2
Lag-TJtskottefs Utlåtande N:o 12.
föranlåtes Utskottet hemställa,
att motionen icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 Februari 1885.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
N:o 12.
Ank. till Riksd. Kansli den 23 Febr. 1885, kl. 12 mild.
Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af vädd motion om ändrad
lydelse af 17 kap. 7 § Rättegångsbalken.
Lag-Utskottet afgifver härmed på grund af remiss frän Andra Kam¬
maren utlåtande öfver eu af Herr Anders Nilsson i Rinkahy afgifven motion,
X:o 99, hvari motionären anför, bland annat, hurusom det vore vanligt, att
den ännu enfaldiga allmogen anförtrodde sig och sina rättegångsärenden åt
mer eller mindre rättrådiga sakförare, hvilka uti sina anföranden inför rätta
icke alltid följde sanningen, samt hurusom det, under sådana förhållanden,
vore farligt, att dylika advokater, när de icke funne tillräckligt tjenstvilliga
vittnen, finge sjelfve framträda och vittna uti egen eller sin hufvudmans
sak, helst våra domare ännu vore bundne vid de i 17 kap. Rättegångsbalken
framstälda regler för laga bevis. Stadgandet i nämnda 17 kap. 7 §:
»Ej må ock fullmäktig vittna om det, som hans hufvudman honom
under den rättegång förtrott; finnes det, att han derföre är till fullmäktig
tagen, att han ej vittna måtte; då bör han saken lemna, och vittne bära.»
3
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.
hade nemligen tillämpats sålunda, att en sakförare finge för sin hufvud¬
man vittna, endast han för tillfället öfverlemnade fullmakten åt annan per¬
son. Motionären föreslår med anledning häraf, »att Riksdagen täcktes be¬
sluta, att sista meningen af Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § må erhålla föl¬
jande förändrade lydelse:
Ej må någon vittna i den sak, der han är eller varit fullmäktig.»
Om nu ifrågavarande lagbuds rätta tillämpning hafva olika meningar
blifvit uttalade; och Utskottet vill i sådant hänseende här åberopa hvad en
rättslärd, som tolkat vår gällande allmänna civilprocess, härom säger '(se
Broomé, Allmänna civilprocessen enligt svensk gällande rätt, 1882, sid. 179,
18°):
»En mening är, att fullmäktigen icke bör få vittna om något,rsom rör
den sak, han åtagit sig. En annan mening är, att han endast, efter orden,
är förbjuden att vittna om det han af hufvudmannen fått veta om saken i
förtroende, men att sådant icke ens får yppas af honom, om han påkallas
att vittna i annan sak. Lagens ord, om de ock närmast afse att förbjuda
en fullmäktig att såsom vittne yppa under den rättegång, i hvilken han
uppträder såsom fullmäktig, hvad hufvudmannen honom förtrott om samma
rättegång, lägga dock icke bestämdt hinder i vägen för att utsträcka för¬
budet äfven till andra rättegångar, i hvilka den fullmäktigen kan komma
att uppträda såsom vittne; och det skulle otvifvelaktigt vara stridande mot
meningen: den åsyftade sakföraresekretessen, att tolka dem restriktivt. —
Detta lagbud är emellertid äfven i ett annat afseende mindre noggrant redi-
geradt. Bestämmelsen att, om fullmäktigen finnes vara derför antagen, att
han ej måtte vittna om sådant, som han får i förtroende veta af hufvud¬
mannen, han skall vara ojäfvig, innebär ett, minst sagdt, besynnerligt stad¬
gande. En fullmäktig kan väl svårligen antagas i afsigt, att han icke skall
vittna om sådant, som han under den rättegången får sig af hufvudmannen
anförtrodt om saken; utan budet måste hvila på ett så kalladt språng i tanke¬
gången hos lagstiftaren; och meningen kan icke rimligtvis vara någon annan,
än att den, som blifvit antagen till fullmäktig, fördenskull att han icke
måtte få vittna om sådant, som han innan dess har sig bekant om saken,
bör vara skyldig att afgifva vittnesmål och icke vara förhindrad af den
sedermera inträdda ställningen såsom fullmäktig. — Att hufvudman kan efter¬
gifva sin rätt att fordra tystlåtenhet i detta afseende, synes vara otvifvel¬
aktigt, och då bör fullmäktig vara skyldig att vittna.»
Att nu, som motionären föreslår, för hvar och en, som i en sak är
eller varit fullmäktig, stadga absolut hinder att i samma sak vara vittnes-
4
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.
gill, skulle i Utskottets tanke kunna leda till betänkliga följder. Så skulle
hvar och en, som, vare sig i egenskap af kärande eller svarande, redan vore eller
väntade sig blifva invecklad i någon rättegång, kunna på fullt laglig väg
förekomma ett för honom besvärligt vittnesmål genom att till fullmäktig i
saken, om ock blott för ett enda rättegångstillfälle, antaga den person, hvars
a timrande som vittne han ville förhindra, och så skulle han kunna för nästa
rättegångstillfälle i samma syftemål taga till fullmäktig någon annan person,
hvilken, i händelse han till vittnesmål af motparten inkallades, befarades
kunna genom sin utsago styrka dennes talan o. s. v., samt såmedelst beröfva
motparten hans bevisning.
Dessutom kan ingen lagstiftning hindra samvetslösa menniskor att
genom falskt vittnesmål beröfva medmenniskor deras lagliga rätt,
På grund af det anförda och under erinran, att lagen redan inne¬
håller förbud för den, som kan af saken vänta nytta eller skada, att deri
vittne bära, får Utskottet hemställa,
att motionen icke må vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 23 Februari 1885.
På Lag-Utskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.
Stockholm, Associations-Eoktryckeriet, 1885.