RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1885. Första Kammaren. N:o 9.
Lördagen den 14 Februari.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 7 i denna månad.
Företogs val af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
Justitieombudsman och hans efterträdare; och befunnos, efter valför¬
rättningens slut, hafva blifvit till valmän utsedde:
Herr Anderson, F. A...................
» von Baumgarten..................
|
med 41
|
röster.
|
» 41
|
|
» Beijer....................................
|
» 41
|
»
|
» Bennich .............................
|
» 41
|
»
|
* Björnstjerna ........................
|
» 41
|
»
|
» Dahl ...................................
|
» 41
|
»
|
Friherre De Geer af Finspång ...
|
» 41
|
»
|
» De Geer af Leufsta......
|
» 41
|
»
|
Herr Evers.....................
|
» 41
|
»
|
» Falk, W...............................
|
» 41
|
>
|
» Fock ....................................
|
» 41
|
|
» Gahn....................................
|
» 41
|
|
Friherre Hamilton........................
|
» 41
|
|
Grefve Hamilton...........................
|
» 41
|
»
|
Herr Kockum ..............................
|
» 41
|
»
|
» Nisser .................................
|
» 41
|
»
|
» von Plåten...........................
|
» 41
|
»
|
» Richter.................................
|
» 41
|
|
» Rääf ....................................
|
» 41
|
|
» Sederholm ...........................
|
» 41
|
»
|
» von Stockenström ...............
|
» 41
|
»
|
» Stråle, G. H.........................
|
» 41
|
|
» Söder hjelm...........................
|
» 41
|
»
|
» Thyselius..............................
|
» 41
|
|
Företogs val af sex suppleanter för de valmän, som af Kammaren
fatt i uppdrag att utse Riksdagens Justitieombudsman och hans efter-
Första Kammarens Prot. 1885. N:o 9.
K:o 9.
Lördagen den 14 Februari.
trädare; och befunnos, efter valförrättningens sint, hafva blifvit till
suppleanter för dessa valmän utsedde:
Herr Pettersson .........
» Odelberg............
» Tamm, H. P. P.
» Lundin...............
» Ericsson, H. M.
» Sandberg ............
med 36 röster,
» 36 »
» 36 »
» 36 »
» 36 »
» 36 »
sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.
Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande N:o 5, an¬
gående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning åt
vattensjuka marker, samt angående vilkoren för sådana statsbidrags
äfvensom odlingslåns erhållande.
Val af komi- Upplästes följande protokoll:
terade till -j885 ,jen 13 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän för
irychfv?%tensutseende af Riksdagens koxniterade för tryckfrihetens vård.
Efter verkstäldt upprop af valmännen framstäldes yrkande derom,
att valet borde inställas på den grund, att Herr E. Forsselius,^ som af
Andra Kammaren utsetts till valman, men erliallit ledighet från riks-
dagsgöromålen, icke var tillstädes, hvilket yrkande dock, sedan ord¬
förande blifvit vald, genom omröstning med 13 röster mot 9 för-
kastades»
Derefter företogs valet och befunnos efter dess slut hafva blifvit
till Komiterade för tryckfrihetens vård utsedde:
f. d. Justitierådet Johan August Södergren............
Riksarkivarien Karl Gustaf Malmström...................
f. d. Justitieombudsmannen Nils August Fröman .
Professoren, Friherre Adolf Erik Nordenskiöld.......
Fullmäktigen i Riksgäldskontoret Johan Johansson.
Disponenten Fredrik Vidt von Stötjern ...................
Charles Dickson. H. A. Widmark.
P. Pettersson. And. Huss.
med 22 röster,
» 22 »
» 21 »
» 17 »
» 16 »
» 16 »
Friherre Klinckowström: Då denna Kammare haft den god¬
heten att utse mig till en af valmännen för att i går utse komiterade
för tryckfrihetens vård, får jag, såsom tillägg till hvad det nu upp¬
lästa protokollet innehåller, förklara, att det var jag, som väckte fråga
bland nämnda valmän, att, då Andra Kammaren hade utsett 12 valmän,
men inga suppleanter, och af dessa 12 valmän en var bortrest och så¬
lunda blott 11 närvarande, med. stöd af § 70 Riksdagsordningen valet
skulle uppskjutas, alldenstund i nämnda § tydligen stadgas, att desse
komiterade skola väljas medelst omröstning genom 24 valmän, deraf
hvardera Kammaren inom sig utser 12. Jag fick emellertid icke plu-
Lördagen den 14 Februari. 3 >7;o g,
ralitet för min mening, och vid sådant förhållande förklarade jag för Val af komi-
valmännen, att jag icke kunde deltaga i valet och gick derifrån, när teradl> ^
valförrättningen skulle begynna. tryckfrihetens
Det tillkommer icke mig att afgöra valets beskaffenhet och säga,
huruvida det är giltigt eller icke, utan detta tillhör väl Riksdagen eller 1 ’
Konstitutions-Utskottet — jag vet icke rätt hvilkendera myndigheten —
men jag bär med dessa ord velat till protokollet förklara, att jag för
min del icke ansåg valet vara lagligt, hvarför jag icke heller kunde
deltaga deri.
Sedan öfverläggniugen ansetts härmed slutad, lades det upplästa
protokollet till handlingarna; och skulle Riksdagens Kanslideputerade
genom utdrag af protokollet underrättas om ifrågavarande val samt
anmodas låta uppsätta och till Kamrarne ingifva förslag dels till förord¬
nanden för de valde, dels ock till paragraf, rörande valet, i riksdags¬
beslutet.
Föredrogs å ny o och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskot-
tets den 11 och 12 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 2, an¬
gående Riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit
sedan början af 1884 års riksdag.
lista punkten.
Lades till handlingarna.
2:dra punkten. Angående
jernvägshypo-
Herr Wallenberg: Med anledning af den nu föredragna punk- teksfonden.
ten torde Herr Talmannen tillåta mig att gå litet tillhaka och se till
uppkomsten af denna jernvägshypoteksfond. För dem, som icke voro
med, då den bildades, och icke gjort sig omaket att taga reda på för¬
hållandet, förefaller denna herrar revisorers erinran ganska befogad,
och det är just detta intryck, som jag icke tror bör lemnas qvar hos
någon Kammarens ledamot.
Vid genomgående af riksdagshandlingarna för år 1879 finner man,
att det då framlades en Kongl. proposition angående bildande af en
jernvägshypoteksfond. I denna proposition föreslogs, att det skulle
skaffas. medel till denna fond genom utgifvande af Riksgäld skontorets
obligationer i svenskt mynt, evalverade i något lämpligt utländskt
mynt, och detta under förutsättning, att man skulle betrakta upplå¬
ningen såsom, inhemsk. Lyckligtvis hemstälde Stats-Utskottet till Full¬
mäktige i Riksgäldskontoret om deras åsigt i ämnet, och den förkla¬
ring, som fullmäktige afgåfvo, innebar i korthet, att det var ett slags
spegelfäkteri och att det tjenade till ingenting att säga, att upplånin¬
gen skulle blifva inhemsk, ty det är en känd sanning att obligationer,
tydande å guldmynt, gå dit långifvarne bo. Både fullmäktige i Riks¬
gäldskontoret och Stats-Utskottet afstyrkte derför detta förfaringssätt.
Stats-Utskottet satte för sin del dit något som fullmäktige i Riksgälds¬
kontoret hade föreslagit, nemligen att i stället för uppläggande af ett
j(;o g. 4. Lördagen den 14 Februari.
Angående nytt, separat lån för denna jernvägshypoteksfond, borde nian sälja öf-
jernvägshypo- Yerblifna andelar af flera äldre lån, som redan både kurs i marknaden
leksfonden. ocp såiun(}a mycket val kunde för det tillfälliga ändamålet användas.^
(Forts.) Härtill lemnade också Riksdagen sitt bifall och något nytt kin blef
sålunda lyckligtvis icke upptaget, utan det blef på det ändamålsenliga
sätt anordnad!;, att fullmäktige i Riksgäldskontor fingo rättighet att
efter omständigheterna försälja återstående osalda obligationer af äldrelan.
Under den öfverläggning, som egde rum i Andra Kammaren, då
detta ärende föredrogs, förekommo åtskilliga ganska märkliga yttran¬
den. Der uppgafs t. ex. af fem reservanter, nemligen Herrar Liss
Olof Larsson, O. B. Olsson, Sven Nilsson, Ola Andersson och Sven
Andreasson i deras reservation: »Då emellertid de af bankerna öfver-
tagna jernvägsobligationer böra stiga i värde och deraf följande afsätt¬
lighet, allt efter som trafiken å de banor, för hvilka de utfärdats,
hinner upparbetas, lärer den allmänna rörelsen obestridligen kunna
utan risk för staten underlättas derigenom, att staten sätter penning-
inrättningarne i tillfälle att, under afvaktan af ett sadant resultat,
genom belåning af dessa papper göra den i dem inneliggande valuta
för rörelsens behof disponibel». Dessa fullkomligt rigtiga åsigter igen¬
finnas i nämnda herrars reservation, men när det kom till sjelfva diskus¬
sionen i Andra Kammaren, så var det ingen menniska, som der upp¬
trädde till försvar för så sunda åsigter, utan då förekommo andra högst
märkvärdiga yttranden, såsom t. ex. att jernvägsobligationerna voro af
noll och intet värde, att det fans obligationer, som icke betingade mer
än 2, 4 eller 6 procent af nominela värdet, att bankerna så mycket min¬
dre behöfde några penningar, som de för närvarande lågo med fyra¬
hundra millioner kronor i sina kassor o. s. v. Dessa åsigter fram-
höllos och repeterades så ofta, att de fingo en viss trovärdighet. Jag-
får säga, att det är högst bedröfligt att på detta sätt opinioner skola
skapas och vinna stadga, ehuru de, som känna till förhållandena och
hafva auktoritet, skulle kunna i rätt tid upplysa om det vilseledande i
sådana uttalanden. Under diskussionen i Andra Kammaren Kärnstål -
des äfven den åsigten, att det skulle ske en afskrifning på de blif¬
vande lånen. Denna åsigt uttalades af en mycket inflytelserik leda¬
mot, nemligen Herr Carl Ifvarsson, och just derför blef den så mycket
mera allmänt trodd.
I den ofvan anförda reservationen förekommer också ett tillägg,
som lyder, att Kongl. Maj:ts proposition må bifallas »under vilkor och
förutsättning att de åtgärder, som för den allmänna rörelsens hehof
kunna anses erforderliga vid indragning innevarande år af de enskilda
bankernas femkronesedlar, nu vidtagas, äfvensom att Riksdagen i sam¬
manhang dermed förklarar sig vilja vidtaga de anordningar, som ur
samma synpunkt kunna erfordras vid indragningen senast före utgån¬
gen af år 1882 af enskilda bankernas tiokronesedlar». I reservationen
var sålunda inpassadt detta vilkor angående eu för saken alldeles
främmande fråga, och detta var ungefär lika rimligt, som om någon,
som t. ex. egde 2l/2 hemman och sökte kypotekslån derpå, finge till
svar af den, bos hvilken han sökte lånet: »ja, ni skall få ett hypo-
tekslån på två af edra hemman, men då måste ni skänka mig det
halfva hemmanet såsom provision».
5 ]V:o 9.
lördagen den 14 Februari.
Det är märkligt att se, att under hela diskussionen i Kammaren Angående
reservanterna alls icke försökte försvara detta inskjutna vilkor utanrmvägshypo-
läto det falla. teksfonden.
För mig är det alldeles klart och tydligt, att det mycket väl går (Forts')
an att införa ett enbanksystem med sedelutgifningsrätt, men det går
icke an att göra det med mindre, än att man betryggar ställningen
derigenom, att Riksbankens styrelse blir delad mellan regeringen och
Riksdagen. Detta är det oeftergifligaste af alla vilkor. »Tryggheten»
består icke uti att hopa millioner i Riksbanken, ty om den egde hun¬
dra millioner i grundfond och ingen förändring vidtoges i styrelsens
sammansättning, så kunde det beprisade bankenväldet snart urarta till
banktyranni!
När man kommer litet längre fram under den dystra stämning,
som var rådande år 1879, då man trodde att det var alldeles omöjligt
att komma ur de svårigheter, i hvilka man då befann sig, så finner
man att en stor bankman, Herr Liss Olof Larsson, yttrade, att man
vidtoge denna åtgärd »för att hålla kursen uppe på enskilda banker¬
nas sedlar». Och vice Talmannen Herr Carl Ifvarsson sade: »Jag har
endast exempelvis antydt, att fem- och tiokronesedlarne kunna falla i
värde till en krona, de kunna falla mindre eller mera, ja, stundom
möjligen gå ned ända till nollvärdet». Man gick så långt i ytterlig¬
het, att Herr Liss Olof Larsson slutligen utbrast: »Jag för min del får
säga, att landets framtid visar sig så mörk för mig, att jag knappast
vågar tänka ett år framåt».
Denna dystra målning grundade sig på, att Riksgäldskontoret
skulle berättigas utlåna några millioner kronor mot god säkerhet och
ränta, men nu, när frågan gäller att bortskänka femtiosex millioner
kronors kapital från staten, har den värde representanten säkerligen
ett ljuft småleende på läpparne vid tanken på landets framtid. Såsom
Herr Talmannen har sig bekant, afgjordes frågan i gemensam omröst¬
ning emot majoritetens i Andra Kammaren önskan.
Under diskussionen vidrördes ej mycket de verkliga anledningarna,
hvarför det 1879 var en önskvärd sak att vidtaga en sådan extra åt¬
gärd som inrättandet af en jernvägshypoteksfond. Första anledningen
var den, att, genom att bereda bankinrättningarna, som då hade inne¬
liggande jernvägsobligationer till ett belopp af 27,681,000 kronor (nem¬
ligen de enskilda bankerna 19,403,800 kronor och bankaktiebolagen
samt kreditaktiebolagen 8,277,200 kronor), tillfälle att belåna dessa
obligationer, de kunde undvika att allt för hardt klämma sina lånta¬
gare för att kunna göra front mot möjliga uttag på depositionsräknin-
gen, till följd af den agitation från olika håll, som då pågick emot
de enskilda bankerna. Detta var en omständighet, som var så vigtig,
att just derpå berodde den kort derefter i nästan alla bankerna inträf¬
fande räntenedsättningen. Då varande finansministern yttrade i detta
afseende ganska rigtigt till statsrådsprotokollet: »Jag ifrågasätter in¬
galunda dessa inrättningars kraft att för egen del bära tyngden af
dessa förbindelser, men oafsedt att flera af dem kunna blifva nödgade
att för sin egen säkerhet till det yttersta inskränka sina funktioner,
anser jag att staten både kan och bör låna sin medverkan till att fö¬
rekomma den störande oro, som detta kända förhållande kan till sam-
N:o 9. 6
lördagen den 14 Februari.
Angående hällets skada framkalla». Ja, det var en rigtig uppfattning, ty det
jernvägshypo-iig j alla bankerna mycket efterliggande papper, och bankerna äro för
telefonden. siöra sina kunders kredit med att tala om sådana saker, men
(Forts.) • klump kan man tala om dem efteråt, när ingen kan säga hvem det
gäller. Saken var emellertid den, att det låg stora massor sådana pap¬
per inne i bankerna, och bankerna hade utan tvifvel blifvit nödsakade
att angripa sina fordringsägare i vida allvarsammare grad än som skedde,
om icke jernvägshypoteksfonden hade bildats just i rätt tid för att före¬
komma denna åtgärd.
Jag vill nu icke tala om, huruledes man tvistade om, huruvida
beloppet skulle blifva 20 eller 30 millioner; det visade sig sedermera
att endast åtta millioner kronor togos i anspråk af låntagarne.
Men det fans äfven andra skäl, hvarför det var ett moraliskt
åliggande för begge statsmakterna att vidtaga en sådan åtgärd. Begge
statsmakterna äro nemligen skyldiga till det felet att hafva främjat
uppkomsten af allt för svaga jernvägsaktiebolag. Herr Talmannen
behagade erinra sig, huru jag många gånger på detta rum erinrat om,
att jernvägsaktiebolag icke borde få statslåneunderstöd, såvida de icke
grundade sig på ett aktiekapital motsvarande minst kalfva anlägg¬
ningskostnaden. Detta mitt önskningsmål blef först 1881 Riksda¬
gens beslut, men dessförinnan hade många allt för svaga jernvägsaktie¬
bolag tillkommit.
Den tredje och väsentligaste anledningen till behofvet af någon
extra åtgärds vidtagande torde emellertid få sökas i begge statsmak¬
ternas försumlighet att i rättan tid besluta eu lag om inteckning i
jernväg. Frånvaron af en sådan lag gaf alla jernvägsobligationer ett
tvifvelaktigt värde. Hade lagen om inteckning i jernväg blifvit utfär¬
dad 1877 i stället för 1881, så hade jernvägshypoteksfonden aldrig
behöft ifrågakomma. Der finner man ett exempel på hvilka svårighe¬
ter försenadt lagstiftningsarbete kan åstadkomma.
Hvad herrar revisorers anmärkning beträffar, ber jag slutligen få
nämna, att såväl Kong! Maj:ts proposition som Stats-Utskottets betän¬
kande och reservanternas i Andra Kammaren hemställan öfverens¬
stämma deri, att det sattes såsom vilkor för lans erhållande, att staten
skulle blifva godtgjord för sin upplåningsränta och alla andra kostna¬
der, men det ifrågasattes ingenstädes hvarken i tal eller skrift att
staten skulle af låntagarne taga mera än hvad som behöfdes till betäc¬
kande af dessa omkostnader. Tvärtom genomlyses hela diskussionen
af den missmodiga åsigten, att det skulle blifva afskrifning på lånen,
och det var aldrig fråga om att gorå någon vinst, när det gälde att
bispringa den allmänna rörelsen, utan man nöjde sig med att den blef
bisprungen på de billigaste vilkor, blott det kunde ske utan att ådraga
Riksgäldskontoret någon förlust.
När man tager kännedom om dessa förhållanden och med afse¬
ende på så väl sjelfva tillkomsten af jernvägshypoteksfonden som full¬
mäktiges i Riksgäldskontoret sätt att förvalta densamma, finner man,
dels att ett par Riksdagar icke ifrågasatt att göra den aflägsnaste erin¬
ran mot detta sätt att sköta fonden, dels att det i Riksgäldskontoret
finnes en reserverad räntevinst af 109,000 kronor å detta konto, hvil¬
ken summa der torde böra qvarstå för att vid den slutliga upplösnin-
7 N:o 9.
Lördagen den 14 Februari.
gen ställas till Riksdagens disposition. Man kan ju således icke undgå Angående
att erkänna, att fullmäktige i Riksgäldskontoret icke gjort något annaUe™”“ÄP°'
än att ordagrant och samvetsgrant tillämpa Riksdagens beslut i denna e s£
fråga, och jag hemställer derför, huruvida icke Herr Talmannen ville 01 s,)
framställa proposition på att förevarande punkt måtte läggas till hand¬
lingarna.
Herr Forssell, Hans: Det hade icke varit min afsigt att taga
till orda i den nu föreliggande frågan, ehuru jag visserligen för min
■enskilda de! har någon känsla af, att den räntenedsättning, som af
Riksgäldskontoret blifvit medgifven, åtminstone icke varit af behofvet
påkallad eller särdeles ändamålsenlig. Men då, utan anledning af nå¬
got yttrande här i Kammaren, en ärad talare på stockholmsbänken
har begagnat Stats-Utskottets utlåtande — som, väl att märka, egent¬
ligen icke gifver anledning att särskildt denna fråga skulle komma på
tal —- till utgångspunkt för en framställning om det rätta samman¬
hanget med denna jernvägshypoteksfonds tillkomst och den rätta be¬
tydelsen af densamma, har jag verkligen icke kunnat låta detta till¬
fälle gå förbi utan att göra en insaga vid hans framställning; ty den
är efter min bestämda mening åtminstone mycket ofullständig.
Det hade kanske varit bäst, att talaren låtit det begrafda vara
begrafvet, det glömda glömdt, och det är åtminstone icke mitt fel, att
det nu åter kommit på tal; då han alldeles opåkallad! behagat till
Kammarens protokoll gifva åt frågan om jernvägshypoteksfondens till¬
komst en ensidig tydning, får han skylla sig sjelf, att jag försöker till
samma protokoll berigtiga densamma.
Han framstälde nemligen saken så, att jernvägshypoteksfonden
hufvudsakligen eller uteslutande hade till uppgift att underlätta ställ¬
ningen för bankernas låntagare inonr landet. Ja, det är sant: han
hade härutinnan ett officiel! uttryck att taga fasta uppå, ett uttryck
af mig, såsom chef för Finansdepartementet och föredragande af Kong!.
Maj:ts proposition om bildande af en jernvägshypoteksfond. Men jag
torde icke röna motsägelse af dem, som i denna Kammare voro med
om 1879 års händelser, då jag säger, att när chefen för Finansdeparte¬
mentet då förklarade sig »icke ifrågasätta bankernas förmåga att för
egen del bära tyngden af sina förbindelser», var detta officiella uttryck
visserligen så försigtigt valdt, att han i detta ögonblick åtminstone
icke skulle öka den oro, som eu hvar kände, ehuru ingen^ ville ^tala
derom offentligt; men det ansågs dock visserligen icke innehålla någon
positiv försäkran, att alla banker egde denna förmåga. En sådan hade
varit vågad, ty det som då stod för dörren, det var dock icke så mycket
brist på lånetillfällen, som icke mera en verklig bank-krack. Det var
fara för att en eller annan bank, och i synnerhet en, skulle helt en¬
kelt få inställa sina betalningar och det kunde ej beräknas, huru.sa-
dant skulle verka på de öfriga. Detta kändes af hvarje man i Riks¬
dagen, ehuru ingen och allra minst regeringen kunde då utsäga sina
farhågor, och det var kännedomen om detta förhållande som dref Riks¬
dagen att, ehuru motvilligt, bevilja jernvägshypoteksfonden. Det var
kunskapen härom, som nödgade regeringen och särskildt chefen för
Finansdepartementet att framlägga proposition om detta bistånd. Jag
?f:o 9. 8
Lördagen den 14 Februari.
Angående
jernväg shy i)'
teksfonden
(Forts.)
kan for Kammaren nämna, att till chefens för Finansdepartementet
^kunskap hade då kommit, att våra banker, som, utom alla svårigheter i
öfrigt, vid denna tid egde omkring 30 millioner utländsk skuld, stodo
för detta belopp i beroende af ett mycket ringa fåtal utländska for-
dringsegare, af hvilka i det ögonblicket flere voro färdiga att uppsäga
sina fordringar. Jag hade fått kännedom om denna vådliga ställning
genom infordrade rapporter från de enskilda bankerna. Jag hade til¬
lika erhållit skrifvelser och muntliga meddelanden från flere stora for-
dringsegare i utlandet, hvilka skrifvelser och försäkringar visade, att
faran verkligen var öfverhängande. Det var dessa underrättelser jemte
inhemtade meddelanden från bankernas målsmän sjelfve, som slutligen
bestämde regeringen att, tvärt emot hvad som ur rent teoretisk syn¬
punkt kunnat anses vara rigtigt, göra ett försök att förekomma en
olycka, hvilken skulle hafva blifvit farlig för den allmänna rörelsen:
icke allenast derför att några olycklige låntagare skulle hafva blifvit
hårdt pressade, utan ännu mera derför att ett flertal af bankerna dis¬
ponerade det allmänna rörelsemedlet, de smärre sedelvalörerna, och
emedan ett misstroende mot detta omsättningsmedel skulle hafva spridt
oro och förvirring i den allmänna rörelsen.
Det var således denna jernvägshypoteksfonds karakter att vara en
räddningsplanka för dem, som behöfde densamma, och den blef ock ett
medel att återställa ett rubbadt förtroende. Ty det behöfdes icke mer,
än att alla menniskor visste, att nu kunde de mest nödstälda bankerna
få hjelp, för att de farligaste svårigheterna skulle vara öfver och dessa
banker vinna tid för hvad som den ärade talaren sjelf plägar benämna
»afveckling».
Jag tror nu, att genom den räntenedsättning, som nyligen har
blifvit medgifven låntagarne i jernvägshypoteksfonden, denna fond har
i väsentlig mån förändrat karakter. Likväl vill jag icke yrka något
klander mot herrar fullmäktige i Riksgäldskontoret. Jag är alldeles
ense med Stats-Utskottet derom, att fullmäktige hafva vidtagit ena¬
handa åtgärd förut utan anmärkning. Om det kan räcka till att ytter¬
ligare freda dem, är jag ock fullt villig medgifva, att fullmäktige icke
öfverskridit sin befogenfiet, sådan den är tydligt utstakad genom regle-
mentariska föreskrifter. Da hafva varit fullt befogade att nedsätta
denna ränta så långt de möjligen kunnat, så länge de blott kunna
uppvisa — och jag par derutinnan icke någon anledning att motsätta
mig deras påstående — att någon förlust icke derigenom beredes riks-
gäldsverket. Men nog är det å andra sidan sant, att herrar fullmäk¬
tige icke hafva varit nödsakade att vidtaga denna räntenedsättning.
Den instruktion, som medgifver dem densamma, har dock icke varit
affattad i sådana ordalag, att låntagarne, såsom fullmäktige tyckts tro,
vant berättigade att bestrida staten hvarje äfven den ringaste vinst
på låneaflären.
Det fins för öfrigt äfven en annan synpunkt, ur hvilken denna
räntenedsättning kan och bör bedömas. För mig framställer sig åt¬
minstone osökt den frågan, om icke tjenst och återtjenst mellan Riks¬
gäldskontoret och de låntagande bankerna på sistone blifvit af herrar
fullmäktige något ojemt afvägda.
Jag antager gerna, och denna Kammare antager det måhända
Lördagen den 14 Februari.
9 N:o 9.
också, att den ärade talaren på stockholmsbänken, när han kunnat
sålunda yttra sig, står fullt opartisk i förhållande till denna jernvägs-
hypoteksfond, och derför kan jag till honom såsom eu bepröfvad bank¬
man framställa den frågan, om han icke måste medgifva, att en ränta
af 4 '/2 % är bra liten för ett lån, som lemnar så stora förmåner som
det i fråga varande. Fyra och eu half procent betala bankerna villigt
för alla lån på 6 månaders uppsägning, hvilka depositioner utgöra huf-
vuddelen af deras lån hos den stora allmänheten. Men dessa deposi¬
tioner innehafvas alltid med risk af uppsägning, och den stora allmän¬
heten är ofta oberäkneligt nyckfull. Särskild! vid de tillfällen, då
svårigheter inträffa för bankerna, förvärras dessa lätt af en misstrogen
allmänhet, som då företrädesvis begagnar sin uppsägningstid Trots
denna olägenhet anse dock bankerna det vara med sin fördel förenligt
att betala 4Y2 % för penningarne. Nu hafva ett fåtal af dessa samma
banker i jernvägshypoteksfonden undfått rätt stora lån, som äro stå¬
ende till 1893. Sant är visserligen, att Riksgäl d s ko n t o rot förbehållit
sig rättighet att, om statens säkerhet det fordrar, uppsäga lånen på
sex månader; men hvar man vet, och bankerna allra bäst, att en så¬
dan uppsägning kommer minst i fråga i det ögonblick, då fara hotar.
Således hafva de banker, som lånat i Riksgäldskontoret, af detta lån
en utomordentlig fördel, framför alla andra. Men för den synnerligen
betydande tjenst, som således staten bevisar dessa få och privilegierade
banker, få de dock betala endast i1/2 % — detsamma som de betala
för vanliga lån i den allmänna marknaden! Om det nu hade varit så
stäldt, att jernvägshypoteksfonden hade fortfarande varit öppen med
lånetillfålle beredt hvilken bank som helst, tror jag, att, med den ränte-
nedsättning, som nu blifvit medgifven, samtliga banker med mycken
ifver skulle hafva begagnat sig af fördelen att der kasta in tunga
papper och erhålla lån till så låg ränta. Lyckligtvis är detta icke
förhållandet, och derför har också räntenedsättningen kunnat vidtagas
utan egentlig våda för Riksgäldskontoret och utan att något annat
dermed skett än att en ny, stor och föga skälig favör blifvit förunnad
de låntagande bankerna. Jag missunnar dem icke denna favör, ehuru
jag icke kunnat undertrycka min åsigt, att fonden nu, sedan faran är
öfverstånden, icke längre har sin ursprungliga karakter i behåll. Det
är för att uttala detta som jag tagit till orda, emedan förhållandet
blifvit fullkomligt origtigt framstäldt af den föregående talaren.
o
Friherre Akerhielm: Det har icke förvånat mig, att den förste
talarens uppträdande i den diskussion, som nu här är börjad, har fram¬
kallat de ord, som blifvit fälda af den man, som nyss uppträdde från
talarestolen, den man hvilken hufvudsakliga förtjensten och följaktligen
äfven ansvaret tillkommer för den fonds inrättande, hvarom vi nu tala.
Det lär väl knappast heller förvåna Kammaren eller af Kamma¬
ren misstyckas, om jag för min del, i den säregna ställning hvari jag
står till nu föreliggande fråga, ber att få fästa mig vid icke så mycket
hvad som af talaren på stockholmsbänken blifvit framhållet, som hyad
som utgjorde början i och inledningen till den siste talarens anförande.
Ehuru af hans anförande framgick, att han icke ville ogilla fullmäk¬
tige i Riksgäldskontoret för den åtgärd de vidtagit eller ens i sådant
Angående
jernvägshypo¬
teksfonden.
(Forts.)
N:o 9. 10
Lördagen den 14 Februari.
_ Angående afseende bestrida deras befogenhet, folio likväl hans tunga inledande
jemvägshypo-sådana jag tecknat mig dem till minnes, att den vidtagna åtgärden
U(v°t T' var^ behofvet påkallad eller särdeles ändamålsenlig».
*■ or 8>' Jag åter har nu icke bättre förstått, än att det allmänna ned¬
gåendet i den svenska penningmarknaden af räntesatserna gjorde det
till en vigtig nödvändighet för Riksgäldskontorets fullmäktige, till
följd af det dem särskild!; lemnade uppdraget att handhafva jernvägs-
hypoteksfonden, att tillse, att räntefoten för lån från denna fond stäl-
des i samklang och öfverensstämmelse med den allmänna penning¬
marknadens. I sådant hänseende hafva fullmäktige tillförene tid efter
annan nedsatt räntan på dessa lån, och i full konseqvens med dessa beslut
står fullmäktiges sist fattade beslut, det om hvilket revisorerne talat,
det mot hvilket Stats-Utskottet och Herr Forssell icke funnit något
att anmärka. Således kan jag icke annat inse, än att ett fortsatt akt¬
gifvande på den stora penningmarknaden inom landet i dess helhet
och statens skyldighet med hänsyn till en fond sådan som denna —
må det tillåtas mig kalla den nödhjelpsfond — att tillse, att den icke
sköttes på ett annat eller för dess hufvudsakliga ändamål främmande
sätt, manade till en sådan fortsatt nedsättning, för så vidt den af siff¬
rorna i öfrigt berättigades — och att just detta var förhållandet, det
lärer hvar och en erkänna, som af Stats-Utskottets betänkande velat
inhemta de upplysningar, som der finnas, och se till den under tiden
för den förut bestämda räntesats eller 43/4 % uppkomna stora behåll¬
ning å fondens konto som der omtalas, eller öfver 100,000 kronor.
Lägger jag nu härtill, att i den mån lånen minskas — och de
hafva på senare tiden minskats ganska afsevärdt — samt i den män
hypoteken stiga i värde — och de hafva, de flesta åtminstone, onekli¬
gen stigit de senaste åren —• blir fondens ställning allt bättre och
bättre, statens säkerhet allt större och större samt följaktligen, efter
vanliga affärsbegrepp, rättigheten och kanske äfven skyldigheten att
taga hög ränta allt mindre och mindre, och behofvet att sätta räntan
i samklang med säkerheten allt mera framträdande. Detta om behöf-
ligheten af åtgärden.
Den ändamålsenlighet åter af den vidtagna åtgärden, som för mig
varit synnerligen framträdande, har jag sett deri, att det verk, åt hvars
styrelse förvaltningen af denna fond blifvit anförtrodd, tillika har det
långt vigtigare och större uppdraget att förvalta statens skuld i sin
helhet. Denna statens skuld har man allt mer och mer sträfvat efter
att få löpande uti lämpliga i utlandet kurserande obligationer, hvilkas
räntefot numera sättes till 4 %. När nu denna statens räntefot är 4
% och samma förvaltande verk skall vid förhandlingar med utlandets
bankmän visa sig öfvertygadt, att svenska statens kredit är sådan, att
staten kan fordra full valuta för sina obligationer — det vill nu säga
pari kurs — så ligger ändamålsenligheten i beslutet deri, att der
måste vara eu icke haltande jemförelse mellan den räntefordran, staten
ställer på sin kredit i utlandet, och den ränta, som staten, utan att
beskyllas att hafva inrättat fonder till annat än att afhjelpa en på¬
kommen nöd, fordrar af sina låntagare.
Med anledning af hvad den siste talaren ytterligare anförde, ber
jag att få erinra derom, att några vidare lån ur jernvägsobligations-
Lördagen den 14 Februari.
11 N:o 9.
fonden ej kunna utlemnas det är honom lika väl bekant som någon Angående
annan ■— samt att beslutet om att lån, som derifrån för närvarande ier«^«gshypo-
äro utlemnade, numera draga en ränta af 4l/2 %, är fattadt endast tills te ^
vidare och att följaktligen i händelse att om — mot förmodan — om- ^ or 3''
ständigheterna en dag skulle kräfva, att högre ränta för sagda lån
fordrades, så är det, för så vidt icke Riksdagen derom skulle lemna
nya föreskrifter, för fullmäktige i Riksgäldskontor en rättighet och
skyldighet att tillse att så må ske.
Jag kan således icke bättre förstå, än att skäl finnas för den
åsigten, att den sist beslutna nedsättningen var fullt berättigad, var
af behofvet påkallad för att räntan skulle stå i samklang med penninge-
ställningen, med räntefoten i landet i dess helhet, med den ökade sä¬
kerheten af de obligationer, som innelågo i fonden och särskildt med
hänsyn tagen till det ändamålsenliga deri, att samma styrelse, som
förvaltar fonden, bör kunna af utlandets bankmän förvänta sig pari
kurs för statens 4 % obligationer, då de utlemnas. Detta har jag velat
anföra för att klargöra min ställning, och på samma gång jag är rätt
glad, att den siste talaren upptog till besvarande det yttrande, som
förekom i början af debatten, slutar jag liksom jag började med att
säga, att sådant förvånar mig icke; deremot förvånar det mig fasthellre
att den förste talaren velat framkalla hela denna debatt.
Herr Wallenberg: Det förvånar icke heller mig, att den ärade
talaren, som 1879 innehade finansportföljen, nu funnit sig manad upp¬
träda i denna fråga och söka vederlägga sina egna åsigter, som han
då uttalade till rådsprotokollet, och hvilka jag ordagrant citerat. Den
ärade talaren har derjemte talat om den. svåra ställning, som bankerna
då innehade. Ja, detta är en sanning, men ställningen förbättrades
icke genom sådana åtgärder, som just då företogos, nemligen inskränk¬
ning i de enskilda bankernas befogenhet att utgifva sedlar. Kongl.
Maj:ts proposition i denna fråga väckte en ganska stor uppmärksamhet,
och jag kan säga, att den bidrog icke långa att försvåra den ställning,
som då var rådande. Att öka oron i sinnena, dertill bidrogo vissa vil¬
kor i den Kongl. propositionen, hemligen, bland annat, att af bankernas
gruudfondshypotek en del, motsvarande det för fem-kronesedlarnes in¬
dragning lemnade vexlingsförskottet, skulle öfverlemnas till Riksban¬
kens säkerhet. Det var detta vilkor, som afsåg att gifva de enskilda
bankerna den sista stöten, om det varit möjligt. Ty det är alldeles
klart, att om allmänheten fått veta, att en del af grundfondshypoteken
* utlemnats till Riksbanken, så hade deras depositioner blifvit uppsagda
i massa. Lyckligtvis räddade dock Första Kammaren situationen ge¬
nom att förkasta denna del af den Kongl. propositionen.
Må det tillåtas mig begagna tillfället omnämna, att den bank, jag
har äran att styra, icke begagnade sig utaf det erbjudna vexlingsför¬
skottet, utan hellre än att taga detta till 2 å 3 procent, lånade vi ur
jernvägshypoteksfonden mot 5 l/t procents ränta.
Men jag vill säga ännu mera. Att det då var oro i sinnena, var
högst naturligt, ty dertill medverkade den, som kunde och borde känna,
ställningen noggrannast, den dåvarande chefen för Finansdepartementet.
Det ligger ingen öfverdrift i min uppgift, ty när en man i en så hög
N:o 9. 12
lördagen den 14 Februari.
Angående
jernvägshypo
teksfonden.
(Forts.)
ställning går från den ene till den andre och frågar utan att sjelf
'kunna upplysa, då är det fara å färde. Den oro, som vid slutet af år
1879 och början af år 1880 var rådande, kunde likväl icke stillas ge¬
nom ett i Maj 1879 fattadt beslut om jevnvägshypoteksfonden, och den
kassafeber, som var rådande i December och Januari, kunde icke heller
lägga sig till följd af lån, som utlemnades den 1 Augusti. Detta är
alldeles solklart, och det var för att verka lugnande i afseende på ban¬
kernas ställning till sina egna låntagare, som någon åtgärd måste vid¬
tagas. Men detta var statsmakternas eget fel, ty om vi förut hade
fått en lagstiftning om inteckning i jernväg, så hade jern vägsbolagens
papper öfver allt varit lika goda som de nu voro i Riksgälds-
kontoret.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, huru dessa medel verkade, när
de lemnades ut. De utlemnades den 1 Augusti 1879 och den 15 Au¬
gusti nedsattes diskonto i Stockholms enskilda bank till 5V2 %\ det
nedsattes vidare den 11 September till 5 %, den 3 Februari 1880 till
4 72 % och den 8 Mars till 4 %. Det senare, som är det lägsta vi
haft, räckte i 23 månader. Detta var en väsentlig lättnad för den all¬
männa rörelsen. Att bankerna kunna hålla eu jemförelsevis låg ut-
låningsränta, är ett nödvändigt vilkor för främjandet af näringslifvets
verksamhet, och det var detta, som vans genom jernvägshypoteks-
fondens bildande.
Hvad beträffar att räntan å de utlemnade lånen nu endast är
4V2 %, så är det väl sant, att detta är billiga vilkor, i synnerhet när
lånen icke blifva uppsagda, om blott afbetalningarna ega rum ordent¬
ligt; men jag vill fästa uppmärksamheten på, att det nu endast är fråga
om, huruvida riksgäldsfullmäktige rigtigt tillämpat ett Riksdagens be¬
slut, och det är detta jag påstår, och att all anmärkniugsanledning
saknas.
För resten, rnine herrar, är det egentligen emot en rådande be¬
nägenhet, som jag har tillåtit mig att uppträda, och den är, att så
snart som Riksdagen fattat ett beslut, så önskar man och antyder från
vissa håll, att det skall tillämpas med all möjlig skärpa, utan annat
ändamål, än att på det viset lägga i dagen sin obenägenhet mot de
enskilda bankerna. Jag fruktar icke reform, och hellre än att det sväf¬
vande ödesdigra tillståndet i dessa stora frågor längre må fortfara,
hellre må den komma. Det är mitt öppna uttalande.
Hvad beträffar frågan om att bankerna skola förändra natur, så
önskar jag blott och hoppas, att, när en gång de sedelutgifvande ban¬
kerna upphöra och vi få blott en bank med sedelutgifningsrätt, också
all tvångskurs på denna banks sedlar må upphöra. Detta är ange¬
läget icke blott från den allmänna rörelsens synpunkt, utan äfven från
kronans, ty då kronan är utesluten från styrelsen öfver Riksbanken, som
ensam skall få sedelutgifningsrätt, så löper kronan stor fara att komma
i förlägenhet. Man kan få se en sådan återgång till förra tiders utom¬
ordentliga åtgärder som att kronan nödgas bestämma, att t. ex. tullen
skall erläggas i guldmynt m. m. dylikt.
Jag yrkar att den förevarande punkten måtte läggas till hand¬
lingarna.
Lördagen den 14 Februari.
13 Nso 9.
Herr Forssell, Hans: Det kan icke för Kammaren vara ange- Angående
nämt att denna diskussion förläuges genom svar och gensvar, men förjemvägshypo-
min del kan jag dock icke underlåta att taga fasta på och besvara tre teksfond,}n-
uppgifter i den siste ärade talarens framställning, hvilka kräfva ett (Forts-)
berigtigande.
Först och främst har jag i mitt förra anförande icke velat eller
behöft vederlägga chefens för Finansdepartementet yttrande i den
Kongl. propositionen till 1879 års Riksdag. Men jag har vädjat till de
herrar, som minnas förhållandena 1879, för att erinra dem derom, att
bakom dessa ord låg något, som hvar och en då kände, men som che¬
fen för Finansdepartementet vid det tillfället allra minst kunde utsäga.
Ett sådant förtigande var icke allenast tillåtet, utan till och med af
omständigheterna befaldt i ett sådant ögonblick. Nu är krisen öfver,
och nu kan det vara fullt befogadt att säga ut, hvad alla visste, och
som den ärade talaren visste och vet lika väl som jag —■ kanske
ännu bättre.
Den ärade talaren tillät sig äfven påstå, ati jernvägshypoteks-
fonden icke gjorde nytta till att rädda någon bank, enär lånen derifrån
togos först i Augusti. Jag känner icke alla detaljer af Riksgälds-
kontorets utlåning från fonden, men vi ega en offentlig handling, nem¬
ligen 1879 års revisorers berättelse om granskningen af Riksgälds-
kontorets förvaltning, hvari officielt är uppgifvet, att den 29 Maj in-
kommo låneansökningar till Riksgäldskontoret, och att under Juni
månad utlemnades två millioner. Som bekant utgafs förordningen om
jernvägshypoteksfonden den 28 Maj, och således visar det sig, att den
kom i rätta ögonblicket, att det verkligen var fara på färde, enär ve¬
derbörande nästan samma dag behöfde anlita fonden.
Hvad slutligen beträffar den ärade falarens vänliga yttrande derom,
att chefen för Finansdepartementet år 1879 skulle hafva vållat kris
eller oro genom »obehöriga frågor», så är jag numera oförhindrad att
upplysa Kammaren, hvarifrån detta talarens uttryck af ovilja förskrif-
ver sig. Det inträffade under detta kritiska tidskifte, att chefen för
Finansdepartementet en gång — jag har redan antydt hvarför —■ fann
det vara sin •skyldighet att taga reda på förhållanden, för hvilka i
synnerhet den ärade talaren tyckte sig vara för god att redogöra. Det
är denna lilla konflikt mellan den, som å embetets vägnar begärde
upplysningar, och bankdirektören, som kände sig af spörsmålen obe¬
hagligt berörd, hvilken ännu spökar. Jag har icke såsom chef för
Finansdepartementet hvarken yttrat eller frågat något obehörigt, men
förhållandet var, att till regeringen vände sig då alla, hos regeringen
pockade alla på hjelp och bistånd och det fans de, som ville att hjelp
skulle lemnas, utan att chefen för Finansdepartementet finge göra sig
underrättad om sakernas verkliga ställning. Jag kunde dock naturligt¬
vis icke underlåta att skaffa mig de upplysningar, som efter mitt om¬
döme voro oundgängliga, och jag fick icke bäfva tillbaka för att upp-
, kalla en eller annan hög bankdirektörs missnöje.
Herr Wallenberg: Jag har aldrig sagt, att den siste ärade ta¬
laren »vållade krisen». Det var andra orsaker, som vållade densamma.
Men jag har sagt, att hans oro förvärrade ställningen. När han nu
N:o 9. 14
Lördagen den 14 Februari.
Angående
jernvägshgpo-
teTcsfonden.
(Forts.)
säger, att jag icke lemnat honom begärda uppgifter, så nödgas jag
säga, att hans minne sviker honom, ty jag lemnade honom alla upp¬
gifter, som han då begärde, genast och fullständigt. Detta är säkert,
och det kan den, under hvilkens uppsigt vår bank stod och står, äfven
vitsorda. Dör mig skulle det väl allra minst lyckats .att visa ohör¬
samhet mot eu vredgad finansminister.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad och ifrågavarande punkt
lades till handlingarna.
3—5 punkterna.
Lades till handlingarna.
6 punkten.
Herr Wall eu ber g: Det är visserligen en sanning, att icke något
af hufvudstolen får afbetalas, innan all ränta gulden är. Detta är en allmän
princip, som nog är rigtig, men om man ser sakerna i deras sammanhang,
så torde man hafva rätt att beklaga, att från det allmännas synpunkt,
för det allmännas räkning en framställning skall göras, afseende att
Riksgäldskontoret skulle, såsom innehafvare af jernvägsobligationer,
påyrka en ändring i amorteringen, som ingen enskild obligationsinne-
hafvare velat påyrka. Det ifrågavarande jernvägsaktiebolaget kämpar
med svårigheter, men det sköter sig på ett utmärkt sätt. Riksgälds¬
kontoret får fullkomligt noggranna uppgifter derom för hvarje år, och
dessa uppgifter böra nog äfven hafva kommit statsrevisorerna tillhanda.
De borde deraf hafva funnit, att bolaget går framåt för hvarje år,
samt insett att det vid sådant förhållande är bäst att lemna jernvägs-
bolagets styrelse i fred.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad, och Utskottets i den före¬
dragna punkten gjorda hemställan bifölls.
7—9 punkterna.
Lades till handlingarna.
10 punkten.
Bifölls.
11 punkten.
Lades till handlingarna.
12 punkten.
Bifölls.
Lördagen den 14 Februari.
16 N:o 9.
Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 11 och 12 inne¬
varande Februari bordlagda utlåtande N:o 3, i anledning af väckt mo¬
tion om utdelning vid Riksdagens början till dess ledamöter af näst
föregående årgång af Svensk Författningssamling.
Föredrogos å nyo och biföllos Lag-Utskottets den 11 och 12 i denna
månad bordlagda utlåtanden:
N:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och un¬
derhåll af prestgård; samt
N:o 3, i anledning af väckt motion om valfrihet för medlemmar
af svenska kyrkan att afsluta äktenskap antingen inför statskyrkans
presterskap eller inför civil myndighet.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Eappe under
fjorton dagar från denna dag.
Justerades fyra protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. */2 1 e. m.
In fldera
A. von Krusenstjerna.