30
Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.
N:o 152.
Af Herr A. Persson t Mörarp: Om tillägg till 22:a punkten i
Kong], kungörelsen angående förändrade grunder för för¬
valtningen af statens domäner den 10 November 1882.
Uti 22:a punkten af Kong! Maj:ts nådiga kungörelse, angående för¬
ändrade grunder för förvaltningen af statens domäner, den 10 November
1882, linnes en föreskrift att arrendator ej eger att utan Domänstyrelsens
medgifvande pålägga egendomens torpare afgäld eller besvär utöfver hvad
som vid egendomens uppskattning' blifvit af uppskattningsnämnden bestämdt.
Denna föreskrift kan svårligen ej gälla till förmån för andra torpare än
sådane, som bebo och bruka torplägenhet, der byggnaderna tillhöra statsdo-
mäner, och så vidt mig är bekant, har föreskriften ej heller annorlunda tol¬
kats. Men det gifves dessutom eu annan klass utaf torpare, som icke hafva
fått ringaste gagn utaf ifrågavarande föreskrift, nemligen dem som utaf eu
eller annan anledning' hafva utaf boställsinnehafvaren eller dennes arrendator
fått rättighet att bruka någon mindre del af boställets mark med rätt att
derå uppföra sig husbyggnader; uti hvilkas uppförande jemte odlingen af den
sålunda erhållna marken de oftast nedlagt icke allenast hela sin lilla förmö¬
genhet, utan äfven mången gång upplånat kapital, för hvithet de ännu efter
flera års ihärdigt arbete häfta i skuld. Fall gifvas, der denna klass af tor¬
pare på en enda mindre egendom uppgår till ett fyrtiotal familjer. ATid ny
utarrendering af egendomen är dessa personers ställning allt annat än afunds¬
värd. De hafva endast valet att antingen underkasta sig de mången gång
allt för hårda vilkor, den nye arrendator föreskrifver dem, eller ock att afstå
från brukningen af den torfva, der de tillförne med svett och möda lifnärt
sig och de sina samt nedtaga och från egendomen bortföra sina byggnader,
Indika i ett sådant tillstånd hafva ett ringa eller intet värde. Få de
stanna qvar uppå drägliga och rimliga vilkor, kunna de fortfarande försörja
sig och de sina, om de ännu hafva sina arbetskrafter qvar; och äro de gamla
och af arbete nedtryckte, hafva de dock mången gång barn som bistå dem;
men om välboren blifva för hårda och de tvingas nedrifva sina åbyggnader,
Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.
31
falla de ofta fattigvården till last, ja, de anse sig må hända vara förorättade
och kanske öka de de missnöjdas antal. Behandlade med foglighet, äro de
oftast ett sträfsamt och idogt folk och som sådant väl värdt att skydda och
hjelpa. Huru beklagansvärd än deras ställning är, i det de icke egt någon
tryggare besittningsrätt till den jord de brukat, hafva de dock varit i detta
hänseende fullt likstälda med de torpare, som brukat annan boställets mark,
fastän de byggnader, desse senare bebott, tillhöra egendomen. Såväl det
ena slaget af torpare som det andra hafva nemligen haft besittningsrätt an¬
tingen på boställsinnehafvarens tjenstetid eller på vissa år. Då nu staten
genom förut anförda stadgande sökt skydda från öfverdrifna pretentioner från
arrendator^ sida den del af torpare, som bebor statsegendomen tillhöriga bygg¬
nader, synes mig billigheten fordra likställighet i omförmälda hänseende, åt¬
minstone så till vida, att förmånen, hvarom här är fråga, medgifves nuva¬
rande torpinnehafvare i sin och sin hustrus lifstid, derest de kunna visa sig
egt vederbörandes tillstånd att uppföra dem tillhöriga byggnader före den dag,
ofvan nämnda Kong! kungörelse blef utfärdad; under förutsättning dock, att
de icke begå olagligheter, utan iakttaga ett ordentligt uppförande samt sina
utskylder i rätt tid erlägga.
Med stöd af hvad jag sålunda anfört vågar jag hemställa, att Riksdagen
för sin del ville besluta ett tillägg till 22:a punkten af ofvan åberopade Kongl.
kungörelse den 10 November 1882, utaf ungefär följande lydelse:
Har någon del af kronan tillhörig jordegendom blifvit
åt arrendator eller boställsinnehafvare före den 10 No¬
vember 1882 åt torpare upplåten och af denne bebygd,
må Domänförvaltningen, uppå uppskattningsmännens och
Konungens Befallningshafvandes tillstyrkan, kunna medgifva
nuvarande brukare af dylik lägenhet rätt att få densamma
nyttja och bebo i sin och sin hustrus lifstid, derest de
sina utskylder i rätt tid erlägga och icke göra sig skyl¬
dige till olaglighet eller förargelseväckande uppförande, emot
den afgäld, som vid egendomens uppskattning blifvit af
uppskattningsnämnden bestämd. Sålunda bestämd afgäld
skall till arrendatorn af egendomen erläggas och följakt¬
ligen medräknas i dennes arrendeafgift.
Om remiss till Stats-Utskottet anhälles.
Stockholm den 28 Januari 1886.
Anders Persson.