Lag-Utskottets Utlåtande N;o 62.
1
N:o 62.
Ank. till Riksd. Kansli den 13 Maj 1885, kl. 11 f. m.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lagstiftning rörande oäkta lams afsrätt.
Ändringar i gällande lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt hafva
vid innevarande riksmöte föreslagits i fyra särskilda, inom Andra Kammaren
väckta motioner, Kds 3, 9, 11 och 14.
I motionerna Kds 9 och 11 påyrkas, att oäkta barn må kunna taga
arf efter så fader som moder, i det motionärerne föreslå:
Herr P. Waldenström i motionen K:o 9,
»att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af hvad som
hittills genom Ärfdabalken samt Kong!, förordningen den 14 April 1866 är
stadgadt om oäkta barns arfsrätt, att sådan rätt må i hvarje fall tillerkännas
oäkta barn lika med barn af laggift sång;»
och Herr Richard G-ustafsson i motionen K:o 11,
»att. de s. k. oäkta barnen böra gifvas samma rätt som de äkta och
att alltså Ärfdabalkens 8 kap. 7 § ändras i syfte:
att oäkta barn tager arf efter så väl moder som fader, i likhet med
äkta barn, så snart det är af fader eller moder erkändt, eller laga bevis för
faderskapet och moderskapet finnas;
att oäkta barn tillägges faders eller moders slägtnamn efter den sist¬
nämndas val, dock att barnet vid sin myndighets ålder sjelf får bestämma,
om det vill bära faders eller moders namn;
att fader har samma försörjningspligt mot sitt oäkta barn, som vore
det äkta föclt;»
Bill. till Likså. Prot. 1885. 7 Samt. åt Höft.
2
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
anhållande motionären, att, om Lag-Utskottet skulle finna, att den
föreslagna förändringen vore af så genomgripande natur, att Utskottet an-
såge sig icke kunna tillstyrka den, och ej heller sjelf ville redigera ett för¬
slag i samma syfte, Utskottet måtte hos Riksdagen tillstyrka en skrifvelse
till Kong!. Maj:t med begäran om utarbetande af en lag i det syfte motionen
angifver.
I motionerna N:is 3 och 14 åsyftas endast utsträckning i den s. k.
arfsrätt, oäkta barn redan enligt gällande lagstiftning egen efter moder; och
föreslå motionärerne i sådant afseende:
Herr J. Anderson i Tenhult i motionen N:o 3,
»att Riksdagen ville besluta, att Kong! förordningen af den 14 April
1866, angående oäkta barns arfsrätt, erhåller följande lydelse:
Med ändring af hvad 8 kap. 7§ — — — — — — — — — *
förordnas, att oäkta barn må lika med äkta barn taga arf efter sin moder;»
samt Herr Öskar Erkkson i motionen JST:o 14,
»att Riksdagen måtte för sin del, med upphäfvande af Kong], för¬
ordningen den 14 April 1866, angående arfsrätt för oäkta barn, antaga en
så lydande förordning i ämnet:
Med ändring af hvad 8 kap. 7 § Ärfdabalken stadgar derom, att
barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom,
eller i förbudna leder, ej må taga annat arf än efter egna barn och bröst-
arfvingar, förordnas, att oäkta barn jemväl må, derest det blifvit såsom
modrens barn antecknadt i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då
var kyrkoskrifven, taga arf efter sin moder lika med äkta barn.»
Knappast någon fråga inom familjerättens område är af den ömtåliga
och svårlösta natur, som frågan om oäkta barns rätt.
Spörsmålen om de förutsättningar, under Indika ett barn skall anses
såsom oäkta; om öfver hufvud någonsin och i så fall under Indika vilkor mot
dess påstådde fader eller moder bevis om fader- eller moderskap (paternitets-
eller maternitetsbevis) må föras; om faderns och moderns eller enderas pligt
att bekosta det oäkta barnets uppfostran (alimentationspligt); om fadern
eller modern skall ega rätt att hafva barnet i sin vård, med flere hithörande
invecklade spörsmål, hafva af olika lagstiftningar på olika tider och bland
olika folk erhållit en skiljaktig lösning, beroende på den grad af kultur¬
utveckling, på hvilken folket befunnit sig, och på den uppfattning af famil¬
jens väsen, som inom folket varit rådande. Att här närmare ingå på dessa
3
Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 62.
spörsmål, skulle, om det skedde med någon fullständighet, vara detsamma
som att skrifva en historik öfver familjerättens utvecklingsgång.
Utskottet måste här betrakta ämnet under mindre dimensioner samt
med antydande allenast af det nära sammanhang, i hvilket nu nämnda
frågor stå till den, som här närmast tager Utskottets uppmärksamhet i an¬
språk, öfvergå till denna, eller till frågan om oäkta barns arfsrätt.
Förutsatt alltså, att ett barn lagligen måste anses såsom oäkta, och
förutsatt, att dess naturlige fader och naturliga moder äro lagligen kända;
livad laglig rätt har barnet att efter dem och sålunda efter andra genom
dem taga arf?
Att det oäkta barnet har rätt att af de naturliga föräldrarne njuta
nödtorftig föda och uppfostran, till dess det sig sjelf nära kan, och att så¬
lunda föräldrarne hafva alimentationspligt i förhållande till barnet, är af
nästan alla lagstiftningar erkändt, och särskilt af den svenska i 8 kap. 7 §
Arfdabalken, om ock de olika lagstiftningarne på mycket skiljaktigt sätt
bestämt denna alimentationspligt och tiden derför. Och det allmänna er¬
kännandet af denna rätt och denna pligt är helt naturligt, enär rätten och
pligten för sin tillvaro icke behöfva söka hemul i familjerätten, utan redan
framgå ur den allmänna obligationsrättens principer.
Annorlunda ställer sig frågan beträffande oäkta barns arfsrätt.
Att de taga arf efter egna barn och bröstarfvingar (se 8 kap. 7 §
Arfdabalken) är numera allmänneligen i lagstiftningarne antaget, men hör
icke till nu förevarande fråga, enär arfsrätten då grundar sig på de döde
descendenternes härstamning genom äkta börd från de oäkta födde.
Arfsrätten är nemligen, särskildt enligt germanisk rättsåskådning, icke
hufvudsakligen beroende å i/orfe-bandet, utan å familje-bandet, och arfsberät-
tigade efter en arflåtare i viss följd de, som med honom sammanslutas af
gemensamt familjeband. För germanen var egendomen — den bestod väl
oftast till allra största delen af fastighet — familjens, slägtens egendom, och
de familje- och slägtmedlemmar, som den innehade, voro deraf innehafvare å
familjens och slägtens vägnar. Att kallas till delaktighet i egendomen kunde
då endast rättsligen komma i fråga för de barn, som voro delaktige i fa¬
miljen, d. v. s. de äkta födde, och de mångahanda afvikelser ifrån denna
de germanska lagarne, så äldre som nyare, dock genomgående grundsats,
hvilka i dem förekomma, torde mera hafva sin grund i billighetshänsyn än
i en uppfattning af någon de oäkte födde härutinnan tillkommande rätt.
Utan någon modifierande bestämmelse stadgade ock 1734 års lag i
8 kap. 7 § Arfdabalken, att, »ätbar man barn i lönskaläge utan äktenskaps
lofven, eller i hordom, eller i förbudna leder; de barn må ej annat arf taga,
än efter egna barn och bröstarfvingar».
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
Man kan nästan säga, att den svenska lagstiftningen ännu qvarstår
på samma ståndpunkt. Genom förordningen den 14 April 1866 är visser¬
ligen, med ändring af hvad ofvan anförda lagrum stadgar derom, att barn,
som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, ej må
taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnadt, att oäkta
barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må,
derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den för¬
samling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf
efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott; men, om
ock förordningen sjelf i sin rubrik kallar sig »förordning angående arfsrätt
för oäkta barn», torde man dock komma förordningens innersta mening när¬
mare, om man antager att, såsom äfven de förhandlingar i frågan, som före-
gingo förordningens tillkomst, synas utvisa, den rätt, hvaraf på grund af
förordningens bestämmelser oäkta barn kan komma i åtnjutande, snarare
måste anses hvila på »en presumtion af den aflidnas ej tillkännagifna
yttersta vilja», än på någon det oäkta barnet tillkommande verklig arfsrätt
efter modern, och detta desto hellre som förordningen uttryckligen stadgar,
att »arfvet» endast tages i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott.
Den ståndpunkt, den svenska lagen sålunda intager till frågan om
oäkta barns arfsrätt, önskar Utskottet för sin del bibehålla. Utskottet måste
derför afstyrka förevarande motioner, i hvad de afse att arfsrätt måtte till¬
erkännas oäkta barn efter fader, att den delaktighet i qvarlåtenskap efter
moder, som nu i visst fall tillkommer oäkta barn, måtte utsträckas; och att
oäkta barn skulle antaga faders eller moders slägtnamn efter moderns val,
dock att barnet vid uppnådd myndighetsålder sjelf skulle få bestämma, om
det ville antaga faderns eller moderns namn. Utskottet fruktar, att en dylik
utsträckt arfsrätt för oäkta barn skulle lämna komma att så småningom ut¬
plåna skilnaden mellan äkta och oäkta börd samt dymedelst och genom mer
eller mindre skandalösa paternitets- och maternitetsprocesser lossa familje¬
banden, hvilka ju ock äro de starkaste sambällsband.
Otvifvelaktigt torde emellertid vara, att på grund af åtskilliga för¬
hållanden 1866 års förordning icke nu verkar så, som med densamma afses.
Allmänna uppfattningen torde vara, att, blott ett oäkta barn är i kyrko¬
boken antecknadt såsom barn af viss qvinna, barnets arfsrätt efter denna
ock är tryggad, hvilket emellertid ingalunda är förhållandet, såsom äfven
framgår af en utaf Högsta Domstolen i ett särskilt mål under den 18 Maj
1876 meddelad dom, om hvilken i Högsta Domstolens minnesbok förekommer
följande anteckning:
»En i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden qvinna, att hon
har ett oäkta barn, ansågs af Högsta Domstolen icke i och för sig utgöra
5
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
bevis derom, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att detta må
ega, enligt förordningen den 14 April 1866, taga arf efter modern».
Säkerligen har ock månget oäkta barn, på grund af moderns bristande
kännedom om hvad i förevarande hänseende var att iakttaga, mot moderns
önskan och afsigt gått förlustig! delaktighet i hennes qvarlåtenskap. Utskottet
finner derför, att något bör åtgöras i detta hänseende, och får, med för¬
anledande af motionerna samt med afstyrkande af desamma i öfrigt, hem¬
ställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj.'t täcktes anbefalla domkapitlen i riket samt Stock¬
holms stads konsistorium och Hofkonsistorium att genom
cirkulär hos vederbörande presterskap inskärpa angelägen¬
heten deraf, att den anteckning i kyrkobok, som enligt
förordningen den 14 April 1866 utgör förutsättning för
oäkta barns arfsrätt efter moder, verkställes på sådant
sätt, att den må innefatta bevis, att qvinnan låtit anteckna
barnet såsom sitt.
Stockholm den 13 Maj 1885.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Reservationer:
af Herr II. Andersson i Uöbbelöf, som ansett, att Utskottet bort
tillstyrka Riksdagen aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i nu gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt,
att oäkta barn skulle tilläggas arfsrätt efter moder i likhet med äkta barn
samt efter fader, derest denne antingen inför prest eller vederbörlig domstol
erkänt faderskapet, dock endast i den del af qvarlåtenskap en, som ej utgör
bröstarfvinges laglott;
af Herr J. Anderson i Tenhult: »Då jag icke kunnat biträda det
beslut, hvartill Lag-Utskottet kommit, får jag afgifva min reservation.
6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
Lagbestämmelser rörande rätt till arf hafva i mån af rättsuppfattnin¬
gen måst undergå förändringar. Den tid är längesedan förbi, då söner egde
ensamt rätt till arf. En annan tid inträdde, då dotter emot broder hade blott
half arfsrätt. 1845 års Kong!, förordning stadgade lika arfsrätt emellan
äkta barn. Något mer än 20 år derefter, eller den 14 April 1866, medgafs
att oäkta barn, som dittills varit alldeles arflös, skulle under vissa vilkor
och till viss del fä taga arf efter moder. Nära 20 år hafva sedan dess för¬
flutit, och torde tiden mer än väl nu vara inne, då en ytterligare smula
rättvisa vederfares de oäkta barnen, så att dessa blifva i fråga om arf efter
moder likstälda med äkta barn. Jag hoppas den tiden snart skall inträda
då oäkta barn, såsom frukten af föräldrarnes förseelse mot sedlig ordning,
få rätt till arf jemväl efter fader.
Ehuru jag hyser den grundsatsen, att barn, ehvad de äro födda af
äkta säng eller ej, böra taga arf efter begge föräldrarne, får jag, då jag
förmärkt att man endast bitvis kan få fram små reformer i den rätta rigt-
ningen, hemställa, att Riksdagen ville besluta,
att oäkta barn lika med äkta barn berättigas till arf
efter moder.»
af Herr Lavin, med hvilken Herr Smedberg instämt: »Den rätts-
teori, som Lag-Utskottet så väl nu som tillförene i samma fråga för sig
uppstält, innebär, i få ord sagdt, att eftersom arfsrätt icke finnes till utom
familjen, och familjens grund är det lagliga äktenskapet, följer deraf, att
barn födda utom äktenskapet icke ega arfsrätt. Teorien, uttryckt i 8 kap.
Ärfdabalken af gällande lag, var till äfventyra öfverensstämmande med all¬
männa rättsuppfattningen på den tid, då lagen tillkom, men är det icke
mera. Den humanitet, som en gång i tiden frigjorde slafven, som under
sin utveckling alltjemt arbetar på nedbrytande af skrankorna, hvilka dela
menniskor efter deras börd, och vill bereda allas likhet inför lagen, kan i
vår tid icke gilla den vidt gående åtskilnaden i rättsligt hänseende mellan
äkta och oäkta barn. Det kan för denna vår tids rättsuppfattning, som i
det oäkta barnet liksom i det äkta ser allenast menniskan, ej annat än
förefalla upprörande, att samma barn, som är frukten af föräldrarnes för¬
seelse mot antagen sedlig ordning, för hvilken förseelse barnet ju icke bär
skulden, skall gent emot föräldrarne sakna annan laglig rättighet än den i
7 § af 8 kap. medgifna till åtnjutande af nödtorftig föda och uppfostran
till dess barnet kan sjelf försörja sig, eller således rättighet jemn t upp till det,
som de osjäliga djuren utan tvånget af skrifven lag skänka åt sin afkomma.
Vid den af motionärerne åsyftade lagförändringens genomförande skola nog
7
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
svårigheter möta, betänkligheter uppstå, likväl ej af annan beskaffenhet, än
att de med god vilja kunna undanrödjas, höfvas; och för dessa möjliga
svårigheters, betänkligheters skull må man, synes mig, ej glömma den bju¬
dande pligten att skipa den rättvisa, som allmänna meningen allt kraftigare
fordrar.
Jag har, såsom jag älskar att tro, i grunden ingen benägenhet att
rifva ned det bestående och skall villigt bära aktning för den rättsuppfatt¬
ning, ur hvilken läran, som Utskottets flertal bekänner, uppvuxit och af
hvilken 8 Kap. Ärfdabalken är ett uttryck; — men rättsuppfattningen,
lika med allt. annat, är underkastad utvecklingens lag, och med förändrad
sådan uppfattning är det naturligt, att läror, som en gång ansågos oemotsäg¬
liga, måste lemna rum för andra. Så, föreställer jag mig, kommer det förr
eller senare att inträffa, att teorien, hvilken från arfsrätt efter föräldrar ute¬
stänger barn på grund af deras oäkta börd, får gifva vika för den mening,
som i fråga om arfsrätt gör det oäkta barnet väsentligen likställigt med det
äkta. Farhågan att eftergift för denna senare mening skulle verka dels upp¬
lösande på familjen, dels ock till förringande af äktenskapets helgd, kan jag
icke dela. Det för familjen och äktenskapet vådliga ligger, efter mitt för¬
menande, icke i erkännandet af grundsatsen om oäkta barns arfsrätt efter
föräldrarne, utan i tillvaron af sådana utom äktenskapet stående förbindelser,
af hvilka de oäkta barnen äro frukten. Ett kraftigt medel till motverkande
af dessa förbindelser skulle, såsom jag vidare tänker mig, just ligga i erkän¬
nandet. af de oäkta barnens arfsrätt.
Med min upfattning af frågan är det naturligt, att jag icke kan nöjas
med den eftergift för humanitetens anspråk, som innefattas i Kong!, förord¬
ningen den 14 April 1866. Utom det att den så kallade arfsrätt, som
der tillerkännes oäkta barn, i följd af den såsom vilkor för arfsrättens till¬
godonjutande tillagda bestämmelse rörande anteckning i kyrkobok, som modern
skall låta verkställa, har mycket ringa praktiskt värde, är det vidare att
anmärka, att samma Kongl. förordning gör oäkta barns arfsrätt efter modern
beroende på hennes goda vilja, i stället att enligt min mening, oberoende så
val af fadrens som af modrens uttryckta vilja, deras oäkta barn bör kunna
göra anspråk på arf såsom en samma barn tillkommande laglig rättighet.
Att stifta lag i den af motionärerne angifna rigtning kan icke vara
ett verk af ögonblicket. Dertill fordras, utom erkännande af sjelfva grund¬
satsen, att uppställa lämpliga regler för bevisningen om fader- och moderskap,
att bestämma om sättet för oäkta barns erkännande af fadren eller modren,
att stadga tid, inom hvilken arfsanspråk skall väckas, med mera.
Då jag saknar både tid och erforderliga insigter för uppgörande af
förslag till så beskaffad ny lagstiftning, hemställer jag att Riksdagen måtte
8
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.
i underdånig- skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lag, som, med erkännande af grundsatsen
om oäkta barns arfsrätt efter fäder och moder, innehåller de ytterligare be¬
stämmelser, som vid tillämpningen af denna grundsats kunna anses af nöden.»
Herr Berglöf har
ärendets behandling inom
begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i
Utskottet.
Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1885.