Andra Kammarems Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
1
H:o 5.
Ank. till Riksd. Kansli den 27 Febr. 1885, kl. 6 e. m.
Ändra Kammar eris Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande Ko 1,
rörande Herr vice Talmannen L. 0. Larssons motion
Ko 69, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om åtgärders
vidtagande till minskande af Sveriges skuldsättning i
utlandet.
Inom Andra Kammaren har Herr vice Talmannen L. O. Larsson uti
motionen N:o 69 anfört, hurusom en hvar, som med någon uppmärksam¬
het följt vårt lands ekonomiska och finansiella förhållanden under senare
tiden, med bekymmer måste hafva iakttagit landets allt jemt fortgående
utländska skuldsättning. De ständigt ökade annuiteter, som för skuldens
förräntande och amortering i dåliga som i goda år måste till utlandet
erläggas och hvilka i synnerhet under ogynsamma konjunkturer, då be¬
talningsbalansen, äfven dessa annuiteter förutan, hade benägenhet att vända
sig emot oss, skulle, förmenar motionären, kunna blifva så betungande,
att de måste verka förlamande på hela vår ekonomiska utveckling. Det
vore emellertid icke nog härmed. Äfven ur en annan synpunkt torde det
vara af synnerlig vigt, att den utländska skuldsättningen genom försälj¬
ning af räntebärande obligationer, utfärdade af kommuner, allmänna in¬
rättningar och bolag, icke finge, såsom hittills, fortgå nästan utan all
kontroll från det allmännas sida. Det vore nemligen icke den ena eller
Bill. Ull Riksd. Prof,. 1885. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Käft.
2
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o S.
andra låntagande korporationens eller institutionens verkliga eller förmenta
lånebehof och än mindre frågan om enskild fördel, som härvid finge vara
den enda bestämmande. Vid hvarje dylik större låneaffär borde äfven
tillses, hvad inflytande den genom lånets indragning framkallade tillökning
i landets kontanta omsättningsmedel kunde komma att utöfva på landets
allmänna hushållning, huru vida icke möjligen en på denna väg åstadkom¬
men plötslig tillökning af omsättningsmedlet kunde vara egnad att genom
det inflytande, den utöfvade på penningräntan och kreditförhållandena samt
derigenom på prisbildningen och produktionen, gifva upphof åt en osund
spekulation och en utöfver tillgångarne stegrad förbrukning, med ett ord
till en större eller mindre förskjutning af hela landets ekonomi. Då der¬
före åtgärder, som kunde hafva dylika verkningar, icke finge betraktas
endast ur den låntagande korporationens eller institutionens, så att säga,
mera pnm^-ekonomiska synpunkt, utan deras lämplighet och befogenhet
borde pröfvas äfven ur en mera allmän, ur na tion åt- ekono in i sk synpunkt,
så att nödigt syntes vara, att, i synnerhet för allmänna inrättningar och
bolag, någon inskränkning gjoi’des i den dessa hittills medgifna, allt för
vidsträckta och okontrollerade rättigheten att, genom upptagande af obli¬
gationslån, bidraga till ökandet af landets utländska skuldsättning och in¬
draga utländska lånemedel, ofta till högst betydande belopp, utan all
hänsyn till huru vida sådant kunde vara för landet i dess helhet gagne¬
ligt eller icke, föreslår motionären, att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t behagade tillse i hvad mån, genom
förändrade bestämmelser i afseende å de antydda institutionernas och
korporationernas rättighet att utfärda obligationslån, de framhållna olägen¬
heterna må kunna, om ej helt och hållet undanrödjas, likväl väsentligen
förminskas.
Den fråga, motionären sålunda i allmänna ordalag dragit under Riks¬
dagens pröfning, torde, vid närmare eftersinnande, befinnas vara af så stor
omfattning, att, för dess fullständiga belysande ur allmängiltiga teoretiska
och praktiska synpunkter, erfordras ej blott ett kritiskt bedömande af åt¬
skilliga läror, som ännu inom den national-ekonomiska vetenskapen utgöra
föremål för stridiga meningar, utan äfven ett faktiskt material vida öfver¬
stigande det, som står ett riksdagsutskott till buds. Särskildt frågan om
den s. k. handelsbalansen, hvars för landet ogynsamma utslag i motionä¬
rens ögon lemnar det kraftigaste stödet för hans framställning, utgör ett
af dessa ämnen, som, allt sedan läran om nationernas hushållning antagit
rangen af en vetenskap, delat den nya lärans målsmän i skilda läger.
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5. 8
Att ur teoretiska grunder pröfva befogenheten af de antydningar, mo¬
tionären i detta afseende framkastar, skulle alltså vara detsamma som att
fälla slutlig dom i en fråga, hvilken är så mycket svårare, som för dess
rätta lösning bestämningsgrunder må hända böra hemtas icke allenast från
nationalekonomien, betraktad i och för sig, utan äfven från de vetenskaper,
som ur högre synpunkter behandla ett folks nationella lif och lagarne för
dess andliga och ekonomiska trefnad.
Lätt inses, att ett dylikt fullständigt belysande af frågan icke kan
väntas af Utskottet. En hvar, som något tänkt sig in i dessa frågor,
måste emellertid medgifva, att hvarken från teoretisk eller praktisk syn¬
punkt någonting kan vara att invända deremot, att ett land, der ränte¬
foten till följd af knapp kapitaltillgång och delvis bristfälliga anordningar
för densammas tillgodogörande varit hög, söker sig till den utländska
penningmarknaden med dess billigare räntefot, då fråga uppstår att grund¬
lägga företag af stor framtida betydelse, men som ej genast förmå att
till den inom landet gängse räntefoten förränta de behöfliga kapitalen.
Endast den, som icke erinrar sig att de utländska penningarne i grunden
icke äro annat än maskiner, redskap, inventarier etc., afsedda att, jemte
annat, genom ökad produktion anskaffa de varor, som erfordras för förrän¬
tandet och amorteringen af den utländska skulden, eller som tilltror sig
kunna ådagalägga, att de indragna kapitalen ej blifvit produktivt använda,
är berättigad påstå, att af ett dylikt förfarande kan resultera ett förla¬
mande af ett lands ekonomiska utveckling. Utskottet är för sin del öfver-
tygadt derom, att den utländska skuldsättning, som under de senare de¬
cennierna kommit till stånd, varit föranledd af nyss antydda förhållanden.
Den kraftiga väckelse till förökad produktion, som blef en följd af det
på 50-talet mera allmänt påbegynta jernvägsbyggandet i vårt land, fram¬
kallade ett ökadt behof af kapital, användbart för fast anläggning, och
att detta både då och sedermera, jemväl efter det landets egna kapital ej
oväsentligen förökats, företrädesvis anskaffats från utlandet, lärer väl vid
sådant förhållande få anses helt naturligt. En begränsning af upplånin¬
gen till landets egna disponibla kapital skulle icke allenast hafva omöjlig¬
gjort större delen af de företag, som till en omfattning, hvarom föregående
generationer knappast vågat drömma, ökat landets produktiva kraft, utan
äfven medfört en direkt förlust, såsom följd deraf att de industriella an¬
läggningar, som med landets egna tillgångar kunnat bringas till stånd,
nödgats använda en proportionsvis större andel af nettobehållningen till
förräntande af anläggningskapitalet.
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5.
Motionären torde också med sin utan tvifvel mycket tänkvärda fram¬
ställning mindre vända sig mot den utländska skuldsättningen i och för
sig än mot det sätt, på hvilket de upplånade penningarne blifvit använda.
Motionären synes föreställa sig, att dessa snarare fått tjena komsumtionen
än produktionen. Någon bevisning derför företer emellertid motionären
icke, och Utskottet kan icke dela hans uppfattning. Ingen kan sluta
ögonen till för det obestridliga faktum, att landet under de sista år¬
tiondena företett eu synnerligen glädjande ekonomisk utveckling. Deri af¬
mattning, som under de allra sista åren gjort sig märkbar, delas af nästan
alla verldens civiliserade länder och kan alltså ej tillskrifvas specifikt
svenska förhållanden. Att vi i det hela gått framåt är ett faktum, som
omedelbart kännes af en hvar och hvilket sålunda ej tarfvar bevis. Sådana
skulle emellertid med lätthet kunna uppletas. Utskottet tillåter sig erinra
om den storartade stegring i landets skatteförmåga, som under de senare
åren försiggått, om de allt jemt sig ökande behållningarne på bankernas
inlåningsräkningar, om den enorma utvecklingen af vårt jernvägsnät.
Särskild! de år efter år stigande tullintraderna bära ett osvikligt vittnes¬
börd derom, att landets konsumtionsförmåga i hög grad ökats; och huru
mycken sanning man än må tillmäta det ofta hörda påståendet om na¬
tionens benägenhet för ett öfver förmågan kostbart lefnadssätt, kan man
väl dock icke på allvar vilja göra troligt, att den stora massans kon¬
sumtion, som för tullintradernas belopp är nästan ensam bestämmande,
förlägges af lånta medel eller redan färdigbildadt kapital. Opåaktadt
bör ej heller lemnas, att kursen på våra förnämsta kreditpapper varit i
ständigt stigande; och den som erinrar sig den ytterliga känslighet, hvar¬
med de utländska börserna gifva uttryck åt skiftningarne i ett lands
kreditförhållanden, måste åt denna omständighet tillägga stor vigt. Det
sålunda till förmån för sundheten i vårt näringslif gifna utslag har den
förtjensten att vara fäldt af fullt opartiske domare. Det torde alltså icke
vara för djerft att påstå, att, om öfver hufvud det vore möjligt åstad¬
komma fullt tillförlitliga siffror, utvisande å ena sidan det belopp, hvar¬
med staten och de af motionären afsedda offentliga inrättningar under de
senare trettio åren ökat sin skuld till utlandet, och å den andra summan
af det kapital, som under samma tid blifvit fast anlagdt och nu lemnar
afkastning fullt motsvarande den förskrifna räntan, det senare skall be¬
finnas mångdubbelt öfverstiga det förra.
Att under sådana förhållanden af hänsyn till handelsbalansens upp¬
rätthållande vidtaga åtgärder, ledande till minskad skuldsättning i ut-
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 5. 5
landet, torde icke vara välbetänkt. Huru vida den ökning i rörelsemedel,
som framkallas af den utländska skuldsättningen, på sätt motionären för¬
menar, föranleder en osund spekulation och stegrad förbrukning, tilltror
sig Utskottet icke att med bestämdhet afgöra; det vill dock synas Ut¬
skottet, som om kommuners, allmänna inrättningars och bolags utländska
skuldsättning i detta afseende innebure mindre fara än statens egen. Den
upplåning, som af de förstnämnda institutionerna göres, afser i regeln
bestämda, förut beslutade företag; hvarken beloppet af lånen eller den
tid, hvarunder det upplånta kapitalet är för annat ändamål disponibelt,
torde i allmänhet medgifva, att det kastas ut i den allmänna penning¬
marknaden, hvarförutan de ekonomiskt osunda verkningar, på hvilka motio¬
nären anspelar, icke kunna framkallas. Att statens egen upplåning någon
gång med skäl kunnat träffas af en dylik förebråelse, må vara; någon
rättelse derutinnan afser emellertid motionären icke.
Då sålunda Utskottet ur rent allmänna grunder funnit motionen,
huru behjertansvärdt dess syfte ur vissa synpunkter än må anses, icke
vara af beskaffenhet att böra af Riksdagen bifallas, har Utskottet saknat
anledning ingå i omständligare bedömande af de åtgärder, som kunna
leda till det antydda syftemålets vinnande. Motionären har derutinnan
lemnat Utskottet utan ledning, och Utskottet inser icke huru den tvångs¬
rätt i en eller annan form, som för förslagets genomförande skulle komma
att tilläggas Kongl. Maj:t eller annan myndighet, skall kunna förenas
med hittills rådande uppfattning om de enskildes rätt att, utan inbland¬
ning från statens sida, sköta sina ekonomiska angelägenheter på sätt dem
bäst synes.
Utskottet får med anledning deraf hemställa,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 Februari 1885.
På Utskottets vägnar:
E. von der LANCKEN.