till sitt ändamål befrämjande
af vårt lands jordbruk och således kommer den på indirekt sätt samhällets
medlemmar åter till godo. Men man får dervid ej förbise, att nyttan af
anslaget i första hand kommer dem direkt till del, som vilja vidtaga grund¬
förbättringar i sitt jordbruk. Då sådana emellertid för den jordbrukare,
som dem vidtager, böra medföra ekonomisk fördel, så borde han också vid¬
kännas de med förbättringen förenade kostnaderna. Att staten betalar dessa
och den enskilde af dem drager nyttan, kan endast då anses med det all¬
männa bästa förenligt, när insigten om de fördelar, som af nyttiga företag
kunna vara att hemta, saknas hos en stor och för samhället vigtig närings-
klass. Detta skäl att locka till företagsamhet, som med hela sin styrka
gjorde sig gällande vid inrättandet af landtbruksingeniörsinstitutionen, blir
för ett statens ingripande i näringsverksamheten allt mindre bestämmande,
i samma mån insigten om den nytta, som jordbrukaren kan hemta af landt-
bruksingeniörernas biträde, allt mer vinner i utbredning. Och att denna
insigt nu är på god väg att blifva allmän, derom vittnar det hastigt
växande antalet af landtbruksingeniörer.
Tiden synes således för länge sedan hafva varit inne, då man utan
olägenhet för jordbruket skulle hafva kunnat på ett för statsverket mera
förmånligt sätt ändra förhållandet mellan bidragen frän det allmänna och de
enskilde, hvilket förhållande nu ställer sig som 7 till 1. Höjde man till
en början det till landtbruksingeniörerna utgående dagarfvode till det belopp,
som det ursprungligen hade i förhållande till då gällande pris, eller från nu
utgående kronor 4: 50 till 10 kronor, så skulle redan derigenom något vara
Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
5
vunnet i ofvan nämnda syfte. En sådan förhöjning i dagarfvodet kan från
den enskilde jordbrukarens synpunkt sedd ej på något vis anses obillig,
emedan ett pris af 10 kronor för ett så qvalificeradt dagsarbete som en
Iandtbruksingeniörs kan i jemförelse med priset på annat arbete betraktas
som en låg ersättning. Den enda invändning man mot en sådan förhöjning
skulle kunna göra vore, att den fattige jordbrukaren då måhända blefve ur-
ståndsatt att begagna sig af landtbruksingeniörernas biträde. Men denna
invändning synes mig ej förtjena afseende och detta af två skäl: dels der¬
före att, både såsom förhållandet alltid varit och fortfarande är, landtbruks¬
ingeniörernas biträde faktiskt tages i anspråk företrädesvis af de större och
ej af de mindre jordbrukarne; dels emedan, när det senare varit händelsen,
länets hushållningssällskap i de flesta fall betalat dagarfvodet och denna ut¬
väg står ju hushållningssällskapen fritt att vidtaga, äfven om dagarfvodet
höjes till 10 kronor.
Deremot skulle ett dagarfvode af 10 kronor medföra den fördelen, att
det från enskilde reqvirenters sida bättre hushållades med den dyrbara arbets¬
kraft, som landtbruksingeniörerna representera och som staten bekostar,
derigenom att det föreh}rggde förslösandet af deras tid på småsaker, hvar¬
för det låga arfvodet nu ej utgör något hinder.
Ännu vigtigare synes mig dock vara att på landtbruksingeniörernas
område hvarje privat verksamhet omöjliggöres genom det låga dagarfvodet af
kronor 4: 50, för hvilket de nu stå till tjenst. Detta är ur mer än en syn¬
punkt att beklaga, emedan bristen på konkurrens med den privata verksam¬
heten måste leda till ett monopoliserande af sakkunskapen hos landtbruks¬
ingeniörerna och detta till största skada för yrket. Det förhåller sig nem¬
ligen så, att endast då yrkesverksamheten är fri i utöfningen, har den till¬
räcklig inneboende lifskraft för att kunna utvecklas. Monopoliseras den
åter, skall man afskära möjligheten för andra idéer än de, som tilläfven¬
tyrs kunna finnas hos monopolets innehafvare att göra sig gällande. Mono¬
polet skall sålunda med nödvändighet komma att verka hämmande på vid.-
tagandet af förbättringar i yrkets teknik och derigenom bereda jordbruket,
för hvilket just dessa förbättringar äro af största vigt, betänklig skada, på
samma gång yrket sjelf i saknad af utveckling skall alltmer sacka bakåt,
tills det i likhet med andra institutioner, som ej följa med tiden, skall be¬
finnas vara för denna öfverflödig.
Härmed har jag likvisst ej velat säga, att ett dagarfvode af 10 kronor
skall vara tillräckligt för att framkalla eu konkurrens från den privata verk¬
6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.
samhetens sida. Tvärt om är det min öfvertygelse, att de landtbruksingeniö-
rerna tillkommande förmånerna af fast lön och fria resor äro af natur att
bereda dem ett afgjordt öfvertag i hvarje sådan konkurrens. Men det skall
dock derigenom beredas personer med kallelse för yrket en möjlighet till
konkurrens, som de nu sakna, om de ej lyckas blifva i statens tjenst an¬
stöta, och denna möjlighet anser jag på förut angifna grunder vara af så
stor betydelse, att endast af detta skäl ett höjande af dagarfvodet till 10
kronor synes mig vara väl motiverad!
Men till detta skäl kommer ett annat, det nemligen, att genom vid¬
tagandet af en sådan åtgärd åtskillig besparing skulle kunna göras i stats¬
verkets utgifter, utan att staten derigenom på något sätt motverkade det
vackra syfte, för hvilket landtbruksingeniörs-institutionen blifvit inrättad.
Förhöjningen i dagarfvodet skulle nemligen ej hafva till uppgift att bereda
landtbruksingeniörerna större inkomster. Det belopp kronor 5: 50, hvarmed
det föreslagna dagarfvodet skulle öfverskjuta det nu utgående, skulle i stället
ingå till statsverket. Sättet hvarpå detta skulle ske låter äfven med stor
lätthet ordna sig, om sekreteraren i Laudtbruksakademien, då han attesterar
ingeniörernas reseräkningar, å dem annoterade antalet af hvars och ens efter
dagboken använda förrättningsdagar, hvarefter endast skilnaden mellan rese¬
räkningens hela belopp och 5.5 gånger förrättningsdagarnes antal behöfde af
i datskontoret utbetalas. Att den på detta sätt uppkommande besparingen
bil' statsverket skulle vara ganska afsevärd visar sig, om man tillser, huru
iörhallandet skulle hafva varit under åren 1880—83, i händelse under
dessa år det föreslagna sättet för dagarfvodets beräknande varit tillämpadt.
I sådant fall skulle besparingen för statsverket hafva uppgått till 10,341
kronor år 1880, 11,209 år 1881, 12,238 år 18S2 och 12.287 år 1883
samt till 14,099 år 1884 eller för alla fem åren tillsammans 60,174
kro nor.
På grund af hvad jag nu tillåtit mig anföra får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen behagade besluta,
att det till statens landtbruksingeniör nu utgå¬
ende dagtraktamente af kronor 4: 50 må höjas till 10
kronor, dock så att öfverskjutande kronor 5: 50 för för-
rättningsdag skola för alla af landtbruksingeniör ut¬
gjorda förrättningsdagar sammanlagdt afräknas från den
af honom upprättade reseräknings slutsumma, så att
Motioner i Andra Kammaren, N:o 25.
7
endast livad derutöfver återstår att fordra skall till ho¬
nom af Statskontoret utbetalas.
Om remiss af denna motion till Stats-Utskottet anhålles.
Stockholm den 23 Januari 1886.
J H G. Fredholm.
N:o 25.
Af Herr J. H. 6. Fredholm: Angående veterinärinrättning ens i
Skara ombildning till en hofbeslag sskola in. m.
Sedan Kongl. Maj:t vid sistlidne riksdag, efter sakkunniges hörande,
aflat nådig proposition om ett definitivt ordnande af veterinärinrättningens
i Skara framtida verksamhet, efter det denna inrättning nära nog från sin
början år 1775 endast varit provisoriskt anordnad, och hvarvid Kongl. Maj:t
föreslog: att vid inrättningen skulle inrättas en fullständig hofbeslagsskola,
att der fortfarande skulle underhållas eu sjuk vårdsanstalt för husdjur vid
hvilken lämplig undervisning i husdjurens sjukvård skulle lemnas dem, som
ville sig deraf betjena, och att årliga utgifterna härför beräknades uppgå
till 8,000 kronor, till hvilkas betäckande funnes afkastningen af Hernqvistska
donationen 2,800 kronor, af Ugglas m. fl. donation 75 kronor, af statens
egendom Brogården 2,525 kronor, hvarjemte ett statsanslag af 2,600 kronor
skulle af Riksdagen erfordras, så lemnade Riksdagen, genom att Första Kam¬
maren afslog Kongl. propositionen och Andra Kammaren biföll densamma,
frågan om veterinärinrättningens ordnande i samma provisoriska tillstånd,
som den under eu lång följd af år befunnit sig.