RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1885. Första Kammaren. N:o 33.
Måndagen den 27 April.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 22
och 24 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 10, i anledning af en
af Herr Nyström väckt motion med förslag till ändrad lydelse af 68 §
i gällande grufvestadga.
Herr Nyström: Min motion, som föranledt förevarande betän¬
kande, och som delvis deri är återgifven, ber jag att få uppläsa; den
är icke lång.
»Sedan dels Kongl. Maj:t den 8 December 1882 afslagit under-
tecknads med fleres, till följd af fem kommuners, landstings och när¬
mare tusende enskilda personers teckningar af tillhopa omkring en half
million kronor för företaget, gjorda underdåniga ansökan om statsbidrag
i och för anläggning af jernväg mellan Luleå hamn och Gellivara
malmberg, men samma dag beviljat koncession åt Herrar A. Ljunggren,
J. W. Arnberg och C. G. Hierta på anläggning af jernväg ej allenast
i nämnda förut ansökta sträckning utan äfven vidare åt Juckasjärvi
malmberg till norska gränsen i rigtning åt Ofotenfjord, med rätt att
öfverlåta koncessionen på ingeniörfirman Wilkensson et Jarvis i London
»och de öfriga in- och utländske män, med hvithet firman kunde komma
att förena sig», dels ett bolag, under namn af The Northern of Europé
Railway Company limited, enligt uppgift bildats och öfvertagit kon¬
cessionen samt derefter under sistlidne sommar börjat arbetet, dels
Kongl. Maj:t enligt meddelade nådiga bref faststält plan och meddelat
åtskilliga föreskrifter för arbetets utförande och rättighet att inlösa
jord, dock utan att deraf kan ses, om bolaget styrkt sig hafva erfor¬
derlig kapitaltillgång, såsom koncessionen föreskrifver, har Kongl. Maj:t
genom bilagda nådiga resolution af den 28 sistlidne November, på
Herrar P. von Ehrenheims och C. G. Hiertas underdåniga ansökan för
samma bolag, under företeende af ett kontrakt med Gellivara aktie¬
bolag om grufdriftens öfverlåtande, tillåtit nämnda jernvägsbolag att
under vissa vilkor i mer än femtio år eller till år 1938 bearbeta ifråga¬
varande Gellivara aktiebolag tillhörande 210 utmål i grufvan.
»Denna grufva, som är kanske Sveriges största rikedom, denna
grufva, hvilken enligt skriftligt löfte det inhemska bolaget skulle få
öfvertaga mot en million kronor, för hvilken aktier dock skulle tagas»
Första Kammarens Frot. 1885. K:o 33. 1
Ifrågasatt
ändring af 68 §
grufvestadgan.
N:o 38.
2
Måndagen den 27 April, e. m.
Ifrågasatt
ändring af 68 §
grufvestadgan.
(Forts.)
denna grufva, som mer än ett sekel varit känd och sedermera delvis
bearbetad, denna grufva, som, åtminstone när det starkt aftagande
skogskapitalet utsinat, kunnat blifva eftersträfvansvärd och bearbetad
äfven af svenske män, den har då nu, jemte den internationella mer
än fyratio mil långa Luleå—Ofoten-jernvägen med derför erforderlig
jord, kommit uti ett främmande bolags händer — ett bolag, hvars
delegare eller bolagsordning man ej känner — ett bolag, som kan bestå,
af män från alla verldens kanter och kan bilda en utländsk koloni i
Sveriges achilleshäl — ja, ett bolag, som kan bestå af ryske kejsaren
eller andra ryske män till största delen samt af firman "VVilkensson
et Jarvis till en obetydlig del.
»Jag kan ej annat än beklaga hvad som skett; men måste före¬
slå, då antagligen innan kort fråga äfven uppstår om Juckasjärvi
malmbergs utförande öfver norsk kust af utländskt bolag med mera
än Sveriges hela årliga jernproduktion, att Riksdagen måtte höras, innan
sådana upplåtelser hädanefter ega rum, samt att första delen af 68 §
i gällande grufvestadga af den 16 Maj 1884 måtte erhålla följande för¬
ändrade lydelse:» o. s. v.
Enligt mitt förmenande hade denna motion rätteligen bort gå till
Lag-Utskottet och icke till tillfälligt Utskott, ty den är ett bestämdt
lagförändringsförslag och borde enligt grundlagen af Lag-Utskottet be¬
handlas och sedan af Riksdagen afgöras. Den kom i stället mot min
i motionen uttryckta önskan till tillfälligt Utskott och utgången deraf
är ej något som jag förundrar mig öfver, icke för den skull att icke
Lag-Utskottet kunnat slopa motionen lika väl som det Tillfälliga, men.
frågan hade dock fått en allsidigare uppmärksamhet, än nu kommit
densamma till del.
Utskottet säger nu i sitt utlåtande egentligen följande till svar på
min framställning:
Utskottet delar hvarken de af motionären antydda farhågor för
följderna af omförmälda öfverlåtelse af grufdriften vid Gellivara malm¬
berg eller hans åsigt om behöfligheten af ett ovilkorligt stadgande derom,,
att ärenden af ifrågavarande beskaffenhet icke få af Kongl. Maj:t bi¬
fallas förr än efter Riksdagens hörande.
Motsvarande föreskrift förefinnes ej heller beträffande utländings
rätt att ega fast egendom i riket. Kongl. kungörelsen den 3 Oktober
1829 stadgar nemligen att utländsk undersåte, som icke erhållit svensk
medborgarerätt, är icke berättigad att i riket fast egendom^ förvärfva
och besitta, utan att han dertill undfått Kongl. Maj:ts tillstånd.
Då Utskottet saknar skäl att understödja den föreslagna förän¬
dringen uti en ännu icke årsgammal författning, hemställer Utskottet,
att Herr Nyströms ifrågavarande motion icke måtte bifallas.
Detta är ett utlåtande, som jag icke i någon mån finner vara upp¬
lysande eller utredande: det säges tvärtom mot hvad jag sagt, att intet
är att befara, och man bestrider behöfligheten af äskade lagstadgandet.
Jag kan anse att mitt ord i det fallet gäller lika mycket som Utskot¬
tets. Att mina farhågor icke sakna skäl, att lagstadgandet är behöfligt
samt att frågan, om Riksdagen egde vilja och verkligt nit för den¬
samma, skulle kunna lösas i den rigtning, jag föreslagit, det tror jag
och skall söka bevisa.
Måndagen den 27 April, e. m.
3
N:o 38.
Ett land, sådant som vårt, synes mig böra akta sig för förveck¬
lingar samt ej gifva den ringaste anledning till sådana. Vi se ju huru
i närvarande stund vi stå i ungefär samma ställning som Afganistan.
Sverge och Norge hafva ett vesterhaf och hamnar dervid, Afganistan
söderhafvet. Båda hafven äro mycket eftertraktade. Afganistan lik¬
som de förenade rikena äro försäkrade om hjelp af England, om så
skulle behöfvas, vi genom Novembertraktaten af 1855, det andra landet
genom Englands särskilda löften. Men icke kan England alltid hjelpa.
Det är således egentligen endast på våra egna krafter, som vi hafva
att lita. Derför är det alldeles nödvändigt, såsom jag nyss sade, att
vi icke, hvarken i freS eller krig, gifva någon särskild anledning till
inblandning i våra inre förhållanden. Jag har förut under föregående
sammanträden sökt ådagalägga, att vi i nordliga delen af Sverige äro
utan allt betryggande försvar och så blottstälda för ett hastigt öfver¬
fall, att det icke är värdt att det ringaste tänka på ett lyckadt för¬
svar. Det är den allmänna tron i Norrland, att vi icke kunna annat
än blifva uppoffrade, och våra ynglingar, som, i fall den nya värnpligts-
lagen blir antagen, der skola på grund af densamma inskrifvas under
fanorna, hafva icke utsigt till annat än att blifva tillfångatagna eller
att på annat sätt gå förlorade, och det skall alltid vid ett framtida krig,
det Gud förbjude, visa sig, att lika litet som det hjelpte att offra lif och
blod under sista finska kriget, lika litet skall det hjelpa att Norrbottens
och Vesterbottens beväring och corpser sätta sig till motvärn mot den
mäktige grannen på andra sidan Bottniska viken, så vida icke det
kommunikationsmedel, som jag ofta framhållit, nemligen norra stam¬
banan, hastigt framdrages och fullbordas, icke på 25 år utan på högst
8 år. Jag vill att herrarne skola lägga detta på minnet till en annan
gång, och jag får på det allvarligaste tillstyrka, att man icke på något
sätt kastar oss in i vidlyftigheter, då vi ej hafva minsta utsigt att kunna
försvara oss. Men om man skyndsamt ställer oss i kommunikation
med södra orterna, sä att vi kunna påräkna någon hastig hjelp derifrån
i farans stund, skall jag vara den, ifrigaste att söka hålla folket vid
den tanken att vi kunna försvara oss och allt skall då ock uppbjudas
för att kunna göra det. Denna farliga belägenhet i förhållande till
utlandet har varit orsaken till min motion från politisk synpunkt.
Nu vill jag äfven säga några ord, hvarför jag från ekonomisk
synpunkt håller strängt på, att vi icke upplåta våra rika grufvor, jern-
vägsanläggningar och den kanske vigtigaste delen af nordliga Sverige
till utländingar. Det är hvad grufvorna beträffar oförsvarligt att gifva
Gellivara åt ett utländskt bolag till bearbetning under mer än ett hälft
sekel och derigenom undantränga inländske män och omöjliggöra deras
sträfvanden att försöka åt den inhemska industrien bevara och åter¬
vinna denna rika grufva. Det är icke med malmen som med skogen
att den växer igen, utan hvad som är förbrukadt är en gång för alla
försvunnet, och när allt är upptaget, finnes endast minnet af den forna
rikedomen qvar. När nu malmtillgångarne i Spanien och Amerika
högst märkbart förminskats, och såsom det antages kunna vara ut¬
tömda om 30 ä 50 år, hade det varit så mycket nödvändigare att
bevara våra rika jernmalmsfält. Vi hafva hos oss betraktat dem
såsom vår stolthet, såsom något, hvarpå regering och riksdag borde
Ifrågasatt
ändring af 68 §
grufvestadgan.
(Forts.)
N:o 33.
4
Måndagen den 27 April, e. m.
Ifrågasatt allvarligt hålla. Men nu är, såsom jag i min motion antydt, Gellivara
ändring af 68§ r;pa grufva till min stora ledsnad, ja, sorg, den 28 November sistlidet
grufvestadgan. °r j,ortiemna(j till ett bolag, hvars delegare kunna vara hvilka utländ-
°r s' ske män som helst, ja, kanske våra blifvande fiender. Huru lätt blir
det då icke att under denna långa tidrymd råka ut för de allra
värsta förvecklingar. Vi veta att när af staten 500,000 kronor lem-
nades till ett kanaliseringsbolag, som skulle åstadkomma förbindelse
äfven med Gellivara, blef det uppror emellan ortens och främmande
arbetare, som måste stillas med militärmakt. Ett utländskt bolag har
nu fått tillstånd icke blott att idka grufdrift utan äfven att bygga, en
jernväg och att innehafva alltsamman under mer än 50 år. Ortens sjelf—
ständiga befolkning tål i allmänhet icke, att det kommer utländingar
in i landet, och måtte icke herrarne få se att ledsamheter uppstå.
När det nu är så förhållandet, såsom vi nyligen sett af ett Stats-
Utskotts-betänkande, att Riksdagen skall höras, när Kongl. Maj:t vill
afsöndra en lägenhet af 26 kappland, värd 26 kronor, till endast sven¬
ske män, så tycker jag att det vore besynnerligt, om icke Riksdagen
skulle vilja höras, när det är så vigtiga frågor a bane, som att till
utländingar, icke svenske män, upplåta grufvor af så stort värde att
t. ex. Juckasjärvi, med hvilket Gellivara kan vara jemförlig!, ensamt
blifvit uti utkommen broschyr uppskattadt till 5 millioner kronors
värde. För den skull har jag vändt mig till Riksdagen för att få. ett
i detta afseende välbehöfligt stadgande infördt. Tro herrarne, att Riks¬
dagen efter fullständigt öfvervägande hade gifvit sitt bifall till jern-
vägskoncessionen af den 8 November 1882 eller till upplåtelsen 1884 af
grufdrift i Gellivara? Och hvarför skulle regeringen göra på detta
sätt? I båda fallen var det ju endast två månader, innan Riksdagen
skulle sammanträda; hvarför kunde då icke regeringen höra Riksdagen
öfver upplåtelsen af dessa rika lägenheter? Jag hade böjt mig så
villigt för hvad Riksdagen gjort, vare sig den föredragit ett bolags af
inhemske eller utländske män. Ja, mine herrar, förra året, då. fråga
var före om Luleå—Ofoten-banan, blef det förbehållet vid beviljandet
af skogsafverkningsrätten, att Riksdagen skulle höras, innan koncession
medgafs på jernvägsanläggning norrut från den förra banan. Det är
derföre vigtigt att nu se till, att vidare grufvor icke bortlemnas, och
att icke Juckasjärvi går samma väg som Gellivara och upplåtes utan
Riksdagens hörande åt utländskt bolag.
Mine herrar! Jag är född och uppfödd inom Norrbotten, har der
alla mina anförvandter och har ock der för ortens och landets välgång
sträfvat under största delen af min verksamhetstid. Jag har haft
tillfälle att under resor, som föranledts af mina befattningar, hvilka
resor uppgått ofta till hundratals mil årligen, erfara att denna den
nordligaste fjerdedelen af Sverige är ofantligt rik på naturliga fördelar,
ja till och med i jemförelse med många andra delar af landet, som
jag äfven delvis sett och känner till, i hög grad öfverlägset. Denna
landsända har så stora rikedomar i sina ofantliga malmfält, sina skogar
och sin tillgång på vattenkraft och odlingsbara lägenheter, att den för¬
tjena!' uppmärksamhet i vida högre grad, än man hittills egnat den¬
samma. För att i någon mån visa Riksdagen, att Norrland är ett
land, som kan göras något af, anordnades för några år sedan en
Måndagen den 27 April, e. m.
5
N:o 83.
resa norrut, och deltagarne häri fingo • då klart för sig, att landet är ifrågasatt
värdt uppmärksamhet. En högt stående militär har i dessa dagar ock ändring af 68§
sagt, att Norrbotten med motsvarande del af Norge för ett visst land grU(^e^agan'
icke skulle vara betaldt med en milliard. Under sådana förhållanden
har jag alltid hoppats, att, om Riksdagen blefve upplyst om denna
aflägsna orts förhållanden, skulle den ock deråt egna den allvarligaste
uppmärksamhet; så hoppas jag ännu. På samma gång har jag ock
kommit till den bestämda öfvertygelsen, att det är alldeles nödvändigt
att vi icke sluddra bort våra skatter för snart sagdt ingenting. All¬
deles afgjordt hade man icke bort lemna bort något till utländingar,
ty deraf måste ovilkorligen inträffa, att regeringen och kommande riks¬
dagar måste vara i en ständig oro för denna aflägsna landsdel. An¬
ledningar till påtryckning skola mycket lätt finnas. En komité, som
för några år sedan tillsattes för att ordna vissa gränsförhållanden, har
ju ej ännu kommit till något resultat för, som det säges, öfverdrifna
anspråk från östra sidan. Många brännbara ämnen finnas dessutom.
Vi hafva icke heller någon regelbunden gräns. I Afganistan, der
gränserna äro omtvistade, har med anledning deraf nyligen blodiga
strider utbrutit ; det dröjer kanske icke länge förr än det går på samma
sätt hos oss. Nu har Utskottet velat göra så pass mycket som att
tillstyrka min anhållan, att Riksdagen måtte höras öfver så vigtiga
saker som den förevarande, innan någon upplåtelse sker. Någon in¬
skränkning i konungamakten har aldrig på något sätt varit af mig
åsyftad, tvärt om vill jag, att den skall vara så stark som möjligt.
Men jag tror att det angående upplåtelse af Gellivara gifna beslutet
icke meddelades med den stora försigtighet, som frågans vigt påkallade,
och att vi böra i framtiden akta oss för dylika beslut. Och jag måste
uttala såsom min tro att, om ifrågavarande utländska företag gå i full¬
bordan i enlighet med de utländska planerna, så uppstår för befolknin¬
gen slafveri och förtryck under utländskt ok.
Jag yrkar bifall till min motion.
Herr Carlheim-Gyllensköld, Theodor: Ehuru det är något
svårt att följa den siste värde talaren i hans vidtgående deduktioner i
den utländska politiken, må det dock tillåtas mig i någon mån bemöta
honom, förutskickande den anmärkningen, att Utskottet med fullständig
omsorg pröfvat och behandlat den ifrågavarande motionen. Han nämnde,
att han önskat få densamma remitterad till Lag-Utskottet, och jag har
för min del också varit något tveksam om, huru vida icke detta varit
rigtigt; men då grufvestadgan innehåller så många paragrafer, hvari
sammanblandats bestämmelser af civillags och ekonomisk lags natur,
kan det ej blifva tal om, att icke Herr Talman vid motionens remitte¬
rande till Tillfälligt Utskott handlat fullkomligt i öfverensstämmelse
med Kammarens uppfattning, och det har icke heller i detta afseende
afgifvits någon reservation i frågan.
Motionärens omfattande motioner, så väl denna som de öfriga, hvilka
beröra från och med Konungen till krigsmakten till lands och vatten
samt rikets alla öfriga innebyggare, hafva den egendomligheten att de
alla hafva till utgångspunkt Luleå—Ofotens jernväg. Den föreliggande
motionen förebrår regeringen, att den beviljat koncession företrädesvis
N:o 38.
6
Måndagen den 27 April, e. m.
Ifrågasatt
ändring af 68 §
grvfvestadgan.
(Forts.)
åt dem, som fått den, och icke åt några andra; men jag föreställer
mig att regeringen i detta fall liksom i alla likartade beviljat kon¬
cession åt de sökande, som framlagt den största bevisningen, den största
säkerheten för, att det tilltänkta företaget verkligen skall bringas till
utförande.
Jag har sjelf varit, jemte andra, sökande till koncession hos rege¬
ringen å en jernvägssträckning, som afsåg att få denna förlagd inne i
landet, men motsidan hade bättre skäl och större teckningar, hvarföre
den äfven fick sin koncessionsansökan beviljad; men icke har det derför
fallit mig eller mina medsökande in att uttala något ogillande mot
regeringen derför.
Regeringen har pröfvat saken och derefter handlat. Det är derför
ytterst origtigt att göra regeringen några förebråelser, derför att den
handlat i öfverensstämmelse med sin öfvertygelse och landets sanna
bästa. Men om man förebrår regeringen detta, måste man också
förebrå den att den medverkar till att upparbeta landets hjelpkällor
och något annat har den icke gjort. Jag ber att få återkalla i Kam¬
marens minne, att Riksdagen sjelf för kort tid sedan på regeringens
initiativ beviljat anslag till en fond för odlingslån. År icke detta ett
upphjelpande af landets hjelpkällor? Då förstår jag icke hvad det är.
Nu är förhållandet det, att man börjat malmbrytning från dessa
berg och derför bygt en jernväg för malmens fraktande ut i markna¬
den; men jag anser det icke vara annat än en fördel detta, att malm
blir bruten, ty derigenom få menniskor arbetsförtjenst och bygd odlas.
I sammanhang med detta kan jag icke underlåta att påpeka den
agitation, som från visst håll tyckes förefinnas i afsigt att verka för den
åsigten att man skulle reservera de Norrländska malmtillgångarna, så
att de nu icke finge röras. Men vore detta rigtigt, skulle staten också
förbjuda uppodlandet af ännu ouppodlade mader, förbjuda skogsafverk-
ning o. d., hvarpå jag tror att särskilt Norrland skulle stå sig sämst.
Det har i dagarna lemnats oss en broschyr, åtecknad ett allmänt
kändt författarenamn, deri uppställes det spörsmålet om Sverige bör
vara eller icke vara ett bergsbruksidkande land och deri uppmärksam¬
heten fästes vid att jerntillverkningen upphört i sydligaste delen af landet,
aftager i mellersta delen och att största jerntillgången för närvarande finnes
orörd i nordliga Sverige, hvarjemte författaren i likhet med motionären
angriper regeringen för oftanämnda koncession, om hvilken senare jag,
som antydt är, hyser den mening att den varit berättigad och välbetänkt.
Om gången i landet af malmbrytning från söder till norr må vara
sant, men icke kan jag derför draga den slutsatsen att våra nordliga
malmtillgångar icke skulle få röras förr än inhemsk spekulation vill
omhändertaga dem. Fruktan för utländingars invandring för att slå sig
ned här, nedlägga kapital och insigter är lindrigast sagdt obehöflig,
och i detta hänseende vill jag påpeka, att dylik invandring skedde i
rätt stor skala i södra Sverige för circa 40 år sedan. Man klagade
då öfver att tyskar och danskar köpte svensk jord och arrenderade
sådan till höga pris, man talade om svenskarnes undanträngande m. in.,
men vill man opartiskt se saken, så får man dock medgifva att från
denna tid daterar sig sydsvenska jordbrukets utveckling, något som
landet äfven har nytta utaf. Med denna parabel för ögonen ser jag
Måndagen den 27 April, e. m.
7
N:o 33.
ingen fara för bergsbruket ligga uti, att malmbrytning medgifvits ut-
ländingar under en begränsad tid och med de kontroller, regeringen
klokt föreskrifvit.
Med afseende å det slut, hvartill Utskottet kommit, vill jag hem¬
ställa, om det kunnat vara något skäl för Utskottet att komma till
ett annat resultat än det gjort samt att bifall till motionen skulle vara
liktydigt med början med systemet regerande riksdag, och deraf lärer
väl Sverige haft nog.
Jag kan för min del icke finna, att Riksdagen bör hafva något att
göra med de särskilda regeringsbesluten, såsom här, i fråga om bevil¬
jandet af en jernvägskoncession, en fråga, som hör till de löpande gö-
romålen och förvaltningen, helst den för länge sedan är granskad af
Konstitutions-Utskottet, samt Riksdagen derför gifvit decharge. .
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.
Herr Stråle, Wilhelm: Jag tillåter mig uttala den åsigt, att vi
saklöst kunna lemna de politiska och statsekonomiska funderingarna å
sido och hålla oss till realiteten uti ifrågavarande förslag. Det inne¬
håller endast en hemställan att Riksdagen skulle opinera om ändring i
en paragraf af grufvestadgan, som antogs vid förra årets Riksdag, och
hvilken paragraf är lika lydande med motsvarande paragraf i den grufve-
stadga som förut var gällande, nemligen den som rörer rätten att
besitta lös egendom, ty grufva är, såsom vi veta, lös egendom. Men
motionären har icke ,ens ifrågasatt ändring i en vida vigtigare fråga,
nemligen den om rätt för utländing att här i riket besitta fäst egendom.
Mig synes, att, om man velat åvägabringa en ändring i gällande före¬
skrift i fråga om grufvor, man bort företrädesvis fästa sig vid hvad
vida vigtigare är, nemligen rätten att besitta fast egendom.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets hemställan.
Herr Nyström: Blott några ord!
En föregående talare nämnde, att det skulle blifva eu regerande
Riksdag, om uti den ifrågavarande paragrafen skulle införas orden
»efter Riksdagens hörande».
Jag hemställer huru vida icke detta sagts utan något skäl. På
huru många ställen står det ej föreskrifvet, att Riksdagen skall höras
innan Konungen beslutar? Jag vill visst icke taga bort någon makt
från Konungen i sådana fall. Tvärt om är jag i allmänhet benägen för
att gifva honom så mycken makt som möjligt.
Talaren nämnde vidare, att man kunde lika väl förbjuda odlandet
af ouppodlade marker som att förbjuda bearbetandet af grufvor; men
-det är en vid skilnad; ty, såsom jag förut anmärkt, återkommer äring
af den odlade jorden kanske årligen; men malmen - den är och för¬
blir borta.
Beträffande den sista ärade talarens yttrande, att man borde före¬
trädesvis motionera om en lagförändring så att fastighet icke utan
Riksdagens hörande skulle kunna upplåtas till utländing, vill jag blott
svara, att hvar sak väl bör behandlas för sig.
Jag har visst icke något emot att någon motionerar om detta;
Ifrågasatt
ändring af 68 §
grufvestadgan.
(Forts.)
8
N:o 38.
Måndagen den 27 April, e. m.
ifrågasatt men jag vet icke, hvad det behöfver hindra mig från att motionera
ändring af 68§ Qm och gnälla en billig ändring i grufvestadgan. Dessutom äro de
(Forte'j upplåtelser af fastighet åt utländing, som förut egt rum, få och icke
ens nämnvärda emot hvad här är fråga om.
Betänken, mine herrar, att genom förenämnda upplåtelse har man
gifvit bort en rik grufva samt rätt till jernvägsanläggning med nödig
jord på en sträcka af ända till 40 mils längd! Under form af expro¬
priation taga nu dessa utländiugar efter nuvarande författningar snart
sagdt med våld den jord, som de behöfva, efter det låga pris, som nu
är rådande, och behålla den så för all framtid. Och det är icke några
obetydliga vidder, som de på detta sätt taga!
Jag vill erinra om att vid en riksdag för några år sedan en högt
ärad, numera afliden justitiestatsminister var ganska illa ansatt, för
att han upplåtit eller kontrasignerat ett beslut, hvarigenom till utlän¬
ding upplåtits ett par små hemman i södra eller mellersta Sverige.
Men hvad var väl detta i jemförelse med hvad som här är i fråga,
der det gäller många millioner kronors värde och att ställa oss på sätt
och vis under utländskt ok?
Jag vill också erinra om att äfven förut påtryckning från utländ¬
ska magter existerat just i följd af inblandning i våra förhållanden.
Det var år 1855, då engelska ministeriet i Stockholm öfverlemnade en
framställning från en engelsk firma om att erhålla 3,500 pund sterling
för att den skulle på sätt och vis hafva blifvit inledd i kostnader i
och för en jernvägsanläggning; och efter hvad jag fått mig uppgifvet
har denna framställning måst med flera tusen kronor besvaras.
Och, när så kan ske i fråga om jord här i södra eller mellersta
Sverige, der det icke betyder något att upplåta en mindre sträcka,
hvad skall det då icke komma att ske i dessa nordliga trakter, i fall
vi få en påtryckning från vår granne i öster, om han möjligen kommer
att blifva mycket intresserad uti det ifrågavarande företaget?
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde Herr Grefven
och Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till hvad Utskottet i förevarande utlåtande hemstält och
vidare derpå att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, skulle
bifalla den i ämnet väckta motionen, samt förklarade, efter att hafva
förnyat propositionen på bifall till Utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Nyström begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, juste¬
rades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslår Kammaren utlåtandet och bifaller den i ämnet
väckta motionen.
Måndagen den 27 April, e, m.
9
N:o 33.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 63;
Nej — 11.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga utskotts den 22 och Ändrade be-
24 innevarande April bordlagda utlåtande N:o 11, angående förändrade stämmeher för
bestämmelser för handeln med vin och maltdrycker. handeln med
vin och malt*
n drycker
Herr Nordenfelt, Carl: Jag tillåter mig att i afseende a före¬
dragningen af detta utlåtande hemställa, att först måtte föredragas
punkten a), och derefter i ett sammanhang punkterna b) och c).
Denna hemställan bifölls.
Mom. a).
Bifölls.
Momm. b) och c).
Herr Nordenfelt, Carl: Min uppmärksamhet har fästs derpå, att
det i formelt afseende skulle ligga svårighet i att antaga hvad Utskottet
föreslagit i punkterna b) och c); i punkten b) föreslås, att Första
Kammaren icke måtte godkänna hvad Andra Kammaren i första punk¬
ten af skrifvelseförslaget för sin del antagit. Då nu hvad Utskottet
föreslagit att Riksdagen skulle besluta i punkten c) till en del finnes
infördt i hvad Andra Kammaren i första punkten af dess beslut an¬
tagit, skulle det måhända vara oegentligt att först besluta något som
i nästa punkt inskränkes.
Till följd deraf och på det att icke en sådan svårighet skulle lägga
hinder i vägen att i sak antaga hvad i punkten föreslagits, tillåter
jag mig föreslå en ny formulering af punkterna b) och c) på följande
sätt:
»att Första Kammaren för sin del ville, med afslag i öfrigt å
hvad Andra Kammaren i första punkten af skrifvelseförslaget, antagit,
besluta, att Riksdagen måtte i afgående skrifvelse anhålla hos Konungen
att, med ändring af förordningen den 18 Juni 1864, om utvidgad nä¬
ringsfrihet, handeln på landet med vin till afhemtning må förbjudas,
derest icke särskilt tillstånd till sådan handel blifvit lemnadt i den
ordning 5 § i förordningen den 18 September 1874 bestämmer i fråga
om rätt till utskänkning af sådan vara.»
Medan jag har ordet, ber jag att få till Kammarens kännedom
meddela ett kort sammandrag af ett intyg, som handelskemisten Wer¬
ner Cronquist angående alkoholhalten i hvarjehanda ölsorter, svagdricka
och viner, lemnat och som kommit Utskottet tillhanda i sammanhang
med en skrifvelse från Svenska Bryggeriföreningens styrelse. Der
IN:o 88#
10
Ändrade be¬
stämmelser för
handeln med
vin och malt¬
drycker.
(Forts.)
Måndagen den 27 April, e. m.
förekommo åtskilliga andra siffror, men jag har tagit mig friheten att
' draga dem tillsammans för att klargöra, huru alkoholhaten ställer sig i
åtskilliga af dessa drycker.
Af 97 prof på svenska ölsorter har framgått att i medeltal alko¬
holhalten uppgått till 4,77 procent; af 9 prof på porter har visats att
i denna alkoholhalten i medeltal varit 6,2 procent. Svagdricka har i
medeltal haft en alkoholhalt af 1,7 procent. Jag får dock nämna, att
i det tryckta exemplaret af Bryggeriföreningens styrelses skrifvelse
finnes detta procenttal upptaget till 1,4.
Af 45 prof på starka viner utgör alkoholhalten i medeltal 19,21
procent; af 31 prof på söta och medelstarka viner i medeltal 8,4 och
af 14 prof på diverse spritblandningar, som kallas för viner, i medel¬
tal 17,8 procent.
Af dessa spritblandningar förekommer i den, som benämnes port¬
vin, från 15 till 21 procents alkoholhalt och i Sherry 19,7 procent.
Det finnes något, som kallas »Liberté» med 18,7 procents alkohol¬
halt, och i eu annan blandning .med namnet »Cascarinette» finnes i
medeltal 19,8 procent samt slutligen i så kalladt »Bragemjöd» 18,g och
i Norrlandsmjöd 19,2 procents alkoholhalt.
Herrarne behagade häraf finna, huru svårt det är att skilja emellan
vin och vinblandningar och att sålunda äfven från denna bevisning
kan dragas ett skäl för bifall till hvad Utskottet i sjelfva saken före¬
slagit.
Jag tillåter mig derför yrka på afslag af Tillfälliga Utskottets be¬
tänkande i punkterna b) och c) samt i stället bifall till den af mig
gjorda formuleringen af dessa punkter.
Herr Stråle, Wilhelm: Frågan om handel med vin och Öl har
varit föremål för behandling af nästan hvarje riksdag under en lång
följd af år, och Första Kammaren har varit af den åsigt, att handel
med vin och Öl på landsbygden icke borde få äga rum på grund af
vanlig handelsrättighet, utan att särskildt tillstånd erfordrades. 1883
uttalade sig Kammaren i denna rigtning; och för att skilja den vigtigare
frågan om handel med vin från frågan om handeln med maltdrycker
innefattade då Kammarens beslut i första punkten eu hemställan till
Kongl. Maj:t att särskildt tillstånd skulle erfordras för rättighet
att handla med vin, och i andra punkten en särskild hemställan om
dylik föreskrift i fråga om maltdrycker; men alla Första Kammarens
försök till ändring i de gällande föreskrifterna strandade på Andra
Kammarens afslag. Vid innevarande riksdag har det märkliga in¬
träffat, att Andra Kammaren för första gången uttalat den åsigten att
rättighet till handels bedrifvande icke bör medföra rättighet till handel
med vin och Öl. Detta Andra Kammarens beslut, som nu föreligger
till afgörande, innefattar dock tre nya moment: dels att tillstånd, som
borde sökas, skulle, om det erhålles, gälla för högst tre år, dels att
handel med vin och Öl i qvantiteter från och med tio liter skulle vara
fri, dels slutligen att föreskrifterna jemväl skulle omfatta städerna.
För min del skulle jag gerna kunna gå in på att taga bort rättigheten
att handla med vin och Öl från och med tio liter och jag är icke heller
mycket angelägen att hafva bestämmelsen gällande för stad, ty förhål-
Måndagen den 27 April, e. m.
11
K:o 33.
landena äro verkligen i viss man annorlunda i stad än på landsbygden.
Men utom det att Första Kammarens Utskott nu afstyrkt, att de före¬
slagna föreskrifterna skulle röra ölhandeln, synes det mig föga sanno¬
likt, att, om Första Kammaren gör någon ändring i Andra Kamma¬
rens beslut, denna Kammare accepterar en sådan ändring. Pluraliteten
i Andra Kammaren utgjorde sju röster: 97 röster biföllo och 90 röster
voro mot beslutet. Just i afseende på bestämmelsen, att föreskriften
skulle gälla äfven stad,, bör jag fästa uppmärksamheten på att under
diskussionen i Andra Kammaren yttrade en stadsrepresentant föl¬
jande ord:
»Det har vidare blifvit sagdt så väl i dag som vid föregående riks¬
dagar, att lagstiftningen om vin och maltdrycker hade större betydelse
för landsbygden än för städerna, och att inskränkningar i friheten att
sälja jästa drycker vore mer behöflig på landet än i städerna.
Såsom stadsrepresentant vågar jag protestera emot en sådan åskåd¬
ning. Jag vet, att i den stad, jag representerar, från arbetarebefolk¬
ningen höres ett allt mer högljudt skri emot den fria försäljning af
vin och maltdrycker, som nu egen rum snart sagdt i hvarje hörn, ty
i äfven den minsta handel hållas vin och maltdrycker till salu.» Om
vid nu antydda förhållanden Första Kammaren gör någon ändring i
Andra Kammarens beslut, har man icke någon sannolikhet att få plu¬
ralitet i Andra Kammaren för denna ändring. Eller tror man att landt-
befolkningen skall gå in på att hemställa om så skärpta bestämmelser
för landsbygden utan att de föreslagna föreskrifterna äfven gälla stads¬
befolkningen? Jag tror det icke.
Hvad vinet angår, vågar jag taga för afgjordt, att vi alla äro ense
om, att sådana bestämmelser, som nu äro föreslagna, böra meddelas.
Angående ölet har redan så mycket blifvit sagdt, att jag inskränker
mig till att fästa uppmärksamheten på den frestelse för landthandlarne,
som ligger deri, att de lätt kunna förskaffa sig otillbörlig vinst genom
att drifva ölförsäljningen »liberalt», d. v. s. att de genom tillsatser af
alkohol göra ölet smakligare, starkare och aptitligare för dem, som
vilja hafva det sådant.
Den ene landthaudlanden kan vara liberal nog att sälja äfven åt
sådana personer, som det är fara för handen att de vid husknuten
eller på något afstånd dricka upp det köpta och derigenom åstadkomma
oordningar. Landthandlanden bredvid åter, som jag vill antaga vara
mera loyal, gör det icke. På det sättet tager kanske den förste kun¬
der från den andre. Jag befarar att sådant inträffar. Äfven så vill jag
nämna, huru verkligen motbjudande det är att understundom ändra en
kommunalnämnds beslut, då med afseende å inträffade oordningar
nämnden på en gång förbjudit samtlige landthandlandena inom kom¬
munen att handla med vin och Öl; måhända förekomma efter krono-
betjeningens hörande, tillräckliga skäl att fastställa beslutet beträffande
en och annan handlande, men deremot är det i fråga om de öfrige
icke styrkt, att de vållat oordningar — och det är icke alltid så lätt
att bevisa sådant. Konungens Befallningshafvande måste då upphäfva
kommunalnämndens beslut beträffande de senare.
Utskottet åberopar såsom skäl för sitt afstyrkande i fråga om öl¬
försäljningen, att det vore så vigtigt att få bibehålla handeln med porter
Ändrade be¬
stämmelser för
handeln med
vin och malt¬
drycker.
(Forts.)
N:o 88.
12
Måndagen den 27 April, e. m.
Ändrade be¬
stämmelser för
handeln med
vin och malt¬
drycker.
(Forts.)
och svagdricka på landet. Jag vill antaga hvad jag hört påstås, att
det på ett eller annat ställe i riket verkligen idkas icke obetydlig han¬
del med svagdricka. Nåväl, förefinnes ett sådant behof, som icke fylles
af husbehofsbrygden, så måtte väl tillstånd kunna erhållas i den ord¬
ning Andra Kammarens beslut innehåller.
Svenska Bryggeriföreningen har gjort sig mycket besvär med denna
fråga och låtit trycka en förtjenstfull afhandling derom, som äfven var
tillgänglig i Utskottet. Jag vill gerna förena mig uti den önskan att
handel med Öl icke må förtryckas, ty jag är ganska varm vän af han¬
del både med Öl och svagdricka; äfven mot handel med porter vill jag
icke uppträda; men jag önskar att det må vara en ordnad, en loyal
handel, och jag befarar att det enda sättet att få en sådan handel är
det, att landtkommunerna få yttra sig öfver landthandlandenas begäran
att få idka handeln; kommunen yttrar sig då om den sökande har det
förtroende i sin ort, att han under viss tid bör få handla med ifråga¬
varande vara. Förekommer då ej skälig anledning att befara oordnin¬
gar, bör ju rättigheten medgifvas.
Såsom ett bevis, hvartill den nuvarande lagstiftningen kan leda,
vill jag anföra ett exempel, som inträffat i dessa dagar. Efter mycket
besvär lyckades man få en landthandlande fast, hos hvilken det be-
drifvits oordning. Han klagade öfver kommunalnämndens beslut, men
detta blef af Konungens Befallningshafvande faststäldt. Redan innan
utslaget kommunicerades honom, hade han öfverlåtit sin handel i samma
bod till en annan person. Hans egen handel var slut, men förbudet
gälde icke den andre. Allt efter som man lyckas blifva af med en
till oordning ledande handel på ett ställe, kommer ofta en annan i
stället.
Då det enligt mitt förmenande finnes all sannolikhet för det an¬
tagande att, om vi ändra vissa delar uti Andra Kammarens beslut,
frågan faller i sin helhet; då ofvan antydda mindre önskvärda bestäm¬
melser i Andra Kammarens beslut icke efter mitt förmenande medföra
några större olägenheter, så synes det mig vara af vigt, att Första
Kammaren instämmer i Andra Kammarens beslut i dess helhet. En
hemställan till Kongl. Magt om särskilda föreskrifter i fråga om för¬
säljning af maltdrycker är så mycket mer af behofvet påkallad, som
Hans Excellens Herr Statsministern, vid besvarande i Andra Kammaren
af en till honom stäld förfrågan yttrat, att under handläggningen af
de förarbeten, som inom regeringen egt rum i och för den Kongl.
propositionen angående ny förordning rörande vilkoren för försäljning
af bränvin in. in., »har uppmärksamheten jemväl varit fäst derå,
huru vida icke lagstiftningen i fråga om handel med maltdrycker och
framför allt med vin påkallade en revision i syfte att inskränka de
missbruk, hvartill denna handel på åtskilliga orter visat sig gifva an¬
ledning. Då emellertid dessa båda delar af lagstiftningen, nemligen
angående handeln med bränvin och angående handeln med vin och
maltdrycker äro till sitt syfte med hvarandra temligen nära besläg-
tade, bär regeringen icke ansett sig böra göra något åt frågan om
handel med maltdrycker och vin, förrän det visat sig, hvilket beslut
Riksdagen skulle komma att fatta i afseende på Kongl. Maj:ts propo¬
sition angående bränvinshandelns ordnande. Skulle denna proposition
Måndagen den 27 April, e. m. 13
till hufvudsaklig del vinna Riksdagens godkännande, så vill jag upp¬
lysa, att den nuvarande chefen för Civildepartementet, till hvilket de¬
partement lagstiftningen angående försäljning af vin och maltdrycker
hör, är sinnad att från länsstyrelserna infordra utlåtanden, huruvida
och i hvad mån erfarenheten gifvit vid handen, att behof förefinnes af
ändringar i nu gällande stadgande!! angående handeln med dessa drycker
— detta dock under förutsättning att innevarande Riksdag icke kom¬
mer att fatta bestämdt beslut i detta ämne, i hvilket fall detta beslut
naturligtvis kommer att af regeringen göras till föremål för den pröf¬
ning, detsamma kan påkalla.»
Jag vågar vördsamt yrka, att Första Kammaren, med afslag å sitt
Tillfälliga Utskotts hemställan, måtte bifalla Andra Kammarens i äm¬
net fattade beslut.
Herr Claes om Den diskussion, som förts inom Andra Kamma¬
ren vid behandlingen af detta ärende, samt innehållet af Första Kam¬
marens Tillfälliga Utskotts förevarande utlåtande synas mig gifva vid
handen, att utredningen af denna fråga icke är så fullständig, att icke
hvarje tillskott dertill kan vara af gagn. Då jag så väl genom hand¬
läggning af mål rörande ansvar för oloflig försäljning af Öl och vin,
som genom hvad jag under åratal snart sagdt dagligen nödgats med
egna ögon skåda, vunnit en rik erfarenhet i detta ämne, ber jag att
deraf få meddela något åt dem af Kammarens ledamöter, hvilka hit¬
tills icke personligen berörts af en sådan obehaglig erfarenhet och som
derför anse sig kunna och böra äfven i denna fråga bibehålla den i
allmänhet giltiga synpunkten, att man på näringslifvets område bör så
litet som möjligt störande ingripa i lagstiftningsväg. Detta åskåd¬
ningssätt har dock måst öfvergifvas i fråga om försäljning af bränvin
och detsamma har Första Kammarens Utskott nu velat göra i fråga om
vin, men Utskottet har velat gå skonsammare till väga beträffande Öl.
Det är mot denna skonsamhet, som jag ber att få protestera. Den
erfarenhet, jag åberopat, har lärt mig att Öl duger till rusdryck lika¬
väl som bränvin och vin, om man blott vill göra sig besvär att dricka
stora qvantiteter, och att bönder och arbetskarlar, som vilja hafva sig
ett rus, anse det för ett kärt besvär att förtära så mycket Öl, som för
ändamålet erfordras. Min erfarenhet har vidare lärt mig, att de väl¬
menta bestämmelser, som i 1874 års förordnings 12:te och 14:de para¬
grafer blifvit intagna för att förebygga förklädd utskänkning af Öl, icke
ens på ett någorlunda tillfredsställande sätt förmå uppfylla sitt ändamål.
§ 12 stadgar, att en person, som blott har rätt att sälja Öl till af-
hemtning, utan att vara berättigad att afyttra det till förtäring på
stället, icke må tillåta köparne att i närheten af försäljningsstället å
område, hvaröfver säljaren eger förfoga, förtära den köpta drycken.
Den lägre befolkningen, för hvilken denna bestämmelse är afsedd, frå¬
gar icke efter komfort och är litet besvärad af denna föreskrift. Det
går så till att köparne taga sina ölbuteljer, vanligen ej ens korkade,
och gå ut på den förbi försäljningsstället ledande väg eller i något
nära beläget portlider och tömma buteljernas innehåll, hvarefter de åter
ingå i boden och hemta nya buteljer till dess de icke orka dricka
längre. Det vigtigaste . korrektivet mot missbruk skulle ligga i lagens
N:o 83.
Ändrade
bestämmelser'
för handeln
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)
N:o 33.
14
Måndagen den 27 April, e. m.
Ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)
§ 14, som Iemnar kommunalnämnd och Konungens Befallningshafvande
rätt att i vissa fall förbjuda landthandiande att försälja vin eller malt¬
drycker, men erfarenheten har ådagalagt, att en ölförsäljning, som be-
drifves på ett hänsynslöst sätt, i många, år kan till stor skada för
orten fortgå, innan man lyckas förmå någon af nämnda myndigheter
att utfärda förbud mot försäljningen. Måhända kan skulden dertill i
någon mån ligga i berörda myndigheters understundom allt för långt
drifna beskedlighet eller formalism, men jag tror dock att orsaken till
största delen ligger i sjelfva lagparagrafen. Redan uttrycket landt¬
handiande är allt för inskränkt. På landet är det visst icke endast
sådafia, som hafva heder och värdighet af landthandiande, hvilka för¬
sälja Öl, utan det göra äfven handtverkare och annat godt folk. På
den ort, der jag bor, är det nu ortens förnämste smed, som har största
handeln med Öl och omsätter otroliga qvantiteter deraf. Det heter vi¬
dare i § 14 att, för att ett sådant förbud skall kunna meddelas, skall
genom försäljningen oloflig utsköljning främjas. Detta tolkas af eu
eller annan bland Konungens Befallningshafvande så, att personen åt¬
minstone bör stå under åtal för oloflig iskänkning, men det tillväga-
gående, jag nyss beskrifvit, kan icke hänföras till oloflig utsköljning.
Länsmannen kan se det dagligen utan att kunna göra något deråt.
§ 14 stadgar derefter, såsom en annan anledning till förbud »att oord¬
ningar eljest föranledas». Med oordningar vill man gerna beteckna po¬
sitiva oordningar såsom slagsmål och dylikt, men sådant behöfver visst
icke förekomma och borde icke vara vilkoret för förbud mot en sede-
förderfvande och penningeödande ölförsäljning.
Hvad jag nu upplyst äro bilder ur verkliga lifvet. Den ort, der
jag är bosatt, är hufvudorten i en af allmoge tätt befolkad nejd. För
åtskilliga år sedan alskaffades der all bränvinsförsäljning och den väl¬
görande verkan deraf var alldeles påfallande. Man trodde sig förflyttad
till ett annat land eller i en lyckligare tidsålder. Då detta räckt om¬
kring ett år, kom en landthandiande på den idén att anmäla sig till att
försälja Öl till afhemtning. Då detta någon tid skett på sätt ofvan
beskrifvits, blef tillståndet detsamma som förut, ja, det blef så till vida
värre, att till följd af bestämmelsen i § 12 kroglifvet flyttades från
försäljningsstället ut på allmänna vägen till stort obehag för alla dem,
som nödgades bana sig väg genom denna skara af halfrusige personer,
väpnade med ölbuteljer. Först efter många år lyckades det att af
kommunalnämnden få förbud för nämnde landthandiande att vidare
sälja Öl eller vin. Genom detta förbud, som faststäldes af Konungens
Befallningshafvande och af Kongl. Maj:t, förbättrades åter tillståndet,
ty den omnämnde smeden, som var den största konkurrenten, fruktade
för ett liknande förbud. Det påstås emellertid nu, att denna fruktan
redan slappnat och att ölförsäljningen har tilltagit i betydlig grad. —
Jag tror, att det bästa korrektivet mot missbruk är, att ölförsäljare
endast tillsättas på viss, kort tid, så att de veta att, om de miss¬
bruka sin rättighet, de icke få den åter då den bestämda tiden gått
till ända. För min del har jag funnit att åtminstone uppe i Dalarne
Öl är en större fiende till nykterhet och sedlighet än vin. Vin är för
dyrbart och för litet i folkets smak, hvaremot Öl förtäres till ofantliga
belopp och möjligt är ju att det någon gång bemänges med annat.
15
N:o 33.
Måndagen den 27 April, e. m.
Jag tror också lika med den föregående talaren, att vi icke behöfva
låta afskräcka oss af Utskottets ömhet för porter och svagdricka.
Porter är en dryck, som nästan alls icke förekommer bland den mindre
bemedlade befolkningen på landet och svagdricka brygga vanligen jord-
brukarne sjelfve. Göra de icke det, så drickes denna dryck i alla fall
i så stora qvantiteter och betingar så billigt pris, att ett minimum af
3 kannor eller 10 liter är en obetydlighet för dem att köpa på en
gång, helst det icke kan möta någon svårighet för ett par hushåll att
slå sig tillsammans om det beloppet.
För min del skulle jag helst vilja lägga en förbättring af lagen
rörande försäljning af Öl och vin i regeringens hand medelst en skrif¬
velse, affattad i vidsträcktare ordalag, än Andra Kammarens Tillfälliga
Utskott föreslagit, men då bestämmelsen att person, som ej fått sär¬
skild rättighet till försäljning af mindre belopp, icke må afyttra mindre
än tio liter, är ett ej vigtigt steg i den rätta rigtningeu, och angeläget
är att desse, som sträfva för större nykterhet och sedlighet, nu ändt-
ligen få understöd, ber jag att på det kraftigaste få förena mig med
den föregående talaren och yrka bifall till Andra Kammarens Till¬
fälliga Utskotts utlåtande. Skulle detta ej ske, vill jag för min del
icke att momentet c) i Första Kammarens Utskotts’ utlåtande skall
bifallas, ty det vore att vilseleda regeringen genom att säga, det väl
vin är en fiende till nykterheten på landet, men icke Öl.
Herr Ros, Axel: Sedan den föregående talaren så fullständigt
utvecklat de åsigter, jag i denna fråga hyser, kunde det vara tillräck¬
ligt för mig att instämma med honom, men, då jag nu fått ordet, ber
jag att en kort stund få begagna detsamma. Jag anser det högst be¬
klagligt, om Första Kammaren nu frånsäger sig det tillfälle, som er-
bjudes att samarbeta med Andra Kammaren i en så vigtig fråga som
den om ändrade bestämmelser angående rättigheten att sälja vin och
maltdrycker. Yi veta att den varit före mänga gånger, men alltid
strandat på Andra Kammarens beslut. Att Andra Kammaren nu för
sin del beslutat en ändring deri, kommer sig af de många och talande
stöd, som derför anförts. Första Kammarens tillfälliga Utskott tyckes
emellertid hålla före, att en inskränkning i lagbestämmelserna rörande
ölförsäljning kunde medgifvas, men då skulle porter och svagdricka
dela samma öde som Öl, emedan de gemensamt, innefattas under ru¬
briken »maltdrycker». Porter begagnas, det medgifver Utskottet, i
mycket liten utsträckning, hvarför det icke vore så farligt, om lagstift¬
ningen derom skulle blifva strängare. I min hemort förekommer svag¬
dricka icke i handeln, men tvärt om uppgifves att ett motsatt förhål¬
lande eger rum på andra orter. Denna dryck beredes i allmänhet i
hemmen och skulle en förändrad lagstiftning verka derhän, att denna
husbehofstillverkning utvidgades ännu mera, voi’e dermed den fördelen
vunnen att arbetaren erhölie den så väl behöfliga läskedrycken både
helsosammare och billigare, än då den köpes i en handelsbod. Jag
yrkar bifall till Andra Kammarens beslut i hvad det skiljer sig från
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande.
Ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)
N:o 33.
16
Ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)
Måndagen den 27 April, e. m.
Herr Pettersson: Olförsäljningen är i min ort ett så öfverkla-
gadt ondt, att jag ber Kammaren till alla delar instämma i hvad Andra
Kammaren förut har beslutat. Skälen derför hafva af de tre föregå¬
ende talarne blifvit så fullständigt utvecklade, att jag icke har något
vidare att tillägga.
Herr Stjernspetz: I motsats mot den siste och den näst före¬
gående talarens påståenden att denna fråga skulle vara så väl utredd,
anser jag detta ingalunda vara förhållandet, åtminstone har den icke
blifvit det genom diskussionen i dag. Då man vill lagstifta rörande
försäljningen af vin och maltdrycker, bör man väl noga tänka efter,
hvilken skilnad det möjligen kan vara mellan dessa båda drycker, innan
man tillsammans ställer dem under samma försäljningslagar som brän-
vinet. Det visar sig af de uppgifter öfver verkstälda analyser, som vi
hafva att tillgå, att de konstgjorda vinerna i allmänhet innehålla 20 ä
22 procent alkohol, medan deremot de starkaste ölsorter blott inne¬
hålla 6 procent alkohol. Det är sålunda en högst betydlig skilnad
mellan Öl och vin, som genast måste framkalla en berättigad tvekan,
huru vida det kan vara lämpligt eller ens rimligt att ställa dem i samma
kategori. Det är sant, att det äfven finnes vin, som blandas med
vatten och då kan gå ned till lika låg procenthalt åt alkohol som Öl.
Till maltdrycker måste man dessutom äfven räkna svagdricka och
sockerdricka, hvilka blott innehålla Vo procent alkohol, och vi veta^ju,
huru snart sagdt oundgängliga läskedrycker dessa äro, på samma gång
som de äro fullkomligt oskadliga. Går nu denna lag igenom, så skulle
en stor del mindre bryggerier, som sysselsätta sig med bryggandet af
maltdrycker, sannolikt tvingas att upphöra med sin tillverkning, då
de icke finge sälja dem i småposter.
Hvad de omtalade missbruken vid ölförsäljningen beträffar, ber
jag herrarne observera, att dessa missbruk uppstått derigenom att man
parat ihop Öl och vin, ty erfarenheten har visat, hvilket äfven bekräf¬
tats af diskussionen i Andra Kammaren, att njutandet ensamt af Öl
och svagdricka icke är rusgifvande utom i alldeles omåttliga qvantite-
ter, men just derigenom, att Öl och dessa vinsorter, hvilka senare huf¬
vudsakligen icke äro annat än färgadt bränvin, hafva vant att tillgå
i samma försäljningslokaler, har det inträffat, hvad här af några talare
anförts, att somliga köpt vin och andra Öl, samt sedan blandat dessa
drycker. Det är sålunda denna blandning, som åstadkommit de öfver-
klagade och omnämnda olägenheterna. Jag ber herrarne särskildt ob¬
servera olägenheten deraf att Öl och vin skola lyda samma lagstiftning
och finnas på samma ställe, da just derigenom nämnda förhållanden
framkallas.
Herr Stråle nämnde att, om Första Kammaren icke antoge Andra
Kammarens beslut oförändradt, så skulle det blifva svårt att få Andra
Kammaren att instämma i Första Kammarens mening. Jag för min
del hyser deremot icke det allra ringaste tvifvel om att icke Medkam-
marens majoritet skall omfatta det af denna Kammares tillfälliga Ut¬
skott föreslagna beslut. Det är tydligen nykterhetsvännerna, som drif¬
va denna fråga igenom med knapp majoritet, och det är gifvet, att
samma nykterhetsvänner äfven skola med glädje antaga detta af Till-
Måndagen den 27 April, e. m.
17
N:o 33.
fälliga Utskottet föreslagna beslut, ty det går ju i samma rigtning
ehuru det Tillfälliga Utskottet icke velat gå så radikalt till väga att
vilja rubricera svagdricka och sockerdricka under samma kategori som
vin och bränvin. Det är ett så radikalt tillvägagående, att jag icke
kan vara med derom. Har man först fått bort vinet, så må man
sedan tillse — och jag skall gerna vara den förste att bidraga dertill
om det befinnes behörigt — huruvida man äfven bör, taga bort ölförsälj¬
ningen, hvilket jag icke tror blifver förhållandet. Äfven jag är nykter-
hetsvän, men jag vill icke nu gå så långt som Andra Kammaren, ty
det vore ett alldeles för långt drifvet förmynderskap öfver den fattigare
befolkningen, hvilken väl äfven borde kunna få tillfälle att förskaffa
sig en både oskadlig och stärkande läskedryck. Herr Stråle talade
om att, derest landthandlandena finge sälja Öl, skulle de blanda brän¬
vin deri för att icke blifva lidande på förändringen. Jag vill då fästa
uppmärksamheten på att det vore lika behöfligt att läsa till alla våra
vattenbrunnar och källådror, ty det torde icke vara svårare att blanda
bränvin i källvatten än i Öl, om man genom lagstiftning vill söka före¬
komma sådant. För min del tror jag icke att försäljning ensamt af
Öl och svagdricka, i och för sig, kan föranleda missbruk, derom har
man ej hittills kunnat hafva någon erfarenhet.
På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om bifall till den
formulering, Herr Nordenfelt framstält.
Herr Bäckström: Den föregående talaren började sitt anförande
med det påståendet, att af den diskussion, som nu blifvit förd här i
Kammaren, den föreliggande frågan ingalunda blifvit väl utredd. Jag
gratulerar honom, om han nu efter sitt anförande finner den bättre
utredd; jag, för min del, tycker, att den nästan blifvit sämre än förut.
Det kan icke förnekas, att synnerligast å landsbygden ett stort
missbruk eger rum vid Öl- och vinförsäljning som svårligen kan stäfjas,
utan en förändrad lagstiftning. Jag erkänner villigt, att ölet verkligen
har kommit i dåligt sällskap när det fått vinet i sitt följe. Enligt
mitt förmenande är det så godt att sätta yxan till roten och icke i
dag slå i hjel rättigheten att sälja vin och nästa gång göra det med
afseende å ölet; bättre då att slå i hjel dem begge på en gång, så är
åtminstone denna förrättning undanstökad. En talare på vermlands-
bänken beskref en mängd vinsorter, som såldes under olika namn,
äfvensom något, som kallas mjöd och innehåller 18 å 19 procent alko¬
hol. Jag försäkrar den ärade talaren, att man mycket lätt kan för¬
vandla Öl till detta s. k. vin med samma procenttal i afseende på alko¬
holhalten. En annan talare beklagade sig öfver, att det vore så svårt
att få en dom öfver dessa landthandlande för oordentlig försäljning af
Öl och vin. Jag har härutinnan äfven någon erfarenhet, ty på min
hemort hafva stora ansträngningar gjorts för att få denna vin- och
ölförsäljning hos landthandlandena förbjuden. Men det fordras mycken
ihärdighet, så att mången icke vill underkasta sig allt det besvär och
alla de uppoffringar, som detta bemödande att få bort denna Öl- och
vinförsäljning i landsorten krafvel-. Dertill kommer att, sedan man
väl lyckats få detta förbud genomfördt, så kunna samme landthandlande
Första Kammarens Prot. 1885. N:o 33. 2
Ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)
N:o 33.
18
Måndagen den 27 April, e. ni.
Ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)
blott genom att byta om namnet på firman eller skaffa sig en ansva¬
rig börja samma förderfliga rörelse å nyo. En föregående talare ville
icke i denna sak gå så »radikalt» till väga. Det radikala, som ligger
deri, att man vill befrämja sedlighet och ordning genom att, åtminstone
i landsorten, inskränka rättigheten till Öl- och vinförsäljning, tror jag
icke innebära någon fara för samhällets bestånd. Samme talare ytt¬
rade, att de mindre bryggerierna skola blifva ruinerade genom en så¬
dan lagstiftning. Kunna de icke lefva på andra vilkor än att befordra
oordningar och osedlighet, då må de vara sin död värda. Jag yrkar
bifall till Andra Kammarens beslut i denna fråga.
Herr Carlheim-Gyllensköld, The od or: Det förvånar mig,
att den siste talaren ansett passande att på sätt som skett göra när¬
gångna anmärkningar emot en i sak olika tänkande ledamot af Kam¬
maren samt att han kunnat påstå, att Utskottet icke har gjort någon
utredning af denna fråga. För min del skulle jag önska, att alla Ut¬
skott, exempelvis Stats-Utskottet, alltid verkstälde så noggranna utred¬
ningar, som, för sin del, Tillfälliga Utskottet nu har gjort.
Hvad sjelfva saken angår, tror jag icke att man bör taga steget
så fullt ut, som Andra Kammaren i detta fall har velat. Inom Ut¬
skottet hafva alla skäl varit för det slut, hvartill Utskottet har kom¬
mit, nemligen att icke nu röra vid frågan om Öl och maltdrycker utan
inskränka sig till vinförsäljningen. Jag kan, för min del, icke finna,
att, såsom här har blifvit anmärkt, hvarje tillsats af sprit i Öl skulle
förekommas genom en så beskaffad lag som den, hvilken Andra Kam¬
maren har beslutat i afseende på maltdryckerna, ty om man också
köper sina tio liter Öl, så möter intet hinder att i hvar halfbutelj Öl
slå en sup bränvin, ett par teskedar sprit eller ether, som förorsakar
ölets starkt rusande förmåga och derför de oordningar man önskar
förebygga. Jag tror icke, att det är skäl att gå för fort i en lagstift¬
ning, som gäller vårt näringsliv För nykterhetsrörelsen hyser jag stor
sympati, men jag kan icke vara med om att endast derföre att nykter-
hetsvännerna yrka ifrågavarande lagförändring för maltdrycker, hela
det stora flertal medborgare, hvilka icke åstadkomma oordningar,
skola lida inskränkning i rätten att köpa och sälja dylika drycker.
Och det är orätt att lagstifta i hjel små näringar, hvilket på detta sätt
lätt kan gå för sig. En omständighet ber jag att få andraga, som
visserligen icke har sin tillämpning på landet i dess helhet men väl
på södra Sveriges jordbrukare, synnerligast i de tätt befolkade trak¬
terna. Det är nemligen der mycket vanligt, att under skördetiden Öl
och dricka brygges i tur hos grannarne, hvilka sälja af sin brygd till
hvarandra, då den icke kan hållas frisk mer än en mycket kort tid,
och det är svagdricka man brygger endast i den myckenhet, som be¬
räknas åtgå till grannlaget under 2 å 3 dagar. Det händer ofta att
man äfven säljer deraf till grannarne, och då skulle man blifva lag¬
brytare, i fäll Andra Kammarens beslut blefve lag. Detta inverkar
visserligen icke på frågan i sin helhet men är dock en olägenhet, som
må gälla hvad den kan. Jag vill icke vara med om att lägga sten på
börda hvarken för bryggande, så länge de såsom nu tillverka oförfalskad
vara, hvaruti dock, säge hvad man vill, mycket näringsämne ingår, ej heller
Måndagen den 27 April, e. in.
19
N:o 38.
för arbetaren i stad och pa land, emedan ifrågavarande tillverkning
mången gång utgör fattigmans enda supanmat. Bryggande fä nu betala
en beaktansvärd humletull, och det kan ju hända att vi bli tvungna,
för statsinkomstens skull, att ålägga dem en framtida Öl- eller malt¬
skatt, hvarför jag anser Andra Kammarens beslut och Utskottets
ärade ordförandes yrkande med afseende på maltdrycker vara onödigt
försvårande och olägligt för både producenter och konsumenter, samt
obilligt emot de senare. Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid
utan yrkar bifall till Utskottets förslag enligt den af Herr Nordenfelt
gjorda formuleringen, emedan jag tror att Utskottets syfte innebär det
bästa förmedlingsförslaget, undanrödjer verkliga olägenheter, men in¬
låter sig icke på några inbillade sådana, hvartill jag räknar det på¬
yrkade försvårandet af maltdrycksförsäljning.
Herr Stjernspetz: Med afseende på det mindre fina sätt, hvarpå
Herr Bäckström behagade bemöta mitt anförande, tänkte jag, att han
i stället skulle bättre utreda saken, men som jag icke funnit att han
yttrat något, som kunnat inverka på utgången af denna fråga, så har
jag med afseende på hans anförande ingenting vidare att tillägga,
utan anhåller endast om bifall till den af Herr Nordenfelt gjorda
formuleringen.
Herr Reutersvärd: Det har varit för mig en synnerlig tillfreds¬
ställelse att höra de två första talarne, nemligen en Kongl. Majds Be¬
fallningshafvande och en pröfvad landtdomare, Indika båda hafva haft
samma erfarenhet af förhållandena som jag i den ort jag tillhör.
Hvarje gång denna fråga förekommit inom Riksdagen, har jag stält
mig på deras sida, Indika yrkat på, att några bestämmelser skulle
göras för att undanrödja de missförhållanden, som utan tvifvel hafva
framkallat oro och bekymmer inom landsorterna. Första Kammarens
bemödanden att söka förebygga de påpekade olägenheterna hafva alltid
strandat på Andra Kammarens positiva motstånd. Nu har åter Andra
Kammaren tagit initiativet, och vid sådant förhållande hemställer jag,
huruvida det icke vore klokt handladt af Första Kammaren att nu
acceptera Medkammarens förslag i detta hänseende. Utan tvifvel är
detta ett vackert steg just i den rigtning, i hvilken vi hafva önskat
gå, och jag anhåller derför på det lifligaste, att Första Kammaren
behagade skänka sitt bifall till det förslag ifrån Andra Kammaren,
som här föreligger.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och Tal¬
mannen, att i afseende på förevarande moment yrkats: l:o) af Herr
Nordenfelt, att Första Kammaren ville — med afslag i öfrig! å hvad
Andra Kammaren i första punkten af skrifvelseförslaget antagit —
för sin del besluta: att Riksdagen måtte uti skrifvelse anhålla hos
Konungen, att, med ändring af förordningen den 18 Juni 1864 om
utvidgad näringsfrihet, handeln på landet med vin till afhemtning må
förbjudas, derest icke särskildt tillstånd till sådan handel blifvit lem-
nadt i den ordning 5 § i förordningen den 18 September 1874 bestäm¬
mer i fråga om rätt till utskänkning af sådan vara; och 2:o) af Herr
Ändrade
bestämmelser
för handeln
med vin och
maltdrycker.
(Forts.)
N:o 38.
20
Måndagen den 27 April, e. m.
Ifrågasatt
kontroll öfver
donationers
rätta använd¬
ning.
Stråle, att Första Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Andra Kammarens i ämnet fattade beslut,
skulle biträda detta beslut oförändradt.
Sedermera gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade sig anse propositionen på an¬
tagande af Herr Stråles förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande omröstningsproposition:
Den, som afslår Första Kammarens Tillfälliga Utskotts i mo¬
menten b) och c) af utlåtandet N:o 11 gjorda hemställan, så vidt den
skiljer sig från Andra Kammarens i ämnet fattade beslut, och biträ¬
der detta beslut oförändradt, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles Herr Nordenfelts förslag till beslut i detta ämne.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja - 44;
Nej — 37.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 22
och 24 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 12, i anledning af
Herr Lasse Jönssons motion i Andra Kammaren angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t om åtgärder till beredande af trygghet för att till
välgörande eller allmännyttiga ändamål donerade eller testamenterade
egendomar varda rätt förvaltade och använde.
Herr Stråle, Wilhelm: Det förslag, som här är framlagdt af
Andra Kammaren och som pluraliteten i denna Kammares Utskott
tillstyrkt, ser visserligen ganska oskyldigt ut, och det är möjligt, att
vid första betraktandet en och annan af Kammarens ledamöter skall
finna förslaget antagligt. Men månne det i sjelfva verket är så oskyl¬
digt? Om Riksdagen beslutar en skrifvelse, så formulerad som försla¬
get här innehåller, månne icke denna hemställan kan anses omfatta
t. ex. fonder, som stå under Riddarhusdirektionens, Bemedlingskommis-
sionens eller Stockholms borgerskaps 50 äldstes in. fl. förvaltning, m. fl.
Dessa fonder äro ju gifna till allmänna ändamål. Utskottet förklarar
visserligen i sin motivering, att det icke afser så beskaffade fonder,
men den föreslagna hemställan omfattar emellertid: »förvaltningen af
medel, som donerats eller testamenterats till allmänna ändamål, för så
vidt de ej äro att hänföra till sådana donationer och testamenten, som
21
N:o 38.
Måndagen den 27 April, e. m.
redan stå under statens kontroll», och de antydda fonderna stå icke
under statens kontroll.
Om en enskild donation innehåller föreskrifter i fråga om förvalt¬
ning och revision, hvilken rätt har staten att blanda sig i den saken?
Har staten rätt att träda in i dylika privaträttsliga förhållanden, för¬
utsatt, att icke någon, hvilkens rätt är beroende under donationen, der¬
om särskilt väcker talan? Men i sådant fall är det icke staten, så¬
som stat betraktad, utan domaremakten, som skall afgöra tvisten emellan
donationsförvaltningen och den, hvilkens rätt är beroende af denna för¬
valtning. En opåkallad inblandning af staten i dessa angelägenheter
skulle måhända i väsentlig man motverka benägenheten hos blifvande
donator eller testator att gifva en donation eller testamente af ifråga¬
varande art, om han måste befara, att, i stället för att fonden skulle
förvaltas på sätt han hade tänkt sig, fonden skulle komma under kon¬
troll af staten. Då nu i allmänhet donationer till fromma stiftelser,
kyrkor, stipendier och pensionsanstalter eller för fattigvård och sjuk¬
vård redan hafva åtminstone i de flesta fall kontroll af staten, kom¬
munen eller dermed jemförlig myndighet; då, om till äfventyrs i något
särskildt fall skärpta bestämmelser skulle vara nödvändiga, vederbö¬
rande ej lära underlåta att derom väcka fråga; och då synnerliga, om
icke oöfverstigliga, svårigheter möta att afgöra hvilka donationer böra
ställas under statens kontroll och hvilka till följd af föreskrifterna i
donationsbrefvet eller andra omständigheter icke böra det, så får jag
hemställa, att Första Kammaren behagade, med afslag på Utskottets
förslag, förklara sig icke kunna instämma i Andra Kammarens beslut.
Ifrågasatt
kontroll öfver
donationers
rätta använd¬
ning.
(Forts.)
Herr Stjernspetz: Jag skall visst icke taga allt för hett vid
mig, i fall Kammaren icke vill biträda hvad Utskottet har föreslagit,
men jag kan dock icke neka, att frågan är ganska behjertansvärd, och
ber att få frambära några af de skäl, hvarför jag biträdt det förslag,
som nu föreligger. Det är nemligen visst och har till och med af de
starkaste reservanterna medgifvits, att svåra missbruk verkligen före¬
finnas vid förvaltningen och användningen af donerade medel. Reser¬
vanten i Andra Kammaren, till hvilken de öfriga hafva slutit sig, sä¬
ger, bland annat, att han icke vill bestrida, att icke förryckning af
milda stiftelsers ändamål, ja till och med förskingring af dem tillhöriga
medel understundom förekommit, och icke heller, att, derest staten
blifvit satt i tillfälle att preventivt ingripa, dessa beklagliga missför¬
hållanden någon gång kunnat uteblifva. Jag har icke hört någon bestrida
dessa och andra uppgifter om befintliga stora oegentligheter och miss¬
förhållanden rörande de nämnda medlen. Sålunda fins det verkligen
ett behof att fylla, och det var mycket sorgligt att höra Herr Stråle
säga, att staten icke skulle hafva rätt att här ingripa. Nyss ifrade
han för att en arbetare icke skulle få köpa sig litet svagdricka, der¬
för att han möjligen kunde hälla bränvin deri och på det sättet bli
pirum och sedan förorsaka oordningar. Men, mine herrar, här är det
fråga om andra oordningar af eu beskaffenhet, som väl äro för rätts¬
känslan vida mera sårande och för det allmänna mycket mera makt¬
påliggande, än om en person dricker ett par buteljer Öl mer eller mindre.
Dessutom inblandar sig staten i så många likartade sakar. Yi hafva
N:o 33.
22
Ifrågasatt
kontroll öfver
donationers
rätta använd¬
ning.
(Forts.)
Måndagen den 27 April, e. m.
ju bankinspektörer och granskare af förmynderskap samt af våra spar¬
banker, på det att icke dylika medel skola förskingras. Hvad särskildt
dessa senare angår, så äro ju genom de inånga insättarne en mängd
enskilda intressen dermed förenade, och flere lagligen berättigade måls¬
män förefinnas, men det oaktadt har man funnit nödigt att genom sär¬
skilda lagstiftningsåtgärder ställa sparbankerna under statens kontroll.
1 fråga om kontrollen å förvaltningen ä donerade medel nämnde Herr
Stråle, att dä skulle en sådan kontrollering äfven kunna omfatta t. ex.
Riddarhusets fonder. Till svar härpå skall jag be att få läsa upp för¬
sta punkten af 114 § Regeringsformen, som lyder sålunda: »De förfina
Riksståndens Privilegier, Förmåner, Rättigheter och Friheter skola, der
de ej egt oskiljaktigt sammanhang med den Stånden förut tillkomman¬
de representationsrätt, och således med denna upphört, fortfarande
gälla.» Till dessa Ridderskapets och Adelns rättigheter och friheter
tror jag, enligt Riddarhusordningen, äfven hör förvaltningen af de fon¬
der, som egas af Riddarhuset och stå under dess kontroll. Således är
denna rättighet Riddarhuset grundlagsenligt tillförsäkrad och lär väl
icke kunna upphäfvas genom ett sådant beslut, som här föreslagits.
Det är ju gifvet, att den nu föreslagna kontrollen endast skulle hafva
till uppgift att, så vidt möjligt är, tillse, det icke medlen förskingras,
utan att just testator vilja blir utförd. Det har icke varit meningen,
att staten skulle på annat sätt ingripa uti förvaltningen än att blott
tillse, att donators, som enligt Sverges lag, har rätt att skänka egen¬
dom för ett visst ändamål — bestämmelser och vilkor icke må af en¬
skilde kunna annulleras. Dä man icke kan bestrida behofvet af en
sådan uppsigt, som här är föreslagen, och då det för öfrigt helt och
hållet är öfverlemnadt åt regeringen att bestämma vägen och sättet,
hvarpå denna granskning skulle inrättas, så vet jag icke att man be-
höfver frukta, att Riksdagen genom sitt bifall skulle taga sig någon
slags makt och myndighet i dylika saker, då förslaget endast innebär
en uppmaning till regeringen att, inrätta en sådan granskning. Följ¬
den häraf skulle tydligen bli, att något embetsverk finge uppdrag att
insamla uppgifter om dessa medel och erforderliga revisionsberättelser
samt tillse, att medlen skötas på det sätt, som de enligt våra lagar
och författningar och donators vilja skola skötas. Jag finner således
motionen behjertansvärd, och det är af denna anledning som jag an¬
håller, att Kammaren måtte bifalla hvad Tillfälliga Utskottet nu har
föreslagit.
Herr Carlheim-Gyllensköld, Theodor: Det synes högst egen¬
domligt, att det egentligen endast är ledamöterna inom Utskottet, som
här i Kammaren deltaga i behandlingen af detta betänkande. Men
det kan nu icke hjelpas, utan till den kraft och verkan det hafva kan,
vill äfven jag fästa uppmärksamheten på, att denna fråga är en fråga
i ordningens intresse. Jag kan visserligen föreställa mig, att en och
annan torde finna hela frågan temligen onödig, då den rör förhållanden,
som icke äro fullkomligt kända. Men då det hviskas man och man
emellan, att der icke är ordning och reda, så tror jag, att endast en
sådan hviskning, den må vara befogad eller icke, skulle göra denna
fråga om donationerna och deras förvaltning mera nytta, om man finge
Måndagen den 27 April, e. in.
23
tf:o 33.
fulla sanningen fram. Jag kan dessutom icke föreställa mig, att Kongl.
Maj:t skulle tolka en sådan skrifvelse så, att den äfven skulle omfatta
de donationer, hvilka redan äro omnämnda i grundlagen och hafva
särskilda statuter. Enligt mitt förmenande, har Utskottet icke kunnat
uttrycka sig tydligare än det har gjort, då det uppräknat några och
sagt »med flera». Det är sant, att motiveringen icke kommer till
Kongl. Maj:t, men jag tror, att Kongl. Maj:t är allt för van att få
skrivelser från Riksdagen för att icke kunna behandla äfven denna
till Riksdagens och landets stora belåtenhet. Jag vill icke längre upp¬
taga Kammarens tid utan ber endast få lägga Kammaren på hjertat
att bifalla Utskottets förslag, då det endast afser att fä ordning och
reda i frågor, der sådan icke nu förefinnes i den grad som önskligt vore.
Herr Reuterswärd: Jag har visserligen varit med om både att
till- och afstyrka skrivelser från Riksdagen till Kongl. Maj:t, men
hvarje gång sådana skrifvelseförslag blifvit framstälda har man genom
åberopande af vissa faktiska förhållanden och genom ett tydligt utta-
ladt ord sökt framhålla skälen för den underdåniga skrivelsen, men
derför att det, såsom en talare yttrat, hviskas man och man emellan
att vissa oegentligheter eller oordningar skulle förefinnas, hvilka man
icke kan eller ens försökt bevisa, man deraf skulle taga sig anledning
framkomma med eu skrifvelse till Kongl. Maj:t, det kan jag icke till¬
styrka. Så vidt jag af föregående talare hört, har ingen framlagt ett
enda exempel på att något missbruk verkligen egt rum rörande för¬
valtningen af enskilda donationer, och jag vågar påstå, att staten under
sådana förhållanden har annat att sysselsätta sig med än taga befatt¬
ning med enskilda donationers förvaltning. Jag får på grund häraf
afstyrka bifall till den nu föreslagna skrifvelsen. 1
Herr Norden fe It, Carl: Jag har reserverat mig, i hvad rör
detta Utskotts betänkande, af de skäl som finnas anförda utaf reser-
vanterne i Andra Kammaren och jag skall endast bedja att få yrka
afslag på Utskottets förslag.
Herr vice Talmannen: Jag anhåller att få instämma med den
förste talaren och yrka afslag på detta skrifvelseförslag.
Efter min uppfattning skulle det vara ett ingrepp i privaträttsliga
förhållanden, om kontroll af staten skulle stadgas, der kontroll och ut¬
förande af testamentariska föreskrifter eller donationer hafva blifvit
öfverlemnade antingen åt visse enskilde personer eller vissa enskilda
institutioner genom sjelfva förordnandet. Om man läser detta betän¬
kande och förslag till 'skrifvelse, skulle man jemväl tro, att det tillfälliga
Utskottet förestält sig, att Kongl. Maj:t skulle i administrativ väg kunna
stadga en sådan kontroll, men det är långt ifrån att vara händelsen,
och jag vill hoppas, att icke Kammaren skall godkänna eller biträda
en sådan uppfattning, hvilken uppenbarligen innebär ett frånträdande
eller förbiseende af Riksdagens rätt. Jag anhåller om afslag.
Herr Bergström: Det må tillåtas mig att i Kammarens minne
återkalla, hurusom vid 1882 års riksdag en 'medlem af Kammaren
Ifrågasatt
kontroll öfver
donationers
rätta använd¬
ning.
(Forts.)
N:o 83.
24
Måndagen den 27 April, e. til.
Ifrågasatt
kontroll öfver
donationers
rätta använd¬
ning.
(Forts.)
väckte en motion af syftning, att ifrågavarande donationer skulle ställas
under uppsigt och kontroll af landstingen och stadsfullmäktige i de
städer, som icke deltaga i landsting. Han föreslog nemligen, att »Riks¬
dagen ville för sin del besluta ett tillägg til! gällande kommunalförfatt¬
ningar, innehållande ett bemyndigande för landstinget eller ofvannämnda
stadsfullmäktige att utse tre eller flera komiterade, hvilka erhölle upp- -
drag att mottaga behöriga afskrifter af alla inom landstingsområdet
gjorda donationer till allmänna ändamål, såsom kommuners, fattiges,
skolors och kyrkors gagn och bästa, att granska sättet, på hvilket
dessa medel förvaltas och användas, samt att, derest någon afvikelse
från gifna föreskrifter skulle hafva egt rum, då anmäla sådant hos
Konungens Befallningshafvande i orten för att lagligen beifras».
Hen motionen var enligt mitt förmenande mycket mera välbetänkt än
den som nu ligger till grund för så väl Andra Kammarens som Första
Kammarens Tillfälliga Utskotts betänkanden; ty den afsåg att reglera
och ordna hit hörande förhållandena genom lag, men ej att öfverlemna
sådant åt administrativt förfogande eller, om man så vill administrativt
godtycke, hvilket Herr vice Talmannen så kraftigt har bekämpat.
Emellertid visade sig vid undersökning i Lag-Utskottet, att det icke
saknades rätt kraftiga bestämmelser för att värna om donationer ad
pios usus, eller sådana, som kanske närmast skulle komma att stå
under statens kontroll. I det hänseendet åberopade Lag-Utskottet i
sitt betänkande N:o 56 de gällande bestämmelserna i ämnet; först det
Kongl. cirkuläret till konsistorierna af den 24 April 1788, hvarigenom
stadgades, att samtliga konsistorier skulle årligen upprätta räkning öfver
de under deras vård stående stipendiimedel, de s. k. djeknepenningarne
och alla andra till de högre och lägre läroverkens understöd i hvarje
stift anordnade inkomster, som af konsistorierna emottagas till förval¬
tande; vidare nådiga cirkulärbrefvet till konsistorierna den 10 Oktober
1806, hvari Kongl. Maj:t förklarat sig hafva funnit nyttigt och nödigt
i nåder förordna, att det jemväl borde åligga konsistorierna, utom den
i cirkulärbrefvet den 24 April 1788 dem föreskrifna redovisningsskyl¬
dighet för de under konsistoriernas vård stälda stipendiimedel, att i
afseende på alla till förmån för akademier, gymnasier samt katedral-
och trivialskolor gjorda enskilda stiftelser, de måtte vara af testator
stälda under konsistoriernas vård eller icke, efter infordrad uppgift från
vederbörande af de för slika stiftelser föreskrifna dispositioner, med
oafbruten uppmärksamhet tillse, huru verkställigheten deraf handhades,
samt anmana dem, åt hvilka medlens disponerande vore anförtrodt,
att, i enlighet med hvad berörda cirkulär utstakade, ingifva årliga re¬
dogörelser derför till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, för att sedan
af honom till Kammarrätten insändas och derstädes vederbörlig revi¬
sion undergå; i anseende hvartill Kong], Maj:t anbefalde sina Befallnings¬
hafvande att meddela konsistorierna all den embetets handräckning,
som det afsedda ändamålets befrämjande fordrade. I sistnämnda cir¬
kulärbref förklarade ock Kong!. Maj:t vidkommande andra fromma stif¬
telser, att, emedan enligt kyrkoordningen biskoparne och konsistorierna
ålåge allmän vård öfver fattiganstalter, det icke kunde biskopen och
konsistorium betagas, utan borde deras pligt vara att i anseende till
alla sådana fromma stiftelser, som icke hlifvit stälda under särskild
Måndagen den 27 April, e. m. 25
praktisk styrelse, om dem infordra nödiga upplysningar samt behörigen
tillse, att testatorens vilja blefve noga uppfyld och efterlefvad; äfvensom
Konsistorium skulle ega rättighet att infordra redogörelse för medlen
och sjelf va förvaltningen och, enär något sådant dervid funnes vara försum-
madt, som Konsistorium ej kunde rätta utan vederbörandes biträde,
Konsistorium då borde vända sig till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
eller domaren efter omständigheterna och sakens beskaffenhet, vid hvilka
tillfällen Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle ega att förordna ett
allmänt ombud till utförande af den fromma stiftelsens rätt.
Ytterligare påpekade Lag-Utskottet att, enligt 31 § 18 mom. af
gällande landshöfdingeinstruktion, det ålåge landshöfding »att hand¬
hafva den genom särskilda författningar och stadgande!! föreskrifna
kontroll å förvaltning och redovisning af kyrkors, undervisningsverks
och fromma stiftelsers tillhörigheter och inkomster».
Slutligen omförmäldes äfven den kontroll, som ligger deri, att nu¬
mera i bihanget till landshöfdingarnes femårsberättelse!’ skall intagas
en fullständig förteckning öfver alla donationer och stiftelser af ifråga¬
varande art.
Vid den undersökning, som anstäldes i Utskottet, befans tillika,
att på många ställen donationerna och stiftelserna voro så talrika, att
det omöjligt kunde uppdragas åt landsting eller stadsfullmäktige att
hålla vård öfver dem. Särskildt hvad angick Stockholm, befans det
vara en sådan mängd, att det skulle vara rent af orimligt att ålägga
stadsfullmäktige att° utöfva en sådan tillsyn, som motionären hade
ifragasatt. Tänk da bara, om alla stiftelser i riket i den utsträck¬
ning, som här föreslagits, skulle läggas under statens kontroll! — Jag
föreställer mig, att det skulle ske på laglig väg och icke genom någon
administrativ författning. Andra Kammaren, som är så rädd att öka
embetsmännens antal, inser dock icke, att det härtill sannerligen skulle
fordras ett stort embetsverk med många, många embets- och tjenste¬
man, om denna kontroll skulle blifva lämplig och tillfyllestgörande.
Jag för min del kan, i likhet med Herr Reuterswärd, betyga, att
jag icke har mig bekant något fall, då någon donation af ifrågavarande
beskaffenhet har gatt till spillo, och jag tror, att vi utan fara att bryta
emot de grundsatser, som detta Tillfälliga Utskott så strängt håller
på, kunna afslå dess hemställan och låta saken tills vidare bero.
Saken är verkligen för litet utredd för att Riksdagen i ärendets nu
varande skick bör besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse i ämnet.
, Jag yrkar, i likhet med den förste och månge andre talare, afslag
pa betänkandet.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till hvad Utskottet
i förevarande Utlåtande hemstält och sedan på afslag derå; och för¬
klarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
N:o 38.
Ifrågasatt
kontroll öfver
donationers
rätta använd¬
ning.
(Forts.)
Första Kammarens Prot. 1884. Ko 33.
N:o 38.
26
Måndagen den 27 April, e. m.
Ifrågasatt
ändring af
bestämmelserna
om öfverlåtelse
af åborätt till
kronohemman
och krono-
nybyggen.
Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 22
och 24 innevarande April bordlagda Utlåtande N:o 13, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t om förändrade bestäm¬
melser rörande öfverlåtelse af åborätt till kronohemman och krono-
nybyggen.
Herr Stråle, Wilhelm: Då min uppmärksamhet blifvit fäst
derpå, att en oegentlighet förekommer i Utskottets förslag, anhåller
jag få hemställa, att Kammaren behagade fatta följande beslut:
»att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t genom skrifvelse anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes dels, med ändring af bestämmelserna om särskild
förmånsrätt att lösa åboskap till kronohemman, förordna, att åbo eger
att äfven till oskyld person öfverlåta hemmanet under iakttagande i
öfrigt af gällande föreskrifter, dels och beträffande krononybyggen taga
i öfvervägande om, utan förnärmande af kronans rätt, nybyggaren kan
tillerkännas utvidgad rätt i fråga om nybyggets öfverlåtande till annan.»
Och vågar jag vördsamt anhålla om proposition på denna förändrade
lydelse.
Herr Bergström: I motsats till den förste talaren tillåter jag
mig yrka afslag på detta betänkande. Visserligen minskas år från år
kronohemmanens antal, så att de bestämmelser, som nu gälla, mel¬
odi mer förlora sin vigt, men jag finner det dock betänkligt att så
der utan vidare bortstryka den rätt till lösen, som tillkommer de när¬
maste skyldemännen, i synnerhet dem, som i rätt nedstigande linie
härstamma från åbon, i händelse en kronoåbo säljer sin besittnings¬
rätt till en oskyld. Jag vet icke alls att det finnes något verkligt
skäl att vidtaga en sådan ändring i denna de! af lagstiftningen. Jag
tror, att det har befrämjat bondeståndets ekonomiska välstånd och
trygghet att dessa kronohemman hafva kunnat få stanna inom slägten.
Vi veta, att i Norge existerar den s. k. odels- och aasasdes-rätten,
och denna rätt anses af Norges bönder såsom deras palladium och
ändringar deri vilja de aldrig tillåta. Om än, såsom jag nämnde,
kronohemmanen i vårt land nu äro ganska få och år från år minskas
i antal, så torde det dock vara skäl att bibehålla en med odels- och
aassedesrätten likartad rätt i vårt land.
Hvad särskildt angår frågan om krononybyggen, d. v. s. nyanlagda
kronohemman i Norrland, så hafva, om jag icke missminner mig, stad-
gandena derom för några år sedan blifvit af Kammarkollegium, sam¬
manförda; hvadan Utskottets hemställan om sådan sammanföring synes
mig alldeles opåkallad och öfverflödig.
Jag yrkar afslag på betänkandet i hela dess vidd.
Herr Stråle, Wilhelm: Det är naturligt, att åsigterna kunna
vara olika här i verlden, och jag hyser all aktning för den siste ärade
talarens åsigt, men för min del får jag dock säga, att då all börds¬
rätt är afskaffad, vet jag icke hvarför denna särskilda familjerätt skall
fortfara. Kronoåbon kan ju i allt fall med största lätthet frigöra sig
från denna familjerätt, derigenom att han löser hemmanet till skatte.
Om nu en åbo å ett kronohemman vill öfverlåta åboskapet till oskyld,
Måndagen den 27 April, e. m.
27
N:o 33.
så ser jag icke något skäl, hvarför det skall vara honom förmenadt
att tillgodogöra sig den lilla behållning, han möjligen kan få för öfver-
låtelsen.
Efter de upplysningar jag fått hafva icke under de senare åren
några bestämmelser blifvit meddelade om krononybyggen, hvarför jag
anser, att den hemställan Utskottet gjort kan anses väl värd upp¬
märksamhet.
Herr Reuterswärd: När man vet med hvilken obetydlig afgift
det är förenadt att lösa från krono till skatte, hvilket hvar och en
kronohemmans-åbo har rätt att göra, så förefaller mig att det förslag,
som här blifvit framstäldt, icke har något berättigande, och det har
det så mycket mindre som antalet kronohemman minskas för hvarje
år som går, enär dessa hemman lösas till skatte. Jag har sjelf löst
åtskilliga hemman från krono till skatte, och afgiften är en ren baga¬
tell, hvarföre hvar och en på denna väg kan nå det mål, som med det
föreliggande förslaget afses, och vid sådant förhållande finner jag ej
skäl att göra någon ändring i det bestående.
På denna grund ber jag få instämma i Herr Bergströms yrkande
om afslag på betänkandet.
Sedan öfverläggningen härmed slutats, gjorde Herr Grefven och
Talmannen, enligt de derunder framstälda yrkandena, först proposition
på bifall till Utskottets förevarande hemställan med den af Herr Stråle
föreslagna ändring, att orden: »låta öfverse och sammanföra stadgan-
dena om kronans nybyggen och dervid» utbyttes mot orden: beträf¬
fande krononybyggen, och derefter proposition på afslag å Utskottets
hemställan; och förklarades sistnämnda proposition vara med öfver¬
vägande ja besvarad.
Föredrogos ånyo och biföllos Första Kammarens Tillfälliga Ut¬
skotts den 22 och 24 i denna månad bordlagda betänkanden:
N:o 14, angående ändring i Kongl. kungörelsen af den 11 Sep¬
tember 1877 om fortsättningsskolor; och
N:o 15, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom.
Justerades nio protokollsutdrag för denna dag; hvarefter Kamma¬
ren åtskildes kl. 9,23 e. in.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Ifrågasatt
ändring af
bestämmelserna
om öfverlåtelse
af åborätt till
kronohemman
och krono¬
nybyggen.
(Forts.)