RIKSDAGENS PROTOKOLL
1885. Första Kammaren. N:o 43.
Fredagen den 15 Maj, e. m.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Uiskottets Betänkande
N:o 11, angående beräkning af vissa bevillningar för år 1886.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 7, angående vilkoren för försäljning af bränvin.
Förslag till
förordning
angående
vilkoren för
försäljning af
bränvin m. m.
§ 13.
(Forts.)
Mom. 2 och 3.
Godkändes.
§ ,
Godkändes.
§ 15-
Herr Bennich: Af samma anledning, som jag anförde vid § 9,
och i öfverensstämmelse med det beslut, som af Andra Kammaren
är fattadt om återremitterande af § 15 för att åvägabringa rättelse
af ett förment fel, hemställer jag, att också Första Kammaren
måtte till Utskottet återremittera § 15.
Ofverläggningen angående förevarande paragraf ansågs härmed
slutad, och paragrafen återförvisades till Utskottet.
§§ 16 och 1 7.
Godkändes.
Första Eammai ens Prof. N:o 43.
1
Fredagen den 15 Maj, e. m.
§ is.
Herr Bennich: Af samma skal, som jag nyss anförde vid § lo,
försäljning af hemställer jag också, att denna 18 § måtte till Utskottet åter¬
vänta» m. m. remitteras.
(Forte.)
Efter härmed slutad öfverläggning blef förevarande paragraf
återförvisad till Utskottet.
§§ 19-21.
Godkändes.
§ 22.
Mom. 1.
Herr Waern, Carl Fredrik: Emot Utskottets förslag i denna
del har jag afgifvit en reservation, som hufvudsakligen afser att
få för städerna förbehållna de inkomster, som Kong!. Maj:t velat
gifva dem.
Det har under tidernas lopp visat sig, dels att städernas in¬
komster ökats och dels att bränvinsförsäljningen allt mer och mer
koncentrerar sig i städerna, så att det är mycket rimligt att med¬
gifva en annan fördelning än den nuvarande, på det att äfven
landsorten deraf kommer något i åtnjutande. Men att gå längre
än Kongl. Maj:t i detta fall gått, anser jag vara mycket obehörigt,
och Utskottets förslag hvilar på alldeles origtiga grunder.
Hvad först och främst det angår, att man skulle taga mera
från städerna än Kongl. Maj:t föreslagit, ber jag att ,få fästa upp¬
märksamheten på att i städerna superiets följder icke blott för¬
anleda ökade polisutgifter och åtskilliga sundhetsåtgärder, med
mera, som är en följd af superiet, utan äfven derpå att städerna
hafva ovilkorligen vida större behof för de ändamål, hvartill brän-
vinsförsäljningsmedlen blifvit anslagna, än hvad landsorten har.
Jag har tagit mig friheten att på synlig plats i Kammaren
uppsätta eu tabell som alldeles specielt utvisar detta förhållande.
De utgifter, till hvilka landstingens medel och kommunernas medel
utgå i detta fall, äro fattigvård, skolväsen och helsovård; och
om man undersöker huru förhållandena verkligen äro, skall man
finna att det ju är tydligt, att städernas fattigvård skall blifva
högeligen fördyrad deraf att superiet der florerar och deraf att
mycken sysslolöshet och dagdrifveri der leder till förfall och för¬
derf, under det att landsorten icke i samma grad lider af dessa
förhållanden. På samma sätt är det ju alldeles nödvändigt att i
städerna helsovården skall blifva ofantligt mycket dyrare än hvad
fallet är på landsbygden; och i afseende å folkskolorna är det
också klart att i städerna en vida större tillsyn öfver dem måste
utöfvas än på landet.
Jag skall icke uppehålla Kammaren länge härmed; men det
synes af siffrorna, att, under det i landtkommunerna fattigvården
endast uppgår till 1 krona 42 öre å hvarje person af befolkningen,
S:0 45. 2
Förslag till
förordning
angående
viH or en för
3 >':o 48.
Fredagen den 15 Maj. e. m.
den i städer, som deltaga i landsting, uppgår till från 3 kronor Fotlag au
till 4 kronor 55 öre och i städer, som ej deltaga i landsting, ända foa^r^
till öfver 5 kronor — att för helso vården å landsbygden kostnaden vii{oren fSr
belöper sig till 12 öre per individ, under det att i städerna denna försäljning af
afgift uppgår, såsom t. ex. i Stockholm, ända till 2 kronor 84 öre; bränvin™, m.
och för folkundervisningen, der jemförelsevis landsorten kan åstad- 1 or Sv)
komma det största resultatet, är dock kommunernas tillskott endast
1 krona 20 öre och landstingens 90 öre eller tillsammans 2 kronor
10 öre, då det deremot i städerna uppgår ända till 3 kronor, 4
kronor, ja. ända till 4 kronor 43 öre.
Det är, såsom jag sagt, icke blott så att städerna hafva
större tillgångar utan det är för dem äfven ett vida större tvång
att använda större belopp för dessa behof.
Detta nu i afseende å behofven och skyldigheten att tillgodose
desamma. Men jag ber Kammaren också litet taga i betraktande
de principer, från hvilka man här utgår, i det att Utskottet har
ett modifieradt förslag af det, som en enskild motionär, Herr Sven
Nilsson, har inom Andra Kammaren väckt, och hvilket utgick
derpå att 3/10 nettovinsten skulle städerna få behålla, men allt
det öfriga delas så, att samtliga landsting och de städer, som ej i
landsting deltaga, deraf skulle erhålla 3/10, hushållningssällskapen
och Stockholms stad, i proportion till folkmängden 2/10, samt slut¬
ligen samtliga städer och kommuner på landet återstående 5/io i
förhållande efter folkmängden.
Utskottet tyckes hafva tagit detta till grund, men modifierat
det med den civila administrationen såsom modell och sagt, att,
som alla öfriga städer tillhöra något län, men Stockholms stad
icke tillhör något län, det först och främst är gifvet att Stockholm
skall behålla den fjerdedelen, som för de andra städerna insättas
i landtränteriet, och’ sedan skola 3/10 tillfalla hushållningssällskapen
och 3Aq samtliga länets landtkommuner; men mig förefaller det
alldeles tydligt, att så snart man skilt medlen från städerna och
insatt dem i landtränteriet eller statskontoret till gemensam för¬
delning, så finnas väl endast de grunder, som gälla för fördel¬
ningen landsorterna emellan, som kunna vara giltiga. Att sedan
återbära vare sig det ena eller andra till städerna kan ju icke
leda till annat än tokerier.
Jag tror, att man af det bihang, som finnes tryckt jemte min
reservation, skäll kunna finna huru underligt och, jag må väl säga,
tokigt det, skulle blifva på det sättet.
När medlen nu en gång skola gå till landsorterna, så är väl Stock¬
holms stad och de städer, som deltaga i och de som icke deltaga i lands¬
ting, lika intresserade i att de blifva väl fördelade, och för sin egen del
äro de ju lika litet intresserade, huru de blifva fördelade; ingen har
mer än den andra intresse af huru medlen fördelas landtkommu-
nerna emellan. Och hvad hushållningssällskapen angår, kan man
visserligen säga, att de städer, som väl icke deltaga i landsting,
men i hushållningssällskapen i de län, hvilka de tillhöra, hafva
intresse i att just dessa hushållningssällskapen få en större andel
i bränvinsmedlen, men längre kan man dock icke komma. Så
N:0 43. 4
Fredagen den 15 Maj, e. ra.
Förslag un snart medlen gå till Statskontoret för att derifrån fördelas bland
^angående hushållningssällskapen är väl hufvudstaden och alla andra städer
vilkoren för i verkligheten lika mycket, eller lika litet intresserade. Hvad man
försäljning af än må saga, kan jag således icke annat än anse, att denna för-
bränvin m. m. delning är mycket orimlig, så mycket mer som resultatet kommer
(Forts.) att blifva det, att de mindre städerna komma att blifva skattskyl¬
diga till de större, så att t. ex. skilnaden emellan de 7 1/2 tionde¬
delar Stockholms stad skulle få behålla och de 8 tiondedelar af
hvilken den skulle slutligen komma i åtnjutande derigenom att
staden skulle deltaga i fördelningen af de från samtliga städerna
i Statskontoret insatta medlen, tages till största delen från mindre
städer, eller med öfver 30,000 kronor från de städer, som deltaga
landsting, 5,500 kronor från Göteborg, 1,500 kronor från Malmö
och 1,500 kronor från Norrköping.
Detta är ju ett orimligt resultat, så orimligt, att det icke är
tänkbart att det skall kunna hålla sig, och hvad Stockholms stad
angår är det en fälla, ty många år skulle icke förgå, innan lik¬
ställigheten mellan alla städerna förklarades böra på det sätt
vinnas, att de samtliga och således äfven Stockholm skulle afstå
hälften af sina inkomster från bränvinsförsäljningen.
Jag kan således icke finna, att Utskottets förslag på något
sätt är lyckadt och jag anser, att det är alldeles tillräckligt att
taga. från städerna ytterligare en tiondedel af deras inkomster i
detta hänseende och har med min reservation visat, att man med
iakttagande häraf kan komma till ganska nära samma resultat som
Utskottet. Landstingen få något mindre och det beror derpå att
jag ansett mig böra företrädesvis öka den andel, som skulle till¬
falla landtkommunerna, hvilka onekligen hafva de största behofven,
och bibehålla den andel Utskottet föreslagit från hushållnings¬
sällskapen. Jag har derför föreslagit att 7i» skulle tillfalla länets samt¬
liga landtkommuner, V,,, landstinget och 3/,o hushållningssällskapen.
Nu betvifla!' jag ingalunda att icke Kong!. Maj:ts afsigt med
förslaget att gifva största andelen till landstingen varit mycket
god, i det att om medlen komme till landstingen de kunde an¬
vändas till större och allmännare nytta; och detta förslag har der¬
för i sådant afseende mina fulla sympatier, men när man står emot
en menighet, eller dess representanter- i Utskottet, hvilka enstäm¬
migt påstå, att det är de trängande behofven för landtkommunerna,
på hvilka afseende företrädesvis måste fästas, och att dessa kom¬
muner ingalunda äro tillfredsstälda med endast ett sådant förslag
som Kong!. Maj:ts, utan att hvad de vilja och åsyfta är att få sina
skatter nedsatta, då måste man, om man vill bäfva något slutligt
förslag, gå in på att i någon mån tillfredsställa sådana åsigter,
och det är derför som jag i afseende på fördelningen, efter folk¬
mängden, föreslagit 2/,0 åt landstingen, 7,o åt hushållningssäll¬
skapen och a/10 åt landtkommunerna.
Jag har dock dervid skilt mig från Utskottets förslag, icke blott
deri, att jag icke velat att det skulle blifva någon delning mellan städer
och landsbygd, utan äfven deri. att jag velat, att det, som tillfaller
landstingen, skall delas efter landstingsområdenas folkmängd — det
Fredagen den 15 Maj, e. m.
5 N:o 43.
som tillfaller hushållningssällskapen, efter länets folkmängd — och Förslag till
det, som tillfaller landtkommunerna, efter deras folkmängd. Deremot f°rorflnij*9
innebär Utskottets förslag, att det först skall ske en delning mellan tioren för
länen efter deras folkmängd och sedermera inom hvarje län en försäljning af
delning emellan landtkommunerna efter deras folkmängd. Derför bränvin m.m.
skulle följden blifva den, att i de län, der det finnes folkrika (Forts.)
städer, såsom t. ex. i Göteborgs och Bohus län, eller Malmöhus
län, eller Östergötlands län, der skulle landtkommunerna få be¬
tydligt mera än hvad de skulle få i t. ex. Kronobergs, Kristian¬
stads eller Hallands län. En sådan fördelningsgrund förstår jag
icke! Jag tror den icke haft någon annan orsak än att Utskottet
tyckt det vara beqvämt att dela emellan Stockholms stad och
länen allt efter deras folkmängd och sedan låta landtkommunerna
inom länen dela sig emellan. Jag kan för min del dock icke för¬
stå, hvarför det skall behöfva vara en sådan ojemnhet emellan
landtkommunerna, allt efter som de äro belägna i olika län.
Jag har ansett det vara min skyldighet att omtala orsaken
till mitt förslag, men, mine herrar, jag begär alldeles icke bifall
till mitt förslag nu. Jag tror att detta vore oklokt. Jag tror
deremot att det vore bra, och jag skulle vara glad, om Riksdagen
nu kunde ena sig om Kongl. Maj:ts förslag, emedan jag fullt er¬
känner rigtigheten af hvad Hans Excellens Statsministern och
Chefen för Finansdepartementet säger om att landstingen kunna
med dessa medel göra större allmän nytta än kanske någon annan
korporation. Jag hade derför önskat bifall åt Kongl. Maj:ts för¬
slag; men efter det motstånd, som detta förslag rönt inom Utskottet,
och den utgång, det haft i Andra Kammaren, torde sådant vara
omöjligt; men det skulle då vara ytterligt oklokt att gå in på
något annat förslag, som mera närmar sig reservanternas från
Andra Kammarens förslag, utan äfven, i detta afseende kan jag
icke råda Kammaren annat än att antaga Kongl. Maj ds förslag,
hvartill jag sålunda härmed får förorda bifall.
Hans Excellens Herr Statsministern Themptander: Jag har
begärt ordet egentligen endast för att uttala den stora betänklighet,
som jag för min del har emot en viss af de utaf Utskottet före¬
slagna förändringarna i Kongl. Majds proposition. Jag är dervid
i det närmaste redan förekommen af den siste talaren.
Hvad som varit vägledande för den af Kong!. Maj:t afgifna
propositionen är, att när man velat göra en jemkning till lands¬
bygdens förmån af den nuvarande fördelningen och ansett en sådan
jemkning vara påkallad af de förändrade förhållanden, som under
senare tider allt mer och mer gjort sig gällande genom bränvins-
handelns faktiska koncentrerande i städerna, man dock på samma
gång varit angelägen att icke göra rubbningen i de bestående för¬
hållandena alltför våldsam genom att för mycket nedsätta den in¬
komst af bränvinsmedlen som hittills varit beredd åt stadskommu-
nerna och vissa andra institutioner. Det är just ur denna sist¬
nämnda synpunkt som jag icke kunnat undgå att finna Utskottets
förslag innefatta en ganska betänklig afvikelse från den grundsats,
N:0 43. 6
Fredagen den 15 Maj, e. m.
Förslag till jag nyss angaf. Af den bilaga, Herr Wsern vidfogat sin reserva-
förordning ti0T1) finna Herrarne att genom Utskottets förslag en betydligare
vilkor en för reduktion af denna inkomsttitel eger rum för de 3 städer, som,
försäljning af förutom hufvudstaden, icke deltaga i landsting. Med afseende å
bränvinm. m. hufvudstaden utfaller Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag i det
(Forts.) närmaste lika; men i afseende å Göteborg, Malmö och Norrköping
är det som Utskottets förslag medför eu så betydlig afvikelse från
Kongl. Maj:ts proposition. Herrarne se af reservantens sifferupp¬
gifter att,' under det enligt Kongl. Maj:ts förslag Göteborgs stad
skulle af den inkomst, den för närvarande eger, afstå 52,000 kro¬
nor, Utskottet med ytterligare 74,000 kronor förhöjt det belopp,
som staden skulle komma att afstå. Det blefve således tillsam¬
mans 126,000 kronor som Göteborgs stad på det sättet komme att
afstå af den inkomst, som staden under det ifrågavarande försälj¬
ningsåret 1882—1883 hade till belopp af 419,000 kronor. Göteborg
skulle följaktligen af sin nuvarande inkomst, beröfvas icke obe¬
tydligt mera än 1/i och således proportionsvis betydligt .mer än
hvad de öfriga städerna skulle afstå, och till och med vida mer
än man ansett sig kunna taga från Stockholms stad, hvilket skulle
blifva en femtedel. — Att Stockholms stad kommer att afstå så
mycket, beror derpå att den hittills icke delat med. sig af ifråga¬
varande medel åt något annat håll; men man har i allt fall icke
ifrågasatt att låta dess nuvarande inkomst minskas med mer än
en femtedel, under det att Göteborgs stad skulle få vidkännas en
minskning, öfverstigande en fjerdedel. Ett med Göteborg liknande
förhållande skulle inträffa med Malmö och Norrköping.
Det förefaller mig att, när man vill företaga en jemkning i
dessa medels fördelning, det icke vore lämpligt att göra den pa
det sätt, att tre stadssamhällen skulle deraf beröras, i så betyd¬
ligt mycket känbarare grad än alla de öfriga; och jag kan der¬
före icke finna annat än att Kongl. Maj:ts förslag hvilar på mera
rättvisa och billiga grunder i detta afseende.
Det finnes dessutom, såsom också den siste talaren anmärkte,
en annan egendomlighet i Utskottets förslag i detta fall, som nog
skulle komma att i en framtid hafva sina konseqvenser med sig.
Det måste nemligen vara naturligare att, såsom Kongl. Maj:t före¬
slagit, säga, att hvarje stad skall få behålla så och så mycket
och afstå resten, än att, såsom Utskottet sagt, först låta de större
städerna behålla en del af de inom dem inflytande bränvinsmed-
len och sedermera låta dem afstå det öfriga till en fördelning
mellan flera participanter, bland hvilka dessa samma städer dock
åter påträffas. Derigenom inträffar den oegentligheten, som Herr
Wrern också påpekade, att, till exempel, Stockholms stad komme
att hemta en del af sina inkomster på bränvinshandeln från bi¬
drag af andra städer. Detta är minst sagdt en onödig omgång,
då deremot intet är enklare, än att hvar stad får behålla en viss
del och sedermera skall afstå helt och hållet det öfriga.
Det är hufvudsakligen på grund af hvad jag nu haft äran
anmärka mot Utskottets förslag som jag för min del skulle önska,
Fredagen den 15 Maj, e. in.
7 N:o 43.
att 'Kammaren lemnade sitt bifall åt Kongl. Maj:ts proposition i Förslag till
båda förslagen, men i de punkterna synas mig tankarna med mena, försäljning af
fog kunna vara delade. En skiljaktighet består deri, att Utskottet bränvin m, m.
ansett, att hushållningssällskapen icke borde få vidkännas så stor (Fort3')
minskning i sin inkomst, som Kongl. Maj:t föreslagit. Kongl. Haj:t
har föreslagit denna minskning för samtliga hushållningssällskapen
i riket till ungefär 150,000 kronor. Utskottet har ansett, att den
borde stanna vid 90,000 kronor. Regeringen har der vid lagbrott,
att med den utveckling, landstingsinstitutionen numera erhållit, det
vore egentligare att lemna en större andel af dessa medel åt lands¬
tingen, såsom den legala länsrepresentationen, än åt de frivilliga
korporationer, som utgöras af hushållningssällskapen, och hvilka
visserligen hafva utöfvat och fortfarande utöfva en mycket akt¬
ningsvärd och erkännansvärd verksamhet, men hvilka dock till
väsentlig del syssla med angelägenheter, åt hvilka landstingen
med förbättrade tillgångar borde kunna egna ökad uppmärksamhet.
Jag föreställer mig derför, att den minskning Kongl. Maj:t före¬
slagit icke är af beskaffenhet att behöfva menligt inverka på de
intressen, för hvilka hushållningssällskapen vörka^
Ännu en skiljaktighet förekommer mellan Kongl, Maj:ts och
Utskottets förslag, nemligen den att Kongl. Maj:t ansett, attjemk-
ningen, till landsbygdens förmån, borde ske så, att landstingen
erhölle de ökade bränvinsmedlen till sin disposition, medan Utskottet
deremot velat direkt till landtkommunerna lemna viss andel af
dessa medel. Jag erkänner, att detta i viss mån kan vara en
smakfråga. För min del har jag förestält mig, att det vore att
påräkna en bättre användning af medlen, om de, samlade till större
belopp, tillfölle landstingen, än om de sönderplottrades i så små
belopp, som fallet skulle blifva, om Utskottess förslag antoges.
Härom kunna dock tankarna vara delade; men jag vill i allt fall
fästa uppmärksamheten på, att man icke behöfver antaga Utskot¬
tets förslag i dess helhet för att tillgodose landtkommunernas in¬
tresse; utan att en modifikation af Kongl. Maj:ts förslag i sådant
syfte mycket väl kan låta sig göra, och då Riksdagens beslut i
ämnet i allt fall torde komma att blifva resultatet af en samman-
jemkning mellan båda Kamrarnes mening, synes det mig vara
största skäl för denna Kammare att antaga det Kongl. förslaget,
hvithet sedermera vid en blifvande samman]emkning mycket val
kan ändras derhän, att jemväl landtkommunerna kunna vid för¬
delningen blifva tillgodosedda. Hvad som för mig företrädesvis
varit af vigt att för Kammaren påpeka har varit, att Kammaren
icke måtte fatta ett beslut, som på det känbara och menliga sätt,
jag antydt, skulle beröra nyssnämnda tre stadssamhällen.
Grefve Strömfelt: Jag ber få hemställa, att äfven de två
senare momenten af den nu föreliggande paragrafen måtte få upp¬
läsas.
stället för åt Utskottets förslag.
Det finnes visserligen äfven
förordning
angående
ri 7 hnrrp.n. fn v
andra skiljaktigheter emellan de
N:o 43.
Förslag till
förordning
angående
vilkoren för
försäljning af
bränvin m. m.
8
Fredagen den 15 Maj, e. in.
Sedan Kammaren lemnat sitt tillstånd härtill, upplästes
Mom. 2—3.
Grefve Strömfelt: Efter de yttranden, Herr Statsministern
(Forts.) ocp den förste ärade talaren haft, lian jag fatta mig mycket kort.
Den sats Herr Statsministern uttalade, att hvarje hastig, allt för
stor rubbning i bestående förhållanden är vådlig, är allmänt er¬
känd såsom giltig. — Här är otvifvelaktigt enligt Kongl. Maj:ts
förslag fråga om en hastig rubbning af förhållandena, särskildt be¬
träffande de tre redan nämnda städerna. Enligt Utskottets för¬
slag är det en mycket stor rubbning, som är ifrågasatt. Dessa tre
städer, Göteborg, Malmö och Norrköping skulle nemligen af sina
intrader på bränvinshandeln förlora, enligt Kongl. Majtts förslag,
12 V2 proc., men enligt Utskottets förslag icke mindre än 30 proc.
Man ställer i allmänhet nu för tiden ganska stora kraf på stä¬
derna, hvilka derför af ganska många skål, som den förste ärade
talaren påpekade, behöfva de inkomster, som blifvit dem lemnade
och af dem påräknas. Att de numera icke få behålla bränvins-
medlen i sin helhet synes vara afgjordt. Jag vill icke bestrida,
att icke landtkommunerna kunna behöfva större anpart af dessa
medel, än de nu hafva, men jag tror att den rigtigaste vägen vore
att minska den andel, som hittills utgått till hushållningssällskapen
och dermed tillgodose landtkommunernas behof. Många skäl här¬
för skulle utan tvifvel från de flesta län kunna anföras, särskildt
från Östergötlands.
Kong!. Maj:t har föreslagit en minskning på dessa tre städer
af 82,472 kronor. Utskottet ökar denna minskning till icke mindre
än 197,532 kronor. Det är efter mitt förmenande ett väl långt
taget steg. Städerna hafva otvifvelaktigt sin stora uppgift i sam¬
funds- och affärslifvet och, ehuru en tendens att kringskära stä¬
derna mången gång synes vilja göra sig gällande, tror jag dock
att landtmännen, om de noga betänka sig, icke kunna vara dem
förutan. .Vid sådant förhållande ber jag, att Kammaren icke måtte
skänka sitt bifall åt det nu framlagda förslaget.
Jag var förut bestämd att yrka bifall till Kong], Maj:ts för¬
slag.. Sedan middagen har jag, efter det Andra Kammarens beslut
blifvit bekant, varit mycket tveksam, huru jag skulle göra, ty jag
förstår knappast huru en sammanjemkning nu skall kunna ske,
till .hvilken åtminstone jag skulle kunna lemna mitt biträde. Men
då jag hört Herr Statsministern, som i fråga om dessa tre städer
syntes stå på samma ståndpunkt som jag, äfvensom den förste
ärade. talaren yttra, att de trodde på möjligheten af en samman¬
jemkning, inskränker jag mig för närvarande till att yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å Utskottets hemställan.
Herr Dahl: Ehuru det icke kan vara skäl att öda allt för
lång tid på diskussionen i denna punkt, då vi känna huru vote¬
ringen utfallit i Andra Kammaren, ber jag dock att med några
få ord få beröra de synpunkter, ur hvilka Utskottets förslag torde
Fredagen den 15 Maj. e. in.
9 N:o 43.
#
befinnas icke vara alldeles så oantagligt, som åtskillige talare här Förslag till
funnit. Af den korta historik, Utskottet i början af sitt betan- f^rdain,,
kände förutskickat, rörande de olika förslag till ordnande af Ekoren för
kran vinshandeln, som tid efter annan vant framlagda, torde lätt försäljning af
kunna inses, huru svårt det är att lagstifta på nu ifrågavarande bränvin m. m.
område. — Kongl. Maj:ts till denna Riksdag aflåtna förslag till ny (Forts-)
bränvinsförsäljningslag bär dels inkommit temligen sent under riks¬
dagen och dels från början inom Utskottet i ganska vigtiga delar
mött så väsentligt olika uppfattningar, att det var förenadt med
rätt mycken svårighet att få till stånd ett så beskaffadt samman-
jemkningsförslag som det nu framlagda. .Jag förmodar, att hvar
och en fattat, att detta i grunden är ett sådant förslag och ingen¬
ting annat. Det är tydligt att fördelningen af försäljningsaf-
gifterna och de uppkommande vinstmedlen nu liksom alltid förut
utgjort den svåraste stötestenen. I samma mån som genom bo-
lagsinstitutionens allmänna införande i städerna bränvinshandeln
bättre ordnats och inkomsterna deraf väsentligen stigit, i samma
man hafva också från landsbygdens sida anspråken vuxit att få
sig en andel deraf tillerkänd. Huru svårt, jag vågar nära nog
saga omöjligt, det än måste vara att med bestämdhet beräkna,
huru stor del af den på papperet synliga vinsten kan anses såsom
ren behållning, då man tager i öfvervägande de stora utgifter, som
vållas af bränvinshandeln, har det dock synts oss inom Utskottet
såsom om alla billighetsskäl tala för att åt landtkommunerna,
inrymma rättighet att i vidsträcktare mån än hittills med städerna
dela inkomsterna åt denna handel. Det måste nemligen medgif-
yas, att dessa inkomster icke ensamt härflyta af förbrukningen
inom städerna af dessas egen befolkning. Men alldeles visst är
det också att om grunderna för en i alla afseenden tillfredsstäl¬
lande fördelning mellan städerna, landstingen, hushållningssällska¬
pen och landtkommunerna kan tvistas i oändlighet. Skälen, hvar¬
för Utskottet ansett sig höra i hufvudsak fasthålla vid den för-
delningsgrund, som vid förra riksdagen framlades såsom plurali-
tetens förslag äro så tillräckligt utförligt angifna här på 19 och
20 sidorna i betänkandet, att jag icke, synnerligast under nuva¬
rande förhållanden, vill öda tiden med att här rekapitulera dem.
Den ärade representanten på göteborgsbänken, hvilken inom
Utskottet med mycken styrka höll på, att vissa större städer skulle
tå behålla sina andelar af ifrågavarande medel, åberopade sig inom
Utskottet på rättvisa och billighet till stöd för sitt yrkande här¬
utinnan. Jag hemställer till honom sjelf, om icke alldeles samma
skal åberopades från andra sidan till stöd.för yrkandet om in¬
skränkning af städernas nuvarande andelar i dessa medel till för¬
mån för öfriga participanterni desamma. Det skall efter mitt för¬
menande alltid blifva svårt att i en fråga sådan som denna göra
alla parter till lags. Om icke Utskottets nu framlagda förslag
antages, tror jag knappast, att det skall blifva möjligt att inom
Utskottet åstadkomma en sammanjemkning. Man har visserligen
här sagt, att Kongl. Maj:ts förslag möjligen dertill erbjuder utsigt.
Jag vill derom nu icke utförligare yttra mig; dertill bäfver natur-
S:0 43. 10
Fredagen den 15 Maj. e. m.
lördag till ligtvis tillfälle nog inom Utskottet, liten då. det inom Utskottet
förordning hittills icke vant möjligt att för någon annan fördelningsgrund än
angående den här framlagda förena pluralitetens mening, håller jag före, att
försäljning af ett bifall till något annat förslag blott skulle föranleda ytterligare
bränvin m. m. uppskof med biläggande af denna ömtåliga tvistefråga mellan
(Forts.) städerna och landsbygden. För att undvika de inånga förvecklin¬
gar, som alstras af dessa oupphörligt återkommande strider mellan
olika intressen på detta lagstiftningsområde, anser jag för min del.
att Kammaren handlar klokast, om Kammaren omfattar Utskot¬
tets förslag, såsom erbjudande bästa utsigten till samman]emaning.
Det är visserligen möjligt, att samma ändamål kan vinnas med
Kongl. Maj:ts förslag, men tills vidare håller jag dock på Utskottets
och yrkar bifall till detsamma.
Herr Wennerberg: Jag begärde, ordet, då representanten
för Göteborgs stad yttrade sig, emedan jag tyckte mig märka att
han skulle komma att göra ett helt annat slutpåstående, än det
hvartill han sedan kom. Skälet hvarför jag begärde ordet förföll,
då han slutade med att yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
— Sedan har Hans Excellens Herr Statsministern yttrat sig, och
det skulle vara dåraktigt af mig att nu upprepa precist samma
skäl, som han anförde och som just vant de, hvilha föranledt mig
att sluta mig till Kongl. Majds förslag.
Den siste talaren yttrade, att Utskottets förslag vore att anse
som ett sammanjemkningsförslag. Redan från första stund jag
läste Kongl. Maj ds proposition och jemförde den med Utskottets
förslag, kunde jag icke finna annat, än att den förra i anseende
både å billighet och omtänksamhet vore att föredraga framför det
senare. Och då jag nu hört den utgång denna punkt fatt i Andra
Kammaren, har jag deri ingalunda funnit skäl att vika från denna
min åsigt och mitt derpå grundade beslut att rösta för Kongl. Majds
proposition; helst sedan jag hört sakkunnige personer förklara att en
samman]emkning äfven på grund af Kongl. Majds förslag icke vore
omöjligt. För min del tror jag jag, att en sammanjemkning bill
ungefär lika lätt, hvilketdera förslaget Kammaren än antager. Men
då, enligt hvad den siste talaren framhållit, Utskottets förslag redan
är ett sammanjemkningsförslag, torde det vara rättast att rösta
bifall till Kongl. Majds förslag, på det. att den slutliga samman-
jemkningen må blifva någorlunda antaglig.
Herr Hammar: Då jag är af olika mening med Utskottets
flertal i fråga om den föreliggande paragrafen, skall jag bedja att
derom få yttra några ord.
Här detta ärende förekom inom afdelningen, var det först fråga
om att skilja mellan de så kallade skattemedlen och vinstmedlen.
För min del kan jag icke finna någon anledning dertill och lika
litet någon nytta deraf, ty de förra utgå af den förtjenst, som
bolaget gör, och hvad som blifver öfver efter afdrag af omkost¬
naderna, utgör vinstmedlen. Således är det efter mitt förmenande
alldeles likgiltigt, om en sådan skilnad göres, ty om de skatter,
som bolaget erlägger, blifva större, blifva vinstmedlen mindre och
11 M:0 43.
Fredagen den 15 Maj, e. m.
tvärt om: om skatterna, som bolaget erlägger, äro mindre, blir vin- Förslag till
sten naturligtvis större. Hvad skulle följden blifva, om en sådan förordning
skilnad mellan skatter och vinstmedel blefve beslutad? Jo, i många vuZren%r
städer, särdeles de mindre, skulle det locka till att ett par per- försäljning af
soner ropade in rättigheten för en ringa penning och förbunde sig bränvin m. m.
sins emellan att lemna vinsten till kommunen. Det blefve enligt <Forts-'
min åsigt närmaste följden deraf. Nu veta vi att Andra Kam¬
maren beslutat att vinstmedlen och en del af skattemedlen skola
fördelas på ett sätt och en de! af vinsten på ett annat. Detta är
enligt min åsigt i praktiskt hänseende ledande till ett ganska dåligt
och klent resultat. Jag har för min del icke kunnat inse den rätts¬
grund, hvarpå landtkommunerna stödja sina anspråk att få en del
af de vinstmedel, som städerna genom arbetet i nykterhetens
intresse, säga hvad man vill, sökt att förskaffa hvar och er. åt sin
kommun. Skulle man söka grunden härtill deri, att bränvinsför-
säljningen i städerna äfven tillfredsställer behofvet på landsbygden
rundt omkring, borde man draga eu rayon i stadens närhet, inom
hvilken rättigheten till en delning af vinstmedlen kunde begränsas,
men någon rättsgrund för invånarne på Öland eller Gotland att
efter hufvudtalet deltaga i den vinst, som bolagen i Göteborg och
Bohuslän lyckas tjena, har jag ej kunnat finna.
Den förste ärade talaren yttrade sig på ett mycket beaktans-
värdt sätt, men han kom till ett resultat, som jag ej kan finna
öfverensstämmande med hvad hans uttalande egentligen innebar.
Ty att han såsom representant för en stad står på dess bästa, är
ju mycket naturligt, men han sade dock, att de större städerna,
Stockholm, Göteborg, Norrköping och Malmö komma att göra för¬
tjenst på landsortsstädernas bekostnad. Ja, men det är ju mycket
rätt, ty det är gifvet att alla de landsortsstäder, som deltaga i
landstingen, skulle blifva af med sina andelar, utan att i likhet
med de större städerna gå in och dela de andelar, som sättas in
i Statskontoret efter hufvudtal. Men hvad det slut angår, hvartill
han kom, då han yrkade bifall till Kongl. Maj:ts förslag, är jag
fullkomligt öfverens med honom, och det hufvudsakligast af den
orsak, att skulle detta Utskottets förslag komma till stånd — jag
ber att få utesluta alla siffror, ty om dem hafva Kammarens leda¬
möter kunnat inhemta kännedom af de tabeller, som åtfölja Ut¬
skottets betänkande — skulle följden deraf blifva, att möjligen
en och annan landtkommun skulle erhålla 20, BO ä 50 kronor. Jag
frågar herrarne, hvad detta belopp vore för en obetydlighet, om
det för kommunens behof skulle per fyrk utdebiteras. Enligt min
åsigt vore denna förmån en obetydlighet, som ej i minsta mån
vore afsevärd. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle landet i jem¬
förelse med städerna icke fä obetydligt mycket mer än det förut
haft, men enligt Utskottets förslag ännu mycket mer. Landstinget
är dock en institution som representerar ett större område och
är sammansatt af ombud från alla landtkommuner, så att, om det
har några tillgångar, bör det kunna göra gagn och nytta dermed.
Efter mitt förmenande vore det vida önskligare, än att hvarje landt¬
kommun finge sina inkomster höjda med 30 ä 40 kronor. Det blefve
So 43. 12
Fredagen den 15 Maj, e. m.
Förslag till en samlad penning på en hand hos en institution som består af
förordning från hela länet valde representanter, och om nu landstingen finge
■emiren för något mer, blefve det äfven en indirekt fördel för landtkommu-
försäljning af nerna, derigenom att landstingsskatten behöfde uttaxeras så mycket
bränvin m. m. mindre.
(Forts.) Jag vjjj icpe längre upptaga Kammarens tid, och då en för¬
ändring skall göras i Utskottets föreliggande förslag, yrkar jag
bifall till Kongl. Maj:ts.
Herr Forssell, Hans: Jag ville blott bedja att i största
korthet för Kammaren fä anmäla, att ehuru jag icke är antecknad
såsom reservant mot Utskottets betänkande, hvilket kommer sig
af en tillfällighet, jag dock icke varit fullkomligt ense med Ut¬
skottet i dess förslag.
Kongl. Maj:ts förslag till bränvinsmedlens fördelning har efter
mitt förmenande stora och väsentliga företräden framför Utskottets,
utom i en enda punkt, nemligen i hvad som rör fördelningen af
det, som skulle afstås af städerna till förmån för landstingen och
landtkommunerna. Utom att anmärkningar i detta hänseende kunna
framställas mot ändamålsenligheten af att så betydligt öka lands¬
tingens inkomster, som det Kongl. förslaget afser, synes det också
af förhandlingarne så väl i Utskottet som i Andra Kammaren tyd¬
ligt framgå, att förslaget, om denna punkt af detsamma vidhålles, icke
har utsigt att åstadkomma ett Kammarens samstämmiga beslut. Det
är uppenbart att egentligen ingen tackar för den utdelning, som rege-
■ ringen velat gifva åt landstingen, och att deremot ett frikostigare till¬
godoseende af just de smärre landsbygdskommunernas behof är huf-
vudsyftet vid hela det lifliga intresset för en billigare fördelning af
bränvinsmedlen. Till det resultatet kommo äfven mycket snart
åtminstone de fleste af Utskottets ledamöter, och derför ansåg man
sig redan från början böra arbeta för en sådan omdelning af brän¬
vinsmedlen, som kunde i högre grad än det Kongl. ^förslaget till¬
försäkra landtkommunerna fördel af fördelningen. Åtskilliga, för¬
slag framstäldes, men intet annat lyckades vinna majoritet inom
Utskottet än det nu föreliggande, som framför de öfriga hade det
företrädet att redan förlidet år hafva varit framlagdt af Utskottet,
den gången dock gentemot en stark minoritet af reservanter. De
väsentliga anmärkningar, som kunna rigtas och äfven blifvit rig-
tade mot förslaget, synas emellertid göra, att det oförändradt icke
numera har utsigt till framgång. Efter det beslut, som Andra Kamma¬
ren redan fattat, förefaller det mig att Första Kammaren gjorde klo¬
kast i att nu ansluta sig till det Kongl. förslaget. Detta bereder
största möjligheten till en blifvande sammanjemkning inom Ut¬
skottet. Yi hafva nu i riksdagen förvärfvat oss erfarenhet, huru
sammanjemkningar äro möjliga att verkställa, och att man dervid
å ömse sidor måste förskaffa sig något att bjuda på. Det före¬
faller af antydningar, som gifvits från ministerbänken och utta¬
landen i Kammaren ganska troligt, att en sådan sammanjemkning,
som ginge ut på att med bibehållande af det väsentliga i det
Kong!, förslaget tilldela landtkommunerna något mer och hushåll-
Freclageu den 15 Maj, e. m. 13 jy.Q 4.3
ningssällskapen något mindre, skulle hafva rätt stor utsigt till Förslag till
framgång. Jag tillåter mig derför att vid detta tillfälle förena förordning
mig med dem, som yrka bifall till det Kongl. förslaget angående
0 * vilkor en för
i n ^efr Bäckström: Utskottet tyckes enligt min uppfattning bränvin m. m.
naiva farit något hårdhändt fram mot de tre större städerna, Norr- (Forts.)
köping,_ Göteborg och Malmö; hvarvid icke rättvisa och billighet
gjort sig gällande. Jag erkänner mig vara en stor vän af stä¬
derna, hviska, när det gäller att göra stora uppoffringar, också
visa sig mäktiga att gorå dem, i synnerhet hvad kommunikations¬
väsendets kraf angår. Såsom ett exempel härpå kan jag anföra,
aUj en minare stad i min hemort med 6 å 7 tusen invånare upp¬
offrat mer än en half million för att åstadkomma en jernväg
hvaraf man troligen icke på länge kan beräkna afkastning åtmin¬
stone för tecknade aktier. Mot städerna anser jag derför att man
bör vara vänligt stämd.
Hvad^ fördelningen af bränvinsmedlen angår, kan jag icke an¬
nat än på det högsta förorda Kongl. Maj:ts förslag gentemot Ut¬
skottets, ty om Kammaren antoge Utskottets förslag skulle det
innebära att några hundra tusen kronor plottrades bort på lands-
kommunerna utan motsvarande nytta, och jag försäkrar Herrarne
att det blefve sa litet pengar, som komme hvarje kommun till del.
att det icke vore af något synnerligt värde. Dertill kommer den
omständigheten, hvilken jag tror att man allmänt på senare
tiden kommit under fund. med, att aptiten växer, såsom man sä-
S®r- skulle icke enligt min tanke sluta förrän landsbygden
sökt lägga sig till med större delen af dessa inkomster. Om der¬
emot Kong]. Maj ds förslag går igenom, skulle en större andel
komma pa landstingens lott, och då kunde dermed något uträttas
y~ verkligt gagn och nytta. En talare påstod att det vore för¬
delaktigare, om denna andel gjordes så liten som möjligt. Jag
ar af alldeles motsatt uppfattning. Vi känna, att många enskilda
personer gorå ofantligt stora donationer till samhället med det
uttryckliga förbehåll att de ej må användas till sådana ändamål
som genom uttaxering på samhället böra fyllas. Jag har suttit i
landstinget från dess första införande i landet, och jag kan icke
annat än vitsorda, att landstingen äro mycket sparsamma på an-
slag och det derför att deras tillgångar äro otillräckliga. Många
afsevarda förbättringar, som annars skulle ligga nära till hands
att vidtagas ad landstingen, kunna nu ej sättas i verket till följd
åt de mskränkta tillgångarne. För min del anser jag derför att
det vore fördelaktigt, om landstingen finge mera medel, än de för
närvarande hafva.
TlU icke längre upptaga Kammarens tid, utan yrkar bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.
. friherre Barnekow:. På afdelningen inom Utskottet tillät jag
mig framställa mm särskilda åsigt i denna fråga. Jag ville nem-
1£e? .. . Utskottet i sitt förslag skulle omfatta den grundsatsen,
att bränvinsmedlen .skulle ingå till staten såsom tillverkningsskatt,
So 43. H
Fredagen den 15 Maj, e. m.
Förslag till men icke något tillfalla kommunen. Detta vann icke inom Ut-
förordning grottet det ringaste gehör, och då jag sålunda blef ensam om min
angående å • , mågte ‘a g4 in på flen fördelning af kran vinsm edlen, som
föi^lljnilgafnu föreligger/ Jag har således icke från början vant för Utskott
bränvin'in. vi. tets förslag, utan dertill varit åt omständigheterna, tvungen, eme*
(Forts.) jag ansex’ att den nuvarande orättvisa fördelningen af brän-
vinsmedlen hvarken kan eller hör få fortfara.
Hvad det Kongl. förslaget beträffar och de ändringar, som åt
Utskottet blifvit gjorda, hafva vi från statsrådsbänken hört på¬
pekas skilnaden mellan de båda förslagen, att den nemligen skulle
bestå dels i hushållningssällskapens andelar, men detta är en så¬
dan obetydlighet, som icke ens är nämnvärd._ Hvad^deremot lands¬
tingen angår, så är skilnaden ganska betydlig. Då Kongl. Maj:t
föreslår omkring 1,300,000, vill Utskottet endast gifva omkring
800,000 kr. Orsaken, hvarför Utskottet satt ner beloppet, är, så¬
som man vid en jemförelse med tillgängliga uppgifter funnit, att,
om regeringens förslag godkändes, skulle alla landsting med un¬
dantag af tre i hela riket erhålla ett större belopp än hvadan
hvarje ställe uttaxeras genom landstingsskatt. Ännu en tillgång
har visserligen landstingen att disponera, nemligen sjukvårdsaf-
gifterna, och. dessa har jag härvidlag ej tagit i betraktande, men
tåg hemställer, om det kan vara öfverensstämmande med sparsam¬
het att sålunda lemna ett samhälle mer, än det hittills visat sig
vara i behof af. Hvad åter iandtkommunerna beträffar, så har
Utskottet tilldelat dem betydligt mer än Kongl. Maj:t och detta
utaf den anledning, att Utskottet ansett dem väl behöfva det samt
derför att man ansett att denna nya försäljningslag ännu mer
drager bränvinsförsäljningen från landet och till städerna.
°Här har vidare en talare sagt, att han vore en varm vän åt
städerna och de förtjenade detta, emedan de visat sig mäktiga af
stora uppoffringar, när behofvet så kräfde. Men, mine herrar, det
är ingen konst att skära breda remmar ur andras läder, Städerna
hafva° länge tagit brorslotten af bränvinsmedlen, men tag pennm-
garne från städerna, så få vi se, om de blifva lika frikostiga. Jag
hade icke tänkt beröra detta ämne, men då jag kommit in derpå,
ber jag att få anföra några siffror, som visa städernas ringa onus
i afseende på fattigvården: Stockholm och Göteborg betala ej stort
mer än mellan en ä två gånger bevillningen till fattigvården.
Ser man efter, hvilka motsvarande inkomster städerna pa
samma gång haft af bränvinsmedlen, finner man af de officiella
uppgifterna för året 1881—1882 att Stockholm uppburit omkring
1500 000, Göteborg 435,000, Malmö 107,000 och Norrköping 122,000
kronor, under det att fattigvården på t. ex. det sistnämnda stallet
uppgick till 110,000 kronor. Dessa städer fingo således i bränvins-
medel mer än fattigvården kostar. Jag hemställer, om det icke
vore öfverflödigt att under sådana förhållanden ytterligare oka
. anslagen. Samme talare sade att det vore af behofvet pakalladt,
men det kan jag icke tro, ty städerna hafva i jemförelse med lan¬
det mycket små kommunala utgifter och hvad deras fattigvård be¬
träffar, så är den en bagatell. I många städer utgår denna icke
Fredagen den 15 Maj, e. m. 15
med större belopp än två gånger bevillningen och på landsbygden
lian den uppgå till 5 ä 6 gånger bevillningen. Jag har gjort en
kalkyl, huru det skulle ställa sig, och ber att deraf få anföra föl¬
jande: 1 Göteborg betalas nu till kommunalskatt 5,or gånger be-,
villningen och om Utskottets förslag ginge igenom, skulle siffran
behöfva höjas till 5,sr. I Malmö äro siffrorna resp. 5,75 och 5,89;
i Norrköping 5,so och 6,10 och i Stockholm 6,05 och 6,95. Andra
småstäder som t. ex. Wadstena, Ulricehamn och Sundsvall betala
omkring 7 gånger bevillningen; skatterna der äro således betydligt
drygare än i de större städerna. Slutligen hafva vi landtkommu-
nerna, och jag vill endast der vid lag såsom exempel anföra följan¬
de: Reslareds kommun i Elfsborgs län betalar 30, Nöslinge i Hal¬
lands län 25 och Fiskebäck i Skaraborgs län 22 gånger bevillnin¬
gen i kommunalskatt..
Jag vill icke besvära Kammaren med flera dylika siffror, men
under sådana förhållanden kan man på landet tala om betungande
kommunalskatt och hafva orsak att beklaga sig. Jag har berört
dessa ämnen, derför att man sagt att städerna hafva större behof
af hjelp än landsbygden. Jag är visserligen icke någon egentlig-
fiende till städerna, men jag tror, att landet är lika godt, om icke
bättre än de^stora städerna; åtminstone finnes ett ordspråk, som
säger, “att vår Herre straffade ett land genom uppkomsten af
stora städer11, så att bidraga till de stora städernas ytterligare
förkofran har jag ej precis lust till.
En annan talare har sagt, att skulle landsbygden dela de i
städerna intagna bränvinsmedlen, borde denna rätt inskränkas till
den landsbygd, som ligger närmast kring städerna. Att de äfven
borde utdelas till de kommuner, som ligga längre bort, fann talaren
vara origtigt. Men dervid behöfves blott erinras att de i fråga varande
skatterna äro indirekta och såsom sådana endast af staten kunna på-
läggas. Men afstår staten från en indirekt skatt till kommunernas
fördel, så bör den någorlunda lika fördelas öfver hela riket, an¬
tingen kommunerna ligga långt bort ifrån eller i närheten af stä¬
derna.
Jag vin icke längre uppehålla Herrarne. tv efter den diskus¬
sion, som pågått i Kammaren, kan man temligen väl se, hvad re¬
sultatet biff ver, nemligen att det Kongl. förslaget antages, och för
min del vill jag icke sörja deröfver, ty Utskottet kan möjligen
komma till en. antaglig sammanjemkning, hvarigenom i någon mån
de olikheter. i afseende på den kommunala beskattningen kunna
afhjelpas, hvilka nu vid en opartisk granskning så skarpt träda i
ögonen. Något yrkande vall jag icke framställa.
Herr Claeson: Såsom representant från landsbygden skall
jag bedja med några ord få taga densamma i försvar, då de fleste
talarne, enligt min tanke, icke rätt uppfattat ställningar och för¬
hållanden på landet utan för mycket stått på städernas sida.
Hen förste ärade talaren sade, att de utgifter, hvartill brän-
vinsförsäljningsafgifterna skola användas, nemligen helsovård, skol-
vård och fattigvård etc., äro betydligt större i städerna än på lands-
N:o 43.
Förslag till
förordning
angående
vilhoren för
försäljning af
bränvin m. m.
(Forts.)
N:0 43.
Förslag till
förordning
angående
vilkoren för
försäljning af
bränvin m. m.
(Forts.)
16
Fredagen den 15 Maj, e. ro.
bygden, i synnerhet i de stora städerna. Jag erkänner mycket
villigt, att så är fallet, men ofta äro inkomsterna ändock ojemför¬
ligt mycket större i dessa städer, så att förhållandet emellan in¬
komsterna och utgifterna är många gånger vida sämre på lands¬
bygden än i städerna.
Jag ber att särskildt få påpeka, att under de senare aren
hafva en mängd skattebördor aflyftats från hemmansegarne och
flyttats öfver på de öfrige invånarne inom landskommunerna.
I följd deraf och af andra förhållanden hafva kommunalutgifterna
vuxit och växa ännu, så att ensamt folkskoleafgifterna mången¬
städes äro en så stor börda, att den är hardt nära odräglig. Jag
vill blott nämna att i Leksands socken, hvilken jag tillhör, var
under sista året fattigvårdsafgiften 3 kronor 49 öre och folkskole-
afgiften 3 kronor 58 öre per bevillningskrona. I en angränsande
kommun voro under året näst förut kommunalutskylderna 22 gån¬
ger bevillningskronan. „ „ . ... .
Man har sagt, att, om nu dessa afgifter skulle plottras ut pa
landtkommunerna, så blefve det en obetydlighet för hvar och eu af
dem, hvilken ej kunde göra något gagn; men detta är ej riktigt,
ty det, som är en obetydlighet för stora städer, såsom btockholm
eller Göteborg, kan för många landtkommuner vara af icke så
rino.a värde.
°På denna grund gifver jag obetingadt företräde åt Utskottets
förslag derutinnan, att eu del af afgifterna i fråga tillerkänts landt-
kommunerna, hvaremot jag å andra sidan måste erkänna, rigtig-
heten af de anmärkningar, Hans Excellens Herr Statsministern
framstälde emot oegentiigheter i Utskottets förslag, och skulle
derför vara mycket böjd för en modifiering af Kongl. Maj:ts för-
slao- i den rigtning, Herr Statsministern antydde. Da nu emeller¬
tid0! följd af Andra Kammarens beslut hvarken Kongl. Maj:ts
förslag eller Utskottets oförändradt kan blifva lag,, utan. en sam-
manjemkning måste ske, vill jag icke motsätta mig bifall till Kongj..
Maj:ts förslag, men har dock velat före samman]emkmngen göra de
af mig omnämnda förhållandena kända i i örsta Kammaren, och
detta är orsaken till mitt uppträdande i frågan.
Herr vice Talmannen: I denna paragraf har efter min
uppfattning på ett särdeles lyckligt sätt lösts den mycket svåia
frågan om fördelningen af bränvinsmedlen. .
Kongl. Maj:t har här föreslagit en inskränkning i städernas
andelar af desamma, som visserligen varit nödvändig för att kunna
åstadkomma någon jemkning, men denna minskning har dock icke
varit så betydande, att städernas på dessa medel i hög grad grun¬
dade ekonomi derigenom störes. ..
Den mycket svåra frågan om en jemnare fördelning emellan
de olika länen, landstingen och hushållningssällskapen har på ett
lyckligt sätt funnit sin lösning derutinnan, att den tiondedel, som
tagits från städerna jemte 2/io från Stockholms stad och /,0 tran
hushållningssällskapen, blifvit i förhållande efter folkmängden
utdelade på samtliga landstingen och hushållningssällskapen i
Fredagen den 15 Maj, e. m. 17 U:0 43.
Sverige. På detta sätt har den orättvisa och ojemnhet, som förut Förslag till
varit rådande, i icke oväsentlig mån blifvit afhjelpt, och en bland f°rordnin9
de vigtigaste anmärkningarne emot den förutvarande fördelningen JtvkZ^L
undanröjd. . _ försäljning af
1 dessa omständigheter ser jag för min del ett mycket starkt hriinti.n m. »>.
skäl för att ansluta mig till Kongl. Maj:ts proposition; och jag fFortD
gör det. så mycket hellre som landstingen derigenom blifva icke
oväsentligen gynnade och det är min öfvertygelse att, om man
ställer mera medel till landstingens disposition, dessa institutioner
skola kunna växa i betydenhet och i landets ekonomiska lif göra
mera nytta än eljest.
För den af Utskottet föreslagna utdelningen åt kommunerna
hyser jag deremot icke några sympatier; men är det så att det en
gång visar sig alldeles nödvändigt att öka landtkommunernas an¬
delar för att vinna enighet i beslut, så må en sådan utdelning
ske, men den minskning i de större städernas, som icke tillhöra
landsting, andelar som Utskottet föreslagit, i det att de ändock
skulle förlora landstingsdelen, kan jag icke under några förhållan¬
den biträda. Jag ser dertill icke någon rättsgrund. Särskildf
vill jag erinra, att de ökade medel, som komma landstingen till
godo, ju också indirekt^ komma landskommunerna till godo, enär
de för dem vålla en minskning i de afgifter, som utgå på grund
af den allmänna bevillningen.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Widmark, Olof: Jag skall endast bedja med några
få ord få angifva min ställning i frågan. Jag har nemligen hela
tiden vid handläggningen i Utskottet hållit på Kongl. Majds förslag,
enär jag anser det samma vara vida bättre än det af Utskottet
framlagda; men då jag kom i minoriteten, aktade jag icke nödigt
att särskildt angifva min skiljaktiga mening, derför att jag hyste den
förhoppningen, att det skulle vara lättare att få en pluralitet sam¬
lad kring Utskottets förslag. Detta var således anledningen hvarför
jag icke reserverade mig.
. Hå emellertid Andra Kammaren genom sitt redan fattade beslut
tillintetgjort denna min förhoppning om lösningen af frågan på de
af Utskottet föreslagna grunder, återtager jag min gamla, kära
ståndpunkt, och yrkar sålunda härmed bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.
Herr Ekenman, Victor: Det var med anledning af ett
anförande, som vi nyss hörde af en af mina grannar till venster,
som jag tog mig friheten att begära ordet och skall söka bemöta
hvad han sagt.
Grunden, hvarför man vid 1853 och 1854 årens riksdag tilläde
stadskommunerna andelar i dessa utskänknings- och försäljnings-
afgifter var, såsom det uttrycktes under debatten hos dåvarande
Rikets' Ständer, att man ville bereda dessa kommuner, som fingo
bära tungan och obehaget af bränvinshandeln, någon ersättning
för framtiden för den ökade fattigvård och de ökade polisutgifter,
Första Kammarens Prof 1885. N:o 43. 2
N:o 43. 18 Fredagen den 15 Maj, e. m.
Förslag till som af det större bränvinssupandet i städerna skalle der blifva
förordning etl följd,
angående Na är det alldeles gifvet, såsom man ock ser af de sifferupp-
försåijningaf gifter, som bär blifvit framlagda, att det är ganska betydliga belopp,
bränvin m. m. som i dessa afseenden ingått till städerna, — ja betydligt större
(Forts.) än man från början väntat. Men det öfverskott, som sålunda före-
funnits inom stadskommunerna, sedan de särskilda afgifter blifvit
täckta, som med dessa medel egentligen voro afsedda att tagas
i anspråk, hafva städerna i allmänhet användt i och för att till¬
godogöra landet ett förbättradt kommunikationsväsen. Så är åt¬
minstone på de flesta ställena förhållandet.
Om man nemligen ser på städernas skuld i jemförelse med
den skuld, landtkommunerna, såsom sådana upptagit, visar det
sig, att städerna skuldsatt sig på ett helt annat sätt än lands¬
bygden. Stadsfastigheternas taxeringsvärde uppgår till 938 millioner
kronor med en skuldsumma af 88 millioner kronor, eller således
9 procent, då deremot landtkommunernas fastigheters taxerings¬
värde belöper sig till 2,349 millioner kronor med en skuldsumma
af 11 millioner, eller sålunda endast 0,6 procent. Dessa siffertal
föra ett temligen tydligt språk, då man vet att den väsentligaste
delen af stadskommunernas skuld blifvit använd till förbättrande
af kommunikationsväsendet.
Men kommunikationsväsendet är till lika stor fördel, om icke
större, för landsbygden som för städerna; och då ligger det väl ej
någon obillighet deri, att städerna få fortfarande tillgodonjuta
andelar af dessa medel, oaktadt de ursprungligen varit afsedda
för andra ändamål. o .
Man kan nu visserligen säga, att städerna få skylla sig sjelfva
om de basera sina skulder på afgifter, som de icke med säkerhet
veta sig få behålla; men å andra sidan är det statens skyldighet
och pligt att tillse, att de icke alltför våldsamt beröfvas de inkom¬
ster, de sålunda ansett sig kunna påräkna; och jag har häri sett
ett skäl att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets för¬
slag är i mitt tycke ingalunda lika fördelaktigt, emedan det icke
hvilar på fullt billiga och rättvisa grunder.
När den ärade talaren sade, att landtkommunerna hade be¬
tydligt högre kommunala utskylder än städerna, så undrar jag om
man "icke kan säga att detta är sanning “med modifikation", ty
han har dervid lemnat ur beräkningen att en hel del skatter i
städerna utaxeras, som föras under alldeles särskilda rubriker.
Vidare måste man påakta, att under de senare åren aflyftats
personliga skatter till ganska betydliga belopp äfvensom att man för¬
höjt skattefria existensminimum; och dessa två omständigheter verka
naturligtvis vida mera på stadskommunernas finansväsen än på landt¬
kommunernas; och jag vågar såväl med hänsyn till detta som till
andra omständigheter påstå, att för det närvarande någon fullt håll¬
bar punkt för att bilda sig en jemförelse emellan stadskommunerna
och landtkommunerna i denna beskattningshänsyn icke finnes.
Med anledning af hvad jag sålunda yttrat ber jag att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna förslag.
19 N:o 43.
Fredagen den 15 Maj, e. m.
Herr Cederberg: Den siste ärade talaren har rigtigt påpekat Förslag ull
att förändringar i dessa förhållanden inträdt genom de beslut, som flåning
fattades år 1883 om borttagandet af vissa personliga skatter; men ViMorenför
i motsats mot honom vågar jag påstå att detta i regel höjt de försäljning af
kommunala afgifter, som utgå per bevillningskrona, mycket mera bränvin m. m,
på landet än i städerna. (Forts.)
Mitt betraktelsesätt i frågan är ungefär detsamma som förut
uttalats af .Herr Claeson, med hvilken jag således i hufvudsak
ber att få instämma; men då man här sagt, att de summor, som
enligt Utskottets förslag skulle tillkomma landtkommunerna vore
så ytterligt små, att de icke i någon nämnvärd grad vore beaktans-
värda, så ber jag att dervid få gorå ett par anmärkningar.
Först erinras då, att om de andelar af försäljningsafgifterna,
som skulle tillkomma landsbygdskommunerna enligt Utskottets
förslag, skola anses “bortplottrade" derför att de äro så små, så
är detta väl mycket mera fallet enligt Kongl. Maj:ts förslag.
Enligt Utskottets förslag äro de ej heller så små, som man vill låta
påskina; det vill synas, som om de bidrag, landtkommunerna skulle
hafva att påräkna i medeltal gånge till 15 öre för hvarje person,
men, märken väl, mina herrar, icke för hvarje i mantalsskrifnings-
åldern varande person utan både för små' och stora, gamla och
unga. Om nu vi erinra oss, att den enda qvarvarande kommunala
afgiften, som. utgår för person, utgör respektive 50 och 25 öre för
i mantalsskrifningsåldern varande man och qvinna och att nu
denna afgift skulle kunna minskas med ungefär 15 öre för alla,
— både de som äro i mantalsskrifningsåldern och de andra, —
finner man, att den skatt, som nu pålägges efter person, skulle
ungefär kompenseras af de bidrag, som landtkommunerna enligt
Utskottets förslag skulle erhålla.
Jag vill vidare erinra om att då för några veckor sedan här
öfver!ades om borttagande af sjukvårdsafgiften, anfördes deremot,
bland annat, att kommunerna och landstingen hade så få och så
små inkomster, af annat slag än dem, som utgingo genom utdebite¬
ring, att just på de skälen de personliga skatterna borde bibehållas.
I Utskottets förslag ser jag en början till afhjelpande af dessa
missförhållanden, och då det, som landtkommunerna enligt detta för¬
slag skulle få, icke blefve sådana obetydligheter, som man här velat
framhålla, så skulle jag följaktligen önska framgång åt ett förslag,
som går i samma rigtning som Utskottets; men det är just för att
vinna detta mål, som jag nu anser mig böra rösta för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner först på godkännande af före¬
varande paragraf med den af Utskottet föreslagna lydelse och
sedan derpå, att . Kammaren, med afslag å Utskottets förslag i
denna de!, så vidt det skilde sig från motsvarande paragraf i
Kongl. Maj:ts uti ämnet framlagda förslag, skulle godkänna ifråga¬
varande paragraf med den lydelse Kongl. Maj:t föreslagit; och
N:0 40. 20
Fredagen den 15 Maj, e. ro.
Förslag till förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
förordning ^Svarad.
Rubriken.
Herr Ekenman, Victor: Jag ber att få fästa uppmärksam¬
heten på att, då Utskottet i § 1 mom. 2 föreslagit att hvad i för¬
ordningen är stadgadt om försäljningen af bränvin äfven skall
gälla för sprit samt andra brända eller distillerade in- eller ut¬
ländska spirituösa drycker äfvensom för drycker, hvilka äro der¬
med tillagade eller hålla en högre alhoholhalt än 25 procent,
medan i rubriken står “bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker", detta icke är fullt koncist uttryckt. Någon
omredaktion af rubriken synes derför lämplig. Eu sådan kunde
äfven ur en annan hänsyn påkallas. Det är nemligen knappt nå¬
gon förordning, som så ofta kommer till användning, som denna
om försäljning af bränvin. En så lång rubrik, som här föreslagits,
är derför icke lämplig, och jag hade tänkt mig att rubriken blefve
tillräcklig om man utbytte orden “andra brända eller distillerade
spirituösa drycker" mot “dylika drycker". Jag vill dock ej här¬
på göra yrkande, men är öfvertygad att, om denna rubrik blefve
till Utskottet återremitterad, det nog skulle finna lämpliga korta
uttryck. Jag skulle dock icke gjort denna framställning om deri¬
genom något längre uppskof med förordningens antagande skulle
vållas, men när Kamrarne stannat i olika beslut och en del para¬
grafer komma att återremitteras, tror jag icke att någon olägen¬
het skulle uppstå om Kammaren ville bifalla mitt härmed afgifna
yrkande om återremiss af författningsförslagets rubrik.
Efter härmed slutad öfverläggning och sedan propositioner
framstälts, först på rubrikens godkännande och vidare derpå att
densamma skulle till Utskottet återförvisas, förklarades den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Utskottets i punkten gjorda hemställan.
Herr Vice Talmannen: Då några paragrafer iförfattnings-
förslaget blifvit återremitterade, tillåter jag mig hemställa, att äfven
denna punkt måtte till Utskottet återremitteras.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och Utskottets ifråga¬
varande hemställan blef till detsamma återförvisad.
I
angående
vilkoren för
försäljning af
bränvin m. m.
§§23—56 och slutmeningen.
Godkändes.
(.Forts.)
Fredagen den AS Maj, e. m. 21 N:0 43.
2 punkten.
Herr Vice Talmannen: Af samma anledning af hvilken jag
yrkat återremiss vid föregående punkt får jag yrka återremiss
äfven af den nu föredragna.
Efter härmed slutad öfverläggning blef ifrågavarande punkt
återförvisad till Utskottet.
Herr Grefven och Talmannen yttrade att han ansåge sig höra
fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att den omröstning enligt
65 § Riksdagsordningen, som vore utsatt till företagande vid Kam-
rarnes sammanträden under morgondagen komme att anställas ge¬
nast efter det Kamrarne från plenum plenorum å Kongl. slottet
återkommit till sina samlingsrum.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Carlheim-
Gyllensköld, Theodor, under i4 dagar från den 16 i denna månad.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle sättas
främst bland utskottsbetänkandena på föredragningslistan till nästa
sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 9,8 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prot. 1885. N:o 43.
B