20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.
N:o 141.
Af Ilerr O. Jonsson i Hot', in. fl,.: Om nedsättning för år 1887
med ytterligare 30 procent, i de på viss jord hvilande
grand skatter.
Att söka lindra det betryck, hvaraf de flesta näringar och i synnerhet
jordbruket för närvarande lida, torde blifva en af denna Riksdags vigtigaste
uppgifter. Om bästa sättet att vinna detta mål skola säkerligen flera för¬
slag också komma att framläggas; efterföljande må hänföras till ett af dessa.
Ehuru vi veta, det icke ensamt jordbruket har att kämpa med svårig¬
heter, vilja vi emellertid, alldenstund denna näring för vårt lands utveckling
är den mest betydelsefulla och derjemte torde lida det största betrycket, blott
hålla oss till denna och dervid tillse hvad som lämpligast kan vara att göra,
med hänsyn till förmodade verkningar. Emedan det sannolikt är mest om-
fattadt, vilja vi då först hålla oss till införandet af verksamma skyddstullar
å jordbruksalster, till beredande af eu bättre och fördelaktigare marknad
derför inom landet. Första vilkoret för att eu skyddstull skall blifva verksam
torde obestridligen vara, att den både är tillräckligt hög för att göra pro¬
duktionen af eu vara lönande, som annars icke är det, och att den gäller
en vara som derigenom kan försäljas till ett högre pris, ty i annat fall blir
resultatet hufvudsakligen att tullinkomsterna visserligen ökas, men att närings-
hjelpen deremot förfelas. Likaså torde det kunna anses för ett faktum att,
om eu skyddstull kan höja priset på en vara för den inhemska konsumtionen,
detta ingalunda blir händelsen med den exporterade varan, enär denna för
sitt pris är underkastad helt andra lagar och orsaker än vår tulltaxa.
Äfvenså borde man kunna vara temligen ense derom, att, om en tull å lifs-
förnödenlieter höjer priset, så skola också lefnadskostnaderna till följd deraf
i mer eller mindre grad ökas, och alla öfriga näringar, som antingen produ¬
cera för export eller som till följd af handelstraktater icke kunna beredas ett
motsvarande skydd, komma att kämpa med ännu större svårigheter.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 141. 21
Då vi nu vilja undersöka, huru eu tull å jordbruksalster kommer att
ställa sig gent emot ofvan antydda förhållanden, så finner man af vår officiella
statistik, att till och med för ett år med skörd under medelmåttan, såsom
till exempel 1883, exporten af jordbruks- och ladugårdsalster varit större än
importen, och denna skilnad är faktiskt mycket större, emedan värdena i
båda fallen upptagits efter hvad de gälla i svensk hamn utan tillägg eller
afdrag af handelsvinsten in. m., hvadan således en skyddstull å lifsförnöden-
heter i allmänhet icke skulle vara verksam pa det sättet, att den förmådde
höja vår produktion; ty då denna är större än konsumtionen, och då en
skyddstull endast kali höja priset för den inhemska konsumenten, men ej för
den utländska, så skulle densamma rent af utgöra en uppmaning till
jordbrukaren att icke höja sin produktion.
Men, säger man, då vi importera betydliga qvantiteter hvete och råg,
så måste en tull å dessa varor höja priset med tullens belopp på vår in¬
hemska marknad och sålunda vara till jordbrukets fördel. Detta måste dock
vara beroende på, huruvida icke jordbrukaren, trots det högre pris som genom
tullen erhålles för höstsäden, med samma fördel kan producera vårsäd eller
genom ökad foderväxtodling höja sina inkomster ifrån ladugården. Med nu
rådande pris på vårsäd och ladugårdsalster våga vi bestämdt påstå, att
jordbrukaren bör kunna det, äfven om tullen för höstsäd sattes till 2 å 3
kronor per tunna. Då på grund af dessa förhållanden jordbruket i sin
helhet icke kan vinna någon verklig fördel af en spanmålstull, utan den¬
samma endast skulle ytterligare bidraga att öka statskassans öfverflöd, men
deremot våra öfriga näringar ovilkorligen skulle lida af ett förhöjdt pris å
de för brödfödan oundgängliga sädesslagen råg och hvete, synes oss all tanke
på denna mera skenbara än verkliga hjelp åt jordbruket böra öfvergifvas.
En annan form för lindring af jordbrukets betryck kan äfven ifråga¬
sättas, nemligen lån på billiga vilkor genom statens eller kreditanstalters
bemedling; men äfven denna är otillfredsställande, dels derföre att den endast
är tillämplig i vissa fall, hufvudsakligen för den mera bemedlade, som kan
prestera nöjaktig säkerhet, och dels derföre att en dylik lånehjelp kan leda
till ökad utländsk skuldsättning, hvarjemte det icke alltid vore gifvet att
det erhållna lånet blefve användt för det dermed afsedda ändamål.
Ett annat sätt återstår, som ur flera synpunkter synes vara att före¬
draga, och detta är: en verksam skattelindring.
Vidtagandet af en sådan åtgärd skulle lända till verklig hjelp, utan
att skada andra näringar. Den skulle ock vara verksam i olika landsdelar,
för större och mindre jordbrukare, samt företrädesvis just för dem som äro
mest betungade. En dylik åtgärd skulle derjemte hafva en rättvis grund,
i det att den småningom kunde leda till en städse påyrkad likställighet i
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.
beskattning, och bör tillika vara synnerligen lämplig under nuvarande för¬
hållanden, då statskassan har öfverflöd och näringslifvet deremot lider betryck.
Ehuru det onekligen skulle för framtiden vara att föredraga, om en
grundskatteafskrifning och motsvarande lindring af indelningsverkets börda
kunde likasom förra året genomföras, torde dock ett sådant förslag knappast
kunna vinna Riksdagens och regeringens bifall, alldenstund man åtminstone
hittills velat sätta en sådan afskrifning i samband med en större eller mindre
utveckling af landets försvar. Ett beslut om en tillfällig lindring under tider
af ett ovanligt betryck för jordbruket, men med rikliga tillgångar i stats¬
kassan, borde statsmakterna deremot kunna ena sig om, så mycket hellre
som det icke saknas exempel derpå, att andra näringar i liknande fall erhållit
tillfälliga skattelindringar. I detta afseende må här endast anföras, att vid
1844 års riksdag nedsattes, i anledning af då rådande »ofördelaktiga kon¬
junktur» för tackjernstillverkningen, den deraf till statsverket utgående tionde-
afgiften med hälften, hvilken nedsättning endast gälde för derpå följande stats-
regleringsperiod, hvarefter afgiften å nyo höjdes vid 1848 års riksdag, sedan
konjunkturen för nämnda handtering »i väsentlig mån förbättrats». En lik¬
artad skattelindring för jordbruket synes oss i allo vara att föredraga framför
andra nödfallsåtgärder, och det är med anledning deraf som vi drista oss
föreslå,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att för år 1887
en ytterligare nedsättning af trettio procent i de på viss
jord hvilande grundskatter skall ega rum, i öfverenssstäm-
melse med de i Kong!, förordningen den 5 Juni 1885
härom stadgade grunder och vilkor.
Stockholm den 27 Januari 1886.
Olof Jonsson
' i Hot
S. M. Olsson.
Anders Larsson
i Lund.
J. Johansson
i Noraskog.
Anders Andersson
i Lund.
A. Hansson.
A. Göransson. Gunnar Eriksson. Lars Börjesson.
Gustaf Jansson
i Krakerud.
Nils Persson.